Ett budskap hörs aldrig i ett vakuum. Ett budskap kan tolkas, förstås och praktiseras på väldigt olika sätt beroende på mottagarens världsbild. Det låter antagligen inte så konstigt, och många kristna nickar nog instämmande om jag säger att ”folk har dålig koll på kristen tro idag” och att det innebär en utmaning för kyrkan (med ’kyrkan’ avser jag Jesustroende människor oberoende av samfundstillhörighet), men jag vill påstå att utmaningarna är större än vad jag tror att de flesta tänker sig.
Utmaningen består inte i att att gemene man inte längre kan recitera bibelberättelser.
Man skulle kanske snarare kunna säga att utmaningen – om vi ska prata om berättelser – består i att berättelsen om Jesus är likställd Sagan om ringen, och att Jesus, i likhet med Frodo och Gandalf, betraktas som en påhittad litterär figur (om än till viss del baserad på en verklig, historisk person).
Att nöja sig med den problembeskrivningen vore dock att inte gräva djupt nog.
Min plan är att i ett par inlägg belysa exempel på världsbildsingredienser som underminerar kristen tro och det kristna budskapet. Först ut är sanningsrelativism.
Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig.
Det kan uttryckas på många sätt, men detta tror jag är det vanligaste uttrycket för att vad som är sant varierar mellan olika personer; att verkligheten är subjektiv. Min uppfattning är dock att det är få som förfäktar en fullskalig sanningsrelativism. Förklaringen till det är att den som förfäktar fullskalig sanningsrelativism inte blir särskilt långlivad.
Den som säger ”För mig är det sant att jag kan hoppa från 500 meters höjd utan att skada mig” kommer, om denne gör ett försök, att få en skoningslös tillrättavisning av verkligheten.
Fullskalig sanningsrelativism går måhända att förfäkta med munnen och pennan, men i praktiken blir det tvärstopp.
Det är det som gör att inte ens den som säger ”Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig” försöker tågluffa till Island.
Min uppfattning är att sanningsrelativism i många fall är begränsad till saker som kan klassificeras som religion. Orsaken till detta kan man naturligtvis diskutera. (Min hypotes är att trosföreställningar som klassificeras som religion tenderar att vara sådana att de inte har omedelbara och fatala konsekvenser; att det är lätt att, åtminstone i ett kortare perspektiv, ”komma undan” med felaktiga trosföreställningar i den kategorin.)
Oavsett orsak så underminerar religiös sanningsrelativism kristen tro och det kristna budskapet. Den vars världsbild inkluderar (religiös) sanningsrelativism kan säga: ”Okej, det kanske är sant att Jesus är den enda vägen till Gud… för dig.”
Sanningsrelativism skapar alltså immunitet mot det kristna budskapet.
Men sanningsrelativism leder också till att det kristna budskapet, som inkluderar Jesu exklusivitet (att Jesus är den enda vägen till Gud, den enda möjligheten till räddning), blir väldigt provocerande och uppfattas som väldigt intolerant. Religiös sanningsrelativism reducerar nämligen frågor och påståenden om religiösa saker till samma subjektiva nivå som tycke och smak, istället för en beskrivning av en objektiv verklighet.
När en kristen påstår att ”Jesus är den enda vägen till Gud” så blir innebörden därför att den kristne kräver att andra ska tycka som den kristne i en fråga som på alla relevanta sätt liknar en smakfråga.
Att det provocerar är inte alls märkligt. Om någon krävde av mig att jag skulle tycka att chokladglass är godare än vaniljglass så skulle det vara provocerande.
Ur ett bibliskt och klassiskt kristet perspektiv är det kristna budskapet naturligtvis något som gör anspråk på att verkligheten är beskaffad på ett visst sätt; att det är ett faktum att människan är förlorad och att hennes enda möjlighet till räddning är Jesus. Men i en världsbild som innefattar (religiös) relativism så tas det inte emot på det sättet.
Istället för att förstås som ”Huset brinner, här är nödutgången!” förstås det som ”Av alla glassmaker är choklad den godaste!”
Jag är inte säker på vad som är hönan och ägget här, men det har ganska länge funnits en tendens i kristna sammanhang att flytta fokus från sanning till upplevelse. Incitamentet skulle kunna vara en föreställning om att (den religiösa) sanningsrelativismens intåg har gjort upplevelsen till det enda tillgängliga medlet för att ”nå” nutida människor.
Problemet är att det hedonistiska och pragmatiska upplägget, där vi marknadsför Jesus som den optimala upplevelsen och livskvalitetsförbättraren, gör Jesus till svaret på en smakfråga.
När huset brinner är det emellertid irrelevant vilken färg golvet i korridoren vid nödutgången, som jag måste springa genom för att komma ut, är målat i. Att jag springer ut genom nödutgången har inget alls med min favoritfärg att göra. Och nödutgången behöver inte marknadsföras; det räcker med att jag är medveten om dess existens.
Men när Jesus görs till svaret på en smakfråga så måste han marknadsföras med hedonistiska dragplåster, kyrkolokaler måste vara hippa, och besökarna måste underhållas – ett projekt som är dömt att misslyckas.
– Ja, Andreas, men du säger ju själv att det inte fungerar att bara säga ”Jesus är den enda vägen till Gud”, för att det missförstås?
Korrekt! Det finns filosofiska antaganden i vår kultur, med varierande utbredning, som underminerar det kristna budskapet – och det är en reell utmaning.
Lösningen är dock inte att acceptera att Jesus reduceras till svaret på en smakfråga och sedan satsa allt man har på att sälja Jesus som hedonistens drömsubstans.
Vad är då lösningen? Tja, en bra början är att ta världsbildsfrågor på allvar och kommunicera hela det kristna budskapet, inklusive dess sanningsanspråk, så att det, i sin helhet, blir begripligt för den som lyssnar, och därefter förklara och försvara det kristna budskapet efter behov.
Detta projekt kräver dock ett rigoröst intellektuellt och filosofiskt engagemang, något som många välmenande kristna felaktigt ställer i motsatsförhållande till att Gud verkar i människor när det kristna budskapet predikas.