Jag har flera gånger på senare tid berört vad jag kallar Paulus program för andlig förnyelse, i 1 Thess 5:19-22:
Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.
Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.
Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.
- Släck inte Anden
- Förakta inga profetior
- Pröva allt
- Ta var på det som är bra
- Avhåll er från allt slags ont
I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med “släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med “avhåll er från allt slags ont”.
Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?
Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.
Bakgrunden
Thessaloniki var en stad där flera viktiga vägar korsades och som hade en närhet till havet som gjorde att den också bidrog till att göra det till en viktig handelsstad. En typisk stad för Paulus att besöka, utifrån sin missionsstrategi, alltså. Paulus besökte staden under sin andra missionsresa, under något av 40-talets sista år. I tid är det alltså troligen mindre än 20 år efter Jesu död och uppståndelse. Paulus vistelse blev kort, men framgångsrik. Tre sabbater predikade han i synagogan, men sedan drevs han och hans medarbetare iväg, efter att dess ledare blivit avundsjuka på den framgång som evangeliet haft, bland både judar och hedningar.
Det fanns många saker som Paulus inte hade hunnit undervisa om och trots att han enligt brevtexten gjort upprepade försök att återkomma, så hade “satan hindrat honom” (1 Thess 2:17f). I två brev så kompletterar Paulus sin undervisning och svar på frågor.
Första Thessalonikerbrevet är antagligen den äldsta boken i Nya Testamentet. Somliga forskare daterar Jakobs brev till mitten av 40-talet, men den dateringen är vansklig.
Vad vi har i Första thessalonikerbrevet är alltså kristenhetens äldsta dokument och tillika en grundläggande undervisning för nykristna.
Mot den bakgrunden blir uppmaningarna vi nu ska titta på ännu intressantare. Här får vi alltså den absoluta ABC-kursen i karismatik!
Släck inte Anden
Så börjar Paulus. För att uppmaningen ska vara relevant, så måste elden redan brinna. I sin bok God’s Empowering Presence (GEP), så återkommer Gordon Fee ofta till detta. Paulus argumenterar inte för ett rikt karismatiskt liv. Han förutsätter att det finns och argumenterar utifrån dess existens. Fee säger att Paulus nämner karismatiska fenomen, inklusive helanden, under och tecken och profetia som självklarheter.
Detta gäller också thessalonikerna. Trots att Paulus vistelse hos dem varade mindre än en månad, så finns det i församlingen ett rikt karismatiskt liv. Det kristna livet hade tydligen enligt Paulus denna gestalt från allra första dagen. Karismatik var varken knutet till en enskild person (aposteln själv), enligt timglasmodellen, eller något som vanliga kristna skulle tillägna sig senare i sin vandring med Gud, sedan de “mognat”.
Andens liv hör alltså till de absoluta grunderna i det kristna livet och Andens gåvor är verkligen givna av nåd, inte som troféer eller belöning för lång och trogen tjänst. Också 1 Kor 12-14 är skrivet till omogna kristna. Men ingenstans uppmanar Paulus dem att bli mindre karismatiska, men de ska utöva sin karismatik under mer ordnade former och i kärlek.
Thessalonikernas teologiska kunskaper var högst begränsade. Somligt hade de fått om bakfoten, andra saker hade de ännu inte alls fått höra. Exempelvis vad som händer med dem som dör! Men detta till trots, så uppmanar Paulus dem alltså inte att låta Anden brinna på sparlåga till dess att de blivit “mer grundade i Ordet” eller att inta en avvaktande hållning med tanke på det förväntade avfallet och antikrists uppträdande med falska under och tecken i sin arsenal av bländverk (Se 2 Thess 2).
Inte heller ser man hos Paulus något spår av tanken på att karismatiken skulle finnas en kort tid och sedan försvinna (cessationism). Tvärtom bedyrar han att den kommer finnas kvar ända intill Jesu återkomst (1 Kor 1:7; 13:10).
Utgångspunkten för Paulus senare punkt om prövning är alltså att det först måste finnas något att pröva, i form av rik karismatik i församlingslivet.
Förakta inte profetiskt tal
Paulus plockar sedan fram den enskilda nådegåva som han också i andra sammanhang speciellt betonar: Profetians gåva. Vad är det för behov han upplever av att nämna denna gåva särskilt? Är den månne inte inkluderad i den första uppmaningen?
Ju mer jag studerar karismatik i Bibeln, kyrkohistoria och nutid, desto tydligare blir det för mig att den profetiska gåvan spelar en nyckelroll. Som ingen annan gåva bygger den upp, uppmuntrar och tröstar. Det var genom den gåvan som Timotheos blev varse sin andliga utrustning (1 Tim 1:18; 4:14). Om den pentekostala individuella erfarenheten är den att tungotalet ofta blivit en slags öppning in i personliga upplevelser av rikare andeliv, så verkar den profetiska gåvan spela en liknande roll för gemenskapen som helhet.
Samtidigt är det lätt hänt att just profetiskt tal föraktas, beroende på att det alltid har en mänsklig komponent. Det finns ingen felfri karismatik i Nya Testamentet. I någon mån kommer alltid profetia präglas och färgas av den som utövar gåvan. Och ibland kan det bli helt fel, även för den som har goda avsikter.
Ibland har jag till och med föraktat profetiska ingivelser som jag själv har fått!
Den som hoppar över punkt två och går direkt till den tredje, att pröva allt, riskerar alltså att göra sin “prövning” utifrån en attityd av ringaktning. En sådan attityd kommer med nödvändighet påverka prövningen.
Pröva allt
Här kommer alltså uppmaningen till att pröva. Men lägg märke till att vi ska pröva allt, inte bara vissa personers budskap eller budskapen som helhet. Återigen, för Paulus är karismatik en blandning av gudomligt och mänskligt. Att hitta vissa felfria budskap och ta till sig dem, medan varje annat budskap ska förkastas i sin helhet, det är inte prövning, som Paulus ser det. Det är att göra det för lätt för sig!
Just i denna fälla föll kyrkan ett par generationer senare. I boken Didache, så ges instruktioner om hur församlingen ska förhålla sig till profeter. Först och främst så förutsätts det i Didache att profetia endast utövas av ett fåtal individer, som reser runt och stannar en ganska kort tid på varje plats. Dessa profeter ska prövas utefter några enkla kriterier, typ om de vill ha betalt för vad de gör. (Just det kriteriet kan man ana bottnar i församlingens fasta ledares vilja att så att säga “svälta ut” profetismen.)
En profet som befinns hålla måttet ska man sedan inte vidare pröva alls, enligt Didache. Varje ord en sådan profet säger ska okritiskt hörsammas. Allt annat vore att häda Anden! (Paulus gör här en dubbel facepalm.)
Jag menar att denna utveckling gjorde kyrkan dåligt rustad att hantera montanismen. Paulus ord om prövning förutsätter att profetiskt tal innehåller grått, medan i Didache är allt svart eller vitt. Montanisterna hade en viktig poäng, kyrkan höll på att förlora sin ursprungliga karismatiska vitalitet, men när både rörelsens anhängare och motståndare delade upp sig i den svartvita syn som finns i Didache, så blev konsekvensen att rörelse såväl internt spårade ur i villolära och att kyrkan i övrigt befästes i en starkare antikarismatisk hållning. Båda parter förlorade på att begreppet prövning gjordes svartvitt!
Vi kan också snabbt fråga oss hur prövningen skulle gå till, enligt Paulus. Den bok han skriver är alltså NT:s äldsta. Jämförelser med skriften var omöjlig, eftersom 26 av NT:s 27 böcker var oskrivna. Troligen hade församlingen på sin höjd ett enstaka exemplar av Septuagintaöversättningen av Gamla testamentet att dela på. Ja, före Gutenberg, så var tillgången på skrivna Biblar tämligen minimal. Prövning i Första thessalonikerbrevet måste innebära något annat än att bara jämföra med Bibeln.
Paulus gör faktiskt en prövning åt oss i 2 Thess 2:1f. Vi uppmanas där att inte tappa fattningen eller bli uppskrämda, även om någon “hänvisar till Anden”. Sedan hänvisar han till en given lärogrund. Prövning kan sägas bestå av två delar. En renodlat andlig, som handlar om den inre gudagivna känslan, att behålla fattningen och lugnet och fråga efter om det finns en “resonans” i mitt inre. En del som består av att jämföra med den undervisning som apostlarna förmedlat, som för oss idag återfinns i Bibeln.
Vi kan också notera att de ovan nämnda profetior som utpekade Timotheos till en specifik slags tjänst omtalas i just plural. Upprepade gånger hade alltså profetiska budskap framförts och bekräftat varandra. Inte ens vänskapen med en apostlagestalt som Paulus upphävde den principen. På samma sätt så ser vi att Anden i “stad efter stad” förvarnade Paulus på vad som väntade honom i Jerusalem (Apg 20:23).
Ta vara på det som är bra
Så kommer vi till de båda punkter som allt ska leda fram till. Poängen med karismatik är inte dess utövning i sig, utan att den ska bygga upp, den ska bli “till nytta” (1 Kor 12:7). (Karismatik har alltså ett instrumentellt värde, inte ett inneboende värde.) Det är helt OK om underverk väcker förundran. Det ser vi många exempel på i Nya Testamentet. Man får tycka att det är både coolt och häftigt!
Problem kan dock uppstå om det stannar där. All de tre första stegen mynnar ut i att det ska finnas något gott att ta vara på! Det sätter åter fingret på attityden. Om din attityd inte innebär att du söker efter det goda i det som sker, så har du ett problem, och det oavsett om det beror på antikarismatiskt avståndstagande eller om det beror på att du stannar i en ytlig karismatik som bara fokuserar på manifestationerna i sig.
Att ta vara på det goda ställer också frågan om tillämpning i fokus. När Paulus hörde varningarna om att åka till Jerusalem, så tolkade hans vänner det som att han inte borde åka, medan Paulus själv endast såg det som en “mental förberedelse” (Apg 21:10-14). Om man sedan tänker på att Paulus kom att tillbringa flera år i fängelset, ständigt tyngd av oro för alla församlingar, så är det inte så svårt att se hur dessa profetior i allra högsta grad måste ha medverkat till att hålla humöret uppe hos honom. Utan dem hade han säkert haft lätt att tro att han satt i fängelse för att han klantat till det och förebrått sig själv när han inte kunnat besöka församlingarna. Ja, kanske är den tanken lite spekulativ, men i vart fall inte så långsökt.
Jag rekommenderar alltid att man ska skriva ner vad Gud gör och säger, inte för att det ska vara en vägledning jämförbar med Bibelordet, utan för att vi ska kunna ta vara på det goda, exempelvis genom att kunna påminna sig om det. Karismatiska upplevelser har nämligen en tendens att tyna bort efter ett tag. Vår mänskliga natur är alltför ofta att förtränga det goda Gud gjort. Att återkomma till vad Gud gjort är också en källa till tacksamhet och lovprisning.
Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör! (Psalt 103:2)
Ett annat skäl till att anteckna vad Gud gör är att ta ett fortlöpande ansvar för den karismatik man utövat och den karismatik som andra utövat gentemot dig. På så sätt kan vi lära av misstagen, men vad bättre är, också dra lärdom av framgångarna!
Avhåll er från allt slags ont
Slutligen den sista punkten. Och lägg märke till att detta är just den sista punkten. Om utgångspunkten för vårt tänkande kring karismatik är att vi ska fokusera på saker att undvika, då kommer vi att släcka Anden! Frågan om vad gott det finns att ta vara på måste komma först, sedan frågan om det negativa.
När Paulus nu talar om att avhålla sig från allt ont, så använder han ett ord som har främst en moralisk innebörd (grekiskans poneros). Ordet för det goda (kalos) att hålla fast vid i versen framför är mer generellt i sin syftning. När Paulus kommer till denna femte punkt, så är hans tanke redan på väg vidare till den slags övergripande etiska instruktioner som kom att bli så flitigt förekommande andra hälften av de brev han skulle komma att skriva under resten av sitt liv (Ex. Rom 12-16; Gal 5-6; Ef 4-6).
Man kan rent utav ifrågasätta om den hör ihop med de andra fyra eller om det är en återgång till den generella uppmaning som fanns i vers 15. Det finns inget förbindelseord i grekiskan mellan vers 21 (ta vara på det goda) och vers 22 (avhåll er från det onda), även om Bibel 200 stoppar in ordet “och”. Utifrån dessa exegetiska detaljer, så kanske det rent utav är bättre att tala om ett fyrpunktsprogram, än ett fempunktsprogram. Och den tanken i sin tur gör det än tydligare att Paulus syn på karismatiken är genomgående offensiv!
Min favoritsport är basket. När jag tränade några basketlag med absoluta nybörjare på 90-talet, så lade jag märke till en sak. Det var lättare att träna defensiv än offensiv. Trots all skott- och dribblingsträning, så blev det successivt färre och färre poäng när vi spelade mot varandra på träning. Alla lärde sig helt enkelt hur man stoppar den andre, mer än vad vi lärde oss göra poäng. Tittar man på hur basketspelare tränar, så är det tydligt att kvoten mellan att träna sig på att göra poäng kontra att stoppa den andre från att göra poäng kantrar helt och hållet över till offensivens fördel.
Men defensiv är inte oväsentligt. Michael Jordan räknas inte som bäst bara för att han gjorde flest poäng av alla under tio säsonger. Han kunde dominera matcher också de dagar då skotten inte föll. Han behärskade både anfall och försvar.
Jag har fått vissa reaktioner på tidigare inlägg där jag anklagas för att negligera eller släta över de inslag i karismatiken som är osunda eller fejkade. Då har man läst mig slarvigt! Det jag säger här och på alla andra ställen är att det finns inga bebisar som inte producerar smutsigt badvatten. Men att skölja av dem och tappa ut badvattnet är inte en enstaka handling, utan något man behöver göra flera gånger i veckan. Och fokus måste ligga på babyn, inte badvattnet.
Det är alltså väsensskillnad på att ta avstånd från det onda enligt Paulus föredöme och att efterlysa någon slags hypotetiskt felfri karismatisk miljö. Sådana har aldrig funnits och kommer inte att finnas. De karismatiska gåvorna har en inneboende begränsning. Om de inte hade det, så skulle vår mänsklighet vara bortkopplad när Andens gåvor var i funktion, och det är inte så vi mognar och utvecklas som människor.
Frågan är alltså inte om vi ska ta avstånd från det onda, utan hur det görs. Om karismatiken utövas av en felande människa, i brist på felfria, så prövar vi och behåller det goda. Om den utövas av en fallen ledare, så kan det visserligen vara så att det finns något gott i de gåvor som är i bruk, men för den personens eget bästa, så är det rekommendabelt att ta en time-out och gå igenom en bearbetnings- och upprättelseprocess. Vi undviker alla inslag av fejk, inklusive de överdrifter som lätt uppstår när någon vill göra ett vittnesbörd lite extra remarkabelt. Falska profeter och apostlar är vi först och främst extremt försiktiga med att kalla någon, eftersom det är ett så vanligt misstag, som dödar all vidare dialog, men i de solklara fall där de förekommer, så ska de naturligtvis inte ges någon plattform.
(Påpekanden om att person x eller y bör betraktas som en falsk profet faller helt utanför detta blogginläggs ärende, och kommer inte att släppas igenom i kommentarsfältet.)
Enskild och kollektiv tillämpning
Paulus nämner specifikt tungotalet som en gåva att utöva i enskildhet, men gör klart för oss att det karismatiska livet främst utövas tillsammans med andra. Inte heller Första thessalonikerbrevet var tänkt att dupliceras till varje enskild medlem för läsning under enskild andakt. När Paulus skriver om att inte släcka Anden, o s v, så handlar det om vad som sker när församlingen lever sitt gemensamma liv.
Nu finns det dock en naturlig enskild tillämpning av texten. Vi har inte ett kollektivt medvetande, utan det är jag som individ som ska högakta profetiskt tal. Det är jag som individ som ska delta i prövningen av vad jag är med om och behålla det goda.
Som individ behöver jag också ställa mig frågan om vad jag ska göra när min vardag inte är full av en andlig förnyelse som skulle kunna släckas. Hur ska man göra där elden inte brinner? Jag har alltför ofta sett uppmaningar till att “gräva där du står” eller i tro ta emot all andlig kraft man behöver under enskild andakt, till och med så det skuldbelägger den som åker på konferens. Men hos Paulus är det tydligt att karismatik utövas just i gemenskap. Och att åka på konferens eller då och då besöka en annan församling än den egna är, menar jag, snarast en nödvändighet. Allt annat vore att försöka genomföra ett andligt stålmansideal. Vi är inte stålmannen, vi är enkla och bristfälliga människor. Vi behöver varandra.
Så som individ gäller att om det inte brinner där du finns just nu, så sök upp elden! Som församlingspastor såg och ser jag detta enbart som en tillgång. Jag har rent utav sagt till mina medlemmar att det bästa de kan göra för sin lokala församling kan vara att ibland besöka en annan församling!
Men då kanske vi tappar dem för gott, brukar invändningen vara. Och jag svarar att visst finns den risken, men jag vill alltid vinnlägga mig om den offensiva attityden. Chansen finns att det blir fler personer i min församling som fylls av Anden och för en aldrig så liten chans att det ska ske, är jag beredd att ta stora risker!
En församling som är rädd för att tappa medlemmar till andra för att gräset där skulle vara grönare, bör prioritera att vattna och göda den egna gräsmattan, snarare än att bygga staketet högre mot granntomten.
Slutsats
Den som intar en offensiv attityd till karismatik kommer att göra misstag, men den som intar en negativ attityd kommer att missa allt vad Anden vill ge!
Efterskrift
Jag har också lärt mig en annan sak. Att den som lämnar en församling på grund av besvikelse och går till en ny vanligtvis inom kort kommer att bli besviken också på den och gå vidare ännu en gång. Att leta efter felfria församlingar är dödfött. Hittar du den, så slutar den vara felfri i samma ögonblick du kliver över dess tröskel.
Under den förnyelse- och tillväxtfas som vi hade i Sjömarkens missionskyrka på 80-talet, så kom det ett tjogtal sådana människor till oss, och de bedyrade hur mycket bättre vår församling var än deras gamla. Vi slickade fåfängt i oss berömmet, bara för att inom ett par år se hur de nästan allihop hade blivit besvikna också på oss och försvunnit iväg.