För en tid sedan kom min bok om Guds helighet och de troendes helgelse ut i en ny upplaga. Förra gången var det Libris och EFS läser som stod som utgivare, men den här gången var det Livets Ords förlag som hörde av sig. Frågor som har med Gud och det heliga livet väcker intresse i olika delar av Sveriges kristenhet.
Utgivningen har fått mig att reflektera lite över vad som har hänt sedan första gången boken kom ut. Min bild är nämligen att budskapet om Gud som helig behöver predikas mer än kanske någonsin tidigare i vårt land. På ett plan är förstås detta inte något konstigt. Guds helighet är, tillsammans med Guds kärlek, de i särklass mest grundläggande egenskaperna hos Herren. Helighet är en egenskap som tillskrivs honom på mer än 600 ställen i Guds ord.
Men samtidigt råder det inte någon tvekan om att just denna aspekt av Guds väsen utmanar vår tids religiösa tänkande i grunden. Beskrivningen av Gud som upphöjd, som avskild och som vred över synden passar helt enkelt inte in i den typ av gudsbild som dominerar den postmoderna förkunnelsen. Den populära författaren Jonas Gardell talar i sin bok Om Gud om ”en spricka av iskall och farlig helighet som varken Gud eller människa sedan dess kunnat överbrygga” och som vi därför bör göra upp med som kristna. I linje med detta pågår i Svenska kyrkans arbete med ny kyrkohandbok en nedtoning av det som brukar kallas för ett ”hierarkiskt språk”, med konsekvensen att talet om Gud som helig och upphöjd – och ännu mer som Herre och Kung – reduceras avsevärt.
Ett av problemen med denna utveckling är att den tenderar att sätta människan i stället för Gud i tillvarons centrum. Det är människans villkor, människans perspektiv, som sätter agendan. Och den uppenbara risken med detta att vi stänger oss ute från den pånyttfödelse och förvandling som bara Herren själv kan ge oss. Vi blockerar oss från kraften hos den Gud som ”förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka” (Ef 3:20).
Just detta är också hemligheten bakom Nya testamentets undervisning om helgelsen. I delar av EFS och Svenska kyrkan har jag ibland mött en rädsla för att talet om lärjungaskap och en kristen livsstil ska leda till syndakataloger och lagiskhet. Ibland har det till och med hävdats att det inte skulle vara ”lutherskt” att tala om helgelse.
För min del räcker det att läsa Martin Luthers utläggning av tio Guds bud för att slå fast att den här typen av förkunnelse måste höra hemma också i en luthersk kyrka. Men en nyckel för att undvika onödiga fallgropar tror jag samtidigt är att peka på att helgelsen inte främst handlar om våra gärningar för Gud, utan om Kristi gärningar genom oss. Paulus skriver: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt” (Rom 12:2). Grammatiken i apostelns ord är viktig. Vi ska låta oss förvandlas, säger Paulus, inte ”förvandla oss”. Helgelsen är i grunden den helige Andes verk.
Guds Ande verkar å andra sidan inte i något vakuum. Mönsterbilden för de troendes helgelse är Jesus Kristus själv, han som enligt Paulus har blivit vår nya lag (se 1 Kor 9:21; jfr Fil 2:5). Dessutom får vi hela tiden spegla oss i – och utmanas av – de förmaningstexter som är så centrala i Nya testamentets brev. Guds Ande i våra hjärtan kommer aldrig att påverka oss i strid med det som han redan har sagt i sitt Ord. Därmed finns det inte någon motsättning mellan att ”låta sig förvandlas” och att hålla fast vid apostlarnas lära. Som Paulus uttrycker det hela: ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning … Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte” (Fil 2:12–13).
Varför kan det då sägas att vår lutherska identitet betyder att vi inte ska fästa någon vikt vid Nya testamentets etiska riktlinjer, i alla fall inte när de står i konflikt med vårt samhälle i stort? Att det enda som vår förkunnelse ska fokusera på är evangeliet – ofta definierat som Guds kärlek till alla människor – och inte på ”lagen”? En viktig förklaring till detta tror jag står att finna hos den svenske teologen Gustaf Wingren.
Wingren, som hade sin storhetstid på 50-, 60- och 70-talet, utövade stort inflytande på ett antal betydelsefulla EFS-teologer. Hans böcker fanns i kurslitteraturen på Johannelund under 60-talet. Wingrens teologiska program fick en stor del av sin särart genom att han betraktade lagen som en följd av synden, och att den därför inte kunde ha något positivt att tillföra i det kristna livet. Som en följd av detta kom han att förneka också lagens tredje bruk, som är ett teologiskt uttryck för Nya testamentets vägledning till helgelse. Som förkunnare, hävdade Wingren, ska vi bara förkunna evangeliet. Den etiska vägledningen möter vi nämligen på andra sätt – i första hand i skapelsen och i de föränderliga seder och konventioner som råder i samhället i stort.
Wingren var en stark kritiker av de syndakataloger som förekom inom väckelserörelsen, något som gjorde honom intressant utifrån de processer som då pågick inom EFS. Och eftersom samhället fortfarande var så präglat av kristna värderingar gjorde det inte någon större skillnad för vilka grundläggande etiska principer som predikades. I dagens Sverige är dock läget ganska annorlunda. Klyftan mellan Bibelns och samhällets värderingar har ökat, något som samtidigt har avslöjat en betydande brist i Gustaf Wingrens teologi. Utifrån hans sätt att tala om lag och evangelium har man nämligen till stor del saknat redskap att ha en kritisk distans när det gäller samhällsutvecklingen. Ännu tydligare har detta blivit i Svenska kyrkan, där man har uppdraget att fungera som folkkyrka och därmed bygger mycket av sin identitet på att innesluta majoriteten av den svenska befolkningen. Vad gör man då när majoriteten inte längre är präglad av de bibliska värderingarna?
Mitt möte med våra lutherska syskon i Norge, Danmark och Finland har gjort mig övertygad om att vi i Sverige har blivit präglade av ett antal tankesätt som i praktiken ligger långt ifrån det som är vårt ursprungliga, lutherska arv. Våra syskon i de andra inremissionerna är betydligt flitigare läsare av både Luther och Rosenius än de flesta EFS:are. Kanske är det inte trots det, utan på grund av det, som de har behållit en mer traditionell syn på helgelsen och diskuterar etiska frågor med större hänsyn taget till bibelmaterialet.