Här i sommar har jag som vanligt ”läst ikapp” i min lilla trave med tidningen NOD. För dig som inte känner till den kan jag varmt rekommendera den; det är något av det bästa som publiceras inom svensk kristenhet och fokus ligger på frågor som har med tro, kultur och samhälle att göra. Det senaste numret har temat ”Frikyrkan” och knyter an till den debatt om frikyrkans vara eller icke vara som har förts i Dagen under våren. I ett inlägg signerat Lennart Thörn, tidigare pastor i Saronkyrkan i Göteborg, finner jag följande – minst sagt bekymmersamma – uttalande:
”Frikyrkan må en gång ha varit en profetisk röst till kyrkan och gett betydelsefulla bidrag till samhällsutvecklingen. Men gränsdragningen mellan troende och icke troende har inte bara gett de troende en kristen identitet utan även hindrat tvivlaren från att identifiera sig som kristen. Man måste vara ganska religiöst tondöv om man inte märker att numera finns ett utbrett behov och kanske till och med längtan efter en kristen identitet i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Om vi ska förvänta en folkväckelse i vårt land kan endast en inkluderande kyrka som Svenska kyrkan vara plattform och instrument.”
När en framträdande frikyrkoprofil som Lennart Thörn uttrycker sig på detta sätt, förstår man att frikyrkligheten är i kris. Det som Thörn skriver är ju i klartext att det krävs en folkkyrka som inte gör någon uppdelning mellan troende och icke troende för att kunna få ett genomslag i de svenska folkdjupen. Ja, han använder t o m ordet ”väckelse” om den typ av andligt skeende som han på så sätt hoppas få uppleva.
Det är bara det att väckelse överallt annars i världen inte handlar om tvivlande människor som trots sin vacklande hållning till Kristus får ikläda sig en ”kristen identitet”. Väckelse handlar om att Guds rike får invadera våra liv till en verklig, djupgående och bestående förvandling. Och inte minst viktigt: detta är Guds verk och inte vårt. Väckelse handlar inte om att vi så smått finslipar vårt eget livsprojekt, utan att vi ger hela detta projekt till den Gud som har skapat oss. Därav det i Bibeln så vanligt förekommande ordet ”omvändelse” – ett begrepp som tycks förlora mycket av sin innebörd om det som Thörn skriver är sant.
Men detta vill jag inte säga att kyrkan inte skulle vara öppen för tvivlarna. Min poäng är att kyrkan aldrig kan ha tvivlet som bas – utan tron. När Jesus kom hit till världen inledde han sin förkunnargärning med orden: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium” (Mark 1:15). Notera brådskan: Guds rike är här – nu! Det väller fram som en flodvåg, det invaderar era liv … Därför behöver ni omvända er – om ni inte gör det, går ni miste om det som jag har tänkt för er.
Det är skarpa linjer. Innanför eller utanför. ”Vill ni ta emot det jag har att komma med, eller vill ni avvisa det?” Evangelierna är fulla av berättelser både om människor som tar emot Jesus och hans budskap och sådana som går miste om det som Herren hade tänkt för dem. Utan omvändelse – ingen förvandling.
Utifrån detta tror jag alltså att Lennart Thörn är på helt fel väg i sitt resonemang. Jag tror inte på exkluderande församlingar där man måste vara färdig för att få vara med i gemenskapen. Men jag tror på frimodiga församlingar som pekar på den förvandling som kan ske i våra liv om och endast om vi gör ett tydligt avstamp för Jesus i våra liv. Som på detta sätt också blir en motvikt till det omkringliggande samhället, ett radikalt och annorlunda alternativ till det som denna värld har att erbjuda.
Faktum är att jag tror att detta är den enda form av kristendom som i förlängningen kan leda till en verklig väckelse – i Sverige och i andra länder.
För en muntlig undervisning på detta tema, se följande lektion från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår: