Som exemplet med Israels tabernakel visade finns det en andlig verklighet som manifesteras i Gamla testamentet, som är precis lika aktuell för oss som tror på Jesus Kristus. I den här artikeln ska vi nu stanna upp inför några principer som står i centrum av Sinaiförbundets texter, och som är relevanta även för oss i dag: principen om offer, om blodet, om förbundet och om avskiljande för tjänst.
Att offer är någonting nödvändigt för att komma den helige Guden nära, blev tydligt redan i min föregående artikel. Det första som mötte en person som kom till Israels tabernakel var ett stort offeraltare av koppar. Något som är mindre känt är kanske att offren i Israel kunde vara av olika slag. Mest kända är de som hade funktionen att sona den enskildes synd i relation till Gud. Men det fanns även offer som hade till syfte att upprätta goda relationer mellan människor, och i något fall var syftet att rena ett landområde som hade blivit orenat av synd (jfr 3 Mos 18:25).
Det här är en viktig kunskap när vi ska navigera i den osynliga världen. Även i det nya förbundet är det ju ett offer som står i centrum – nämligen Jesu död och uppståndelse för vår skull. Genom Jesus har Gud valt att ”försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen” (Kol 1:20). Och i klartext innebär detta att vi som bedjare, varje gång vi kommer i kontakt med något av den här världens brustenhet behöver hänvisa till Jesus och hans försoningsdöd. Ingenting talar starkare i den osynliga världen än Guds Sons seger över syndens, dödens och djävulens makt, och redan Gamla testamentets offertjänst pekar alltså fram emot detta.
Nästa andliga princip som vi behöver känna till hänger till stora delar ihop med offren, och har med blodet att göra. Gamla testamentets starkaste bild av detta ges i samband med uttåget ur Egypten, där israeliterna blir uppmanade att slakta ett lamm för att sedan ”ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det” (2 Mos 12:7). Detta blod, förkunnade Herren, skulle bli det yttre tecken som beskyddade dem som vistades i huset när förgöraren – alltså dödsängeln – vandrade runt för att ta livet av allt förstfött i den egyptiska nationen. Som Gud själv uttrycker det: ”när jag ser blodet ska jag gå förbi er” (2 Mos 12:13).
Det är allmänt känt att vi som bedjare får hänvisa till blodets kraft när vi kommer i närkontakt med det onda. Faktum är att blodsoffer betraktas som verkningsfulla även i ockulta sammanhang – inte minst inom satanismen. I allt detta rör vi alltså vid en evig andlig princip, och vi får glädja oss över att vi som kristna ”har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet som talar starkare …” (Hebr 12:24).
Även detta att ingå förbund kan betraktas som en evig andlig princip. I normalfallet innebär ett förbund någon form av avtal eller överenskommelse, där båda parter avger löften om att överlåta sig till varandra. Förbundet kan vara tidsbegränsat, men det kan också vara livslångt (äktenskapet) eller till och med evigt (endast möjligt när det är Herren som är initiativtagare). Som yttre tecken på förbundet är det i Bibeln vanligt med någon form av minnesmärke, måltid eller annan ceremoni. För att bli bindande behövde det även beseglas med ett löfte, något som kunde uttryckas med alltifrån ett handslag till ett slaktoffer (se 1 Mos 31:54; Esra 10:19 m fl).
Att Gud är en förbundsgud blir på många ställen tydligt i Bibeln. Något av det sista som Jesus gör här på jorden är ju också att han instiftar den heliga nattvarden, samtidigt som han säger: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:27–28).
På flera ställen i Bibeln talas det om att förbund kan ha konsekvenser i den osynliga världen. Det vanligaste förbundet mellan människa och människa är det som mannen och kvinnan ingår när de gifter sig med varandra. Äktenskapet är instiftat av Herren själv, och Nya testamentet gör klart att när vi hedrar detta förbund kommer våra böner att ha större chans att bli besvarade (se 1 Pet 3:7). Annorlunda uttryckt: Äktenskapsförbundet får konsekvenser inte bara i den synliga, utan också i den osynliga, världen.
Även andra former av överlåtelse troende människor emellan kan ha liknande effekt. Jesus själv försäkrar i sitt församlingstal: ”Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så ska de få det av min Far i himlen” (Matt 18:19). Även en så enkel form av förbund som en överenskommelsebön kan alltså ha betydelse för våra böners genomslag. Än en gång påminns vi om att detta är en evig andlig princip.
Som sista exempel vill jag ta detta med avskiljande för tjänst. Även här finns det en tydlig förebild, i det att israeliterna avskilde såväl kungar som präster och leviter genom särskilda ceremonier. I Nya testamentet dyker fenomenet upp i samband med församlingstjänare och missionärer som sänds ut från församlingen med hjälp av yttre tecken såsom bön, fasta och handpåläggning (se Apg 6:5–6; 13:3).
I första hand är detta en ordning som uttrycker samhörighet: vi identifierar oss med, och ställer oss bakom, de personer som vi sänder ut. Men i detta finns också en andlig princip som handlar om det beskydd som de personer som har blivit avskilda får del av. Själv skulle jag därför inte rekommendera någon att gå ut i en mer offensiv andlig tjänst utan att på något sätt ha blivit avskild för detta av Kristi kropp på jorden.