Ett område som man alltför sällan har berört i de sammanhang jag själv är uppvuxen i är den andliga kampen. I denna artikel vill jag därför ge en kort introduktion till detta stora och utmanande ämne. För den som vill läsa mer kan jag rekommendera en titt bakom fliken Böcker: Annat som är läsvärt på bloggen EfterKristus.

I klassisk luthersk teologi brukar man tala om tre olika fronter för den andliga kampen: köttet (vår egen fallna natur), världen (den gudsfrånvända kulturen/samhällsordningen) och den Onde. De första av dessa fronter tänker jag inte uppehålla mig vid här, helt enkelt för att det i de flesta kristna sammanhang är betydligt vanligare att man undervisar om dessa än om kampen mot den Onde.

Samtidigt vill jag säga att det faktum att jag här uppmärksammar djävulen och det onda inte ska tolkas som att jag vill tillmäta dessa makter någon överdriven betydelse. Som kristna står vi på den segrande sidan, och vare sig rädsla eller modlöshet är motiverade i vårt möte med fienden! Både innan, under och efter den andliga kampen får vi därför tacka och lovsjunga vår Herre, och vi får leva i den kärlek, glädje och frid som hans Ande vill väcka hos oss.

Några grundtankar som jag tror är bibliska, och som kan vara bra att bära med sig när man talar om dessa frågor är:

• Det finns en personlig ond makt som på olika sätt vill förstöra det goda som Gud gör och har gjort (Ef 6:12, Joh 10:10).
• Det står en andlig kamp om varje människas själ (2 Kor 4:4, 1 Pet 5:8, Upp 12:11). Djävulen vill skilja människan från sin Skapare, medan Gud vill ha en personlig relation till oss var och en genom Jesus Kristus.
• Överallt där Gud verkar kan vi också förvänta oss en intensifiering i den andliga kampen (jfr 1 Kor 16:9).
• Genom bön, enhet och Ordets förkunnelse kan vi påverka de andliga skeendena och avvända andliga attacker (Ef 6:18, Jak 4:7).
• Vårt huvudvapen i den andliga kampen är uppenbarelsen i Guds Ord (Ef 6:17).
• Andliga attacker tar sig oftast uttryck som till en början mest ser ut som olyckliga men slumpartade händelser. Typ: tekniken strular, bilen startar inte, man glömmer något man aldrig brukar glömma, man blir på dåligt humör utan synbar anledning, det uppstår fnurror i relationer … Ju mer erfarenhet vi har och ju starkare vår urskillningsgåva är (se 1 Kor 12:10), desto lättare får vi att se vad som är vad i detta.
• Djävulen är en mästare på att söndra och splittra. Ett av de viktigaste vapnen i den andliga kampen är därför de kristnas enhet. När vi i församlingen, ett läger eller någon annan kristen verksamhet står enade i vår vision och när jämförelsesjuka och konkurrenstänkande har fått ge vika, kan den viktigaste kampen ofta sägas vara vunnen.
• Även saker som har med vår sinnesstämning att göra kan vara kopplat till den andliga kampen. Djävulen vill på olika sätt försöka skrämma oss, ta bort vår frimodighet, få oss att tvivla på vår identitet i Kristus etc. I andra lägen kan vi drabbas av en orimligt stor trötthet eller nedstämdhet, uppleva det ovanligt svårt att be etc. Återigen: inget av detta behöver självklart vara en del av den andliga kampen, men vi bör ändå vara uppmärksamma på oss själva, så att vi inte låter oss styras av känslor eller attityder som vi inte skulle behöva vara styrda av.
• Att ignorera den andliga kampen är detsamma som att göra sig ännu mer sårbar för fiendens attacker (jfr Matt 10:16). Samtidigt leder det lätt fel att alltför mycket betona denna del av det kristna livet (jfr Luk 10:20). Huvudbetoningen i vår bön bör därför alltid vara Jesus, hans seger och hans herravälde.
• För det mesta är det fullt tillräckligt att be om Guds beskydd och proklamera Jesu herravälde. Gärna i form av en lovsång. Men ibland kallar Gud oss till en tydligare ”konfrontation” i vårt sätt att be. Ett generellt råd är att i sådana lägen ägna mer tid åt att ”binda” fienden än att ”angripa” honom. Alltså: likt Jesus kan vi visserligen ibland behöva säga: ”Gå din väg, Satan” (se Matt 4:10), men för det mesta är det ännu mer naturligt att be: ”Vi binder otro/förvirring/lögn (etc) i Jesu namn”.
• Eftersom vi gör olika bedömningar i frågor som rör den andliga kampen är det viktigt att vi är ödmjuka inför varandras tolkningar. Det som någon uppfattar som en andlig attack kan av en annan uppfattas som helt neutralt. Därför behöver vi både respektera det faktum att något kan vara sant även om man själv inte ”känner” det, och att alla som är närvarande inte behöver vara lika aktiva i den kampbön som Gud kan tänkas lägga på någon eller några personers hjärta.

Hur kan man då, rent konkret, hantera den andliga kampen? Ja, om detta finns det förstås mycket att säga. Men några viktiga nycklar för den som står i någon form av kristet arbete tror jag kan vara:

• Vårda era relationer.
• Lev i förlåtelsen – både till Gud och till varandra.
• Be tillsammans.
• Be om Guds beskydd inför varje ny dag, och särskilt inför mer offensiva och/eller utåtriktade satsningar.
• Var uppmärksamma så att ni täcker upp för varandra och hjälper varandra att tänka och fatta beslut i pressade situationer, så att inte stress eller dåligt humör leder till oöverlagda beslut.
• Sov/vila och ät när ni behöver detta!

Mer komplicerat än så här tror jag ofta inte att det behöver vara. Ytterligare en dimension kring den andliga kampen öppnar sig dock när man börjar tala om den mer konfronterande typen av bön. Alltså kampbönen eller den andliga krigföringen. Detta är ett spännande ämne som jag fördjupar mig i på annan plats här på nyreformation.se.

 

För en muntlig undervisning på detta tema, se följande lektion från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår: