Kallelsen till ett gott andligt ledarskap ligger i centrum av Nya testamentets budskap. I Matteusevangeliets nionde kapitel kan vi läsa: ”Jesus gick omkring i alla städerna och byarna, och han undervisade i deras synagogor och förkunnade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. När han såg folkskarorna förbarmade han sig över dem, för de var härjade och hjälplösa som får utan herde. Och han sade till sina lärjungar: ’Skörden är stor men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd’” (Matt 9:35–38).
På några få rader lyckas Matteus här ringa in något av själva hjärtpunkten i vår Mästares tjänst på jorden. Det grekiska ordet för ”medlidande” innebär ordagrant att ”inälvorna vände sig” i Jesus när han såg sina medmänniskors situation. Så starkt berördes han av den trasighet som omgav honom. Men minst lika intressant i det här sammanhanget är faktiskt den förklaring som vi får till folkskarornas belägenhet. Människorna var illa härjade och hjälplösa, skriver evangelisten, eftersom de var ”som får utan herde”.
Med andra ord: Mänsklighetens problem kan till stora delar beskrivas som ett ledarskapsproblem. Att vara ”herde” är ju i många av Bibelns texter synonymt med att vara ledare.
Det här är också skälet till att Nya testamentet talar med sådan värme om det andliga ledarskapet. ”Om någon gärna vill ha en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift”, skriver Paulus (1 Tim 3:1). I andra sammanhang talar han om ledarskapsfunktionerna i kyrkan som Guds och Kristi gåvor till församlingen (se 1 Kor 12:28; Ef 4:11). Hans uppmaning till dem som har fått nådegåvan att leda är att vara ”hängivna” i sitt uppdrag (se Rom 12:8).
Andligt ledarskap är alltså något både gott och eftersträvansvärt. Det är inte ett ”nödvändigt ont” som vi i första hand ska tukta och hålla i schack. I stället är det något vi ska uppmuntra och tala väl om. Det är ett svaret på Jesu egen bön om goda herdar och om arbetare till skörden.
Ledarskap = inflytande
Men vad är det då att vara en ledare? Det finns förstås mängder av möjliga svar på denna fråga, men den definition som jag själv betraktar som mest användbar är att ledarskap är detsamma som inflytande. Den som utövar ett inflytande på en annan människa, skulle man nämligen kunna säga, är en ledare i relation till honom eller henne.
I praktiken innebär förstås detta att vi alla i någon mening går att beskriva som ledare. Och personligen tänker jag att detta i sig kan vara en ganska avgörande insikt. Andligt ledarskap är inte bara ett ämne som borde engagera dem som har en formell ledarposition. Tvärtom är det en central del av alla våra mänskliga relationer. Låt vara att det ibland är viktigt att tala specifikt också om kyrkans formella ledarskap.
Den viktigaste ledarskapsfrågan
Oavsett vilket måste den i särklass viktigaste ledarskapsfrågan i allas våra liv vara: Vem är Herre i mitt eget liv? Ingen fråga kommer nämligen att få större och mer långtgående konsekvenser än denna. Först och främst för att den avgör var vi får tillbringa evigheten. Men också för att den kommer att vara avgörande för den typ av ledarskap som vi utövar under våra år här nere på jorden. Ett andligt ledarskap måste alltid ta sitt avstamp i relationen till Jesus Kristus.
Och då menar jag inte bara i yttre bemärkelse, så att det skulle räcka att sätta etiketten ”kristen” på oss själva och vårt ledarskap. Nej, kallelsen att ställa oss själva under Jesu herravälde har med hela vår identitet att göra. Med våra motiv och våra bevekelsegrunder. Den amerikanske missionsledaren Oswald Sanders har i sin bok Andligt ledarskap gjort följande uppställning av vad han å ena sidan kallar för ett ”naturligt” och å andra sidan ett ”andligt” ledarskap. Den illustrerar på ett bra sätt den kontrast som råder mellan ett ledarskap där vi förblir våra egna herrar jämfört med ett ledarskap under Jesu herravälde:
Naturligt ledarskap Andligt ledarskap
Litar på sig själv Litar på Gud
Känner människor Känner Gud och människor
Fattar egna beslut Försöker förstå Guds vilja
Är ambitiös Håller sig själv i bakgrunden
Skapar sina egna metoder Finner och håller sig till Guds metoder
Tycker om att ha befäl över andra Har sin glädje i att lyda Gud
Motiveras av personlig belöning Motiveras av sin kärlek till Gud
och människor
Är oberoende Är beroende av Gud
Den springande punkten i allt detta är som synes det som står på första respektive sista raden: Leder vi på så sätt att vi i allt väljer att söka vår Herres vilja – eller är vi mest ute efter att bygga våra egna imperier? Som syndiga människor kommer vi förstås alltid att vackla fram och tillbaka mellan dessa två förhållningssätt. Men idealet bör det ändå inte råda något tvivel om. Oswald Sanders uppställning kan på så sätt få fungera som en ”biktspegel” också för vårt eget ledarskap.
Tjänande ledarskap
Ett gott andligt ledarskap är ett ledarskap under Jesu herravälde. Men det är också (och just därför) ett ledarskap med Jesus själv som föredöme. ”Ni vet att folkens ledare beter sig som herrar över dem och att stormännen härskar över dem”, säger Jesus. ”Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt 20:25–28).
Om det är något som är tydligt när det gäller Bibelns syn på ledarskap är det att allt ledarskap som har Jesus som sitt föredöme handlar om tjänande. Målet med vårt ledarskap skulle därmed kunna beskrivas utifrån det dubbla kärleksbudet (se Matt 22:37–39): Först och främst att tjäna Gud och därefter att tjäna våra medmänniskor. Att helt enkelt göra vad vi tror är bäst både för Guds rike och för de personer vi är satta att tjäna, snarare än att tillskansa oss fördelar för egen del.
I detta sammanhang kan det också vara viktigt att kommentera ordningen på dessa båda bud. En av det andliga ledarskapets största frestelser är nämligen att vi blir mer upptagna av att behaga människor än av att behaga Gud. Att vara ledare under Jesu herravälde handlar därför om att inse att det bästa sättet att betjäna våra medmänniskor är att i allt försöka göra vad som är vår himmelske Faders vilja. Om vi inte har detta klart för oss riskerar vi i längden att helt haverera som andliga ledare. I stället för den högste Gudens tjänare riskerar vi att bli slavar under människorna runtomkring oss.
W.I.J.D.
Även på detta område får vi ha Jesus själv som vårt föredöme. I Johannesevangeliets femte kapitel säger Herren: ”Jag säger er sanningen: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen” (Joh 5:19). Detta är en god programförklaring också för vårt eget ledarskap. Som andliga ledare är vårt främsta uppdrag alltid att lyssna in vår Faders vilja – för att sedan stå till förfogande för den typ av gärningar som han har kallat oss till.
Det finns ett engelskt uttryck som lyder ”What Would Jesus Do?” Det är en bra påminnelse om att vi i varje ny situation kan ställa oss frågan: Vad skulle Jesus själv ha gjort om han befann sig i detta läge? Men som andliga ledare tror jag faktiskt att en annan fråga är av ännu större betydelse för den som vill komma på rätt kurs. Nämligen: ”What Is Jesus Doing?” Alltså: Vad håller Jesus redan på med? Vad har han på gång? Och hur kan jag själv vara en del av detta?
En avgörande ingrediens för den som vill utöva ett andligt ledarskap måste mot denna bakgrund vara att regelbundet ta tid för sådant som bön, bibelläsning och kristen gemenskap. Det är i mötet med Gud i det fördolda – men också med hans levande kropp här på jorden – som vi kan lägga grunden för ett gott andligt ledarskap. Det är då som vi kan vandra i det som vi ibland brukar beskriva med orden ”förberedda gärningar”. Där vi alltså inte gör upp våra planer enbart efter vårt eget huvud (i bästa fall för att sedan be Gud att välsigna dem) utan där vi tar vårt avstamp i att ägna tid åt att söka vår Mästares vilja, för att därefter lägga vår tid och vår energi på de saker som Gud har låtit oss veta att han redan har på gång.
Med Pappa på jobbet
Ett uttryck som kan sätta ord på denna attityd till vårt personliga ledarskap är att vi som ledare får vara ”med Pappa på jobbet”. ”Jobbet” står då inte i första hand för våra egna projekt för Gud, utan för Guds projekt genom oss. Precis som Jesus får vi leva utifrån insikten att vi inte kan göra något av bestående värde enbart i oss själva, utan bara om vi gör sådant som ligger på vår himmelske Faders hjärta. Som Jesus själv uttrycker det hela: ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig” (Joh 15:4).
Aposteln Paulus vittnar i sina brev om hur detta förhållningssätt kunde ta sig uttryck i hans liv. Till församlingen i Korinth skriver han: ”genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig” (1 Kor 15:10).
När Gud får vara in charge, kan man säga, kommer det en helt ny typ av vila in i våra liv. Inte så att vi kan slå oss till ro eller upphöra med vårt arbete för Guds rike. ”Jag har arbetat mer än de alla”, skriver ju Paulus. Men i nästa andetag lägger han till: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig”. Paulus har alltså gjort det som han gjort som en konsekvens av allt det som Gud genom Kristus redan har gjort för honom. Han har arbetat, men det har varit Gud som har haft initiativet. Det har varit Guds vishet, Guds kraft och Guds nåd som har varit grunden både i hans liv och i hans tjänst.
Som jag själv ser det är det detta som är den största hemligheten bakom ett gott andligt ledarskap. Som ledare i Guds rike är vi beroende av Guds kraft och ledning. Vi behöver ständigt vända tillbaka till vår bönekammare för att söka vår himmelske Pappas vägledning för vår tjänst. Men just därför kan vi också bli kanaler för Guds förunderliga kraft ut till en härjad och hjälplös omvärld. Det är inte oss själva och vår förmåga som det handlar om, utan Gud och hans förmåga.
Resultatet av ett sådant sätt att leva sammanfattas av Jesus själv med orden: ”Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn” (Joh 15:15–16).
Denna artikel är ursprungligen publicerad i tidskriften Teologi & Ledarskap