Första gången som denna fråga på allvar kom att väckas var i samband med den donatistiska striden i 300-talets Nordafrika. Denna kretsade kring frågan om sakrament som delades ut av avfälliga präster ändå kunde betraktas som giltiga. Kyrkans svar var ja – kraften i sakramenten ligger inte hos den enskilde prästen utan hos Kristus och hans löftesord.

Nästa gång som frågeställningen slog ut i full blom var i samband med den protestantiska reformationen. I spänningen som uppstod i relation till den Romersk-katolska kyrkans företrädare valde man då att definiera den sanna kyrkan med orden ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (Confessio Augustana art VII). I samma dokument slog de evangeliska teologerna fast att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.”

För reformatorerna var det uppenbart att denna definition uteslöt betydande delar av den synliga kyrkan. Men det man ifrågasatte var alltså inte kyrkan som sådan – Luther, Calvin och de andra förnekade ju aldrig att det fanns kristna katoliker. Vad de i stället ifrågasatte var att man kan sätta ett likhetstecken mellan kyrkan som institution (den synliga kyrkan) och kyrkan som andlig realitet (den osynliga kyrkan). Med hänvisning till Jesu liknelse om ogräset i åkern (se Matt 13:24–30) påpekade man att den synliga kyrkan aldrig kommer att vara helt och hållet ”ren”; först på den yttersta dagen ska det visa sig vad som verkligen var fött av Gud här på jorden.

Därmed har vi tagit två viktiga steg i vårt försök att ringa in den sanna kyrkan:

1) Kyrkans identitet och förmåga att förmedla evangeliets kraft står och faller inte på några enskilda ämbetsutövares liv och lära. För många av oss är redan detta en stor lättnad!

2) Vi måste skilja mellan den synliga och den osynliga – sanna – kyrkan. Den senare kommer inte att bli helt uppenbar förrän vid Jesu återkomst.

Trots detta är det förstås naturligt att vilja hålla sig så nära ”the real thing” som möjligt. Och här har reformatorn Martin Luther hjälpt oss genom att räkna upp så många som sju synliga tecken som han menar måste känneteckna den sanna kyrkan:

1) Där förkunnas Guds ord.

2) Där praktiseras dopets sakrament.

3) Där firas nattvard.

4) Där utövas nycklamakten, det vill säga där förmedlas syndernas förlåtelse till var och en som omvänder sig och tror.

5) Där finns ett predikoämbete, vilket i första hand innebär att det finns ett ledarskap med pastoralt ansvar.

6) Där förekommer bön och lovprisning till Kristus.

7) Där erfar man korsets smärta, det vill säga man lider för sin kristna tros skull.

Där dessa synliga tecken finns kan vi vara trygga med att också den osynliga kyrkan är etablerad. Självklart betyder inte detta att den aktuella kyrkan/samfundet/församlingen skulle vara perfekt, men det betyder att den är en gemenskap genom vilken Herren väljer att verka.

Hur ska vi då tänka kring sekulariseringen och den avfällighet som vi i vissa fall kan uppleva inom våra egna kyrkor och samfund? Personligen tänker jag här att vi behöver tillhöra en gemenskap som kan sägas kännetecknas av alla de sju företeelser som finns omnämnda i listan ovan. Om något av dessa saknas, och vi ändå tror att vi är kallade att vara kvar i det aktuella sammanhanget, bör vi se till att få del av de sju kännetecknens verklighet på annat håll – till exempel genom en bönegrupp eller församlingsgemenskap som kan komplettera vår egen. Om detta inte är möjligt menar jag att vi bör lämna vår nuvarande församling för att i stället gå med i en annan. Risken är annars att det är vi som blir påverkade av kyrkans sekularisering – inte tvärtom.

I vissa fall kan detta betyda att vi måste lämna vårt tidigare samfund. Men också denna vidsynthet är faktiskt en del av Nya testamentets definition av den kristna tron. Sann kristendom, det säger både Jesus och apostlarna, måste vandra hand i hand med kärleken till bröderna. Och detta gäller oavsett deras samfundsbeteckning. Som en av mina egna favoritteologer, Carl Olof Rosenius, uttrycker det: ”Det första tecknet på att Gud börjat verka i en människas hjärta är att hon börjar känna kärlek till och förtroende för levande och nitiska Guds barn. Och det första tecknet på att nådens liv hos en kristen börjar dö ut är att man börjar dra sig undan bröderna och söka sig ut i världen igen.”

Om vi ställer oss kallsinniga till våra kristna syskons väl och ve, eller om vi saknar förmågan att känna glädje över Guds rikes framgång inom andra samfund än vårt eget, då är vi i sanning fattiga. Vår djupa andliga identitet behöver vi nämligen ha i det som förenar – inte det som skiljer troende människor åt. En god andlig klarsyn innebär alltså också att kunna skilja det stora från det lilla, det frälsningsavgörande från det perifera.

Utgivningen har fått mig att reflektera lite över vad som har hänt sedan första gången boken kom ut. Min bild är nämligen att budskapet om Gud som helig behöver predikas mer än kanske någonsin tidigare i vårt land. På ett plan är förstås detta inte något konstigt. Guds helighet är, tillsammans med Guds kärlek, de i särklass mest grundläggande egenskaperna hos Herren. Helighet är en egenskap som tillskrivs honom på mer än 600 ställen i Guds ord.

Men samtidigt råder det inte någon tvekan om att just denna aspekt av Guds väsen utmanar vår tids religiösa tänkande i grunden. Beskrivningen av Gud som upphöjd, som avskild och som vred över synden passar helt enkelt inte in i den typ av gudsbild som dominerar den postmoderna förkunnelsen. Den populära författaren Jonas Gardell talar i sin bok Om Gud om ”en spricka av iskall och farlig helighet som varken Gud eller människa sedan dess kunnat överbrygga” och som vi därför bör göra upp med som kristna. I linje med detta pågår i Svenska kyrkans arbete med ny kyrkohandbok en nedtoning av det som brukar kallas för ett ”hierarkiskt språk”, med konsekvensen att talet om Gud som helig och upphöjd – och ännu mer som Herre och Kung – reduceras avsevärt.

Ett av problemen med denna utveckling är att den tenderar att sätta människan i stället för Gud i tillvarons centrum. Det är människans villkor, människans perspektiv, som sätter agendan. Och den uppenbara risken med detta att vi stänger oss ute från den pånyttfödelse och förvandling som bara Herren själv kan ge oss. Vi blockerar oss från kraften hos den Gud som ”förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka” (Ef 3:20).

Just detta är också hemligheten bakom Nya testamentets undervisning om helgelsen. I delar av EFS och Svenska kyrkan har jag ibland mött en rädsla för att talet om lärjungaskap och en kristen livsstil ska leda till syndakataloger och lagiskhet. Ibland har det till och med hävdats att det inte skulle vara ”lutherskt” att tala om helgelse.

För min del räcker det att läsa Martin Luthers utläggning av tio Guds bud för att slå fast att den här typen av förkunnelse måste höra hemma också i en luthersk kyrka. Men en nyckel för att undvika onödiga fallgropar tror jag samtidigt är att peka på att helgelsen inte främst handlar om våra gärningar för Gud, utan om Kristi gärningar genom oss. Paulus skriver: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt” (Rom 12:2). Grammatiken i apostelns ord är viktig. Vi ska låta oss förvandlas, säger Paulus, inte ”förvandla oss”. Helgelsen är i grunden den helige Andes verk.

Guds Ande verkar å andra sidan inte i något vakuum. Mönsterbilden för de troendes helgelse är Jesus Kristus själv, han som enligt Paulus har blivit vår nya lag (se 1 Kor 9:21; jfr Fil 2:5). Dessutom får vi hela tiden spegla oss i – och utmanas av – de förmaningstexter som är så centrala i Nya testamentets brev. Guds Ande i våra hjärtan kommer aldrig att påverka oss i strid med det som han redan har sagt i sitt Ord. Därmed finns det inte någon motsättning mellan att ”låta sig förvandlas” och att hålla fast vid apostlarnas lära. Som Paulus uttrycker det hela: ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning … Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte” (Fil 2:12–13).

Varför kan det då sägas att vår lutherska identitet betyder att vi inte ska fästa någon vikt vid Nya testamentets etiska riktlinjer, i alla fall inte när de står i konflikt med vårt samhälle i stort? Att det enda som vår förkunnelse ska fokusera på är evangeliet – ofta definierat som Guds kärlek till alla människor – och inte på ”lagen”? En viktig förklaring till detta tror jag står att finna hos den svenske teologen Gustaf Wingren.

Wingren, som hade sin storhetstid på 50-, 60- och 70-talet, utövade stort inflytande på ett antal betydelsefulla EFS-teologer. Hans böcker fanns i kurslitteraturen på Johannelund under 60-talet. Wingrens teologiska program fick en stor del av sin särart genom att han betraktade lagen som en följd av synden, och att den därför inte kunde ha något positivt att tillföra i det kristna livet. Som en följd av detta kom han att förneka också lagens tredje bruk, som är ett teologiskt uttryck för Nya testamentets vägledning till helgelse. Som förkunnare, hävdade Wingren, ska vi bara förkunna evangeliet. Den etiska vägledningen möter vi nämligen på andra sätt – i första hand i skapelsen och i de föränderliga seder och konventioner som råder i samhället i stort.

Wingren var en stark kritiker av de syndakataloger som förekom inom väckelserörelsen, något som gjorde honom intressant utifrån de processer som då pågick inom EFS. Och eftersom samhället fortfarande var så präglat av kristna värderingar gjorde det inte någon större skillnad för vilka grundläggande etiska principer som predikades. I dagens Sverige är dock läget ganska annorlunda. Klyftan mellan Bibelns och samhällets värderingar har ökat, något som samtidigt har avslöjat en betydande brist i Gustaf Wingrens teologi. Utifrån hans sätt att tala om lag och evangelium har man nämligen till stor del saknat redskap att ha en kritisk distans när det gäller samhällsutvecklingen. Ännu tydligare har detta blivit i Svenska kyrkan, där man har uppdraget att fungera som folkkyrka och därmed bygger mycket av sin identitet på att innesluta majoriteten av den svenska befolkningen. Vad gör man då när majoriteten inte längre är präglad av de bibliska värderingarna?

Mitt möte med våra lutherska syskon i Norge, Danmark och Finland har gjort mig övertygad om att vi i Sverige har blivit präglade av ett antal tankesätt som i praktiken ligger långt ifrån det som är vårt ursprungliga, lutherska arv. Våra syskon i de andra inremissionerna är betydligt flitigare läsare av både Luther och Rosenius än de flesta EFS:are. Kanske är det inte trots det, utan på grund av det, som de har behållit en mer traditionell syn på helgelsen och diskuterar etiska frågor med större hänsyn taget till bibelmaterialet.

Skriften allena – Sola scriptura

Detta är fundamentet i den reformatoriska teologin. All troslära behöver bygga på ett noggrant studium av den heliga Skrift. För reformatorerna var udden i formuleringen riktad mot katolska kyrkan, som man menade hade gett en alldeles för stark ställning åt den kyrkliga traditionen. Kopplat till detta försökte man också gå tillbaka till källorna – ad fontes – för att på så sätt kunna urskilja vad som stod att läsa i de mest ursprungliga kopiorna av Bibeln. Därmed lyckades man avslöja ett antal sentida tillägg till den grekiska texten. Man avfärdade också de apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna som grund för kyrkans lära. Dessa kunde visserligen, som Luther uttryckte det, vara ”god och nyttig läsning” – men inte mer än så.[1]

Även i vår tid finns det förstås en risk att vi låter traditionen styra för mycket både över vår bibelläsning och vår bibeltolkning. Också i reformatoriska kretsar. De flesta kyrkor tycks därtill ha en fallenhet för att – medvetet eller omedvetet – skapa sig en ”kanon i kanon”, som gör att det är vissa texter som man ofta återvänder till och bedömer som viktiga, medan andra stämplas som sekundära och kanske aldrig ens läses av den vanlige kristne.

Det här behöver inte bara vara fel, så till vida att det finns texter i Guds ord som måste betraktas som mer centrala än andra. Särskilt gäller detta i fråga om Jesu liv, död och uppståndelse. Men samtidigt är det lätt att traditionen i själva verket spelar oss ett spratt. Att vi sorterar bort texter mer för att vi tycker att de är svåra eller anstötliga, än för att de är mindre viktiga. Att något är perifert betyder ju inte heller att det är utan värde. I värsta fall hamnar vi i stället där betydande delar av Sveriges kristenhet har hamnat: Att kristen tro blir reducerad till ett harmlöst kärleksbudskap, utan vare sig omvändelse, helgelse eller tro på den dubbla utgången. Kort sagt ett budskap som har en mycket svag koppling till det vi stöter på under en genomläsning av de fyra evangelierna. Hur hamnade vi egentligen där?

Ett annat område som förvisso har varit en frestelse i de flesta tider, men som i dag måste betraktas som extremt aktuellt, är vår tendens att bygga våra liv och vår tro på känslor, majoritetsuppfattningar och mer eller mindre tillfälliga trender. Det reformatoriska budskapet in i vår egen tid kan mot denna bakgrund formuleras som att det bara är Ordets uppenbarelse som är att betrakta som verkligt ”helig”. Framför allt är det bara där som vi kan finna den tröst som ”trumfar över” våra egna sinnestillstånd. Känslorna går upp och ner, men Herrens ord består för evigt. Som psalmförfattaren Lina Sandell uttrycker det hela: ”Jesus, håll mig blott vid Ordet, det är klippfast grund. Då skall jag ej gå förlorad i den mörka stund. / Mänskomeningar och tycken, ack, hur skifta de. På ditt vissa ord allena lär i tron mig se.”[2]

Inget av detta ska naturligtvis tolkas som att vi inte skulle ha någonting att lära av den kristna traditionen. Att inte vilja lyssna till de heliga som har levt före oss är bara dumt, och ett uttryck för en falsk evolutionistisk syn om att mänskligheten måste bli bättre och klokare för varje ny generation. Tyvärr är det inte så enkelt. Men slagordet om ”Skriften allena” betyder ändå att det finns en prövosten som ligger utanför vår egen tradition, och varje gång det uppstår någon form av konflikt mellan dessa två är det Bibeln som måste ha det sista ordet.

I alla fall enligt ett reformatoriskt synsätt.

Nåden allena – Sola gratia

Alla kristna vet nog att vi blir frälsta av nåd, men det som reformatorerna reagerade på i deras egen samtid var att nåden och de goda gärningarna så ofta bakades ihop i samma ”kaka”. Resultatet blev att det var svårt att finna frälsningsvisshet, eftersom kyrkan själv inte ansåg att det var tillräckligt att förtrösta på Guds nåd.

Nu behöver vi ju inte läsa länge i Guds ord för att se att ”tron utan gärningar är död”. Men rent själavårdsmässigt är det ändå avgörande att kunna lita på att helgelsen, hängivenheten, de andliga övningarna etcetera visserligen fyller en viktig funktion – men att det endast är tack vare nåden som vi blir frälsta. Med apostelns ord: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig” (Ef 2:8–9).

I många reformatoriska kretsar har man samtidigt varit medveten om att det finns en annan fallgrop utifrån den här betoningen, och det är att vi börjar ”synda på nåden” – att vi alltså tar Guds favör för given, som om den vore en rättighet snarare än en dyrbar gåva. Men när vi gör detta är det inte längre ”nåden allena” vi bekänner oss till. I stället är det en ny form av gärningsrättfärdighet, om än i andra kläder.

Det var detta som den tyske teologen, och sedermera martyren, Dietrich Bonhoeffer identifierade i sin samtids lutherska kyrka. I det inledande kapitlet till boken Efterföljelse skriver han: ”Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende. Idag gäller vår kamp den billiga nåden. Billig nåd betyder nåd som gottköpsvara, bortslumpad förlåtelse, bortslumpad tröst, sakrament till nedsatta priser; nåd som kyrkans outtömliga förrådskammare, varifrån det öses ut, tanklöst och gränslöst, med lättfärdiga händer; en nåd utan pris, utan kostnad.”[3]

Mot detta ställer Bonhoeffer den dyra nåden, som ger evangeliernas budskap rättvisa: ”Dyr nåd är den förlorade skatten i åkern. Den människa som finner den går med glädje och säljer allt vad han äger för skattens skull. Den är den kostbara pärlan, som köpmannen byter till sig mot alla sina dyrbarheter, Kristi konungsliga välde som får människor att riva ut det öga som är dem till förförelse, den är Jesu Kristi eget rop, som får lärjungen att lämna sina nät och följa honom.”[4]

Ett annat sätt att uttrycka detta på är att nåd inte blir nåd bara för att man använder sig av de rätta orden. Faktum är ju att den liberala teologin – som ofta älskar ordet nåd – ofta är den mest lagiska av dem alla, eftersom den tenderar att förflytta fokus från Guds övernaturliga handlande genom Kristus – hans död och uppståndelse, och vårt absoluta beroende av Guds frälsning – till det kristna livets etiska dimension.

Och det intressanta med det här är ju att det i praktiken för oss tillbaka till precis samma situation som reformatorerna från början reagerade mot. När kristendomen reduceras till ett i första hand etiskt budskap, kan man nämligen säga att nåden och de goda gärningarna på nytt har bakats ihop till samma ”kaka”. Det blir otydligt var nåden börjar och gärningarna tar vid, och den själavårdande effekten av ”nåden allena” uteblir.

Tron allena – Sola fide

Detta slagord kan till stora delar ses som en ”tvilling” till det föregående. Vi blir frälsta av nåd genom tro, i kontrast till att bli frälsta genom våra goda gärningar.

I vår tid är det ovanligt med kristna som rakt ut säger att de sätter sin förtröstan till sina gärningar. Möjligen kan vi ibland göra detta utan att förstå vad vi gör. Till exempel har jag i flera sammanhang hört människor säga saker i stil med ”du duger som du är i Guds ögon” och ”han/hon som är så snäll måste få komma till himlen” – vilket förstås är att beteckna just som en gärningslära, eftersom man sätter sin förtröstan till personliga meriter snarare än till Guds nåd. Men som sagt: den här typen av uttalanden är inte alltid genomtänkta ur en dogmatisk synvinkel.

Till saken hör dock att det finns en betydande förvirring även när det gäller det lilla ordet ”tro”. Särskilt under trosrörelsens och Livets Ords framväxt var det en ganska vanlig erfarenhet att den så kallade trosundervisningen förknippades med krav, prestation och dåligt samvete. Orsaken till detta var att betoningen på tron som det som öppnar oss för Guds välsignelser – något som är bibliskt och sant – i vissa lägen kunde omvandlas till ett krav: ”om du inte blir välsignad på det sätt som du hade förväntat, måste det handla om den svaga eller bristfälliga tro”.

Här tänker jag att Luthers egen definition av tro kan vara med och lösa upp knuten. Vid flera tillfällen talade denna reformator om tron som ”tiggarens tomma hand” som sträcker sig ut för att ta emot en allmosa. Precis som tiggarens utsträckande av handen är nödvändigt, sa Luther, är det för Jesus och apostlarna centralt att vi i tro tar emot det som blir förmedlat genom den kristna förkunnelsen. Annars får den inte någon verkan i våra liv. Vad som däremot blir fel är när vi utifrån detta börjar betrakta vår tro som en form av ”gärning” som vi ska få någon form av belöning för. Tron är nämligen i första hand en gåva från Herren själv. Och om det är någon som ska få ett tack, är det ju inte den fattige tiggaren som sträcker ut sin hand – utan den förbipasserande (alltså Gud) som i sin generositet lägger allmosan i vår hand.

Eller i klartext: Tron är nödvändig, men den är ytterst sett en gåva. Den är inte en ”gärning” som Gud ”belönar”, utan den kanal som måste till för att vi ska öppna oss för hans välsignelser. Som Jesus själv uttrycker det i sitt samtal med Marta: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” (Joh 11:40).

Slutligen kan det kanske vara värt att nämna att en del av reformatorerna hade en onödigt snäv definition av Nya testamentets tal om ”gärningar”. När Paulus talar om dessa syftar han nämligen inte bara på en människas handlingar, utan på det judiska folkets tilltro till sin egen etnicitet och till de identitetsmarkörer som spelade en så central roll i deras förbund med Gud: lagen, templet, sabbaten, omskärelsen med mera. I det nya förbundet, säger Paulus, är det bara tron på Jesus Kristus som räknas – allt annat är att betrakta som ”skräp” och som en ”förlust för Kristi skull” (Fil 3:8, 7).

Detta är också en sant reformatorisk hållning.

Kristus allena – Solus Christus

Det finns ett starkt och befriande fokus på Jesus Kristus i den reformatoriska teologin. Precis som i ovanstående citat ur Filipperbrevet har man från protestantiskt håll – och allra mest i de många väckelserörelserna – varit mån om att ingenting ska börja skymma talet om Jesus och hans försoningsdöd.

Det här ligger också väl i linje med Nya testamentets budskap. ”Alla Guds löften har i honom fått sitt ja”, skriver Paulus (2 Kor 1:20). Den mest uppenbara tillämpningen av detta är att Jesus är vår enda föreskrivna väg till frälsning. ”Jag är vägen och sanningen och livet”, säger Jesus. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Men Jesus är också nyckeln till allt annat som Nya testamentet talar om i fråga om Guds välsignelser över sitt folk. För att än en gång citera Paulus: ”Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning” (1 Kor 1:30).

I stora delar av dagens kristenhet är den här sanningen hotad. I stället för att röra oss på det så kallade ”frälsningsplanet” – där Jesus är centralgestalten – har vi på många håll börjat röra oss enbart på skapelseplanet, som betonar de frågor som är gemensamma för alla människor oavsett tro. Från början kan det här ha varit ett lovvärt försök att korrigera en alltför snäv världsbild, där skapelsen och det civila samhällets angelägenheter hade tryckts ut i periferin. Guds tanke är trots allt att frälsningsplanet och skapelseplanet ska existera parallellt, både i förkunnelsen och i vår kristna praktik.

Problemet uppstår i stället när vi tar nästa steg och börjar knyta samma löften till skapelseplanet, som de som i Bibeln är förknippade med frälsningsplanet. När vi till exempel menar att frälsningens gåva har blivit given åt oss alla, oberoende av vår relation till Kristus. Eller att vi alla är att beteckna som Guds barn, trots att Bibeln bara ger detta ärenamn åt dem som personligen har tagit ställning för Jesus som Frälsare och som Guds son (se Joh 1:12, Gal 3:26; 1 Joh 3:1 med flera).

Kristus allena är alltså ett slagord som hjälper oss att se den exklusivitet som Nya testamentet tillskriver Jesus Kristus. Därmed ser vi också att det inte går att skilja från de båda tidigare slagorden. Nåden allena, tron allena och Kristus allena är som ett tretvinnat rep som förkunnar Jesu unika plats i Guds frälsningsplan. Så snart vi förlorar denna dyrbara sanning ur sikte, gör vi i själva verket våld på evangeliet.

Alla våra andliga behov har blivit mötta genom Jesu liv, död och uppståndelse. Vågar vi lita på detta även för egen del?

Ära till Gud allena – Soli Deo gloria

Det sista av de fem slagorden är i praktiken en hel livshållning. Det är också så som det från början var tänkt att uppfattas. ”Allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom”, skriver Paulus (Kol 3:17).

För reformatorerna innebar detta inte minst ett bemyndigande av vardagen. För Martin Luther – den forne augustinermunken – var det till exempel viktigt att slå fast att de som gick i kloster inte hade något företräde framför dem som tjänade Gud i det civila samhället. Eller som han uttryckte det i Stora Katekesen: ”Att en präst står där i gyllene skrud eller att en lekman hela dagen ligger på knä i kyrkan – sådant beundrar och prisar man, men att en fattig tjänsteflicka sköter ett barn och troget fullgör vad som åligger henne, det anses som intet.”[5]

För Luther var detta något uppenbart orimligt. Det var också en viktig motivering till vad som brukar beskrivas som den lutherska kallelseläran, där Luther betonade att hela våra liv – inte bara de ”andliga övningarna” – är att betrakta som en gudstjänst. Våra jobb ska därmed inte bara betraktas som en inkomstkälla, utan som en del av vår kallelse som Guds barn.

Men inte minst står ändå Soli Deo gloria för vad som borde vara målsättningen för våra liv i stort. Som kristna är vi inte kallade att leva med oss själva i centrum. Inte heller är vi kallade att bygga våra egna imperier. I stället ska vi främja det som är Jesu sak i den här världen.

För mig personligen har detta varit en av de mest glädjefyllda upptäckterna i det reformatoriska arvet. Luther talar ofta om att vi som syndare har blivit inkrökta i oss själva, och i en postmodern tid – där var och en förväntas vara sin egen herre, och där vi dessutom förväntas ”definiera” oss själva och hålla fast vid vår egen ”sanning” – blir detta mönster ytterligare förstärkt. Som nutida västerlänningar lever vi därmed i en kultur som i praktiken förvisar oss till just den sociala och existentiella ensamhet som Bibelns författare vill hjälpa oss att undvika. Precis som mytens Narcissos riskerar vi att tyna bort i vår egen självupptagenhet.

Men i mötet med evangeliet är det något som händer, som blir till en förvandling också av det här sättet att tänka och fungera. När vi låter den tretvinnade tråden – nåden, tron och Kristus – få definiera våra liv lyfts vi ut ur vår egen ”pool of self”. Vi upprättas till ett liv i tillbedjan, gemenskap och tjänande och vi får bidra till en större och oändligt mycket mer svindlande story än den vi skriver på medan vi är kvar i vår egen inkrökthet.

Det är bara denna story, som handlar om Guds ära och Guds rike, som kan ge våra liv den djupgående mening som vi från början var skapade för. När reformationens fem slagord får vara ledstjärnor för våra liv på jorden, kan vi därför vara säkra på att vår existens kommer att bestå och ha ett värde hela vägen in i evigheten.

Artikeln är ursprungligen publicerad i Theofilos nr 1 2017

[1] Ur Luthers företal till apokryferna. I den första svenska helbibeln från 1541 uttrycks det så här: ”Apocrypha. Thet äro: Böcker som icke finnas i then Ebreiska Bibelen, ock äro fördenskul icke lika räknade wid the andra Böcker i then helga Skrift: dock nyttiga til at läsa.”

[2] Sionstoner 211.

[3] Dietrich Bonhoeffer, Efterföljelse, Verbum, andra reviderade svenska upplagan 1995, s 25.

[4] Ibid, s 26

[5] De Tio budens avslutning i Stora katekesen. Texten ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag 1957.