Den andliga tradition som jag själv tillhör har i mångt och mycket vart en Ordets rörelse. Man har betonat kraften i Guds ord och löften, och man har sett predikan som själva höjdpunkten i gudstjänsten.
Till och från höjs det röster som ifrågasätter denna betoning. En gudstjänst är ju så mycket mer än predikan. Och är det inte dessutom så att vi i dag lever i en väldigt ”ordtrött” tid – och att vi därför borde tona ned (eller i alla fall korta ned) förkunnelsemomentet i våra gudstjänster?
Nja, för egen del tror jag faktiskt inte det. Paulus skriver i Romarbrevet att ”tron [kommer] av predikan och predikan i kraft av Kristi ord” (Rom 10:17). Därmed kan man säga att det finns en särskild kraft i det talade ordet. En kraft till att väcka och ge näring åt vår tro, som visserligen kan ske på olika sätt (även en sång eller ett drama kan ju i någon mening förkunna Guds ord), men som ändå behöver få utrymme också genom en klar och bibelutläggande förkunnelse.
Just detta med förkunnelsens utformning är förstås en diskussion i sig. Det finns olika preferenser när det gäller detta, och vi måste ha en generös hållning när det gäller människors (och förkunnares) olikheter. Personligen tror jag dock att det finns anledning att reflektera över vad som är att betrakta som en ”bra predikan”.
Är det en predikan som berör åhörarna känslomässigt?
Är det en ”rolig” predikan?
Är det en retoriskt fulländad predikan?
Jag har i sak inte något emot något av dessa alternativ. Däremot är det ju långt ifrån självklart att ovanstående exempel verkligen leder till en fördjupad insikt om vad Guds ord säger! Om kriteriet bara är att visa att ”vi kan ha roligt även i kyrkan” eller att ”det där vittnesbördet/den där berättelsen berörde mig verkligen” (men gav mig inga insikter i vad Guds ord faktiskt har att säga utifrån den/de bibeltexter som predikan utgick ifrån) förbehåller jag mig faktiskt rätten att tveka.
Personligen kan jag nämligen ibland tänka precis tvärtom: det är viktigt att predikan får vara predikan. Om jag vill tala väldigt mycket om mig själv eller om jag vill göra stand up comedy så är det också OK – men kanske inte med predikstolen som min främsta plattform.
Lina Sandell berättar om ett samtal som hon en gång hade med Carl-Olof Rosenius, där de bland annat pratade om predikan som en måltid. Rosenius sa att maten faktiskt fyller sin främsta uppgift genom att uppehålla vår livskraft; vidare är det bara vid vissa speciella tillfällen som vi i efterhand kan säga att vi verkligen minns våra måltider. På motsvarande, sa Rosenius, sätt kan vi tänka kring förkunnelsen: vi behöver återkommande lyssna till predikan av Guds ord helt enkelt för att uppehålla vår tro – oavsett om vi blir starkt berörda av det som sägs eller inte. Men sen finns det också tillfällen då vi får lyssna till predikningar som likt festmåltider gör ett så djupt intryck på oss att de följer med oss länge – kanske hela resten av våra liv.
Jag tycker att Rosenius bild är väldigt talande. Inget ont om festmåltider, men man kan inte äta på restaurang varje kväll. Inte heller kan varje predikan vara livsförvandlande – men trots det behöver vi kontinuerligt utsätta oss för Guds ord genom förkunnelsen. För, som aposteln uttryckte det: ”tron [kommer] av predikan och predikan i kraft av Kristi ord”.