Alla kristna mår bra av att ha en medvandrare i livet – gärna från en annan generation än den som man själv tillhör. I denna artikel vill jag dock dela med mig av några tankar kring den typ av medvandrar- eller mentorsrelation som mer specifikt kan växa fram mellan två ledare. Jag tror nämligen att denna typ av relation kan spela en viktig roll för den som är kallad att fungera som ledare i Guds rike.
Rent generellt tror jag att det är viktigt att vi som ledare tar tid både för dem vi leder och för dem vi är ledare tillsammans med. En mentorsrelation kan vara ett betydelsefullt inslag i denna helhet, men låt mig först ringa in ett antal andra relationer som åtminstone delvis kan fylla samma funktion.
Ledarteamet som vi ingår i
För att så bra som möjligt kunna betjäna andra människor behöver vi ingå i ett ledarteam där vi gemensamt söker Guds vilja och där vi har en möjlighet att tala in i varandras liv. En god ordning är också att vi avsätter tid tillsammans där vi enbart satsar på det sociala, och alltså inte planerar för vårt gemensamma ledaruppdrag.
Frågor som vi kan återkomma till i denna typ av gemenskap är till exempel: Vad lär vi oss just nu i vår ledarroll? Var utmanas vi i vårt lärjungaskap? Vad händer i vårt personliga andaktsliv? På vilka områden riskerar vi att dras bort från det som var vår vision när vi från början gick in i vårt ledaruppdrag?
Livsförvandlingsgrupp eller ansvarighetsgrupp
En annan konstellation, där vi på ett naturligt sätt kan få stå ansvariga inför varandra som kristna bygger på en gemenskap av två eller max tre personer, som regelbundet träffas över exempelvis en långlunch. Tanken är att man träffas i 1 till 1 ½ timme och att man varje gång utgår ifrån ett antal raka frågor såsom: Hur har du märkt av Guds närvaro i ditt liv den senaste veckan? Vad brottas du med just nu? Vilken har din största synd varit den här veckan?
Det uttalade målet för denna typ av gemenskap är att växa i vårt lärjungaskap, men också att få en ”ansvarsstruktur” som hjälper oss att hålla oss från handlingar och beteenden som är till skada både för oss själv och för vår gudsrelation. Även bön är en naturlig ingrediens i en sådan här typ av gemenskap – gärna både för oss själva, för den församling vi tillhör och för våra icke-kristna vänner.
Biktfar/biktmor
I vissa andliga traditioner har man även betonat vikten av en särskild biktfar/biktmor. Ofta har detta varit en präst, men det kan också vara en själavårdare eller en annan kristen med stor livserfarenhet. Till skillnad från en ansvarighetsgrupp är det här fråga om en mer assymetrisk (”ojämlik”) relation, och fokus för gemenskapen är smalt: att med viss regelbundenhet få träffas och dela med sig av sina personliga synder, för att därefter ta emot syndernas förlåtelse. ”Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade” (Jak 5:16).
Andligt mentorskap – ledare emellan
Som komplement till något eller några av ovanstående relationer kan vi dessutom ha glädje av en mer traditionell mentorsrelation. Det finns gott om bibliska förebilder när det gäller detta: Jetro och Moses, Moses och Josua, Elia och Elisha, Barnabas och Paulus, Paulus och Titus, Paulus och Timotheos …
Några konkreta tankar kring hur en mentorsrelation mellan två ledare kan organiseras kommer här.
Syfte
Precis som med medvandrarskap i stort måste det självklara syftet med en mentorsrelation mellan två ledare vara att växa till både i vårt lärjungaskap och i vårt ledarskap. Bibeln är tydlig med att dessa saker behöver hänga ihop, och en målsättning för mentorsrelationen kan därför vara just detta: att vi inte ska ”segla iväg” och tappa förankringen i den goda andliga mylla som vi som ledare behöver vara rotade i.
Fokusområden
Några naturliga fokusområden för mentorskapet kan mot denna bakgrund vara:
- Den personliga gudsrelationen: andaktsliv, kristen gemenskap och tro i vardagen.
- Familj och relationer i Bibelns ljus.
- Kampen mot frestelser: pengar (konsumtion, givande etc), sex (renhet, trohet, pornografi etc) och makt (ödmjukhet, motiv för mitt ledarskap etc).
- Den kristna tjänsten: utmaningar, relationer, drömmar, hur Gud leder …
Typ av relation
För att inte skapa onödig osäkerhet kan det vara bra att ganska tidigt i relationen – gärna redan vid första träffen – formulera något om vilka förväntningar vi har på det mentorskap vi är på väg in i.
Vilken roll vill adepten (den som har sökt upp mentorn) att mentorn ska ha? Ska han/hon i första hand fungera som bollplank? som (ledarskaps)expert? som medvandrare? som själavårdare? som förebedjare? Beroende på vad ni kommer fram till gällande detta kan det som synes visa sig att det i själva verket inte är en mentorsrelation adepten är ute efter – något som ni i så fall behöver samtala om. Notera också att ju mer ”jämlik” en relation blir, desto mindre kommer fokus att hamna på adepten och hans/hennes situation – är detta något som ni båda önskar?
En annan viktig frågeställning kan vara denna: Är det adepten som ska ha initiativet kring vilka frågor som ställs, eller får även mentorn ställa frågor? Finns det i så fall någon gräns för vad han/hon får fråga om? Får han/hon ställa frågor om adeptens synd, misslyckanden, (o)förmåga eller (o)vilja att leva enligt Bibelns standard? Dessa frågor går som synes tillbaka på det som står under rubriken ”Syfte”.
Alla relationer utvecklas, och därför kan det vara bra att en gång per år göra någon form av utvärdering, där vi tillsammans funderar: hur ser vår relation ut i dag? fyller den den funktion som det var tänkt? finns det anledning att tänka om kring någon del av vårt upplägg?
Vem ska jag fråga?
En sista viktig fråga är vem vi ska ge frågan om att bli vår personliga mentor. Att det är en person som vi har förtroende för är förstås en självklarhet. Ofta är det också bra om det är en människa med åtminstone delvis samma gåvor som vi själva. Erfarenhet av kristet ledarskap är en merit, i alla fall om det ska bli kvalitet på den mentorsrelation som vi går in i. Sist men inte minst kan det vara bra om den vi tillfrågar att bli vår mentor tillhör ett annat sammanhang än vi själva. Det bör definitivt vara någon utanför vårt eget ledarteam. Ibland kan det också vara en fördel om han/hon tillhör en annan församling eller ett annat samfund än vi själva – på så sätt är det större chans att relationen tillför nya perspektiv än dem vi redan är vana vid.