Biblisk variation

Många gånger i Bibeln när Jesus eller någon annan botar sjukdom, befriar från orena andar eller gör ett under, nämns inte vad som sägs. Undret summeras. Kroppskontakt, vanligtvis handpåläggning, kanske nämns. Evangelisterna har inte för avsikt att beskriva alla detaljer, utan väljer ut de delar som förmedlar vad de vill ha sagt rent teologiskt. Så kan till exempel Matteus och Markus när de berättar om hur Jesus botade Petrus svärmor nämna att Jesus tog hennes hand (Matt 8:15; Mark 1:31), medan Lukas (4:38) nämner att Jesus “talade strängt” till febern.

Med utgångspunkt i det som de flesta forskare anser vara det äldsta evangeliet, Markus, så vill jag ge några exempel på vad Jesus kunde säga i samband med helandetjänst, befrielsetjänst och i samband med andra under. Jag lägger till motsvarande ord ifrån Apostlagärningarna och breven för att ge en bild av hur detta kunde ta sig i uttryck för de första kristna. Kombinationer kan förekomma och då listas versen två gånger.

Bön till Fadern

• Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. (Mark 6:41; Också i 8:6)
• Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: “Effata!” (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
• Den sorten kan bara drivas ut med bön. (Mark 9:29)
• Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:30)
• Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: “Tabita, stig upp!” (Apg 9:40)
• Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. (Apg 28:8)
• De [äldste] skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. (Jak 5:14)

Befallningar till sjukdomar, naturen eller demoner

1. Bli ren! (Mark 1:41)
2. [Jesus] hutade åt vinden och sade till sjön: “Tig! Håll tyst!” (Mark 4:39)
3. Far ut ur mannen, du orena ande! (Mark 5:8)
4. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: “Effata!” (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
5. Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka. (Mark 9:25)
6. [Till fikonträdet:] Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig! (Mark 11:14)
7. Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne. (Apg 16:18)

Uppmaningar till den sjuke eller döde

1. Stig upp, ta din bädd och gå hem. (Mark 2:11)
2. Håll fram handen! (Mark 3:5)
3. “Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). (Mark 5:41)
4. Gå, din tro har hjälpt dig. (Mark 10:51)
5. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå! (Apg 3:6)
6. Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
7. Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: “Tabita, stig upp!” (Apg 9:40)
8. … med hög röst: “Res dig och stå på benen!” (Apg 14:10)
9. Saul, min broder, öppna dina ögon och se! (Apg 22:12)

Proklamation av helandet eller undret

1. För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter. (Mark 7:29)
2. Implicit proklamation i Apg 5:9: “Nu ska de bära bort dig [Sapfeira]”.
3. Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
4. Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen. (Apg 13:11)

Bönen kommer först och kan ibland vara det enda som sägs

Hur ska vi idag förstå och tillämpa detta? En sak som är ett genomgående mönster är att bönen bär upp tjänsten. Somliga demoner är så starka att det krävs en förberedelse i bön (Mark 9:29) och bönen om att låta helanden och under ske bär upp församlingen (Apg 4:30). Men också vid det enskilda tillfället förekommer bön. Ananias leddes till Saul när Gud talade till honom i bönen. Petrus föll först på knä och bad innan han uppväckte Tabita. Jesus “såg upp mot himlen” innan han uttalade befallningen “effata!”

Att förbereda sig i bön, att be om kraft och att be om vägledning är alltså något som kan ske både kontinuerligt och precis inför det enskilda tillfället. Men vi ser också att helande eller ett under kan förmedlas enbart genom bön till Fadern. Jakobs brev uppmanar oss att be om helande. Paulus förmedlade helande till fadern till “öns främste man”, på Malta, med bön.

Bön låter sig väl kombineras med handpåläggning, att smörja med olja, befallningar och proklamation. Här råder alltså inget motsatsförhållande. När jag håller i undervisning om helande låter jag ofta deltagarna träna på befallande böner, mest eftersom det oftare känns ovant jämfört med önskemålsbönen. Däremot är jag noga med att påpeka att önskemålsbön inte är förbjuden. Jag har hört undervisning som i värsta fall säger det explicit eller förmedlar det intrycket implicit. För den som fått det intrycket måste det sägas att Filipperbrevet 4:6 inte är upphävt i helandetjänsten.

Befallningar är vanliga

Det som Missionsförbundets handbok och ärkebiskopen ger uttryck för är en klen gudsrikesteologi. I Nya Testamentet är det uppenbart att sjukdom och bundenhet är mörkrets rikes yttringar. Guds folk har fått i uppdrag att förmedla Guds rike och det innebär bland annat att sjukdom och orena andar fördrivs. Lärjungarna har fått en position av auktoritet. Vi uppmanas inte att be för sjuka, utan att bota dem. Det sägs inte i förbifarten eller någon enstaka gång. Tvärtom trummar Nya Testamentet in den sanningen. (Matt 10:1, 5-8; Mark 3:14; 6:13; 16:18; Luk 9:1.2, 6; 10:9; Joh 14:12)

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, detta handlar inte om att vi människor befaller över Gud, utan att vi på Guds vägnar befaller över Guds fiender och med delegerad auktoritet råder över skapelsen. Detta är i enlighet med Guds plan för mänskligheten från allra första början (1 Mos 1:26-28). Ett av Jesu helanden illustrerar denna princip. Officeren vars tjänare är sjuk känner igen delegerad auktoritet när han ser den: “ag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.”

Detta innebär inte att vi alltid ska befalla över sjukdomar på rutin eller som en formel. Så gjorde varken Jesus eller apostlarna och det går på tvären mot den dynamiska syn på samarbete mellan Gud och människa som är det genomgående draget i Nya testamentets undervisning. Men utifrån Bibelns teologi om Guds rike så ska vi inte förvåna oss över om vi ofta får Andens ledning att befalla över sjukdomar.

Vid två specifika tillfällen använder jag nästan alltid en befallning:

1. Om jag redan fått ledning från Gud, exempelvis i form av ett “kunskapens ord”. Då befinner jag mig i samma sits som när Ananias betjänade Paulus. Guds ledning är redan given.
2. Om jag konfronterar en oren ande. Demoners inflytande över människor har jag inte plats att reda ut här och nu i detalj. Bibeln och klassisk själavårdserfarenhet ger vid handen att det finns olika grader eller nivåer av demonisering. Ord som anfäktelse och ansättelse antyder en yttre påverkan, i ögonblicket eller över en viss tid. Sedan finns det många steg innan det är befogat att tala om besättelse. Det går för övrigt alldeles utmärkt att befalla orena andar att försvinna utan att man behöver ta orden demon eller ande i sin mun. För det mesta är det klokast att undvika de orden.

Vad händer om inget händer?

En tröskel jag behövde ta mig över innan jag vågade lyda Andens ingivelser att befalla över sjukdom var frågan “men tänk om inget händer?” Genom att använda denna böneform ställs saker och ting på sin spets. Några insikter som har avdramatiserat den farhågan för mig är:

• Det är fortfarande inte jag som botar! Mitt jobb är att lyda.
• Erfarenheten har visat mig att om drivkraften är kärlek, utförandet enkelt och utan stress och uppföljningen god (=femte steget i bönemodellen), ja då blir den jag ber för välsignad under alla omständigheter.
• Inte ens Jesus blev alltid omedelbart åtlydd. Denna sista punkt är det många som missar. Det var John Wimber (vem annars) som visade att det ibland kunde förekomma en kamp också för Jesus. I Markus 5:8 läser vi “Jesus hade nämligen just sagt åt honom: ‘Far ut ur mannen, du orena ande!’” Trots denna befallning var de orena andarna kvar. Först efter en stund av kamp blev de utdrivna.
• Alla helanden är inte omedelbara och inte heller alla under. En del kommer gradvis, andra kommer efter en tid. När Jesus förbannade fikonträdet dog det omedelbart, men det dröjde till kvällen innan det syntes.

Om inget händer på det synliga planet, så kan vi helt enkelt uppmuntra den vi ber för att söka mer förbön vid ett annat tillfälle. Om tiden medger det kan vi också söka efter ytterligare ledning från Gud med en gång. Ibland blockeras bönesvaren av något annat. Orena andar kan ha en hållhake i form av obekänd synd. Fysisk sjukdom kan ha en hållhake i form av själslig trasighet. Däremot ska vi aldrig förutsätta att det finns en specifik orsak till ett uteblivet helande. Ingen av oss har Andens kraft och gåvor utan mått.

Att proklamera helande eller att använda uppmaningar till den sjuke

Vi ser att både Jesus och olika lärjungar leds av Anden att helt sonika förkunna att någon är botad, eller att de uppmanar den sjuke att göra något omöjligt: “Ta din bädd och gå”, “Stå upp i Jesu namn”. Någon gång är det en uppmaning som innebär en låg risk (“Håll fram handen”), men oftast är det uppmaningar eller proklamationer som kan skapa stora problem om den som säger dem inte hört rätt ifrån Gud.

Det räcker inte att hänvisa till att dessa proklamationer finns i Bibeln. Allt vi gör måste bygga på en god teologisk grund för att vara hållbart i längden. I det här fallet måste vi beakta att det finns en skillnad mellan Jesus, som såg allt som Fadern visade Honom (Joh 5:20), och oss, som ser i en gåtfull spegelbild (1 Kor 13:12). Den här sortens proklamationer och uppmaningar är profetiska och vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:9). Vi verkar i Anden efter ett mått (Rom 12:3; Ef 4:7, 16). Jesus hade Anden utan mått och talade därför Guds ord helt perfekt (Joh 3:34). Dessutom vet vi att inte ens Jesus hade ett konstant flöde av helandens nådegåvor i sin tjänst (Luk 5:17).

Vittnesbörd om detta i praktiken

I början av 90-talet var jag på Vineyard-konferens i Anaheim. På ett av mötena talade predikanten om att Gud ville ge oss öppnade andliga ögon. För att illustrera budskapet så vände han sig på slutet till en man bland oss åhörare. “Du heter Charles Kirk, men du kallas Chuck.” Vidare profeterade han om hur Chuck nyss hade begravt sin far och då vittnat om sin glädje över att pappan hade tagit emot frälsningen. Men sedan hade tvivel satt in och Chuck hade blivit deprimerad. Predikanten hälsade: “Jag kan meddela dig, din far är hos Jesus nu.” Och så kom slutklämmen. “Du har varit blind från födseln, men Gud botar dig just nu!” (Citaten återgivna ungefärligt ur mitt minne.)

Dagen efter råkar jag sitta i en bubbelpool med några av Chucks vänner. De är alldeles fascinerade. De kunde berätta att allt som predikanten sagt stämde och att deras vän nu hade fått sin syn tillbaka. Och hälsningen om pappans andliga tillstånd hade löst honom ur depressionen.

Predikanten ifråga var Paul Cain, som hade en stor förmåga att höra Gud för den här sortens under. (Det innebär inte att han per automatik hade förmågan att alltid undervisa korrekt utifrån skriften, men det är ett ämne för ett annat inlägg.)

Ett annat exempel på någon som proklamerade helande utifrån denna dynamiska syn på Andens ledning var Kathryn Kuhlman. Det finns läkarstudier som verifierar många av de helanden som skedde i hennes möten. Det finns andra studier som säger motsatsen, det vet jag, och det är en fråga för bearbetning om hon inte ibland blandade ihop Andens ledning om vem Gud ledde henne att be för och vem Gud höll på att bota i ögonblicket. För stunden nöjer jag mig med att påpeka att denna praxis är känd kanske främst genom hennes tjänst, och många andra har tagit efter henne, tyvärr alltför ofta utan någon god teologisk grund för sitt agerande.

Trosförkunnelse saboterar proklamation av helande

Under 50-talets helandeväckelse hade de flesta predikanter en syn på helande som de lärt sig av F.F. Bosworth. Det menar jag var en stor olycka. Bosworth hämtade sin teologi dels från E. W. Kenyon och dels från John Alexander Dowie. Bosworth lärde en statisk syn på hur tro för helande fungerade. Den som ville bli frisk behövde alltid ha en egen tro “för” sitt helande och det var denna tro som predikanten hade till uppgift att stimulera.

Den statiska linjen för synen på tro och helande kan alltså sägas gå från Dowie och Kenyon, via Bosworth till 50-talets helandeväckelse, där Kenneth Hagin var en av de mindre kända evangelisterna. Under 70-talet blev Hagin välkänd, främst därför att han då började fungera starkare i sin profetiska gåva, men det gjorde också att hans förkunnelse om tro och helande började spridas i stora cirklar. Till Sverige kom denna förkunnelse främst via Ulf Ekman och Livets Ord.

Det finns en annan linje, som går från A. B. Simpson, via namn som Donald Gee och Howard Carter, över till Aimee Semple McPherson och sedan till Kathryn Kuhlman och Ian Andrews. John Wimber placerade sig entydigt i den dynamiska linjen, men ändrade på praxis om hur helande ska relateras till kunskapens ord. I stället för att en enstaka predikant står i centrum och proklamerar vem som blir helad, så används kunskapens ord främst för att leda förebedjare från ett stort team till den sjuke och där tar de tid med den enskilde och lyssnar in ytterligare vägledning om hur bönen ska se ut. (Jag hoppas skriva ett längre inlägg om detta också…)

I den statiska modellen är förebedjaren närmast att likna vid ett pedagogiskt verktyg, vars uppgift det är att väcka tro i betydelsen tanke- och känslomässig övertygelse. Begreppet kontaktpunkt myntades av Oral Roberts, för att beskriva den tänkta processen. Den sjuke ser sig först som sjuk, men behöver ofta en kontaktpunkt där dennes tro förlöses. Kontaktpunkten kan vara helandeevangelistens handpåläggning, en böneduk eller något liknande. Efter detta ögonblick ska den sjuke bekänna sitt helande som en realitet. Att be om helande upprepade gånger beskrevs uttryckligen i helandeväckelsens viktigaste organ, The Voice of Healing, som otro.

Problemet med denna syn på tro är att predikanten frestas att proklamera att helandet är en realitet, utan att ha Andens ledning att göra det. Kontaktpunkten inträffar ju när han lägger sina händer på den sjuke. Att dessutom säga “nu är du frisk” förstärker den tänkta pedagogiken. Det är ju just detta den sjuke på tvären mot sina sinnesintryck ska fortsätta hålla för sant, enligt word of faith-teologin.

Vad jag sett av Jens Garnfeldt (och det är ganska lite), så verkar han motivera sitt agerande utifrån detta synsätt. Proklamationen av helande syftar alltså inom trosförkunnelsen inte till att beskriva en fysisk realitet, utan till att förlösa tron för helandet. Bekymret är inte att predikanter som har denna teologi är oärliga och försöker inbilla folk att de är friska för att framstå i bättre dager. Problemet är att de är offer för sin egen usla teologi, att de helt ärligt tror sig göra den de ber för en välgärning.

Gud gjorde en del mäktiga saker i helandeväckelsen, men det behöver vi idag tolka som att predikanterna inte alltid var konsekventa i sin praxis och som att Guds nåd är större än våra teologier.

Gör inte lära av dina erfarenheter

I andliga förnyelsetider kan man som förebedjare hamna i situationer då allt man gör verkar fungera. Återigen är det John Wimber som fäste min uppmärksamhet på detta. Andens kraft är ibland så starkt manifesterad att som förebedjare är det nästan omöjligt att inte se en effekt av bönen. Problemet är att vi så lätt tenderar att koppla samman dessa tillfällen med den teologi som förkunnades i sammanhanget och ta den andliga kraften som bekräftelse på läran.

I Galaterbrevet vänder sig Paulus till en församling som helt tappat kursen rent teologiskt. Men i deras mitt sker det under och tecken. Paulus behöver påminna dem om den verkliga orsaken (Gal 3:1-5). Under har föga bevisvärde för att legitimera en specifik teologi!

Ett synligt resultat är inte alltid ett bevis för att vi handlat enligt Guds ledning. Två gånger står Moses inför en klippa som ska ge vatten ifrån sig. Första gången uppmanas han att slå på den (2 Mos 17:6). Andra gången ska han däremot tala till den. Men Moses har varit med en gång förut, och vet hur slipstenen ska dras. Han slår på klippan, också andra gången. Och Gud förebrår honom för det, trots att undret sker! (4 Mos 20:7-12). (Varför ar det så viktigt för Gud att klippan enbart skulle bli slagen en gång? Den frälsningshistoriska symboliken fungerar inte annars.)

Undret skedde, men Moses gjorde alltså fel. Detta illustrerar ett antal poänger:

1. Guds nåd att bota och göra under är det viktiga. Vi får inte se effekter av vår tjänst främst för att vi är perfekt hörsamma.
2. Andens ledning är viktig i varje situation. Det finns inga handlingsmönster som har en ofelbar effekt.
3. Också den som är mest lyhörd för Gud kan emellanåt underlåta att följa Guds ledning.

Sven Reichmann gör i boken Guds helande natur en jämförelse med en läkare som ger penicillin till alla. Många patienter lider av sjukdomar som penicillinet botar. Deras tillfrisknande tar läkaren som intäkt för att hans praxis är god. När andra patienter är opåverkade eller några rent av blir sämre på grund av penicillinallergi, så borde läkaren omvärdera sin hållning. Trosförkunnelsen visar upp sina goda exempel, men försöker sedan förklara de dåliga resultaten med att patienten inte tagit nog med penicillin, eller inte tagit penicillinet på rätt sätt, för att stanna kvar i liknelsen.

Med detta vill jag ha sagt att även om det är både bibliskt och finns goda exempel i nutid om helanden som skett när någon har proklamerat det, så är det fortfarande mycket viktigt att vara försiktig med denna praxis. Men att gå så långt som att totalförbjuda den, det vore också fel.

Slutsumma

HUR UPPLEVER VI GUDS NÄRVARO?

1. Inte alls!


Detta är en mycket vanlig reaktion! Gud gör saker i våra liv dagligen utan att vi känner någonting speciellt. Vi går troligen rakt igenom änglar regelbundet utan att vi märker det. Vi poängterar alltid för ungdomarna att vi aldrig söker en känsla eller upplevelse utan Gud själv och att han ska forma och utrusta oss. Relationen och frukten är viktigare än eventuella känslor som är kopplade till det Han gör.

2. På insidan

Vi kan uppleva Guds närvaro inom oss: frid, glädje, kärlek, lättnad, överbevisning m.m. Man kan också känna rysningar, värme eller strömmar av något som upplevs som elektrisk kraft.

3. Fysiskt


Vi kan även reagera fysiskt på Guds närvaro: falla, skaka, yrhet, ryckningar, skratt, gråt m.m. Dessa är naturliga reaktion på att våra kroppar kommer i kontakt med en stark andlig kraftkälla. Det är som om vi stoppar fingrarna in i ett kontaktuttag!

Vilket av dessa tre sätt som vi reagerar på är helt oviktigt. Poängen är nämligen aldrig en viss känsla eller upplevelse, utan gemenskap och relation med Gud. De som inte reagerar lika dramatiskt blir tyvärr ofta lite avundsjuka på de som gör det. Det är dock en myt att det är så otroligt fantastiskt att möta Gud på det sättet. Personen vars hand vibrerar känner kanske just det: – att hans hand vibrerar! Testa att skaka din hand litegrand. Kom igen. GÖR DET! Känns det underbart? Tänkte väl det. Min fru brukar säga att hon hellre sitter hemma och känner Guds frid inombords än att hennes kropp skakar och faller men att det inte känns någonting särskilt på insidan. Bara för att man reagerar fysiskt betyder inte det att man känner närhet till Gud eller att det känns mycket på insidan.

Vill du läsa mer om fysiska reaktioner så klicka här för att komma till ett inlägg om just detta. Emmanuel Hai har även skrivit bra om ämnet här.

TRE VIKTIGA SANNINGAR

1. Gud kan röra vid oss utan att vi reagerar fysiskt!

Gud kan möta, utrusta och förvandla oss utan att fysiska reaktioner sker. Ett möte med Gud behöver inte nödvändigtvis vara djupare, starkare eller viktigare bara för att reaktionerna är mer dramatiska. Låt säga att jag står i en förbönstunnel och ber för folk som går förbi. Först kommer någon som skakar nåt så in i norden: armarna fladdar, benen sviktar, tänderna skallrar, och till och med hans skosnören faller i anden. Sen kommer en annan person som verkar oberörd: inget armfladdrande, tandskaller, eller skosnörsfallande. Jag tänker då INTE att wow vad den första personen blev berörd, och sen “jaha, här gör inte Gud något”.

2. Vi är alla unika!


Alla reagerar olika tydligt och på olika sätt på Guds närvaro. Vissa personer reagerar alltid, andra gör det ibland, andra aldrig. Vissa reagerar mkt under en viss tidsperiod i livet, det kan komma och gå lite grand, andra gör det hela livet. Att någon ofta berörs fysiskt är inte ett tecken på andlig mognad eller stark utrustning i Andens gåvor.

3. Vi söker aldrig fysiska reaktioner eller känslor!


Vi söker Gud. Klicka här för att läsa mer om hur jag tänker kring just känslor & Gudsmöten m.m.

VARFÖR REAGERAR VI SÅ OLIKA?


Jag får ständigt denna fråga! Tyvärr är Bibeln tyst på detta område. Alltså kan vi välja att säga ”jag vet inte” eller att spekulera. Jag väljer naturligtvis att spekulera!

1. Vi är olika på insidan


Vi har alla olika personligheter. Vår personlighet påverkar oss på djupet. Jag tror att varje människa har som olika ”kopplingar” mellan ande, kropp och själ. Vi är så att säga ”wired differently”. Se ande, själ och kropp som tre delar i en cirkel. Tänk att varje person har unika ledningar dragna mellan dessa. När Gud rör vid en persons ande så ger det tydliga ”bieffekter” i kroppen, men samma ingripande i en annan person kan få andra reaktionsmönster. Jag tror också att vi alla har olika andliga språk. D.v.s. sätt som vi helst och bäst möter Gud på. Jag kommer troligen att göra en bloggserie om de andliga språken framöver.

2. Vi har olika kallelse och smörjelse


Eftersom Gud ger oss gåvor och kraft till olika saker och lägger dessa inom oss, så borde detta påverka hur vi upplever Gud. De som har gåvan att skilja mellan andar säger också också att olika slags änglar följer oss beroende på vår kallelse, vilket säkert också påverkar. Ingen kallelse är bättre eller andligare än en annan, de är bara olika.

3. Vi är i olika faser av livet


Gud gör olika saker i oss alla! Dessutom påverkas vi av vad vi tänker på, utvecklas i just nu, brottas med, möter i livet m.m.

POÄNG: VI VET INTE, DET SPELAR INGEN ROLL & VÅRA REAKTIONER ÄR INGEN MÄTARE PÅ ANDLIGHET ELLER GUDSRELATION! Men jag har märkt att det kan vara skönt för somliga att kunna ana något av detta mysterium.

AVSLUTANDE TANKAR

Jag tror att det är viktigt att vi vågar sätta ord på dessa saker och undervisa om det. I en kultur där Gud verkar med kraft så är dessa frågor något som ALLA har och brottas med i olika grad. Även om ens församling inte regelbundet präglas av tydliga kraftmöten så är det ändå bra att förstå dessa saker. Ställ gärna frågor om du undrar över något eller kom med invändningar!

Precis som att profetians gåva kan uppmuntra och bygga upp så kan felaktig användning av gåvan såra och riva ner. Följande saker är därför viktiga att tänka på.

”Så säger Herren…” 
I vissa sammanhang har det formats en kultur där profetiska ord ska inledas med orden ”Så säger Herren…” Problemet med denna fras är att den inte återspeglar den nytestamentliga profetiska gåvan. Den matchar snarare de gammaltestamentliga profeternas tjänst, som skiljer sig från hur gåvan fungerar för de flesta kristna idag. Ingen av oss profeterar 100 % korrekt. Allt vi delar behöver därför prövas. Att inleda våra profetiska ord med ”så säger Herren” gör att mottagaren inte känner samma frihet att pröva ordet, eftersom det ju var från Gud. Dessutom är frasen inkorrekt, eftersom allt vi säger inte alls är Guds oförvanskade ord till mänskligheten.

Säg hellre ”Jag upplever att Gud vill säga…” ”Du får pröva detta, men…” ”När jag bad tror jag att Gud visade mig…” och liknande.

Frihet vs kontroll
 Där den helige Ande är finns det frihet. Vi behöver tänka på att vi inte delar ord på ett sätt som binder människor till oss. Vi behöver också tänka på att inte dela ord som binder människor. Låt säga att jag ser personen jag samtalar med stå i en talarstol i en kyrka och får känslan att Gud kallar personen till pastor. Om jag då säger: ”Gud har kallat dig till pastor, så det kommer du jobba som”, så finns risken att personen känner sig bunden. Dessutom kanske det inte var dags för personen att inse denna del av sin kallelse ännu.

Jag skulle istället säga att jag upplever att Gud gett dig gåvan att kommunicera och tala till människor, och att vara en ledare. Samtidigt är det viktigt att känna av. Ibland är det en bra idé att dela specifikt kring kallelse och annat, men ibland är det bättre att vara mer diffus. Här krävs urskiljning och vishet.

BBB: Bröllop, barn och begravning
 Man brukar säga att man ska undvika dessa tre b:n! Profetior kring giftemål riskerar att binda människor, och misstar man sig kan följderna bli katastrofala. Det är också klokt att undvika att profetera kring antal barn, kön, löften om att barnlösa par ska få barn osv. På samma sätt bör man undvika att profetera om människors död.

Samtidigt har jag hört vittnesbörd om profetior till barnlösa par som gått i uppfyllelse. Dessutom kan profetior vara förlösande (se förra blogginlägget) och då finns det en poäng att tala ut det Gud säger. Men låt mig säga såhär – du ska ha stark profetisk smörjelse och lång erfarenhet för att ens överväga att dela ord kring bröllop och barn.

Timing och hur man delar
 Bara för att man får ett ord innebär det inte att man ska dela det. Gud kanske ger mig det för att jag ska be utifrån det. Kanske är personen redo först längre fram. Vi behöver även tänka på hur vi delar ett ord. Mottagaren ska känna sig sedd och älskad. Talar Gud om hur en mamma beter sig riktigt illa mot sina barn, så kanske jag säger: ”Du får pröva detta, men jag upplever hur Gud uppmuntrar dig att vara den mamma han skapade dig att vara.” Vi kan alltså vända på det vi får och dela det mer positivt. Risken finns annars att vi bara bryter ner.

Profetisk förmaning…
 Vi bör ej dela förmaningar om vi inte verkligen är säkra på vår sak. Nybörjare bör helt undvika denna del av det profetiska. Jag vill även påminna om att större delen av det profetiska handlar om att bygga upp, trösta och uppmuntra. Har man en felaktig förväntan om att profetera handlar om att leta fel och brister, så riskerar det att påverka orden. Dessutom så får vi ofta vad vi frågar efter. Ber jag Gud uppenbara en persons synd eller en persons skatter? Om jag får en profetisk förmaning till en person är det inte säkert att jag delar den. Jag kanske försöker vägleda personen rätt utan att berätta vad Gud visat mig.

Dela aldrig en profetisk förmaning till en person du är irriterad, arg eller besviken på, eller inte förstår dig på. Gud är kärlek. Om vi inte drivs av kärlek ökar risken att vi misstar oss lavinartat. Dömande blockerar alltid Guds kärleksflöde. Om vi ser snett på en annan människa ser vi inte dem såsom Gud ser dem, och det öppnar upp våra profetiska ord både för våra egna negativa tankar och demoners påverkan. Satan betyder just anklagare, så när vi letar fel och dömer så spelar vi på hans hemmaplan.

HUR TAR MAN EMOT ETT BUDSKAP?

Pröva alla ord
 Vi ska som sagt aldrig utgå från att alla profetior vi får är korrekta. Därför bör vi pröva dem. Vi prövar genom att…

• …spegla dem i Bibeln. Gud säger aldrig emot sig själv.
• …själva bedöma dem. Vi känner ofta oss själva bäst.
• …samtala med människor som känner oss väl.

Man bör generellt inte inte fatta livsavgörande beslut utifrån en profetia. Om någon profeterar över mig: ”Du ska flytta till Afrika inom ett år”, så gör jag inte det om det inte bekräftar en längtan jag redan har. Det är viktigt att vi låter vår egen relation till Gud vara grunden för livsavgörande beslut. Profetiska ord kan dock ha en bekräftande funktion som är otroligt värdefull.

Att ”spola” och ”lägga på hyllan” 
Om vi upplever att ett ord vi får inte stämmer eller påverkar oss negativt så är det viktigt att ”spola dem”. Om någon talar ut ett profetiskt ord som berör mig illa, så säger jag i bön till Gud ”Du ser att … sa följande ord till mig. Jag tror inte detta budskap var från dig, och jag vill inte att det ska påverka mitt liv och snurra i mina tankar, därför avsäger jag mig detta ord i Jesu namn.” Sedan brukar jag ibland tala ut sanningen över mig för att bryta ordens makt.

Ibland får vi profetior till oss som är svåra att pröva. Det kan vara för att de är svåra att förstå. En annan anledning kan vara att de är ”den-som-lever-får-se-profetior”. Någon kanske säger till mig: ”jag upplever att du kommer att resa mycket internationellt i din tjänst.” I nuläget reser jag ingenting alls utomlands i min tjänst. Är det otänkbart att det kommer att ske längre fram? Nej. Vet jag att det kommer att bli så? Nej. Alltså väljer jag att ”lägga ordet på hyllan”, – jag varken tar det till mig eller avfärdar det. Det visar sig längre fram helt enkelt.

Frihet från att uppfylla profetiska budskap
 Det är inte ovanligt att människor tror att det är deras skyldighet att förverkliga de profetior som talas ut över dem. Får de ordet ”Du kommer att möta en fransk affärsman som kommer att förändra hela din tillvaro” så bokar de en resa till Frankrike och börjar studera franska. Det är befriande att veta att vi generellt inte bör försöka uppfylla profetiska ord, utan är de sanna så uppfyller de sig naturligt. Samtidigt, om jag har en längtan efter att arbeta inom affärsvärlden, och får ett profetiskt ord om detta, så kommer jag ju inte lyckas med detta om jag sitter hemma i soffan. Bara för att Gud talat om något sker det inte automatiskt. Jag behöver söka en utbildning, arbetslivserfarenhet, läsa böcker etc.

Vissa profetiska ord är svåra att handla efter och är ingenting vi ska försöka uppfylla själva, medan andra profetior är rimliga att ta steg efter (särskilt om de bekräftar något vi redan vet).

Skriv upp/spela in och återkom till dem
 Vi glömmer snabbare än vad vi tror. Därför bör vi se till att spara dessa värdefulla ord från Gud. Somliga har alla profetior uppskrivna någonstans, andra spelar in dem. Gå igenom dem ibland under bön och låt dig uppmuntras! Profetiska ord har en förmåga att hjälpa oss att behålla kursen.

HUR BÖRJAR MAN?

Det finns inga genvägar, – be regelbundet Gud ge dig något som du kan dela till människor. Det är enda sättet att lära dig skilja mellan dina egna tankar och Guds. Pröva att ställagåva olika frågor till Gud om människor, t.ex: ”Vad är personens gåvor?”, ”Är det något personen skulle behöva höra idag?”, ”Hur ser du på personen?”, ”Vad gör du i personens liv?”, ”Visa mig någonting om personen som jag omöjligen skulle kunna veta?” osv.

Den andliga urskiljningen plats inom själavården är ett stort ämne, och här och nu vill jag smalna av det till fyra konkreta områden som vi som själavårdare behöver ha koll på, och som vi har fått ett antal specifika nycklar för att hantera. Allt enligt Jesu ord i Lukasevangeliet: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren” (Luk 4:18–19).

Det första vi behöver ha förmågan att urskilja i den kristna själavården är synden. Synd handlar om sådant som vi har sagt, gjort och tänkt som står i konflikt med Guds vilja. Men det handlar också om ett djupare skikt i vår personlighet – nämligen vår vilja att försöka klara oss på egen hand, utan Gud och den kristna församlingen. Synden i den senare betydelsen yttrar sig i sådant som stolthet, egoism, självrättfärdighet och en vilja att vara våra egna herrar. När dessa saker kommer upp till ytan behöver vi därför bekänna dem för vad de är, och som själavårdare får vi sedan tillsäga den vi talar med syndernas förlåtelse. All kristen upprättelse värd namnet behöver ta synden och dess destruktiva kraft på allvar.

Det andra området som vi kan behöva urskilja är våra sår. Sår kan vara av olika slag, och de kan handla både om sådant vi själva har skuld till och sådant vi har utsatts för av andra. I många situationer är det våra sår snarare än våra synder som känns mest påträngande. Såren gör ju så ont! Dessutom lever vi i en tid då många brottas med sin egen självbild, med följden att skammen eller känslan av att inte duga upplevs som betydligt mer akut än det som vi har sagt, gjort eller tänkt som är fel. Genom detta kan man därmed säga att två olika problem kan uppstå. Det första är att vi bagatelliserar synden, eftersom vi upplever skammen och vår dåliga självbild som något mycket värre. Vi ber om förståelse i stället för förlåtelse. Det andra är att vi får kyrkans tal om synden om bakfoten, så att vi börjar be om förlåtelse för våra sår i stället för våra synder. Sår ska vi dock inte be om förlåtelse för – där ska vi i stället be om och verka för helande.

Det tredje området, som också knyter an till Jesu ord ur Lukasevangeliet, är olika former av bindningar. Dessa kan vara av olika karaktär. Goda bindningar är sådana som vi har till exempelvis våra föräldrar och vår äkta hälft, och som har med vår unika relation till dem att göra. Både dessa och andra relationer kan dock även inbegripa negativa bindningar. Det kan handla om personer som på ett orättfärdigt sätt har dominerat oss, om destruktiva mönster i vår uppväxtfamilj, om mobbning eller om fysiska/psykiska/sexuella/andliga övergrepp. Negativa bindningar avslöjas genom reaktioner som: ”Trots att jag är gift sedan tio år kan jag inte fatta några viktiga beslut utan att först fråga min mamma.” ”Jag får panik bara jag tänker på den där personen.” ”Hans ord förföljer mig fortfarande.” När bindningar som dessa kommer upp till ytan behöver vi som själavårdare vara lyhörda. Frihet från bindningar till andra människor – eller kanske till ett illasinnat ord eller omdöme – kan vara en process, men ofta är det ändå så att de första stegen till frihet handlar om att förlåta dem som har gjort oss illa. Därefter kan vi som själavårdare be att Jesus själv ska kliva in och klippa sådana band som sätter en negativ prägel på våra liv. Han har ju kommit hit till jorden just för att ”ropa ut frihet för de fångna” och ”ge de betryckta frihet”.

Ett fjärde område som vi behöver urskilja i den kristna själavården, och som ibland kan vara lik den typ av mänskliga bindningar som vi nu har varit inne på, är det som handlar om demonisk aktivitet. Till de onda andarnas främsta kännetecken hör ju just att de binder sina offer, och detta kan ske på flera olika sätt – av vilka ”besättelse” är både det grövsta och minst vanliga. Den kristna befrielsetjänsten vore värd en helt egen artikelserie, men några saker som kan vara värda att påpeka är dessa:

• Onda andar kan bara få ett grepp om en människa om de på något sätt har blivit inbjudna. Ett viktigt moment i all befrielsetjänst är därför att avslöja rötterna till det onda. Detta kan ske både genom samtal och den helige Andes tilltal – och ofta dessa två i kombination.
• Demonisering kan gå hand i hand med, men är inte detsamma som, psykisk sjukdom. Det är djupt olyckligt när man i själavården inte har sett skillnaden på dessa fenomen.
• Demonisering kan förväxlas med sådana saker som förbannelser, generationssynd och själsliga låsningar. Även här är vi därför i behov av urskiljningens särskilda nådegåva (jfr 1 Kor 12:10).

Vi människor är komplicerade varelser, och vi lever i en komplicerad värld. Det är själavårdens tjusning såväl som dess vånda att på rätt sätt kunna urskilja vad som är vad i det som sätter sin prägel på våra liv. Djupast sett handlar förstås detta om att det bara är med rätt diagnos som vi kan förmedla den läkedom som är oss given genom Kristi kors. Hos honom finns både förlåtelse, helande och befrielse. Tack gode Gud för det!

På samma sätt är det viktigt att vi som praktiserar Andens gåvor och kraft vågar reflektera kring osund praktik. Det hjälper oss att undvika dikena och inte stå i vägen för det Gud vill göra. Om vi hade undvikit osund utövning så skulle många sårade och brända människor inte vara bittra kritiker till allt karismatiskt idag.

Jag skulle vilja säga att osund karismatik…

1. SÄTTER PRESS PÅ MÄNNISKOR


Det har tyvärr hänt att människor i sin entusiasm har lagt press på andra så att de känt både prestationsångest och att de är andra klassens kristna. Tungotalet är det klassiska exemplet. I en miljö av genombrott och Gudsnärvaro väcks längtan efter mer. I ett kompisgäng får alla utom Elin gåvan. Hon vill också ha gåvan, men känner oro – tänk om jag inte lyckas ta emot gåvan? I det sårbara läget är hon mycket känslig. Kompisarnas och framförallt ledarnas agerande kan sätta djupa sår.

Som ledare är det då viktigt att inte pressa Elin genom att påpeka att alla kristna måste ha gåvan eller att det inte går att leva som kristen utan den. Det är också viktigt att man är inlyssnande så att man känner av om personen inte vill söka gåvan mer det tillfället, så att man inte pressar på och skapar en förlängd negativ erfarenhet av att ingenting hände. Om ingenting händer så är det viktigt att inte visa besvikelse, utan att uppmuntra och inge trygghet. Om man signalerar att det inte finns någon stress, så underminerar man grogrunden för osund press. (oh, det rimmar). Vi får aldrig låta vår egen entusiasm göra så att andra inte vågar säga nej eller tänka annorlunda. Vi får aldrig pusha människor att göra saker som de egentligen inte vill eller är redo för.

Detta exempel kan även tillämpas på t.ex. förbön för helande eller att bli mer genomsyrad av Anden.

2. RESPEKTERAR INTE MÄNNISKORS INTEGRITET


Det finns tyvärr flera exempel på när förbön gått överstyr. Även om det generellt är undantagsfall och verkligen inte hör till det vanliga så är det naturligtvis oacceptabelt. Det kan handla om att en förebedjare haft handen på ett olämpligt ställe eller att en person haft en ivrig grupp människor som skrikit, skakat och närmast tryckt ner personen mot marken. Ett annat exempel är att någon börjat manifestera demoner och personen inte blivit flyttad till ett annat rum. Någon kanske glömde att den besvärade individen var en människa och valde att ”duellera” demonen inför publik.

I allt måste vi bevara människors integritet och värdighet.

3. GER MÄNNISKOR SKULD OCH BÖRDOR


Det är viktigt att vi inte skuldbelägger människor. Om ingenting händer när vi ber för helande så ska vi aldrig säga till personen att den hade för lite tro. Som ledare ska vi inte säga till förebedjare att de har för lite tro om någon inte blir helad. Vad händer om vi säger till någon att den har för lite tro? Exakt…den får ännu mindre tro. Vi ska inte säga till människor som inte får tungotalets gåva att de inte är tillräckligt heliga eller andligt mogna.

Det är också viktigt att vi inte ger människor bördor. Om någon just blivit utrustad med profetians gåva så ska vi inte säga: ”Så bra, nu har du ett ansvar att lyssna in över människor varje tillfälle du får. Gud ser hur du förvaltar gåvan”.

4. ÖVERDRIVER OCH TUMMAR PÅ SANNINGEN


Vi längtar alla efter att se Gud verka och att Guds rike ska utbreda sig. Tyvärr kan osäkerhet och dåligt självförtroende göra att vi försöker se bättre ut i andras ögon än vad vi är. Ett annan orsak kan vara att vi vill så mycket att vi är för ivriga och inte undersöker det som hänt tillräckligt noga. Båda kan leda till att vi överdriver eller tummar lite på sanningen. Någon säger att den kanske känner att smärtan i ryggen är lite bättre och vi tjoar loss och börjar prisa Gud och tacka för att han gör mirakler! Det sätter en osund press på personen att inte göra förebedjaren besviken genom att konstatera att det nog inte kändes bättre trots allt.

Om någon jag ber för säger att de blivit bättre eller helad så frågar jag alltid: ”hur märker du det?”. Ibland försöker nämligen människor vara ”snälla”, vilket upptäcks om de får följdfrågor. De kan även vara överdrivet optimistiskaoch i sin iver missta sig. Jag ställer därför alltid olika kontrollfrågor och ber personen känna efter ordentligt.

Om någon du bett för blev 50 % helad, så säg inte till andra efteråt att personen blev helad – säg 50 %! Om du är osäker på om något hände är det bättre att inte säga någonting alls. Om du använder dig av siffror, så måste de stämma! Annars är det bättre att uttrycka sig mer svepande och säga att ”några” eller ”flera” blev helade, frälsta etc.

5. LOVAR SAKER MAN INTE HAR TÄCKNING FÖR


Det är viktigt att vi inte lovar saker hur som helst. ”Jag vet att du kommer att bli helad ikväll.” ”Alla av er kommer att få tungotalets gåva.” ”Jag känner att din sjuka mamma inte kommer att dö, Gud kommer bota henne i sista sekund”. Ni förstår poängen. Om det sedan inte blir så, kommer besvikelsen och bitterheten som ett brev på posten. Förtroendet för den som lovade raseras. Vi ska inge människor hopp, men aldrig lova saker. Ibland kan Gud ge oss en gåva av tro för en situation, men då måste vi vara VÄLDIGT säkra på vår sak.

6. ANVÄNDER HYPE OCH PSYKOLOGISKA FAKTORER FÖR MYCKET


När man samlas i en grupp förekommer alltid gruppdynamik. Vi påverkas av varandra, atmosfären, stämningen, musiken, vad som sägs och hur det sägs. Detta är ofrånkomligt och inte nödvändigtvis negativt. Men det är viktigt att vara medveten om att man med hjälp av musik, belysning och annat kan stimulera människor så att de upplever saker rent själsligt. Det behöver inte vara fel, men ska inte förväxlas med Gudsmöten. Jag försöker att undvika att med hjälp av sådant hetsa upp en hysterisk stämning, eftersom det då blir svårare för människor att efteråt avgöra vad som var Gud och vad som var själsligt. Med ”hysterisk” så menar jag just hysterisk, inte passionerad.

Detta är naturligtvis också en kulturell fråga. En afrikansk Gudstjänst är generellt mycket mer högljudd och intensiv än en svensk. Det är också en fråga om vilken slags kultur vi vill bygga i vår församling eller ungdomsverksamhet. Men en sak är given – används dessa saker för att medvetet hetsa fram en viss sinnesstämning ökar risken för osundheter och förväxling av Anden & det själsliga.

Det går att manipulera på andra sätt. Om jag är tillräckligt hetsig, småskakar personen jag ber för, högt tackar Gud för att Guds kraft strömmar genom personen just nu (fast jag inte upplever det) och plötsligt ändrar tonlägen hela tiden så kommer personen kanske tillslut falla ihop utan att Gud gjort något! Det är viktigt att vi undviker att kombinera karismatik med dessa saker. Men som sagt, här finns det ibland också kulturella skillnader. Själv så tror jag att en mer lågmäld och laidback karismatik fungerar bättre i Sverige. Men jag tror samtidigt att det kan bli lite stökigt när Anden verkar (skrivit mer om det här). Alltså behöver vi inte bidra till stökigheten själva!

7. ANVÄNDER GÅVORNA I MAKTSYFTE


Anledningen till att vissa pastorer börjar kallsvettas vid blotta tanken på det profetiska är just detta. De har erfarenhet av att personer använt det profetiska för att framföra sina egna åsikter. Ragnar ställer sig upp under Gudstjänsten och säger: ”Så säger Herren: Herren är missnöjd över styrelsen. Äldste också faktiskt. Faktum är att Herren bolmar av vrede över hela församlingen. Men det finns nåd, säger Herren, välj in nya ledare och avdela mer pengar till missionen så flyttar jag inte Ljusstaken ifrån er, säger Herren.”

Det är viktigt att inte förväxla egna övertygelser med Guds röst. Om en styrelse samtalar om en fråga och någon säger att Gud säger hur vi ska göra, så är det svårt att argumentera emot. Samtidigt tror jag att man som ledarskap man få tilltal av Gud, men vi behöver lära oss att pröva och inte låta sådana ord binda oss eller stå oemotsagda. Profetians gåva handlar främst om uppmuntran, tröst och uppbyggelse, att vaska fram guld ur människor.

Det har även hänt att människor använder sina gåvor (eller låtsas ha gåvor) för att få inflytande över människor och kontrollera dem. Vi ska istället tvätta människors fötter och vara tjänare i församlingen. Det är aldrig ok att försöka legitimera sig själv eller sina åsikter med hjälp av andliga gåvor.

8. FRAMHÄVER SIN EGEN TJÄNST


En sak som jag älskar med den karismatiska dimensionen av kristen tro är att Gud så tydligt är i centrum. Det som sker är omöjligt för en människa att utföra i egen vishet och duktighet. Därför blir det så groteskt när någon solar sig i glansen från Andens kraft och riktar fokuset mot sig själv. Orsakerna kan vara många: bekräftelsebehov, inre sår, stolthet, maktbegär m.m. Ju mer vi söker Andens kraft, desto mer behöver vi därför också söka Hans frukt.

9. TAR INTE PASTORALT ANSVAR


De senaste 5 åren har jag & min fru fått lära oss mycket om att leda människor i en miljö av andlig förnyelse. Det Gud har gjort i vår ungdomsgrupp har introducerat oss till nya utmaningar. I ett skede av andlig förnyelse så måste det finnas människor som fungerar i herdens tjänstegåva. Vi kan inte tänka: ”Gud verkar, om några blir rädda, besvikna eller skeptiska så är det deras problem eller Guds ansvar.” Naturligtvis är det ledarnas ansvar.

Några råd från min sida:

• Undervisa och samtala om fysiska reaktioner. De följer karismatisk kristendom i fotspåren och kan både skrämma och skapa utanförskap och besvikelse. Vi försöker alltid dra bort fokus från dem och poängtera att de är en ointressant bieffekt av det Gud gör. Vill du veta mer om hur vi undervisar om fysiska reaktioner? Klicka här!
• Om någon får ett starkt möte med Gud, så kolla med personen om det känns okej! Det kan hända att personen inte förstår vad som händer eller har andra frågor. Återkoppla gärna igen lite senare och samtala om det som hände.
• Identifiera osunda tendenser och osunt fokus hos människor och samtala med dem. Ibland konfronterar jag inte så tydligt, utan ”råkar” istället komma in på något som balanserar personens tankebanor.
• Förklara och avdramatisera! Om det sker tydliga saker i rummet så gå lugnt upp och säg ”ibland när Gud verkar så kan det…vi fortsätter och tillber Gud tillsammans.” Det skapar trygghet. På Kingdom Culture, ett förnyelsemöte vi har en gång i månaden, så inleder vi alltid eftermötet med att i förväg gå igenom vissa saker och därmed förebygga osunt fokus, jämförande, rädsla m.m.
• Det är bra att ha regelbundna enskilda ”kvartssamtal” med ungdomarna. Använd dem till kolla upp om hur de upplever det som händer på samlingar etc.

10. FOKUSERAR PÅ FYSISKA REAKTIONER


Ibland när Gud gör något i våra liv så kan vi reagera genom att falla, skaka, rycka, skratta, gråta, m.m. Om vi skapar en kultur där dessa saker favoriseras eller upphöjs så finns risken att människor omedvetet eller medvetet börjar imitera. De vill ju också möta Gud ”på riktigt”. Det kan bli ett osunt fokus som leder till avarter och överdrifter. Jag vill precis som i förra punkten länka till mitt tidigare inlägg om fysiska reaktioner.

11. SÄTTER KARISMATIKEN I CENTRUM


Om karismatiken blir slutmålet och det allting handlar om så blir det osunt. Relationen till Gud är i centrum, inte gåvorna. Jag menar dock att vi västerlänningar ofta har en felinställd inre våg när vi ska mäta vad som är ”för mycket” fokus på karismatik. Eftersom många växt upp utan att Andens kraft knappt nämnts eller än mindre manifesterats, så tycker de att minsta lilla är för mycket. Att New Wine tillsammans med Global Awakening anordnade en Helandeskola förra året tyckte vissa var osunt. ”Helande är inte fokus, Jesus är fokus.” Att det regelbundet anordnas kurser i evangelisation eller predikoskolor är förstås inget problem!

30 % av evangelierna består av helanden och den övernaturliga kristendomen genomsyrar hela Bibeln. Enligt Paulus bör karismatiken vara tydligt närvarande när de troende samlas (1 Kor 14:26ff). Och eftersom karismatiken generellt lyser med sin frånvaro i Sveriges kristenhet så kan den behöva belysas extra mycket en tid för att den ska återfå sin rätta plats.

AVSLUTANDE TANKAR


Somliga drar slutsatsen efter att ha begrundat ovanstående att karismatiken kostar mer än vad den smakar. Gud är dock av en annan åsikt, eftersom han skapade gåvorna! Församlingen i Korinth hade defintivt inslag av osund karismatik. Ändå uppmuntrar Paulus dem att ”ivrigt söka Andens gåvor” (1 Kor 12:1). Det är också viktigt att inse att nästan alla punkterna ovan kan förekomma även utan karismatik, med skillnaden att de inte sker i samband med utövning av karismatik. Problemet är som sagt inte karismatiken, utan vi människor. Här skriver jag om varför mirakler är viktiga, och här om varför Andens liv är så viktigt.

Mitt nästa inlägg kommer att handla om vad som inte är osund karismatik. Jag kommer med andra ord att bemöta vanliga argument mot en karismatik som jag menar inte alls är osund.

Sök ivrigt Andens gåvor!
 – Paulus

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. Vid tungotal får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon skall tolka. Finns det ingen uttolkare skall tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud. Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta. Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. Profeternas ande behärskas av profeterna; 33Gud är inte oordningens Gud utan fridens… Låt allt ske värdigt och med ordning. (1 Kor 14:26-32, 40)

Korintiernas sammankomster hade blivit en tuppfäktning i andlighet. Andens gåvor strömmade så starkt genom samtliga personer i gemenskapen att de verkar ha profeterat och talat högt i tungor samtidigt som någon annan undervisat osv. Det fanns alltså både osunda motiv och dålig struktur på samlingen. När de som samlas inte blir uppbyggda är det enligt Paulus oordning. Han poängterar att vi kan välja när vi väljer att dela något vi fått från Gud.

Det är viktigt att lägga märke till vad Paulus inte kritiserar. Han klagar inte på Andens gåvor eller de andra karismatiska uttryck som säkerligen förekom. Paulus säger inte heller att det inte får vara högljutt eller att Gud aldrig berör människor starkt. Han försöker bara hjälpa dem reglera strukturen på mötet så att det Anden ger bygger upp de andra i samlingen. Notera hans slutkläm i vers 40: ”Låt allt ske värdigt och med ordning”. Någon kommenterade hans ord ungefär så här:

För att vi ska kunna låta allt ske värdigt och med ordning, så behöver vi först söka och sträva efter att ha allt. Sen kan vi börja oroa oss över att det vi har ska ske värdigt och med ordning!

Klockren kommentar! Vi saknar ofta det allt som Paulus talar om i texten: uppenbarelser, profetior, tungotal med uttydning m.m. Istället för att oroa oss för att det ska bli oordning borde vi följa Paulus uppmaning och ivrigt söka Andens gåvor (1 Kor 14:1) så att vi får något att hålla ordning på! Vi befinner oss generellt i det formaliserade och stela diket men är livrädda för att hamna i det andra. Istället borde vi söka oss åt det hållet så att vi hamnar mitt på vägen.

Vad är egentligen Guds ordning? När är det ordning enligt himmelens perspektiv? Visualisera följande två samlingar:

• Alla sitter i prydliga bänkrader. Liturgin för alla tryggt igenom Gudstjänsten utan alltför stor medverkan från majoriteten. Människors ansikten avslöjar inte vad som sker på insidan. Om Gud gör något i deras liv (vilket han säkert gör) så märks det inte utåt. Det är lågmält & stilla.
• En tredjedel av mötets deltagare ligger utspridda på golvet. Några gråter, några vrider sig av skratt och någon verkar vara i en annan värld. Överallt i rummet sitter människor och ber för varandra och samtalar. Då och då hörs ett skrik då inre Gud rör vid djup inre smärta eller demoner manifesterar sig. Några står och svajar och andra skakar som om strömmar av kraft går igenom dem. Andra dansar runt och lovsjunger Gud. Det är en högljudd och intensiv atmosfär.

Jag tror att Gud kan verka i båda sammanhangen. För mig är inte en mer formell liturgi automatisk lika med mindre av Andens närvaro & verk. Problemet är att många menar att det andra scenariot är det. Tänk efter! Till det yttre är det stökigare och mindre tillrättalagt i samling nr 2. Men är det oordning i Guds ögon? Gud helar människors hjärtan, utgjuter sin kärlek, utrustar till tjänst och befriar från demoner. Från himlens perspektiv skapar Gud ordning och harmoni i människors liv. Vi kan inte bara döma utifrån det yttre.

Ni känner säkert till den besatta mannen från Gadaras. När Jesus och hans lärjungar kom så manifesterade mannen och det blev oordning. Jesus befaller demonen att lämna och det blir ännu stökigare! Demonen börjar prata och förhandlar så att de istället får fylla en stor svinhjord istället som nöffandes skenar nedför branten. ÄNNU mera oordning! Stökigt på riktigt! Men se på frukten – mannen sitter där och är fri och ren för första gången på mycket länge.

John Wimber brukade likna församlingen vid ett fullbelagt sjukhus. Det är intensivt, stökigt och dramatiskt. Men varje dag räddas liv och livsförvandlande ingrepp sker. Vi är alla i behov av vård och Guds behandling, därför bör vi inte bli förvånade om det kan bli lite dramatiskt ibland. Fysiska reaktioner på Guds beröring vittnar om att Gud gör sitt verk. Vill du veta mer om fysiska reaktioner så klicka HÄR för att komma till mitt inlägg om fysiska reaktioner.

Naturligtvis är inte allt som sker 100 % Gud i en samling. Det är alltid också människa och ibland kan demoner manifestera sig för att störa. Som ledare har man ansvaret att vägleda människor och urskilja det som sker. Det slipper kritikerna som i ordningens namn utesluter allt sådant från början och släcker Andens eld om den skulle dyka upp. Utmaningen är att hålla sig på vägen och inte hamna i något av dikena.

Naturligtvis är det bra med relavanta strukturer och ordningar. Jag själv brinner för att skapa så bra mötesplatser mellan Gud & människa som möjligt. Dålig struktur och sann oordning stör och minskar sannolikheten för att liv ska förvandlas. Men Guds ordning är inte densamma som mänsklig ordning och livlös stoism.