Paulus berömda ord ur Första Korinthierbrevet har snart 2000 år på nacken. Men som så ofta annars fascineras jag av hur aktuella apostelns ord är. Inte minst den Jesusdebatt som för några år sedan pågick i medierna fick ju bidra till att den kristna tron i allmänhet och troslärans innehåll i synnerhet har hamnat högst upp på dagordningen. Flera av de frågor som har lyfts fram i debatten får här ett svar av aposteln.
Det första Paulus skriver är att han vill påminna läsarna om det evangelium som han förkunnar ”på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade”. Vad Paulus talar om i dessa verser är alltså det mest centrala i hela den kristna tron – det är den förkunnelse vars mottagande i tro förmår rädda från evig död. För att ytterligare inskärpa allvaret i vad han just har sagt lägger Paulus till att om mottagarna inte håller fast vid orden i hans förkunnelse var det bortkastat att de över huvud taget kom till tro.
Det är inte ofta som Bibelns författare uttrycker sig så uppfordrande som Paulus gör här. Det han säger är ju att man kan betrakta sig själv som kristen och ändå missa så väsentliga delar av den kristna trosläran att den ”tro” man menar sig ha i själva verket är tom! Mot denna bakgrund har vi naturligtvis all anledning att försöka ta reda på vad aposteln verkligen menar.
I början av Första Korinthierbrevet talar Paulus om hur han under sitt förra besök i församlingen inte ville veta av något annat än ”Jesus Kristus, den korsfäste Kristus” (1 Kor 2:2). När han nu närmar sig slutet av brevet går han på nytt in på hur Jesus dog för våra synder, begravdes, uppstod på tredje dagen och i olika omgångar visade sig för sina egna lärjungar. Detta, säger han, är huvudpunkterna i hans egen förkunnelse
Om Paulus endast hade byggt sin predikogärning på subjektiva upplevelser, hade han i princip kunnat stanna där. Men som apostel har han betydligt större anspråk än så. Därför hänvisar han i dessa verser till två olika instanser som visar att hans förkunnelse vilar på en objektiv grund.
Den första instansen är de heliga skrifterna, alltså Gamla testamentet. Paulus påminner om att både Jesu död och Jesu uppståndelse finns förutsagda i skrifterna, något som i sin tur visar att tron på dessa händelser inte kan vara något nytt påfund; de går tillbaka på löften som Herren gav hundratals år före Kristi födelse.
Den andra instansen Paulus hänvisar till är erfarenheten. Här ska vi dock lägga märke till att han nämner sin egen erfarenhet först mot slutet av uppräkningen. Mest intressant i det här sammanhanget är alltså inte Paulus egna erfarenheter, utan att dessa kan bekräftas också av andra vittnen – varav många fortfarande är i livet när brevet skrivs. Genom att peka på detta understryker Paulus att uppståndelsen inte bara är en inre upplevelse. Det är en händelse som kan verifieras genom att intervjua något av de ursprungliga ögonvittnena.
Men varför är Paulus så noga med att visa att hans förkunnelse vilar på en objektiv (historisk) grund? Om vi håller oss till Första Korinthierbrevet tycker jag mig ana åtminstone tre olika skäl för detta.
Det första skälet är att det budskap Paulus predikar har makt att frälsa från evig död. Om tron bara var ett subjektivt förhållningssätt till livet – en känsla eller en övertygelse som för vissa är naturlig och rätt men för andra helt irrelevant – spelar det förstås ingen roll vilken grundval tron vilar på. Men så är det inte! Enligt Bibeln är tron det enda som kan rädda mig från syndens yttersta konsekvens: evig åtskillnad från Gud. Därför skriver Paulus att Jesu död var en död ”för våra synder”. Och eftersom alla människor är i behov av sina synders förlåtelse blir frågan om vilken grundval denna förlåtelse vilar på avgörande.
Det andra skälet till att Paulus månar om trons objektiva sida är att sann tro sätter oss i förbindelse med en personlig Gud med personliga egenskaper. Tron ger inte bara en positiv upplevelse – den ger gemenskap med Herren själv (1 Kor 1:9). Och för att få gemenskap med Gud måste vi komma till honom på hans egna villkor. Om vi inte gör det är det ju bara en projektion av hur vi själva tänker oss Gud som vi ”umgås” med. Och en sådan ”tro” kan naturligtvis inte ge någon verklig gemenskap med Herren – på sin höjd kan den ge oss känslan av en sådan gemenskap.
Personligen tror jag att det är särskilt viktigt att påpeka detta i dag, eftersom det i Jesusdebatten hävdades att tron uteslutande handlar om en attityd eller ett förhållningssätt och att den därför kan sägas vara frikopplad från den kristna läran. Inte heller jag tror att man behöver ha en perfekt förståelse av den kristna läran för att få kalla sig själv för kristen. (Tack gode Gud för det!) Men Bibeln är ändå tydlig med att det i gemenskapen med Herren och hans Ord händer något: tron börjar fyllas med ett innehåll. Och det är denna erfarenhet som har gett upphov till vad man brukar kalla för den kristna trosläran.
Även om alla människor nalkas Gud ur sitt (subjektiva) perspektiv, är Gud alltid densamme. Därför är det också möjligt att tala om ett för alla tider givet trosinnehåll (jfr Jud v 3). Inte för att vi människor är objektiva, utan för att Gud är evig och ofäränderlig och för att hans handlande är förankrat i historien.
Det tredje skälet för varför Paulus slår vakt om förkunnelsens innehåll är att bara den tro som låter Gud framstå som den han är ger Gud den ära som tillkommer honom. Med jämna mellanrum i Första Korinthierbrevet återkommer Paulus till vikten av att leva på ett sätt som ärar Herren. Och det som ärar Herren mer än något annat är när vi människor tror på och bekänner det som är sant om honom. Gud älskar att se människor som tidigare har levt i uppror mot honom ödmjuka sig och låta honom vara den han är – Herre och Konung – också i sina egna liv.
Först när detta sker kan han också anförtro oss den kraft och de välsignelser som tron öppnar oss för (Joh 11:40). För var och en som tror på Jesus, hans död och hans uppståndelse finns Guds uppståndelsekraft tillgänglig (Ef 1:19-20)!
Och med detta är vi på nytt tillbaka där vi började. För visserligen räcker det enligt Bibeln att vi ärligt tror på Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare för att vår tro ska vara frälsande. Men ju längre vi lever som kristna, desto större ansvar har vi att själva lära känna den Gud vi tror på. Vi har ett ansvar att umgås med Herren och hans Ord, och att låta Gud förvandla vårt sätt att tänka, handla och prioritera. Då först kan Gud på allvar bli ärad genom våra liv.
Gud har inget problem med att vårt trosinnehåll är bristfälligt. Vi blir inte frälsta genom kunskap utan genom tro. Däremot har Gud problem med vårt upproriska sinnelag. Att vara okunnig är inte en synd, men att göra det aktiva valet att ”inte tro” på det Gud har uppenbarat genom sitt Ord är ett tydligt uppror mot Herren själv. Därför säger Jesus att ”om någon hör mina ord men inte tar vara på dem … har han mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen” (Joh 12:47-48).
Även hos Jesus möter vi alltså det allvar som vi tidigare mötte hos Paulus. Må vi präglas av en sådan lydnad och ödmjukhet inför Herren att det han säger i sitt Ord får vägleda oss både i fråga om trons innehåll och trons kraft!
Ursprungligen publicerad i tidningen Petrus