Kristendomens viktigaste högtid är i antågande. I hela den världsvida kyrkan uppmärksammar vi det förunderliga i att Gud inte bara kom hit till jorden som en människa – han lät sig också förnedras, torteras och dödas på ett av världshistoriens mest brutala avrättningsredskap.
Korset sticker ut i jämförelse med de flesta religiösa symboler. Det har inget av den skönhet som vi normalt brukar söka efter när vi ska ta fram ett nytt, säljande ”varumärke”. Ändå står det i centrum både av den kristna tron och av den kristna kyrkans självförståelse – ett trotsigt tecken på en logik som går den här världens vise förbi. Som aposteln Paulus skriver: ”detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” (1 Kor 1:18).
Korset är den enda platsen i mänsklighetens historia där himmel och jord har fått ett fullkomligt, jämbördigt möte. På korset, säger Bibeln, lägger Gud all den här världens synd och ondska på sin egen Son. Men samtidigt sker också det omvända: All den himmelska världens andliga välsignelse bereds möjligheten att landa på jorden. Eller med Paulus ord: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att för vår skull ta förbannelsen på sig … Så skulle hedningarna genom Kristus Jesus få den välsignelse som gavs åt Abraham och vi sedan få den utlovade Anden på grund av tron” (Gal 3:13-14).
Av detta skäl är korset en berättelse också om dig och mig. Korset vittnar om en både enastående och oförtjänt generositet från Guds sida – en kärlek som är beredd att gå i döden för vår skull. Men det berättar också om något som de flesta av oss helst av allt inte vill tänka på: att synden i våra liv är något fruktansvärt. Att vår vilja att klara oss själva utan Gud får konsekvenser som ligger utanför vår egen kontroll. Därför ber vi också i en av vår kyrkas syndabekännelser: ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår, och har del i världens bortvändhet från dig.” Jesus dog inte bara för synden i största allmänhet. Han dog för din och min skull.
Men korset är en berättelse om våra liv också på ett annat sätt. För den som väljer att göra Jesus till sin Herre kommer hans kors att bli en ständigt närvarande realitet. När vi studerar evangelierna blir det tydligt att det som Jesus gick igenom under sina sista dagar på jorden var ett koncentrat av vad han redan hade fått möta under hela sin offentliga tjänst. Mitt i de fantastiska berättelserna om Jesu undervisning, underverk och möten med människor finns det nämligen ett ständigt närvarande element av fiendskap. Bara i Johannesevangeliet kan vi läsa om hur Jesus – långt innan det slutgiltiga påskdramat – blir bortstött av sin familj, får sitt rykte nedsvärtat, anklagas för att vara besatt, hotas med arrest och hotas med stening.
Och det chockerande är alltså att Jesu budskap till sina lärjungar är att precis samma reaktioner kommer att bli följden av deras eget beslut att följa honom. I sitt avskedstal till de tolv säger han: ”Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag har sagt er: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er” (Joh 15:19-20a). I ett annat sammanhang väljer Jesus att koppla samma budskap direkt till sin egen, förestående död: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).
Korsets mönster i de troendes liv kan av detta skäl inte komma som en överraskning. Varje människa som väljer Jesus som sin Herre behöver ta med också lidandet i sina beräkningar. Långfredagens budskap handlar också om oss.
Samtidigt är det förstås viktigt att säga att uttrycken för detta lidande kan variera. Precis som för Jesus kan det handla om martyrdöden. Alla utom en ur hans närmaste lärjungakrets skulle gå detta bistra öde till mötes. Antalet blodsvittnen under kyrkans 2000-åriga historia beräknas till svindlande 60 miljoner – av vilka nästan 2/3 miste livet under 1900-talet!
I vår del av världen har vi varit förskonade från de mer brutala formerna av Kristuslidande. Men även här finns det ett korsbärande att räkna med. Ett av de vanligaste är den ensamhet som ligger i att vara kristen i en sekulär miljö. Liksom de missförstånd vi kan möta för att vår världsbild och våra prioriteringar är annorlunda jämfört med våra vänner och arbetskamrater som inte delar vår tro. Det finns ett utanförskap, en skam, en förvirring som hör samman med att vara Jesu Kristi lärjunge – också i Sverige i dag. Ett lidande som tar sig uttryck i att inte bli förstådd, inte accepterad, inte älskad.
När vi möter denna typ av reaktioner får vi påminna oss om att allt är som det ska. Vi får styrka både oss själva och våra nära och kära med att ”tjänaren är inte förmer än sin herre”. Inte så att vi ska börja söka lidandet, eller bete oss illa och av det skälet dra på oss omgivningens förakt. Men om vi följer vår Mästare i spåren kommer vi ofelbart att smaka också på hans kors. Som det så kärnfullt slås fast av Paulus: ”Så kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas” (2 Tim 3:12).
Ursprungligen publicerad i tidningen Världen idag
För en muntlig undervisning på detta tema, se följande lektion från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår: