Denna ordning kommer till uttryck redan i Gamla testamentet. I Fjärde Mosebokens tionde kapitel berättas om hur Herren instruerar Mose att tillverka två silvertrumpeter. Syftet med dessa är att kalla samman israeliterna, och det är två situationer som särskilt nämns för detta.

Den första har med uppbrott och strid att göra. ”När ni i ert land drar ut till strid mot någon fiende som angriper er, skall ni blåsa larmsignal i trumpeterna”, säger Herren till Mose. ”Då skall ni bli ihågkomna inför Herrens, er Guds, ansikte, och bli räddade från era fiender” (4 Mos 10:9).

Den andra har med gudstjänst och firande att göra. ”I dagar av glädje, vid era högtider och nymånader, skall ni stöta i trumpeterna vid era brännoffer och gemenskapsoffer”, säger Herren. ”De skall göra att ni blir ihågkomna inför er Gud” (4 Mos 10:10).

Av detta finns det flera intressanta lärdomar att dra. En av de grundläggande är den måhända slitna insikten att Gud är en Gud för både mörka och ljusa dagar. Herren vill vara nära både när det är kamp och strid och när det är glädje och fest.

En något mer utmanande lärdom är att gudsfolkets kallelse i båda dessa situationer är att sätta Herren och hans ordningar främst. Det är inte vilka som helst som enligt lagen hade mandatet att kalla samman Guds folk – utan ”Arons söner, prästerna” (4 Mos 10:8). Och löftet från Gud, både om att strida för sitt folk och om att se till deras offer, bygger på att de kommer samman på hans egen befallning.

De strider och religiösa traditioner som inte har sitt ursprung hos den helige Guden och hans ledning är med andra ord utan verkligt värde. Den sanna välsignelsen finns i det direkta lydnadsförhållandet till Herren, där det är hans vilja och vägledning vi lyssnar till. Ingenting i Skriften tyder på att detta skulle vara mindre sant i vår egen tid.

Kanske kan man också säga att de dubbla trumpetstötarna säger något om vikten av att lyssna in inte bara en – utan alla – de signaler som Herren sänder ut över sitt folk. Ungefär som vi i Nya testamentet kan se att de andliga tjänsterna behöver samverka för att ”bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet” (Ef 4:12–13).

I så fall vill jag här pröva tanken att vi i denna tid behöver lyssna lite extra till å ena sidan evangelisttjänsten och å andra sidan profettjänsten. Det är många som kan intyga att vi i Sverige har en större öppenhet än på länge för det kristna evangeliet. Att människor är mer mottagliga för detta på gator och torg jämfört med några år sedan. Låt oss därför inte missa tillfället att vittna för våra grannar och vänner, att bjuda in till Alphakurser och liknande!

Men parallellt med detta ljuder också en allvarligare ton. Det är profettjänsten som varnar för att långt ifrån allting står väl till i Sveriges kristenhet; som kallar Guds folk till omvändelse och till en återgång till Ordet och till beroendet av Herren.

Dessa ”trumpetstötar” får inte spelas ut mot varandra. Tvärtom är de båda nödvändiga att lyssna till för den som önskar veta vad som ligger på Guds hjärta för den här tiden.

Herren kallar samman sitt folk. Han kallar oss till både högtid och omvändelse, till vittnande och andlig strid. Hör vi – och tar konsekvenserna av – hans signaler?

Oavsett vilka ord vi använder, kan det variera en hel del vad vi lägger i respektive begrepp. I vissa traditioner tillmäts prästen eller föreståndaren en mycket stark roll. Han eller hon är kanske självskriven som ordförande både i församlingsstyrelsen och i äldste. I andra sammanhang är det tvärtom: pastorn är att betrakta som styrelsens tjänsteman, som i praktiken bara har att verkställa det som styrelsen säger åt honom eller henne att göra. Visionärer och entreprenörer göre sig icke besvär.

Gemensamt för de flesta traditioner är dock att ledarskapet sällan täcker in den bredd av tjänster och funktioner som lyser igenom i Nya testamentet. Aposteln Paulus räknar till exempel med så många som sju olika gåvor eller tjänster med koppling till kyrkans ledarskap: tjänstegåvorna apostel, profet, evangelist, herde och lärare (Ef 4:11) samt nådegåvorna att leda och att styra (Rom 12:8; 1 Kor 12:28).

Denna mångfald av gåvor och tjänster kan bara uttryckas där vi anammar någon form av teamledarskap. Men inte bara det – vi behöver aktivt rekrytera våra ledare med en ambition att täcka in den bibliska bredden. Något som i sin tur innebär att vi behöver tala om dessa gåvor och tjänster och uppmuntra dem att blomma ut i församlingens mitt.

Detta är lättare sagt än gjort. Den första barriär vi behöver övervinna är den i Sverige ofta avvaktande hållningen till ledarskap som fenomen. Särskilt det tydliga eller alltför ”starka” ledarskapet uppfattas i många fall som något hotfullt, och ibland som direkt negativt. ”I vår bönegrupp ska vi minsann inte ha någon utsedd ledare.”

Till saken hör också att flera av tjänstegåvorna under stora delar av kyrkans historia har varit ifrågasatta. Särskilt gäller detta apostelns och profetens tjänst, men längre tillbaka även evangelistens tjänst. Det är knappast någon slump att alla dessa tre har ett DNA av att sträcka sig vidare, bortom de redan etablerade strukturerna. De utmanar helt enkelt status quo!

I Sverige befinner vi oss i dag i en missionssituation. Behovet av församlingsplantering och strategiska missionsinitiativ är större än på mycket länge. Därför behöver vi hitta vägar att släppa fram de lite mer offensiva kristna tjänsterna. Paulus talar i Första Korinthierbrevet 12:28 (SFB; jfr Ef 2:20) om en ordning i Guds rike som innebär att apostelns pionjära inriktning behöver vara först på plats när något nytt ska etableras. Därefter kommer den profetiska funktionen för att ge en rätt inriktning åt ”bygget”. Slutligen kommer läraren, herden och i viss mån evangelisten in och förvaltar/utvecklar det som har byggts upp genom den apostoliska och profetiska tjänsten.

I nuläget är det en helt annan typ av ledarskap som dominerar vår svenska kristenhet: herdegåvan. Herdens tjänstegåva passar som hand i handske med vår tids ledarskapsideal. Det är en omsorgsgåva som sätter den enskilda individen i främsta rummet. Herden blir lätt omtyckt eftersom han/hon ägnar det mesta av sin kraft på församlingsmedlemmarna själva, och för att han/hon inte rör om i grytan i onödan.

Samtidigt säger det sig självt att herden behöver kompletteras. Risken är annars dels att det mer utåtriktade fokuset trängs undan, dels att kyrkans ledarskap fastnar i en ganska sentimental ”tycka synd om-funktion” som spelar ut sanningen mot nåden i den kristna gemenskapen. Kom ihåg att majoriteten av dagens falska profeter inte har profetens tjänst, utan är herdar som i sin iver att inte stöta sig med andra slutar att predika om sådant som folket inte vill höra!

Min poäng med detta är inte att avfärda herdens tjänstegåva. I stället är det att betona att vi behöver bereda plats för en mångfald av gåvor och tjänster, och att vi behöver hedra varandra i våra olikheter som ledare. De förvaltande och inåtriktade ledargåvorna behöver hedra de mer offensiva och utåtriktade gåvorna – och vice versa.

Låt oss därför bygga strukturer där aposteln, profeten, evangelisten, herden och läraren kan vara i tjänst tillsammans – och där ingen enskild gåva tillåts spelas ut mot någon annan. Bara då kan de fullgöra sin kallelse att ”göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet” (Ef 4:12-13).

Ursprungligen publicerad som debattartikel i tidningen Dagen

I Efesierbrevets fjärde kapitel undervisar Paulus om de fem så kallade tjänstegåvorna. Det är gåvor som har blivit givna till den kristna församlingen, och som ofta är förknippade med någon form av ledarskapsfunktion i Guds rike. Paulus skriver:

Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus” (Ef 4:11-13).

Syftet med dessa gåvor är alltså att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst”, och de står i centrum av Guds strategi för att mobilisera Guds folk för missionsuppdraget. I denna artikelserie tänkte jag därför försöka mig på en kortfattad sammanfattning av hur dessa gåvor kan fungera i den kristna församlingen, och jag börjar med nummer ett Paulus lista: aposteln.

Bibeln talar om apostlar på åtminstone två olika ”nivåer”. Primärt, skulle man kunna säga, syftar ordet på Jesu närmaste krets av lärjungar – på grundpelarna i den tidiga kyrkan. För dessa gäller också särskilda kriterier, till exempel att de skulle vara ögonvittnen till Jesu tjänst på jorden (se Apg 1:21-22). Men sekundärt syftar det också på vad som enklast kan beskrivas som en församlingsplanterare eller missionspionjär.

Den högt respekterade ledarskapsteoretikern Robert Clinton skriver i sin bok The Making of a Leader att apostlagåvan ”syftar på en specifik ledarskapskapacitet i vilken man utövar inflytande över andra för att etablera nya lokala församlingar och nya arbeten som behövs för att främja kristendomens utbredande och för att vägleda dessa nya arbeten under grundläggningsskedet”. Detta är en bra sammanfattning. Aposteln är vägröjaren och pionjären som skapar förutsättningar för Guds rike att etableras där det tidigare inte var etablerat, eller där det saknas goda strukturer för Guds handlande. Han eller hon har också en uppgift att överblicka helheten i ett arbete och att hela tiden kalla tillbaka dem som har blivit delaktiga i detta till den ursprungliga visionen.

Apostlagåvan är därför också en ”bred” gåva, som i många situationer får en naturlig roll som teamledare. I någon mening kan man säga att aposteln har en del även i de övriga fyra tjänstegåvorna. Detta krävs för att han/hon ska kunna få det genomslag som behövs för hans/hennes specifika tjänst.

Profet

Även den profetiska gåvan har periodvis haft en låg acceptans i den kristna kyrkan. Detta hänger säkert samman med att profeten alltid innebär en utmaning för sin närmaste omgivning. Han/hon är en sanningssägare, en person som ser längre och klarare både i den synliga och den osynliga världen. Hans/hennes uppgift kan beskrivas som att uppmuntra, trösta, varna, förmana och att ge vägledning i konkreta situationer.

Bibeln är tydlig med att även profeten har en särskild funktion i samband med en kyrkas eller en kristen verksamhets grundläggningsskede. Paulus skriver i Efesierbrevet att vi som Guds folk ”är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef 2:20). Av sammanhanget framgår det att ”profeterna” syftar på personer som är verksamma under det nya förbundets era (se Ef 3:5).

I Första Korinthierbrevet kan Paulus därför skriva: ”Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål (1 Kor 12:28). Utifrån detta läser jag själv, och många med mig, in ett mönster som säger att det är aposteln som lägger grunden, medan profeten har som sin primära uppgift att ge församlingen eller den kristna verksamheten dess inriktning – alltså den ”ritning” efter vilken arbetet skall bedrivas. Först i tredje ledet kommer läraren in i bilden – den person som ska förvalta det som är apostelns och profetens arv.

Detta ska inte tolkas som att profeten bara har betydelse i ett grundläggningsskede av en kristen verksamhet. Tvärtom: hans/hennes uppgift att uppmuntra, trösta, varna, förmana och ge vägledning fyller ett konstant behov i Kristi kropp.

Evangelist

Vad evangelisten har för uppgift i Guds rike är nog bekant för de allra flesta av oss. Samtidigt kan det vara intressant att veta att evangelisttjänsten inte fick sitt erkännande i den västerländska kristenheten förrän i slutet av 1800-talet, då väckelsepredikanter som Charles Finney (1792-1875) och D. L. Moody (1837-1899) fick så starkt genomslag att deras unika typ av tjänst behövde få ett namn. Både Finney och Moody fick föra tusentals människor till tro.

På ett mer jordnära plan kan evangelisten definieras som en person som på ett enkelt, klart och relevant sätt förmår presentera evangeliet. Han eller hon får oftare än andra hjälpa icke-kristna att ta emot frälsningens gåva. Evangelisten har sin viktigaste uppgift – och trivs ofta bäst – ute på ”fältet”. Han/hon kan därför vara en utmaning att integrera i den lokala församlingens ledarskap. Både för församlingen och för evangelisten själv är det dock av stor betydelse att en sådan koppling finns – för beskyddets skull och för att få en bestående frukt av hans/hennes arbete. En viktig del i detta är att evangelisten behöver kopplas samman med personer som är bättre än honom/henne själv på att vägleda de nykristna in i ett fördjupat lärjungaskap.

Samtidigt med detta har evangelisten ett uppdrag att uppmuntra fler människor att blomma i den tjänst som han/hon själv har. Till detta hör också att bidra till att församlingen som helhet får smittas av den nöd för de förlorade som är så central i evangelistens tjänst.

Något som vi ska vara försiktiga med är däremot att lägga på evangelisten sådana uppgifter som hör till herdens eller administratörens områden. Särskilt lite mer ”renodlade” evangelister brukar bli djupt olyckliga över en sådan arbetsbeskrivning.

Herde och lärare

I grundtexten till Paulus uppräkning av de fem tjänstegåvorna (se Ef 4:11) tycks herden och läraren i någon mening vara sammanbuntade. Detta innebär inte att de är identiska med varandra, men det tycks ändå vara så att de på något sätt är tänkta att fungera tillsammans.

Till den bibliska herdegåvan hör uppgifter som att gå före och/eller tillsammans med hjorden (församlingen) för att ge den vägledning, skydd och näring. Det är en utpräglad omsorgsgåva, som sätter den enskilda individen i främsta rummet. Ett typexempel på en herde kan därför vara en själavårdare eller en väl fungerande hemgruppsledare.

Till den ofta närbesläktade lärargåvan hör att i förkunnelsen ge vidare av det man själv har fått möjligheten att upptäcka – dels genom bibelstudier, dels genom sin personliga vandring med Herren. Robert Clinton skriver att lärargåvan ”syftar på kapaciteten att uttrycka Guds sanning på ett sådant sätt att den blir klargjord, förklarad och uppenbarad, så att det är mycket troligt att den förstås och kan tillämpas i [vardags]livet”.

Även om både herden och läraren ska ses som distinkta gåvor kan de alltså komplettera varandra på ett särskilt sätt. Den bibliska herdefunktionen måste alltid tänkas samman med en lärarfunktion. Annars riskerar den att förvandlas till en inomvärldslig och ofta sentimental ”tycka synd om”-funktion – fjärran från det robusta själavårdsideal som träder fram i Guds ord.

Tjänsten uppenbarar Kristus

En av de största och mest fantastiska sanningarna om Guds folk i världen är den som döljer sig bakom beskrivningen av församlingen som ”Kristi kropp”. Med aposteln Paulus ord:

Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar – och de är många – utgör en kropp, så är det också med Kristus. I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. … Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar. Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. (1 Kor 12:12-13, 27-28)

Bilden av församlingen som en levande organism, där Guds Ande manifesteras i form av gåvor och tjänster och där Kristus själv är huvudet predikar ett förunderligt budskap till alla som vill lyssna: genom kyrkan möter vi Kristus själv. Eller för att konkretisera: genom de gåvor och tjänster som är givna åt Kristi kropp möter vi olika aspekter av Jesu egen personlighet.

Det är just detta som är poängen när vi talar om aposteln, profeten, evangelisten, herden och läraren som ”tjänstegåvor”. Det grekiska ordet för ”tjänst” (diakonia) är detsamma som används om Jesu egen verksamhet på jorden, och detta ordval är inte någon slump. Nya testamentets budskap är ju att Jesu verksamhet faktiskt har fortsatt efter hans död och uppståndelse – nämligen genom den kristna församlingen, och genom varje enskild troende. ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”, skriver Paulus (Gal 2:20). Detta gudomliga liv – Jesu Andes liv i och genom oss – tar sig uttryck inte minst genom de gåvor och tjänster som han har utrustat sin församling med.

Därmed kan man också säga att vi genom gåvorna apostel, profet, evangelist, herde och lärare får möta något av Jesu eget ledarskap för sin församling. Vi får möta olika aspekter av vår Frälsares personlighet, och vi får tänka att det är Kristi egen auktoritet som möter oss genom dessa tjänster i den kristna församlingen.

Det självklara målet för varje troende, också i utövandet av vår kristna tjänst, är därför att ge en så klar och tydlig bild som möjligt av vår Mästare genom vårt ledarskap. Att människor faktiskt – hur stort och märkvärdigt det än kan låta – ska få ett möte med Jesus själv genom oss. Inte för att vi skulle vara så märkvärdiga i oss själva, utan för att vi är lemmar i Kristi kropp och för att den tjänst vi utför sker i den helige Andes (inte i vår egen) kraft. ”Vår förmåga kommer från Gud”, skriver Paulus. ”Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare [diakonos] åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens” (2 Kor 3:5-6).

Kan man få ett halleluja på det?

David Petts om det grekiska ordet för evangelist:

“So the basic meaning of the word euggelistes is:
– someone who brings good news
– preacher of the gospel
– evangelist”
(Body Builder)

Filippus är den enda personen i Bibeln som tydligt beskrivs som evangelist. När man läser om Filippus i Apg 8 ser man att Andens kraft och övernaturliga händelser präglar hans tjänst. Han botar sjuka, får tilltal av änglar och förflyttas fysiskt av Anden vid ett tillfälle.  Det är även idag vanligt att mirakler följer evangelisters tjänst på ett tydligt sätt. Jag har tidigare skrivit om varför mirakler sker här.

Det är dock inte bara evangelisten som ska evangelisera. Missionsuppdraget gäller alla. Det som skiljer evangelisterna från de andra i församlingen är att hen har som uppgift att utrusta resten av församlingen att evangelisera.

4 SORTERS EVANGELISTER

Alan Hirsch & Tim Cathims undervisning om evangelisten anser jag är revolutionerande. Den klassiska synen på evangelister som högljudda, extroverta, alltid ute på gatan och pratar med nya människor osv behöver nyanseras. Hirsch kategorier tror jag kommer att hjälpa många av er som läser att upptäcka evangelisten inom er!

1. Investors

”The investor sees evangelism as walking with people through the entire process of conversion, from the beginning of their friendship all the way through conversion and beyond…. Because they are willing to devote lots of their own time, energy and emotion in other people, they typically go deep with a few people rather than spreading themselves out with a lot of people.” – The Permanent Revolution

2. Inviters

”Inviters woo others to accompany them into strategic environments that allow them greater exposure to Jesus… In this way, inviters are quite catalytic: they bring people and the gospel together by arranging strategic encounters between people and events designed to present the gospel in meaningful ways… Because they know how to attract people, they also intuitively know what can potentially repel people.” – The Permanent Revolution

3. Convincers

”Convincers are particularly adept at making persuasive and compelling presentations of the gospel. They have confidence in the gospel and champion its power to change people. They are energized by the task of persuading and convincing others of their point of view. They find great satisfaction in debunking false notion of the gospel, effectively removing the cultural stigma that is often attached to Jesus and the church.” – The Permanent Revolution

4. Conversers

”Some people need to be exposed gradually to the message in ways that allow them to process  and internalize its meaning and significance for their lives. Conversers are especially equipped for this because, like investors, they are more comfortable with helping someone discover the meaning of the gospel in an incremental fashion… They are often good at asking questions and listening, and they prefer to let the needs and interest of the other person decide what particular feature of the gospel they will emphasize or introduce into the conversation. 

ANDRA RÖSTER OM EVANGELISTEN

“Evangelistic leaders declare and demonstrate the gospel in word and deed to bring people to conviction, conversion, and commitment to Christ. Evangelists are messengers and recruiters who challenge others to think in new ways and commit to new things. They impart their love for the lost, their boldness in the message, and their courage to take risks in demonstrating the gospel. Evangelists connect people to the unreached world.” – Michael Brodeur, Revival Culture

“The evangelists anointing causes him or her to focus on the souls who do not yet know Jesus as the primary concern and motivation for ministry. And realistically, unless the ministry of the Church is reaching those who don’t yet know the Lord, the function of the rest of the anointings is fairly pointless.” – Danny Silk, Culture of honor

Jesus var evangelist.
Evangelisten återspeglar Jesu evangelisttjänst i församlingen.
Vad skulle vi göra utan evangelisten?