Lydnad har under lång tid varit något problematiskt i den västerländska kulturkretsen. För mina far- och morföräldrars generation var det hitlertyskland med dess kadaverdisciplin som präntade in bilden av den ”farliga lydnaden”. I min föräldrageneration var det i stället 68-rörelsen med dess slagord om auktoriteternas död som fostrade fram synen på lydnad som något gammaldags och livsfientligt. Frihet, menade 68-rörelsen, stod i motsats till den osjälvständighet som är följden av att underordna sig någon annan – det må vara skolväsendet, polisen eller Gud.
Min egen generation har sedan fått skörda frukterna av båda dessa generationers låsningar. Vi har vuxit upp i en tid där det mesta som tidigare varit självklart antingen har rensats ut eller glömts bort. Det enda som tolereras i en postmodern kultur är därför den lydnad som är knuten till det egna hjärtat. ”Var och en har sin egen sanning.”
Också i kyrkan har vi under 1900-talet haft våra duster kring lydnaden. För de kristna i mina far- och morföräldrars generation spelade helgelsen – alltså livet i Jesu efterföljd – en central roll. I deras ungdom talades det mycket om hur man skulle leva och vara som kristen. Till de goda reglerna hörde sådant som att ta ansvar för sin familj, att offra pengar till missionen och att inte (miss)bruka alkohol. Till de regler som skapade problem hörde detaljstyrningen av alltifrån kläd- och frisyrmode till vad man fick göra på söndagarna.
Oavsett om dessa regler var motiverade eller inte blev den dominerande känslan för många människor att kristen tro mest handlade om hur man skulle leva. Om lagar och förbud. Jämfört med i dag tänkte man sannolikt lite mer svartvitt på den tiden, och resultatet blev att livet som kristen kunde bli ganska inrutat och inskränkt. För både kristna och icke-kristna låg det nära till hands att uppfatta de så kallade ”syndakatalogerna” som den kristna trons huvudärende. ”Så här måste man bete sig om man vill kalla sig kristen. Andra göre sig icke besvär.”
För att undvika denna förvanskning av det kristna budskapet gjorde min föräldrageneration revolt. Och inte bara de, förresten. I det sammanhang jag själv är uppvuxen i – Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen – hade man uppslitande diskussioner både i dessa och i angränsande frågor. På 60-talet uppstod till exempel en häftig debatt när två EFS-pastorer valde att åka Vasaloppet trots att det hölls på en söndag. Detta, menade många EFS:are, var ett uppenbart brott mot Bibelns tal om sabbatsvilan.
Men så nådde 68-rörelsen Sverige, och med den kom ett nytt sätt att tänka även i de kristna sammanhangen. Ett frigörelseprojekt sattes igång där de gamla levnadsreglerna rensades ut. I stället för yttre förbud uppmanades man att följa sin inre röst. De förkunnare som predikade lydnad blev allt mer sällsynta. Som det så fromt kunde sägas: ”Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv” (2 Kor 3:6).
Men nu är bara problemet att lydnaden – hur många missförstånd och missbruk den än kan ha gett upphov till – faktiskt inte går att utmönstra ur det kristna livet. Tvärtom kan aposteln Petrus, som en synonym för att bli en kristen, använda sig av uttrycket ”lyda sanningen” (1 Pet 1:22). Paulus, i sin tur, beskriver sitt uppdrag som apostel som att ”bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad” (Rom 1:5). Uppenbarelseboken, till sist, talar om de kristna som ”dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd” (Upp 12:17).
Även hos Jesus känner vi till uttalanden som måste tolkas som en tydlig uppmaning till lydnad. ”Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike”, säger han i ett sammanhang (Luk 9:62). Och i ett annat: ”Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge” (Luk 14:26).
När Jesus talar om att vi ska ”hata” våra familjemedlemmar menar han naturligtvis inte detta bokstavligt. I bergspredikan säger han ju att vi ska älska till och med våra ovänner (Matt 5:44)! Däremot gör Jesus anspråk på en lydnad och en lojalitet som står över de band som vi naturligt har både till våra släktingar och vänner – ja, även till våra egna liv. Det han vill säga är med andra ord att om vi ställs i en valsituation där det å ena sidan är vår lojalitet till honom som hotas, och å andra vår lojalitet till något annat, är det en självklarhet att det är det senare som måste stryka på foten.
Orsaken till dessa krav är Jesu gudomliga identitet. Genom sitt människoblivande har Jesus visserligen blivit vår broder – men han är också den helige Gudens Son. Annorlunda uttryckt: när vi blir kristna får vi inte bara en ny bästa vän, en ”kosmisk polare”. Vi får också en personlig relation till universums Skapare – konungarnas Konung och herrarnas Herre! Och blotta tanken att vi skulle ha gemenskap med den mest upphöjde i universum utan att samtidigt träda in i något slags lydnadsförhållande framstår för mig som i det närmaste absurd.
Trots detta finns det flera saker som gör det svårt att ta in dessa perspektiv på det kristna livet. En av dessa har jag redan varit inne på: i det postmoderna samhället betraktas man nästan som en utomjording om man väljer att frivilligt underordna sig någon annan än sig själv. Vi ska inte heller underskatta den synd som vi alla bär med oss och som hela tiden för oss tillbaka till ruta ett: från gudscentrering till självcentrering (se Ef 2:1-10).
En annan orsak till att lydnaden kan kännas problematisk är att vi har matats med en undervisning där vår lydnad för den Helige spelas ut mot talet om Guds nåd. Låt mig därför få säga att motsatsförhållandet mellan lydnaden och nåden är en illusion! Både i Gamla och Nya testamentet finns ett mönster för de troendes liv som går ut på att en människa kan bli räddad från fördärvet om och endast om Gud griper in i hennes liv. I fråga om frälsningen är det alltså nåden som till 100 procent står i fokus. Men både i Gamla och Nya testamentet är det tydligt att om vi vill förbli i relationen till Herren, måste vi låta honom påverka också vårt sätt att leva. ”Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse”, skriver Paulus (Rom 12:2).
Faktum är att Bibelns betoning av lydnaden är en direkt konsekvens av dess tal om Guds nåd. Genom hela Bibeln möter vi nämligen budskapet att det enda som kan skapa en sann förändring i våra liv – det enda som har evighetsvärde – är det som kommer från Herren själv. Allt som har sitt ursprung i oss själva är diskvalificerat, eftersom vi alla har blivit präglade av synden (jfr Matt 15:13). Och det lydnaden gör är att den hjälper oss att gripa tag i vad Gud har sagt och gjort i stället för vad vi själva tycker och tänker. Lydnaden låter Gud vara Gud och människa vara människa. Och det paradoxala är att nåden av detta skäl blir till en drivkraft till ett liv efter Guds vilja – inte en ursäkt för att slippa bry sig (se Rom 6:13-14; Tit 2:11-14).
Ett annat sätt att uttrycka detta på är att Gud förtjänar vår lydnad inte bara för att han är mäktig, utan framför allt för att han är god. Om Gud hade velat tvinga oss till lydnad hade han haft all makt i världen för att göra det. Men i stället valde han att röra vid våra hjärtan med sin nåd och barmhärtighet, för att på så sätt skapa en längtan inom oss efter att leva efter hans vilja.
Bara den lydnad som är ett gensvar på Guds kärlek kan därför beskrivas som en lydnad efter Guds vilja. Som Jesus själv uttrycker det: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig” (Joh 15:9–11).