Ingen annan högtid kan mäta sig med påsken i betydelse. Den är höjdpunkten på det kristna kyrkoåret, och den sätter strålkastarljuset på några av de viktigaste händelser som den här världen har skådat. Om det inte vore för påsken, skulle det inte finnas någon kristen kyrka. Om det inte vore för påsken, skulle vår längtan efter sann och djup gudsgemenskap vara en ouppnåelig dröm.

Men varför är det egentligen så? Varför sätter kyrkan en sådan tillit till en serie händelser som innehåller så många orimligheter? För sanningen är ju den att det passionsdrama som vi den här veckan kommer att stanna upp inför är genomsyrat av svårsmälta inslag: ställföreträdande lidande, försonande död, uppståndelse från de döda …

Det här var något som redan de första kristna brottades med. Paulus skriver i en berömd bibeltext att ”vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap”. Men han lägger också till att ”för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet”.

På vilket sätt kan Jesu död och uppståndelse beskrivas som ”Guds kraft och vishet”? I fråga om uppståndelsen är kanske svaret uppenbart: Genom att uppväcka Jesus från de döda gjorde Gud klart att dödens makt över den här världen är bruten. Uppståndelsen var därmed en bekräftelse av vad som hade skett redan under långfredagen. Den var Guds ”kvitto” på att Jesu död hade haft avsedd effekt.

Så – vad var det egentligen som hände på korset? Varför behövde Jesus dö? På den frågan finns det många olika svar, och det finns inga skäl att spela ut dem mot varandra. Jesu död är både ”kraft” och ”vishet” i det att den gav en lösning på de problem som i och med synden har kommit in i den här världen: Människans främlingskap för Gud. Guds främlingskap för människan. Dödens och djävulens makt över skapelsen. Splittringen av mänskligheten i fraktioner, beroende på sådant som kön, etnicitet och social status.

I hjärtat av allt detta finner vi Gamla och Nya testamentets beskrivningar av Jesu död som en offerdöd. Eller som det också kan uttryckas: Jesu död blev till ”försoning” för oss människor. Därmed ska vi akta oss för att reducera långfredagens händelser till något enbart symboliskt. Jesu död skakade om i den andliga världen på riktigt. Korset ändrade spelplanen för gott.

Till de utmanande sidorna i det här budskapet hör att försoningen är en kraft i två diametralt olika riktningar. Enligt Bibeln berör den nämligen både djävulen och Gud. Det viktigaste vapen som den Onde är i besittning av – möjligheten att anklaga oss för vår synd – vreds i och med Jesu försoningsdöd honom ur händerna. Men på korset talar också Bibeln om att Guds vrede över synden fick sitt rättmätiga utlopp. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv”, skriver Paulus. Och i ett annat sammanhang: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe.”

Som hela världens domare vore det i längden omöjligt för Gud att visa överseende med synden. Även den synd som bor i ditt och mitt hjärta behöver därför tas om hand. Den behöver dömas – och den behöver sonas. Just detta är vad som skedde i och med den första påsken. ”Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten”, skriver Petrus. ”Genom hans sår är ni helade.”

Kan det vara värt ett halleluja?

Ursprungligen publicerad som ledartext i tidningen Världen idag

Av detta skäl tror jag att det är viktigt att vi inte för snabbt skakar av oss budskapet om korsets väg. Att lida för vår tro är inte bara en oönskad bieffekt av vår gemenskap med Herren – det är en direkt följd av att vi som kristna har slagit följe med en korsfäst Gud. Den som flyr bort från alla former av lidande som kristen, kan därför visa sig fly från sin egen Herre. Som Jesus själv säger: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).

Dessa perspektiv är särskilt viktiga att bära med oss när vi nu ska fokusera på kraften i det kristna livet. Att Jesus besegrade syndens, dödens och djävulens makt genom att lida är inte bara en slump eller en olycklig omständighet – det är en del av hemligheten med Guds kraft här i världen! ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn”, säger Jesus, ”men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv” (Joh 12:24-25).

På flera ställen i Nya testamentet beskrivs den kraft som hör samman med det kristna livet som en uppståndelsekraft. I Efesierbrevet utbrister Paulus i en lovprisning, där han ber att vi ska förstå ”hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam”. Och så lägger han till: ”Med denna kraft verkade [Gud] i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen” (Ef 1:19-20).

Särskilt tydligt kommer denna sanning till uttryck i Bibelns undervisning om dopet. ”I dopet”, skriver Paulus, ”blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda. Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus” (Kol 2:12-13).

Det som Paulus talar om är inte bara en erfarenhet i en avlägsen framtid, utan något vi kan erfara redan här och nu. Vi har gjorts levande med Kristus, skriver han. Rent konkret innebär detta att i den stund då vi kliver upp ur dopgraven – eller dopfunten om vi blir döpta i en sådan – då kliver vi in i en helt ny typ av liv, ett liv där Jesu seger över syndens, dödens och djävulens makt är en realitet att räkna med. Vi kliver in i vad jag själv tycker om att kalla för ”uppståndelselivet” – det liv där Guds egen uppståndelsekraft är närvarande i och genom oss själva.

Detta betyder inte att vi som troende skulle vara några andliga superhjältar som kan göra under och tecken hur och när vi vill. Gud har nämligen knutit sin uppståndelsekraft till två mycket specifika källor, källor som vi är helt och hållet beroende av om vi vill leva den typ av liv som vi här talar om. Nämligen Ordet och Anden.

Kraften i Guds ord slår emot oss redan på Bibelns första sida. När Gud låter himmel och jord bli till gör han det genom att tala. När han säger ”varde ljus!” så blir det ljus. Och på samma sätt med resten av skaparverket.

Något som inte är lika uppmärksammat är att samma fenomen går igen också i Jesu liv. När Jesus säger ”bli ren!” till en spetälsk man står det att han genast blir ren från sin spetälska (Matt 8:3). När han säger ”stig upp!” till en död flicka står det att hon genast börjar gå omkring (Mark 5:41-42). När han säger ”tig!” till en stormpiskad sjö står det att ”vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt” (Mark 4:39).

Det säger sig självt att om vi vill tala ord med denna typ av auktoritet, då måste de ha en djupare källa än våra egna önskningar. Som kristna är vi kallade att tala ord av frälsning, läkedom och befrielse – men för att kunna göra det med Guds auktoritet behöver vi först lyssna in vad Herren själv har på sitt hjärta. Uppståndelsekraften kan endast strömma fritt genom våra liv om vi vandrar i lydnad för Gud och hans Ord.

Samma sak gäller för den helige Ande. Petrus beskriver sin Mästares tjänst med orden att ”Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom” (Apg 10:38). I dag är det samme helige Ande som vilar över Guds folk i den här världen. När Herren så önskar kan vi därför vänta oss precis samma gärningar i våra liv som vi kan läsa om i Nya testamentet. Som Jesus själv intygar: ”den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större” (Joh 14:12).

Påskens drama återupprepas ständigt i den kristna kyrkans liv. Att bli lärjunge till Jesus är att öppna sig både för hans kors och hans uppståndelsekraft, hans förnedring och hans härlighet. På så sätt får vi också lära känna vår Mästare på djupet. Och vi får med våra liv göra Jesus Kristus synlig för den värld som har vänt sin Skapare ryggen.

Ursprungligen publicerad i tidningen Världen idag

Korset sticker ut i jämförelse med de flesta religiösa symboler. Det har inget av den skönhet som vi normalt brukar söka efter när vi ska ta fram ett nytt, säljande ”varumärke”. Ändå står det i centrum både av den kristna tron och av den kristna kyrkans självförståelse – ett trotsigt tecken på en logik som går den här världens vise förbi. Som aposteln Paulus skriver: ”detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” (1 Kor 1:18).

Korset är den enda platsen i mänsklighetens historia där himmel och jord har fått ett fullkomligt, jämbördigt möte. På korset, säger Bibeln, lägger Gud all den här världens synd och ondska på sin egen Son. Men samtidigt sker också det omvända: All den himmelska världens andliga välsignelse bereds möjligheten att landa på jorden. Eller med Paulus ord: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att för vår skull ta förbannelsen på sig … Så skulle hedningarna genom Kristus Jesus få den välsignelse som gavs åt Abraham och vi sedan få den utlovade Anden på grund av tron” (Gal 3:13-14).

Av detta skäl är korset en berättelse också om dig och mig. Korset vittnar om en både enastående och oförtjänt generositet från Guds sida – en kärlek som är beredd att gå i döden för vår skull. Men det berättar också om något som de flesta av oss helst av allt inte vill tänka på: att synden i våra liv är något fruktansvärt. Att vår vilja att klara oss själva utan Gud får konsekvenser som ligger utanför vår egen kontroll. Därför ber vi också i en av vår kyrkas syndabekännelser: ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår, och har del i världens bortvändhet från dig.” Jesus dog inte bara för synden i största allmänhet. Han dog för din och min skull.

Men korset är en berättelse om våra liv också på ett annat sätt. För den som väljer att göra Jesus till sin Herre kommer hans kors att bli en ständigt närvarande realitet. När vi studerar evangelierna blir det tydligt att det som Jesus gick igenom under sina sista dagar på jorden var ett koncentrat av vad han redan hade fått möta under hela sin offentliga tjänst. Mitt i de fantastiska berättelserna om Jesu undervisning, underverk och möten med människor finns det nämligen ett ständigt närvarande element av fiendskap. Bara i Johannesevangeliet kan vi läsa om hur Jesus – långt innan det slutgiltiga påskdramat – blir bortstött av sin familj, får sitt rykte nedsvärtat, anklagas för att vara besatt, hotas med arrest och hotas med stening.

Och det chockerande är alltså att Jesu budskap till sina lärjungar är att precis samma reaktioner kommer att bli följden av deras eget beslut att följa honom. I sitt avskedstal till de tolv säger han: ”Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag har sagt er: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er” (Joh 15:19-20a). I ett annat sammanhang väljer Jesus att koppla samma budskap direkt till sin egen, förestående död: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).

Korsets mönster i de troendes liv kan av detta skäl inte komma som en överraskning. Varje människa som väljer Jesus som sin Herre behöver ta med också lidandet i sina beräkningar. Långfredagens budskap handlar också om oss.

Samtidigt är det förstås viktigt att säga att uttrycken för detta lidande kan variera. Precis som för Jesus kan det handla om martyrdöden. Alla utom en ur hans närmaste lärjungakrets skulle gå detta bistra öde till mötes. Antalet blodsvittnen under kyrkans 2000-åriga historia beräknas till svindlande 60 miljoner – av vilka nästan 2/3 miste livet under 1900-talet!

I vår del av världen har vi varit förskonade från de mer brutala formerna av Kristuslidande. Men även här finns det ett korsbärande att räkna med. Ett av de vanligaste är den ensamhet som ligger i att vara kristen i en sekulär miljö. Liksom de missförstånd vi kan möta för att vår världsbild och våra prioriteringar är annorlunda jämfört med våra vänner och arbetskamrater som inte delar vår tro. Det finns ett utanförskap, en skam, en förvirring som hör samman med att vara Jesu Kristi lärjunge – också i Sverige i dag. Ett lidande som tar sig uttryck i att inte bli förstådd, inte accepterad, inte älskad.

När vi möter denna typ av reaktioner får vi påminna oss om att allt är som det ska. Vi får styrka både oss själva och våra nära och kära med att ”tjänaren är inte förmer än sin herre”. Inte så att vi ska börja söka lidandet, eller bete oss illa och av det skälet dra på oss omgivningens förakt. Men om vi följer vår Mästare i spåren kommer vi ofelbart att smaka också på hans kors. Som det så kärnfullt slås fast av Paulus: ”Så kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas” (2 Tim 3:12).

Ursprungligen publicerad i tidningen Världen idag

För en muntlig undervisning på detta tema, se följande lektion från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår: