Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.

• Släck inte Anden
• Förakta inga profetior
• Pröva allt
• Ta var på det som är bra
• Avhåll er från allt slags ont

I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med “släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med “avhåll er från allt slags ont”.

Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?

Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.

Bakgrunden

Thessaloniki var en stad där flera viktiga vägar korsades och som hade en närhet till havet som gjorde att den också bidrog till att göra det till en viktig handelsstad. En typisk stad för Paulus att besöka, utifrån sin missionsstrategi, alltså. Paulus besökte staden under sin andra missionsresa, under något av 40-talets sista år. I tid är det alltså troligen mindre än 20 år efter Jesu död och uppståndelse. Paulus vistelse blev kort, men framgångsrik. Tre sabbater predikade han i synagogan, men sedan drevs han och hans medarbetare iväg, efter att dess ledare blivit avundsjuka på den framgång som evangeliet haft, bland både judar och hedningar.

Det fanns många saker som Paulus inte hade hunnit undervisa om och trots att han enligt brevtexten gjort upprepade försök att återkomma, så hade “satan hindrat honom” (1 Thess 2:17f). I två brev så kompletterar Paulus sin undervisning och svar på frågor.

Första Thessalonikerbrevet är antagligen den äldsta boken i Nya Testamentet. Somliga forskare daterar Jakobs brev till mitten av 40-talet, men den dateringen är vansklig.

Vad vi har i Första thessalonikerbrevet är alltså kristenhetens äldsta dokument och tillika en grundläggande undervisning för nykristna.

Mot den bakgrunden blir uppmaningarna vi nu ska titta på ännu intressantare. Här får vi alltså den absoluta ABC-kursen i karismatik!

Släck inte Anden

Så börjar Paulus. För att uppmaningen ska vara relevant, så måste elden redan brinna. I sin bok God’s Empowering Presence (GEP), så återkommer Gordon Fee ofta till detta. Paulus argumenterar inte för ett rikt karismatiskt liv. Han förutsätter att det finns och argumenterar utifrån dess existens. Fee säger att Paulus nämner karismatiska fenomen, inklusive helanden, under och tecken och profetia som självklarheter.

Detta gäller också thessalonikerna. Trots att Paulus vistelse hos dem varade mindre än en månad, så finns det i församlingen ett rikt karismatiskt liv. Det kristna livet hade tydligen enligt Paulus denna gestalt från allra första dagen. Karismatik var varken knutet till en enskild person (aposteln själv), enligt timglasmodellen, eller något som vanliga kristna skulle tillägna sig senare i sin vandring med Gud, sedan de “mognat”.

Andens liv hör alltså till de absoluta grunderna i det kristna livet och Andens gåvor är verkligen givna av nåd, inte som troféer eller belöning för lång och trogen tjänst.  Också 1 Kor 12-14 är skrivet till omogna kristna. Men ingenstans uppmanar Paulus dem att bli mindre karismatiska, men de ska utöva sin karismatik under mer ordnade former och i kärlek.

Thessalonikernas teologiska kunskaper var högst begränsade. Somligt hade de fått om bakfoten, andra saker hade de ännu inte alls fått höra. Exempelvis vad som händer med dem som dör! Men detta till trots, så uppmanar Paulus dem alltså inte att låta Anden brinna på sparlåga till dess att de blivit “mer grundade i Ordet” eller att inta en avvaktande hållning med tanke på det förväntade avfallet och antikrists uppträdande med falska under och tecken i sin arsenal av bländverk (Se 2 Thess 2).

Inte heller ser man hos Paulus något spår av tanken på att karismatiken skulle finnas en kort tid och sedan försvinna (cessationism). Tvärtom bedyrar han att den kommer finnas kvar ända intill Jesu återkomst (1 Kor 1:7; 13:10).

Utgångspunkten för Paulus senare punkt om prövning är alltså att det först måste finnas något att pröva, i form av rik karismatik i församlingslivet.

Förakta inte profetiskt tal

Paulus plockar sedan fram den enskilda nådegåva som han också i andra sammanhang speciellt betonar: Profetians gåva. Vad är det för behov han upplever av att nämna denna gåva särskilt? Är den månne inte inkluderad i den första uppmaningen?

Ju mer jag studerar karismatik i Bibeln, kyrkohistoria och nutid, desto tydligare blir det för mig att den profetiska gåvan spelar en nyckelroll. Som ingen annan gåva bygger den upp, uppmuntrar och tröstar. Det var genom den gåvan som Timotheos blev varse sin andliga utrustning (1 Tim 1:18; 4:14). Om den pentekostala individuella erfarenheten är den att tungotalet ofta blivit en slags öppning in i personliga upplevelser av rikare andeliv, så verkar den profetiska gåvan spela en liknande roll för gemenskapen som helhet.

Samtidigt är det lätt hänt att just profetiskt tal föraktas, beroende på att det alltid har en mänsklig komponent. Det finns ingen felfri karismatik i Nya Testamentet. I någon mån kommer alltid profetia präglas och färgas av den som utövar gåvan. Och ibland kan det bli helt fel, även för den som har goda avsikter.

Ibland har jag till och med föraktat profetiska ingivelser som jag själv har fått!

Den som hoppar över punkt två och går direkt till den tredje, att pröva allt, riskerar alltså att göra sin “prövning” utifrån en attityd av ringaktning. En sådan attityd kommer med nödvändighet påverka prövningen.

Pröva allt

Här kommer alltså uppmaningen till att pröva. Men lägg märke till att vi ska pröva allt, inte bara vissa personers budskap eller budskapen som helhet. Återigen, för Paulus är karismatik en blandning av gudomligt och mänskligt. Att hitta vissa felfria budskap och ta till sig dem, medan varje annat budskap ska förkastas i sin helhet, det är inte prövning, som Paulus ser det. Det är att göra det för lätt för sig!

Just i denna fälla föll kyrkan ett par generationer senare. I boken Didache, så ges instruktioner om hur församlingen ska förhålla sig till profeter. Först och främst så förutsätts det i Didache att profetia endast utövas av ett fåtal individer, som reser runt och stannar en ganska kort tid på varje plats. Dessa profeter ska prövas utefter några enkla kriterier, typ om de vill ha betalt för vad de gör. (Just det kriteriet kan man ana bottnar i församlingens fasta ledares vilja att så att säga “svälta ut” profetismen.)

En profet som befinns hålla måttet ska man sedan inte vidare pröva alls, enligt Didache. Varje ord en sådan profet säger ska okritiskt hörsammas. Allt annat vore att häda Anden! (Paulus gör här en dubbel facepalm.)

Jag menar att denna utveckling gjorde kyrkan dåligt rustad att hantera montanismen. Paulus ord om prövning förutsätter att profetiskt tal innehåller grått, medan i Didache är allt svart eller vitt. Montanisterna hade en viktig poäng, kyrkan höll på att förlora sin ursprungliga karismatiska vitalitet, men när både rörelsens anhängare och motståndare delade upp sig i den svartvita syn som finns i Didache, så blev konsekvensen att rörelse såväl internt spårade ur i villolära och att kyrkan i övrigt befästes i en starkare antikarismatisk hållning. Båda parter förlorade på att begreppet prövning gjordes svartvitt!

Vi kan också snabbt fråga oss hur prövningen skulle gå till, enligt Paulus. Den bok han skriver är alltså NT:s äldsta. Jämförelser med skriften var omöjlig, eftersom 26 av NT:s 27 böcker var oskrivna. Troligen hade församlingen på sin höjd ett enstaka exemplar av Septuagintaöversättningen av Gamla testamentet att dela på. Ja, före Gutenberg, så var tillgången på skrivna Biblar tämligen minimal. Prövning i Första thessalonikerbrevet måste innebära något annat än att bara jämföra med Bibeln.

Paulus gör faktiskt en prövning åt oss i 2 Thess 2:1f. Vi uppmanas där att inte tappa fattningen eller bli uppskrämda, även om någon “hänvisar till Anden”. Sedan hänvisar han till en given lärogrund. Prövning kan sägas bestå av två delar. En renodlat andlig, som handlar om den inre gudagivna känslan, att behålla fattningen och lugnet och fråga efter om det finns en “resonans” i mitt inre. En del som består av att jämföra med den undervisning som apostlarna förmedlat, som för oss idag återfinns i Bibeln.

Vi kan också notera att de ovan nämnda profetior som utpekade Timotheos till en specifik slags tjänst omtalas i just plural. Upprepade gånger hade alltså profetiska budskap framförts och bekräftat varandra. Inte ens vänskapen med en apostlagestalt som Paulus upphävde den principen. På samma sätt så ser vi att Anden i “stad efter stad” förvarnade Paulus på vad som väntade honom i Jerusalem (Apg 20:23).

Ta vara på det som är bra

Så kommer vi till de båda punkter som allt ska leda fram till. Poängen med karismatik är inte dess utövning i sig, utan att den ska bygga upp, den ska bli “till nytta” (1 Kor 12:7). (Karismatik har alltså ett instrumentellt värde, inte ett inneboende värde.) Det är helt OK om underverk väcker förundran. Det ser vi många exempel på i Nya Testamentet. Man får tycka att det är både coolt och häftigt!

Problem kan dock uppstå om det stannar där. All de tre första stegen mynnar ut i att det ska finnas något gott att ta vara på! Det sätter åter fingret på attityden. Om din attityd inte innebär att du söker efter det goda i det som sker, så har du ett problem, och det oavsett om det beror på antikarismatiskt avståndstagande eller om det beror på att du stannar i en ytlig karismatik som bara fokuserar på manifestationerna i sig.

Att ta vara på det goda ställer också frågan om tillämpning i fokus. När Paulus hörde varningarna om att åka till Jerusalem, så tolkade hans vänner det som att han inte borde åka, medan Paulus själv endast såg det som en “mental förberedelse” (Apg 21:10-14). Om man sedan tänker på att Paulus kom att tillbringa flera år i fängelset, ständigt tyngd av oro för alla församlingar, så är det inte så svårt att se hur dessa profetior i allra högsta grad måste ha medverkat till att hålla humöret uppe hos honom. Utan dem hade han säkert haft lätt att tro att han satt i fängelse för att han klantat till det och förebrått sig själv när han inte kunnat besöka församlingarna. Ja, kanske är den tanken lite spekulativ, men i vart fall inte så långsökt.

Jag rekommenderar alltid att man ska skriva ner vad Gud gör och säger, inte för att det ska vara en vägledning jämförbar med Bibelordet, utan för att vi ska kunna ta vara på det goda, exempelvis genom att kunna påminna sig om det. Karismatiska upplevelser har nämligen en tendens att tyna bort efter ett tag. Vår mänskliga natur är alltför ofta att förtränga det goda Gud gjort. Att återkomma till vad Gud gjort är också en källa till tacksamhet och lovprisning.

Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör! (Psalt 103:2)

Ett annat skäl till att anteckna vad Gud gör är att ta ett fortlöpande ansvar för den karismatik man utövat och den karismatik som andra utövat gentemot dig. På så sätt kan vi lära av misstagen, men vad bättre är, också dra lärdom av framgångarna!

Avhåll er från allt slags ont

Slutligen den sista punkten. Och lägg märke till att detta är just den sista punkten. Om utgångspunkten för vårt tänkande kring karismatik är att vi ska fokusera på saker att undvika, då kommer vi att släcka Anden! Frågan om vad gott det finns att ta vara på måste komma först, sedan frågan om det negativa.

När Paulus nu talar om att avhålla sig från allt ont, så använder han ett ord som har främst en moralisk innebörd (grekiskans poneros). Ordet för det goda (kalos) att hålla fast vid i versen framför är mer generellt i sin syftning. När Paulus kommer till denna femte punkt, så är hans tanke redan på väg vidare till den slags övergripande etiska instruktioner som kom att bli så flitigt förekommande andra hälften av de brev han skulle komma att skriva under resten av sitt liv (Ex. Rom 12-16; Gal 5-6; Ef 4-6).

Man kan rent utav ifrågasätta om den hör ihop med de andra fyra eller om det är en återgång till den generella uppmaning som fanns i vers 15. Det finns inget förbindelseord i grekiskan mellan vers 21 (ta vara på det goda) och vers 22 (avhåll er från det onda), även om Bibel 200 stoppar in ordet “och”. Utifrån dessa exegetiska detaljer, så kanske det rent utav är bättre att tala om ett fyrpunktsprogram, än ett fempunktsprogram. Och den tanken i sin tur gör det än tydligare att Paulus syn på karismatiken är genomgående offensiv!

Min favoritsport är basket. När jag tränade några basketlag med absoluta nybörjare på 90-talet, så lade jag märke till en sak. Det var lättare att träna defensiv än offensiv. Trots all skott- och dribblingsträning, så blev det successivt färre och färre poäng när vi spelade mot varandra på träning. Alla lärde sig helt enkelt hur man stoppar den andre, mer än vad vi lärde oss göra poäng. Tittar man på hur basketspelare tränar, så är det tydligt att kvoten mellan att träna sig på att göra poäng kontra att stoppa den andre från att göra poäng kantrar helt och hållet över till offensivens fördel.

Men defensiv är inte oväsentligt. Michael Jordan räknas inte som bäst bara för att han gjorde flest poäng av alla under tio säsonger. Han kunde dominera matcher också de dagar då skotten inte föll. Han behärskade både anfall och försvar.

Jag har fått vissa reaktioner på tidigare inlägg där jag anklagas för att negligera eller släta över de inslag i karismatiken som är osunda eller fejkade. Då har man läst mig slarvigt! Det jag säger här och på alla andra ställen är att det finns inga bebisar som inte producerar smutsigt badvatten. Men att skölja av dem och tappa ut badvattnet är inte en enstaka handling, utan något man behöver göra flera gånger i veckan. Och fokus måste ligga på babyn, inte badvattnet.

Det är alltså väsensskillnad på att ta avstånd från det onda enligt Paulus föredöme och att efterlysa någon slags hypotetiskt felfri karismatisk miljö. Sådana har aldrig funnits och kommer inte att finnas. De karismatiska gåvorna har en inneboende begränsning. Om de inte hade det, så skulle vår mänsklighet vara bortkopplad när Andens gåvor var i funktion, och det är inte så vi mognar och utvecklas som människor.

Frågan är alltså inte om vi ska ta avstånd från det onda, utan hur det görs. Om karismatiken utövas av en felande människa, i brist på felfria, så prövar vi och behåller det goda. Om den utövas av en fallen ledare, så kan det visserligen vara så att det finns något gott i de gåvor som är i bruk, men för den personens eget bästa, så är det rekommendabelt att ta en time-out och gå igenom en bearbetnings- och upprättelseprocess. Vi undviker alla inslag av fejk, inklusive de överdrifter som lätt uppstår när någon vill göra ett vittnesbörd lite extra remarkabelt. Falska profeter och apostlar är vi först och främst extremt försiktiga med att kalla någon, eftersom det är ett så vanligt misstag, som dödar all vidare dialog, men i de solklara fall där de förekommer, så ska de naturligtvis inte ges någon plattform.

(Påpekanden om att person x eller y bör betraktas som en falsk profet faller helt utanför detta blogginläggs ärende, och kommer inte att släppas igenom i kommentarsfältet.)

Enskild och kollektiv tillämpning

Paulus nämner specifikt tungotalet som en gåva att utöva i enskildhet, men gör klart för oss att det karismatiska livet främst utövas tillsammans med andra. Inte heller Första thessalonikerbrevet var tänkt att dupliceras till varje enskild medlem för läsning under enskild andakt. När Paulus skriver om att inte släcka Anden, o s v, så handlar det om vad som sker när församlingen lever sitt gemensamma liv.

Nu finns det dock en naturlig enskild tillämpning av texten. Vi har inte ett kollektivt medvetande, utan det är jag som individ som ska högakta profetiskt tal. Det är jag som individ som ska delta i prövningen av vad jag är med om och behålla det goda.

Som individ behöver jag också ställa mig frågan om vad jag ska göra när min vardag inte är full av en andlig förnyelse som skulle kunna släckas. Hur ska man göra där elden inte brinner? Jag har alltför ofta sett uppmaningar till att “gräva där du står” eller i tro ta emot all andlig kraft man behöver under enskild andakt, till och med så det skuldbelägger den som åker på konferens. Men hos Paulus är det tydligt att karismatik utövas just i gemenskap. Och att åka på konferens eller då och då besöka en annan församling än den egna är, menar jag, snarast en nödvändighet. Allt annat vore att försöka genomföra ett andligt stålmansideal. Vi är inte stålmannen, vi är enkla och bristfälliga människor. Vi behöver varandra.

Så som individ gäller att om det inte brinner där du finns just nu, så sök upp elden! Som församlingspastor såg och ser jag detta enbart som en tillgång. Jag har rent utav sagt till mina medlemmar att det bästa de kan göra för sin lokala församling kan vara att ibland besöka en annan församling!

Men då kanske vi tappar dem för gott, brukar invändningen vara. Och jag svarar att visst finns den risken, men jag vill alltid vinnlägga mig om den offensiva attityden. Chansen finns att det blir fler personer i min församling som fylls av Anden och för en aldrig så liten chans att det ska ske, är jag beredd att ta stora risker!

En församling som är rädd för att tappa medlemmar till andra för att gräset där skulle vara grönare, bör prioritera att vattna och göda den egna gräsmattan, snarare än att bygga staketet högre mot granntomten.

Slutsats

Den som intar en offensiv attityd till karismatik kommer att göra misstag, men den som intar en negativ attityd kommer att missa allt vad Anden vill ge!

Efterskrift

Jag har också lärt mig en annan sak. Att den som lämnar en församling på grund av besvikelse och går till en ny vanligtvis inom kort kommer att bli besviken också på den och gå vidare ännu en gång. Att leta efter felfria församlingar är dödfött. Hittar du den, så slutar den vara felfri i samma ögonblick du kliver över dess tröskel.

Under den förnyelse- och tillväxtfas som vi hade i Sjömarkens missionskyrka på 80-talet, så kom det ett tjogtal sådana människor till oss, och de bedyrade hur mycket bättre vår församling var än deras gamla. Vi slickade fåfängt i oss berömmet, bara för att inom ett par år se hur de nästan allihop hade blivit besvikna också på oss och försvunnit iväg.

I Femte Moseboken ges en ganska rak och enkel beskrivning av hur det profetiska ska prövas: En profet som uppmanar till avgudadyrkan och/eller vars profetior inte går i uppfyllelse är att betrakta som falsk, medan den som talar sant om såväl Gud som framtiden är äkta (se 5 Mos 13:1–5; 18:21–22). I Nya testamentet har det profetiska en delvis annan funktion, och fungerar även på en annan ”nivå” än Gamla testamentets profeter. Inte minst viktigt är förstås att Nya testamentet talar om hela gudsfolket som fyllda av den helige Ande, och därmed också som potentiella profeter (se Apg 2:17–18; 1 Kor 14:1, 5, 24–25). Helt följdriktigt inbjuder apostlarna församlingen som helhet att pröva det profetiska (se 1 Kor 14:29). Som Paulus skriver till de troende i Thessaloniki: ”Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont” (1 Thess 5:19–22).

Hur ska då detta prövande gå till? På denna fråga finns det flera olika svar. Men det överlägset viktigaste kriteriet är ändå att det stämmer med Guds ord. Gud Ande säger aldrig emot sig själv, och såväl profetian som förkunnelsen i allmänhet behöver därför vara i samklang med de heliga Skrifterna. Jag återkommer till detta om en stund.

Ett annat kriterium för den sanna profetian är att den bygger upp församlingen. ”[N]är ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse” (1 Kor 14:26). Att någonting är till uppbyggelse betyder inte att det måste vara uppmuntrande i något slags glättig mening – ibland kan ju Gud behöva varna eller gå till rätta med sitt folk. Men sann profetia har alltid som primärt syfte att föra oss människor närmare Gud. Vidare kännetecknas den av att den åtföljs av Guds frid; om den i stället fyller oss med fruktan eller förkastelse är något fel.

Ett tredje kriterium för de profetiska orden är att de behöver uttalas i kärlek. Särskilt när det gäller känsliga eller allvarliga tilltal är det av stor vikt att de förmedlas utifrån en omsorg om den person som de berör. Teoretiskt kan Gud naturligtvis tala även genom individer med en taskig attityd – men kärlekslöshet eller fördömelse får aldrig spilla över på vår egen förståelse av Herren. Av Bibeln lär vi också att till och med en domsprofetia behöver vandra hand i hand med en kallelse till omvändelse – och därmed också med en möjlighet till upprättelse (jfr Upp 2:5, 16, 22; 3:3, 19).

Mer skulle kunna sägas angående detta, men som avslutning på denna artikel vill jag i stället ge några exempel på falska profetior som på senare tid har dykt upp inte minst inom den karismatiska rörelsen. Även här skulle förstås listan kunna göras längre, men här och nu vill jag ge tre konkreta exempel som illustrerar vårt behov av att både be om och att praktisera urskiljningens gåva.

Ett första exempel kommer från en profetkonferens från en känd amerikansk församling, där en av talarna hävdade att Herren hade sagt till honom att ”vad du än profeterar kommer det att stämma”. För många av åhörarna lät detta säkert mest som en kraftfull sanktion av en profetisk tjänst, men faktum är att det i grunden måste betraktas som en irrlära. I praktiken innebär det ju att profeten i fråga inte behöver underkastas någon yttre prövning – han vet redan att allt han säger stämmer.

Ett andra exempel kommer från Sverige, där en etablerad förebedjare kunde höras uppmana människor på YouTube (numera borttaget) att be för dem som är döda tre led bakåt i tiden. Även detta kan säkert låta som en glad nyhet, men det är helt i avsaknad av bibliskt stöd. (Ett liknande exempel kan vara profetord som med jämna mellanrum dyker upp och som hävdar att vi som individer existerade också innan konceptionen; även detta strider mot en klassiskt kristen förståelse av sakernas tillstånd.)

Ett tredje och sista exempel, som dyker upp i såväl karismatiska som liberala miljöer, är den så kallade apokatastasisläran. Vad denna lära går ut på är att alla människor, oavsett tro, i slutändan kommer att bli frälsta. Det är alltså en form av universalism, som fick sitt första stora genomslag genom kyrkofadern Origenes (185-254 e Kr). Den fördömdes av det femte ekumeniska konciliet i Konstantinopel (553 e Kr), men det är lätt att förstå varför den så ofta dyker upp inom den kristna kyrkan: läran om den dubbla utgången är ju allt annat än lättsmält, trots att den så tydligt förkunnas av både Jesus och apostlarna.

Vart och ett av dessa exempel aktualiserar även ett kriterium för de falska profeterna som Jesus själv tar upp i bergspredikan: ”På deras frukt ska ni känna igen dem” (Matt 7:16). Konsekvenserna av ovanstående läror är nämligen betydligt mer förödande än man vid första anblicken kan tro. Allra tydligast blir det i fråga om apokatastasisläran. Om alla människor blir frälsta oavsett tro på Kristus får det ju till följd att stora delar av kyrkans missionsarbete är meningslöst. Även sådana saker som uthållighet i tjänsten och villigheten att lida för vår tro måste rimligen komma i ett radikalt annorlunda ljus om det går lika bra att ligga lågt och invänta ”alla människors frälsning”.

Sammantaget ser vi alltså att uppdraget att pröva profetior är av stor betydelse om våra församlingar ska bevara sin andliga hälsa.

Första gången som denna fråga på allvar kom att väckas var i samband med den donatistiska striden i 300-talets Nordafrika. Denna kretsade kring frågan om sakrament som delades ut av avfälliga präster ändå kunde betraktas som giltiga. Kyrkans svar var ja – kraften i sakramenten ligger inte hos den enskilde prästen utan hos Kristus och hans löftesord.

Nästa gång som frågeställningen slog ut i full blom var i samband med den protestantiska reformationen. I spänningen som uppstod i relation till den Romersk-katolska kyrkans företrädare valde man då att definiera den sanna kyrkan med orden ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (Confessio Augustana art VII). I samma dokument slog de evangeliska teologerna fast att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.”

För reformatorerna var det uppenbart att denna definition uteslöt betydande delar av den synliga kyrkan. Men det man ifrågasatte var alltså inte kyrkan som sådan – Luther, Calvin och de andra förnekade ju aldrig att det fanns kristna katoliker. Vad de i stället ifrågasatte var att man kan sätta ett likhetstecken mellan kyrkan som institution (den synliga kyrkan) och kyrkan som andlig realitet (den osynliga kyrkan). Med hänvisning till Jesu liknelse om ogräset i åkern (se Matt 13:24–30) påpekade man att den synliga kyrkan aldrig kommer att vara helt och hållet ”ren”; först på den yttersta dagen ska det visa sig vad som verkligen var fött av Gud här på jorden.

Därmed har vi tagit två viktiga steg i vårt försök att ringa in den sanna kyrkan:

1) Kyrkans identitet och förmåga att förmedla evangeliets kraft står och faller inte på några enskilda ämbetsutövares liv och lära. För många av oss är redan detta en stor lättnad!

2) Vi måste skilja mellan den synliga och den osynliga – sanna – kyrkan. Den senare kommer inte att bli helt uppenbar förrän vid Jesu återkomst.

Trots detta är det förstås naturligt att vilja hålla sig så nära ”the real thing” som möjligt. Och här har reformatorn Martin Luther hjälpt oss genom att räkna upp så många som sju synliga tecken som han menar måste känneteckna den sanna kyrkan:

1) Där förkunnas Guds ord.

2) Där praktiseras dopets sakrament.

3) Där firas nattvard.

4) Där utövas nycklamakten, det vill säga där förmedlas syndernas förlåtelse till var och en som omvänder sig och tror.

5) Där finns ett predikoämbete, vilket i första hand innebär att det finns ett ledarskap med pastoralt ansvar.

6) Där förekommer bön och lovprisning till Kristus.

7) Där erfar man korsets smärta, det vill säga man lider för sin kristna tros skull.

Där dessa synliga tecken finns kan vi vara trygga med att också den osynliga kyrkan är etablerad. Självklart betyder inte detta att den aktuella kyrkan/samfundet/församlingen skulle vara perfekt, men det betyder att den är en gemenskap genom vilken Herren väljer att verka.

Hur ska vi då tänka kring sekulariseringen och den avfällighet som vi i vissa fall kan uppleva inom våra egna kyrkor och samfund? Personligen tänker jag här att vi behöver tillhöra en gemenskap som kan sägas kännetecknas av alla de sju företeelser som finns omnämnda i listan ovan. Om något av dessa saknas, och vi ändå tror att vi är kallade att vara kvar i det aktuella sammanhanget, bör vi se till att få del av de sju kännetecknens verklighet på annat håll – till exempel genom en bönegrupp eller församlingsgemenskap som kan komplettera vår egen. Om detta inte är möjligt menar jag att vi bör lämna vår nuvarande församling för att i stället gå med i en annan. Risken är annars att det är vi som blir påverkade av kyrkans sekularisering – inte tvärtom.

I vissa fall kan detta betyda att vi måste lämna vårt tidigare samfund. Men också denna vidsynthet är faktiskt en del av Nya testamentets definition av den kristna tron. Sann kristendom, det säger både Jesus och apostlarna, måste vandra hand i hand med kärleken till bröderna. Och detta gäller oavsett deras samfundsbeteckning. Som en av mina egna favoritteologer, Carl Olof Rosenius, uttrycker det: ”Det första tecknet på att Gud börjat verka i en människas hjärta är att hon börjar känna kärlek till och förtroende för levande och nitiska Guds barn. Och det första tecknet på att nådens liv hos en kristen börjar dö ut är att man börjar dra sig undan bröderna och söka sig ut i världen igen.”

Om vi ställer oss kallsinniga till våra kristna syskons väl och ve, eller om vi saknar förmågan att känna glädje över Guds rikes framgång inom andra samfund än vårt eget, då är vi i sanning fattiga. Vår djupa andliga identitet behöver vi nämligen ha i det som förenar – inte det som skiljer troende människor åt. En god andlig klarsyn innebär alltså också att kunna skilja det stora från det lilla, det frälsningsavgörande från det perifera.

1) Att den ifrågasätter Guds ord.

2) Att den i många fall är lik vad som i övrigt kan beskrivas som en klassisk kristen teologi.

3) Att den gör Jesus, hans död och hans uppståndelse till något överflödigt.

4) Att den spelar ut saker mot varandra som Nya testamentets författare håller samman.

Låt oss ta dessa i tur och ordning, och låt oss för enkelhets skull använda följande avsnitt ur Första Johannesbrevet som utgångspunkt: ”Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen. Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, för han som är i er är större än den som är i världen. De är från världen, därför talar de utifrån världen och världen lyssnar till dem. Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss. Den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande” (1 Joh 4:1–6).

Det första och mest uppenbara kriteriet på falsk lära är att den ifrågasätter den nytestamentliga undervisningen. ”Den som känner Gud lyssnar till oss”, skriver Johannes, och därmed är samtidigt en dom uttalad: att medvetet gå emot sådant som förkunnas i den heliga Skrift är synonymt med att ta avstånd från Kristus. Mest uppenbart är förstås detta när vi sätter vår lit till helt andra ideologier eller religioner än den kristna. Men också inom kyrkan är synen på bibelordet något helt och hållet avgörande. Att vi kan göra olika tolkningar är en sak – men att aktivt vända sig emot sådant som Jesus och apostlarna håller för sant och riktigt kan aldrig vara neutralt för vår andliga hälsa.

Ett utmanande inslag i Nya testamentets tal om de falska lärorna är samtidigt att dessa ofta kännetecknas av sin likhet med den sanna teologin. I förra artikeln läste vi Jesu ord om de falska profeterna som ”kommer till er i fårakläder” (Matt 7:15) – alltså under skenet av att vara en del av församlingen. Och Paulus uttrycker det ännu mer drastiskt: ”Satan själv förklär sig till en ljusets ängel. Då är det inte underligt om även hans tjänare förklär sig till rättfärdighetens tjänare” (2 Kor 11:14–15). Några decennier senare förmedlas samma budskap genom Uppenbarelsebokens skildring av vilddjuret, vars tal är 666 (se Upp 13:11–18). Poängen med detta symbolspråk tycks vara att vilddjuret ligger så nära Guds fullkomliga tal – 777 – som möjligt, samtidigt som det helt och hållet avviker från detta. Och just så har det i alla tider varit med den falska profetian: det är just för att den är så lik originalet som den får en sådan förödande effekt. Än en gång påminns vi alltså om vårt behov att vara grundade i relationen till Jesus Kristus; det är bara på detta sätt som vi kan genomskåda vilddjuret.

Nästa kännetecken på de falska lärorna är att de gör Jesus, hans död och hans uppståndelse till något överflödigt. ”Varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud”, skriver Johannes. Det namn som han ger till denna villfarelsens ande – Antikrist – kan betyda både ”mot” och ”i stället för” Kristus. Apostelns poäng är helt enkelt att allt sådant som relativiserar Jesus och hans kors, allt som gör hans död och uppståndelse till något mindre viktigt, i slutändan tjänar fiendens syften. Viktigt att påpeka är att den här typen av villfarelse kan komma att dyka upp både i konservativa och i liberala kretsar. Både lagiskhet och billig nåd har till exempel som gemensam nämnare att de reducerar betydelsen av Kristus. I lagiskhetens fall genom att betoningen hamnar på oss själva och vår förmåga att leva rätt, snarare än på Jesus och hans kraft till helgelse. I den billiga nådens fall genom att Guds nåd omvandlas till en rättighet i stället för vad den egentligen är: en dyrbar och oförtjänt gåva.

Slutligen pekar Johannes på att falsk lära tenderar att spela ut saker mot varandra som vi som kristna borde hålla samman. Det viktigaste exemplet på detta, säger aposteln, är att spela ut Jesu mänsklighet mot hans gudomlighet (eller tvärtom). Men i detta kan vi också urskilja ett mer generellt mönster, som säger oss att kyrkan i alla tider har riskerat att kantra när den har hemfallit åt olika former av ensidighet. I väckelsetider har detta kunnat handla om perifera aspekter av Bibelns budskap som genom rörelsens förkunnare har blåsts upp på ett oproportionerligt sett. Men det kan också handla om sådant som att det mänskliga ställs mot det andliga, uppenbarelse mot förnuft, gudsmöte mot apologetik, karismatik mot liturgi, nattvard mot predikan, herdegåva mot apostelns och profetens tjänst … Och än en gång påminns vi genom dessa exempel om att ingen kristen tradition kan svära sig fri från detta mönster. Vi har alla våra ensidigheter, och för den som inte är uppmärksam på detta kan det få förödande konsekvenser.

Att urskilja falsk lära är en viktig uppgift för den kristna församlingen. Jesus själv uppmanar oss på flera ställen till detta: ”Akta er för de falska profeterna”, säger han (Matt 7:15). Och: ”något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära” (Upp 2:14). Ingen kyrka har råd att ignorera dessa varningar från Herren själv.

Förvirrat, som sagt.

Till detta kan läggas att vi är många som tycker oss se att vi befinner oss i en skakningarnas tid. Allt som kan skakas ska skakas, säger Skriften (jfr Hebr 12:25–29), och i Sverige 2016 aktualiseras denna sanning både i och utanför kyrkan.

I samhället i stort är det uppenbart. Hela det västerländska samhället befinner sig i gungning – politiskt, moraliskt och religiöst. De historiskt stora flyktingströmmarna sätter de ekonomiska systemen under press, samtidigt som de avslöjar en förfärande hårdhet i de europeiska politikernas hjärtan. Det faktum att majoriteten av Europas befolkning har vänt den kristna religionen ryggen gör inte saken bättre, och parallellt med detta pågår en islamisering av Väst som har banat väg för sådana extrema religiösa yttringar som terrorism i Guds namn. Det finns all anledning att på nytt börja läsa Nya testamentets undervisning om den yttersta tiden, för att kunna tolka och bedöma tidens tecken!

Men skakningarna gäller också för den kristna kyrkan. På alla nivåer – i ledarskapet, bland medlemmarna och i de övergripande strukturerna – finns det i dag anledning att fundera på om det inte kan vara Herren själv som tillåter att det knakar i fogarna. ”Ty tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus”, skriver Petrus (1 Pet 4:17). Detta är en sanning som gång på gång har upprepat sig under kyrkans historia. Som allt annat som har sitt ursprung hos vår Herre ska vi betrakta dessa skakningar som ett uttryck för Guds nåd mot sina barn. Jesus själv säger att ”ingenting är dolt som inte skall uppenbaras, och ingenting är gömt som inte skall komma i dagen” (Matt 10:26). Just detta är vad som händer när den helige Ande utövar sitt mandat att överbevisa världen ”om synd och rättfärdighet och dom” (Joh 16:8).

Men samtidigt blir ju frågan mer eller mindre akut: Hur ska vi kunna urskilja Guds väg i allt detta? Hur urskiljer vi Kristus i en tid av mänsklig såväl som andlig förvirring?

Och det första rådet som jag uppfattar att Skriften ger oss i denna och liknande frågor är att hålla huvudet kallt. Till församlingen i Thessaloniki, som hade en levande tro både på tidens tecken och på Jesu snara återkomst, skriver Paulus att de vare sig ska låta sig ”skrämmas” eller ”tappa fattningen” (se 2 Thess 2:2). Jesus själv talar om hur falska messiasgestalter och profeter kommer att göra vad de kan för att ”bedra även de utvalda” (Matt 24:24). I stället för att följa efter dessa individer uppmanar han oss att vara uthålliga i såväl vår kärlek som vårt missionsarbete (se Matt 24:4–13).

I ett annat av sina tal liknar Jesus sig själv vid en herde och oss som tror på honom vid får. Herden, säger han, ”kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst. Men en främling följer de inte utan flyr från honom, för de känner inte främlingars röst” (Joh 10:3–5). Nyckeln till att bli bevarade i tron – till att urskilja Kristus i allt som händer och sker – är alltså att lära oss uppfatta vår Herdes röst. Eller som man också skulle kunna uttrycka det: Det bästa sättet att avslöja de falska kopiorna, är att ägna tid åt att lära känna Originalet. ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig”, säger Jesus (Joh 10:27). Detta bör vara en programförklaring för oss var och en!

Ett tredje råd som Bibeln ger oss om den andliga urskiljningen är att se på frukten. ”Akta er för de falska profeterna”, säger Jesus. ”De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem. Man plockar väl inte vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. (Matt 7:15–17).

Det finns mycket i vår värld som till en början kan se bra ut, men som i det långa loppet visar sig inte hålla måttet. Det kan handla om en stark tillströmning av folk, positiv respons, uppmärksamhet i media … Inget av detta är förstås dåligt i sig, men det räcker inte för att slå fast om ett specifikt skeende är fött av Gud eller ej. Jesus själv säger faktiskt: ”Ve er när alla människor talar väl om er! För på samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna” (Luk 6:26).

I klartext innebär detta att en kyrka eller förkunnare som talar om Jesus, men som gör det på ett sätt att människor inte ser sitt behov av det som är den kristna trons centrum – Jesu död och uppståndelse för vår skull – inte är värd namnet. Självklart kan vi aldrig tvinga någon annan till omvändelse, men om förkunnelsen inte ens kan sägas mana till detta är det något som är fel. På frukten känner man trädet, och en kyrka som i stället för att forma lärjungar formar sympatisörer eller andliga konsumenter har seglat en lång väg bort ifrån sitt ursprungliga uppdrag.

Fråga: Är det verkligen Gud som ligger bakom dessa reaktioner?

Svar: Inte alltid! Som synes väljer jag här att tala om dessa fenomen som ”reaktioner” snarare än ”manifestationer”. Jag ser dem helt enkelt som mänskliga reaktioner på Gud, på att han på olika sätt berör oss människor. I vissa fall kan det vara väldigt mycket Gud i detta, i andra situationer är det snarare mänskliga reaktioner på något som är större än vi själva kan greppa. I vissa fall kan det nog också vara personer som längtar efter omgivningens uppmärksamhet, och där detta blir ett sätt att få just det. Min personliga grundhållning är dock att det i de flesta fall är ett uttryck för att Gud själv är närvarande och gör något.

Fråga: Är det bibliskt med denna typ av reaktioner?

Svar: Både ja och nej. Det finns ingen detaljerad förteckning över hur människor reagerade på Guds närvaro på Bibelns tid. Men särskilt i samband med olika änglabesök vet vi att människor ofta kunde falla till marken, och ibland även skaka (se t ex Dan 10:8-10). Mest relevant i detta sammanhang tror jag dock är Nya testamentets beskrivning av den första pingstdagen, där det står att lärjungarna – till följd av den helige Andes vidrörande – betedde sig som druckna (se Apg 2:12-13). Till saken hör också att fenomen av detta slag har varit vanliga i många olika väckelser under historiens lopp, inte bara den karismatiska förnyelsen under 1900-talet, utan även vid exempelvis 1700-talets stora folkväckelse i USA. Reaktioner på den helige Ande är alltså inte något nytt i sig, utan något som har följt Guds folk i alla tider – om än i olika stor omfattning.

Fråga: Är det OK att tycka att dessa yttringar känns obehagliga?

Svar: Självklart! För de flesta av oss är det väl så att vi reagerar med viss skepsis när vi ser eller är med om något för första gången. Detta gäller i högsta grad även för fysiska reaktioner på den helige Andes närvaro. Vissa yttringar kan ju också vara rätt märkliga. Min erfarenhet är dock att de som själva får uppleva dessa fenomen brukar känna en positiv närvaro av Gud i det som sker.

Fråga: Är det OK att vilja uppleva mer av Andens synliga vidrörande, lite som en andlig kick?

Svar: Det är alltid bra att fundera över varför man egentligen vill ”uppleva samma sak” som någon annan. Grundrådet för oss alla tror jag bör vara att vi ska fokusera på Jesus och vad han vill göra i våra liv, och att det sedan är upp till honom om det han vill göra ska ta sig även synliga uttryck. Glöm inte att den helige Ande är en person, inte en opersonlig kraft. Det viktigaste är alltid att lära känna honom och hans vilja på ett personligt sätt. Att jaga efter ”andliga kickar” kan då bli att förminska Gud och göra honom till en upplevelse i stället för en sann och nära vän.

Fråga: Betyder reaktionerna att Gud gör mer i den personens liv än i dem som står bredvid?

Svar: Inte nödvändigtvis. Vi behöver ständigt påminna oss om att den viktigaste och vanligaste reaktionen på Guds närvaro är en stilla, inre frid! Dessutom kan Gud göra jättemycket i en människa utan att det skapar någon som helst synlig eller kännbar respons. Därför är det också viktigt att vi inte övertolkar denna typ av yttringar. (Ett viktigt tillägg är dock att det är fullt möjligt att uppleva en inre frid även om man exempelvis skakar i kroppen – det ena utesluter inte det andra.)

Fråga: Vad fyller då yttringarna för funktion?

Svar: Jag vet inte! För mig personligen kan de ibland vara ett sätt för Gud att ”stryka under” att han just nu gör något viktigt. T ex känner jag ofta i kroppen när det kommer ett starkt profetiskt tilltal. Men andra känner ingenting, och det kan vara lika starkt och viktigt ändå! Snarare kanske det är så att yttringarnas syfte handlar om det märkliga att Gud och vi människor ö h t kan få beröra varandra. Ungefär som när en jätte kittlar en myra. En pedagogisk poäng med yttre (och ibland lite udda) tecken på Andens vidrörande, kan också vara att det håller oss ödmjuka. Man känner sig helt enkelt inte så städad och respektabel när det känns som att det går elektrisk ström genom hela kroppen – och för vissa kan denna erfarenhet vara viktigt, helt enkelt för att den utmanar oss att släppa på vår prestige och respektabilitet när vi är tillsammans med Gud.

Fråga: Hur ska vi tolka reaktionerna?

Svar: Inte så mycket ö h t. Rådet som jag brukar ge är alltid att fokusera på Gud – inte på människor. Detta gäller också här. Om du märker att du blir distraherad av vad som händer i lokalen: stäng ögonen och tänk på vad du sjunger i lovsången i stället! I vissa extrema fall, om det blir alltför rörigt och bara berör några få personer, kan det faktiskt vara läge att avlägsna dem som berörs från församlingens blickfång.

Fråga: Hur ska vi inte tolka reaktionerna?

Svar: Detta är en viktig fråga, tror jag. Och indirekt har jag ju redan besvarat den på flera sätt. Men för att ge några sammanfattande svar …vi ska inte tolka reaktionerna som:

1) Att de är ”beviset” på att Gud rör vid en viss människa, men inte vid en annan.

2) Att Gud älskar den människa som reagerar på hans närvaro mer än han älskar andra, som inte berörs på detta sätt.

3) Att om Gud bara får röra vid en annan människa så att det syns, kommer han att förvandla honom eller henne på djupet. (Jag har sett människor som reagerat på detta sätt utan några som helst bestående effekter – och jag har sett människor som blivit totalt förvandlade både genom ”häftiga” och mer stillsamma gudsmöten.) En praktisk konsekvens av detta är också att vi normalt inte behöver fokusera extra på de människor som skakar, skrattar eller liknande i ett möte. Vi bara välsignar dem och ber att Gud ska göra det han just nu vill göra i dessa människors liv.

Fråga: Om de synliga yttringarna inte är så viktiga, är det inte lika bra att hålla dem i schack – att ”kväva” dem, så att vi slipper all oreda?

Svar: För mig måste svaret på denna fråga bli nej. Och detta av flera skäl:

1) Även om delar av våra reaktioner kan vara (enbart) mänskliga tvekar jag inte en sekund om att mycket också är från Gud.

2) Om Gud behagar röra vid oss på ett sätt som får dessa konsekvenser – varför ska vi då ”censurera” honom och säga åt honom att hans agerande inte är lämpligt? Ska vi vara förmyndare åt Gud?

3) Min egen erfarenhet är att synliga yttringar ofta (men inte alltid) går hand i hand med att Gud gör något annat, t ex i det profetiska. Om vi håller tillbaka det synliga kan det ibland få konsekvenser också för det osynliga.

4) Dessa fenomen är inte nya, utan har en förankring både i Guds ord och i kyrkans historia.

5) Kanske är det själva dårskapen som är en del av poängen. När Gud rör vid oss på ett sätt som utmanar vår respektabilitet, kan det också bli ett sätt att påminna oss om att hela den kristna tron är något av en dårskap. En helig dårskap, som bygger på att ”Guds dårskap är visare än människor” och att ”det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam” (1 Kor 1:25, 27; jfr också 2:14-15).

6) Detta innebär inte att det aldrig är läge att försöka lägga band på sig. Paulus talar ju om denna möjlighet när han undervisar om tungotalets och profetians gåva (”profeternas andar underordnar sig profeterna”, 1 Kor 14:32). En bra ordning i ett möte där det är mycket som händer kan därför vara att någon som för tillfället inte är fysiskt berörd av det som sker tar över mötesledningen eller går fram till micken och förklarar vad som pågår.

Till sist: Som alltid när vi har med andliga ting att göra behöver vi i möten som får sin prägel av dessa fenomen bära med oss fyra grundläggande värderingar:

1) Allt som sker både får och bör prövas – ingen person eller andlig yttring är någonsin fullkomlig eller ”100 % Gud” (jfr 1 Thess 5:19-22).

2) Manipulation är alltid av ondo – som ledare eller förebedjare måste jag till varje pris undvika att på ett otillbörligt sätt pressa andra till erfarenheter som inte Herren själv vill driva fram (t ex få människor att falla i samband med förbön). I de sammanhang jag själv har rört mig tror jag lyckligtvis att vi oftast har varit förskonade från detta, men risken kan ändå finnas – och den måste undvikas till varje pris.

3) Att Guds handlande ibland går utöver vårt förnuft betyder inte att vi inte alls ska använda vårt förnuft. Därför är det också viktigt att vi får tillfälle till samtal, diskussion och ifrågasättande. På de läger som jag själv har varit med och anordnat har detta bl a inneburit att vi har avsatt tid för att mötas i lite mindre grupper. På en större konferens eller i en församlingsgemenskap kan det däremot vara mindre självklart. En utmaning att suga på!

4) Både som ledare och mötesdeltagare behöver vi ha en ödmjukhet inför att allt som händer i våra gudstjänster inte går att förklara fullt ut. Jesus själv säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden” (Joh 3:8). Detta kan också gälla vissa ”profetiska handlingar” som människor känner sig ledda till och som kan vara svåra att förklara helt rationellt (jfr Jes 20 och Hes 4). Som så ofta annars tror jag därför att det handlar om en balansgång mellan förnuft och tro, trygghet och spänning. Och vem har förresten sagt att det skulle vara enkelt?

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. Vid tungotal får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon skall tolka. Finns det ingen uttolkare skall tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud. Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta. Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. Profeternas ande behärskas av profeterna; 33Gud är inte oordningens Gud utan fridens… Låt allt ske värdigt och med ordning. (1 Kor 14:26-32, 40)

Korintiernas sammankomster hade blivit en tuppfäktning i andlighet. Andens gåvor strömmade så starkt genom samtliga personer i gemenskapen att de verkar ha profeterat och talat högt i tungor samtidigt som någon annan undervisat osv. Det fanns alltså både osunda motiv och dålig struktur på samlingen. När de som samlas inte blir uppbyggda är det enligt Paulus oordning. Han poängterar att vi kan välja när vi väljer att dela något vi fått från Gud.

Det är viktigt att lägga märke till vad Paulus inte kritiserar. Han klagar inte på Andens gåvor eller de andra karismatiska uttryck som säkerligen förekom. Paulus säger inte heller att det inte får vara högljutt eller att Gud aldrig berör människor starkt. Han försöker bara hjälpa dem reglera strukturen på mötet så att det Anden ger bygger upp de andra i samlingen. Notera hans slutkläm i vers 40: ”Låt allt ske värdigt och med ordning”. Någon kommenterade hans ord ungefär så här:

För att vi ska kunna låta allt ske värdigt och med ordning, så behöver vi först söka och sträva efter att ha allt. Sen kan vi börja oroa oss över att det vi har ska ske värdigt och med ordning!

Klockren kommentar! Vi saknar ofta det allt som Paulus talar om i texten: uppenbarelser, profetior, tungotal med uttydning m.m. Istället för att oroa oss för att det ska bli oordning borde vi följa Paulus uppmaning och ivrigt söka Andens gåvor (1 Kor 14:1) så att vi får något att hålla ordning på! Vi befinner oss generellt i det formaliserade och stela diket men är livrädda för att hamna i det andra. Istället borde vi söka oss åt det hållet så att vi hamnar mitt på vägen.

Vad är egentligen Guds ordning? När är det ordning enligt himmelens perspektiv? Visualisera följande två samlingar:

• Alla sitter i prydliga bänkrader. Liturgin för alla tryggt igenom Gudstjänsten utan alltför stor medverkan från majoriteten. Människors ansikten avslöjar inte vad som sker på insidan. Om Gud gör något i deras liv (vilket han säkert gör) så märks det inte utåt. Det är lågmält & stilla.
• En tredjedel av mötets deltagare ligger utspridda på golvet. Några gråter, några vrider sig av skratt och någon verkar vara i en annan värld. Överallt i rummet sitter människor och ber för varandra och samtalar. Då och då hörs ett skrik då inre Gud rör vid djup inre smärta eller demoner manifesterar sig. Några står och svajar och andra skakar som om strömmar av kraft går igenom dem. Andra dansar runt och lovsjunger Gud. Det är en högljudd och intensiv atmosfär.

Jag tror att Gud kan verka i båda sammanhangen. För mig är inte en mer formell liturgi automatisk lika med mindre av Andens närvaro & verk. Problemet är att många menar att det andra scenariot är det. Tänk efter! Till det yttre är det stökigare och mindre tillrättalagt i samling nr 2. Men är det oordning i Guds ögon? Gud helar människors hjärtan, utgjuter sin kärlek, utrustar till tjänst och befriar från demoner. Från himlens perspektiv skapar Gud ordning och harmoni i människors liv. Vi kan inte bara döma utifrån det yttre.

Ni känner säkert till den besatta mannen från Gadaras. När Jesus och hans lärjungar kom så manifesterade mannen och det blev oordning. Jesus befaller demonen att lämna och det blir ännu stökigare! Demonen börjar prata och förhandlar så att de istället får fylla en stor svinhjord istället som nöffandes skenar nedför branten. ÄNNU mera oordning! Stökigt på riktigt! Men se på frukten – mannen sitter där och är fri och ren för första gången på mycket länge.

John Wimber brukade likna församlingen vid ett fullbelagt sjukhus. Det är intensivt, stökigt och dramatiskt. Men varje dag räddas liv och livsförvandlande ingrepp sker. Vi är alla i behov av vård och Guds behandling, därför bör vi inte bli förvånade om det kan bli lite dramatiskt ibland. Fysiska reaktioner på Guds beröring vittnar om att Gud gör sitt verk. Vill du veta mer om fysiska reaktioner så klicka HÄR för att komma till mitt inlägg om fysiska reaktioner.

Naturligtvis är inte allt som sker 100 % Gud i en samling. Det är alltid också människa och ibland kan demoner manifestera sig för att störa. Som ledare har man ansvaret att vägleda människor och urskilja det som sker. Det slipper kritikerna som i ordningens namn utesluter allt sådant från början och släcker Andens eld om den skulle dyka upp. Utmaningen är att hålla sig på vägen och inte hamna i något av dikena.

Naturligtvis är det bra med relavanta strukturer och ordningar. Jag själv brinner för att skapa så bra mötesplatser mellan Gud & människa som möjligt. Dålig struktur och sann oordning stör och minskar sannolikheten för att liv ska förvandlas. Men Guds ordning är inte densamma som mänsklig ordning och livlös stoism.

Bakgrunden till kritiken har varit blandad, men den vanligaste orsaken har varit att man haft en cessationistisk teologi som menar att Andens gåvor och kraft upphörde efter apostlarnas död eller Bibelns sammanfogande. Eftersom man uteslutit möjligheten att Anden fördelar gåvor idag har de kristna som fungerat i dem anklagats för att vara under inflytande av onda andar. Nu har det kommit ett nytt sätt att förkasta dagens karismatiska rörelser på liknande sätt, men med en annan förklaringsmodell. Jag kallar den för kundaliniteorin.

Teorin går ut på att Satan vill invadera kyrkan med onda andar och ge kristna en falsk smörjelse. Dessa andar har smygit sig in i kyrkan via diverse trosförkunnare och sedan förts vidare genom handpåläggning och nu börjat masspridas genom t.ex. Torontoförnyelsen & Bethel Church i Redding. Alla ledare som har något att göra med misstänkta församlingar och rörelser döms ut som falska profeter.

Kundalini är en österländsk strömning som blivit en del av New Age. Utövare av kundalini kan få upplevelser av lycka, falla omkull, rycka och skaka m.m. Somliga menar att kundalinis ”krafter” påminner lite om Anden eftersom några av effekterna är lika. Mycket riktigt så är några av de fysiska reaktionerna närmast identiska med de reaktioner som ofta följer Andens kraft. Därför menar somliga att dessa österländska newage-andar börjat spridas i kristna kretsar. Alla sammanhang där manifestationer förekommer som påminner om kundalinieffekter döms därför ut som demoniska och en del av sista tidens stora avfall och falska under och tecken.

Trots att teorin har minst sagt stora problem så sprids den snabbt via bloggar, hemsidor och youtube. Därför vill jag nu möta teorin med 10 sanningar som jag menar motbevisar den. Är du intresserad av att gå djupare i ämnet om urskiljning och falska profeter rekommenderar jag dig att ladda ner mitt dokument: Falska profeter, falsk andlighet, urskiljning – en biblisk granskning (ver 1.3).

1. MAN KAN INTE BEDÖMA ANDLIGHET UTIFRÅN FYSISKA REAKTIONER & YTTRE LIKHETER


Jag kallar fallande, skakande, ryckande m.m. för fysiska reaktioner, inte Andens manifestationer. Dessa företeelser säger nämligen mer om hur våra kroppar reagerar på andliga krafter än om vilken källan är. Vi kan skaka för att vi fryser, är rädda, är demoniserade eller är berörda av Guds Ande. Själva fenomenet säger ingenting om källan. Det är också viktigt att komma ihåg att alla fallna änglar är skapade av Gud. När de rör vid människor så måste det likna det som händer när Guds änglar rör vid oss. Om Satan ska försöka skapa en demonisk motsvarighet till Andens verk så måste den alltså likna originalet, för Satan kan inte skapa någonting nytt. Han kopierar och förvrider det Gud gör. Om det finns något fenomen inom New Age eller annan andlighet så är det generellt för att det finns ett original skapat av Gud. När Moses duellerade mot Faraos trollkarlar så kunde de utföra exakt samma mirakler som Moses. De onda andarna härmade det Gud gjorde och det såg till det yttre identiskt ut.

Bara för att det finns demoniskt helande inom New Age ska vi inte undvika att be för sjuka. Bara för att kundaliniandar förmedlas genom handpåläggning så ska vi inte avvisa den bibliska principen om handpåläggning. Bara för att hinduismen har sina skrifter ska vi inte vara rädda för Bibeln. Det finns inget bibliskt stöd för att urskilja andlighet utifrån ytliga likheter och fysiska reaktioner. Här faller hela kundaliniteorin eftersom den nästan uteslutande bygger på ytliga jämförelser.

2. TEORIN UTGÅR INTE IFRÅN DE 6 URSKILJNINGSGRUNDERNA


Urskiljningsgrunderna är: Bibeln, moral & karaktär, relationen med Gud, frukten av tjänsten, andlig urskiljning och kyrkohistorien. Det går sällan att finna något att anmärka på hos de anklagade utifrån dessa kriterier. Man försöker dock ändå ofta kombinera kundaliniteorin med att kritisera läran hos de anklagade. Se tidigare blogginlägg för ett exempel på kritik mot Bill Johnsons undervisning. Om du läser min respons till kritiken så tror jag du håller med mig om att argumentationen inte håller. Naturligtvis kan Bill ha fel i några perifiera detaljer som ej rör evangeliets kärna. Men det är viktigt att komma ihåg att ingen av oss har perfekt teologi. Förhoppningsvis är vi fria från österländska kundaliniandar i alla fall!

3. ÖSTERLÄNDSKA ANDAR KAN INTE INVADERA KRISTNA HUR SOM HELST


Bibeln visar att människor kan bli demoniserade i olika grad. Erfarenheten säger oss att även kristna kan ha olika problem med demoner. Att kristna genom synd, ockult inblandning m.m. kan påverkas är en sak. Att en kristen kan be Fadern om mer av hans Ande och få förbön av en annan kristen som önskar välsigna personen och istället få en ond ande är en helt annan sak. Tanken att denna personen sedan inte skulle kunna skilja på Anden och en kundalinidemon och sedan ge den vidare till massa andra ärligt sökande kristna är minst sagt annorlunda. Det finns inga bibliska exempel på något liknande.

4. TEORIN KAN INTE FÖRKLARA DEN GODA FRUKTEN I SAMMANHANGEN DEN ANKLAGAR


Om det är sant att så gott som alla nutida karismatiska sammanhang och rörelser är genomsyrade av demoner så borde det märkas! Kristna i dessa sammanhang borde var mer deprimerade, synda mera, älska Jesus mindre, evangelisera mindre, lovsång borde inte vara vanligt eftersom demoner hatar lovsång o.s.v. Tvärtom så är det vanligt i dessa sammanhang att tillbedjan har ovanligt stor del i samlingar, evangelisationsivern är stark, vittnesbörd om ökad kärlek till Jesus efter upplevelser med fysiska reaktioner är vanliga, många upplever frihet från vanesynder och många kommer till tro.

Ett av de viktigaste verktyg vi har för att pröva andlighet är just frukten (Matt 7:15-20). Man räknar med att ca 3 miljoner människor blivit räddade genom personer som blivit förnyade genom Torontoförnyelsen. Ett exempel är Heidi Baker, som åkte till Toronto som utbränd missionär. Hon fick ett starkt Gudsmöte och reagerade starkt fysiskt under 7 dagar. Resultatet är tusentals planterade församlingar tack vare mirakler och en stark Gudsnärvaro. Hon har dessutom ett stort arbete för övergivna barn. Om Toronto var Satans verk så är det också hans kraft som hjälpt Heidi utbreda Guds rike i Mozambique. Ett annat exempel är Leif Hetland som fick ett starkt Gudsmöte med typiska kundalinieffekter. Gud förvandlade hans hjärta, gav honom kraft och sände ut honom som missionär i muslimländer och har lett hundratusentals muslimer till Jesus genom mirakler och Gudsmöten.

Jag har personligen sett många människor bli berörda av Gud och reagera fysiskt på ett sätt som liknar kundalinieffekterna. Några av dem fick mer nöd för de som inte tror, fick fart på sitt döda andaktsliv och har börjat älska Jesus mer. Andra började be mer och har börjat älska Jesus mer sen de mötte Gud på detta sätt. Kundaliniteorin kan inte förklara hur onda andar skulle kunna åstadkomma detta.

5. FALSKA MIRAKLER PEKAR ALLTID BORT FRÅN JESUS


I Matt 24 varnar Jesus oss för att lyssna till personer som påstår att Jesus kommit tillbaka och uppmanar människor att följa falska messiasgestalter. Jesus poängterar att det är uppenbart för alla när han kommer tillbaka. Han säger att falska mirakler kommer att utföras för att leda människor bort från Jesus till falska frälsare. I Matt 7 talar Jesus om människor som utfört mirakler i hans namn men inte känner honom. De har troligen använt Jesusnamnet som en formula precis som några gjorde i Mark 9:38-39 & Apg 19:13. Ingenstans i Bibeln finns tanken att människor som skriver under på trosbekännelsen och grunderna i evangeliet skulle kunna fyllas av österländska andar och förmedla ondska och falska mirakler. Det är inte det som NT menar med falska under och tecken. Vi bör snarare leta efter dessa falska mirakler inom t.ex. New Age, än att anklaga kristna pastorer som predikar evangeliet.

6. SATAN VILL INTE HJÄLPA KRISTNA ÖVERBEVISA DE SOM INTE TROR OM GUDS EXISTENS


Ett kännetecken på de församlingar och personer som kundaliniteorin anklagar är att de leder människor till tro genom kraftgärningar och kraftmöten. Denna Gudsnärvaro och kraft är tydligt kopplad till Gudsmöten som teorin menar är demoniska. Alltså kan man säga att kundaliniandarna hjälper dessa kristna att överbevisa icketroende om att Gud existerar! Detta kan inte vara sant, eftersom Jesus säger att Satan inte anfaller sig själv (Luk 11:17-18).

7. KRISTNA KAN KÄNNA IGEN HERDENS RÖST


Ironiskt nog är sammanhangen som anklagas ofta de som har flest människor med gåvan att skilja mellan andar. Denna gåva är fortfarande på pionjärstadiet i västvärlden och de som fungerar i den är förstås de som är positiva till karismatik och Andens gåvor. Om dessa församlingar kryllade av onda andar så borde dessa människor se det. Faktum är att det är vanligt att personer med gåvan ser ovanligt många änglar i aktivitet i dessa sammanhang. Kundaliniteorin menar att tusentals och åter tusentals troende inte kan skilja mellan den helige Ande och demoner. Detta är att nedvärdera och döma människor. Jesus säger att fåren känner igen Herdens röst och inte följer främmande röster (Joh 10:1-5). Nu när vi ändå är inne på demoner, låt oss använda Toronto Airport Christian Fellowship & Bethel Church i Redding som exempel. Båda församlingarna är kända för att hjälpa människor uppleva frihet från inre sår och demonisering. Naturligtvis borde det vara tvärtom om kundaliniteorin är sann.

8. KUNDALINITEORIN ANVÄNDER SIG AV ”GUILT-BY-ASSOCIATION”


Många gånger försöker inte ens förespråkare av teorin att motivera sitt dömande av kristna ledare och sammanhang. De använder istället ”guilt-by-association”-resonemang. Det kan låta ungefär så här: ”En person som nog var lite skum bad för en annan person, som bad för någon annan. Denna person trodde också på en stor väckelse i sista tiden istället för det stora avfallet så att de som går deras bibelskola är också falska profeter. Sen bad någon därifrån för den här personen. Den här personen åkte till ett annat sammanhang och predikade. I sammanhanget växte en ung ledare upp som i sin tur bad för en annan person…” Alla som kan kopplas samman till något sammanhang där fysiska reaktioner förekommer är automatiskt falska profeter. Detta sätt att argumentera är ytligt och förenklat. Det gör det lätt att döma ut halva kristenheten utan att behöva uppge några bibliska skäl.

9. KUNDALINITEORIN LYCKAS INTE FÖRKLARA HUR ANDARNA KOM TILL KRISTENHETEN


Teorin målar ofta upp en kedja av impartation och handpåläggning, men har svårt att peka på när det hela började. Några spekulerar i att det började i och med några förkunnare inom trosrörelsen. Resonemanget håller dock inte. Låt oss ta Torontoförnyelsen som exempel. 1994 föll Guds Ande på flera platser samtidigt, ibland utan att någon person åkte till alla ställen och förmedlade något. Allt går inte att förklara med hjälp av handpåläggninsorsakskedjor.

Dessutom så förekom fallande, skratt, skakande m.m. redan under pingstväckelsens början (och gör än idag i flera pingstsammanhang). Detta lyckas inte kundaliniteorin förklara. Som om inte det vore nog så har de perioder under kyrkohistorien där flest människor kommit till sann tro på Jesus präglats av starka fysiska reaktioner. Var det också kundaliniandar? I så fall är det kundaliniandarna vi ska tacka för the Great Awakening, Metodistväckelsen m.m! Dessa väckelser ägde rum långt innan trosrörelsen och Rodney Howard Brown existerade.

10. KUNDALINITEORIN HAR EN FELAKTIG TOLKNING AV SISTA TIDEN


Kundaliniteorin har gemensamt med ”varning-för-falska-profeter-teologin” att den tror att det i den sista tiden ska ske ett stort avfall inom kyrkan, och att Guds rike ska krympa allt mer. Invasionen av kundaliniandar i kyrkan anses vara ett tecken på att tiden är inne för avfallet.

Det finns flera problem med denna tolkning. För det första så definierar vi ofta ”den sista tiden” fel. Rent teologiskt påbörjades den sista tiden/de yttersta dagarna efter Andens utgjutande på pingstdagen. Vi har alltså levt i den sista tiden i 2000 år. Ett exempel på detta finner vi i 2 Timoteusbrevets tredje kapitel. Paulus räknar upp ett antal synder som människan “i de sista dagarna” ska vältra sig i. Flera tänker att uttrycket “de sista dagarna” är x antal år (inte alltför många) precis innan Jesu återkomst. Problemet är att texten själv omöjliggör en sådan tolkning. I vers 5 tar Paulus nämligen en paus i sin uppräkning av synder och säger till Timoteus: “Håll dig borta från dem!”. En onödig uppmaning om Paulus skrev om en tidsperiod tusentals år senare.

Texterna som används som stöd för ett stort avfall i den sista tiden kan alltså lika gärna beskriva de första århundradena, en ständigt pågående cykel eller varför inte det som började hända i och med att kristendomen blev statsreligion på 400-talet. Kyrkan började allt mindre likna församlingen i apostlagärningarna och läran förvreds allt mer.

NT: s texter och kyrkohistorien visar att det fanns falska profeter redan under de första århundradena e.kr. Det finns de idag som tror (liksom kristna alltid har trott) att just vi lever i den sista tidens ytterst yttersta dagar. Det kan stämma. I vilket fall som helst säger inte Bibeln att fler falska profeter ska finnas då än i någon annan tid.

Många tänker att Guds rikes natur är att växa (Matt 13:31-33) och att Gud sedan Martin Luthers reformation steg för steg återställer kyrkan till dess forna glans. Även om väckelserörelser funnits under hela kyrkohistorien går det inte att förneka att Pingstväckelsen i början av 1900-talet återinförde tungotalet och Andens gåvor i stor skala. Faktum är att det aldrig någonsin funnits så många kristna utspridda över hela jorden som tror på trosbekännelsen och liknar församlingen i apostlagärningarna som det gör just nu. Det dispensionalistiska tänkandet som delar in kyrkohistorien i perioder utifrån uppenbarelsebokens församlingar (där det slutar som i Ladoicea) är en teori, inget mer.

AVSLUTANDE TANKAR


Som du ser saknar kundaliniteorin bibliskt stöd. Den har heller inget stöd från de övriga 5 grunderna för god urskiljning av andlighet. Ändå dömer den ut hundratusentals kristna världen över och har en mycket hård framtoning. Jag tycker det är sorgligt att kristna i vår tid inte har lärt sig från kyrkohistoriens förföljelser av kristna som inte delar mainstreamkyrkans syn på perifiera detaljer. Än idag anklagas kristna för att ha med djävulen att göra av andra troende. Precis som Jesus anklagas de för att driva ut Satan med hjälp av Satans kraft (Matt 12:24-32). Jesus varnar oss för att häda Anden, och vi måste vara extremt säkra på vår sak innan vi på bloggar, youtube och hemsidor med svepande rörelser dömer ut saker vi inte förstår. Tänk om vi kallar den helige Andes verk för Satans verk?

Hoppas mina egna reflektioner varit till hjälp för dig!
Kommentera gärna och ställ frågor, kom med invändningar eller egna tankar.