Jag är på träff för nya medarbetare i min region av Equmeniakyrkan eftersom jag i år återkommit i församlingstjänst efter några års uppehåll. Presentationsrunda: Säg vad du heter, var du jobbar och något roligt du varit med om i jobbet senaste månaden. När det blir min tur berättar jag om en grabb (ung man) som till synes blev helad på vår ekumeniska ungdomssamling, Omega. Jag gladde mig extra mycket eftersom förebedjaren berättade att för henne var det första gången hon hade varit med om att just hon fick förmedla helandet.

Efter förmiddagens program var avklarat så åt vi lunch och efter ett tag säger en av de andra att det var gott att höra mitt vittnesbörd, “har du något mer?” O, vad ska jag välja tänker jag. Det låter kanske övermaga, men år 2013 har varit ett år då jag själv blivit helad, fått förmedla ett antal helanden, befunnit mig på armlängds avstånd från än fler helanden och hört mängder av vad jag kallar första-generationsvittnesbörd om just helande. (Första-generationsvittnesbörd är när någon berättar som själv var närvarande på platsen då det hände. Om jag i min tur berättar om det för dig så blir det ett andra-generationsvittnesbörd.) Jag väljer att berätta om en tonårstjej ifrån Korskyrkan i Borås som blivit helad ifrån glutenallergi på deras läger i Munkaskog i början av sommaren. Tonåringarna ville be för varandra, hellre än att ha ett skoj-program, och Anden föll. Mina kompisar Mats och Katarinas grabb blev helad från laktosintolerans. Flera andra blev friska. Och en tjej helad så hon kunde börja äta bröd och annat som innehåller gluten. (Jag träffade ett par av tonåringarna som var med när det hände i somras.)

Jag undrar hur Gud gjorde undret? Har hennes tarmludd återskapats genom ett kreativt mirakel eller får hon dagligen hjälp av Anden så att symptomen hävs? Jag vet inte, men hon äter i vart fall normalt. Såväl helandeundrets karaktär som dess inramning, tonåringar som ber för varandra för att de vill, gjorde att jag valde det exemplet. Runt bordet reagerade mina kollegor positivt.

Utom en. En pastor som instinktivt genast förde fram frågan om varför inte alla blir helade och risken för att skuldbelägga, risken för att skapa orealistiska förhoppningar, risken att vi skulle hamna i trosförkunnelsens träsk. Det vore ojust att lämna ut fler detaljer från vårt samtal, men jag kan inte låta bli att berätta om hennes reaktion. Jag tror den är ganska vanlig.

Men hur stor är faran i vanliga frikyrkor för överhettad karismatik och osund utformning av trosförkunnelsen?

Den frågan kan låta enkel att besvaras. Nära noll, skulle jag vilja påstå.

Försvarsmekanismer

Vad vi upplever i Sveriges församlingar idag är att karismatik är så sällsynt att den knappt ens märks. Den genomsnittlige efterföljaren till Jesus i Sverige idag har aldrig lagt sin hand på en sjuk och sett ett helande ske. Hon eller han har aldrig uttolkat ett tungotal. Han eller hon har aldrig förmedlat ett profetiskt budskap. Många har aldrig ens hört något. Att ha en demon manifesteras och kastas ut i Jesu namn har hon eller han antagligen inte ens hört talas om i modern tid.

Vi som har varit med kan ibland inte ens berätta om våra upplevelser, eftersom de måste omges av så många förklaringar för att bli begripliga att det inte finns tid och ork att göra det. Och inte sällan hamnar vi i en försvarsställning. Ett enkelt vittnesbörd om vad Gud gör kan upplevas som en anklagelse även om det berättas varsamt och klokt.

För en kristenhet som är akut icke-karismatisk så är en omställning till ett mer nytestamentligt sätt att följa Jesus inte en liten fråga. Den kommer inte kunna lösas genom att vi behåller våra nuvarande teologier, våra nuvarande mötesformer eller vår nuvarande identitet. En omställning kommer bli smärtsam och den kommer förändra våra liv. Vi behöver ursäkter för att inte ta sådana tankar till oss!

Därför tror jag att trosrörelsen kom i precis lagom tid för att ge svensk kristenhet ett utmärkt alibi för att stänga dörren mot fortsatt karismatisk förnyelse. 60- och 70-talets karismatiska förnyelse möttes av en öppen och välkomnande attityd från många samfundsledningar, från många präster och pastorer, men den hade kommit till ett vägskäl. Antingen skulle förnyelsen få gå vidare och innebära mer än en nytändning av individers entusiasm och innerlighet, eller så skulle den relegeras till karismatiska reservat: egna konferenser, ungdomssamlingar i veckan med tillhörande frågor från de gamla om varför “dom aldrig kommer på gudstjänsten?”

Så kom det att bli till största delen. Hela mitt kristna liv har jag som karismatiker levt på källsprång vid sidan av vad mitt samfund haft att erbjuda. Som väl är var min ungdoms lokalförsamling öppen för karismatik. Jag blev aldrig ensam.

I detta sammanhang är det jag har diskuterat trosförkunnelse, Livets Ord och Kenneth Hagin. Någon enstaka gång har jag höjt ett varnande finger när någon börjat ta till sig en osund syn på trons natur och en överdriven framgångsteologi men minst fyra samtal av fem har handlat om att jag pratat med människor som använt trosrörelsen som ett alibi, det perfekta tillhygget för att slippa ställas inför utmaningen ifrån Nya Testamentets texter och förnyelsen i nutid.

Kort sagt: Förekomsten av överdrifter legitimerar den egna icke-karismatiska hållningen. Och den legitimerar en spiritualitet som är, med Krister Stendahls ord, “low voltage”, en spiritualitet där Gud aldrig kommer i dånet, åskan och stormen, utan alltid som en stilla susning, en spiritualitet där Gud aldrig gör konkreta helandeunder, utan enbart verkar i det enkla och vardagliga. Fast så uttrycker man sig inte. Man säger att Gud inte måste göra något dramatiskt för att det ska räknas. Och det är ju sant. Gud verkar ständigt på många odramatiska sätt. Men i praktiken är innebörden av sådana ord att de mer dramatiska andliga manifestationer som Nya Testamentet beskriver som flitigt förekommande bland de troende idag ses som undantag.

Att uttrycka en måttlig förväntan på Gud och att undertrycka sin längtan efter mer av Andens kraft beskrivs gång efter annan från talarstolar som en dygd! Jag har suttit som åhörare alltför många gånger och sett hur man reagerat positivt, eftersom en sådan förkunnelse bekräftar den troende som lever ett liv med bristande andlig kraft. Jo, vi finns. Jag är själv långt ifrån så fylld av Ande och kraft som jag borde vara. Och jag har haft perioder då jag på grund av egen förskyllan varit tämligen okarismatisk. Jag har känt frestelsen att legitimera min egen brist. “Förnyelsen behöver också teoretiker” har jag tänkt. “Andra får praktisera, själv för jag bara deras talan – det är nog min kallelse.”

Det karismatiska livet liknar frälsningen. Det ges av nåd, men kostar ändå på. Anden fyller oss inte efter förtjänst, men Andens liv kan inte levas utan att vi betalar ett pris i form av förlorad bekvämlighet, trygghet och en förändrad identitet.

Med ett låneord från engelskan: Karismatiken är disruptiv, den ändrar allt. Trosförkunnelsen fungerar som ett perfekt försvar för sammanhang som inte vill låta sig ändras.

Hur ser svensk antikarismatik egentligen ut?

På webben finns det alltid ett fåtal ivriga debattörer som lyckas få in sin agenda i alla kommentarsfält. Jag älskar möjligheten för i övrigt marginaliserade grupper att komma till tals och att komma förbi åsiktsmonopol. Men jag inser också att när ett fåtal driver sin agenda så blir den förda debatten skev i förhållande till var de egentliga problemen finns.

Svensk kristenhet är inte nämnvärt påverkad av cessationismen som teologisk hållning. Ytterst få tror att Andens gåvor och mirakler enbart hörde till den första kristna tiden. Det är inte ett renodlat teologiskt problem att vi har så lite karismatik i våra församlingar.

Svensk kristenhet är inte heller renodlat liberal, även om just ordet “liberalteologi” kastas fram i diskussioner. Teologer som Ritschl, Harnack, Bultmann och Tillich kan sägas ha påverkat oss indirekt, men nästan ingen svensk förkunnare idag instämmer i deras syn på universum som tillslutet från Guds direkta påverkan. Måhända finns det otydlighet kring många kristna centrala läror, men nutida svensk “liberalteologi” (ordet använt i brist på en bättre term) är sällan dogmatiskt avvisande mot mirakler. Även om det är en utbredd missuppfattning. Möjligen kan denna teologi utformas så att bristen på under och tecken legitimeras och en och annan akademisk teolog kan hittas som går längre än så, men det är för denna diskussion sällan ett stort problem.

Vi kan lugnt konstatera att såväl bland “bibeltroende” som bland andra så levs det idag ett kristet liv där synen på det karismatiska är utpräglat defensiv. Jag talar nu inte heller om den lilla grupp som ser falska profeter bakom varje andlig manifestation, hur aktiv den än är på nätet. Jag talar om vanliga kristna, vanliga gudstjänstdeltagare i såväl Svenska Kyrkan som våra traditionella frikyrkosamfund.

Karismatiken är inte central i vår förståelse av att vara en troende, en efterföljare – den är ignorerad och bortplockad ur vår identitet. Vår vana att vara utan den har pågått så länge och under så många generationer att den helt enkelt bara försvunnit. Den upplevs inte ha ett ärende till en vanlig kristen i hennes vanliga sätt att leva sitt liv. Även om vi inte teologiskt motiverar att enskilda andeutrustade superstjärnor får stå för allt vad helande, profetia och underverk heter, så blir det ett underförstått synsätt. Och predikan efter predikan så inskärps denna hållning, inte för att predikanten säger det rent ut, men för att han eller hon gör det till en vana att predika om allt utom helande, under och tecken, tungotal och profetia.

De senaste 20 åren har jag aldrig hört någon annan pastor i mitt samfund än mig själv hålla en predikan eller ett bibelstudium om tungotal, annat än när det i förbifarten nämns som något som inte anses vara för “alla” och att den som saknar gåvan därför inte ska vara ledsen för det. Är det verkligen det enda vi har att säga? Att gåvan inte gör så mycket nytta att den är värd att sökas?

Men det har vi väl aldrig sagt, hör jag någon invända. Och just de som tilltalas av min blogg är antagligen mer frimodiga i sin syn på Andens gåvor än genomsnittet. Men poängen jag vill driva är inte att vi säger nej till Andens gåvor, utan att vi inte säger ja. Som de tre aporna så hör vi inget om dem, ser dem inte och talar inte om dem.

Vanan att leva utan karismatik skapar en spiritualitet där Andens gåvor inte heller har en roll att spela och det fördjupar en identitet som säger att de inte är en del av livet.

En blind fläck

Sida upp och sida ner i Nya Testamentet så läser vi om helanden, naturunder, demoner som kastas ut, profetiska budskap, med mera. Akademisk forskning har börjat uppmärksamma detta på olika sätt. James Dunn skrev i Jesus and The Spirit:

At no time does Paul conceive of two kinds of Christians – those who minister to others and those who are ministered to, those who manifest the charisma and those who do not. To be Christian is to be charismatic; one cannot be a member of the body without sharing the charismatic Spirit. (Sid 263, kursiv i originalet)

Gordon Fee fyller på i boken God’s Empowering Presence

Evidence is considerable that a visible, “charismatic” dimension of life in the Spirit was the normal experience of Pauline churches. (Sid 894).

Båda dessa exegeter definierar charisma som något som hörs och syns, som något transrationellt och rent av spektakulärt. Modern forskning beskriver urkristendomen som full av vibrerande, förnimbar och påtaglig i sin erfarenhet av Anden. Anden inte bara verkade lågmält i människans djup utan framträdde (1 Kor 12:7) så att det hördes och syntes.

Det är inte längre så att frimodig karismatik läses in i Bibeltexterna av ett fåtal entusiaster. Den tolkningen är idag etablerad, mainstream inom forskningen. Ändå är den karismatiska dimensionen en vit fläck för de allra flesta.

En titt på kyrkoåret

De allra flesta av mina kollegor predikar utifrån den föreslagna texten i kyrkoåret och då nästan alltid evangelietexten. (Återigen skulle jag tro att de flesta som läser just min blogg är något friare i sin hållning, liksom jag själv.) Så jag inventerade kyrkoårets texter för att se hur ofta de innehåller under och tecken, Andens påtagliga kraft och gåvor, kamp med demoner och liknande teman. Jag räknade snällt. Texter där karismatik skulle kunna nämnas, som den gyllene regeln eller allmänna uppmaningar att missionera och tjäna Gud räknade jag bort.

Mitt resultat ser ut så här. På ett år finns det 77 föreslagna predikotillfällen. Några kommer gå bort varje år av kalendertekniska skäl. Alla församlingar har inte en samling på varje tänkbart tillfälle. Men 77 är totalen. Jag rankade dessa efter hur rimligt det är att predika ett karismatiskt budskap utifrån texterna.

• Sju (7) tillfällen på året är en karismatisk utläggning helt nödvändig för att göra texterna rättvisa, oavsett årgång. Pingstdagen är ett av dem, men bara ett.
• Sju (7) tillfällen är texterna sådana att karismatisk utläggning borde förekomma flitigt, kanske inte varje årgång eller kanske finns det fler teman i texterna som är likvärdiga och kan alternera som innehåll. Jag räknar dem som 3 extra tillfällen till totalen.
• 12 gånger borde karismatisk utläggning förekomma någon gång ibland. Jag räknar dem som tre extra tillfällen till totalen.
• 12 gånger kan karismatisk utläggning förekomma som en möjlighet, men andra teman dominerar. Jag räknar dem som två extra tillfällen.
• 39 gånger är karismatik inte uttalat alls i texterna.

Slutsumma femton (15) av 77, eller nästan 20 % av alla sammankomster borde enligt kyrkoåret predikningarna ha ett påtagligt karismatiskt inslag. Funkar det så i din församling?

Mina beräkningar säger vidare:

1. 6 texter har en hardcore-undervisning om Guds rike som borde föranleda hänvisningar till karismatisk kraft. 2 andra texter (epistel, GT) har samma slags undervisning.
2. 10 evangelitexter nämner Andens kraft och gåvor, 2 på ett utomordentligt starkt sätt. 14 andra texter gör detsamma, varav 4 på ett starkt sätt.
3. 15 evangelitexter är helandeunder. 7 andra texter handlar om helande.
4. 3 evangelietexter handlar om kamp med och seger över demoner, plus 2 andra texter.
5. 16 evangelietexter handlar om under och tecken, plus tre andra texter.
6. Änglar förekommer titt som tätt. Svårt att exakt räkna alla texter.

Min undersökning som kalkylark (PDF)

Dessa texter är alltså underlag till predikningar som för det mesta handlar om allt annat än under och tecken, helande och Andens påtagliga kraft. En vanlig predikant använder dessa berättelser för att tala om betydligt mer alldagliga fenomen, om än viktiga, än om det som är texternas huvudsakliga innehåll. Normal predikan utgår ifrån att texternas huvudbudskap är bisaker och gör bisaker till huvudbudskapet. Det är min sorgliga erfarenhet. Jag tar gärna emot rapporter om att jag har fel. Jag vill gärna ha fel på den här punkten!

Men jag är alltså rädd för att antikarismatiken till vardags ser ut så här i Sverige. Vi bortförklarar inte det karismatiska, vi bortser från det! Och när det väl förs upp till diskussion som används äkta eller påstådda överdrifter för att rättfärdiga denna defensiva hållning.

Handböcker till församlingens tjänst

Alla samfund ger ut handböcker som främst vi anställda använder. Det är jag glad för. Begravning, vigsel, dop, välkomnande av nya medlemmar, nattvard med mera går lättast att förbereda om man har en mall att utgå från. Just nu pågår ett arbete inom Equmeniakyrkan att ta fram en ny handbok. Missionskyrkan som jag kommer från gav ut sin senaste år 2003.

Vad står det i den om förbön för sjuka?

Vi kan med glädje, förväntan och frimodighet be för varandra om att få del av Guds helande kraft. Men vi kan inte föreskriva Gud tid och sätt för helande. Det är viktigt att pastor, bönegrupp och församling fortsätter att be i tro och trygghet, även när inga synliga tecken på bönesvar finns. Bönen är vår, bönhörelsen
Herrens.

Det här är en text som jag gillar och ogillar samtidigt. Orden kanske låter kloka, men det finns en försåtlighet i formuleringen. Vi “kan inte föreskriva Gud” hur Han ska verka, men frågan är om Gud kan föreskriva oss hur vi ska be? I texten verkar det finnas ett underförstått förbud mot att be med auktoritet, som om Gud inte kunde leda oss att befalla sjukdom att ge vika (Luk 4:39).

I vart fall beskrivs inte förbönen som ett samarbete mellan Gud och människa eller som en förmedling. Samtidigt som den tidigare reformerta dop- och nattvardssynen inom samfundet tonats ner för att mer likna luthersk syn, så är handpåläggningen beskriven som ett symbolspråk, och inget därutöver. Att Guds kraft på ett påtagligt sätt skulle förmedlas genom kontakten (Luk 8:46), det märks inte i handboken.

För den handbok som är på gång har jag föreslagit att det ska finnas en sektion med tydlig karismatisk prägel! Kontakta mig om du vill vara med och ge förslag om hur de ska se ut.

Nödvändiga rågångar inom karismatiken

Inom pingstväckelsen har sentenser som “bättre att det kokar över än inte kokar alls” eller “better wildfire than no fire” ofta sagts. Jag tror inte den sortens sanningar kan överbetonas. Samtidigt tror jag det finns vissa rågångar mot det osunda som vi bör upprätthålla. Den slags “positiva bekännelse” som finns inom Word of faith-förkunnelsen i linjen Kenyon-Bosworth-Hagin-Ekman (på 80- och 90-talet), den är obiblisk och osund. Att utmåla det kristna livet som att en av dess huvudpoänger är hälsa och välstånd, det är att våldföra sig på ett stort antal bibeltexter. Att beskriva möjligheten till helande som att de hundraprocentiga resultaten är möjlig för oss alla redan i den här tiden, det är en överdrift och missförstådd eskatologi. Anden är verksam ja, många under och tecken redan här och nu ja, men hundraprocentiga resultat – nej!

Jag kommer gå in på dessa i framtida inlägg.

Ju mer man ser Gud verka, desto större risk är det att frustrationen över det som uteblir, över nederlagen, över det ofullkomliga växer. Där finns det en frestelse att ställa fel frågor, att söka nycklar till det hundraprocentiga. Då anträder vi en farlig väg.

Och framför allt, Andens kraft får aldrig frikopplas från korsets budskap om lidande, svaghet och uppoffring. Kraften från Gud tar inte bort vår svaghet. Den verkar i vår svaghet.

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans. (Fil 3:10)