Ett sätt som detta ofta visar sig på är vad som enkelt skulle kunna beskrivas som den villkorade lydnaden. Med detta menar jag den hållning som betyder att vi tar fasta på Bibelns budskap om och endast om det sammanfaller med våra egna, av synden färgade värderingar. Vi ger alltså skenet av att göra det vi gör av respekt för Guds ord, men i realiteten följer vi hela tiden vår egen agenda. Vi har inte på djupet överlåtit oss till Herrens vilja, och vi underordnar oss inte Guds ord när detta står i konflikt med något som vi själva tycker – eller som förkunnas i samhället i stort.

Ett sätt att illustrera detta kan vara vårt förhållningssätt till några av det västerländska samhällsbyggets honnörsord: frihet, jämlikhet, kärlek och tolerans. Den som kan sin Bibel vet att det finns starka kopplingar mellan dessa begrepp och Nya testamentets budskap. Problemet är dock att vi i dag ofta använder dem på ett sätt som dramatiskt skiljer sig från deras ursprungliga innebörd.

För att bli konkret:

• Bibeln talar på flera ställen om frihet. ”Där Herrens Ande är, där är frihet”, skriver Paulus (2 Kor 3:17). Men vad vi i vår tid tenderar att göra är att sätta upp en motsättning mellan å ena sidan frihet, och å andra sidan lydnad för Guds ord. De troendes ”frihet” tolkas alltså som ett klartecken för en andlig anarki. När människan i stället för Gud sätts i centrum kan ”friheten” därmed sägas få motsatt innebörd jämfört med vad den har mellan Bibelns pärmar.
• Något liknande kan sägas om ordet jämlikhet. Inför Jesu kors möts vi alla på samma nivå, och ingen av oss kan sägas ha ett företräde framför någon annan. I Bibelns värld är detta dock helt förenligt med att vi som människor kan ha olika uppgifter och funktioner. I dagens Sverige, däremot, har ”jämlikhet” kommit att betyda både att alla ska vara lika och att inga funktioner i kyrka eller samhälle får vara förbehållna en viss typ av människor – till exempel män eller kvinnor eller specifika gåvor och tjänster. ”Jämlikhet” har därmed blivit en domare över bibelordet i stället för en konsekvens av detta.
• Det mest missbrukade av vår tids ”storord” måste väl annars vara begreppet kärlek. Här är det precis som Magnus Malm skriver: ”Ordet har ju förvrängts 180 grader: från den ursprungliga betydelsen att ge sitt liv för någon, till den känsla som uppstår när något tillfredsställer det egna livet.” Att denna analys är korrekt visar sig i att ”kärlek” i dag har blivit ett av huvudargumenten mot stora delar av Bibelns undervisning om ett liv efter Guds vilja.
• Även tolerans går att beskriva som ett kristet begrepp. Som kristna, säger Jesus, är vi kallade att ha fördrag till och med våra fiender (se Matt 5:44). Men än en gång har den villkorade lydnaden kommit in i bilden. Ordet ”tolerans” har nämligen kommit att ställas i kontrast till Bibelns anspråk på en objektiv sanning. Därmed har det också blivit tömt på sitt ursprungliga innehåll.

Exemplen skulle naturligtvis kunna mångfaldigas. Faktum är att även vårt sätt att tänka kring och organisera oss i den kristna församlingen kan ha en hel del att säga om vilket perspektiv på tillvaron vi lever med.

Om vi har människan som centrum av vår världsbild, och om vi sätter likhetstecken mellan att vi alla har samma värde och att ingen kan ha något företräde framför någon annan, kommer vi exempelvis att få problem med Nya testamentets uppmaning till syskonkärlek. Paulus ord om att vi ska ”göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro” (Gal 6:10) blir extremt anstötliga om vi har en världsbild där allas lika värde anses vara detsamma som att ingen får ha något företräde framför en annan!

Delvis samma sak kan sägas om den demokratiska beslutsordningen. Ordagrant betyder demokrati ”folkets styre”, och när vi låter människan vara alltings mått ligger det förstås nära till hands att säga att när vi i demokratisk anda har röstat fram ett visst beslut måste det också vara rätt. Mitt eget samfund, Svenska kyrkan, har med detta argument genomfört förändringar i sin lära som går direkt på tvärs med 2000 år av kristen bibeltolkning. ”Folkets styre” har hamnat på kollisionskurs med ”Guds styre”.

Mycket mer skulle kunna sägas om det som har varit denna series tema. Min förhoppning är att exemplen jag har gett ska kunna bidra dels till en större andlig klarsyn, dels till en ödmjuk vilja att i allt sätta Jesus, hans vilja och hans rike i främsta rummet.

Fotnot: Citatet av Magnus Malm är hämtat ur boken Vägvisare (EFS-förlaget 1990).

Ingenstans blir detta så tydligt som vid Jesu kors. I mötet med Jesus och hans offerdöd görs våra egna företräden till intet. Korset predikar ett budskap som samtidigt är både dom och nåd: Dom – hur mycket vi än anstränger oss är vi i grunden fördärvade, vi kan aldrig förtjäna vår egen frälsning. Nåd: det vi inte klarar av i oss själva och i vår egen kraft, har Jesus Kristus åstadkommit för vår skull.

Eller med Paulus ord: ”det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren” (1 Kor 1:28-31).

Detta får konsekvenser också för vägen in i Guds rike. Vid ett tillfälle säger Jesus: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld” (Matt 11:12, Bibel 2000). Även om orden i sitt ursprungliga sammanhang hade en annan innebörd, kan de illustrera ett fenomen som har blivit allt vanligare i vår nutida svenska kristenhet: att vi gör anspråk på medborgarskapet i Guds rike utan några krav på omvändelse och tro. Att vi i denna mening försöker ”rycka till oss” trons skatter ”med våld”, som om de vore givna åt alla – inte bara åt dem som genom ett aktivt ja har tagit emot dem av Gud.

Ett annat sätt att uttrycka detta på är att vi i många sammanhang tycks blanda ihop de löften från Gud som hänger samman med skapelsen med de löften som hänger samman med frälsningen. I skapelsen, säger Bibeln, är vi alla Guds barn. Men genom synden har detta barnaskap tagits ifrån oss, och det är bara genom att tro på Kristus (= frälsningen) som vi kan ”befordras” till vår ursprungliga, höga ställning. Som Johannes uttrycker det hela: ”åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh 1:12; jfr 1 Joh 3:1).

Detta budskap innebär förstås en anstöt för det sätt att tänka och fungera som sätter människan i centrum i stället för Gud. Både i och utanför kyrkan har man därför på många håll kommit att tala om såväl barnaskapet hos Gud som Guds gåvor i stort som en ”rättighet”. Att alla människor till slut ska komma till himlen tycks i dag vara en självklarhet för de flesta, och samma sak gäller för ett antal andra saker som Nya testamentet kopplar samman med frälsningen: förlåtelsen, den helige Andes gåva, friden med Gud etc.

Sammanblandningen mellan skapelse och frälsning får konsekvenser för ett stort antal områden inom den kristna tron. Kajsa Ahlstrand, på den tiden anställd på Svenska kyrkans forskningsavdelning, har i elva punkter beskrivit hur Svenska kyrkans förkunnelse har kommit att förändras under de senaste decennierna. Hon sammanfattar dem på följande sätt:

Från Gud där ute till Gud i mig

Från människan är syndare och behöver förlåtelse till människan är sårad och behöver läkedom

Från Människan ska lyda till Människan får skapa

Från Kristus som trons centrum till Livet som trons centrum

Från tro som rustning till tro som nakenhet

Från Ordet till Mysteriet

Från Jesus till Gud

Från bara i Jesu namn finns frälsning till i Faderns hus finns många boningar

Från tydliga gränser: åtskiljande till mjuka gränser: gemenskap

Från godhet till vishet

Från hierarkisk auktoritet till erfarenhetsauktoritet

Den gemensamma nämnaren för alla dessa trender är att människan i stället för Gud (och ibland Gud i stället för Jesus) ställs i centrum. Konkret uttryckt genom att sanning och lydnad (= sådant som kräver något av oss) ersätts med omsorg och kreativitet (= sådant som sätter strålkastarljuset på oss själva), att alla människor kommer till himlen och att Gud och vi människor görs till jämbördiga parter.

Kort sagt: vi anammar en världsbild som sätter människan och hennes förmåga i centrum, i stället för Gud och vårt behov av hans nåd.

Fotnot: Citatet av Kajsa Ahlstrand är hämtat ur artikeln ”Kyrkans tro får nya kläder” i Aktuellt för konfirmandarbetet 2/98.

”Människan är alltings mått.” (Protagoras)

”Människans främsta mål är att förhärliga Gud och att njuta av honom för evigt.” (Westminster Shorter Cathechism)

Genom hela mänsklighetens historia har det rasat en kamp mellan två i grunden olika sätt att leva. Det ena är det som efter syndafallet har varit det mest naturliga för oss alla: att ha vår egen förmåga, vishet och kraft som utgångspunkt för hur vi tänker, handlar och prioriterar. Alltså att leva med oss själva som centrum. Det är detta som jag i denna artikelserie väljer att kalla för självförhärligande.

Det andra sättet att leva är det som vi från början var kallade till: att ha Guds förmåga, vishet och kraft som utgångspunkt för hur vi tänker, handlar och prioriterar. Alltså att ha Herren själv som våra livs centrum. Det är detta som jag i denna artikelserie väljer att kalla för Gudsförhärligande.

Kampen mellan dessa båda paradigm kan brytas ned i ett antal olika områden. Syftet med mina fyra artiklar är att identifiera några av dessa. Att ringa in var den strid som hela tiden pågår om våra sinnen faktiskt utkämpas. Och inte minst viktigt: var självförhärligandet har fått ett insteg i våra egna, kristna sammanhang.

Jag har medvetet valt att fokusera på några mindre uppenbara områden när det gäller detta. De flesta av oss kan ju identifiera själviskhet och girighet och överdriven vilja att vara i centrum som utslag för just självförhärligande. Men hur är det med de mer subtila uttrycken för att vi lever med oss själva i centrum? Svaret på denna fråga vill jag ägna denna och kommande artiklar åt att utforska.

En naturlig utgångspunkt för ett sådant studium kan vara Paulus ord i Första Korinthierbrevets inledning. Aposteln talar där om själva kärnan i det kristna budskapet – Jesu försoningsdöd för vår skull – och han konstaterar att ”detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft”. Och så går han vidare och förtydligar: ”Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner. Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror” (1 Kor 1:18-21).

Den grundläggande poängen i apostelns resonemang är att den här världens sätt att tänka leder oss fel. I alla fall när det gäller Guds handlande i Kristus. Det naturliga tänkandet i en syndig värld kommer helt enkelt att ha den mänskliga visheten som utgångspunkt, och det är därför som vi av naturen inte förstår oss på Gud.

Den ryske filosofen Lev Sjestov talar om det här som att synden i oss människor får oss att hemfalla till förnuftsdyrkan, eftersom vi genom förnuftet upplever oss få kontroll på vår egen tillvaro. Om allting är lagbundet eller drivs av en inre nödvändighet behöver vi ju inte längre räkna med någon Gud som vi inte kan se! Förnuftet/den mänskliga visheten kan på så sätt bli en konkurrent till Herren själv. Det blir en avgud. Självklart inte så att förnuftet i sig skulle vara något ogudaktigt. Men när vi ger det fel plats i våra liv kan det ändå komma att blockera oss för den typ av kunskap som bara Herren kan ge oss.

Det tydligaste uttrycket för detta, säger Paulus, är Jesu kors. När Gud sände sin Son för att dö i vårt ställe, skedde det på trots av alla våra mänskliga förväntningar. Som kyrkofadern Tertullianus uttrycker det hela: ”Guds son blev korsfäst; det medför ingen skam, emedan det är skamligt. Och Guds son dog; det är helt och hållet trovärdigt, emedan det är orimligt. Och den begravde uppstod; det är säkert, emedan det är omöjligt.”

Den klassiska liberalteologin kan mot den här bakgrunden ses som ett skolexempel på hur vårt självförhärligande och kolliderar med Gudsförhärligandet. Liberalteologin har ju som en av sina målsättningar att skapa en religion utan övernaturliga eller irrationella inslag, och Lev Sjestovs invändning mot denna blir därför att den i grunden förnekar det som är kristendomens poäng – eftersom det är det övernaturliga och irrationella som gör vår tro till vad den är.

Den kristna tron är till sitt väsen en kapitulation från våra anspråk på kontroll. Den överlämnar sig till Kristus och hans nåd – och den gör det förbehållslöst. Därför kan den också öppna oss för Guds kraft. Tron kan förflytta berg helt enkelt för att den inte underkastar sig den här världens lagbundenhet och ”vishet”.

I praktiken innebär detta också att bönen och sökandet efter Guds vägledning är en avgörande ingrediens i det liv som vi har blivit kallade till som kristna. Både i vår vardag och i vårt arbete för Herren behöver vi öva oss i att låta våra egna planer och strategier stå tillbaka, för att i stället försöka uppfatta – och genomföra – det som är Guds planer och strategier.

Fotnot: Lev Sjestovs bok heter Kierkegaard och den existentiella filosofin (Nimrod 1994).

Både i Gamla och Nya testamentet är det samtidigt tydligt att relationen till Gud inte är tänkt att börja i denna ända. Det första som slår emot oss i Guds ord är nämligen inte vad du och jag behöver göra för Gud – utan vad Gud i sin nåd har gjort för oss. Dekalogen (alltså tio Guds bud) inleds till exempel med ett konstaterande om Guds mäktiga frälsningshandlande mot Israel: ”Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset” (2 Mos 20:2). Först därefter kommer de övriga buden.

Samma mönster går igen i Nya testamentet. Apostlarna vittnar samstämmigt om att det är i mötet med Jesus och hans död och uppståndelse som vi blir pånyttfödda till ett nytt sätt att leva. ”Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!”, skriver Paulus i en text som berör de troendes relation till sin sexualitet (1 Kor 6:19–20). Det nya sättet att leva är en följd av att vi redan har blivit ”köpta” av Gud genom hans Sons blod.

Kopplat till detta friköpande har vi som Jesustroende även fått en fantastisk gåva, nämligen Guds helige Ande. Precis innan de verser vi nyss läste skriver aposteln: ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud?” (1 Kor 6:19). Tack vare denna gåva kan vi som kristna förväntas leva på ett nytt sätt jämfört med tidigare. Anden vill påverka oss inifrån och ut, så att vi på område efter område börjar förvandlas till Jesu avbilder. Att vara ”helgad” är på så sätt bara ett annat ord för att bli mer Jesuslik. För att än en gång citera Paulus: ”Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden” (2 Kor 3:18).

Både kallelsen till helgelse och den helige Andes gåva är centrala delar av det nya förbundet genom Jesus Kristus. Profeten Hesekiel fick på 500-talet före Kristus förutsäga vad som skulle ske i en då avlägsen framtid: ”Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem” (Hes 36:25–27).

Som kristna får vi kliva rakt in i detta löftes fullbordan. Och ett bra exempel på vilka konsekvenser denna förvandling kan tänkas få finner vi i Efesierbrevets andra halva. I början av detta brev har Paulus med stor inlevelse gått in på vilka enorma andliga skatter vi har blivit anförtrodda genom vår tro på Kristus. Men i det fjärde kapitlet skiftar han fokus, för att i stället börja tala om vad som behöver bli ditt och mitt gensvar på detta handlande från Guds sida. I inledningsversen till detta står det: ”Därför uppmanar jag er, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått” (Ef 4:1). Ordet ”därför” indikerar just att Paulus syftar tillbaka på vad han tidigare har skrivit. Det han vill säga tycks helt enkelt vara att ”på grund av det som jag nu har berättat att Gud har gjort för er, vill jag att ni ska göra detta för honom …”

En fylligare utläggning av samma tankegång kommer senare i samma kapitel: ”Därför säger jag detta och varnar er i Herren: lev inte längre så som hedningarna lever. Deras tankar är tomma, deras förstånd är förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och förhärdade i sina hjärtan. Avtrubbade kastar de sig ut i orgier och ägnar sig åt all slags orenhet och får aldrig nog. Men det är inte så ni har lärt känna Kristus. Ni har hört om honom och fått undervisning i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. Därför ska ni lämna ert gamla liv och lägga bort den gamla människan som går under, bedragen av sina begär. Låt er förnyas till ande och sinne och klä er i den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet” (Ef 4:17–24).

I de här verserna knyter Paulus an till vår kallelse att fungera som motkultur i en fallen värld. Som Guds egendomsfolk ska vi inte längre leva som de som inte är kristna. Vi får även en påminnelse om att ett liv i helgelse är något som naturligt växer fram när vi lär känna vår Herre bättre. Genom Guds Ande, säger Paulus, får vi ”förnyas till ande och sinne”.

Den förvandling som vi har kallats till är alltså inte främst något som du och jag ska prestera i vår egen kraft. I stället handlar det om att släppa fram Guds verk i våra egna liv. Eller som det också kan uttryckas: att bli vad vi redan är. Vi är redan friköpta. Vi är redan Guds barn. Vi är redan heliga. Därför får vi leva på ett sätt som gör att vårt nya andliga tillstånd kan bli synligt också i vår livsföring. Just detta är vad helgelsen handlar om.

Skriften allena – Sola scriptura

Detta är fundamentet i den reformatoriska teologin. All troslära behöver bygga på ett noggrant studium av den heliga Skrift. För reformatorerna var udden i formuleringen riktad mot katolska kyrkan, som man menade hade gett en alldeles för stark ställning åt den kyrkliga traditionen. Kopplat till detta försökte man också gå tillbaka till källorna – ad fontes – för att på så sätt kunna urskilja vad som stod att läsa i de mest ursprungliga kopiorna av Bibeln. Därmed lyckades man avslöja ett antal sentida tillägg till den grekiska texten. Man avfärdade också de apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna som grund för kyrkans lära. Dessa kunde visserligen, som Luther uttryckte det, vara ”god och nyttig läsning” – men inte mer än så.[1]

Även i vår tid finns det förstås en risk att vi låter traditionen styra för mycket både över vår bibelläsning och vår bibeltolkning. Också i reformatoriska kretsar. De flesta kyrkor tycks därtill ha en fallenhet för att – medvetet eller omedvetet – skapa sig en ”kanon i kanon”, som gör att det är vissa texter som man ofta återvänder till och bedömer som viktiga, medan andra stämplas som sekundära och kanske aldrig ens läses av den vanlige kristne.

Det här behöver inte bara vara fel, så till vida att det finns texter i Guds ord som måste betraktas som mer centrala än andra. Särskilt gäller detta i fråga om Jesu liv, död och uppståndelse. Men samtidigt är det lätt att traditionen i själva verket spelar oss ett spratt. Att vi sorterar bort texter mer för att vi tycker att de är svåra eller anstötliga, än för att de är mindre viktiga. Att något är perifert betyder ju inte heller att det är utan värde. I värsta fall hamnar vi i stället där betydande delar av Sveriges kristenhet har hamnat: Att kristen tro blir reducerad till ett harmlöst kärleksbudskap, utan vare sig omvändelse, helgelse eller tro på den dubbla utgången. Kort sagt ett budskap som har en mycket svag koppling till det vi stöter på under en genomläsning av de fyra evangelierna. Hur hamnade vi egentligen där?

Ett annat område som förvisso har varit en frestelse i de flesta tider, men som i dag måste betraktas som extremt aktuellt, är vår tendens att bygga våra liv och vår tro på känslor, majoritetsuppfattningar och mer eller mindre tillfälliga trender. Det reformatoriska budskapet in i vår egen tid kan mot denna bakgrund formuleras som att det bara är Ordets uppenbarelse som är att betrakta som verkligt ”helig”. Framför allt är det bara där som vi kan finna den tröst som ”trumfar över” våra egna sinnestillstånd. Känslorna går upp och ner, men Herrens ord består för evigt. Som psalmförfattaren Lina Sandell uttrycker det hela: ”Jesus, håll mig blott vid Ordet, det är klippfast grund. Då skall jag ej gå förlorad i den mörka stund. / Mänskomeningar och tycken, ack, hur skifta de. På ditt vissa ord allena lär i tron mig se.”[2]

Inget av detta ska naturligtvis tolkas som att vi inte skulle ha någonting att lära av den kristna traditionen. Att inte vilja lyssna till de heliga som har levt före oss är bara dumt, och ett uttryck för en falsk evolutionistisk syn om att mänskligheten måste bli bättre och klokare för varje ny generation. Tyvärr är det inte så enkelt. Men slagordet om ”Skriften allena” betyder ändå att det finns en prövosten som ligger utanför vår egen tradition, och varje gång det uppstår någon form av konflikt mellan dessa två är det Bibeln som måste ha det sista ordet.

I alla fall enligt ett reformatoriskt synsätt.

Nåden allena – Sola gratia

Alla kristna vet nog att vi blir frälsta av nåd, men det som reformatorerna reagerade på i deras egen samtid var att nåden och de goda gärningarna så ofta bakades ihop i samma ”kaka”. Resultatet blev att det var svårt att finna frälsningsvisshet, eftersom kyrkan själv inte ansåg att det var tillräckligt att förtrösta på Guds nåd.

Nu behöver vi ju inte läsa länge i Guds ord för att se att ”tron utan gärningar är död”. Men rent själavårdsmässigt är det ändå avgörande att kunna lita på att helgelsen, hängivenheten, de andliga övningarna etcetera visserligen fyller en viktig funktion – men att det endast är tack vare nåden som vi blir frälsta. Med apostelns ord: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig” (Ef 2:8–9).

I många reformatoriska kretsar har man samtidigt varit medveten om att det finns en annan fallgrop utifrån den här betoningen, och det är att vi börjar ”synda på nåden” – att vi alltså tar Guds favör för given, som om den vore en rättighet snarare än en dyrbar gåva. Men när vi gör detta är det inte längre ”nåden allena” vi bekänner oss till. I stället är det en ny form av gärningsrättfärdighet, om än i andra kläder.

Det var detta som den tyske teologen, och sedermera martyren, Dietrich Bonhoeffer identifierade i sin samtids lutherska kyrka. I det inledande kapitlet till boken Efterföljelse skriver han: ”Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende. Idag gäller vår kamp den billiga nåden. Billig nåd betyder nåd som gottköpsvara, bortslumpad förlåtelse, bortslumpad tröst, sakrament till nedsatta priser; nåd som kyrkans outtömliga förrådskammare, varifrån det öses ut, tanklöst och gränslöst, med lättfärdiga händer; en nåd utan pris, utan kostnad.”[3]

Mot detta ställer Bonhoeffer den dyra nåden, som ger evangeliernas budskap rättvisa: ”Dyr nåd är den förlorade skatten i åkern. Den människa som finner den går med glädje och säljer allt vad han äger för skattens skull. Den är den kostbara pärlan, som köpmannen byter till sig mot alla sina dyrbarheter, Kristi konungsliga välde som får människor att riva ut det öga som är dem till förförelse, den är Jesu Kristi eget rop, som får lärjungen att lämna sina nät och följa honom.”[4]

Ett annat sätt att uttrycka detta på är att nåd inte blir nåd bara för att man använder sig av de rätta orden. Faktum är ju att den liberala teologin – som ofta älskar ordet nåd – ofta är den mest lagiska av dem alla, eftersom den tenderar att förflytta fokus från Guds övernaturliga handlande genom Kristus – hans död och uppståndelse, och vårt absoluta beroende av Guds frälsning – till det kristna livets etiska dimension.

Och det intressanta med det här är ju att det i praktiken för oss tillbaka till precis samma situation som reformatorerna från början reagerade mot. När kristendomen reduceras till ett i första hand etiskt budskap, kan man nämligen säga att nåden och de goda gärningarna på nytt har bakats ihop till samma ”kaka”. Det blir otydligt var nåden börjar och gärningarna tar vid, och den själavårdande effekten av ”nåden allena” uteblir.

Tron allena – Sola fide

Detta slagord kan till stora delar ses som en ”tvilling” till det föregående. Vi blir frälsta av nåd genom tro, i kontrast till att bli frälsta genom våra goda gärningar.

I vår tid är det ovanligt med kristna som rakt ut säger att de sätter sin förtröstan till sina gärningar. Möjligen kan vi ibland göra detta utan att förstå vad vi gör. Till exempel har jag i flera sammanhang hört människor säga saker i stil med ”du duger som du är i Guds ögon” och ”han/hon som är så snäll måste få komma till himlen” – vilket förstås är att beteckna just som en gärningslära, eftersom man sätter sin förtröstan till personliga meriter snarare än till Guds nåd. Men som sagt: den här typen av uttalanden är inte alltid genomtänkta ur en dogmatisk synvinkel.

Till saken hör dock att det finns en betydande förvirring även när det gäller det lilla ordet ”tro”. Särskilt under trosrörelsens och Livets Ords framväxt var det en ganska vanlig erfarenhet att den så kallade trosundervisningen förknippades med krav, prestation och dåligt samvete. Orsaken till detta var att betoningen på tron som det som öppnar oss för Guds välsignelser – något som är bibliskt och sant – i vissa lägen kunde omvandlas till ett krav: ”om du inte blir välsignad på det sätt som du hade förväntat, måste det handla om den svaga eller bristfälliga tro”.

Här tänker jag att Luthers egen definition av tro kan vara med och lösa upp knuten. Vid flera tillfällen talade denna reformator om tron som ”tiggarens tomma hand” som sträcker sig ut för att ta emot en allmosa. Precis som tiggarens utsträckande av handen är nödvändigt, sa Luther, är det för Jesus och apostlarna centralt att vi i tro tar emot det som blir förmedlat genom den kristna förkunnelsen. Annars får den inte någon verkan i våra liv. Vad som däremot blir fel är när vi utifrån detta börjar betrakta vår tro som en form av ”gärning” som vi ska få någon form av belöning för. Tron är nämligen i första hand en gåva från Herren själv. Och om det är någon som ska få ett tack, är det ju inte den fattige tiggaren som sträcker ut sin hand – utan den förbipasserande (alltså Gud) som i sin generositet lägger allmosan i vår hand.

Eller i klartext: Tron är nödvändig, men den är ytterst sett en gåva. Den är inte en ”gärning” som Gud ”belönar”, utan den kanal som måste till för att vi ska öppna oss för hans välsignelser. Som Jesus själv uttrycker det i sitt samtal med Marta: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” (Joh 11:40).

Slutligen kan det kanske vara värt att nämna att en del av reformatorerna hade en onödigt snäv definition av Nya testamentets tal om ”gärningar”. När Paulus talar om dessa syftar han nämligen inte bara på en människas handlingar, utan på det judiska folkets tilltro till sin egen etnicitet och till de identitetsmarkörer som spelade en så central roll i deras förbund med Gud: lagen, templet, sabbaten, omskärelsen med mera. I det nya förbundet, säger Paulus, är det bara tron på Jesus Kristus som räknas – allt annat är att betrakta som ”skräp” och som en ”förlust för Kristi skull” (Fil 3:8, 7).

Detta är också en sant reformatorisk hållning.

Kristus allena – Solus Christus

Det finns ett starkt och befriande fokus på Jesus Kristus i den reformatoriska teologin. Precis som i ovanstående citat ur Filipperbrevet har man från protestantiskt håll – och allra mest i de många väckelserörelserna – varit mån om att ingenting ska börja skymma talet om Jesus och hans försoningsdöd.

Det här ligger också väl i linje med Nya testamentets budskap. ”Alla Guds löften har i honom fått sitt ja”, skriver Paulus (2 Kor 1:20). Den mest uppenbara tillämpningen av detta är att Jesus är vår enda föreskrivna väg till frälsning. ”Jag är vägen och sanningen och livet”, säger Jesus. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Men Jesus är också nyckeln till allt annat som Nya testamentet talar om i fråga om Guds välsignelser över sitt folk. För att än en gång citera Paulus: ”Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning” (1 Kor 1:30).

I stora delar av dagens kristenhet är den här sanningen hotad. I stället för att röra oss på det så kallade ”frälsningsplanet” – där Jesus är centralgestalten – har vi på många håll börjat röra oss enbart på skapelseplanet, som betonar de frågor som är gemensamma för alla människor oavsett tro. Från början kan det här ha varit ett lovvärt försök att korrigera en alltför snäv världsbild, där skapelsen och det civila samhällets angelägenheter hade tryckts ut i periferin. Guds tanke är trots allt att frälsningsplanet och skapelseplanet ska existera parallellt, både i förkunnelsen och i vår kristna praktik.

Problemet uppstår i stället när vi tar nästa steg och börjar knyta samma löften till skapelseplanet, som de som i Bibeln är förknippade med frälsningsplanet. När vi till exempel menar att frälsningens gåva har blivit given åt oss alla, oberoende av vår relation till Kristus. Eller att vi alla är att beteckna som Guds barn, trots att Bibeln bara ger detta ärenamn åt dem som personligen har tagit ställning för Jesus som Frälsare och som Guds son (se Joh 1:12, Gal 3:26; 1 Joh 3:1 med flera).

Kristus allena är alltså ett slagord som hjälper oss att se den exklusivitet som Nya testamentet tillskriver Jesus Kristus. Därmed ser vi också att det inte går att skilja från de båda tidigare slagorden. Nåden allena, tron allena och Kristus allena är som ett tretvinnat rep som förkunnar Jesu unika plats i Guds frälsningsplan. Så snart vi förlorar denna dyrbara sanning ur sikte, gör vi i själva verket våld på evangeliet.

Alla våra andliga behov har blivit mötta genom Jesu liv, död och uppståndelse. Vågar vi lita på detta även för egen del?

Ära till Gud allena – Soli Deo gloria

Det sista av de fem slagorden är i praktiken en hel livshållning. Det är också så som det från början var tänkt att uppfattas. ”Allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom”, skriver Paulus (Kol 3:17).

För reformatorerna innebar detta inte minst ett bemyndigande av vardagen. För Martin Luther – den forne augustinermunken – var det till exempel viktigt att slå fast att de som gick i kloster inte hade något företräde framför dem som tjänade Gud i det civila samhället. Eller som han uttryckte det i Stora Katekesen: ”Att en präst står där i gyllene skrud eller att en lekman hela dagen ligger på knä i kyrkan – sådant beundrar och prisar man, men att en fattig tjänsteflicka sköter ett barn och troget fullgör vad som åligger henne, det anses som intet.”[5]

För Luther var detta något uppenbart orimligt. Det var också en viktig motivering till vad som brukar beskrivas som den lutherska kallelseläran, där Luther betonade att hela våra liv – inte bara de ”andliga övningarna” – är att betrakta som en gudstjänst. Våra jobb ska därmed inte bara betraktas som en inkomstkälla, utan som en del av vår kallelse som Guds barn.

Men inte minst står ändå Soli Deo gloria för vad som borde vara målsättningen för våra liv i stort. Som kristna är vi inte kallade att leva med oss själva i centrum. Inte heller är vi kallade att bygga våra egna imperier. I stället ska vi främja det som är Jesu sak i den här världen.

För mig personligen har detta varit en av de mest glädjefyllda upptäckterna i det reformatoriska arvet. Luther talar ofta om att vi som syndare har blivit inkrökta i oss själva, och i en postmodern tid – där var och en förväntas vara sin egen herre, och där vi dessutom förväntas ”definiera” oss själva och hålla fast vid vår egen ”sanning” – blir detta mönster ytterligare förstärkt. Som nutida västerlänningar lever vi därmed i en kultur som i praktiken förvisar oss till just den sociala och existentiella ensamhet som Bibelns författare vill hjälpa oss att undvika. Precis som mytens Narcissos riskerar vi att tyna bort i vår egen självupptagenhet.

Men i mötet med evangeliet är det något som händer, som blir till en förvandling också av det här sättet att tänka och fungera. När vi låter den tretvinnade tråden – nåden, tron och Kristus – få definiera våra liv lyfts vi ut ur vår egen ”pool of self”. Vi upprättas till ett liv i tillbedjan, gemenskap och tjänande och vi får bidra till en större och oändligt mycket mer svindlande story än den vi skriver på medan vi är kvar i vår egen inkrökthet.

Det är bara denna story, som handlar om Guds ära och Guds rike, som kan ge våra liv den djupgående mening som vi från början var skapade för. När reformationens fem slagord får vara ledstjärnor för våra liv på jorden, kan vi därför vara säkra på att vår existens kommer att bestå och ha ett värde hela vägen in i evigheten.

Artikeln är ursprungligen publicerad i Theofilos nr 1 2017

[1] Ur Luthers företal till apokryferna. I den första svenska helbibeln från 1541 uttrycks det så här: ”Apocrypha. Thet äro: Böcker som icke finnas i then Ebreiska Bibelen, ock äro fördenskul icke lika räknade wid the andra Böcker i then helga Skrift: dock nyttiga til at läsa.”

[2] Sionstoner 211.

[3] Dietrich Bonhoeffer, Efterföljelse, Verbum, andra reviderade svenska upplagan 1995, s 25.

[4] Ibid, s 26

[5] De Tio budens avslutning i Stora katekesen. Texten ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag 1957.