Konceptet religion underminerar kristen tro.
Om du inte tycker att det låter konstigt så beror det antagligen på att du är bekant med klyschan om att tro på Jesus handlar om en relation och inte religion, men det är faktiskt inte den frasen jag har i åtanke.
Det inte nödvändigtvis de saker och företeelser som vi kategoriserar som religion som underminerar kristen tro (även om det kan vara så också), utan snarare föreställningen om religion som en egen sfär av saker och företeelser.
I vår kultur anses religion vara en privatsak; något som inte har med fakta och kunskap att göra, något som snarare handlar om personliga preferenser, (subjektiv) mening, tycke och smak.
Religion är med andra ord ett delområde i den subjektiva och privata sfären, medan exempelvis vetenskap placeras i den objektiva och publika sfären.
Detta synsätt, som även finns hos människor som kallar sig kristna, medför att ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Jud 1:3) måste deformeras rejält för att passa in i paradigmet: Dess sanningsanspråk reduceras till en känsla av mening. Dess radikala, genomsyrande förvandling av hela livet reduceras till något privat som inhägnas i en isolerad sfär.
Att jag är kristen kan således reduceras till att kristendomen är min favoritreligion. Dvs. det finns en religiös del av mitt liv, och den har jag valt att fylla med kristendomen. I denna del av livet kan Gud vara det viktigaste som finns och jag kanske till och med skriver ”Jag älskar Jesus!” under ”Religiös åskådning” på min Facebookprofil.
När jag utövar min religion, kanske en lördagskväll eller söndag förmiddag, eller till och med mitt i vardagen, då gör jag det engagerat och hängivet. Men när det gäller resten av mitt liv, utanför den religiösa sfären, så är det möjligt att Gud inte alls har så mycket att säga till om. Det är möjligt att hur jag tänker och lever utanför den religiösa sfären formas mer av den omgivande kulturen än av Bibeln, även när dessa egentligen krockar med varandra.
Det jag beskriver här är måhända en ytterlighet, men även om det ovan beskrivna är en ytterlighet, och det för många inte är riktigt så illa, så är tendensen att acceptera att kristen tro är en privatsak, och att isolera det ”religiösa” från resten av livet, märkbart närvarande i svensk kristenhet.
Vi lägger exempelvis ribban för kristet liv och lärjungaskap bra mycket lägre än vad Jesus gjorde. Vi blir glada om någon gör kristendomen till sin favoritreligion (även om vi inte benämner det på det sättet). Dvs. om någon utökar sin uppsättning trosföreställningar med en trosföreställning om Jesus, ber en ”frälsningsbön”, samt kanske fyller den religiösa sfären med kyrkliga aktiviteter. Då kan vi ropa halleluja och tänka att vederbörande har sitt på det torra.
Jesus å andra sidan, han pratar bland annat om att beräkna kostnaden för att följa honom och säger ”ingen av er [kan] vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger” (Luk 14:33).
Uppmaningen att beräkna kostnaden förutsätter naturligtvis att det faktiskt finns en kostnad, och att det inte är självklart att alla accepterar kostnaden.
Men vi lägger, som sagt, ribban lågt i ett missriktat försök att undvika att någon drar slutsatsen att det kostar för mycket. Därför säger vi att allt är lugnt så länge jag har bett en bön – och det är ju både enkelt och bekvämt. Omvändelse behövs inte och helgelse är överkurs. Hyser jag bara en viss trosföreställning om Jesus så behöver han inte vara Herre i mitt liv.
För, liksom, Jesus skulle väl inte kräva att jag ska ge mitt liv till honom? Allt som har med religion att göra finns ju trots allt i den religiösa sfären, så Jesus kan naturligtvis inte mena att han vill ha hela mitt liv…
…men det är ju just det han menar! Jesus är nämligen inte indoktrinerad av de världsbildsmässiga vanföreställningar som följer med introduktionen av det moderna religionsbegreppet.
Jesus säger att ”ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike” (Luk 9:62). Vi lägger emellertid ribban lågt och funderar sedan över varför någon som ”bett en frälsningsbön” inte tycks kunna ta ansvar för sitt lärjungaskap utan måste knuffas till våra olika kyrkliga aktiviteter.
Men kan det kanske vara så att den som på riktigt har ”beräknat kostnaden”, omvänt sig, gett upp allt eget till Jesus, och tagit emot honom som Herre, inte ens behöver våra kyrkliga aktiviteter?
Jag tror det. Det betyder dock inte att gemenskap med andra kristna är oviktigt. Nya kristna behöver exempelvis både undervisas och lärjungatränas, men de behöver inte respirator och sondmatning. Om någon antas ha ”tagit emot Jesus” men inte är intresserad av vad Jesus säger, och inte kan eller vill ”äta själv”, då är det någonting som inte stämmer.
(Detta gör mig extremt tveksam till den relativt vanliga ”Blunda, räck upp handen, be en ’frälsningsbön’, och sedan ropar vi ’Halleluja någon blev frälst!'”-modellen. Att lova människor frälsning bara för att de ber en ”frälsningsbön”, och underförstått i övrigt kan fortsätta sina liv ungefär som vanligt, är inte bibliskt. När Ordet ”faller i god jord” leder det till sann omvändelse och ett förvandlat liv. När vi vet vad Jesus själv säger om ”stenig mark” (Mark 4:5-6) kanske vi inte bör vara så snabba med att ropa halleluja?)
Som jag redan nämnt så reduceras också, på grund av föreställningen om den religiösa sfären som subjektiv, den kristna trons sanningsanspråk till något annat än sanningsanspråk. Anspråken hamnar i en egen kategori där de inte längre handlar om att verkligheten där ute är beskaffad på ett visst sätt, utan mer om en subjektiv känsla som skänker mening.
Att denna idé har fått fäste bland kristna visar sig bland annat när en kristen får frågan ”Hur kan du tro att Jesus dog och sedan uppstod?” och som svar säger: ”Det handlar om tro.”
Det är ju väldigt enkelt att svara så. Man slipper ju ge skäl för sin tro. Och vi vill ju ofta att det ska vara enkelt. Men att svara så säger att det, som tillhör det mest centrala i kristen tro, är något som inte har med fakta att göra. Och det underminerar naturligtvis kristen tro på ett väldigt konkret sätt. För om det inte är ett faktum att Jesus uppstod, då är vi kristna, som Paulus skriver, ”de mest beklagansvärda av alla människor” (1 Kor 15:19).
Jag vill avslutningsvis säga att jag tror att kristna i större utsträckning måste förstå vilka filosofiska glasögon vi har på oss när vi läser Bibeln, när vi närmar oss klassisk kristen teologi, när vi tänker på lärjungaskap, och faktiskt när vi tänker i största allmänhet. Vi behöver prata mycket mer om världsbild och världsbildsfrågor. Dylika saker påverkar nämligen i allra högsta grad hur vi förhåller oss till Gud och hur vi lever våra liv.
Om vi inte gör detta så riskerar vi att sitta där och tro att Jesus har den plats han ska ha i våra liv, trots att vi har förpassat honom till en liten, isolerad sfär. Och vi riskerar också att tro att allt står väl till mellan oss och Gud, trots att det i själva verket inte är fallet. Vi riskerar att bli de som får höra Jesus säga: ”Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” (Matt 7:23)
Det låter allvarligt – och det är allvarligt. Men det är allvarligare än så, för vi riskerar också att vilseleda andra till att tro att allt står väl till när det i själva verket inte gör det.