Första gången som denna fråga på allvar kom att väckas var i samband med den donatistiska striden i 300-talets Nordafrika. Denna kretsade kring frågan om sakrament som delades ut av avfälliga präster ändå kunde betraktas som giltiga. Kyrkans svar var ja – kraften i sakramenten ligger inte hos den enskilde prästen utan hos Kristus och hans löftesord.

Nästa gång som frågeställningen slog ut i full blom var i samband med den protestantiska reformationen. I spänningen som uppstod i relation till den Romersk-katolska kyrkans företrädare valde man då att definiera den sanna kyrkan med orden ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (Confessio Augustana art VII). I samma dokument slog de evangeliska teologerna fast att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.”

För reformatorerna var det uppenbart att denna definition uteslöt betydande delar av den synliga kyrkan. Men det man ifrågasatte var alltså inte kyrkan som sådan – Luther, Calvin och de andra förnekade ju aldrig att det fanns kristna katoliker. Vad de i stället ifrågasatte var att man kan sätta ett likhetstecken mellan kyrkan som institution (den synliga kyrkan) och kyrkan som andlig realitet (den osynliga kyrkan). Med hänvisning till Jesu liknelse om ogräset i åkern (se Matt 13:24–30) påpekade man att den synliga kyrkan aldrig kommer att vara helt och hållet ”ren”; först på den yttersta dagen ska det visa sig vad som verkligen var fött av Gud här på jorden.

Därmed har vi tagit två viktiga steg i vårt försök att ringa in den sanna kyrkan:

1) Kyrkans identitet och förmåga att förmedla evangeliets kraft står och faller inte på några enskilda ämbetsutövares liv och lära. För många av oss är redan detta en stor lättnad!

2) Vi måste skilja mellan den synliga och den osynliga – sanna – kyrkan. Den senare kommer inte att bli helt uppenbar förrän vid Jesu återkomst.

Trots detta är det förstås naturligt att vilja hålla sig så nära ”the real thing” som möjligt. Och här har reformatorn Martin Luther hjälpt oss genom att räkna upp så många som sju synliga tecken som han menar måste känneteckna den sanna kyrkan:

1) Där förkunnas Guds ord.

2) Där praktiseras dopets sakrament.

3) Där firas nattvard.

4) Där utövas nycklamakten, det vill säga där förmedlas syndernas förlåtelse till var och en som omvänder sig och tror.

5) Där finns ett predikoämbete, vilket i första hand innebär att det finns ett ledarskap med pastoralt ansvar.

6) Där förekommer bön och lovprisning till Kristus.

7) Där erfar man korsets smärta, det vill säga man lider för sin kristna tros skull.

Där dessa synliga tecken finns kan vi vara trygga med att också den osynliga kyrkan är etablerad. Självklart betyder inte detta att den aktuella kyrkan/samfundet/församlingen skulle vara perfekt, men det betyder att den är en gemenskap genom vilken Herren väljer att verka.

Hur ska vi då tänka kring sekulariseringen och den avfällighet som vi i vissa fall kan uppleva inom våra egna kyrkor och samfund? Personligen tänker jag här att vi behöver tillhöra en gemenskap som kan sägas kännetecknas av alla de sju företeelser som finns omnämnda i listan ovan. Om något av dessa saknas, och vi ändå tror att vi är kallade att vara kvar i det aktuella sammanhanget, bör vi se till att få del av de sju kännetecknens verklighet på annat håll – till exempel genom en bönegrupp eller församlingsgemenskap som kan komplettera vår egen. Om detta inte är möjligt menar jag att vi bör lämna vår nuvarande församling för att i stället gå med i en annan. Risken är annars att det är vi som blir påverkade av kyrkans sekularisering – inte tvärtom.

I vissa fall kan detta betyda att vi måste lämna vårt tidigare samfund. Men också denna vidsynthet är faktiskt en del av Nya testamentets definition av den kristna tron. Sann kristendom, det säger både Jesus och apostlarna, måste vandra hand i hand med kärleken till bröderna. Och detta gäller oavsett deras samfundsbeteckning. Som en av mina egna favoritteologer, Carl Olof Rosenius, uttrycker det: ”Det första tecknet på att Gud börjat verka i en människas hjärta är att hon börjar känna kärlek till och förtroende för levande och nitiska Guds barn. Och det första tecknet på att nådens liv hos en kristen börjar dö ut är att man börjar dra sig undan bröderna och söka sig ut i världen igen.”

Om vi ställer oss kallsinniga till våra kristna syskons väl och ve, eller om vi saknar förmågan att känna glädje över Guds rikes framgång inom andra samfund än vårt eget, då är vi i sanning fattiga. Vår djupa andliga identitet behöver vi nämligen ha i det som förenar – inte det som skiljer troende människor åt. En god andlig klarsyn innebär alltså också att kunna skilja det stora från det lilla, det frälsningsavgörande från det perifera.

Till och från höjs det röster som ifrågasätter denna betoning. En gudstjänst är ju så mycket mer än predikan. Och är det inte dessutom så att vi i dag lever i en väldigt ”ordtrött” tid – och att vi därför borde tona ned (eller i alla fall korta ned) förkunnelsemomentet i våra gudstjänster?

Nja, för egen del tror jag faktiskt inte det. Paulus skriver i Romarbrevet att ”tron [kommer] av predikan och predikan i kraft av Kristi ord” (Rom 10:17). Därmed kan man säga att det finns en särskild kraft i det talade ordet. En kraft till att väcka och ge näring åt vår tro, som visserligen kan ske på olika sätt (även en sång eller ett drama kan ju i någon mening förkunna Guds ord), men som ändå behöver få utrymme också genom en klar och bibelutläggande förkunnelse.

Just detta med förkunnelsens utformning är förstås en diskussion i sig. Det finns olika preferenser när det gäller detta, och vi måste ha en generös hållning när det gäller människors (och förkunnares) olikheter. Personligen tror jag dock att det finns anledning att reflektera över vad som är att betrakta som en ”bra predikan”.

Är det en predikan som berör åhörarna känslomässigt?

Är det en ”rolig” predikan?

Är det en retoriskt fulländad predikan?

Jag har i sak inte något emot något av dessa alternativ. Däremot är det ju långt ifrån självklart att ovanstående exempel verkligen leder till en fördjupad insikt om vad Guds ord säger! Om kriteriet bara är att visa att ”vi kan ha roligt även i kyrkan” eller att ”det där vittnesbördet/den där berättelsen berörde mig verkligen” (men gav mig inga insikter i vad Guds ord faktiskt har att säga utifrån den/de bibeltexter som predikan utgick ifrån) förbehåller jag mig faktiskt rätten att tveka.

Personligen kan jag nämligen ibland tänka precis tvärtom: det är viktigt att predikan får vara predikan. Om jag vill tala väldigt mycket om mig själv eller om jag vill göra stand up comedy så är det också OK – men kanske inte med predikstolen som min främsta plattform.

Lina Sandell berättar om ett samtal som hon en gång hade med Carl-Olof Rosenius, där de bland annat pratade om predikan som en måltid. Rosenius sa att maten faktiskt fyller sin främsta uppgift genom att uppehålla vår livskraft; vidare är det bara vid vissa speciella tillfällen som vi i efterhand kan säga att vi verkligen minns våra måltider. På motsvarande, sa Rosenius, sätt kan vi tänka kring förkunnelsen: vi behöver återkommande lyssna till predikan av Guds ord helt enkelt för att uppehålla vår tro – oavsett om vi blir starkt berörda av det som sägs eller inte. Men sen finns det också tillfällen då vi får lyssna till predikningar som likt festmåltider gör ett så djupt intryck på oss att de följer med oss länge – kanske hela resten av våra liv.

Jag tycker att Rosenius bild är väldigt talande. Inget ont om festmåltider, men man kan inte äta på restaurang varje kväll. Inte heller kan varje predikan vara livsförvandlande – men trots det behöver vi kontinuerligt utsätta oss för Guds ord genom förkunnelsen. För, som aposteln uttryckte det: ”tron [kommer] av predikan och predikan i kraft av Kristi ord”.