Vi fortsätter vår vandring genom Efesierbrevets undervisning om ett liv efter Guds vilja. Vi har nu kommit till en vers som får påminna oss om själva grundmotiveringen till varför vi – trots all den vånda som det innebär – har blivit utmanade att ta upp kampen mot vår köttsliga natur: ”Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag” (Ef 4:30).
Djupast sett är alltså anledningen till att vi som kristna ska bekämpa synden i våra liv att vi inte vill göra Gud ledsen. Att synda är inte bara att skada oss själva och våra medmänniskor – det är också att med tankar, ord och gärningar ta avstånd från den Gud som i Jesus har dött för vår skull. Om vi verkligen älskar vår Herre kommer vi därför att sky synden som pesten.
Med detta som fundament får vi dock på nytt vända blicken mot de människor som finns i vår närhet. Även här väljer Paulus att ta sin utgångpunkt i vad som rör sig i våra hjärtan. Det är ju här som vi odlar de attityder som i förlängningen får konsekvenser för våra yttre handlingar. ”Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede”, skriver aposteln – här har vi de inre attityderna – och fortsätter: ”allt skrikande och förolämpningar och all annan ondska”. Och vidare: ”Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er” (Ef 4:31–5:2).
Som vi var inne på i den första artikeln finns det ett grundmönster som gäller för den kristna förmaningen och som kan formuleras med orden: bli vad du redan är. I dessa verser kan man säga att vi möter en annan variant på samma princip, nämligen: gör mot andra vad Kristus redan har gjort mot dig. Mer specifikt talar Paulus om att vi som kristna ska ge vidare av den förlåtelse som vi har tagit emot från Herren.
En av oförsonlighetens och bitterhetens mest otäcka egenskaper är att den binder oss. Oavsett om den person som har skadat oss är medveten om detta eller inte kan vår ovilja att förlåta honom eller henne få en förlamande effekt på oss själva. Utmaningen att förlåta är därför en inbjudan till frihet. Det är en inbjudan att låta korsets kraft förvandla våra omständigheter och att säga nej till de krafter som vill ta livsglädjen ifrån oss.
Nästa område som Paulus introducerar har dels med sexualiteten, dels med vårt begär efter pengar att göra. ”Men sexuell omoral och all orenhet eller girighet ska inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga” (Ef 5:3). Och lite senare: ”Ni ska veta att ingen som är sexuellt omoralisk, oren eller girig, alltså en avgudadyrkare, har någon arvedel i Kristi och Guds rike” (Ef 5:5).
Faktum är att inga andra områden figurerar så frekvent i Nya testamentets förmaningstexter som just sexuell omoral (otukt) och girighet. Kopplingen mellan otukten och girigheten är att de båda kan sägas handla om att på ett otillbörligt sätt låta sig styras av sina egna begär. Paulus talar om den girige som en avgudadyrkare, och med detta menar han att vi i girigheten ger pengarna en plats i våra liv som de från Guds sida aldrig var tänkta att ha. Vi låter dem bli målet för våra liv, snarare än medlet för att kunna leva så som Gud har tänkt.
När det gäller sexualiteten finns det ett antal olika skäl till att detta område är så viktigt för Herren. Först och främst finns det genom hela Guds ord en respekt för vår mänskliga kroppslighet. Sexualiteten är viktig inte trots utan på grund av att den involverar våra fysiska kroppar. Som det står i en av de verser som jag citerade i min första artikel: ”Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!” (1 Kor 6:20).
Ett annat skäl för att vår sexualitet behöver hanteras på ett ansvarsfullt sätt är att den är så djupt förankrad i vår egen personlighet. Den missbrukade sexualiteten tenderar helt enkelt att ge upphov till sår som är väldigt svåra att läka (jfr 1 Thess 4:6). På detta finns det många exempel genom mänsklighetens historia.
Det viktigaste skälet till att Bibeln varnar för den missbrukade sexualiteten tror jag dock är att äktenskapet mellan man och kvinna är något heligt. ”Äktenskapet ska hållas i ära hos alla och den äkta sängen bevaras obefläckad”, skriver Hebreerbrevets författare, ”för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare” (Heb 13:4).
Redan i Bibelns andra kapitel läggs grunden för denna sanning. Efter att Gud har skapat mannen och kvinnan förkunnar Skriften: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött” (1 Mos 2:24). I Efesierbrevet skriver Paulus också om äktenskapet att dess ”hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen” (Ef 5:32). Föreningen mellan mannen och kvinnan inom ett äktenskapsförbund är alltså en återspegling av vår Frälsares relation till den kristna kyrkan. Inte konstigt att det blir en sådan kamp omkring denna institution när man i samhället börjar vända sig bort ifrån sin Skapare!
Att helgas handlar i grunden om att komma tillbaka till det sätt att leva som vi från början var skapade till. Att leva med Jesus och hans vilja som våra livs centrum, i stället för att leva som om vi vore våra egna herrar. Nya testamentets kallelse till helgelse kan på så sätt ses som ett genuint uttryck för Guds nåd. Vi är inte dömda till en evighet där allting kretsar enbart kring oss själva. I stället får vi varje ny dag bjuda in Guds helige Ande till att forma Jesu anletsdrag i våra liv. ”Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud …”