I en gästkrönika den 10 april uttryckte Daniel Grahn sin frustration över att frågan om sexualitet i allmänhet och homosexualitet i synnerhet har kommit att bli ”den frågan som definierar kyrkan i det svenska samhället”. ”Ingen fråga skymmer Jesus på samma sätt”, skriver han och avslutar med orden: ”den har blivit vår tids största hot mot församlingen. Fick man önska, skulle jag vilja se ett stort antal kristna ledare som tillsammans sökte Gud för att hitta en lösning. Det kan inte vara rätt att SVT, eller någon annan, ska definiera Gud som kärlekslös och hård. Det måste finnas en annan väg.”
Vi är många som känner igen oss i den frustration som Daniel ger uttryck för. Men ändå kan jag – inte minst efter den senaste tidens debatter i samband med Uppdrag Granskning – undra om inte vissa av de frågor han lyfter fram bygger på en skev, eller rentav felaktig, problemformulering.
Under hela kyrkans historia har det varit de kristnas otacksamma lott att bli förföljda inte främst för vad de positivt bejakar, utan för vad de på grund av sin tro har känt sig tvungna att säga nej till. I det gamla Romarriket, där de kristna periodvis utsattes för svår förföljelse, ansågs det exempelvis som ganska oproblematiskt att ha en tro på Jesus Kristus. Vad som däremot provocerade myndigheterna till raseri var att Jesusrörelsen ansåg sig ha rätten att stå över påbudet att be (även) till kejsaren. Samt att den opponerade sig mot sådana sedvänjor som slaveriet och att sätta ut oönskade barn i skogen.
Tron på Jesus Kristus som Herren (Romarbrevet 10:9; 1 Korinthierbrevet 12:3) har i alla tider varit förknippad med lydnad. Att helt enkelt ha Jesus – inte någon människa, någon åsikt eller någon ideologi – som högsta lojalitet. Med logisk nödvändighet måste detta innebära en viss friktion med ett gudsfrånvänt samhälle. Som kristna ska vi visserligen inte söka konflikt i onödan, men förr eller senare kommer det ändå att visa sig att Jesu överhöghet i våra liv leder till krockar med vår samtids avgudar. En avgud kan i detta sammanhang definieras som ”det som inte får ifrågasättas”. Och i vår tid tycks alltså en av dessa avgudar vara denna: ”All sexuell utlevelse som inte inbegriper våld eller tvång är OK.”
Att vi här har att göra med en ”avgud” visar sig inte minst i vreden som det väcker när vi väljer att inte underkasta oss dess överhöghet. Den senaste tidens häxjakt på präster som uttrycker en från samhället avvikande åsikt är en smärtsam påminnelse om detta. Den har också illustrerat vilka krafter som är verksamma bakom kulisserna. Mycket vill ha mer, och folket ropar efter blod. Anmäl dem till domkapitlet! Kasta dem för lejonen!
Daniel Grahn frågar sig hur vi som kyrka ska krångla oss ur det grepp som denna fråga har fått om den kristna församlingen. Men kanske är det inte någon ”smidig lösning” som är vägen framåt? Kanske är det i stället så att vi – i denna likaväl som i andra frågor – ska ta emot det lidande som det kan innebära att ha Kristus och hans ord som högsta lojalitet? Att med Skriftens ord ”gå ut till [Kristus] utanför lägret och bära hans smälek” (Hebreerbrevet 13:13). Kanske kan det också visa sig att vi, när vi väljer denna lidandets och föraktets väg, får en både förnyad och fördjupad relation till vår korsfäste Frälsare?
Men vad gör vi då med våra medmänniskors brist på förståelse? Vad gör vi med deras vrede? Och mest brännande av allt: Vad gör vi med det faktum att lydnaden för Kristus och hans ord blir till en stötesten som får en stor del av vår befolkning att vända kyrkan ryggen? Ja, vi får väl göra som kristna i alla tider har gjort när de har förföljts av sin omgivning: lida och älska. Kyrkohistorien visar ju att det i många lägen är den lidande och förföljda kyrkan som växer. Bara den är trovärdig i sin tro på Jesus Kristus som Herren.
Men är verkligen synen på människans sexualitet värd att betala detta pris för? Nej. Men vår lojalitet till Kristus och hans ord är det! Och den dag vi börjar kompromissa med vår lydnad för Guds ord, kommer det att drabba inte bara vår syn på sexualiteten – utan synen på den Herre som vi tjänar.
Sen tror vi naturligtvis att den uppenbarelse som Gud har gett oss är god för oss själva såväl som för vårt samhälle i stort. Den utbredda trasighet som vi i dag möter på sexualitetens område är ett talande vittnesbörd om detta. Därför är det också avgörande att vår lydnad för Guds ord får vandra hand i hand med den kärlek, barmhärtighet och nåd som samma ord uttrycker. Att vår lydnad inte blir steril och utan glädje – utan fylld av Andens frukt. Kan det vara detta som är den ”lösning” som Daniel Grahn frågar efter?
Ursprungligen publicerad som debattartikel i tidningen Dagen