Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan om vad det bibliska uttrycket ”gudsfruktan” egentligen betyder. Men det är många. Det tycks helt enkelt vara så att ett stort antal kristna i vårt land – inte minst i den yngre generationen – har börjat upptäcka att detta förr så centrala begrepp har blivit allt mindre vanligt i våra kyrkor och församlingar. I 2000-talets Sverige är gudsfruktan ett utrotningshotat ord.

Orsakerna till detta är flera. En orsak är att det de senaste decennierna ofta inte har varit gångbart att tala om sådana sidor hos Gud som kan väcka motstånd hos oss själva eller andra. När Gud bara finns till för att bekräfta och stryka medhårs är det ganska naturligt att vi inte vill lyssna på talet om en Gud värd att frukta!

En annan orsak kan vara att vi helt enkelt inte vet vad som ligger bakom detta utmanande och lite skrämmande ord. Är poängen med gudsfruktan att vi ska gå och vara rädda för Gud? Låt mig genast säga att jag inte tror att detta är gudsfruktans huvudsakliga innebörd. Låt mig också säga att ja – till viss del kan det nog vara så.

Få bibliska berättelser ger en så levande bild av vad gudsfruktan är som Jesajas möte med Gud i templet. Genom att ta del av denna skildring kan vi därför få god hjälp att ringa in vad det innebär att frukta Herren:

I det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.”

Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot.”

Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.”

Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes 6:1–8)

Det bör knappast råda någon tvekan om att Gud, när han möter Jesaja i templet, uppenbarar sig själv som den Helige. ”Helig, helig, helig”, sjunger seraferna – alltså änglarna – runt Guds tron (Jes 6:3). Och Jesaja ropar: ”Ve mig, jag förgås!” (Jes 6:5). Profetens reaktion är på intet sätt konstig. Gud är fullkomlig – han är helt och hållet ren – och i mötet med Herren blir Jesaja överväldigad av sin egen brist på helighet.

När vi läser vidare i berättelsen kan vi dock konstatera att budskapet inte stannar med detta. En av seraferna får till uppgift att ta ett glödande kol från altaret. Därefter säger den: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad” (Jes 6:7).

Av resten av Jesajaboken förstår vi att mötet med Herren satte djupa spår i profetens liv. Jesaja hade fått möta den helige Guden, och när han upptäckte att Gud inte bara var helig utan också villig att förlåta honom trots all den synd som han bar på, var han beredd att ändra hela sin livsinriktning. Hans första reaktion efter att Gud hade uppenbarat sig var att på stående fot erbjuda sig att bli Herrens budbärare: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes 6:8).

Många människor bär på vad jag skulle kalla för en osund rädsla för Herren. Antingen litar de inte på honom – kanske för att de misstänker att han är farlig eller nyckfull – eller så har de någon gång konfronterats med Guds helighet och blivit skrämda. De har upptäckt att Gud stöter bort det som är synd i deras liv, och i stället för att be honom om förlåtelse har de dragit sig undan i vrede eller skam.

Inte minst med tanke på detta är det intressant att ta del av Jesajas reaktion i mötet med Herren. Även han möter ju Gud som den Helige. Även han blir på ett omskakande sätt påmind om sin egen synd. Men Jesaja får också upptäcka något mer: Han får upptäcka att Gud är en förlåtande Gud. ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig, och din synd är försonad”, säger ängeln med det glödande kolet. Och först då blir bilden komplett. Gud är helig, men han är också nådig. Med ett annat språkbruk: Jesus är lejonet av Juda, men han är också offerlammet (se Upp 5:5–6).

Att frukta Gud är i Bibeln detsamma som att leva i medvetenhet om att båda dessa sidor finns hos vår Skapare. Det är att i allt man gör ha både Guds helighet och Guds förlåtelse för ögonen. Till skillnad från rädsla beskriver gudsfruktan därför den troende människans hållning till Herren. Gudsfruktan, skulle man kunna säga, är en kombination av bävan inför Guds helighet och tacksamhet över hans nåd. Som det så talande formuleras av psalmisten: ”Tjäna Herren med fruktan, och gläd er med bävan” (Ps 2:11).

En hållning med konsekvenser

Vad innebär det då att leva på ett sätt som är präglat av gudsfruktan? Som jag själv ser det handlar denna inställning mycket om att leva konsekvent som kristen. Det handlar om att i alla lägen göra det som är gott och rätt – oavsett om vi själva får ut något av det eller inte. Och att, när vi trots allt faller i synd, be Gud om förlåtelse för detta.

Rent konkret kan det alltså vara gudsfruktan som får oss att vara ärliga när vi lämnar in vår deklaration, även om ingen skulle komma på oss om vi valde att fuska. Gudsfruktan är det som får oss att säga ifrån om vi får för mycket växel när vi handlar på ICA – inte för att vi annars skulle bli upptäckta, utan för att vi med våra liv vill återspegla den helige Guden. Gudsfruktan är det som gör att vi inte löser barnbiljett när vi själva eller våra barn eller barnbarn har passerat åldersgränsen för den billigare taxan.

Men gudsfruktan är också det som håller oss från att reducera den kristna tron till att bara bli ett etiskt program eller ett visst sätt att leva. När vi gör detta begår vi nämligen den orätten mot Herren att vi får evangeliet att framstå som ett budskap om vad vi kan göra för Gud snarare än om vad Gud genom Kristus har gjort för oss. Det är bara i den Heliges närhet som vi kan fyllas av Andens frukt och förvandlas till hans likhet.

Ingenstans i Bibeln är gudsfruktan ett så centralt begrepp som i vishetslitteraturen. Både i Psaltaren, Ordspråksboken och Predikaren är det tydligt att gudsfruktan hör samman med en respekt för de normer om rätt och fel som den Helige har lagt ned i sin skapelse. ”Den som fruktar Herren lever rättsinnigt, den som föraktar honom går krokiga vägar”, står det i Ordspråksboken (Ords 14:2). Och i ett annat sammanhang: ”Att frukta Herren är att hata det onda. Högfärd, högmod, ett ont leverne och en falsk mun, det hatar jag” (Ords 8:13).

Ett annat sätt att beskriva gudsfruktan är med andra ord att det är en hållning präglad av insikten att Gud är vår Domare. Alltså: att Gud är den norm efter vilken allting ska dömas och bedömas. Petrus skriver:

Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.

Om ni ropar ”Fader” till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar. (1 Pet 1:14–17)

Inför denna undervisning måste vi alla rannsaka oss själva. Kan vi ärligt säga att vi fruktar vår Herre? Lever vi med Gud och hans helighet som norm också för de små valen och i de vardagliga tingen? Hatar vi det onda på samma sätt som Gud hatar det onda? Svaret på dessa frågor kan i princip sägas visa om vi vandrar i gudsfruktan eller inte.

Genom hela Bibeln finns ett tydligt samband mellan att å ena sidan känna Gud och att å andra sidan göra hans vilja. Orsakerna till detta är flera, och en av dem har vi redan varit inne på: Man kan helt enkelt inte undgå att förvandlas om man lever i gemenskap med Herren! Johannes skriver:

Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ”Jag känner honom” och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att leva så som han levde. (1 Joh 2:3–6)

Även Paulus är tydlig med att vår gemenskap med Herren måste få konkreta uttryck. I sitt tal till kung Agrippa säger han att ”jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och i hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen” (Apg 26:20). Senare i livet klagar han över de människor som ”försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom” (Tit 1:16).

Kanske kan de här bibelorden vara ett tilltal också till vår tid? I det tänkande som råder i Sverige i dag tycks det ju hela tiden bli svårare att ta något på riktigt stort allvar. Även vi kristna – som rimligen borde känna både Herren och hans vilja – har en förmåga att leva på ett förbluffande inkonsekvent sätt. Å ena sidan sjunger vi lovsånger där vi beskriver Gud som vår Herre och Kung, å andra sidan får hans Ord inte förvandla oss i grunden. Ofta och länge kan det talas om hur viktigt det är att kyrkans förkunnelse är ”jordnära” och ”vardagstillvänd” – men nåde den predikant som blir för närgången i sina utläggningar av trons konsekvenser!

Här har vi mycket att lära oss av det gamla Israel. Den troende israeliten uppmanades att inte bara artigt lyssna när lagen förelästes. Tvärtom förväntades Guds torah få konsekvenser för alla livets olika sidor. I Femte Moseboken kan vi läsa:

Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar. (5 Mos 6:4–9)

Som Guds egendomsfolk förväntades Israel leva i gemenskap med Gud – och det både var och är omöjligt att göra detta utan att samtidigt lyda hans bud.

Helgelsen och domen

Tydligare än kanske någon annanstans kommer gudsfruktans konsekvenser fram i Nya testamentets texter om domen. Domen är ju den Stora Uppdelningens Dag, den dag då fåren ska skiljas från getterna (se Matt 25:32). De som kände sin Frälsare här på jorden – det är både Jesu och apostlarnas budskap – kommer efter domen att få leva i gemenskap med honom i himlen. De som däremot inte ville ha med honom att göra, kommer att få sitt avståndstagande bekräftat i helvetet (se 1 Thess 1:6–10).

I båda dessa fall är nyckelordet ”relation”. På domens dag kommer ingen människa att bli förvånad över var hon till sist hamnar. Alla människor kommer att dömas utifrån den relation som de hade till Herren under sina jordeliv. Jesus själv säger till dem som blir dömda till helvetet: ”Jag har aldrig känt er” (Matt 7:23).

Men det intressanta är nu att både Jesus och apostlarna ibland talar om domen på ett delvis annorlunda sätt, nämligen som en ”dom efter våra gärningar”. Jesus säger: ”Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar” (Matt 16:27). Paulus skriver: ”[Gud] skall ge var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, men vrede och dom åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten” (Rom 2:6–8). Uppenbarelseboken, till sist, återger Jesu löfte: ”Jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar” (Upp 22:12).

Hur kan detta komma sig? Om Bibeln talar om domen som ett konstaterande av tillhörighet – en uppdelning mellan de människor som lever i gemenskap med honom och de människor som inte gör det – hur kan det då komma sig att Nya testamentet så ofta talar om att vi ska dömas efter våra gärningar? Den enda rimliga slutsatsen är att gemenskapen med Gud måste få till följd att vi blir förvandlade. Det är omöjligt att ”känna” Gud utan att samtidigt vara en kanal för hans vilja.

Detta perspektiv på Guds dom blir extremt tydligt i Jesu tal om tidens slut (Matt 24–25). Mot slutet av detta tal berättar Jesus en liknelse om hur alla människor en gång ska stå till svars inför honom för hur de har förvaltat de ”talenter” – alltså de egenskaper, resurser och möjligheter – som de hade tillgång till under sina jordeliv (Matt 25:13–30). Domen, säger Jesus, står i proportion till hur mycket var och en har blivit anförtrodd. Som det står i ett annat sammanhang: ”Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer” (Luk 12:48).

Sist i Jesu tal kommer så den berömda skildringen av Människosonens dom (Matt 25:31–46), där ”alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna” (Matt 25:32). Och det intressanta med denna skildring är att Jesus konsekvent väljer att lyfta fram våra gärningar när han talar om domen. Eller för att vara mer exakt: Han säger att vi ska dömas efter hur vi har behandlat den grupp människor som av Jesus kallas för ”dessa mina minsta bröder” (Matt 25:40).

Vilka är egentligen dessa ”bröder”? Ja, om man läser igenom Matteusevangeliet finner man faktiskt att både uttrycken ”bröder” och ”dessa mina minsta” – liksom parallelluttrycket ”dessa små” – varje gång de förekommer är en omskrivning för människor som är kristna. I Matteus tionde kapitel säger Jesus: ”den som ger en av dessa små en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge – amen säger jag er: Han skall inte gå miste om sin lön.” (Matt 10:42, min kursivering). Samma språkbruk används i det artonde kapitlet, där Jesus talar om allvaret i att förleda någon av ”dessa små som tror på mig” (Matt 18:6, min kursivering).

Den slutsats vi kan dra av detta är alltså att något av det viktigaste vi kommer att dömas för på domens dag är vårt förhållningssätt till andra kristna! Varför då? Personligen tror jag att anledningen till detta är att ingenting bättre kan indikera om vi identifierar oss med vår Frälsare än att vi bryr oss om också hans församling. Kristi kyrka – i Bibeln ofta kallad för hans kropp – är den gemenskap som har vuxit fram utifrån mötet med den uppståndne Frälsaren. Vad Jesus förväntar sig är alltså att vi ska älska honom som är församlingens huvud så högt att vi inte föraktar ens de svagaste eller mest utsatta lemmarna i hans kropp. Som Johannes så tillspetsat formulerar det:

Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder [= en medkristen], så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder. (1 Joh 4:20–21)

Med all säkerhet kommer den yttersta dagen att bli omtumlande för oss alla. På flera ställen i Bibeln blir vi varnade för att det som på jorden uppfattas som värdefullt och viktigt på domens dag kommer att underkastas en helt annan bedömning. Människoöden som här framstod som misslyckade kommer att visa sig ha varit Gud både till glädje och behag, medan händelser som på jorden verkade avgörande kommer att framstå som oviktiga eller till och med skadliga.

Som vi tidigare har sett är de enda gärningar som i Nya testamentet räknas till helgelsen de som Gud själv har fått göra genom oss. En bred definition av dessa gärningar skulle därför kunna vara ”allt sådant vi gör som en konsekvens av vår tro och lydnad för Herren”. Förutom konkreta handlingar kan detta innefatta sådant som uthållighet eller lidande för Kristi skull. Jesus själv säger: ”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen.” (Matt 5:11–12)

Domens dag – en glädjens dag!

För vissa läsare kan säkert Bibelns tal om att vi som kristna ska få ”lön” på domens dag upplevas främmande. Vad är det för mening att tala om en lön när det ändå måste vara så att vi alla är i behov av Guds nåd för att inte gå förlorade? Det enda svar jag kan ge på denna fråga är att Nya testamentet faktiskt talar om detta och att det därför behöver integreras också med vår egen teologi. ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona”, säger Jesus till församlingen i Smyrna (Upp 2:10). Och Paulus skriver till de kristna i Korint:

Efter den nåd som Gud gav mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och en annan bygger nu på den. Men var och en bör se till hur han bygger. Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen [domens dag] kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld. (1 Kor 3:10–15)

Få saker kommer på domens dag att bereda oss större glädje än vetskapen om att vi redan på jorden fick fungera som kanaler för Jesu liv och kraft (jfr Dan 12:2–3). På motsvarande sätt kommer få saker att orsaka större grämelse än att lyssna till Herrens redovisning av de tillfällen som vi på jorden hade att förhärliga honom, men där otro, rädsla och egen bekvämlighet kom i vägen för de planer han hade för oss. ”Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön”, skriver Johannes (2 Joh v 8).

För mig kom den här delen av Bibelns undervisning att bli mycket levande när jag för några år sedan var ledare på ett nyårsläger för tonåringar. På nyårsafton hade vi temat ”Jesu återkomst” och det var jag som fungerade som mötesledare. Efter en fantastisk predikan av en kvinnlig talare gick jag fram till mikrofonen för att bjuda in till förbön. Men när jag stod där och skulle tala blev jag plötsligt helt överväldigad av det budskap vi hade lyssnat till. På ett påtagligt sätt kom Guds Ande över mig, och jag blev påmind om det allvar som finns inbyggt i budskapet att vi en dag ska avlägga räkenskap för hur vi har levt våra liv på jorden.

Ända sedan dess bär jag med mig denna utmaning från Herren. Vårt sätt att här och nu förvalta vår tid, våra gåvor och våra resurser kommer på domens dag att belysas av den helige Guden! Självklart inser jag att vi alla kommer till korta när vi väl står där inför vår Domare. Den ende som på domens dag kommer att visa sig värd ”makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen” är Jesus själv (se Upp 5:12). Men ju mer vi här och nu låter Herren bruka oss, desto större ära kommer vi att få bereda honom vid hans återkomst och dom (se 1 Thess 2:19–20). Och på den dagen kommer det inte att finnas någon större glädje än att få ge Jesus all ära för vad han har gjort!

Att älska Guds domar

Förutom allt detta är naturligtvis domens dag den dag då vår Skapare ska få sista ordet i fråga om ont och gott. Både i Gamla och Nya testamentet lyfts domedagen fram som den dag då all världens ondska ska få sitt slutgiltiga straff. Domen är den gode Gudens slutgiltiga triumf, då allt som här i tiden har stått hans vilja emot måste böja sig inför honom.

Mot den här bakgrunden kan vi också konstatera att domen i grunden är något gott. Domens dag är godhetens seger över ondskan. Den är trons, hoppets och kärlekens seger över otron, mörkret och själviskheten. Domens dag är den dag då det ska visa sig att det inte finns någon fördömelse ”för dem som är i Kristus Jesus” (Rom 8:1; jfr 1 Joh 4:17).

En direkt konsekvens av detta är att vi som kristna är kallade inte bara att tolerera Guds domar, utan också att samtycka till dem. Faktum är att martyrerna i Uppenbarelseboken till och med längtar efter Guds dom: ”Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?” (Upp 6:10).

Ett annat sätt att beskriva detta är att vi är kallade att på livets alla områden ge Gud rätt. Vi är kallade att helhjärtat älska de saker som Gud älskar och att helhjärtat hata de saker som Gud hatar. Om Jesus själv står det:

Gud, din tron står i evigheters evighet, och rättens spira är ditt rikes spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. (Heb 1:8–9/Ps 45:7–8)

Inte minst den andra halvan av detta citat är intressant. Jesus var på ett överlägset sätt smord med glädjens olja för att han i allt samtyckte med Herrens vilja. I grund och botten går ju detta tillbaka på det som enligt Jesus är det största och främsta budet: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd” (Matt 22:37). Att älska Herren är detsamma som att ära och respektera honom för den han är. Om vi vill älska Gud för den han är behöver vi följaktligen älska honom också som vår Domare!

En person som har påverkat mig själv mycket i synen på detta är Rick Joyner och hans skrifter. Joyner tillhör den amerikanska profetrörelsen och har blivit uppmärksammad bland annat för sina böcker Finalkampen och Kallelsen. I båda dessa delar han med sig av ett antal syner han har tagit emot om den kristna församlingen och dess utmaningar i den yttersta tiden. Även om vi alltid bör nalkas denna typ av litteratur med försiktighet gör jag själv den bedömningen att både Finalkampen och Kallelsen bygger på genuina tilltal från Herren.

I båda dessa böcker får Rick Joyner träda in i Jesu domssal och konfronteras med Jesu dom över sitt eget och andra troendes liv. Han får möta människor som levat tidigare i historien och han får höra hur deras liv blev bedömda när de skulle göra räkenskap inför Herren. Precis som Jesus själv antyder (se Luk 13:30) visar det sig att en människas liv kan bedömas helt annorlunda i himlen än det bedömdes här på jorden.

Ett av de viktigaste budskapen i Finalkampen och Kallelsen är annars att det i Guds domar finns ett starkt inslag av glädje och befrielse. Som kristna, får vi veta, har vi lika lite skäl att vara rädda för domen som vi har att vara rädda för någon annan del av Bibelns undervisning.

Men kan man då säga att denna syn på domen stämmer överens med Nya testamentets undervisning i övrigt? Står det inte om Jesus själv att han inte kom till världen ”för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh 3:17)? Och måste inte detta betyda att domen är något negativt? För egen del tänker jag att svaret på dessa frågor beror på vilket perspektiv man väljer att anlägga. Låt mig förklara.

När Jesus kom till världen var en av hans viktigaste uppgifter att uppenbara för mänskligheten hurdan Gud verkligen är. ”Ingen har någonsin sett Gud”, skriver Johannes. ”Den enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd” (Joh 1:18). Ett viktigt skäl till varför Jesus kom hit till vår värld var alltså att övertyga oss människor – vi som genom synden har blivit rädda för Gud och misstänksamma mot honom – att han faktiskt går att lita på. Genom att bota sjuka, driva ut onda andar och uppväcka döda, samt genom att på ett kärleksfullt sätt bemöta alla dem som kom till honom, visade Jesus att Gud står på det godas sida.

Detta innebär dock inte att domen lyser med sin frånvaro i Jesu liv och tjänst. Snarare tvärtom. Dels visar Nya testamentet att både otron och orättfärdigheten blev orsak till starka fördömanden från Jesu sida (se Matt 17:17; 18:7; 23 m fl). Dels står det att Jesus undervisade om både helvetet och den yttersta domen – den dom som enligt Jesus har blivit överlämnad i hans egna händer (se Joh 5:22).

Sist men inte minst talar Nya testamentet om hur Jesus på korset fick bära straffet för all den ondska som sedan syndafallet hade satt sin prägel på den här världen. På korset drabbades Jesus av Guds vredesdom över synden. Han blev, som Paulus uttrycker det, ”en förbannelse i vårt ställe” (Gal 3:13). Eller med Jesajas ord:

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom. (Jes 53:5–6)

Den i dag så populära uppfattningen att Jesus tonar ner Guds ”gammaltestamentliga” krav på rättfärdighet går stick i stäv med Nya testamentets budskap. Om något är det nämligen tvärtom. På korset får ju Guds egen Son – han som själv är den enda människa som har varit utan synd – ta straffet för hela människosläktets ondska. Korset, har någon sagt, är den ”åskledare” där Guds vrede över synden får sitt rättmätiga utlopp.

Eftersom talet om korset är själva kärnan i den kristna förkunnelsen (se 1 Kor 1:18–25) har vi all anledning att ta denna sanning på allvar. Att bli kristen är detsamma som att bejaka korsets budskap. Det är att ta Guds parti mot syndens, dödens och djävulens makt och att samtycka till hans dom över ondskan både i världen i stort och i våra egna liv.

Att bli kristen kan med andra ord beskrivas som att träda in under Guds dom. Att bekänna sitt beroende av Guds nåd och förlåtelse och säga till Herren: ”Ja, Herre, synden i mitt liv är verkligen precis så ond och frånstötande som du säger att den är. Därför ber jag nu att du dömer mig för den. Jag ber att din kompromisslösa dom här och nu drabbar allt det som är fel i mitt liv.”

När vi gör detta kommer Guds dom att falla över våra liv. Men samtidigt som vi bekänner vår synd ber vi också om våra synders förlåtelse. Detta sker genom att vi hänvisar till Jesus och hans försoningsdöd. Vi säger till Herren. ”Du har all rätt i världen att döma mig, och därför vill jag också underkasta mig din dom. Men tack vare din nåd har din vrede över synden redan drabbat din Son Jesus Kristus. Därför ber jag att själv få gå fri.”

Att be denna bön – som naturligtvis kan bes på ett annat sätt eller med enklare ord – är att med Paulus ord gå in i ”Guds barns härliga frihet” (Rom 8:21). Det är att i tro omfatta det löfte som profeten Jesaja fick motta hundratals år innan Jesu födelse: att Guds dom visserligen måste gå också över våra liv, men att straffet för våra synder skulle falla på Jesus Kristus.

Anden som budbärare om dom

Den person i Guds treenighet som på ett särskilt sätt har till uppgift att göra dessa sanningar levande för oss är den helige Ande. Andens huvudkallelse är att på olika sätt underlätta för oss människor att se på Jesus. ”Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er”, säger Jesus (Joh 16:14).

En viktig aspekt av detta uppdrag är att visa oss på vårt beroende av Jesus och – mer specifikt – på vår synd. Först när vi ser synden i vitögat kan vi nämligen förstå att vi behöver Guds förlåtelse. Jesus säger om Anden:

… när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd. (Joh 16:8–11)

Syndens mest grundläggande uttryck, säger Jesus, är att människan inte vill leva i tro på honom. Hon vill inte göra sig beroende vare sig av honom eller hans undervisning. Men denna otro, säger Jesus, har den helige Ande till uppgift att avslöja. Bara om vi ger Anden vår tillåtelse till detta kan vi bli räddade från helvetets eld.

Med tanke på det här är det förstås oerhört viktigt att vi inte stänger oss ute från Guds dömande verk. Om vi inte låter oss formas av Guds syn på vår synd kommer vi att allt mer glida bort ifrån Herren. Vi kommer att i allt högre grad ta synden i försvar, och vår insikt om behovet av förlåtelse kommer att förblekna. Hebreerbrevets författare skriver:

Se till att ni inte avvisar honom som talar [Gud]. Ty om inte de [israeliterna] kunde komma undan, som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur mycket mindre skall då vi kunna det, om vi vänder oss bort från honom som varnar oss från himlen. (Heb 12:25)

En annan infallsvinkel på detta är att den helige Ande redan under vårt jordeliv vill förbereda oss för den yttersta domen. Den helige Ande vill hjälpa oss att här och nu göra upp med vår synd och våra felaktiga tankebyggnader. På så sätt kommer vi nämligen att med större glädje kunna möta Jesus när han kommer tillbaka för att döma oss (jfr Heb 9:27–28). Som Paulus uttrycker det: ”när vi döms [här på jorden] fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen” (1 Kor 11:32).

Genom detta blir det också tydligt att Guds dom här och nu faktiskt kan ses som ett uttryck för hans nåd. Eftersom domen avslöjar det i våra liv som står Herren emot ger den oss möjlighet att omvända oss till honom innan det är för sent. ”Tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus”, skriver Petrus (1 Pet 4:17). Må Gud ge oss all den tro vi behöver för att ta vara på möjligheten att här och nu göra upp med vår synd!

Texterna är utdrag ur min bok Ett liv i den Heliges närhet