Samtidigt finns en dimension i denna fråga som enligt min mening lyser lite för mycket med sin frånvaro – nämligen att väckelse och förnyelse behöver gå hand i hand också med ett allvar. Ett djupgående skeende av Guds Ande kan nämligen inte annat än inbegripa sådana saker som syndabekännelse, omvändelse och ett liv i helgelse. Om detta bär både Bibeln och kyrkohistorien bud.

Det mönster som på så sätt kommer i dagen kan beskrivas på lite olika sätt. Ett är att ”Jesustjänsten” i normalfallet behöver föregås av ”Johannestjänsten”. I evangelierna är det tydligt att Johannes Döparen spelade en central roll för den förberedelse av Israel som Gud hade planerat för sitt folk. Runt Johannes samlades stora skaror av människor, men det som slår en modern bibelläsare är att Johannes hade ett till stora delar kärvt budskap. Redan innan han föddes säger ängeln om Johannes att ”många av Israels barn skall han omvända till Herren” (Luk 1:16). Jesus själv beskriver det som att Johannes ska ”bereda vägen” för Guds rike (Matt 11:10). Och i evangelierna får vi veta att detta innebar en förkunnelse om att Israel behövde omvända sig och tro – och därefter bära ”sådan frukt som hör till omvändelsen” (Matt 3:8).

Eller som man också kan uttrycka det hela: för att Gud genom Jesus skulle kunna göra vad han hade tänkt, var det nödvändigt att hans folk var berett. Att de hade insett allvaret i sin egen synd, och att de hade tagit konsekvenserna av denna sin insikt. Först då kunde den härlighet som hör samman med Jesustjänsten bli förlöst.

Ett annat sätt att beskriva detta är att vi i väckelsen blir kallade att gå från förgården in i det heliga. I Jerusalems tempel fanns det ett antal olika rum, och vart och ett av dessa representerade en ökande grad av gudsnärvaro. Av Bibelns texter förstår vi också att ”ribban” blev högre ju längre in man kom. Som exempel kunde sådant som var tillåtet på förgården vara direkt livsfarligt inne i det heliga. Kravet på lydnad ökade för varje ny avdelning.

Jag skriver inte detta för att vara någon form av ”party spoiler”. Men jag ser ändå ett behov av att i viss mån nyansera bilden. Framträngandet av Guds rike måste enligt Bibeln gå hand i hand både med dom och med frälsning. Dom över synd och falskhet, ljumhet och kompromiss – det är detta som är Johannestjänstens ärende. Men självklart också med förlåtelse, helande och befrielse – just det som Jesus har kommit till världen för att ge oss.

En djupgående väckelse bland Guds folk går inte att tänka sig utan att båda dessa dimensioner finns på plats. Guds Ande har kommit till den här världen för att överbevisa oss alla om ”synd och rättfärdighet och dom” (Joh 16:8). Att be om andlig förnyelse måste därmed vara detsamma som att välkomna också Guds heliga och renande eld.

Och o, att den redan brann!

Ursprungligen publicerad i tidningen Världen idag

För en muntlig undervisning om Johannestjänsten, se följande lektion från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår:

BAKGRUND 1: ATT CAMPA KRING GUDS NÄRVARO

Under Israels fyrtio år i öknen så leddes de av en molnstod om dagen och en eldpelare om natten. Det var ingen allmän övernaturlig manifestation utan Gud själv som var närvarande med sitt folk. Guds härlighet vilade över Tabernaklet dygnet runt. De tolv stammarna tältade efter ett givet mönster med Gud i centrum. Frågan för Israels folk var aldrig ”finns Gud?”. Han var mitt framför ögonen på dem! Frågan var vilken Gud de skulle tillbe och om de ville följa honom.

Jag tycker detta är en vacker mönsterbild för församlingen. Vi samlas inte kring ett program, en scen, eller ett lovsångsteam. Faktum är att vi inte ens samlas kring en predikan. Alla dessa saker är bra och kan i bästa fall vara en hjälp för oss. Jag tror dock att församlingen ska samlas kring Guds närvaro.

BAKGRUND 2: DAVIDS TABERNAKEL


År 1050 f.kr. förde kung David arken till Jerusalem och ställde den i ett tält (2 Samuel 6, 1 Krön 13-16). Arken var kvar där i 40 år innan den flyttades till templet  (2 Krön 5-7). David utsedde musiker, präster och sångare till att tillbe Gud inför arken. I 40 år pågick ständig lovsång & tillbedjan i Davids tabernakel! Guds manifesterade närvaro vilade över arken, så tillbedjan och bön skedde i Guds närvaro. Lukas skriver i Apostlagärningarna om hur Gud vill upprätta detta sätt att samlas kring Gud igen (Apg 15:-16-17).

PREDIKAN SOM CENTRUM?


Vad är det viktigaste som sker i en Gudstjänst? Många menar att predikan är viktigast. Ett klassiskt sätt att tänka är att predikan (och därmed Bibeln) är Gudstjänstens centrum. Innan predikan läser vi texter och sjunger psalmer som helst ska beskriva predikans tema. Ibland ser vi sångerna som tonsatt undervisning. Eller så har vi modernare lovsång, men syftet är ändå att komma i stämning för predikan. Efteråt finns tid för reflektion över budskapet med lovsång som bakgrundsmusik.

Jag menar att Gud själv är Gudstjänstens centrum. Naturligtvis håller alla kristna med om det! Även de som menar att predikan är centrum tänker att Gud ytterst sett är i centrum. Problemet, såsom jag ser det, är dock att han många gånger i praktiken inte blir det. Jag menar att vi ibland sätter det vi gör framifrån scenen i centrum. Vi är fortfarande starkt influerade av en övertro på teoretisk kunskap och skolastiken där Gudstjänstlokalen blev ett klassrum. Missförstå mig inte, – jag älskar både att lyssna på undervisning och att själv undervisa. Jag tror att det är en viktig del av våra Gudstjänster.

Min poäng är följande: jag tror att vår direkta interaktion med Gud är Gudstjänstens centrum. Med andra ord: vår tillbedjan, bön och mottagandet av det som Gud ger oss. Relationen… 

************************************

Dags att bli praktiska. Hur kan vi som församling ha Guds närvaro som en prioritet i våra samlingar? Hur välkomnar vi Guds närvaro i våra Gudstjänster? Som jag skrev i inledningen finns det naturligtvis inga magiska formler. Men jag tror att det finns några principer som inbjuder Honom att manifestera sig i vår gemenskap.

1. TILLBEDJAN


Om jag måste välja en sak som en Gudstjänst inte kan vara utan så är det just tillbedjan. Gud tronar på vår lovsång (Ps 102:13 eng. övers.). När vi tillber Kungen bygger vi en tron i rummet som han kan ta plats på och regera från. Tillbedjan välkomnar och inbjuder Gud. När vi riktar vårt fokus på honom och förlorar oss i honom så manifesteras hans närvaro. Det är egentligen det naturligaste i världen, – att han blir synlig när en grupp människor så tydligt riktar sina inre spotlights mot honom!

Tillbedjan är central i himlen, därför är den även central på jorden. Vi är konungar och präster som gör andlig tjänst inför Guds tron genom tillbedjan & lovsång (1 Petr 2:9). När vi inser att vi är skapade för att dyrka Gud så påverkar det hur vi lägger upp Gudstjänsten. Då ser det inte ut såhär:

• En lovsång
• Välkomna
• En lovsång
• Information
• En lovsång
• Drama
• Predikan
• En lovsång
• Inbjudan till förbön & respons
• 10 min lovsång

Finn två fel!

För det första så avbryts tillbedjan hela tiden och portioneras ut som utfyllnad mellan andra punkter. Det är svårt att stiga in i Guds närvaro och fokusera på honom  när man vet att man ska sitta ned och lyssna på information om tre minuter. För det andra så är tiden för tillbedjan för kort. Gud får inte tid att genomsyra och verka under någon del av mötet.

Bethel Church i Redding Californien har tillbedjan som en central värdering. Mötena inleds med ca en timmes oavbruten tillbedjan. Att många upplever att Guds närvaro är stark på deras samlingar kommer inte som en överaskning. Det sker regelbundet på Gudstjänsterna att människor blir helade under lovsången utan att någon har bett för dem. På samma sätt upptäcker allt fler församlingar tillbedjans centrala plats och ger den mer tid utan onödiga avbrott.

Ibland tror jag att vi behandlar tillbedjan lite slarvigt och inte ger den det utrymme och dignitet den förtjänar.

2. LÅT ANDEN VERKA GENOM SITT FOLK

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. (1 Kor 12:4-7)

När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. (1 Kor 14:26)

Gud vill visa sig och verka genom människor. Därför är det viktigt att vi får tillfälle att betjäna varandra under Gudstjänsten. Då bryter Guds rike fram och Guds närvaro manifesteras. När människor fungererar i det som Anden gett dem så skiftar atmosfären gradvis i ett rum. Som vi såg i förra delen av bloggserien så är handpåläggning någonting som Gud ofta använder för genomsyra oss med sin närvaro. Olika former av förbön, både organiserad och spontan, förlöser Guds närvaro över människors liv.

Vi är Andens tempel. Guds närvaro bor inom oss! När Jesu kropp på jorden (vi) betjänar varandra så förlöser vi Guds närvaro runtomkring oss.

Det är viktigt att förbön erbjuds i Gudstjänsterna på ett bra sätt. Vi behöver även arbeta med förbönsteamet och utrusta dem på olika sätt. Över tid kan vi forma en kultur där hela församlingen kommer för att betjäna och välsigna varandra på ett naturligt sätt under Gudstjänsten och andra samlingar.

3. FORMA EN VÄCKELSEKULTUR


Jag tror att de två nycklarna ovan är avgörande. Men naturligtvis finns det fler faktorer som öppnar upp för Guds närvaro över en församling. Jag har inte utrymme att gå djupare in på dessa, men jag tror följande ingredienser i en väckelsekultur är förlösande: strategisk bön, vittnesbörd, undervisning om Guds godhet & Faderskärlek, att församling lär känna varandra och att trassliga relationer  upprättas, undervisning om vår identitet i Kristus och att enskilda medlemmar och församlingen som helhet aktivt når människor med evangeliet.

AVSLUTANDE TANKAR


Jag hoppas att jag har gett lite inspiration, tips och utmaning!
Kommentera gärna om du har frågor, kommentarer eller invändningar.
Låt oss på olika sätt välkomna Guds närvaro i våra samlingar!

1. SÖK IVRIGT OCH LÄNGTA EFTER MER!

Eagerly desire the gifts of the Spirit (1 Kor 14:1 NIV)

De svenska översättningarna väljer av någon anledning att inte översätta ordet ”ivrigt” i grundtexten. Paulus ger oss här en nyckel till att söka mer av Andens kraft: ett ivrigt längtande och sökande! Vi tänker ibland: ”Gud vet vad jag behöver och ger mig det när han vill, så jag bara sitter här och väntar”. Det kan låta fint men är obibliskt. Jesus säger att det är den som söker som finner, ber som får och att dörren ska öppnas för den som knackar (Matt 7:8). Så be Gud om längtan efter mer av Honom och be sedan regelbundet om mer! Ha denna attityd i praktiserandet av resten av tipsen nedan!

2. TA EMOT GUDS ÖVERNATURLIGA BÖNEHJÄLP

Den som talar i tungor bygger upp sig själv (1 Kor 14:4)

Gud har skapat en andlig gåva som kallas för tungotalets gåva, – d.v.s. ”språkets gåva”. Det är ett övernaturligt bönespråk (ibland riktigt existerande språk) som endast Gud förstår. Anden vet vad vi behöver be om och ger oss ett språkflöde som vi riktar till Gud. När man ber i Anden (Paulus kallar det så) så byggs vi upp på insidan. Det är som spiritual bodybuilding! Många berättar om hur de upplevt nya dimensioner av Guds närvaro och kraft efter att de tagit emot tungotalets gåva. Jag tror inte att alla måste söka tungotalets gåva men att alla som vill kan ta emot den – gåvan är tillgänglig för alla. Jag har tyvärr inte utrymme att gå in på detaljer, men det finns två sätt att ta emot gåvan:

1. ”Automat”. Man ber själv eller får förbön och helt plötsligt så aktiveras man i gåvan och börjar be i Anden.
2. ”Manuell”. Man får gåvan men behöver tillsammans med Anden aktivt öppna presenten genom att börja tala lite i tro. Anden finns med och formar och till slut är tejpen och pappret av och det riktiga språket tar form.

Det går att ta emot gåvan hemma själv (det gjorde min fru) eller så kan man få coachning och förbön av någon med erfarenhet. Alla har dock inte förståelse för alternativ nr 2 ovan utan kanske ber en stund för dig och sedan frågar om det hänt något. Om du inte får det ”automatiskt” vid sådan bön så hitta en person som även förstår tvåan och kan guida dig.

3. TA ANSVAR FÖR DITT EGET DRICKANDE!

Vad menar pastorn med detta??! Paulus uppmanar oss att inte berusa oss med vin utan låta oss uppfyllas med Anden (Ef 5:18). Han liknar alltså uppfyllandet av Anden med drickande. Precis som att vi kan välja att berusa oss med vin, så kan vi välja att dricka av Anden. Vi dricker av Anden genom att läsa Bibeln, vila i Guds närhet, be, tillbe, be i Anden, ta emot förbön m.m. Direkt när vi riktar vårt inre mot Gud så börjar han genomsyra oss med sin närvaro. Men vi läcker! Vi kan inte leva på det levande vattnet från gårdagen, lika lite som Israels folk kunde leva på gårdagens manna.

”You can have as much of God’s presence,
as you are willing to jealously guard.” – Bill Johnson

Begränsningen är aldrig på Guds sida. Han vill genomsyra oss fullständigt! Frågan är om vi lever liv som kan förvalta och bära det han ger oss? Gud vill inte ger oss mer än vi klarar av. Därför behöver vi ta ansvar för vårt eget drickande, och själva börja dricka av Honom varje dag. Att låta ledare och Gudstjänster skedmata oss några gånger i veckan är inte tillräckligt. Vi vill ofta ha quick fixes och genvägar till ett liv i Guds närvaro. Men faktum är att det kristna livet stavas r-e-l-a-t-i-o-n

4. SÖK HANDPÅLÄGGNING OCH HOTSPOTS


Frikyrkan i Sverige har generellt lite erfarenhet och teologisk reflektion kring läran om handpåläggning. Paulus listar den som en av det kristna livets fem grunddoktriner (Heb 6:1-2). Bibeln ger oss mer än nio exempel på där Andens gåvor och närvaro överförs genom handpåläggning och förbön. Gud älskar att använda människor för att utföra saker på jorden och i våra liv! Andens liv och kraft är inget undantag. Jag har själv flera ”före-efter” kopplat till tillfällen då personer som har mycket av Guds närvaro över sina liv lagt händerna på mig och bett. Så ta varje tillfälle och sök förbön!

Jag märker att många har svårt för tanken att de skulle behöva besöka en viss plats för att ta del av någonting som Gud gör. Detta kommer regelbundet upp till ytan när rapporter når oss om att Gud verkar starkt någonstans. ”Varför skulle Gud vilja att jag åker till England när han kan möta mig i Sverige?” ”Varför ska jag åka till andra sidan stan till den församlingen när jag brukar gå i en annan?” ”Gud är lika närvarande överallt!” ”Om Gud vill ge mig något kan han göra det lika mycket hemma i mitt vardagsrum”.

Om du har läst tidigare delar (särskilt del 3: Kan Gud vara mer eller mindre närvarande?) så ser du att dessa uttalanden är problematiska. Jag skulle t.o.m. vilja säga att de är obibliska. Tänker på historien om den spetälska Naman. Han kände sig förolämpad av att behöva besöka en viss flod i ett annat land för att bli helad från sin sjukdom (2 Kung 5). Ibland ber Gud oss att besöka en viss person eller en viss plats. Allting sker inte vid vårt köksbord.

På Gamla Testamentets tid så verkade Gud starkare i Israel än i resten av världen. Det fanns vissa profeter som verkade tydligare i Guds närvaro och kraft än andra även inom Israel. På Jesu tid fanns bara Guds rike som ett senapskorn i Jesu person och började sedan spridas genom hans efterföljare. Anden föll först över Jerusalem. De som var närvarande i den övre salen fick en dimension av Andens liv som de som inte var närvarande gick miste om (Apg 2). När Filippus senare ledde många till tro i Samarien så skickade apostlarna i Jerusalem en grupp som kom och lade händerna på de nyomvända så att de fick del av den utgjutelse som skett i Jerusalem (Apg 8). Hade vi bott några mil utanför Jerusalem så hade antingen personer behövt besöka oss eller så hade vi behövt besöka Jerusalem. Genom hela kyrkohistorien så ser vi hur Guds förnyelse börjar i en person, grupp eller församling. Sedan sprids den genom att de besöker andra platser eller att människor kommer dit. Azusa street och Pingstväckelsen är ett modernt exempel på detta. Hade alla stannat hemma hade Pingstväckelsen inte spridit sig över hela världen. Guds väckelseeld har alltid främst spridits geografiskt genom människor.

Jag tror inte att motståndet mot läran om handpåläggning och hotspots främst bottnar i högmod och ovilja att acceptera att vi behöver det Gud gör i någon annan församling. Jag tror huvudproblemet är att många aldrig hört ett bibelstudium i ämnet eller läst väckelsehistoria. Hur som helst, – gör som Bill Johnson uppmanar: ”Follow signs and wonders until they follow you”. Det handlar inte om att fokusera på människor eller inte tro att Gud kan verka överallt, det handlar om att inse att Gud alltid har gjort unika saker genom olika människor och församlingar. Vill du läsa mer om just handpåläggning så klicka här.

5. HITTA EN GEMENSKAP DÄR DU KAN BRINNA


När jag och min fru läste på lärjungaskolan Worldshapers Academy i England så sa vår pastor följande:

It’s your responsibility to keep the flame burning. If you are dying spiritually in your church, it’s your responsibility to find another church. Move to another city if necessary.

Vi underskattar ofta hur extremt viktig vår miljö är för vår andliga hälsa. Vi har ofta ett andligt ”Rambo-ideal” där vi tänker att det är ”jag, min Bibel och Gud.” Gudsrelationen och lärjungaskapet blir ett soloprojekt som vi ska klara av på egen hand oavsett omständigheter. Naturligtvis önskar vi alla att vi skulle lyckas hålla oss brinnande oavsett var vi befinner oss. Ett vackert ideal men verkligheten ser ofta annorlunda ut. Sanningen är att det är vanligt att människor slocknar och tappar fokus just på grund av att de stannar kvar för länge i ett sammanhang där de inte får näring.

Vår pastor i England berättade om hur han varit med i en viss kyrka i Danmark innan han flyttade till England för att plantera församlingen som Worldshapers sedan utgick ifrån. Han och flera andra var mycket frustrerade över läget i kyrkan. De kände hur de sakta dränerades. Men alla ville verkligen ha med Gud att göra. De försökte till viss del förändra församlingen men lyckades inte. Vår pastor och hans fru bestämde sig då för att flytta. De andra stannade kvar. Idag finns de andra fortfarande kvar i församlingen men har förlorat all andlig vitalitet och är nu bittra bänksittare. Till slut förlorade de det de en gång hade.

Min poäng är följande: det är vårt ansvar att finnas i en miljö där vi växer och får möjlighet att betjäna andra! Ibland vill Gud defintivt att vi ska stanna kvar i ett svårt sammanhang för att ”be the change”, men ibland är det dags att dra vidare. En falsk pliktkänsla kan ibland förblinda oss för vårt eget bästa (och därmed även andras bästa). Om vi väljer att stanna kvar trots bristande näring så behöver vi hitta oaser på annat håll där vi får input och bönegemenskap.

Vad jag INTE säger: att man bör åka runt bland kyrkor som en kräsen konsument och dra vidare direkt något inte faller i smaken. Jag förepråkar att man aktivt finns med i en lokal församling och tjänar på de sätt man kan.

6. LIVING WITH THE DOVE IN MIND


Tänk om den helige Ande satt som en duva på din axel! Hur skulle du då agera under dagen? Varje steg skulle du ta med duvan i åtanke. Ett felsteg och duvan skulle skrämmas och lyfta. Liknelsen haltar förstås lite. Anden blir inte rädd och lämnar oss inte om vi syndar eller gör misstag, men Bibeln lär oss att vi kan bedröva och kväva Anden. Bedröva genom att synda. Kväva genom att inte ge honom utrymme. Även om Anden inte lämnar oss så kan vår livsstil minska Guds närvaro i våra liv. Så låt oss leva med Duvan i åtanke!

AVSLUTANDE TANKAR


Som du förstår finns det fler sätt att öka Guds närvaro över våra liv! Utrymmet tillåter dock inte mera.
Jag inser att några av punkterna ovan kan provocera. Tänker särskilt på nr 4 & 5. Hoppas du låter dig utmanas och kommentera gärna och kom med invändningar, frågor m.m!

HUR UPPLEVER VI GUDS NÄRVARO?

1. Inte alls!


Detta är en mycket vanlig reaktion! Gud gör saker i våra liv dagligen utan att vi känner någonting speciellt. Vi går troligen rakt igenom änglar regelbundet utan att vi märker det. Vi poängterar alltid för ungdomarna att vi aldrig söker en känsla eller upplevelse utan Gud själv och att han ska forma och utrusta oss. Relationen och frukten är viktigare än eventuella känslor som är kopplade till det Han gör.

2. På insidan

Vi kan uppleva Guds närvaro inom oss: frid, glädje, kärlek, lättnad, överbevisning m.m. Man kan också känna rysningar, värme eller strömmar av något som upplevs som elektrisk kraft.

3. Fysiskt


Vi kan även reagera fysiskt på Guds närvaro: falla, skaka, yrhet, ryckningar, skratt, gråt m.m. Dessa är naturliga reaktion på att våra kroppar kommer i kontakt med en stark andlig kraftkälla. Det är som om vi stoppar fingrarna in i ett kontaktuttag!

Vilket av dessa tre sätt som vi reagerar på är helt oviktigt. Poängen är nämligen aldrig en viss känsla eller upplevelse, utan gemenskap och relation med Gud. De som inte reagerar lika dramatiskt blir tyvärr ofta lite avundsjuka på de som gör det. Det är dock en myt att det är så otroligt fantastiskt att möta Gud på det sättet. Personen vars hand vibrerar känner kanske just det: – att hans hand vibrerar! Testa att skaka din hand litegrand. Kom igen. GÖR DET! Känns det underbart? Tänkte väl det. Min fru brukar säga att hon hellre sitter hemma och känner Guds frid inombords än att hennes kropp skakar och faller men att det inte känns någonting särskilt på insidan. Bara för att man reagerar fysiskt betyder inte det att man känner närhet till Gud eller att det känns mycket på insidan.

Vill du läsa mer om fysiska reaktioner så klicka här för att komma till ett inlägg om just detta. Emmanuel Hai har även skrivit bra om ämnet här.

TRE VIKTIGA SANNINGAR

1. Gud kan röra vid oss utan att vi reagerar fysiskt!

Gud kan möta, utrusta och förvandla oss utan att fysiska reaktioner sker. Ett möte med Gud behöver inte nödvändigtvis vara djupare, starkare eller viktigare bara för att reaktionerna är mer dramatiska. Låt säga att jag står i en förbönstunnel och ber för folk som går förbi. Först kommer någon som skakar nåt så in i norden: armarna fladdar, benen sviktar, tänderna skallrar, och till och med hans skosnören faller i anden. Sen kommer en annan person som verkar oberörd: inget armfladdrande, tandskaller, eller skosnörsfallande. Jag tänker då INTE att wow vad den första personen blev berörd, och sen “jaha, här gör inte Gud något”.

2. Vi är alla unika!


Alla reagerar olika tydligt och på olika sätt på Guds närvaro. Vissa personer reagerar alltid, andra gör det ibland, andra aldrig. Vissa reagerar mkt under en viss tidsperiod i livet, det kan komma och gå lite grand, andra gör det hela livet. Att någon ofta berörs fysiskt är inte ett tecken på andlig mognad eller stark utrustning i Andens gåvor.

3. Vi söker aldrig fysiska reaktioner eller känslor!


Vi söker Gud. Klicka här för att läsa mer om hur jag tänker kring just känslor & Gudsmöten m.m.

VARFÖR REAGERAR VI SÅ OLIKA?


Jag får ständigt denna fråga! Tyvärr är Bibeln tyst på detta område. Alltså kan vi välja att säga ”jag vet inte” eller att spekulera. Jag väljer naturligtvis att spekulera!

1. Vi är olika på insidan


Vi har alla olika personligheter. Vår personlighet påverkar oss på djupet. Jag tror att varje människa har som olika ”kopplingar” mellan ande, kropp och själ. Vi är så att säga ”wired differently”. Se ande, själ och kropp som tre delar i en cirkel. Tänk att varje person har unika ledningar dragna mellan dessa. När Gud rör vid en persons ande så ger det tydliga ”bieffekter” i kroppen, men samma ingripande i en annan person kan få andra reaktionsmönster. Jag tror också att vi alla har olika andliga språk. D.v.s. sätt som vi helst och bäst möter Gud på. Jag kommer troligen att göra en bloggserie om de andliga språken framöver.

2. Vi har olika kallelse och smörjelse


Eftersom Gud ger oss gåvor och kraft till olika saker och lägger dessa inom oss, så borde detta påverka hur vi upplever Gud. De som har gåvan att skilja mellan andar säger också också att olika slags änglar följer oss beroende på vår kallelse, vilket säkert också påverkar. Ingen kallelse är bättre eller andligare än en annan, de är bara olika.

3. Vi är i olika faser av livet


Gud gör olika saker i oss alla! Dessutom påverkas vi av vad vi tänker på, utvecklas i just nu, brottas med, möter i livet m.m.

POÄNG: VI VET INTE, DET SPELAR INGEN ROLL & VÅRA REAKTIONER ÄR INGEN MÄTARE PÅ ANDLIGHET ELLER GUDSRELATION! Men jag har märkt att det kan vara skönt för somliga att kunna ana något av detta mysterium.

AVSLUTANDE TANKAR

Jag tror att det är viktigt att vi vågar sätta ord på dessa saker och undervisa om det. I en kultur där Gud verkar med kraft så är dessa frågor något som ALLA har och brottas med i olika grad. Även om ens församling inte regelbundet präglas av tydliga kraftmöten så är det ändå bra att förstå dessa saker. Ställ gärna frågor om du undrar över något eller kom med invändningar!

GUDS ALLMÄNNA & MANIFESTERADE NÄRVARO


Jag skriver till 100 % under på att Gud är allestädes närvarande. Det finns ingen plats eller människa som undgår hans blick, som han inte kan nå:

Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. (Ps 138-5-10)

Frågan är egentligen hur vi definierar ordet närvaro. Definierar vi närvaro som att se allt, veta allt och kunna gripa in överallt så håller jag med om att Gud är lika närvarande överallt. Men jag menar att det finns mer i begreppet närvaro. Faktum är att jag skulle vilja påstå att de ”ingredienser” som utgör Guds närvaro (se förra delen) inte alls är lika närvarande överallt. Den helige Ande bor i alla som följer Jesus, men inte i de som inte gör det. Guds härlighet i Gamla Testamentet var på vissa platser och inte på andra. På samma sätt är änglarnas aktivitet inte lika stor överallt. Andens kraft och smörjelse vilar inte lika starkt över alla kristna. Jag menar alltså att det vi försöker beskriva med ordet Guds närvaro går att förstå bättre om vi inte tänker oss att Guds närvaro är likadan överallt.

Såhär skulle man kunna uttrycka det: Guds allmänna närvaro är överallt men inte hans manifesterade närvaro (=uppenbarade/uttryckta). Guds allmänna närvaro är att Gud ser allt, vet allt och kan nå överallt. Denna bloggserie handlar om Guds manifesterade närvaro: den atmosfär och substans som finns hos Fadern, Sonen och den helige Ande. När denna närvaro omsluter en människa eller fyller ett rum så kan man säga att Guds allmänna närvaro manifesteras.

GUDS NÄRVARO & GUDS RIKE


Detta sätt att tänka är grundläggande för hela Gudsrikestanken. Jesus sa att Guds rike planterats på jorden som ett senapskorn. Paulus lär oss att Guds rike är rättfärdighet och glädje i den helige Ande (Rom 14:17). Jesus smörjs med Andens kraft för att utbreda riket (Apg 10:38; Luk 4:18ff). Guds rike och den helige Ande hör samman. När Guds rike bryter fram så manifesteras Guds närvaro. Ibland följs de båda åt så parallellt att det är svårt att säga vilken som föregår den andre. Ju mer Guds rike utbreds desto mer manifesteras alltså Guds närvaro på jorden.

Gud tvingar sig aldrig på en människa. Hans rike utbreds inte genom våld eller tvång. På samma sätt tvingar han inte på jorden sin manifesterade närvaro. Gud söker efter tempel att fylla (oss) och efter platser där han kan låta sin närvaro vila i större mått än vad han kan över en enskild individ. Gud söker efter en inbjudan från jorden. Som jordens förvaltare så är vi ”gatekeepers”, som genom vår fria vilja väljer om vi öppnar dörren för Gud. Naturligtvis verkar Gud även utanför vår medverkan, men det är inte hans generella sätt att göra saker.

KOM HELIGE ANDE!

Låt er uppfyllas av Anden. (Ef 5:18b)

Paulus uppmanar de troende i Efesos att låta sig uppfyllas av Anden. Den grekiska grundtexten visar oss att detta är något vi ständigt bör göra, alltså skulle det kunna översättas: ”Låt er regelbundet/ofta/ständigt uppfyllas av Anden”. Alltså kan man som kristen välja att inte låta sig genomsyras av Anden. Alla kristna har fått Anden planterat som ett frö inombords, men alla ger inte Anden lika mycket utrymme. Därför är Guds närvaro är inte lika stark i/över alla kristna. Jag ser detta som någonting positivt, då det innebär att vi alla har samma möjlighet att söka, ta emot och bära mer av honom (mer om det i del 5).

”Helige Ande, kom över honom”. ”Gud, fyll denna plats med din närvaro”, ”Kom helige Ande”, ”Gud låt din närvaro vara stark under mötet”. Alla dessa böner är meningslösa om inte Guds närvaro och inflytande kan variera i en människas liv, en plats eller i en situation. Guds allmänna närvaro är alltid samma, men inte hans manifesterade. Våra böner gör skillnad och inbjuder Gud att göra saker.

HOTSPOTS


Som jag skrev i del ett så är det omöjligt att reflektera kring Guds närvaro utan att lyssna till kyrkans erfarenhet. Genom hela kyrkohistorien så har kristna upplevt hur Gud vilar på ett särskilt sätt över vissa platser. Många vittnar om viktiga möten med Gud som är kopplat till en viss plats. Det är svårt att bortse från att Guds närvaro verkar manifesteras starkare i vissa församlingar än i andra. Även inom en församling kan Guds närvaro variera mellan samlingarna. Gud älskar naturligtvis alla församlingar lika mycket och är lika allmännt närvarande överallt. Jag tror också att han vill att hans närvaro ska vara lika tydligt manifesterad överallt. Men jag tror inte att den är det. Precis som att Guds närvaro kan variera över enskilda individer så kan den variera över grupper av människor och sammanhang. Jag kommer att gå in på faktorer som välkomnar Guds närvaro att manifestera sig i del 5.

Somliga försöker bortförklara att Guds närvaro är starkare på vissa platser genom att peka på psykologiska faktorer. Exempel: jag vet att Gud gjort mycket på en viss plats så när jag åker dit så har jag en större förväntan och tro än när jag besöker min egen församling. Jag tror absolut att det är en bidragande faktor men det förklarar inte allt. När alla dessa saker började ske på platsen för första gången så fanns det ju ingen sådan förväntan, eller hur?

Vi hade besök från en person från UMU på Kingdom Culture, ett förnyelsemöte vi har en gång i månaden. Efter mötet kände hon för att dansa inför Gud och började dansa fram genom mittgången. Plötsligt tog det stopp! Det var som osynlig mur av Guds närvaro. Efter några försök fick hon ta en omväg! Det händer i ungdomsverksamheten att det under en samling finns en plats i rummet där flera i princip inte klarar av att närma sig eftersom intensiteten av Guds närvaro är för stark.Det händer att Gud verkar på ett särskilt sätt på en viss yta av rummet.

Innan ett möte på #KCK12 (Kingdom Culture konferens) där jag skulle predika  i november så var jag nedtyngd och distraherad. Jag hade haft sjukstuga med sonen hela dagen och Julia hade precis fått åka in till akuten med honom. Jag fick förbön. Ingenting hände. Jag gick runt i rummet och bad, men det släppte inte. Hörde av någon i lovsångsteamet att Guds närvaro varit mycket påtaglig på scenen under soundcheck. Går upp på scenen och känner omedelbart en ökning av Guds kraft över mig. Rör mig runt på scenen och börjar känna en lättnad. När jag kommer till en viss plats så nästan fördubblas närvaron, – jag känner glädje bubbla upp inom mig och all oro och tyngd släpper omedelbart! Flera andra upplevde senare liknande saker på just den platsen på scenen.

Det är säkert flera av er som känner er utmanade av eller tveksamma inför det jag just berättat (tro mig, detta utmanar mig med!). Men detta är en del av min vardag, vare sig jag vill det eller inte. En reflektion kring Guds närvaro som inte kan innefatta dessa saker är orelevant både för mig och våra ungdomar. Varför varierar då Guds närvaro på detta sätt? När det kommer till platser så tror jag det har att göra med att Guds rike brutit igenom på detta sätt där och denna slags närvaro har välkomnats. När det kommer till olika hotspots på en plats så tror jag ofta att det är änglar som ”råkar” stå där. Vem vet? Det jag dock vet är att vår ungdomsgrupp och många genom kyrkohistorien har erfarenhet av att Guds manifesterade närvaro kan vara starkare på vissa platser.

AVSLUTANDE TANKAR


Slutligen så vill jag betona en viktig sak. Guds närvaro är inte en upplevelse. Hans närvaro är inte en känsla. Den har en egen substans och materia (i övernaturlig bemärkelse) och existerar oberoende om någon känner eller ser den. Bara för att ingen av de förbipasserande märkte att det blåste några löv tvärs över gatan så innebär det inte att löven inte flög förbi! Guds närvaro kan vara mycket påtaglig över en grupp människor utan att de märker det. Gud kan göra viktiga saker i våra liv utan att vi känner någonting speciellt. Vi söker aldrig känslor.

Hoppas att inlägget varit till hjälp för dig! Denna del i bloggserien kräver lite mer tankeverkstad, så fråga gärna om det är något som känns oklart. Min bön för dig är att Gud ska öka din längtan efter mer av Honom!

Det kan komma som en överaskning när man inser att uttrycket ”Guds närvaro” inte finns i Bibeln! Guds närvaro finns i Bibeln, men kallas andra saker. Guds närvaro är ett samlingsnamn vi använder för att beskriva flera saker som är sammankopplade med varandra. Jag kommer snart att gå in på dessa ”ingredienser”.

GUDS PARFYM


Här är min defintion av Guds närvaro:

“Den atmosfär och substans som finns hos Fadern, Sonen & den helige Ande.”

Tänk parfym! Ni vet när ni sitter på bussen en varm sommardag och hamnar bakom någon som har en sån där otäck tung rysk parfym. Det känns som att man sitter och badar bastu innuti ett gelehallon och man vill ut.  Man kan säga att Guds närvaro är Guds (ljuvliga!) parfym. När han är nära oss så kan vi känna den, när han omfamnar oss eller rör vid oss eller gör olika saker i våra liv så omsluts vi av hans närvaro, även om vi inte alltid märker av den. Om jag sprutar på mig lite parfym så är parfymen inte en del av mig, jag är ju inte min parfym, –  men Guds närvaro strömmar från Gud och är en del av honom. Det går  inte att skilja Guds närvaro från Gud som person.

INGREDIENSER I GUDS NÄRVARO


Som jag skrev tidigare är Guds närvaro ett samlingsnamn för olika bibliska begrepp.

1. Den helige Ande


Den helige Ande är efter Pingstdagen utgjuten över jorden. Ingen del av treenigheten är oss närmre än den helige Ande, – han bor ju inom oss! Han talar till oss, formar oss, utrustar oss och hjälper oss från insidan. Ofta när människor upplever Guds närvaro i Nya Testamentet så beskrivs det som att de uppfylldes av, tog emot eller döptes i Anden. Resultatet av Andens verk i våra liv är bl.a. kärlek, frid och glädje. Man skulle kunna säga att dessa tre är grundämnen i Guds närvaro.

2. Andens kraft och smörjelse


I den första ingrediensen så fokuserade jag på Andens inre verk. I Gamla Testamentet smorde man människor med olja som en symbol på Andens närvaro och kraft. Även i NT används ordet ”smörjelse” som Andens kraft över oss för tjänst.

Hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, för Gud var med honom. Vi är vittnen till allt han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem. (Apg 10:38)

Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att… (Luk 4:18a)

Andens kraft verkade på samma sätt genom de första kristna som genom Jesus. Gud är densamme idag och Andens gåvor och kraft finns tillgängliga för de som söker dem. När den blödarsjuka kvinnan rörde vid Jesu manteltofs så säger Jesus: ”Jag kände att kraft gick ut från mig.” (Luk 8:46b) Det är inte omöjligt att  kvinnan kände någon form av kraft röra vid henne i samband med helandet. Vi vet från erfarenhet att människor som blir helade ibland känner värme eller strömmar av något som liknar elektricitet.

Så ibland när vi berörs av Guds närvaro personligen eller när vi känner av den i rummet så kan det vara just Andens kraft och smörjelse som är verksam, – ibland kopplad till en eller flera personers tjänst som är närvarande. Vi har ibland svårt med detta, eftersom vi är rädda att vi ska skymma Gud om vi har någonting med saken att göra. Men faktum är att Gud älskar att ge av sitt goda till sina barn och se hur de förmedlar det vidare till andra. Det mesta som Gud gör på jorden gör han genom människor.

3. Guds härlighet

”När prästerna lämnade helgedomen fyllde molnet Herrens hus, så att de inte kunde förrätta sin tjänst: Herrens härlighet uppfyllde templet.” (1 Kung 8:10-11)

Jag har tyvärr inte utrymme att göra ett bibelstudium om Guds härlighet i GT här. Kortfattat kan man säga att Guds härlighet är Guds synbara eller påtagligt konkreta närvaro. Ibland i GT är det ett moln eller pelare av eld som omger Gud Fadern när han besöker en plats. Ibland tror jag att vi använder denna term lite för lättvindigt, när vi egentligen menar den helige Ande eller Andens kraft. Jag tror dock verkligen att Guds härlighet ibland kommer till oss även idag på olika sätt.

4. Änglar


Bibeln ger oss inga detaljerade skildringar av änglarnas tjänst. Vi vet att de finns med oss hela tiden och utför Guds verk (Heb 1:14). Men hur de gör detta är oklart. Människor som besökts av änglar beskriver ofta att Guds närvaro var stark och överväldigande. Vad var det de kände? Bär änglar med sig atmosfären från himlen? Är det Guds härlighet de bär på? Eller samverkar de kanske med den helige Ande så det i själva verket är Andens närvaro de upplevde? Eller har änglar en egen strålglans som de fått i gåva från Gud? Som du förstår går det inte att besvara dessa frågor! Vi kan bara konstatera att Guds närvaro och inflytande ökar när änglar finns med i bilden.

De som har gåvan att skilja mellan andar berättar hur de kan se änglar gå runt och lägga händerna på människor, kasta något som liknar eldsklot m.m. Heb 1:7 säger att Gud gör sina änglar till vindar och eldslågor. Intressant att en vind och eldslågor manifesterar sig i samband med Andens ankomst på Pingstdagen. Behöver inte ha ett samband, men det är roligt att spekulera!

Ibland när människor blir berörda av Gud berättar de som har urskiljningens gåva att de ser hur änglar medverkar. Vi västerlänningar har instinktivt svårt att ta till oss dessa saker eftersom vi är mer präglade av den naturalistiska världsbilden än vad vi önskar. Ofta tänker vi att människan är här nere på jorden, och Gud är uppe i himlen. Att det skulle finnas en parallell mellannivå med änglar och demoner som påverkar vår vardag känns främmande för många.

Vi ska inte per automatik förkasta berättelser från människor med urskiljningens gåva. Gåvan att skilja mellan andar är just, – en gåva. Den är en gåva till församlingen som hjälper oss att se vad Gud gör och att urskilja. Om inte Gud ville att vi skulle känna till hur änglar finns med och välsignar så skulle han inte låta människor se detta.

AVSLUTANDE TANKAR


Jag hoppas att du har fått en klarare bild av Guds närvaro! Det finns som du förstår betydligt mer att säga om alla ”ingredienserna” ovan. Som om inte det vore nog så finns det säkert fler ingredienser och djupheter i detta väldiga och underbara som vi försöker beskriva med ordet Guds närvaro.

I nästa del så kommer vi att titta lite närmare på hur Guds närvaro tar sig i uttryck, och inte minst besvara frågan: ”Kan Gud var mer eller mindre närvarande?” Vad innebär det egentligen att Gud är allestädes närvarande?

I denna bloggserie om Guds närvaro vill jag titta närmare på följande:

• del 2: Vad är Guds närvaro?
• del 3: Kan Gud vara mer eller mindre närvarande?
• del 4: Hur upplever vi Guds närvaro?
• del 5: Hur tar vi emot mer av Guds närvar0?
• del 6: Gudstjänst med Guds närvaro i centrum

Serien utgår från min predikan på Kingdom Culture konferensen i november. 
(Tyvärr så blev den inte inspelad pga tekniska problem!)

Jag hoppas att du vill tänka tillsammans med mig kring Guds närvaro! Även om jag kommer att argumentera för hur jag tror så är jag mycket intresserad över att höra hur du tänker. Jag tror att samtalet är viktigt och jag ändrar mig mer än gärna eller nyanserar om jag hör någonting som är mer övertygande än min tolkning.

Min bön för dig som läser är att du inte bara ska få större förståelse för Guds närvaro,
utan att Gud ska röra vid dig och omsluta dig allt mer med sin närhet!

På ett sätt är ju detta en ganska dyster del av Gamla testamentets historieskrivning. Åren i öknen var trots allt ett straff för israeliternas otro. Men gång på gång kan vi också läsa om hur Gud under denna tid undervisade sitt folk om sin nåd. Till exempel försörjde han dem ständigt med manna och vaktlar att äta, och vare sig deras kläder eller deras skor blev utslitna (5 Mos 29:5).

Men mer än något annat var ändå ökenvandringen en skola i lydnad. Under alla år fortsatte Herren att leda sitt folk med en molnstod om dagen och en eldstod om natten, och de fick bara bryta upp när Herren själv gjorde klart att det var dags för detta. Ibland kunde de stanna flera år på samma lägerplats, medan de andra gånger drog vidare efter bara några dagar. Men hela tiden kan man säga att poängen låg i beroendet – att låta sig ledas av Gud, och att få smak på vad det innebär att i allt böja sig under sin Herres vilja.

Det här är en lärdom som är lika aktuell för oss i dag. Även vi behöver lära oss att leva i beroende av vår Frälsares ledning. Den viktigaste källan för detta är naturligtvis Guds skrivna ord. Men Gud vill också kommunicera med oss på ett personligt sätt. Som Jesus uttrycker det i sitt tal om den gode Herden: ”För honom öppnar portvakten, och fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst” (Joh 10:3–4).

Detta är en kallelse som gäller alla kristna. Men aldrig blir den så viktig som då vi befinner oss inne i det heliga. Som jag förklarade i artikel två kan konstruktionen av Israels tabernakel lära oss en princip som äger giltighet i alla tider, och det är att när Gud på ett särskilt sätt är ”på gång” – när han kommer nära och när hans Ande är starkt utgjuten – då höjs också kraven på vårt beroende och på vår lydnad. Saker som inte verkade så viktiga ute på ”förgården” kan nu visa sig vara av en helt avgörande betydelse.

Samtidigt är det här något som vi i Sveriges kristenhet är ganska ovana vid. Låt mig ta ett exempel från min egen erfarenhet. För några år sedan var jag ledare på ett sommarläger, där vi fick se mycket gott hända i deltagarnas liv. En av kvällarna hade vi satt temat ”Herren din läkare”, och vi hade en förväntan om att Gud skulle göra något stort ibland oss. Detta bekräftades också på morgonbönen, där en av våra ledare fick ordet ”Betesdadammen” i huvudet – alltså den plats i Jerusalem dit sjuka kunde söka sig för att bli botade genom Guds kraft (se Joh 5:1–7). Men i anslutning till detta fick han också en annan hälsning, och det var att Guds kraft till helande särskilt skulle vara utgjuten i förbönstältet – alltså ett tält som var beläget bredvid det stora mötestältet.

Eftersom det var jag som skulle leda mötet den kvällen tog jag under dagen en bönepromenad för att fråga om det var något särskilt som Herren ville säga inför gudstjänsten. När jag gick förbi det lilla bönetältet dök ordet ”helanderum” upp i min hjärna. För andra gången samma dag fick vi alltså en profetisk bekräftelse av att det var något speciellt med denna plats, och inför kvällsmötet delade vi detta med våra förebedjare.

Efter predikan bjöd vi in dem som var i behov av ett helande till förbön. I sidoduken till det stora tältet fanns en öppning, och genom den kunde man söka sig ut till de väntande förebedjarna. Efter en stund gick jag ut för att se hur det hela förlöpte. Men till min förvåning upptäckte jag då att våra förebedjare inte alls hade gått in i förbönstältet! I stället hade de spritt ut sig på en gräsplätt mellan detta och det stora tältet, där de kunde njuta av kvällssolen. Detta trots att Gud vid två tillfällen hade sagt att det var just i förbönstältet han hade för avsikt att verka.

Jag sa till våra förebedjare att de på en gång skulle flytta till den plats som Gud så specifikt hade anvisat. När vi efter mötet räknade efter hur många som hade blivit helade kom vi fram till att det rörde sig om ett dussintal – och att alla dessa hade botats när de fick förbön i det lilla tältet!

Den här händelsen tänker jag kan illustrera detta med den högre nivå av lydnad som blir nödvändig när vi rör oss in mot det heliga – i det här fallet en plats ”laddad” med helandesmörjelse. Men den illustrerar också den utmaning som ligger i den här typen av instruktioner. Trots att vi hade talat med våra förebedjarna om saken var det ju ingen som hade insett hur viktig denna vägledning från Herren faktiskt var. De var så vana vid att röra sig ute på ”förgården”, att de inte kunde ta till sig allvaret i att de den här kvällen skulle befinna sig inne i det ”heliga”.

Många fler exempel skulle kunna ges på samma fenomen, men vad detta illustrerar är ändå att det finns en nivå både av lydnad och av beroende av Guds ledning, som vi åtminstone periodvis kan ledas in i av den helige Ande. Det är därför en central del av de erfarenheter som vi säger ja till om vi vill tränga djupare in i den Heliges närvaro.

Avslutningsvis tänker jag därmed också att vi behöver skapa en kultur i våra kyrkor där vi får tala om och praktisera den typ av aktiva lyssnande till Guds ledning som är en förutsättning för de erfarenheter som vi här talar om. Vi behöver omfamna den helige Andes konkreta och detaljerade ledning.

Att offer är någonting nödvändigt för att komma den helige Guden nära, blev tydligt redan i min föregående artikel. Det första som mötte en person som kom till Israels tabernakel var ett stort offeraltare av koppar. Något som är mindre känt är kanske att offren i Israel kunde vara av olika slag. Mest kända är de som hade funktionen att sona den enskildes synd i relation till Gud. Men det fanns även offer som hade till syfte att upprätta goda relationer mellan människor, och i något fall var syftet att rena ett landområde som hade blivit orenat av synd (jfr 3 Mos 18:25).

Det här är en viktig kunskap när vi ska navigera i den osynliga världen. Även i det nya förbundet är det ju ett offer som står i centrum – nämligen Jesu död och uppståndelse för vår skull. Genom Jesus har Gud valt att ”försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen” (Kol 1:20). Och i klartext innebär detta att vi som bedjare, varje gång vi kommer i kontakt med något av den här världens brustenhet behöver hänvisa till Jesus och hans försoningsdöd. Ingenting talar starkare i den osynliga världen än Guds Sons seger över syndens, dödens och djävulens makt, och redan Gamla testamentets offertjänst pekar alltså fram emot detta.

Nästa andliga princip som vi behöver känna till hänger till stora delar ihop med offren, och har med blodet att göra. Gamla testamentets starkaste bild av detta ges i samband med uttåget ur Egypten, där israeliterna blir uppmanade att slakta ett lamm för att sedan ”ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det” (2 Mos 12:7). Detta blod, förkunnade Herren, skulle bli det yttre tecken som beskyddade dem som vistades i huset när förgöraren – alltså dödsängeln – vandrade runt för att ta livet av allt förstfött i den egyptiska nationen. Som Gud själv uttrycker det: ”när jag ser blodet ska jag gå förbi er” (2 Mos 12:13).

Det är allmänt känt att vi som bedjare får hänvisa till blodets kraft när vi kommer i närkontakt med det onda. Faktum är att blodsoffer betraktas som verkningsfulla även i ockulta sammanhang – inte minst inom satanismen. I allt detta rör vi alltså vid en evig andlig princip, och vi får glädja oss över att vi som kristna ”har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet som talar starkare …” (Hebr 12:24).

Även detta att ingå förbund kan betraktas som en evig andlig princip. I normalfallet innebär ett förbund någon form av avtal eller överenskommelse, där båda parter avger löften om att överlåta sig till varandra. Förbundet kan vara tidsbegränsat, men det kan också vara livslångt (äktenskapet) eller till och med evigt (endast möjligt när det är Herren som är initiativtagare). Som yttre tecken på förbundet är det i Bibeln vanligt med någon form av minnesmärke, måltid eller annan ceremoni. För att bli bindande behövde det även beseglas med ett löfte, något som kunde uttryckas med alltifrån ett handslag till ett slaktoffer (se 1 Mos 31:54; Esra 10:19 m fl).

Att Gud är en förbundsgud blir på många ställen tydligt i Bibeln. Något av det sista som Jesus gör här på jorden är ju också att han instiftar den heliga nattvarden, samtidigt som han säger: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:27–28).

På flera ställen i Bibeln talas det om att förbund kan ha konsekvenser i den osynliga världen. Det vanligaste förbundet mellan människa och människa är det som mannen och kvinnan ingår när de gifter sig med varandra. Äktenskapet är instiftat av Herren själv, och Nya testamentet gör klart att när vi hedrar detta förbund kommer våra böner att ha större chans att bli besvarade (se 1 Pet 3:7). Annorlunda uttryckt: Äktenskapsförbundet får konsekvenser inte bara i den synliga, utan också i den osynliga, världen.

Även andra former av överlåtelse troende människor emellan kan ha liknande effekt. Jesus själv försäkrar i sitt församlingstal: ”Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så ska de få det av min Far i himlen” (Matt 18:19). Även en så enkel form av förbund som en överenskommelsebön kan alltså ha betydelse för våra böners genomslag. Än en gång påminns vi om att detta är en evig andlig princip.

Som sista exempel vill jag ta detta med avskiljande för tjänst. Även här finns det en tydlig förebild, i det att israeliterna avskilde såväl kungar som präster och leviter genom särskilda ceremonier. I Nya testamentet dyker fenomenet upp i samband med församlingstjänare och missionärer som sänds ut från församlingen med hjälp av yttre tecken såsom bön, fasta och handpåläggning (se Apg 6:5–6; 13:3).

I första hand är detta en ordning som uttrycker samhörighet: vi identifierar oss med, och ställer oss bakom, de personer som vi sänder ut. Men i detta finns också en andlig princip som handlar om det beskydd som de personer som har blivit avskilda får del av. Själv skulle jag därför inte rekommendera någon att gå ut i en mer offensiv andlig tjänst utan att på något sätt ha blivit avskild för detta av Kristi kropp på jorden.

Tabernaklet är också det som ger oss Bibelns kanske viktigaste uppenbarelse om vad som behöver ske för att vi ska komma nära den helige Guden. De inventarier som var placerade i tabernaklet har nämligen en direkt motsvarighet i den osynliga världen. Hebreerbrevets författare låter oss förstå att det gamla förbundets präster ”gör tjänst i en helgedom som är en kopia och skuggbild av den himmelska helgedomen, så som Mose fick höra när han skulle bygga tabernaklet: Se till att du gör allt efter den mönsterbild som du har fått se på berget” (Hebr 8:5).

I klartext innebär detta att de instruktioner som Gud gav till Mose gällande tabernaklets utseende ger oss information om hur den verklighet är beskaffad som än i dag är en realitet runt vår Skapares tron i himlen. De föremål som på Gamla testamentets tid var placerade i tabernaklet (och senare i templet) representerar sanningar och lagar som är till hjälp även för oss som nu vill träda in i den helige Gudens närhet. Därmed finns det också goda skäl att identifiera vilka dessa inventarier var – liksom vilka eviga andliga sanningar som de kan sägas representera.

Redan vid tabernaklets ingång möttes man som israelit av ett stort altare av koppar. Det var här som de dagliga offren skulle förrättas, och genom placeringen påmindes israeliterna om en grundläggande andlig lag: om vi som syndare vill träda fram inför den helige Guden är vi beroende av ett offer.

Nästa föremål på tabernaklets förgård var kopparkaret. Det var här som Israels prästerskap skulle tvätta sina händer och fötter efter att ha förrättat offertjänsten, och som kristna kan vi här associera till vår egen helgelse – alltså till den rening av våra sinnen och våra handlingar som är så central i Nya testamentets undervisning.

Efter reningen vid kopparkaret fick man – om man var präst – vandra in i själva helgedomen. De första föremål som man då stötte på var dels skådebrödsbordet, dels den sjuarmade ljusstaken. Den förra representerade Guds ord, medan ljusstaken och den olja som brann i den var en symbol för den helige Ande.

Längst inne i det heliga fanns det ett rökelsealtare, där Israels präster två gånger om dagen skulle tända en särskild form av rökelse till Herren. Både i Gamla och Nya testamentet är rökelsen en symbol för de heligas böner, och för den kraft som Gud har valt att anförtro åt sitt folk genom förbönstjänsten (se Upp 5:8; 8:3–5).

Slutligen kommer vi till den del av tabernaklet som gick under beteckningen ”det allra heligaste”. Här finner vi två föremål, som tillsammans kan sägas representera hjärtat i det förbund som Gud ingick med Israel på Sinai: förbundsarken och nådastolen.

Förbundsarken, skriver Hebreerbrevets författare, var helt och hållet ”överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat samt förbundets tavlor. Ovanpå arken stod härlighetens keruber som överskuggade nådastolen” (Hebr 9:4–5).

Nådastolen var den specifika plats uppe på förbundsarken där översteprästen skulle stänka blodet från syndofferstjuren när han gick in i det allra heligaste. Så här långt in i tabernaklet kan man alltså säga att vi har kommit ända fram till Guds tron i himlen. Enligt Nya testamentet har Jesus genom sin död blivit till en ”nådastol” för vår räkning (se Rom 3:25), och att röra vid denna del av Guds ark är detsamma som att ha direktkontakt med Herren själv.

Allt detta skulle självklart förtjäna en längre utläggning, men redan av en kort genomgång som denna kan vi ana vad det i praktiken innebär att komma den Helige inpå livet. Tabernaklet undervisar oss om ett antal grundläggande andliga principer, såsom vårt behov av ett offer, av uppenbarelsen i Guds ord, av den helige Andes renande närvaro, av bönens kraft och av nåden i det av Gud initierade förbundet. Och allt detta är precis lika relevant i dag som det var på Moses tid.

Men tabernaklets konstruktion säger oss också något om vilka spelregler som gäller om vi vill komma nära den helige Guden. Ju längre in i tabernaklet man kom, desto striktare blev nämligen de regler som gällde för ens beteende. Allra längst in var det bara översteprästen som fick gå, och detta bara vid ett tillfälle om året – nämligen den stora försoningsdagen.

På motsvarande sätt kan man säga att ju närmare vi i dag kommer vår Herre, desto viktigare blir det med lydnaden. Sådant som inte spelar så stor roll ute på ”förgården”, kan därmed visa sig vara avgörande när vi är inne i det ”heliga”. Andliga principer som inte har verkat betydelsefulla när vi som kyrka har agerat mest efter vårt eget huvud – och därmed också i vår egen kraft – visar sig plötsligt vara avgörande när Gud kommer med förnyelse eller väckelse.

Bland många förebedjare är det ett välkänt faktum att det finns andliga principer från Gamla testamentets värld som sätter agendan för hur vi i dag behöver agera inom den kristna kyrkan. Några av dessa är temat för nästa artikel.