Apostel

I Efesierbrevets fjärde kapitel undervisar Paulus om de fem så kallade tjänstegåvorna. Det är gåvor som har blivit givna till den kristna församlingen, och som ofta är förknippade med någon form av ledarskapsfunktion i Guds rike. Paulus skriver:

Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus” (Ef 4:11-13).

Syftet med dessa gåvor är alltså att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst”, och de står i centrum av Guds strategi för att mobilisera Guds folk för missionsuppdraget. I denna artikelserie tänkte jag därför försöka mig på en kortfattad sammanfattning av hur dessa gåvor kan fungera i den kristna församlingen, och jag börjar med nummer ett Paulus lista: aposteln.

Bibeln talar om apostlar på åtminstone två olika ”nivåer”. Primärt, skulle man kunna säga, syftar ordet på Jesu närmaste krets av lärjungar – på grundpelarna i den tidiga kyrkan. För dessa gäller också särskilda kriterier, till exempel att de skulle vara ögonvittnen till Jesu tjänst på jorden (se Apg 1:21-22). Men sekundärt syftar det också på vad som enklast kan beskrivas som en församlingsplanterare eller missionspionjär.

Den högt respekterade ledarskapsteoretikern Robert Clinton skriver i sin bok The Making of a Leader att apostlagåvan ”syftar på en specifik ledarskapskapacitet i vilken man utövar inflytande över andra för att etablera nya lokala församlingar och nya arbeten som behövs för att främja kristendomens utbredande och för att vägleda dessa nya arbeten under grundläggningsskedet”. Detta är en bra sammanfattning. Aposteln är vägröjaren och pionjären som skapar förutsättningar för Guds rike att etableras där det tidigare inte var etablerat, eller där det saknas goda strukturer för Guds handlande. Han eller hon har också en uppgift att överblicka helheten i ett arbete och att hela tiden kalla tillbaka dem som har blivit delaktiga i detta till den ursprungliga visionen.

Apostlagåvan är därför också en ”bred” gåva, som i många situationer får en naturlig roll som teamledare. I någon mening kan man säga att aposteln har en del även i de övriga fyra tjänstegåvorna. Detta krävs för att han/hon ska kunna få det genomslag som behövs för hans/hennes specifika tjänst.

Profet

Även den profetiska gåvan har periodvis haft en låg acceptans i den kristna kyrkan. Detta hänger säkert samman med att profeten alltid innebär en utmaning för sin närmaste omgivning. Han/hon är en sanningssägare, en person som ser längre och klarare både i den synliga och den osynliga världen. Hans/hennes uppgift kan beskrivas som att uppmuntra, trösta, varna, förmana och att ge vägledning i konkreta situationer.

Bibeln är tydlig med att även profeten har en särskild funktion i samband med en kyrkas eller en kristen verksamhets grundläggningsskede. Paulus skriver i Efesierbrevet att vi som Guds folk ”är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef 2:20). Av sammanhanget framgår det att ”profeterna” syftar på personer som är verksamma under det nya förbundets era (se Ef 3:5).

I Första Korinthierbrevet kan Paulus därför skriva: ”Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål (1 Kor 12:28). Utifrån detta läser jag själv, och många med mig, in ett mönster som säger att det är aposteln som lägger grunden, medan profeten har som sin primära uppgift att ge församlingen eller den kristna verksamheten dess inriktning – alltså den ”ritning” efter vilken arbetet skall bedrivas. Först i tredje ledet kommer läraren in i bilden – den person som ska förvalta det som är apostelns och profetens arv.

Detta ska inte tolkas som att profeten bara har betydelse i ett grundläggningsskede av en kristen verksamhet. Tvärtom: hans/hennes uppgift att uppmuntra, trösta, varna, förmana och ge vägledning fyller ett konstant behov i Kristi kropp.

Evangelist

Vad evangelisten har för uppgift i Guds rike är nog bekant för de allra flesta av oss. Samtidigt kan det vara intressant att veta att evangelisttjänsten inte fick sitt erkännande i den västerländska kristenheten förrän i slutet av 1800-talet, då väckelsepredikanter som Charles Finney (1792-1875) och D. L. Moody (1837-1899) fick så starkt genomslag att deras unika typ av tjänst behövde få ett namn. Både Finney och Moody fick föra tusentals människor till tro.

På ett mer jordnära plan kan evangelisten definieras som en person som på ett enkelt, klart och relevant sätt förmår presentera evangeliet. Han eller hon får oftare än andra hjälpa icke-kristna att ta emot frälsningens gåva. Evangelisten har sin viktigaste uppgift – och trivs ofta bäst – ute på ”fältet”. Han/hon kan därför vara en utmaning att integrera i den lokala församlingens ledarskap. Både för församlingen och för evangelisten själv är det dock av stor betydelse att en sådan koppling finns – för beskyddets skull och för att få en bestående frukt av hans/hennes arbete. En viktig del i detta är att evangelisten behöver kopplas samman med personer som är bättre än honom/henne själv på att vägleda de nykristna in i ett fördjupat lärjungaskap.

Samtidigt med detta har evangelisten ett uppdrag att uppmuntra fler människor att blomma i den tjänst som han/hon själv har. Till detta hör också att bidra till att församlingen som helhet får smittas av den nöd för de förlorade som är så central i evangelistens tjänst.

Något som vi ska vara försiktiga med är däremot att lägga på evangelisten sådana uppgifter som hör till herdens eller administratörens områden. Särskilt lite mer ”renodlade” evangelister brukar bli djupt olyckliga över en sådan arbetsbeskrivning.

Herde och lärare

I grundtexten till Paulus uppräkning av de fem tjänstegåvorna (se Ef 4:11) tycks herden och läraren i någon mening vara sammanbuntade. Detta innebär inte att de är identiska med varandra, men det tycks ändå vara så att de på något sätt är tänkta att fungera tillsammans.

Till den bibliska herdegåvan hör uppgifter som att gå före och/eller tillsammans med hjorden (församlingen) för att ge den vägledning, skydd och näring. Det är en utpräglad omsorgsgåva, som sätter den enskilda individen i främsta rummet. Ett typexempel på en herde kan därför vara en själavårdare eller en väl fungerande hemgruppsledare.

Till den ofta närbesläktade lärargåvan hör att i förkunnelsen ge vidare av det man själv har fått möjligheten att upptäcka – dels genom bibelstudier, dels genom sin personliga vandring med Herren. Robert Clinton skriver att lärargåvan ”syftar på kapaciteten att uttrycka Guds sanning på ett sådant sätt att den blir klargjord, förklarad och uppenbarad, så att det är mycket troligt att den förstås och kan tillämpas i [vardags]livet”.

Även om både herden och läraren ska ses som distinkta gåvor kan de alltså komplettera varandra på ett särskilt sätt. Den bibliska herdefunktionen måste alltid tänkas samman med en lärarfunktion. Annars riskerar den att förvandlas till en inomvärldslig och ofta sentimental ”tycka synd om”-funktion – fjärran från det robusta själavårdsideal som träder fram i Guds ord.

Tjänsten uppenbarar Kristus

En av de största och mest fantastiska sanningarna om Guds folk i världen är den som döljer sig bakom beskrivningen av församlingen som ”Kristi kropp”. Med aposteln Paulus ord:

Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar – och de är många – utgör en kropp, så är det också med Kristus. I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. … Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar. Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. (1 Kor 12:12-13, 27-28)

Bilden av församlingen som en levande organism, där Guds Ande manifesteras i form av gåvor och tjänster och där Kristus själv är huvudet predikar ett förunderligt budskap till alla som vill lyssna: genom kyrkan möter vi Kristus själv. Eller för att konkretisera: genom de gåvor och tjänster som är givna åt Kristi kropp möter vi olika aspekter av Jesu egen personlighet.

Det är just detta som är poängen när vi talar om aposteln, profeten, evangelisten, herden och läraren som ”tjänstegåvor”. Det grekiska ordet för ”tjänst” (diakonia) är detsamma som används om Jesu egen verksamhet på jorden, och detta ordval är inte någon slump. Nya testamentets budskap är ju att Jesu verksamhet faktiskt har fortsatt efter hans död och uppståndelse – nämligen genom den kristna församlingen, och genom varje enskild troende. ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”, skriver Paulus (Gal 2:20). Detta gudomliga liv – Jesu Andes liv i och genom oss – tar sig uttryck inte minst genom de gåvor och tjänster som han har utrustat sin församling med.

Därmed kan man också säga att vi genom gåvorna apostel, profet, evangelist, herde och lärare får möta något av Jesu eget ledarskap för sin församling. Vi får möta olika aspekter av vår Frälsares personlighet, och vi får tänka att det är Kristi egen auktoritet som möter oss genom dessa tjänster i den kristna församlingen.

Det självklara målet för varje troende, också i utövandet av vår kristna tjänst, är därför att ge en så klar och tydlig bild som möjligt av vår Mästare genom vårt ledarskap. Att människor faktiskt – hur stort och märkvärdigt det än kan låta – ska få ett möte med Jesus själv genom oss. Inte för att vi skulle vara så märkvärdiga i oss själva, utan för att vi är lemmar i Kristi kropp och för att den tjänst vi utför sker i den helige Andes (inte i vår egen) kraft. ”Vår förmåga kommer från Gud”, skriver Paulus. ”Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare [diakonos] åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens” (2 Kor 3:5-6).

Kan man få ett halleluja på det?