Ett av kristenhetens stora sorgeämnen de senaste decennierna har varit svårigheten att behålla våra 20-plusare. Trots att vi, i alla fall periodvis, har haft god uppslutning på våra läger och tonårsgrupper har vi ofta sett samma tragiska mönster upprepa sig: när gymnasietiden är över, när ungdomsgruppens gemenskap är ett minne blott – ja, då försvinner också relationen till den kristna församlingen. I bästa fall, men långtifrån alltid, för att återupptas om och när man som förälder får ett intresse för kyrkans barnverksamhet.
Många olika förslag på hur vi ska hantera, och allra helst förebygga, denna situation har presenterats. Som exempel kan jag helhjärtat stämma in i Stefan Gustavssons brandtal om behovet av att rusta våra ungdomar för attackerna ”från olika icke-kristna världsbilder, främst ateistisk naturalism och radikal relativism” (Dagen 19/8). Likt Leif Carlsson och Rebecka Söderbladh (Dagen 10/7 och 17/7) oroas jag också av den trend inom pastorskåren i stort som gör gällande att synden i första hand har kommit att betraktas som en privat angelägenhet. För, som de så klokt konstaterar: ”Så länge Kyrkan tiger om hur människan ska förhålla sig till gott och ont, kommer någon annan ta det inflytandet.”
Om jag får spinna vidare lite på dessa uttalanden vill jag i den här insändaren föra fram tesen att det kanske största problemet när det gäller flykten av unga vuxna från den kristna församlingen är att vi har underskattat de krafter som vi faktiskt har att kämpa emot i dagens samhälle. Annorlunda uttryckt: Att vi har varit för flata i relation till avgudarna.
Avgud kanske är ett förlegat ord i vår tid, men i Bibeln är det vanligt förekommande. Allt som riskerar att ta Guds plats som nummer ett i våra liv är nämligen enligt Skriften en potentiell avgud. Detta är också bakgrunden till Nya testamentets betoning av vår bekännelse av Jesus som Herre. En herre är ju den som man sätter högst i sitt liv. Den som tillåts putta ned alla andra saker, ideologier, trender och – ja – gudar till andra, tredje eller till och med sista plats.
I vår kultur är många avgudar av ett annat slag än på Bibelns tid. Vi går inte till tempel med förgyllda statyer för att offra eller tända vår rökelse. Men att det finns starka krafter som utövar sin dragningskraft på oss alla behöver det inte råda något tvivel om. Allra mest påfallande är kanske den självförgudning som är så central i den postmoderna kulturen. Det är hela tiden våra egna känslor och upplevelser som betraktas som viktigast. Var och en har sin egen sanning. Kunden har alltid rätt. Är det över huvud taget möjligt att följa Jesus i dag utan att på djupet utmana denna självcentreringens avgud?
Och så har vi ju detta med pengar. Jesus talar i sin liknelse om såningsmannen om hur ”världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter annat kommer in och kväver ordet så att det blir utan frukt” (Markusevangeliet 4:19). Hur ofta predikas detta budskap så att det når in i hjärteroten på oss som sitter i kyrkbänkarna? ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon”, säger Jesus (Matteusevangeliet 6:24). Litar vi på honom, eller viftar vi bort allvaret i hans ord?
För att fullfölja den klassiska treklangen behöver vi säga något också om sex. Lika ofta som Nya testamentet varnar för girighet, varnar det för otukt eller sexuell omoral – hela 90 gånger vardera. Vad innebär detta för oss som kyrka, i en tid där det sekulära samhällets profeter basunerar ut att ”all kärlek är bra kärlek”? Och är det verkligen en slump att så många som börjar kompromissa med Guds vilja på det här området brukar glida ut i församlingens periferi – och inte sällan lämna gemenskapen helt och hållet?
Hur obekvämt det än kan låta tror jag att vi behöver inse att det står en kamp om varje människas själ. En kamp som ytterst handlar om Gud och djävul, himmel och helvete, och som tar sig uttryck just genom de makter som enligt Guds ord är verksamma bakom kulisserna (se Efesierbrevet 6:10–18).
Om vi som församling inte utmanar dessa makter, och ger praktiska råd för hur vi i vardagen kan stå emot när de lockar oss bort från Jesu absoluta herravälde – då kommer vi att förlora. Konkret tror jag att vi behöver se en renässans i våra församlingar för sådana centrala kristna begrepp som ödmjukhet, underordning, enkelhet, givande och sexuell renhet.
Alternativet till detta är att vi får se ännu en generation vända sin Frälsare ryggen. I alla fall är det vad jag själv befarar.
Ursprungligen publicerad som debattartikel i tidningen Dagen
För en muntlig undervisning på detta tema, se följande inspelning från Lapplandsveckan 2016: