Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.

• Släck inte Anden
• Förakta inga profetior
• Pröva allt
• Ta var på det som är bra
• Avhåll er från allt slags ont

I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med “släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med “avhåll er från allt slags ont”.

Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?

Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.

Bakgrunden

Thessaloniki var en stad där flera viktiga vägar korsades och som hade en närhet till havet som gjorde att den också bidrog till att göra det till en viktig handelsstad. En typisk stad för Paulus att besöka, utifrån sin missionsstrategi, alltså. Paulus besökte staden under sin andra missionsresa, under något av 40-talets sista år. I tid är det alltså troligen mindre än 20 år efter Jesu död och uppståndelse. Paulus vistelse blev kort, men framgångsrik. Tre sabbater predikade han i synagogan, men sedan drevs han och hans medarbetare iväg, efter att dess ledare blivit avundsjuka på den framgång som evangeliet haft, bland både judar och hedningar.

Det fanns många saker som Paulus inte hade hunnit undervisa om och trots att han enligt brevtexten gjort upprepade försök att återkomma, så hade “satan hindrat honom” (1 Thess 2:17f). I två brev så kompletterar Paulus sin undervisning och svar på frågor.

Första Thessalonikerbrevet är antagligen den äldsta boken i Nya Testamentet. Somliga forskare daterar Jakobs brev till mitten av 40-talet, men den dateringen är vansklig.

Vad vi har i Första thessalonikerbrevet är alltså kristenhetens äldsta dokument och tillika en grundläggande undervisning för nykristna.

Mot den bakgrunden blir uppmaningarna vi nu ska titta på ännu intressantare. Här får vi alltså den absoluta ABC-kursen i karismatik!

Släck inte Anden

Så börjar Paulus. För att uppmaningen ska vara relevant, så måste elden redan brinna. I sin bok God’s Empowering Presence (GEP), så återkommer Gordon Fee ofta till detta. Paulus argumenterar inte för ett rikt karismatiskt liv. Han förutsätter att det finns och argumenterar utifrån dess existens. Fee säger att Paulus nämner karismatiska fenomen, inklusive helanden, under och tecken och profetia som självklarheter.

Detta gäller också thessalonikerna. Trots att Paulus vistelse hos dem varade mindre än en månad, så finns det i församlingen ett rikt karismatiskt liv. Det kristna livet hade tydligen enligt Paulus denna gestalt från allra första dagen. Karismatik var varken knutet till en enskild person (aposteln själv), enligt timglasmodellen, eller något som vanliga kristna skulle tillägna sig senare i sin vandring med Gud, sedan de “mognat”.

Andens liv hör alltså till de absoluta grunderna i det kristna livet och Andens gåvor är verkligen givna av nåd, inte som troféer eller belöning för lång och trogen tjänst.  Också 1 Kor 12-14 är skrivet till omogna kristna. Men ingenstans uppmanar Paulus dem att bli mindre karismatiska, men de ska utöva sin karismatik under mer ordnade former och i kärlek.

Thessalonikernas teologiska kunskaper var högst begränsade. Somligt hade de fått om bakfoten, andra saker hade de ännu inte alls fått höra. Exempelvis vad som händer med dem som dör! Men detta till trots, så uppmanar Paulus dem alltså inte att låta Anden brinna på sparlåga till dess att de blivit “mer grundade i Ordet” eller att inta en avvaktande hållning med tanke på det förväntade avfallet och antikrists uppträdande med falska under och tecken i sin arsenal av bländverk (Se 2 Thess 2).

Inte heller ser man hos Paulus något spår av tanken på att karismatiken skulle finnas en kort tid och sedan försvinna (cessationism). Tvärtom bedyrar han att den kommer finnas kvar ända intill Jesu återkomst (1 Kor 1:7; 13:10).

Utgångspunkten för Paulus senare punkt om prövning är alltså att det först måste finnas något att pröva, i form av rik karismatik i församlingslivet.

Förakta inte profetiskt tal

Paulus plockar sedan fram den enskilda nådegåva som han också i andra sammanhang speciellt betonar: Profetians gåva. Vad är det för behov han upplever av att nämna denna gåva särskilt? Är den månne inte inkluderad i den första uppmaningen?

Ju mer jag studerar karismatik i Bibeln, kyrkohistoria och nutid, desto tydligare blir det för mig att den profetiska gåvan spelar en nyckelroll. Som ingen annan gåva bygger den upp, uppmuntrar och tröstar. Det var genom den gåvan som Timotheos blev varse sin andliga utrustning (1 Tim 1:18; 4:14). Om den pentekostala individuella erfarenheten är den att tungotalet ofta blivit en slags öppning in i personliga upplevelser av rikare andeliv, så verkar den profetiska gåvan spela en liknande roll för gemenskapen som helhet.

Samtidigt är det lätt hänt att just profetiskt tal föraktas, beroende på att det alltid har en mänsklig komponent. Det finns ingen felfri karismatik i Nya Testamentet. I någon mån kommer alltid profetia präglas och färgas av den som utövar gåvan. Och ibland kan det bli helt fel, även för den som har goda avsikter.

Ibland har jag till och med föraktat profetiska ingivelser som jag själv har fått!

Den som hoppar över punkt två och går direkt till den tredje, att pröva allt, riskerar alltså att göra sin “prövning” utifrån en attityd av ringaktning. En sådan attityd kommer med nödvändighet påverka prövningen.

Pröva allt

Här kommer alltså uppmaningen till att pröva. Men lägg märke till att vi ska pröva allt, inte bara vissa personers budskap eller budskapen som helhet. Återigen, för Paulus är karismatik en blandning av gudomligt och mänskligt. Att hitta vissa felfria budskap och ta till sig dem, medan varje annat budskap ska förkastas i sin helhet, det är inte prövning, som Paulus ser det. Det är att göra det för lätt för sig!

Just i denna fälla föll kyrkan ett par generationer senare. I boken Didache, så ges instruktioner om hur församlingen ska förhålla sig till profeter. Först och främst så förutsätts det i Didache att profetia endast utövas av ett fåtal individer, som reser runt och stannar en ganska kort tid på varje plats. Dessa profeter ska prövas utefter några enkla kriterier, typ om de vill ha betalt för vad de gör. (Just det kriteriet kan man ana bottnar i församlingens fasta ledares vilja att så att säga “svälta ut” profetismen.)

En profet som befinns hålla måttet ska man sedan inte vidare pröva alls, enligt Didache. Varje ord en sådan profet säger ska okritiskt hörsammas. Allt annat vore att häda Anden! (Paulus gör här en dubbel facepalm.)

Jag menar att denna utveckling gjorde kyrkan dåligt rustad att hantera montanismen. Paulus ord om prövning förutsätter att profetiskt tal innehåller grått, medan i Didache är allt svart eller vitt. Montanisterna hade en viktig poäng, kyrkan höll på att förlora sin ursprungliga karismatiska vitalitet, men när både rörelsens anhängare och motståndare delade upp sig i den svartvita syn som finns i Didache, så blev konsekvensen att rörelse såväl internt spårade ur i villolära och att kyrkan i övrigt befästes i en starkare antikarismatisk hållning. Båda parter förlorade på att begreppet prövning gjordes svartvitt!

Vi kan också snabbt fråga oss hur prövningen skulle gå till, enligt Paulus. Den bok han skriver är alltså NT:s äldsta. Jämförelser med skriften var omöjlig, eftersom 26 av NT:s 27 böcker var oskrivna. Troligen hade församlingen på sin höjd ett enstaka exemplar av Septuagintaöversättningen av Gamla testamentet att dela på. Ja, före Gutenberg, så var tillgången på skrivna Biblar tämligen minimal. Prövning i Första thessalonikerbrevet måste innebära något annat än att bara jämföra med Bibeln.

Paulus gör faktiskt en prövning åt oss i 2 Thess 2:1f. Vi uppmanas där att inte tappa fattningen eller bli uppskrämda, även om någon “hänvisar till Anden”. Sedan hänvisar han till en given lärogrund. Prövning kan sägas bestå av två delar. En renodlat andlig, som handlar om den inre gudagivna känslan, att behålla fattningen och lugnet och fråga efter om det finns en “resonans” i mitt inre. En del som består av att jämföra med den undervisning som apostlarna förmedlat, som för oss idag återfinns i Bibeln.

Vi kan också notera att de ovan nämnda profetior som utpekade Timotheos till en specifik slags tjänst omtalas i just plural. Upprepade gånger hade alltså profetiska budskap framförts och bekräftat varandra. Inte ens vänskapen med en apostlagestalt som Paulus upphävde den principen. På samma sätt så ser vi att Anden i “stad efter stad” förvarnade Paulus på vad som väntade honom i Jerusalem (Apg 20:23).

Ta vara på det som är bra

Så kommer vi till de båda punkter som allt ska leda fram till. Poängen med karismatik är inte dess utövning i sig, utan att den ska bygga upp, den ska bli “till nytta” (1 Kor 12:7). (Karismatik har alltså ett instrumentellt värde, inte ett inneboende värde.) Det är helt OK om underverk väcker förundran. Det ser vi många exempel på i Nya Testamentet. Man får tycka att det är både coolt och häftigt!

Problem kan dock uppstå om det stannar där. All de tre första stegen mynnar ut i att det ska finnas något gott att ta vara på! Det sätter åter fingret på attityden. Om din attityd inte innebär att du söker efter det goda i det som sker, så har du ett problem, och det oavsett om det beror på antikarismatiskt avståndstagande eller om det beror på att du stannar i en ytlig karismatik som bara fokuserar på manifestationerna i sig.

Att ta vara på det goda ställer också frågan om tillämpning i fokus. När Paulus hörde varningarna om att åka till Jerusalem, så tolkade hans vänner det som att han inte borde åka, medan Paulus själv endast såg det som en “mental förberedelse” (Apg 21:10-14). Om man sedan tänker på att Paulus kom att tillbringa flera år i fängelset, ständigt tyngd av oro för alla församlingar, så är det inte så svårt att se hur dessa profetior i allra högsta grad måste ha medverkat till att hålla humöret uppe hos honom. Utan dem hade han säkert haft lätt att tro att han satt i fängelse för att han klantat till det och förebrått sig själv när han inte kunnat besöka församlingarna. Ja, kanske är den tanken lite spekulativ, men i vart fall inte så långsökt.

Jag rekommenderar alltid att man ska skriva ner vad Gud gör och säger, inte för att det ska vara en vägledning jämförbar med Bibelordet, utan för att vi ska kunna ta vara på det goda, exempelvis genom att kunna påminna sig om det. Karismatiska upplevelser har nämligen en tendens att tyna bort efter ett tag. Vår mänskliga natur är alltför ofta att förtränga det goda Gud gjort. Att återkomma till vad Gud gjort är också en källa till tacksamhet och lovprisning.

Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör! (Psalt 103:2)

Ett annat skäl till att anteckna vad Gud gör är att ta ett fortlöpande ansvar för den karismatik man utövat och den karismatik som andra utövat gentemot dig. På så sätt kan vi lära av misstagen, men vad bättre är, också dra lärdom av framgångarna!

Avhåll er från allt slags ont

Slutligen den sista punkten. Och lägg märke till att detta är just den sista punkten. Om utgångspunkten för vårt tänkande kring karismatik är att vi ska fokusera på saker att undvika, då kommer vi att släcka Anden! Frågan om vad gott det finns att ta vara på måste komma först, sedan frågan om det negativa.

När Paulus nu talar om att avhålla sig från allt ont, så använder han ett ord som har främst en moralisk innebörd (grekiskans poneros). Ordet för det goda (kalos) att hålla fast vid i versen framför är mer generellt i sin syftning. När Paulus kommer till denna femte punkt, så är hans tanke redan på väg vidare till den slags övergripande etiska instruktioner som kom att bli så flitigt förekommande andra hälften av de brev han skulle komma att skriva under resten av sitt liv (Ex. Rom 12-16; Gal 5-6; Ef 4-6).

Man kan rent utav ifrågasätta om den hör ihop med de andra fyra eller om det är en återgång till den generella uppmaning som fanns i vers 15. Det finns inget förbindelseord i grekiskan mellan vers 21 (ta vara på det goda) och vers 22 (avhåll er från det onda), även om Bibel 200 stoppar in ordet “och”. Utifrån dessa exegetiska detaljer, så kanske det rent utav är bättre att tala om ett fyrpunktsprogram, än ett fempunktsprogram. Och den tanken i sin tur gör det än tydligare att Paulus syn på karismatiken är genomgående offensiv!

Min favoritsport är basket. När jag tränade några basketlag med absoluta nybörjare på 90-talet, så lade jag märke till en sak. Det var lättare att träna defensiv än offensiv. Trots all skott- och dribblingsträning, så blev det successivt färre och färre poäng när vi spelade mot varandra på träning. Alla lärde sig helt enkelt hur man stoppar den andre, mer än vad vi lärde oss göra poäng. Tittar man på hur basketspelare tränar, så är det tydligt att kvoten mellan att träna sig på att göra poäng kontra att stoppa den andre från att göra poäng kantrar helt och hållet över till offensivens fördel.

Men defensiv är inte oväsentligt. Michael Jordan räknas inte som bäst bara för att han gjorde flest poäng av alla under tio säsonger. Han kunde dominera matcher också de dagar då skotten inte föll. Han behärskade både anfall och försvar.

Jag har fått vissa reaktioner på tidigare inlägg där jag anklagas för att negligera eller släta över de inslag i karismatiken som är osunda eller fejkade. Då har man läst mig slarvigt! Det jag säger här och på alla andra ställen är att det finns inga bebisar som inte producerar smutsigt badvatten. Men att skölja av dem och tappa ut badvattnet är inte en enstaka handling, utan något man behöver göra flera gånger i veckan. Och fokus måste ligga på babyn, inte badvattnet.

Det är alltså väsensskillnad på att ta avstånd från det onda enligt Paulus föredöme och att efterlysa någon slags hypotetiskt felfri karismatisk miljö. Sådana har aldrig funnits och kommer inte att finnas. De karismatiska gåvorna har en inneboende begränsning. Om de inte hade det, så skulle vår mänsklighet vara bortkopplad när Andens gåvor var i funktion, och det är inte så vi mognar och utvecklas som människor.

Frågan är alltså inte om vi ska ta avstånd från det onda, utan hur det görs. Om karismatiken utövas av en felande människa, i brist på felfria, så prövar vi och behåller det goda. Om den utövas av en fallen ledare, så kan det visserligen vara så att det finns något gott i de gåvor som är i bruk, men för den personens eget bästa, så är det rekommendabelt att ta en time-out och gå igenom en bearbetnings- och upprättelseprocess. Vi undviker alla inslag av fejk, inklusive de överdrifter som lätt uppstår när någon vill göra ett vittnesbörd lite extra remarkabelt. Falska profeter och apostlar är vi först och främst extremt försiktiga med att kalla någon, eftersom det är ett så vanligt misstag, som dödar all vidare dialog, men i de solklara fall där de förekommer, så ska de naturligtvis inte ges någon plattform.

(Påpekanden om att person x eller y bör betraktas som en falsk profet faller helt utanför detta blogginläggs ärende, och kommer inte att släppas igenom i kommentarsfältet.)

Enskild och kollektiv tillämpning

Paulus nämner specifikt tungotalet som en gåva att utöva i enskildhet, men gör klart för oss att det karismatiska livet främst utövas tillsammans med andra. Inte heller Första thessalonikerbrevet var tänkt att dupliceras till varje enskild medlem för läsning under enskild andakt. När Paulus skriver om att inte släcka Anden, o s v, så handlar det om vad som sker när församlingen lever sitt gemensamma liv.

Nu finns det dock en naturlig enskild tillämpning av texten. Vi har inte ett kollektivt medvetande, utan det är jag som individ som ska högakta profetiskt tal. Det är jag som individ som ska delta i prövningen av vad jag är med om och behålla det goda.

Som individ behöver jag också ställa mig frågan om vad jag ska göra när min vardag inte är full av en andlig förnyelse som skulle kunna släckas. Hur ska man göra där elden inte brinner? Jag har alltför ofta sett uppmaningar till att “gräva där du står” eller i tro ta emot all andlig kraft man behöver under enskild andakt, till och med så det skuldbelägger den som åker på konferens. Men hos Paulus är det tydligt att karismatik utövas just i gemenskap. Och att åka på konferens eller då och då besöka en annan församling än den egna är, menar jag, snarast en nödvändighet. Allt annat vore att försöka genomföra ett andligt stålmansideal. Vi är inte stålmannen, vi är enkla och bristfälliga människor. Vi behöver varandra.

Så som individ gäller att om det inte brinner där du finns just nu, så sök upp elden! Som församlingspastor såg och ser jag detta enbart som en tillgång. Jag har rent utav sagt till mina medlemmar att det bästa de kan göra för sin lokala församling kan vara att ibland besöka en annan församling!

Men då kanske vi tappar dem för gott, brukar invändningen vara. Och jag svarar att visst finns den risken, men jag vill alltid vinnlägga mig om den offensiva attityden. Chansen finns att det blir fler personer i min församling som fylls av Anden och för en aldrig så liten chans att det ska ske, är jag beredd att ta stora risker!

En församling som är rädd för att tappa medlemmar till andra för att gräset där skulle vara grönare, bör prioritera att vattna och göda den egna gräsmattan, snarare än att bygga staketet högre mot granntomten.

Slutsats

Den som intar en offensiv attityd till karismatik kommer att göra misstag, men den som intar en negativ attityd kommer att missa allt vad Anden vill ge!

Efterskrift

Jag har också lärt mig en annan sak. Att den som lämnar en församling på grund av besvikelse och går till en ny vanligtvis inom kort kommer att bli besviken också på den och gå vidare ännu en gång. Att leta efter felfria församlingar är dödfött. Hittar du den, så slutar den vara felfri i samma ögonblick du kliver över dess tröskel.

Under den förnyelse- och tillväxtfas som vi hade i Sjömarkens missionskyrka på 80-talet, så kom det ett tjogtal sådana människor till oss, och de bedyrade hur mycket bättre vår församling var än deras gamla. Vi slickade fåfängt i oss berömmet, bara för att inom ett par år se hur de nästan allihop hade blivit besvikna också på oss och försvunnit iväg.

Orsakerna till detta är flera. En orsak är att det de senaste decennierna ofta inte har varit gångbart att tala om sådana sidor hos Gud som kan väcka motstånd hos oss själva eller andra. När Gud bara finns till för att bekräfta och stryka medhårs är det ganska naturligt att vi inte vill lyssna på talet om en Gud värd att frukta!

En annan orsak kan vara att vi helt enkelt inte vet vad som ligger bakom detta utmanande och lite skrämmande ord. Är poängen med gudsfruktan att vi ska gå och vara rädda för Gud? Låt mig genast säga att jag inte tror att detta är gudsfruktans huvudsakliga innebörd. Låt mig också säga att ja – till viss del kan det nog vara så.

Få bibliska berättelser ger en så levande bild av vad gudsfruktan är som Jesajas möte med Gud i templet. Genom att ta del av denna skildring kan vi därför få god hjälp att ringa in vad det innebär att frukta Herren:

I det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.”

Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot.”

Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.”

Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes 6:1–8)

Det bör knappast råda någon tvekan om att Gud, när han möter Jesaja i templet, uppenbarar sig själv som den Helige. ”Helig, helig, helig”, sjunger seraferna – alltså änglarna – runt Guds tron (Jes 6:3). Och Jesaja ropar: ”Ve mig, jag förgås!” (Jes 6:5). Profetens reaktion är på intet sätt konstig. Gud är fullkomlig – han är helt och hållet ren – och i mötet med Herren blir Jesaja överväldigad av sin egen brist på helighet.

När vi läser vidare i berättelsen kan vi dock konstatera att budskapet inte stannar med detta. En av seraferna får till uppgift att ta ett glödande kol från altaret. Därefter säger den: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad” (Jes 6:7).

Av resten av Jesajaboken förstår vi att mötet med Herren satte djupa spår i profetens liv. Jesaja hade fått möta den helige Guden, och när han upptäckte att Gud inte bara var helig utan också villig att förlåta honom trots all den synd som han bar på, var han beredd att ändra hela sin livsinriktning. Hans första reaktion efter att Gud hade uppenbarat sig var att på stående fot erbjuda sig att bli Herrens budbärare: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes 6:8).

Många människor bär på vad jag skulle kalla för en osund rädsla för Herren. Antingen litar de inte på honom – kanske för att de misstänker att han är farlig eller nyckfull – eller så har de någon gång konfronterats med Guds helighet och blivit skrämda. De har upptäckt att Gud stöter bort det som är synd i deras liv, och i stället för att be honom om förlåtelse har de dragit sig undan i vrede eller skam.

Inte minst med tanke på detta är det intressant att ta del av Jesajas reaktion i mötet med Herren. Även han möter ju Gud som den Helige. Även han blir på ett omskakande sätt påmind om sin egen synd. Men Jesaja får också upptäcka något mer: Han får upptäcka att Gud är en förlåtande Gud. ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig, och din synd är försonad”, säger ängeln med det glödande kolet. Och först då blir bilden komplett. Gud är helig, men han är också nådig. Med ett annat språkbruk: Jesus är lejonet av Juda, men han är också offerlammet (se Upp 5:5–6).

Att frukta Gud är i Bibeln detsamma som att leva i medvetenhet om att båda dessa sidor finns hos vår Skapare. Det är att i allt man gör ha både Guds helighet och Guds förlåtelse för ögonen. Till skillnad från rädsla beskriver gudsfruktan därför den troende människans hållning till Herren. Gudsfruktan, skulle man kunna säga, är en kombination av bävan inför Guds helighet och tacksamhet över hans nåd. Som det så talande formuleras av psalmisten: ”Tjäna Herren med fruktan, och gläd er med bävan” (Ps 2:11).

En hållning med konsekvenser

Vad innebär det då att leva på ett sätt som är präglat av gudsfruktan? Som jag själv ser det handlar denna inställning mycket om att leva konsekvent som kristen. Det handlar om att i alla lägen göra det som är gott och rätt – oavsett om vi själva får ut något av det eller inte. Och att, när vi trots allt faller i synd, be Gud om förlåtelse för detta.

Rent konkret kan det alltså vara gudsfruktan som får oss att vara ärliga när vi lämnar in vår deklaration, även om ingen skulle komma på oss om vi valde att fuska. Gudsfruktan är det som får oss att säga ifrån om vi får för mycket växel när vi handlar på ICA – inte för att vi annars skulle bli upptäckta, utan för att vi med våra liv vill återspegla den helige Guden. Gudsfruktan är det som gör att vi inte löser barnbiljett när vi själva eller våra barn eller barnbarn har passerat åldersgränsen för den billigare taxan.

Men gudsfruktan är också det som håller oss från att reducera den kristna tron till att bara bli ett etiskt program eller ett visst sätt att leva. När vi gör detta begår vi nämligen den orätten mot Herren att vi får evangeliet att framstå som ett budskap om vad vi kan göra för Gud snarare än om vad Gud genom Kristus har gjort för oss. Det är bara i den Heliges närhet som vi kan fyllas av Andens frukt och förvandlas till hans likhet.

Ingenstans i Bibeln är gudsfruktan ett så centralt begrepp som i vishetslitteraturen. Både i Psaltaren, Ordspråksboken och Predikaren är det tydligt att gudsfruktan hör samman med en respekt för de normer om rätt och fel som den Helige har lagt ned i sin skapelse. ”Den som fruktar Herren lever rättsinnigt, den som föraktar honom går krokiga vägar”, står det i Ordspråksboken (Ords 14:2). Och i ett annat sammanhang: ”Att frukta Herren är att hata det onda. Högfärd, högmod, ett ont leverne och en falsk mun, det hatar jag” (Ords 8:13).

Ett annat sätt att beskriva gudsfruktan är med andra ord att det är en hållning präglad av insikten att Gud är vår Domare. Alltså: att Gud är den norm efter vilken allting ska dömas och bedömas. Petrus skriver:

Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.

Om ni ropar ”Fader” till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar. (1 Pet 1:14–17)

Inför denna undervisning måste vi alla rannsaka oss själva. Kan vi ärligt säga att vi fruktar vår Herre? Lever vi med Gud och hans helighet som norm också för de små valen och i de vardagliga tingen? Hatar vi det onda på samma sätt som Gud hatar det onda? Svaret på dessa frågor kan i princip sägas visa om vi vandrar i gudsfruktan eller inte.

Genom hela Bibeln finns ett tydligt samband mellan att å ena sidan känna Gud och att å andra sidan göra hans vilja. Orsakerna till detta är flera, och en av dem har vi redan varit inne på: Man kan helt enkelt inte undgå att förvandlas om man lever i gemenskap med Herren! Johannes skriver:

Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ”Jag känner honom” och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att leva så som han levde. (1 Joh 2:3–6)

Även Paulus är tydlig med att vår gemenskap med Herren måste få konkreta uttryck. I sitt tal till kung Agrippa säger han att ”jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och i hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen” (Apg 26:20). Senare i livet klagar han över de människor som ”försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom” (Tit 1:16).

Kanske kan de här bibelorden vara ett tilltal också till vår tid? I det tänkande som råder i Sverige i dag tycks det ju hela tiden bli svårare att ta något på riktigt stort allvar. Även vi kristna – som rimligen borde känna både Herren och hans vilja – har en förmåga att leva på ett förbluffande inkonsekvent sätt. Å ena sidan sjunger vi lovsånger där vi beskriver Gud som vår Herre och Kung, å andra sidan får hans Ord inte förvandla oss i grunden. Ofta och länge kan det talas om hur viktigt det är att kyrkans förkunnelse är ”jordnära” och ”vardagstillvänd” – men nåde den predikant som blir för närgången i sina utläggningar av trons konsekvenser!

Här har vi mycket att lära oss av det gamla Israel. Den troende israeliten uppmanades att inte bara artigt lyssna när lagen förelästes. Tvärtom förväntades Guds torah få konsekvenser för alla livets olika sidor. I Femte Moseboken kan vi läsa:

Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar. (5 Mos 6:4–9)

Som Guds egendomsfolk förväntades Israel leva i gemenskap med Gud – och det både var och är omöjligt att göra detta utan att samtidigt lyda hans bud.

Helgelsen och domen

Tydligare än kanske någon annanstans kommer gudsfruktans konsekvenser fram i Nya testamentets texter om domen. Domen är ju den Stora Uppdelningens Dag, den dag då fåren ska skiljas från getterna (se Matt 25:32). De som kände sin Frälsare här på jorden – det är både Jesu och apostlarnas budskap – kommer efter domen att få leva i gemenskap med honom i himlen. De som däremot inte ville ha med honom att göra, kommer att få sitt avståndstagande bekräftat i helvetet (se 1 Thess 1:6–10).

I båda dessa fall är nyckelordet ”relation”. På domens dag kommer ingen människa att bli förvånad över var hon till sist hamnar. Alla människor kommer att dömas utifrån den relation som de hade till Herren under sina jordeliv. Jesus själv säger till dem som blir dömda till helvetet: ”Jag har aldrig känt er” (Matt 7:23).

Men det intressanta är nu att både Jesus och apostlarna ibland talar om domen på ett delvis annorlunda sätt, nämligen som en ”dom efter våra gärningar”. Jesus säger: ”Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar” (Matt 16:27). Paulus skriver: ”[Gud] skall ge var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, men vrede och dom åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten” (Rom 2:6–8). Uppenbarelseboken, till sist, återger Jesu löfte: ”Jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar” (Upp 22:12).

Hur kan detta komma sig? Om Bibeln talar om domen som ett konstaterande av tillhörighet – en uppdelning mellan de människor som lever i gemenskap med honom och de människor som inte gör det – hur kan det då komma sig att Nya testamentet så ofta talar om att vi ska dömas efter våra gärningar? Den enda rimliga slutsatsen är att gemenskapen med Gud måste få till följd att vi blir förvandlade. Det är omöjligt att ”känna” Gud utan att samtidigt vara en kanal för hans vilja.

Detta perspektiv på Guds dom blir extremt tydligt i Jesu tal om tidens slut (Matt 24–25). Mot slutet av detta tal berättar Jesus en liknelse om hur alla människor en gång ska stå till svars inför honom för hur de har förvaltat de ”talenter” – alltså de egenskaper, resurser och möjligheter – som de hade tillgång till under sina jordeliv (Matt 25:13–30). Domen, säger Jesus, står i proportion till hur mycket var och en har blivit anförtrodd. Som det står i ett annat sammanhang: ”Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer” (Luk 12:48).

Sist i Jesu tal kommer så den berömda skildringen av Människosonens dom (Matt 25:31–46), där ”alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna” (Matt 25:32). Och det intressanta med denna skildring är att Jesus konsekvent väljer att lyfta fram våra gärningar när han talar om domen. Eller för att vara mer exakt: Han säger att vi ska dömas efter hur vi har behandlat den grupp människor som av Jesus kallas för ”dessa mina minsta bröder” (Matt 25:40).

Vilka är egentligen dessa ”bröder”? Ja, om man läser igenom Matteusevangeliet finner man faktiskt att både uttrycken ”bröder” och ”dessa mina minsta” – liksom parallelluttrycket ”dessa små” – varje gång de förekommer är en omskrivning för människor som är kristna. I Matteus tionde kapitel säger Jesus: ”den som ger en av dessa små en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge – amen säger jag er: Han skall inte gå miste om sin lön.” (Matt 10:42, min kursivering). Samma språkbruk används i det artonde kapitlet, där Jesus talar om allvaret i att förleda någon av ”dessa små som tror på mig” (Matt 18:6, min kursivering).

Den slutsats vi kan dra av detta är alltså att något av det viktigaste vi kommer att dömas för på domens dag är vårt förhållningssätt till andra kristna! Varför då? Personligen tror jag att anledningen till detta är att ingenting bättre kan indikera om vi identifierar oss med vår Frälsare än att vi bryr oss om också hans församling. Kristi kyrka – i Bibeln ofta kallad för hans kropp – är den gemenskap som har vuxit fram utifrån mötet med den uppståndne Frälsaren. Vad Jesus förväntar sig är alltså att vi ska älska honom som är församlingens huvud så högt att vi inte föraktar ens de svagaste eller mest utsatta lemmarna i hans kropp. Som Johannes så tillspetsat formulerar det:

Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder [= en medkristen], så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder. (1 Joh 4:20–21)

Med all säkerhet kommer den yttersta dagen att bli omtumlande för oss alla. På flera ställen i Bibeln blir vi varnade för att det som på jorden uppfattas som värdefullt och viktigt på domens dag kommer att underkastas en helt annan bedömning. Människoöden som här framstod som misslyckade kommer att visa sig ha varit Gud både till glädje och behag, medan händelser som på jorden verkade avgörande kommer att framstå som oviktiga eller till och med skadliga.

Som vi tidigare har sett är de enda gärningar som i Nya testamentet räknas till helgelsen de som Gud själv har fått göra genom oss. En bred definition av dessa gärningar skulle därför kunna vara ”allt sådant vi gör som en konsekvens av vår tro och lydnad för Herren”. Förutom konkreta handlingar kan detta innefatta sådant som uthållighet eller lidande för Kristi skull. Jesus själv säger: ”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen.” (Matt 5:11–12)

Domens dag – en glädjens dag!

För vissa läsare kan säkert Bibelns tal om att vi som kristna ska få ”lön” på domens dag upplevas främmande. Vad är det för mening att tala om en lön när det ändå måste vara så att vi alla är i behov av Guds nåd för att inte gå förlorade? Det enda svar jag kan ge på denna fråga är att Nya testamentet faktiskt talar om detta och att det därför behöver integreras också med vår egen teologi. ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona”, säger Jesus till församlingen i Smyrna (Upp 2:10). Och Paulus skriver till de kristna i Korint:

Efter den nåd som Gud gav mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och en annan bygger nu på den. Men var och en bör se till hur han bygger. Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen [domens dag] kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld. (1 Kor 3:10–15)

Få saker kommer på domens dag att bereda oss större glädje än vetskapen om att vi redan på jorden fick fungera som kanaler för Jesu liv och kraft (jfr Dan 12:2–3). På motsvarande sätt kommer få saker att orsaka större grämelse än att lyssna till Herrens redovisning av de tillfällen som vi på jorden hade att förhärliga honom, men där otro, rädsla och egen bekvämlighet kom i vägen för de planer han hade för oss. ”Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön”, skriver Johannes (2 Joh v 8).

För mig kom den här delen av Bibelns undervisning att bli mycket levande när jag för några år sedan var ledare på ett nyårsläger för tonåringar. På nyårsafton hade vi temat ”Jesu återkomst” och det var jag som fungerade som mötesledare. Efter en fantastisk predikan av en kvinnlig talare gick jag fram till mikrofonen för att bjuda in till förbön. Men när jag stod där och skulle tala blev jag plötsligt helt överväldigad av det budskap vi hade lyssnat till. På ett påtagligt sätt kom Guds Ande över mig, och jag blev påmind om det allvar som finns inbyggt i budskapet att vi en dag ska avlägga räkenskap för hur vi har levt våra liv på jorden.

Ända sedan dess bär jag med mig denna utmaning från Herren. Vårt sätt att här och nu förvalta vår tid, våra gåvor och våra resurser kommer på domens dag att belysas av den helige Guden! Självklart inser jag att vi alla kommer till korta när vi väl står där inför vår Domare. Den ende som på domens dag kommer att visa sig värd ”makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen” är Jesus själv (se Upp 5:12). Men ju mer vi här och nu låter Herren bruka oss, desto större ära kommer vi att få bereda honom vid hans återkomst och dom (se 1 Thess 2:19–20). Och på den dagen kommer det inte att finnas någon större glädje än att få ge Jesus all ära för vad han har gjort!

Att älska Guds domar

Förutom allt detta är naturligtvis domens dag den dag då vår Skapare ska få sista ordet i fråga om ont och gott. Både i Gamla och Nya testamentet lyfts domedagen fram som den dag då all världens ondska ska få sitt slutgiltiga straff. Domen är den gode Gudens slutgiltiga triumf, då allt som här i tiden har stått hans vilja emot måste böja sig inför honom.

Mot den här bakgrunden kan vi också konstatera att domen i grunden är något gott. Domens dag är godhetens seger över ondskan. Den är trons, hoppets och kärlekens seger över otron, mörkret och själviskheten. Domens dag är den dag då det ska visa sig att det inte finns någon fördömelse ”för dem som är i Kristus Jesus” (Rom 8:1; jfr 1 Joh 4:17).

En direkt konsekvens av detta är att vi som kristna är kallade inte bara att tolerera Guds domar, utan också att samtycka till dem. Faktum är att martyrerna i Uppenbarelseboken till och med längtar efter Guds dom: ”Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?” (Upp 6:10).

Ett annat sätt att beskriva detta är att vi är kallade att på livets alla områden ge Gud rätt. Vi är kallade att helhjärtat älska de saker som Gud älskar och att helhjärtat hata de saker som Gud hatar. Om Jesus själv står det:

Gud, din tron står i evigheters evighet, och rättens spira är ditt rikes spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. (Heb 1:8–9/Ps 45:7–8)

Inte minst den andra halvan av detta citat är intressant. Jesus var på ett överlägset sätt smord med glädjens olja för att han i allt samtyckte med Herrens vilja. I grund och botten går ju detta tillbaka på det som enligt Jesus är det största och främsta budet: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd” (Matt 22:37). Att älska Herren är detsamma som att ära och respektera honom för den han är. Om vi vill älska Gud för den han är behöver vi följaktligen älska honom också som vår Domare!

En person som har påverkat mig själv mycket i synen på detta är Rick Joyner och hans skrifter. Joyner tillhör den amerikanska profetrörelsen och har blivit uppmärksammad bland annat för sina böcker Finalkampen och Kallelsen. I båda dessa delar han med sig av ett antal syner han har tagit emot om den kristna församlingen och dess utmaningar i den yttersta tiden. Även om vi alltid bör nalkas denna typ av litteratur med försiktighet gör jag själv den bedömningen att både Finalkampen och Kallelsen bygger på genuina tilltal från Herren.

I båda dessa böcker får Rick Joyner träda in i Jesu domssal och konfronteras med Jesu dom över sitt eget och andra troendes liv. Han får möta människor som levat tidigare i historien och han får höra hur deras liv blev bedömda när de skulle göra räkenskap inför Herren. Precis som Jesus själv antyder (se Luk 13:30) visar det sig att en människas liv kan bedömas helt annorlunda i himlen än det bedömdes här på jorden.

Ett av de viktigaste budskapen i Finalkampen och Kallelsen är annars att det i Guds domar finns ett starkt inslag av glädje och befrielse. Som kristna, får vi veta, har vi lika lite skäl att vara rädda för domen som vi har att vara rädda för någon annan del av Bibelns undervisning.

Men kan man då säga att denna syn på domen stämmer överens med Nya testamentets undervisning i övrigt? Står det inte om Jesus själv att han inte kom till världen ”för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh 3:17)? Och måste inte detta betyda att domen är något negativt? För egen del tänker jag att svaret på dessa frågor beror på vilket perspektiv man väljer att anlägga. Låt mig förklara.

När Jesus kom till världen var en av hans viktigaste uppgifter att uppenbara för mänskligheten hurdan Gud verkligen är. ”Ingen har någonsin sett Gud”, skriver Johannes. ”Den enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd” (Joh 1:18). Ett viktigt skäl till varför Jesus kom hit till vår värld var alltså att övertyga oss människor – vi som genom synden har blivit rädda för Gud och misstänksamma mot honom – att han faktiskt går att lita på. Genom att bota sjuka, driva ut onda andar och uppväcka döda, samt genom att på ett kärleksfullt sätt bemöta alla dem som kom till honom, visade Jesus att Gud står på det godas sida.

Detta innebär dock inte att domen lyser med sin frånvaro i Jesu liv och tjänst. Snarare tvärtom. Dels visar Nya testamentet att både otron och orättfärdigheten blev orsak till starka fördömanden från Jesu sida (se Matt 17:17; 18:7; 23 m fl). Dels står det att Jesus undervisade om både helvetet och den yttersta domen – den dom som enligt Jesus har blivit överlämnad i hans egna händer (se Joh 5:22).

Sist men inte minst talar Nya testamentet om hur Jesus på korset fick bära straffet för all den ondska som sedan syndafallet hade satt sin prägel på den här världen. På korset drabbades Jesus av Guds vredesdom över synden. Han blev, som Paulus uttrycker det, ”en förbannelse i vårt ställe” (Gal 3:13). Eller med Jesajas ord:

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom. (Jes 53:5–6)

Den i dag så populära uppfattningen att Jesus tonar ner Guds ”gammaltestamentliga” krav på rättfärdighet går stick i stäv med Nya testamentets budskap. Om något är det nämligen tvärtom. På korset får ju Guds egen Son – han som själv är den enda människa som har varit utan synd – ta straffet för hela människosläktets ondska. Korset, har någon sagt, är den ”åskledare” där Guds vrede över synden får sitt rättmätiga utlopp.

Eftersom talet om korset är själva kärnan i den kristna förkunnelsen (se 1 Kor 1:18–25) har vi all anledning att ta denna sanning på allvar. Att bli kristen är detsamma som att bejaka korsets budskap. Det är att ta Guds parti mot syndens, dödens och djävulens makt och att samtycka till hans dom över ondskan både i världen i stort och i våra egna liv.

Att bli kristen kan med andra ord beskrivas som att träda in under Guds dom. Att bekänna sitt beroende av Guds nåd och förlåtelse och säga till Herren: ”Ja, Herre, synden i mitt liv är verkligen precis så ond och frånstötande som du säger att den är. Därför ber jag nu att du dömer mig för den. Jag ber att din kompromisslösa dom här och nu drabbar allt det som är fel i mitt liv.”

När vi gör detta kommer Guds dom att falla över våra liv. Men samtidigt som vi bekänner vår synd ber vi också om våra synders förlåtelse. Detta sker genom att vi hänvisar till Jesus och hans försoningsdöd. Vi säger till Herren. ”Du har all rätt i världen att döma mig, och därför vill jag också underkasta mig din dom. Men tack vare din nåd har din vrede över synden redan drabbat din Son Jesus Kristus. Därför ber jag att själv få gå fri.”

Att be denna bön – som naturligtvis kan bes på ett annat sätt eller med enklare ord – är att med Paulus ord gå in i ”Guds barns härliga frihet” (Rom 8:21). Det är att i tro omfatta det löfte som profeten Jesaja fick motta hundratals år innan Jesu födelse: att Guds dom visserligen måste gå också över våra liv, men att straffet för våra synder skulle falla på Jesus Kristus.

Anden som budbärare om dom

Den person i Guds treenighet som på ett särskilt sätt har till uppgift att göra dessa sanningar levande för oss är den helige Ande. Andens huvudkallelse är att på olika sätt underlätta för oss människor att se på Jesus. ”Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er”, säger Jesus (Joh 16:14).

En viktig aspekt av detta uppdrag är att visa oss på vårt beroende av Jesus och – mer specifikt – på vår synd. Först när vi ser synden i vitögat kan vi nämligen förstå att vi behöver Guds förlåtelse. Jesus säger om Anden:

… när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd. (Joh 16:8–11)

Syndens mest grundläggande uttryck, säger Jesus, är att människan inte vill leva i tro på honom. Hon vill inte göra sig beroende vare sig av honom eller hans undervisning. Men denna otro, säger Jesus, har den helige Ande till uppgift att avslöja. Bara om vi ger Anden vår tillåtelse till detta kan vi bli räddade från helvetets eld.

Med tanke på det här är det förstås oerhört viktigt att vi inte stänger oss ute från Guds dömande verk. Om vi inte låter oss formas av Guds syn på vår synd kommer vi att allt mer glida bort ifrån Herren. Vi kommer att i allt högre grad ta synden i försvar, och vår insikt om behovet av förlåtelse kommer att förblekna. Hebreerbrevets författare skriver:

Se till att ni inte avvisar honom som talar [Gud]. Ty om inte de [israeliterna] kunde komma undan, som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur mycket mindre skall då vi kunna det, om vi vänder oss bort från honom som varnar oss från himlen. (Heb 12:25)

En annan infallsvinkel på detta är att den helige Ande redan under vårt jordeliv vill förbereda oss för den yttersta domen. Den helige Ande vill hjälpa oss att här och nu göra upp med vår synd och våra felaktiga tankebyggnader. På så sätt kommer vi nämligen att med större glädje kunna möta Jesus när han kommer tillbaka för att döma oss (jfr Heb 9:27–28). Som Paulus uttrycker det: ”när vi döms [här på jorden] fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen” (1 Kor 11:32).

Genom detta blir det också tydligt att Guds dom här och nu faktiskt kan ses som ett uttryck för hans nåd. Eftersom domen avslöjar det i våra liv som står Herren emot ger den oss möjlighet att omvända oss till honom innan det är för sent. ”Tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus”, skriver Petrus (1 Pet 4:17). Må Gud ge oss all den tro vi behöver för att ta vara på möjligheten att här och nu göra upp med vår synd!

Texterna är utdrag ur min bok Ett liv i den Heliges närhet

Min egen generation har sedan fått skörda frukterna av båda dessa generationers låsningar. Vi har vuxit upp i en tid där det mesta som tidigare varit självklart antingen har rensats ut eller glömts bort. Det enda som tolereras i en postmodern kultur är därför den lydnad som är knuten till det egna hjärtat. ”Var och en har sin egen sanning.”

Också i kyrkan har vi under 1900-talet haft våra duster kring lydnaden. För de kristna i mina far- och morföräldrars generation spelade helgelsen – alltså livet i Jesu efterföljd – en central roll. I deras ungdom talades det mycket om hur man skulle leva och vara som kristen. Till de goda reglerna hörde sådant som att ta ansvar för sin familj, att offra pengar till missionen och att inte (miss)bruka alkohol. Till de regler som skapade problem hörde detaljstyrningen av alltifrån kläd- och frisyrmode till vad man fick göra på söndagarna.

Oavsett om dessa regler var motiverade eller inte blev den dominerande känslan för många människor att kristen tro mest handlade om hur man skulle leva. Om lagar och förbud. Jämfört med i dag tänkte man sannolikt lite mer svartvitt på den tiden, och resultatet blev att livet som kristen kunde bli ganska inrutat och inskränkt. För både kristna och icke-kristna låg det nära till hands att uppfatta de så kallade ”syndakatalogerna” som den kristna trons huvudärende. ”Så här måste man bete sig om man vill kalla sig kristen. Andra göre sig icke besvär.”

För att undvika denna förvanskning av det kristna budskapet gjorde min föräldrageneration revolt. Och inte bara de, förresten. I det sammanhang jag själv är uppvuxen i – Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen – hade man uppslitande diskussioner både i dessa och i angränsande frågor. På 60-talet uppstod till exempel en häftig debatt när två EFS-pastorer valde att åka Vasaloppet trots att det hölls på en söndag. Detta, menade många EFS:are, var ett uppenbart brott mot Bibelns tal om sabbatsvilan.

Men så nådde 68-rörelsen Sverige, och med den kom ett nytt sätt att tänka även i de kristna sammanhangen. Ett frigörelseprojekt sattes igång där de gamla levnadsreglerna rensades ut. I stället för yttre förbud uppmanades man att följa sin inre röst. De förkunnare som predikade lydnad blev allt mer sällsynta. Som det så fromt kunde sägas: ”Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv” (2 Kor 3:6).

Men nu är bara problemet att lydnaden – hur många missförstånd och missbruk den än kan ha gett upphov till – faktiskt inte går att utmönstra ur det kristna livet. Tvärtom kan aposteln Petrus, som en synonym för att bli en kristen, använda sig av uttrycket ”lyda sanningen” (1 Pet 1:22). Paulus, i sin tur, beskriver sitt uppdrag som apostel som att ”bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad” (Rom 1:5). Uppenbarelseboken, till sist, talar om de kristna som ”dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd” (Upp 12:17).

Även hos Jesus känner vi till uttalanden som måste tolkas som en tydlig uppmaning till lydnad. ”Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike”, säger han i ett sammanhang (Luk 9:62). Och i ett annat: ”Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge” (Luk 14:26).

När Jesus talar om att vi ska ”hata” våra familjemedlemmar menar han naturligtvis inte detta bokstavligt. I bergspredikan säger han ju att vi ska älska till och med våra ovänner (Matt 5:44)! Däremot gör Jesus anspråk på en lydnad och en lojalitet som står över de band som vi naturligt har både till våra släktingar och vänner – ja, även till våra egna liv. Det han vill säga är med andra ord att om vi ställs i en valsituation där det å ena sidan är vår lojalitet till honom som hotas, och å andra vår lojalitet till något annat, är det en självklarhet att det är det senare som måste stryka på foten.

Orsaken till dessa krav är Jesu gudomliga identitet. Genom sitt människoblivande har Jesus visserligen blivit vår broder – men han är också den helige Gudens Son. Annorlunda uttryckt: när vi blir kristna får vi inte bara en ny bästa vän, en ”kosmisk polare”. Vi får också en personlig relation till universums Skapare – konungarnas Konung och herrarnas Herre! Och blotta tanken att vi skulle ha gemenskap med den mest upphöjde i universum utan att samtidigt träda in i något slags lydnadsförhållande framstår för mig som i det närmaste absurd.

Trots detta finns det flera saker som gör det svårt att ta in dessa perspektiv på det kristna livet. En av dessa har jag redan varit inne på: i det postmoderna samhället betraktas man nästan som en utomjording om man väljer att frivilligt underordna sig någon annan än sig själv. Vi ska inte heller underskatta den synd som vi alla bär med oss och som hela tiden för oss tillbaka till ruta ett: från gudscentrering till självcentrering (se Ef 2:1-10).

En annan orsak till att lydnaden kan kännas problematisk är att vi har matats med en undervisning där vår lydnad för den Helige spelas ut mot talet om Guds nåd. Låt mig därför få säga att motsatsförhållandet mellan lydnaden och nåden är en illusion! Både i Gamla och Nya testamentet finns ett mönster för de troendes liv som går ut på att en människa kan bli räddad från fördärvet om och endast om Gud griper in i hennes liv. I fråga om frälsningen är det alltså nåden som till 100 procent står i fokus. Men både i Gamla och Nya testamentet är det tydligt att om vi vill förbli i relationen till Herren, måste vi låta honom påverka också vårt sätt att leva. ”Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse”, skriver Paulus (Rom 12:2).

Faktum är att Bibelns betoning av lydnaden är en direkt konsekvens av dess tal om Guds nåd. Genom hela Bibeln möter vi nämligen budskapet att det enda som kan skapa en sann förändring i våra liv – det enda som har evighetsvärde – är det som kommer från Herren själv. Allt som har sitt ursprung i oss själva är diskvalificerat, eftersom vi alla har blivit präglade av synden (jfr Matt 15:13). Och det lydnaden gör är att den hjälper oss att gripa tag i vad Gud har sagt och gjort i stället för vad vi själva tycker och tänker. Lydnaden låter Gud vara Gud och människa vara människa. Och det paradoxala är att nåden av detta skäl blir till en drivkraft till ett liv efter Guds vilja – inte en ursäkt för att slippa bry sig (se Rom 6:13-14; Tit 2:11-14).

Ett annat sätt att uttrycka detta på är att Gud förtjänar vår lydnad inte bara för att han är mäktig, utan framför allt för att han är god. Om Gud hade velat tvinga oss till lydnad hade han haft all makt i världen för att göra det. Men i stället valde han att röra vid våra hjärtan med sin nåd och barmhärtighet, för att på så sätt skapa en längtan inom oss efter att leva efter hans vilja.

Bara den lydnad som är ett gensvar på Guds kärlek kan därför beskrivas som en lydnad efter Guds vilja. Som Jesus själv uttrycker det: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig” (Joh 15:9–11).

Många olika förslag på hur vi ska hantera, och allra helst förebygga, denna situation har presenterats. Som exempel kan jag helhjärtat stämma in i Stefan Gustavssons brandtal om behovet av att rusta våra ungdomar för attackerna ”från olika icke-kristna världsbilder, främst ateistisk naturalism och radikal relativism” (Dagen 19/8). Likt Leif Carlsson och Rebecka Söderbladh (Dagen 10/7 och 17/7) oroas jag också av den trend inom pastorskåren i stort som gör gällande att synden i första hand har kommit att betraktas som en privat angelägenhet. För, som de så klokt konstaterar: ”Så länge Kyrkan tiger om hur människan ska förhålla sig till gott och ont, kommer någon annan ta det inflytandet.”

Om jag får spinna vidare lite på dessa uttalanden vill jag i den här insändaren föra fram tesen att det kanske största problemet när det gäller flykten av unga vuxna från den kristna församlingen är att vi har underskattat de krafter som vi faktiskt har att kämpa emot i dagens samhälle. Annorlunda uttryckt: Att vi har varit för flata i relation till avgudarna.

Avgud kanske är ett förlegat ord i vår tid, men i Bibeln är det vanligt förekommande. Allt som riskerar att ta Guds plats som nummer ett i våra liv är nämligen enligt Skriften en potentiell avgud. Detta är också bakgrunden till Nya testamentets betoning av vår bekännelse av Jesus som Herre. En herre är ju den som man sätter högst i sitt liv. Den som tillåts putta ned alla andra saker, ideologier, trender och – ja – gudar till andra, tredje eller till och med sista plats.

I vår kultur är många avgudar av ett annat slag än på Bibelns tid. Vi går inte till tempel med förgyllda statyer för att offra eller tända vår rökelse. Men att det finns starka krafter som utövar sin dragningskraft på oss alla behöver det inte råda något tvivel om. Allra mest påfallande är kanske den självförgudning som är så central i den postmoderna kulturen. Det är hela tiden våra egna känslor och upplevelser som betraktas som viktigast. Var och en har sin egen sanning. Kunden har alltid rätt. Är det över huvud taget möjligt att följa Jesus i dag utan att på djupet utmana denna självcentreringens avgud?

Och så har vi ju detta med pengar. Jesus talar i sin liknelse om såningsmannen om hur ”världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter annat kommer in och kväver ordet så att det blir utan frukt” (Markusevangeliet 4:19). Hur ofta predikas detta budskap så att det når in i hjärteroten på oss som sitter i kyrkbänkarna? ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon”, säger Jesus (Matteusevangeliet 6:24). Litar vi på honom, eller viftar vi bort allvaret i hans ord?

För att fullfölja den klassiska treklangen behöver vi säga något också om sex. Lika ofta som Nya testamentet varnar för girighet, varnar det för otukt eller sexuell omoral – hela 90 gånger vardera. Vad innebär detta för oss som kyrka, i en tid där det sekulära samhällets profeter basunerar ut att ”all kärlek är bra kärlek”? Och är det verkligen en slump att så många som börjar kompromissa med Guds vilja på det här området brukar glida ut i församlingens periferi – och inte sällan lämna gemenskapen helt och hållet?

Hur obekvämt det än kan låta tror jag att vi behöver inse att det står en kamp om varje människas själ. En kamp som ytterst handlar om Gud och djävul, himmel och helvete, och som tar sig uttryck just genom de makter som enligt Guds ord är verksamma bakom kulisserna (se Efesierbrevet 6:10–18).

Om vi som församling inte utmanar dessa makter, och ger praktiska råd för hur vi i vardagen kan stå emot när de lockar oss bort från Jesu absoluta herravälde – då kommer vi att förlora. Konkret tror jag att vi behöver se en renässans i våra församlingar för sådana centrala kristna begrepp som ödmjukhet, underordning, enkelhet, givande och sexuell renhet.

Alternativet till detta är att vi får se ännu en generation vända sin Frälsare ryggen. I alla fall är det vad jag själv befarar.

Ursprungligen publicerad som debattartikel i tidningen Dagen

För en muntlig undervisning på detta tema, se följande inspelning från Lapplandsveckan 2016:

En av de saker som slog mig när jag läste Guds ord var att det var flera områden som verkade viktiga i Bibeln, som jag hade fått väldigt lite undervisning om i kyrkan. En av dessa saker var den helige Ande. I Nya testamentet stod den helige Ande omnämnd på var och varannan sida. Men hemma i min församling talade man knappt om Anden över huvud taget.

Jag tog upp detta med en ungdomsledare i kyrkan. Han berättade då att han själv hade fått en särskild gåva av den helige Ande som var till hjälp för honom när han skulle be. Gåvan kallades för tungotal, och finns beskriven i bland annat Första Korinthierbrevet. Från den dagen började jag be att även jag skulle få en sådan gåva. Gärna tungotalet. Men under de första två-tre åren var det inget som verkade hända.

En helt ny värld

Men så när jag var 17 år gammal åkte jag till Australien som utbytesstudent. Min värdfamilj, visade det sig, var pingstvänner, och att besöka deras kyrka var att kliva in i en helt ny värld. Både lovsången och predikan fick betydligt större utrymme än jag var van vid, och det var tydligt att den kristna tron fick väldigt konkreta följder i människornas vardag.

Men mest fascinerande var ändå deras bruk av den helige Andes gåvor. I så gott som varje gudstjänst hände det att någon eller några fick förmedla profetiska hälsningar till församlingen, som sedan skulle prövas av oss andra. Ganska ofta gick det till så att det första som talades ut var ett budskap i tungotal, som sedan fick en uttydning av någon annan i lokalen. Det var som att förflyttas till församlingen i Korinth!

Mitt möte med den helige Ande

I denna dynamiska miljö skulle jag själv komma att få ett möte med den helige Ande. Jag hade naturligtvis haft kontakt med den helige Ande tidigare. Redan när jag döptes tror jag ju att Anden var verksam! Men det var i Australien jag fick en personlig relation till den tredje personen i treenigheten. Det gick till så här.

En dag fick jag låna en bok av min värdmamma som handlade om den helige Andes närvaro i våra liv. Jag låg på sängen och läste, och efter ett tag kom en bön som man kunde be om man på ett nytt sätt ville bli uppfylld av Anden. Jag bad bönen, och väldigt snart upptäckte jag tre mycket konkreta förändringar.

Det första som hände var att jag fick tungotalets gåva. I samma stund som jag bad bönen i boken fick jag alltså det bönespråk som jag i flera års tid hade bett om.

Det andra som hände var att Bibeln blev som en helt ny bok för mig. När jag på kvällen skulle läsa ett kapitel i Bibeln var det som att orden studsade upp till mig från sidorna. Man kan säga att Gud på ett helt nytt sätt började tala till mig genom sitt ord. Denna erfarenhet har hållit i sig ända sedan dess.

Det tredje som hände var att jag fick en ny typ av längtan efter renhet i mitt eget liv. Jag tyckte inte längre att det var spännande att se hur många gränser jag kunde tänja på i relationen till Jesus – hur långt ifrån centrum jag kunde komma och ändå fortsätta kalla mig kristen. I stället blev min längtan att se hur nära jag kunde komma Jesus. Hur mycket av hans liv och kraft som kunde fylla mitt eget liv.

Inifrån och ut

Enligt Nya testamentet är det den helige Ande som är nya förbundets stora Gåva. I Gamla testamentet talar Hesekiel om en framtid då Herren ska låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem (Hes 36:26-27).

Just det här är alltså vad den helige Ande vill göra med oss i dag. Han vill förvandla oss inifrån och ut, så att vi får en längtan efter – och en förmåga till – att göra det som är Guds vilja. Detta är också poängen med det som Bibeln beskriver som Andens frukt. Denna frukt är ingenting annat än Jesu eget sinnelag – hans personlighet – som genom Anden kan lysa igenom också i våra liv. Paulus beskriver detta sinnelag med orden kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning (se Gal 5:22-23).

Anden förhärligar Kristus

Och på samma sätt med Andens gåvor. När vi söker och kommer i funktion i dessa gåvor kan man säga att det är Jesus själv som får bli synlig i våra liv. Hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta, skriver Paulus, och så räknar han upp ett antal olika gåvor som vi kan få fungera i som kristna (se 1 Kor 12:7-10).

Jesus själv säger att vi ska glädja oss åt den helige Andes gåva. Till skillnad från Jesus kan ju Anden vara närvarande överallt samtidigt. Genom dopet och tron har han flyttat in i våra hjärtan.

Jesus säger också att ett kännetecken på den helige Ande är att han alltid förhärligar Kristus (se Joh 16:5-15). Ett skäl så gott som något att be om mer av Andens frukt, gåvor och närvaro i våra egna liv!

Den grundläggande betydelsen av ”helig” handlar om att vara avskild. Gud är skild ifrån allt i den här världen som är bristfälligt eller syndigt. Beskrivningen av Gud som helig kan därmed sägas handla om hans radikala annorlundahet. Han är den enda i den här världen som inte själv är skapad. Han är ”den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se” (1 Tim 6:15–16).

Att tillhöra en sådan Gud är inte någon liten sak. Men i kraft av tron på Jesus Kristus – den helige Gudens son – är det just det som vi gör.

Herren som vår högsta lojalitet

Den allra mest grundläggande konsekvensen av detta är att Gud är den ende som förtjänar vår reservationslösa tillbedjan. ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd”, säger Jesus (Matt 22:37).

Som lärjungar i allmänhet och som ledare i synnerhet innebär detta att också en annan konflikt blir aktualiserad, nämligen den mellan gudsfruktan och människofruktan. Om gudsfruktan är den hållning i våra liv som gör den helige Guden rättvisa, kan man säga att människofruktan är gudsfruktans motsats. Människofruktan är det som tar över handen när vi låter människor önskemål och förväntningar styra oss i högre grad än Gud och hans vilja. Och den utgör en ständigt återkommande frestelse i en kristen ledares liv. Som Jesus själv uttrycker det, efter ett samtal med sin egen tids andliga ledare: ”Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden?” (Joh 5:44).

Ett av våra föredömen när det gäller denna typ av hållning är kung David. David blir på flera ställen beskriven som ”en man efter Guds hjärta”, och ett av de främsta skälen för detta är den gudsfruktan som han återkommande visar prov på. Inte så att David var någon felfri person – snarare tvärtom. Men när Gud på olika sätt påtalade detta, ser vi gång på gång att David väljer att omvända sig. I mötet med Guds heliga vilja och standard ger han sin Skapare rätt.

Ett av de mest talande exemplen på detta inträffar några år innan David blir kung i Israel. Han och hans män befinner sig i fält, när den stad som deras familjer är bosatta i blir överfallen. Fienden för med sig deras kvinnor och barn, för att sedan bränna ner hela staden i grunden. Och förutom tragedin som sådan utvecklar sig situationen snart till att bli farlig också för David själv. Som ledare för sina män står det att han ”kom i stor fara, ty folket hotade att stena honom. Så förbittrade var de alla, var och en för sina söners och döttrars skull” (1 Sam 30:6).

Den här situationen skulle vara pressande för vilken ledare som helst, och frestelsen var säkert stor från Davids sida att ”visa ledarskap” och gå de förbittrade soldaterna till mötes. Men trots detta står det att David inte vill agera förrän han har frågat sin högste Befälhavare om råd. Han ber sin präst Ebjatar att komma, och genom honom ställer han frågan till Herren: ”Skall jag jaga ifatt denna rövarskara? Kan jag hinna upp den?” varpå Gud svarar honom: ”Jaga ifatt den, ty du skall hinna upp den och befria alla” (1 Sam 30:8).

Resultatet av detta blir alltså att David verkligen kan gå sina mäns önskemål till mötes. Men inte på grund av någon människas påtryckningar – utan på grund av Guds eget klartecken. Som ledare låter han sig styras av gudsfruktan i stället för av människofruktan.

Kallade att söka Guds närvaro

En annan konsekvens av att ta Guds helighet på allvar är att låta hans egen närvaro vara det primära både i våra liv och i vår tjänst. Kristen tro är relation, och om vi på allvar vill älska Herren av hela vårt hjärta, av hela vår själ och av hela vårt förstånd, då måste det betyda att det dyrbaraste som vi kan äga är den helige Andes närvaro. Man vill ju vara nära den person som man älskar!

Ett talande exempel på detta kan vara Israels ledare Mose. Efter den förödande incidenten med guldkalven står det att Gud först markerar ett avstånd till sitt utvalda folk. ”Jag skall inte själv gå upp med dig”, säger han till israeliterna. ”Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen” (2 Mos 33:3). Men Mose låter inte nöja sig med detta besked. Genom sina möten med den Helige i tabernaklet har han kommit att älska Guds heliga närvaro, och därför ställer han sig nu på tvären: ”Om du inte själv vill gå med, skall du inte alls låta oss dra upp härifrån”, säger han till Herren. ”Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden?” (2 Mos 33:15-16).

Om vi inte får gå tillsammans med dig, säger alltså Mose, tänker vi över huvud taget inte gå. Och jag tänker inte vara ledare för detta folk. Samma attityd bör sätta sin prägel också på våra egna liv. Vad är det för mening med att tjäna Gud, om vi inte prioriterar tiden med honom i vår bönekammare? Vad är det för mening med att fira gudstjänst, om det är människor och inte vår Herre som står i våra sammankomsters centrum? Vad är det för mening att vara ledare i Guds rike, om vi inte förmedlar en smak till dem som möter oss av detta rikes härlighet?

I samma anda som sin föregångare Mose skriver kung David: ”Ett har jag begärt av Herren, detta söker jag: att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet och söka honom i hans tempel. … Mitt hjärta tänker på ditt ord: ’Sök mitt ansikte!’ Ditt ansikte, Herre, söker jag” (Ps 27:4, 8).

Den här attityden bör gälla även för dig och mig.

I Guds närvaro förvandlas vi

Men Guds närvaro är inte bara en prioritet eller en princip. Det är också en levande verklighet – och den får påtagliga effekter i våra egna liv. Som Paulus skriver till församlingen i Korinth: ”vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden” (2 Kor 3:18).

Det klassiska uttrycket för denna förnyelseprocess är ”helgelse”. Precis som Paulus skriver handlar helgelse om en förvandling inifrån och ut. När vi kommer nära den helige Guden kan vi helt enkelt inte förbli dem vi tidigare har varit. I stället förvandlas vi ”till en och samma bild” – vi blir heliga, liksom han är helig.

De yttre konsekvenserna av detta skeende är många. Nya testamentet är sprängfyllt av texter som beskriver vår förvandling till Jesu Kristi likhet. Men när vi läser dessa texter blir det samtidigt tydligt att vår helgelse är ett samspel mellan oss och Gud. Ytterst sett är det visserligen Herren som helgar oss, men för att vår helgelseprocess ska kunna gå på djupet behöver vi hela tiden samarbete med den helige Ande. Som Petrus uttrycker det hela: ”Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt, i insikten självbehärskning, i självbehärskningen uthållighet, i uthålligheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor” (2 Pet 1:5–7).

Särskilda principer för ledare

Helgelsen är absolut inte bara avsedd för något slags kristen ”elit”. Alla Guds barn har fått precis samma kallelse att leva i den Heliges närhet, och därmed också att förvandlas till hans likhet. Men när vi läser Nya testamentet blir det ändå tydligt att resultaten av denna helgelseprocess bör vara särskilt framträdande hos de personer som får förtroendet att vara ledare i församlingen.

Som kristna ledare behöver vi helt enkelt vara föredömen också i vårt sätt att leva. Eller med Paulus ord, i detta fall om ”församlingstjänarna” (grekiska diakonoi): ”[Dessa ska] vara allmänt aktade och pålitliga. De får inte missbruka vin eller vara ute efter pengar. De skall äga trons hemlighet i ett rent samvete. Men också de skall först prövas. Sedan kan de bli församlingstjänare, om det inte finns något att anföra mot dem” (1 Tim 3:8–10; jfr hela v 1–13).

Exakt hur dessa och liknande bibelord ska tillämpas är inte helt självklart. Att de gäller för präster och pastorer är ju uppenbart – även om de trots detta inte tillämpas i alla våra kristna sammanhang. Men hur ska vi tänka kring våra övriga ledare, till exempel inom barn- och ungdomsverksamheten? Utrymmet här räcker tyvärr inte till för att gå in på denna fråga. I stället vill jag på nytt vända tillbaka till frågan om helighet.

För det första menar jag att det är viktigt att vi som ledare med våra liv signalerar att vi är ambassadörer för en helig Gud. Att medvetet leva i synd borde helt enkelt vara otänkbart för en Herrens tjänare. Om en ledare ändå faller bör det i normalfallet vara så att man för en begränsad tid tar time out i sitt ledaruppdrag, för att sedan – och i nära dialog med en själavårdare – få möjlighet att ”hitta tillbaka” till den helighetens väg som vi alla har blivit kallade att vandra.

För det andra måste vi erkänna att det faktiskt finns en koppling mellan vår personliga helgelse och vår möjlighet att bli använda av Gud. Eller som Paulus formulerar det hela: ”Men den grund som Gud har lagt står fast. Den är märkt med orden: Herren känner dem som är hans och: Den som åkallar Herrens namn skall avhålla sig från orättfärdighet. I ett stort hushåll finns kärl inte bara av guld och silver utan också av trä och lera, de förra för fint bruk och de senare för mindre fint. Den som gör sig kvitt det onda jag har talat om blir ett kärl för finbruk, rent, användbart för sin ägare, färdigt att nyttjas till allt gott” (2 Tim 2:19–21, Bibel 2000).

När vi läser dessa ord ska vi notera att Paulus inte säger att den som inte lever i helgelse är ”obrukbar” för Herren. Gud kan använda också den värste av syndare! Men om vi långsiktigt vill stå till vår Herres förfogande, och om vi vill vara ”kärl för finbruk”, då måste vi ta det som Paulus skriver på allvar: ”Den som åkallar Herrens namn skall avhålla sig från orättfärdighet.”

Särskilt viktigt blir detta om vi får nåden att fungera som ledare i ett lite starkare andligt skeende, såsom en väckelse eller en förnyelse i den helige Ande. När Guds närvaro och ledning blir mer påtaglig, kan man nämligen också säga att ”ribban” i fråga om vår lydnad höjs. Saker som tidigare inte spelade så stor roll, visar sig få nya och avgörande konsekvenser. Sådant som tidigare bara sades i enrum ropas ut på taken (jfr Luk 12:2–3). Kompromisser i vår helgelse och tillbedjan får den helige Ande att dra sig tillbaka (jfr Hes 8–10).

Det är en ofta upprepad sanning att en församling inte kan gå längre än sitt eget ledarskap. Detta gäller självklart i frågor som har med inriktning och vision att göra, men i stor utsträckning gäller det också i frågor som har med helighet och Guds närvaro att göra. Detta är en sanning som kan fylla oss med både tacksamhet och bävan som ledare. Och det är väl just så som det också bör vara?

Ursprungligen publicerad i tidskriften Teologi & Ledarskap

Djupast sett är alltså anledningen till att vi som kristna ska bekämpa synden i våra liv att vi inte vill göra Gud ledsen. Att synda är inte bara att skada oss själva och våra medmänniskor – det är också att med tankar, ord och gärningar ta avstånd från den Gud som i Jesus har dött för vår skull. Om vi verkligen älskar vår Herre kommer vi därför att sky synden som pesten.

Med detta som fundament får vi dock på nytt vända blicken mot de människor som finns i vår närhet. Även här väljer Paulus att ta sin utgångpunkt i vad som rör sig i våra hjärtan. Det är ju här som vi odlar de attityder som i förlängningen får konsekvenser för våra yttre handlingar. ”Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede”, skriver aposteln – här har vi de inre attityderna – och fortsätter: ”allt skrikande och förolämpningar och all annan ondska”. Och vidare: ”Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er” (Ef 4:31–5:2).

Som vi var inne på i den första artikeln finns det ett grundmönster som gäller för den kristna förmaningen och som kan formuleras med orden: bli vad du redan är. I dessa verser kan man säga att vi möter en annan variant på samma princip, nämligen: gör mot andra vad Kristus redan har gjort mot dig. Mer specifikt talar Paulus om att vi som kristna ska ge vidare av den förlåtelse som vi har tagit emot från Herren.

En av oförsonlighetens och bitterhetens mest otäcka egenskaper är att den binder oss. Oavsett om den person som har skadat oss är medveten om detta eller inte kan vår ovilja att förlåta honom eller henne få en förlamande effekt på oss själva. Utmaningen att förlåta är därför en inbjudan till frihet. Det är en inbjudan att låta korsets kraft förvandla våra omständigheter och att säga nej till de krafter som vill ta livsglädjen ifrån oss.

Nästa område som Paulus introducerar har dels med sexualiteten, dels med vårt begär efter pengar att göra. ”Men sexuell omoral och all orenhet eller girighet ska inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga” (Ef 5:3). Och lite senare: ”Ni ska veta att ingen som är sexuellt omoralisk, oren eller girig, alltså en avgudadyrkare, har någon arvedel i Kristi och Guds rike” (Ef 5:5).

Faktum är att inga andra områden figurerar så frekvent i Nya testamentets förmaningstexter som just sexuell omoral (otukt) och girighet. Kopplingen mellan otukten och girigheten är att de båda kan sägas handla om att på ett otillbörligt sätt låta sig styras av sina egna begär. Paulus talar om den girige som en avgudadyrkare, och med detta menar han att vi i girigheten ger pengarna en plats i våra liv som de från Guds sida aldrig var tänkta att ha. Vi låter dem bli målet för våra liv, snarare än medlet för att kunna leva så som Gud har tänkt.

När det gäller sexualiteten finns det ett antal olika skäl till att detta område är så viktigt för Herren. Först och främst finns det genom hela Guds ord en respekt för vår mänskliga kroppslighet. Sexualiteten är viktig inte trots utan på grund av att den involverar våra fysiska kroppar. Som det står i en av de verser som jag citerade i min första artikel: ”Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!” (1 Kor 6:20).

Ett annat skäl för att vår sexualitet behöver hanteras på ett ansvarsfullt sätt är att den är så djupt förankrad i vår egen personlighet. Den missbrukade sexualiteten tenderar helt enkelt att ge upphov till sår som är väldigt svåra att läka (jfr 1 Thess 4:6). På detta finns det många exempel genom mänsklighetens historia.

Det viktigaste skälet till att Bibeln varnar för den missbrukade sexualiteten tror jag dock är att äktenskapet mellan man och kvinna är något heligt. ”Äktenskapet ska hållas i ära hos alla och den äkta sängen bevaras obefläckad”, skriver Hebreerbrevets författare, ”för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare” (Heb 13:4).

Redan i Bibelns andra kapitel läggs grunden för denna sanning. Efter att Gud har skapat mannen och kvinnan förkunnar Skriften: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött” (1 Mos 2:24). I Efesierbrevet skriver Paulus också om äktenskapet att dess ”hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen” (Ef 5:32). Föreningen mellan mannen och kvinnan inom ett äktenskapsförbund är alltså en återspegling av vår Frälsares relation till den kristna kyrkan. Inte konstigt att det blir en sådan kamp omkring denna institution när man i samhället börjar vända sig bort ifrån sin Skapare!

Att helgas handlar i grunden om att komma tillbaka till det sätt att leva som vi från början var skapade till. Att leva med Jesus och hans vilja som våra livs centrum, i stället för att leva som om vi vore våra egna herrar. Nya testamentets kallelse till helgelse kan på så sätt ses som ett genuint uttryck för Guds nåd. Vi är inte dömda till en evighet där allting kretsar enbart kring oss själva. I stället får vi varje ny dag bjuda in Guds helige Ande till att forma Jesu anletsdrag i våra liv. ”Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud …”

Det första område som Paulus fäster strålkastarljuset på är vårt förhållningssätt till sanningen. Det är knappast någon slump att det är där som han börjar, och det är en konkret utmaning också in i vår egen kultur. Dels för att vi i den postmoderna kulturen har kommit att ifrågasätta om det över huvud taget finns något sådant som en sanning. Men också för att detta med lögner och halvsanningar har blivit allt mer utbrett, och därmed också accepterat. I en kultur där man i så många olika avseenden tänjer på gränserna har det helt enkelt blivit vanligt att man tänjer på den gräns som kallas för ”sanning” – något som Paulus väljer att konfrontera när han skriver: ”Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra. Vi är ju delar i samma kropp” (Ef 4:25).

Så snart lögnen får fäste i en mänsklig gemenskap kommer den sakta men säkert att förgifta den. Det är svårt att leva i beroende av människor som man inte kan lita på! Även de lögner som för tillfället inte blir upptäckta har en obehaglig bieffekt – nämligen att de binder oss själva. Ett talande exempel på detta fick jag när jag gjorde min militärtjänst. Mina kompisar på luckan hade för vana att söka permission även då de inte hade något giltigt skäl för detta. Följaktligen måste de ljuga om anledningen till permissionerna. Men för att inte göra misstaget att ange samma permissionsskäl två gånger var de tvungna att upprätta en lista på vilka skäl (läs: lögner) de hade använt i samband med sina tidigare ansökningar! Denna förljugna hållning, som i grund och botten kan liknas vid ett slaveri, vill Guds Ande hjälpa oss att bryta med.

Nästa sak som Paulus skriver är: ”Grips ni av vrede, synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede och ge inte djävulen något tillfälle” (Ef 4:26–27). Särskilt när jag var yngre var det här en mycket utmanande förmaning. I tonåren lyssnade jag en hel del på hårdrock, och när jag blev arg brukade jag gå in på mitt rum och sätta på Metallica eller liknande på högsta volym. Då tyckte jag att jag fick utlopp för min aggressivitet.

Det intressanta var bara att vreden och aggressiviteten i mitt liv snarare växte än avtog genom den här typen av avreagering. Först när jag blev döpt i den helige Ande började aggressiviteten på allvar att försvinna ur mitt liv. Min egen slutsats av detta är att vrede inte är något som vi ska hänge oss åt. Självklart får vi bli arga – även Paulus öppnar ju för den tolkningen. (Jag säger inte heller att vi inte får lyssna på tung musik.) Dessutom finns det något som brukar kallas för en ”helig vrede”, alltså en ilska över det som är ont eller orättfärdigt i tillvaron. Men vi ska ändå se upp med aggressivitetens mörkare sidor. Både ondskan i oss själva och den onda makten utanför oss kan få ett insteg i våra liv genom vreden och dess följder.

Efter detta kommer ytterligare en konkret uppmaning i apostelns text: ”Tjuven ska sluta stjäla och i stället arbeta och göra nytta med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver” (Ef 4:28). Av detta bibelord kan vi lära oss att den som påverkas av Guds Ande får en längtan efter att i positiv anda ”göra rätt för sig”. Som kristna är vi inte kallade att utnyttja andra – i stället ska vår målsättning vara att så långt som det är möjligt vara varandras tjänare och dela med oss av våra tillgångar.

Nästa uppmaning är antagligen minst lika utmanande för många av oss: ”Låt inga smutsiga ord komma över era läppar, utan bara det som är gott och bygger upp där det behövs, så att det blir till glädje för dem som hör det” (Ef 4:29). Lite senare skriver Paulus: ”Skamligt och dumt prat eller grova vitsar är också opassande” (Ef 5:4).

Även när det gäller dessa frågor minns jag att jag besvärat brukade skruva på mig när jag som ung lyssnade till denna typ av undervisning. På den tiden hade jag en tämligen pervers humor, och särskilt road var jag av uttryck som kunde tolkas både neutralt och mer ”oanständigt”. Först när jag blev konfronterad med detta av en person i min ungdomsgrupp fick jag den kraft som jag behövde för att göra upp med detta mönster. Genom att därefter ge denna del av min personlighet så lite näring som möjligt har den lyckligtvis kommit att föra en tynande tillvaro.

Den andra delen av Paulus uppmaning känner jag mig dock långtifrån färdig med. Vi är nog många som är medvetna om vår brist på helgelse när det gäller våra ord och vad vi säger till varandra. Till detta ska naturligtvis läggas de gånger då vi pratar illa om varandra eller talar bakom ryggen på dem som vi har svårt för. Det är inte för inte som Jesu bror Jakob skriver: ”Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp” (Jak 3:2).

Både i Gamla och Nya testamentet är det samtidigt tydligt att relationen till Gud inte är tänkt att börja i denna ända. Det första som slår emot oss i Guds ord är nämligen inte vad du och jag behöver göra för Gud – utan vad Gud i sin nåd har gjort för oss. Dekalogen (alltså tio Guds bud) inleds till exempel med ett konstaterande om Guds mäktiga frälsningshandlande mot Israel: ”Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset” (2 Mos 20:2). Först därefter kommer de övriga buden.

Samma mönster går igen i Nya testamentet. Apostlarna vittnar samstämmigt om att det är i mötet med Jesus och hans död och uppståndelse som vi blir pånyttfödda till ett nytt sätt att leva. ”Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”, skriver Paulus i en text som berör de troendes relation till sin sexualitet (1 Kor 6:19–20). Det nya sättet att leva är en följd av att vi redan har blivit ”köpta” av Gud genom hans Sons blod.

Kopplat till detta friköpande har vi som Jesustroende även fått en fantastisk gåva, nämligen Guds helige Ande. Precis innan de verser vi nyss läste skriver aposteln: ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud?” (1 Kor 6:19). Tack vare denna gåva kan vi som kristna förväntas leva på ett nytt sätt jämfört med tidigare. Anden vill påverka oss inifrån och ut, så att vi på område efter område börjar förvandlas till Jesu avbilder. Att vara ”helgad” är på så sätt bara ett annat ord för att bli mer Jesuslik. För att än en gång citera Paulus: ”Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden” (2 Kor 3:18).

Både kallelsen till helgelse och den helige Andes gåva är centrala delar av det nya förbundet genom Jesus Kristus. Profeten Hesekiel fick på 500-talet före Kristus förutsäga vad som skulle ske i en då avlägsen framtid: ”Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem” (Hes 36:25–27).

Som kristna får vi kliva rakt in i detta löftes fullbordan. Och ett bra exempel på vilka konsekvenser denna förvandling kan tänkas få finner vi i Efesierbrevets andra halva. I början av detta brev har Paulus med stor inlevelse gått in på vilka enorma andliga skatter vi har blivit anförtrodda genom vår tro på Kristus. Men i det fjärde kapitlet skiftar han fokus, för att i stället börja tala om vad som behöver bli ditt och mitt gensvar på detta handlande från Guds sida. I inledningsversen till detta står det: ”Därför uppmanar jag er, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått” (Ef 4:1). Ordet ”därför” indikerar just att Paulus syftar tillbaka på vad han tidigare har skrivit. Det han vill säga tycks helt enkelt vara att ”på grund av det som jag nu har berättat att Gud har gjort för er, vill jag att ni ska göra detta för honom …”

En fylligare utläggning av samma tankegång kommer senare i samma kapitel: ”Därför säger jag detta och varnar er i Herren: lev inte längre så som hedningarna lever. Deras tankar är tomma, deras förstånd är förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och förhärdade i sina hjärtan. Avtrubbade kastar de sig ut i orgier och ägnar sig åt all slags orenhet och får aldrig nog. Men det är inte så ni har lärt känna Kristus. Ni har hört om honom och fått undervisning i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. Därför ska ni lämna ert gamla liv och lägga bort den gamla människan som går under, bedragen av sina begär. Låt er förnyas till ande och sinne och klä er i den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet” (Ef 4:17–24).

I de här verserna knyter Paulus an till vår kallelse att fungera som motkultur i en fallen värld. Som Guds egendomsfolk ska vi inte längre leva som de som inte är kristna. Vi får även en påminnelse om att ett liv i helgelse är något som naturligt växer fram när vi lär känna vår Herre bättre. Genom Guds Ande, säger Paulus, får vi ”förnyas till ande och sinne”.

Den förvandling som vi har kallats till är alltså inte främst något som du och jag ska prestera i vår egen kraft. I stället handlar det om att släppa fram Guds verk i våra egna liv. Eller som det också kan uttryckas: att bli vad vi redan är. Vi är redan friköpta. Vi är redan Guds barn. Vi är redan heliga. Därför får vi leva på ett sätt som gör att vårt nya andliga tillstånd kan bli synligt också i vår livsföring. Just detta är vad helgelsen handlar om.

Utgivningen har fått mig att reflektera lite över vad som har hänt sedan första gången boken kom ut. Min bild är nämligen att budskapet om Gud som helig behöver predikas mer än kanske någonsin tidigare i vårt land. På ett plan är förstås detta inte något konstigt. Guds helighet är, tillsammans med Guds kärlek, de i särklass mest grundläggande egenskaperna hos Herren. Helighet är en egenskap som tillskrivs honom på mer än 600 ställen i Guds ord.

Men samtidigt råder det inte någon tvekan om att just denna aspekt av Guds väsen utmanar vår tids religiösa tänkande i grunden. Beskrivningen av Gud som upphöjd, som avskild och som vred över synden passar helt enkelt inte in i den typ av gudsbild som dominerar den postmoderna förkunnelsen. Den populära författaren Jonas Gardell talar i sin bok Om Gud om ”en spricka av iskall och farlig helighet som varken Gud eller människa sedan dess kunnat överbrygga” och som vi därför bör göra upp med som kristna. I linje med detta pågår i Svenska kyrkans arbete med ny kyrkohandbok en nedtoning av det som brukar kallas för ett ”hierarkiskt språk”, med konsekvensen att talet om Gud som helig och upphöjd – och ännu mer som Herre och Kung – reduceras avsevärt.

Ett av problemen med denna utveckling är att den tenderar att sätta människan i stället för Gud i tillvarons centrum. Det är människans villkor, människans perspektiv, som sätter agendan. Och den uppenbara risken med detta att vi stänger oss ute från den pånyttfödelse och förvandling som bara Herren själv kan ge oss. Vi blockerar oss från kraften hos den Gud som ”förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka” (Ef 3:20).

Just detta är också hemligheten bakom Nya testamentets undervisning om helgelsen. I delar av EFS och Svenska kyrkan har jag ibland mött en rädsla för att talet om lärjungaskap och en kristen livsstil ska leda till syndakataloger och lagiskhet. Ibland har det till och med hävdats att det inte skulle vara ”lutherskt” att tala om helgelse.

För min del räcker det att läsa Martin Luthers utläggning av tio Guds bud för att slå fast att den här typen av förkunnelse måste höra hemma också i en luthersk kyrka. Men en nyckel för att undvika onödiga fallgropar tror jag samtidigt är att peka på att helgelsen inte främst handlar om våra gärningar för Gud, utan om Kristi gärningar genom oss. Paulus skriver: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt” (Rom 12:2). Grammatiken i apostelns ord är viktig. Vi ska låta oss förvandlas, säger Paulus, inte ”förvandla oss”. Helgelsen är i grunden den helige Andes verk.

Guds Ande verkar å andra sidan inte i något vakuum. Mönsterbilden för de troendes helgelse är Jesus Kristus själv, han som enligt Paulus har blivit vår nya lag (se 1 Kor 9:21; jfr Fil 2:5). Dessutom får vi hela tiden spegla oss i – och utmanas av – de förmaningstexter som är så centrala i Nya testamentets brev. Guds Ande i våra hjärtan kommer aldrig att påverka oss i strid med det som han redan har sagt i sitt Ord. Därmed finns det inte någon motsättning mellan att ”låta sig förvandlas” och att hålla fast vid apostlarnas lära. Som Paulus uttrycker det hela: ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning … Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte” (Fil 2:12–13).

Varför kan det då sägas att vår lutherska identitet betyder att vi inte ska fästa någon vikt vid Nya testamentets etiska riktlinjer, i alla fall inte när de står i konflikt med vårt samhälle i stort? Att det enda som vår förkunnelse ska fokusera på är evangeliet – ofta definierat som Guds kärlek till alla människor – och inte på ”lagen”? En viktig förklaring till detta tror jag står att finna hos den svenske teologen Gustaf Wingren.

Wingren, som hade sin storhetstid på 50-, 60- och 70-talet, utövade stort inflytande på ett antal betydelsefulla EFS-teologer. Hans böcker fanns i kurslitteraturen på Johannelund under 60-talet. Wingrens teologiska program fick en stor del av sin särart genom att han betraktade lagen som en följd av synden, och att den därför inte kunde ha något positivt att tillföra i det kristna livet. Som en följd av detta kom han att förneka också lagens tredje bruk, som är ett teologiskt uttryck för Nya testamentets vägledning till helgelse. Som förkunnare, hävdade Wingren, ska vi bara förkunna evangeliet. Den etiska vägledningen möter vi nämligen på andra sätt – i första hand i skapelsen och i de föränderliga seder och konventioner som råder i samhället i stort.

Wingren var en stark kritiker av de syndakataloger som förekom inom väckelserörelsen, något som gjorde honom intressant utifrån de processer som då pågick inom EFS. Och eftersom samhället fortfarande var så präglat av kristna värderingar gjorde det inte någon större skillnad för vilka grundläggande etiska principer som predikades. I dagens Sverige är dock läget ganska annorlunda. Klyftan mellan Bibelns och samhällets värderingar har ökat, något som samtidigt har avslöjat en betydande brist i Gustaf Wingrens teologi. Utifrån hans sätt att tala om lag och evangelium har man nämligen till stor del saknat redskap att ha en kritisk distans när det gäller samhällsutvecklingen. Ännu tydligare har detta blivit i Svenska kyrkan, där man har uppdraget att fungera som folkkyrka och därmed bygger mycket av sin identitet på att innesluta majoriteten av den svenska befolkningen. Vad gör man då när majoriteten inte längre är präglad av de bibliska värderingarna?

Mitt möte med våra lutherska syskon i Norge, Danmark och Finland har gjort mig övertygad om att vi i Sverige har blivit präglade av ett antal tankesätt som i praktiken ligger långt ifrån det som är vårt ursprungliga, lutherska arv. Våra syskon i de andra inremissionerna är betydligt flitigare läsare av både Luther och Rosenius än de flesta EFS:are. Kanske är det inte trots det, utan på grund av det, som de har behållit en mer traditionell syn på helgelsen och diskuterar etiska frågor med större hänsyn taget till bibelmaterialet.