Ingen annan egenskap hos Gud finns omnämnd så många gånger i Bibeln som hans helighet. Någon har räknat ut att beskrivningen av Gud som helig förekommer på mer än 600 ställen i Gamla och Nya testamentet. Alla som vill lära känna Herren på djupet behöver med andra ord lära känna honom som den Helige.
Guds helighet innebär att han är avskild från allt annat som existerar i den har världen. Att han är den Radikalt Annorlunde. Den Unike. Paulus skriver i Första Timotheosbrevet att Gud är ”den ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se” (1 Tim 6:15-16). Gud är helt och hållet skild från alla de verk som han har skapat.
Detta är också det som är hemligheten med Guds namn, så som det blir uppenbarat för Mose: Jag Är (se 2 Mos 3:14). Det speciella med detta namn är att det – till skillnad från övriga namn på Gud i Bibeln – inte knyter an till någon specifik egenskap hos Herren. I stället pekar det på honom som själva Varat. Som Den som existerar oberoende av allt annat. För en from jude innebar detta att han eller hon inte vågade ta detta namn på Gud i sin mun. Det var reserverat för Herren själv – den ende som kan använda det som en beskrivning av sig själv.
Genom hela Gamla testamentet kan vi läsa att en stor del av den andliga kamp som kretsade kring israeliterna hade med detta att göra: Är Gud unik, och därmed värd sitt folks exklusiva tillbedjan, eller är han ett i raden av alla andeväsen som befolkar tillvaron och som de omkringliggande folken dyrkar? Profeternas budskap var att den enda dyrkan som var acceptabel var den av Israels Helige. Just detta var också innebörden av dekalogens första bud: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3).
I och med detta kan man säga att Guds helighet blir till en nyckel för att förstå också Nya testamentets budskap. En av de mest utmanande aspekterna av detta är ju Jesu anspråk på att vara den Unike. ”Jag är vägen och sanningen och livet”, säger han. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Detta och liknande uttalanden har i alla tider stuckit människor i ögonen. Men det vi behöver ha klart för oss är alltså att allt annat än exklusivitet hade varit otänkbart från Jesu sida, helt enkelt för att han är helig! Tanken på Jesus som Guds Son – den helige Guden inkarnerad – som samtidigt inte var den enda vägen till frälsning vore helt enkelt en självmotsägelse.
Demonerna har detta helt klart för sig. ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige”, ropar den besatte i Kafernaums synagoga (Mark 1:24). Både Bibeln och erfarenheten visar att denna fruktan är välgrundad. Demonerna har nämligen klart för sig något som många i dagen kyrka tycks vara benägna att ifrågasätta: Att Jesus är den unike Frälsaren – konungarnas Konung och herrarnas Herre. Som C. S. Lewis så träffande formulerade det: ”Jesus is either Lord of all, or not Lord at all.”
Även i fråga om den dubbla utgången bidrar Guds och Jesu helighet med en avgörande pusselbit. Om Gud är helig, om han är ursprunget till allt skapat och om han är Livet personifierat – ja, då måste det också med matematisk nödvändighet finnas både en himmel och ett helvete.
Orsaken till detta är att vare sig himlen eller helvetet främst ska förstås som ”platser”. I stället är de att betraktas som fullheten av, respektive motsatsen till, gemenskapen med Gud. ”Detta är evigt liv”, säger Jesus, ”att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3). I Bibelns sista bok beskrivs sedan himlen som den plats där alla troende ”skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor” (Upp 22:4). Alltså: Det som ger himlen dess unika kvalitet är närvaron av och gemenskapen med Herren själv.
Och andra sidan av myntet: Om Gud är den Helige som är allas vårt ursprung – då måste frånvaron av denna gemenskap innebära avsaknaden av samma unika kvalitet. Om vi väljer att ta ställning för någon annan gud eller vishetslärare – eller för oss själva – som universums centralpunkt måste det helt enkelt leda till att gemenskapen med Gud rinner oss ur händerna. Välsignelsen byts i förbannelse. Gemenskapen med den Gud som är livets källa byts i frånvaron av det gudomliga livet. Som Uppenbarelseboken uttrycker det: ”Detta är den andra döden” (Upp 21:8).
Poängen med detta resonemang är inte att på ett felaktigt sätt förenkla två av de i särklass största frågor som vi som människor kan brottas med. Dock tänker jag att vi måste förankra vårt sätt att se på dessa frågor i vem den Gud som har skapat oss faktiskt är.
Om Gud är helig kan det inte finnas någon annan väg till honom än den som han själv har anvisat. Inte heller kan det vara ”neutralt” att ta ställning emot honom.
Om motsatsen hade varit fallet skulle han helt enkelt inte ha kunnat vara ”den ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se”.
Ursprungligen publicerad i tidningen Världen idag
För en muntlig undervisning på detta tema, se följande lektion från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår: