Sverige är ett paradoxalt land. Å ena sidan kan vi betraktas som extrema. På den globala värderingskartan Wold Values Survey sticker vi ut som det mest individualistiska, men också det mest sekulära, av världens alla länder. Å andra sidan kan vi betraktas som Landet Lagom. Påfallande ofta är det jantelag och konsensuskultur som sätter gränserna för vad som är socialt accepterat.
Hur påverkar det här våra kristna församlingar? Självklart på en mängd olika sätt. Om vi börjar i den första änden av spektrat, sätter individualismen och sekulariseringen sina spår även inom kyrkans väggar. Ja, man kan till och med argumentera för att sekulariseringen är en följd av utvecklingen i den kristna församlingen.
Det är helt enkelt så att när kyrkan slutar fungera som motkultur, när den inte längre skiljer sig från det omkringliggande samhället, då tar sekulariseringen i samhället fart på allvar. I det här avseendet kan vårt lands sjukdom därför beskrivas som församlingens sjukdom. Och som i alla generationer före oss stavas botemedlet på denna sjukdom o-m-v-ä-n-d-e-l-s-e. I mötet med Guds heliga standard får vi bekänna med Jesajas ord: ”jag är en man med orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar.”
I samma bibeltext finns en lärdom att hämta även för den andra änden av spektrat. Inte heller anpassligheten och konsensustänkandet är nämligen en återspegling av visionen för Guds rike så som den målas upp mellan Bibelns pärmar. När Jesaja möter sin Herre i templet är det som helig och upphöjd han uppenbarar sig – som Kungen och härskarornas Gud. Och i ett sådant möte kan det inte finnas plats vare sig för jantelag eller lagom-anda. Det enda som är tillbörligt är tillbedjan av den Helige.
I Sverige är det populärt att beskriva sig som pragmatiker. Man ska inte ha för stora anspråk eller för yviga övertoner. Lägg dig på en lagom nivå, ta inga onödiga strider, förverkliga de lösningar som skapar minsta möjliga friktion med omgivningen. Den som lever så får applåder av det omkringliggande samhället.
Men tänk om det inte är den måttstocken som Guds folk är kallat att mäta med? Eller för att spetsa till saken: Tänk om det inte är den måttstocken Herren mäter med? Snarare än pragmatism verkar det nämligen som att Gud mer än något annat efterfrågar – gudsfruktan. ”Gudsfruktan är nyttig på allt sätt, för den har löfte om liv, både för den här tiden och den kommande”, skriver Paulus. Inte minst gäller detta för det liv och de prioriteringar som behöver råda i våra församlingar. Några verser tidigare skriver aposteln: ”om jag dröjer vill jag att du ska veta hur man bör bete sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval.”
Om vi som kristna ska kunna förverkliga en sådan kallelse, behöver vi frukta Gud mer än vi fruktar människor. Vi behöver predika och skapa utrymme för en Gud som är helig i allt han säger och gör. Vi behöver inse att det ibland kostar på att representera Kristus i en gudsfrånvänd värld. Och att det är just så som det förväntas vara. ”Kom ihåg vad jag sagt”, säger Jesus: ”tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord.”
Jesu ord utmanar. Och det gäller oavsett om vi befinner oss i den sekulär-individualistiska eller den konsensusinriktade änden av Sverige-spektrat. För att inte tala om när vi samtidigt befinner oss i båda ändar!
Låt oss alltså be och arbeta för att våra församlingar ska vara vad de i realiteten redan är: sanningens pelare och grundval. Låt oss välja gudsfruktans snarare än de rundade hörnens väg. Måhända kommer vi då att erfara mer av Guds heliga närvaro i våra sammankomster?
Läs på varldenidag.se