Jag är långt ifrån ensam om denna erfarenhet. En siffra som brukar nämnas är att 600 miljoner kristna talar i tungor. Det kan vara fler eller färre, men ingen behöver tveka om att det här är en gåva som är generöst utdelad bland Guds folk. En gåva som Gud helt enkelt verkar väldigt intresserad av att ge oss. Jesus själv säger i Markusevangeliet att tungotalet är ett av de tecken som ska ”följa dem som tror” (se Mark 16:17).

Man kan naturligtvis fråga sig varför. Och det svar som jag själv har landat i är att tungotalet hjälper oss att be – och Gud längtar efter att få umgås med sina barn i bön. Det är dessutom så att många kristna kämpar för att få sitt böneliv att fungera. Därmed skulle man kunna säga att tungotalets gåva kommer till oss i vår svaghet – för att hjälpa oss att be när vi inte vet hur vi ska göra.

Många människor har också upplevt att deras tungotal har fungerat som en port in i andra erfarenheter av den helige Andes närvaro. Att det helt enkelt har varit något särskilt förlösande med denna gåva eller förmåga. Ibland kopplas detta till en tydlig lära om Andens dop, där tungotalet ses som det yttre tecknet på att den helige Ande har ”brutit igenom” i våra liv. Själv är jag försiktig med en alltför tydlig dogmatik när det gäller detta. Inte minst för att jag har mött så många kristna som inte har denna gåva som ändå är starkt präglade av den helige Andes närvaro. Ärligt talat har jag också mött en och annan kristen som talar i tungor, men som ändå har betett sig ganska köttsligt eller oandligt …

Samtidigt varken kan eller vill jag förneka det som är min egen och miljontals andra kristnas erfarenhet: Vid ett eller flera tillfällen har vi upplevt att den helige Andes närvaro har brutit igenom på ett särskilt sätt i våra liv. Påfallande ofta har detta varit förknippat med att Gud har låtit tungotalet komma över våra läppar. I ljuset av detta vore det dumt att inte vittna om de erfarenheter som denna gåva eller förmåga inbjuder till.

Tungotalets natur och olika former

Vad menar vi då när vi talar om tungotal? Ja, det grundläggande är ju att det är en gåva eller förmåga att tala ett språk man inte själv har lärt sig, utan som har blivit en givet direkt av Gud. Det här innebär att tungotalet inte engagerar på det intellektuella planet, utan är en kommunikation på en annan våglängd. Som ett konkret uttryck för detta är det fullt möjligt – om än en aning distraherande – att tala i tungor samtidigt som jag skriver den här texten. Att i stället tala franska eller engelska medan jag skriver hade varit fullkomligt omöjligt.

När man talar om tungotal brukar man skilja mellan flera varianter. En klassisk pentekostal syn innebär att tungotalet som bönespråk är något annat än den nådegåva (eller gåvor) som nämns i Första Korinthierbrevet 12. Bönespråket, menar man då, finns tillgängligt för alla kristna, medan de ”olika slags tungomål” som omtalas som nådegåva bär på en mer uttalad dimension av profetisk kraft. Själv är jag inte helt övertygad om denna tolkningsmodell. Dels för att jag inte tror att alla människor har – eller ens är tänkta att få – denna gåva eller förmåga. Dels för att uttrycket ”olika slags tungomål” bör kunna inbegripa även tungotalet som bönespråk. Å andra sidan behöver man inte ta ställning i denna fråga för att kunna tala om tre grundläggande former av denna gåva eller förmåga: tungotal som bönespråk, som ett annat existerande språk och som profetia.

Tungotalet som bönespråk är det överlägset vanligaste. Det kan handla om ett för oss okänt språk, eller rentav änglars språk (jfr 1 Kor 13:1), men oavsett vilket kommer det till oss från Herren själv. Vi har alltså inte lärt oss detta bönespråk, även om vårt ordförråd ibland kan utökas med tiden. Denna form av tungotal kan kanske beskrivas som det förtroliga jollret med vår himmelske Pappa, där min ande och Guds Ande kommunicerar med varandra.

Tungotalet som ett annat existerande språk är mest känt från den första pingstdagen. Där står det nämligen att ”alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas” (Apg 2:6). Det här behöver i och för sig inte betyda att apostlarna själva talade dessa språk; minst lika troligt är att det var åhörarna som hörde sina språk talas, och att ”språkundret” därmed skedde hos dem snarare än hos avsändarna. Men oavsett hur det är med detta finns det gott om vittnesbörd från kyrkans historia där människor har talat i tungor för att förundrat kunna konstatera att personer vars modersmål de själva inte behärskar har förstått vad de har sagt. Det är alltså ett reellt och väl dokumenterat fenomen.

Det profetiska tungotalet, slutligen, är den form av tungotal som kan uttydas genom en profetisk gåva – av Paulus kallad för ”gåvan att uttyda tungomål” (1 Kor 12:10). Den som får till sig detta tungotal upplever normalt sett att det är något speciellt med det som kommuniceras och som skiljer det från tungotalet som bönespråk. Det vanliga är sedan att den som har talat ut budskapet, alternativt någon annan i rummet, får en uttydning till det som har sagts. Ibland kan det faktiskt vara flera personer som får uttydningar, som innehållsmässigt brukar komplettera varandra.

När man läser litteratur om tungotalet är det vanligt att det beskrivs som något extatiskt. Om man med detta menar att det inte har blivit inlärt på samma sätt som andra språk eller färdigheter, kan detta vara en befogad beskrivning. Men det är samtidigt viktigt att säga att det normala är att den som talar i tungor styr när han eller hon ska börja eller sluta be på detta specifika sätt – precis som man kan börja eller sluta tala på ett annat språk.

Däremot är det alltså så att tungotalet fungerar frikopplat från intellektet. Det är inte inlärt, och vi styr inte dess specifika innehåll. På så sätt kan det vara en konkret hjälp att finna vilan i Gud snarare än i oss själva. Att inte behöva formulera våra böner på egen hand.

Faktum är att just detta kan vara en av de saker som står i vägen för tungotalet i våra liv. Att ta emot denna gåva är nämligen att göra avkall på sitt eget kontrollbehov. Och detta kan som bekant vara en utmaning för oss människor!

Särskilt tydligt blir det här när vi kommer till gåvan att uttyda profetiskt tungotal. Inte sällan är det nämligen så att uttydningen kommer i etapper. Vi behöver alltså tala ut det första vi har fått Herrens uppenbarelse om, innan vi får fortsättningen på budskapet. Här kallas vi därför att ta steg i tro, där vi får gå på det vi har fått i hopp om att fortsättningen ska komma längre fram.

Men det här är ju samtidigt rätt typiskt för den helige Ande: Han älskar att öva oss i beroende av honom själv. Så gott som alla Andens gåvor, i alla fall om vi ser till listan i Första Korinthierbrevet 12, har därför en profetisk dimension i sig; en dimension som gör oss beroende av den helige Andes ledning i nuet.

Paulus undervisning om tungotalet

Vad finner vi då för konkret undervisning om tungotalet i Nya testamentet? Ja, det beror på vad vi är ute efter. Om vi söker efter vittnesbörd om Andens dop och om hur tungotalet ges till individer eller grupper är det i första hand Apostlagärningarna vi hänvisas till (se Apg 2, 8, 10 och 19). Den mest systematiska undervisningen om tungotalets gåva finner vi däremot hos Paulus i Första Korinthierbrevet 14, och det är denna text jag här kommer att utgå ifrån.

Något som har vållat problem genom århundradena är att Paulus i detta kapitel kommer med så många kritiska anmärkningar till korinthiernas bruk av tungotalet. Ofta har detta tolkats som att Paulus skulle vara kritisk till gåvan som sådan. Men så kan det faktiskt inte vara. Paulus inleder själv med att slå fast att han gärna ser att alla talar i tungor (v 5). Lite senare skriver han att han själv talar mer i tungor än de alla (v 18). Vad han är ute efter kan därmed inte vara att hindra tungotalet, så mycket som att sätta in det i sitt rätta sammanhang. Paulus vill att nådegåvan som Gud har gett ska bli till maximal välsignelse för sina brukare.

Den positiva grundtonen sätts redan i kapitlets första vers: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva” (v 1). Den rimligaste slutsatsen av detta måste vara att den helige Andes gåvor inte är tänkt att ses som något valfritt tillägg i det kristna livet, utan är något för oss alla att söka.

Detta står dock inte i motsats till att de är nådegåvor. Det är alltså Gud själv som suveränt fördelar sina gåvor i församlingen (se 1 Kor 12:11). Men trots detta får vi alltså en tydlig uppmaning att sträcka oss efter dessa: ”Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då sådana som bygger upp församlingen så att ni har dem i överflöd” (v 12).

Om vi fortsätter att fokusera på tungotalet kan vi konstatera att ett kännetecken på denna gåva är att den i första hand är till för individen. ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud, för ingen förstår honom. Han talar hemligheter i sin ande” (v 2). Tungotalets viktigaste funktion är följaktligen att bygga upp den som ber i hans eller hennes egen gemenskap med Herren (jfr v 4). Även detta har ibland lyfts fram som negativt, eftersom den generella funktionen hos Andens gåvor är att bygga upp församlingen. Men när jag hör sådant brukar jag påpeka att en gemenskap som består av uppbyggda individer, rimligen också blir till välsignelse även för andra. Det ena utesluter inte det andra.

I vers 2 säger Paulus också något annat intressant, och det är att den som talar i tungor talar ”i sin ande”. Värt att notera är att han här syftar på är den mänskliga anden, inte på Guds Ande. Lite senare slår han också fast: ”om jag ber med tungomål så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt” (v 14).

Tungotalet är med andra ord inte – som andra språk – knutet till vår själ. I stället är det knutet till vår ande. Och då är vi tillbaka i den grundläggande skillnaden mellan tungotal och språk vi lär oss genom egen förkovran: de senare är knutna till vår själ, vårt intellekt, medan tungotalet är en gåva eller förmåga direkt från Gud.

Varför ska man tala i tungor?

Men vad är då poängen med att tala i tungor? Kan vi inte lika gärna be med vanliga ord? För Paulus är det tydligt att det här inte är antingen–eller utan både–och: ”Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet” (v 15). Och lite senare: ”Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra än tiotusen med tungomål” (v 19).

Vi är alltså tillbaka i frågan om tungotalet som en hjälp i vår bön. I Romarbrevet talar Paulus om att ”Anden [hjälper] oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26–27). Vad jag och många med mig tror är att det är denna ”Andens bön” inom oss som tungotalet sätter ord på. Tungotalets gåva låter bönen i våra hjärtan ”komma upp till ytan” genom att kanaliseras genom våra tungor och läppar.

Därmed inte sagt att denna typ av bön skulle vara mer andlig än annan bön. För det var ju på den punkten som korinthierna hade hamnat snett. De var så fascinerade av sin förmåga att med Guds hjälp tala ”änglars språk”, att de gav oproportionerligt mycket utrymme för tungotalet i sina gudstjänster. Därav Paulus ord om att i församlingen fokusera på det vanliga språket. ”Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd” (v 16–17).

Finns det då inte alls någon plats för bönebrus när vi samlas till gudstjänst? Detta tror jag är en felaktig slutsats av apostelns ord. ”Hindra inte tungomålstalandet”, skriver han dessutom i kapitlets slut (v 39). Min erfarenhet är att de som driver linjen att alla som har fått denna gåva ska vara tysta under gudstjänsterna gör det mest för att de känner sig besvärade över tungotalet som sådant. Paulus, å sin sida, verkar vara ute efter rätt proportioner och efter goda ordningar för församlingen i stort. Detta samtidigt som han talar i tungor så mycket han bara kan!

Vad vi behöver undvika är alltså att låta tungotalet dominera på ett oproportionerligt sätt, så att det tränger undan mångfalden i den kristna gudstjänsten. ”Hur ska det då vara, bröder?”, skriver Paulus. ”Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud” (v 26–28).

En generös tolkning av apostelns sista ord kan kanske vara att när vi talar ”för oss själva och för Gud” får det gärna höras även av våra grannar. Däremot bör inte den som leder bön i mikrofon använda tungotalet mer än styckvis, eller när församlingen går in i sång i Anden. Profetiskt tungotal bör vidare vara begränsat till några få tillfällen per möte, så att detta inte tar över predikans roll i gudstjänsten.

Men ärligt talat – när hade vi senast denna typ av problem i Sveriges kristenhet?

Det finns ännu mer att säga om tungotalet, både utifrån Första Korinthierbrevet 14 och andra bibeltexter. Men de här iakttagelserna kan kanske räcka för den här gången. Som sammanfattning vill jag säga följande: Låt oss vara fortsatt nyfikna på Andens manifestationer i våra liv! Låt oss följa apostelns uppmaning att söka de andliga gåvorna. Och låt oss inte hindra tungotalet – det är en bönens ström till uppbyggelse för oss själva, och därmed också för församlingen i stort.

Som Jesu bror Judas formulerar det hela: ”Men ni, mina älskade, ska bygga upp er själva på er allra heligaste tro och be i den helige Ande” (Jud v 20).

Olof Edsinger

[1] Thomas Foster, The Baptism in the Holy Spirit – How you can receive now!, Acacia Press 1985.

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap nr 3 2022

GUDS ALLMÄNNA & MANIFESTERADE NÄRVARO


Jag skriver till 100 % under på att Gud är allestädes närvarande. Det finns ingen plats eller människa som undgår hans blick, som han inte kan nå:

Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. (Ps 138-5-10)

Frågan är egentligen hur vi definierar ordet närvaro. Definierar vi närvaro som att se allt, veta allt och kunna gripa in överallt så håller jag med om att Gud är lika närvarande överallt. Men jag menar att det finns mer i begreppet närvaro. Faktum är att jag skulle vilja påstå att de ”ingredienser” som utgör Guds närvaro (se förra delen) inte alls är lika närvarande överallt. Den helige Ande bor i alla som följer Jesus, men inte i de som inte gör det. Guds härlighet i Gamla Testamentet var på vissa platser och inte på andra. På samma sätt är änglarnas aktivitet inte lika stor överallt. Andens kraft och smörjelse vilar inte lika starkt över alla kristna. Jag menar alltså att det vi försöker beskriva med ordet Guds närvaro går att förstå bättre om vi inte tänker oss att Guds närvaro är likadan överallt.

Såhär skulle man kunna uttrycka det: Guds allmänna närvaro är överallt men inte hans manifesterade närvaro (=uppenbarade/uttryckta). Guds allmänna närvaro är att Gud ser allt, vet allt och kan nå överallt. Denna bloggserie handlar om Guds manifesterade närvaro: den atmosfär och substans som finns hos Fadern, Sonen och den helige Ande. När denna närvaro omsluter en människa eller fyller ett rum så kan man säga att Guds allmänna närvaro manifesteras.

GUDS NÄRVARO & GUDS RIKE


Detta sätt att tänka är grundläggande för hela Gudsrikestanken. Jesus sa att Guds rike planterats på jorden som ett senapskorn. Paulus lär oss att Guds rike är rättfärdighet och glädje i den helige Ande (Rom 14:17). Jesus smörjs med Andens kraft för att utbreda riket (Apg 10:38; Luk 4:18ff). Guds rike och den helige Ande hör samman. När Guds rike bryter fram så manifesteras Guds närvaro. Ibland följs de båda åt så parallellt att det är svårt att säga vilken som föregår den andre. Ju mer Guds rike utbreds desto mer manifesteras alltså Guds närvaro på jorden.

Gud tvingar sig aldrig på en människa. Hans rike utbreds inte genom våld eller tvång. På samma sätt tvingar han inte på jorden sin manifesterade närvaro. Gud söker efter tempel att fylla (oss) och efter platser där han kan låta sin närvaro vila i större mått än vad han kan över en enskild individ. Gud söker efter en inbjudan från jorden. Som jordens förvaltare så är vi ”gatekeepers”, som genom vår fria vilja väljer om vi öppnar dörren för Gud. Naturligtvis verkar Gud även utanför vår medverkan, men det är inte hans generella sätt att göra saker.

KOM HELIGE ANDE!

Låt er uppfyllas av Anden. (Ef 5:18b)

Paulus uppmanar de troende i Efesos att låta sig uppfyllas av Anden. Den grekiska grundtexten visar oss att detta är något vi ständigt bör göra, alltså skulle det kunna översättas: ”Låt er regelbundet/ofta/ständigt uppfyllas av Anden”. Alltså kan man som kristen välja att inte låta sig genomsyras av Anden. Alla kristna har fått Anden planterat som ett frö inombords, men alla ger inte Anden lika mycket utrymme. Därför är Guds närvaro är inte lika stark i/över alla kristna. Jag ser detta som någonting positivt, då det innebär att vi alla har samma möjlighet att söka, ta emot och bära mer av honom (mer om det i del 5).

”Helige Ande, kom över honom”. ”Gud, fyll denna plats med din närvaro”, ”Kom helige Ande”, ”Gud låt din närvaro vara stark under mötet”. Alla dessa böner är meningslösa om inte Guds närvaro och inflytande kan variera i en människas liv, en plats eller i en situation. Guds allmänna närvaro är alltid samma, men inte hans manifesterade. Våra böner gör skillnad och inbjuder Gud att göra saker.

HOTSPOTS


Som jag skrev i del ett så är det omöjligt att reflektera kring Guds närvaro utan att lyssna till kyrkans erfarenhet. Genom hela kyrkohistorien så har kristna upplevt hur Gud vilar på ett särskilt sätt över vissa platser. Många vittnar om viktiga möten med Gud som är kopplat till en viss plats. Det är svårt att bortse från att Guds närvaro verkar manifesteras starkare i vissa församlingar än i andra. Även inom en församling kan Guds närvaro variera mellan samlingarna. Gud älskar naturligtvis alla församlingar lika mycket och är lika allmännt närvarande överallt. Jag tror också att han vill att hans närvaro ska vara lika tydligt manifesterad överallt. Men jag tror inte att den är det. Precis som att Guds närvaro kan variera över enskilda individer så kan den variera över grupper av människor och sammanhang. Jag kommer att gå in på faktorer som välkomnar Guds närvaro att manifestera sig i del 5.

Somliga försöker bortförklara att Guds närvaro är starkare på vissa platser genom att peka på psykologiska faktorer. Exempel: jag vet att Gud gjort mycket på en viss plats så när jag åker dit så har jag en större förväntan och tro än när jag besöker min egen församling. Jag tror absolut att det är en bidragande faktor men det förklarar inte allt. När alla dessa saker började ske på platsen för första gången så fanns det ju ingen sådan förväntan, eller hur?

Vi hade besök från en person från UMU på Kingdom Culture, ett förnyelsemöte vi har en gång i månaden. Efter mötet kände hon för att dansa inför Gud och började dansa fram genom mittgången. Plötsligt tog det stopp! Det var som osynlig mur av Guds närvaro. Efter några försök fick hon ta en omväg! Det händer i ungdomsverksamheten att det under en samling finns en plats i rummet där flera i princip inte klarar av att närma sig eftersom intensiteten av Guds närvaro är för stark.Det händer att Gud verkar på ett särskilt sätt på en viss yta av rummet.

Innan ett möte på #KCK12 (Kingdom Culture konferens) där jag skulle predika  i november så var jag nedtyngd och distraherad. Jag hade haft sjukstuga med sonen hela dagen och Julia hade precis fått åka in till akuten med honom. Jag fick förbön. Ingenting hände. Jag gick runt i rummet och bad, men det släppte inte. Hörde av någon i lovsångsteamet att Guds närvaro varit mycket påtaglig på scenen under soundcheck. Går upp på scenen och känner omedelbart en ökning av Guds kraft över mig. Rör mig runt på scenen och börjar känna en lättnad. När jag kommer till en viss plats så nästan fördubblas närvaron, – jag känner glädje bubbla upp inom mig och all oro och tyngd släpper omedelbart! Flera andra upplevde senare liknande saker på just den platsen på scenen.

Det är säkert flera av er som känner er utmanade av eller tveksamma inför det jag just berättat (tro mig, detta utmanar mig med!). Men detta är en del av min vardag, vare sig jag vill det eller inte. En reflektion kring Guds närvaro som inte kan innefatta dessa saker är orelevant både för mig och våra ungdomar. Varför varierar då Guds närvaro på detta sätt? När det kommer till platser så tror jag det har att göra med att Guds rike brutit igenom på detta sätt där och denna slags närvaro har välkomnats. När det kommer till olika hotspots på en plats så tror jag ofta att det är änglar som ”råkar” stå där. Vem vet? Det jag dock vet är att vår ungdomsgrupp och många genom kyrkohistorien har erfarenhet av att Guds manifesterade närvaro kan vara starkare på vissa platser.

AVSLUTANDE TANKAR


Slutligen så vill jag betona en viktig sak. Guds närvaro är inte en upplevelse. Hans närvaro är inte en känsla. Den har en egen substans och materia (i övernaturlig bemärkelse) och existerar oberoende om någon känner eller ser den. Bara för att ingen av de förbipasserande märkte att det blåste några löv tvärs över gatan så innebär det inte att löven inte flög förbi! Guds närvaro kan vara mycket påtaglig över en grupp människor utan att de märker det. Gud kan göra viktiga saker i våra liv utan att vi känner någonting speciellt. Vi söker aldrig känslor.

Hoppas att inlägget varit till hjälp för dig! Denna del i bloggserien kräver lite mer tankeverkstad, så fråga gärna om det är något som känns oklart. Min bön för dig är att Gud ska öka din längtan efter mer av Honom!

Orsakerna till detta är flera. En orsak är att det de senaste decennierna ofta inte har varit gångbart att tala om sådana sidor hos Gud som kan väcka motstånd hos oss själva eller andra. När Gud bara finns till för att bekräfta och stryka medhårs är det ganska naturligt att vi inte vill lyssna på talet om en Gud värd att frukta!

En annan orsak kan vara att vi helt enkelt inte vet vad som ligger bakom detta utmanande och lite skrämmande ord. Är poängen med gudsfruktan att vi ska gå och vara rädda för Gud? Låt mig genast säga att jag inte tror att detta är gudsfruktans huvudsakliga innebörd. Låt mig också säga att ja – till viss del kan det nog vara så.

Få bibliska berättelser ger en så levande bild av vad gudsfruktan är som Jesajas möte med Gud i templet. Genom att ta del av denna skildring kan vi därför få god hjälp att ringa in vad det innebär att frukta Herren:

I det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.”

Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot.”

Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.”

Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes 6:1–8)

Det bör knappast råda någon tvekan om att Gud, när han möter Jesaja i templet, uppenbarar sig själv som den Helige. ”Helig, helig, helig”, sjunger seraferna – alltså änglarna – runt Guds tron (Jes 6:3). Och Jesaja ropar: ”Ve mig, jag förgås!” (Jes 6:5). Profetens reaktion är på intet sätt konstig. Gud är fullkomlig – han är helt och hållet ren – och i mötet med Herren blir Jesaja överväldigad av sin egen brist på helighet.

När vi läser vidare i berättelsen kan vi dock konstatera att budskapet inte stannar med detta. En av seraferna får till uppgift att ta ett glödande kol från altaret. Därefter säger den: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad” (Jes 6:7).

Av resten av Jesajaboken förstår vi att mötet med Herren satte djupa spår i profetens liv. Jesaja hade fått möta den helige Guden, och när han upptäckte att Gud inte bara var helig utan också villig att förlåta honom trots all den synd som han bar på, var han beredd att ändra hela sin livsinriktning. Hans första reaktion efter att Gud hade uppenbarat sig var att på stående fot erbjuda sig att bli Herrens budbärare: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes 6:8).

Många människor bär på vad jag skulle kalla för en osund rädsla för Herren. Antingen litar de inte på honom – kanske för att de misstänker att han är farlig eller nyckfull – eller så har de någon gång konfronterats med Guds helighet och blivit skrämda. De har upptäckt att Gud stöter bort det som är synd i deras liv, och i stället för att be honom om förlåtelse har de dragit sig undan i vrede eller skam.

Inte minst med tanke på detta är det intressant att ta del av Jesajas reaktion i mötet med Herren. Även han möter ju Gud som den Helige. Även han blir på ett omskakande sätt påmind om sin egen synd. Men Jesaja får också upptäcka något mer: Han får upptäcka att Gud är en förlåtande Gud. ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig, och din synd är försonad”, säger ängeln med det glödande kolet. Och först då blir bilden komplett. Gud är helig, men han är också nådig. Med ett annat språkbruk: Jesus är lejonet av Juda, men han är också offerlammet (se Upp 5:5–6).

Att frukta Gud är i Bibeln detsamma som att leva i medvetenhet om att båda dessa sidor finns hos vår Skapare. Det är att i allt man gör ha både Guds helighet och Guds förlåtelse för ögonen. Till skillnad från rädsla beskriver gudsfruktan därför den troende människans hållning till Herren. Gudsfruktan, skulle man kunna säga, är en kombination av bävan inför Guds helighet och tacksamhet över hans nåd. Som det så talande formuleras av psalmisten: ”Tjäna Herren med fruktan, och gläd er med bävan” (Ps 2:11).

En hållning med konsekvenser

Vad innebär det då att leva på ett sätt som är präglat av gudsfruktan? Som jag själv ser det handlar denna inställning mycket om att leva konsekvent som kristen. Det handlar om att i alla lägen göra det som är gott och rätt – oavsett om vi själva får ut något av det eller inte. Och att, när vi trots allt faller i synd, be Gud om förlåtelse för detta.

Rent konkret kan det alltså vara gudsfruktan som får oss att vara ärliga när vi lämnar in vår deklaration, även om ingen skulle komma på oss om vi valde att fuska. Gudsfruktan är det som får oss att säga ifrån om vi får för mycket växel när vi handlar på ICA – inte för att vi annars skulle bli upptäckta, utan för att vi med våra liv vill återspegla den helige Guden. Gudsfruktan är det som gör att vi inte löser barnbiljett när vi själva eller våra barn eller barnbarn har passerat åldersgränsen för den billigare taxan.

Men gudsfruktan är också det som håller oss från att reducera den kristna tron till att bara bli ett etiskt program eller ett visst sätt att leva. När vi gör detta begår vi nämligen den orätten mot Herren att vi får evangeliet att framstå som ett budskap om vad vi kan göra för Gud snarare än om vad Gud genom Kristus har gjort för oss. Det är bara i den Heliges närhet som vi kan fyllas av Andens frukt och förvandlas till hans likhet.

Ingenstans i Bibeln är gudsfruktan ett så centralt begrepp som i vishetslitteraturen. Både i Psaltaren, Ordspråksboken och Predikaren är det tydligt att gudsfruktan hör samman med en respekt för de normer om rätt och fel som den Helige har lagt ned i sin skapelse. ”Den som fruktar Herren lever rättsinnigt, den som föraktar honom går krokiga vägar”, står det i Ordspråksboken (Ords 14:2). Och i ett annat sammanhang: ”Att frukta Herren är att hata det onda. Högfärd, högmod, ett ont leverne och en falsk mun, det hatar jag” (Ords 8:13).

Ett annat sätt att beskriva gudsfruktan är med andra ord att det är en hållning präglad av insikten att Gud är vår Domare. Alltså: att Gud är den norm efter vilken allting ska dömas och bedömas. Petrus skriver:

Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.

Om ni ropar ”Fader” till honom, som opartiskt dömer var och en efter hans gärning, så vandra här i gudsfruktan under er tid som främlingar. (1 Pet 1:14–17)

Inför denna undervisning måste vi alla rannsaka oss själva. Kan vi ärligt säga att vi fruktar vår Herre? Lever vi med Gud och hans helighet som norm också för de små valen och i de vardagliga tingen? Hatar vi det onda på samma sätt som Gud hatar det onda? Svaret på dessa frågor kan i princip sägas visa om vi vandrar i gudsfruktan eller inte.

Genom hela Bibeln finns ett tydligt samband mellan att å ena sidan känna Gud och att å andra sidan göra hans vilja. Orsakerna till detta är flera, och en av dem har vi redan varit inne på: Man kan helt enkelt inte undgå att förvandlas om man lever i gemenskap med Herren! Johannes skriver:

Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ”Jag känner honom” och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att leva så som han levde. (1 Joh 2:3–6)

Även Paulus är tydlig med att vår gemenskap med Herren måste få konkreta uttryck. I sitt tal till kung Agrippa säger han att ”jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och i hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen” (Apg 26:20). Senare i livet klagar han över de människor som ”försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom” (Tit 1:16).

Kanske kan de här bibelorden vara ett tilltal också till vår tid? I det tänkande som råder i Sverige i dag tycks det ju hela tiden bli svårare att ta något på riktigt stort allvar. Även vi kristna – som rimligen borde känna både Herren och hans vilja – har en förmåga att leva på ett förbluffande inkonsekvent sätt. Å ena sidan sjunger vi lovsånger där vi beskriver Gud som vår Herre och Kung, å andra sidan får hans Ord inte förvandla oss i grunden. Ofta och länge kan det talas om hur viktigt det är att kyrkans förkunnelse är ”jordnära” och ”vardagstillvänd” – men nåde den predikant som blir för närgången i sina utläggningar av trons konsekvenser!

Här har vi mycket att lära oss av det gamla Israel. Den troende israeliten uppmanades att inte bara artigt lyssna när lagen förelästes. Tvärtom förväntades Guds torah få konsekvenser för alla livets olika sidor. I Femte Moseboken kan vi läsa:

Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar. (5 Mos 6:4–9)

Som Guds egendomsfolk förväntades Israel leva i gemenskap med Gud – och det både var och är omöjligt att göra detta utan att samtidigt lyda hans bud.

Helgelsen och domen

Tydligare än kanske någon annanstans kommer gudsfruktans konsekvenser fram i Nya testamentets texter om domen. Domen är ju den Stora Uppdelningens Dag, den dag då fåren ska skiljas från getterna (se Matt 25:32). De som kände sin Frälsare här på jorden – det är både Jesu och apostlarnas budskap – kommer efter domen att få leva i gemenskap med honom i himlen. De som däremot inte ville ha med honom att göra, kommer att få sitt avståndstagande bekräftat i helvetet (se 1 Thess 1:6–10).

I båda dessa fall är nyckelordet ”relation”. På domens dag kommer ingen människa att bli förvånad över var hon till sist hamnar. Alla människor kommer att dömas utifrån den relation som de hade till Herren under sina jordeliv. Jesus själv säger till dem som blir dömda till helvetet: ”Jag har aldrig känt er” (Matt 7:23).

Men det intressanta är nu att både Jesus och apostlarna ibland talar om domen på ett delvis annorlunda sätt, nämligen som en ”dom efter våra gärningar”. Jesus säger: ”Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar” (Matt 16:27). Paulus skriver: ”[Gud] skall ge var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, men vrede och dom åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten” (Rom 2:6–8). Uppenbarelseboken, till sist, återger Jesu löfte: ”Jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar” (Upp 22:12).

Hur kan detta komma sig? Om Bibeln talar om domen som ett konstaterande av tillhörighet – en uppdelning mellan de människor som lever i gemenskap med honom och de människor som inte gör det – hur kan det då komma sig att Nya testamentet så ofta talar om att vi ska dömas efter våra gärningar? Den enda rimliga slutsatsen är att gemenskapen med Gud måste få till följd att vi blir förvandlade. Det är omöjligt att ”känna” Gud utan att samtidigt vara en kanal för hans vilja.

Detta perspektiv på Guds dom blir extremt tydligt i Jesu tal om tidens slut (Matt 24–25). Mot slutet av detta tal berättar Jesus en liknelse om hur alla människor en gång ska stå till svars inför honom för hur de har förvaltat de ”talenter” – alltså de egenskaper, resurser och möjligheter – som de hade tillgång till under sina jordeliv (Matt 25:13–30). Domen, säger Jesus, står i proportion till hur mycket var och en har blivit anförtrodd. Som det står i ett annat sammanhang: ”Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer” (Luk 12:48).

Sist i Jesu tal kommer så den berömda skildringen av Människosonens dom (Matt 25:31–46), där ”alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna” (Matt 25:32). Och det intressanta med denna skildring är att Jesus konsekvent väljer att lyfta fram våra gärningar när han talar om domen. Eller för att vara mer exakt: Han säger att vi ska dömas efter hur vi har behandlat den grupp människor som av Jesus kallas för ”dessa mina minsta bröder” (Matt 25:40).

Vilka är egentligen dessa ”bröder”? Ja, om man läser igenom Matteusevangeliet finner man faktiskt att både uttrycken ”bröder” och ”dessa mina minsta” – liksom parallelluttrycket ”dessa små” – varje gång de förekommer är en omskrivning för människor som är kristna. I Matteus tionde kapitel säger Jesus: ”den som ger en av dessa små en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge – amen säger jag er: Han skall inte gå miste om sin lön.” (Matt 10:42, min kursivering). Samma språkbruk används i det artonde kapitlet, där Jesus talar om allvaret i att förleda någon av ”dessa små som tror på mig” (Matt 18:6, min kursivering).

Den slutsats vi kan dra av detta är alltså att något av det viktigaste vi kommer att dömas för på domens dag är vårt förhållningssätt till andra kristna! Varför då? Personligen tror jag att anledningen till detta är att ingenting bättre kan indikera om vi identifierar oss med vår Frälsare än att vi bryr oss om också hans församling. Kristi kyrka – i Bibeln ofta kallad för hans kropp – är den gemenskap som har vuxit fram utifrån mötet med den uppståndne Frälsaren. Vad Jesus förväntar sig är alltså att vi ska älska honom som är församlingens huvud så högt att vi inte föraktar ens de svagaste eller mest utsatta lemmarna i hans kropp. Som Johannes så tillspetsat formulerar det:

Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder [= en medkristen], så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder. (1 Joh 4:20–21)

Med all säkerhet kommer den yttersta dagen att bli omtumlande för oss alla. På flera ställen i Bibeln blir vi varnade för att det som på jorden uppfattas som värdefullt och viktigt på domens dag kommer att underkastas en helt annan bedömning. Människoöden som här framstod som misslyckade kommer att visa sig ha varit Gud både till glädje och behag, medan händelser som på jorden verkade avgörande kommer att framstå som oviktiga eller till och med skadliga.

Som vi tidigare har sett är de enda gärningar som i Nya testamentet räknas till helgelsen de som Gud själv har fått göra genom oss. En bred definition av dessa gärningar skulle därför kunna vara ”allt sådant vi gör som en konsekvens av vår tro och lydnad för Herren”. Förutom konkreta handlingar kan detta innefatta sådant som uthållighet eller lidande för Kristi skull. Jesus själv säger: ”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen.” (Matt 5:11–12)

Domens dag – en glädjens dag!

För vissa läsare kan säkert Bibelns tal om att vi som kristna ska få ”lön” på domens dag upplevas främmande. Vad är det för mening att tala om en lön när det ändå måste vara så att vi alla är i behov av Guds nåd för att inte gå förlorade? Det enda svar jag kan ge på denna fråga är att Nya testamentet faktiskt talar om detta och att det därför behöver integreras också med vår egen teologi. ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona”, säger Jesus till församlingen i Smyrna (Upp 2:10). Och Paulus skriver till de kristna i Korint:

Efter den nåd som Gud gav mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och en annan bygger nu på den. Men var och en bör se till hur han bygger. Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen [domens dag] kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld. (1 Kor 3:10–15)

Få saker kommer på domens dag att bereda oss större glädje än vetskapen om att vi redan på jorden fick fungera som kanaler för Jesu liv och kraft (jfr Dan 12:2–3). På motsvarande sätt kommer få saker att orsaka större grämelse än att lyssna till Herrens redovisning av de tillfällen som vi på jorden hade att förhärliga honom, men där otro, rädsla och egen bekvämlighet kom i vägen för de planer han hade för oss. ”Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön”, skriver Johannes (2 Joh v 8).

För mig kom den här delen av Bibelns undervisning att bli mycket levande när jag för några år sedan var ledare på ett nyårsläger för tonåringar. På nyårsafton hade vi temat ”Jesu återkomst” och det var jag som fungerade som mötesledare. Efter en fantastisk predikan av en kvinnlig talare gick jag fram till mikrofonen för att bjuda in till förbön. Men när jag stod där och skulle tala blev jag plötsligt helt överväldigad av det budskap vi hade lyssnat till. På ett påtagligt sätt kom Guds Ande över mig, och jag blev påmind om det allvar som finns inbyggt i budskapet att vi en dag ska avlägga räkenskap för hur vi har levt våra liv på jorden.

Ända sedan dess bär jag med mig denna utmaning från Herren. Vårt sätt att här och nu förvalta vår tid, våra gåvor och våra resurser kommer på domens dag att belysas av den helige Guden! Självklart inser jag att vi alla kommer till korta när vi väl står där inför vår Domare. Den ende som på domens dag kommer att visa sig värd ”makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen” är Jesus själv (se Upp 5:12). Men ju mer vi här och nu låter Herren bruka oss, desto större ära kommer vi att få bereda honom vid hans återkomst och dom (se 1 Thess 2:19–20). Och på den dagen kommer det inte att finnas någon större glädje än att få ge Jesus all ära för vad han har gjort!

Att älska Guds domar

Förutom allt detta är naturligtvis domens dag den dag då vår Skapare ska få sista ordet i fråga om ont och gott. Både i Gamla och Nya testamentet lyfts domedagen fram som den dag då all världens ondska ska få sitt slutgiltiga straff. Domen är den gode Gudens slutgiltiga triumf, då allt som här i tiden har stått hans vilja emot måste böja sig inför honom.

Mot den här bakgrunden kan vi också konstatera att domen i grunden är något gott. Domens dag är godhetens seger över ondskan. Den är trons, hoppets och kärlekens seger över otron, mörkret och själviskheten. Domens dag är den dag då det ska visa sig att det inte finns någon fördömelse ”för dem som är i Kristus Jesus” (Rom 8:1; jfr 1 Joh 4:17).

En direkt konsekvens av detta är att vi som kristna är kallade inte bara att tolerera Guds domar, utan också att samtycka till dem. Faktum är att martyrerna i Uppenbarelseboken till och med längtar efter Guds dom: ”Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?” (Upp 6:10).

Ett annat sätt att beskriva detta är att vi är kallade att på livets alla områden ge Gud rätt. Vi är kallade att helhjärtat älska de saker som Gud älskar och att helhjärtat hata de saker som Gud hatar. Om Jesus själv står det:

Gud, din tron står i evigheters evighet, och rättens spira är ditt rikes spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet. Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. (Heb 1:8–9/Ps 45:7–8)

Inte minst den andra halvan av detta citat är intressant. Jesus var på ett överlägset sätt smord med glädjens olja för att han i allt samtyckte med Herrens vilja. I grund och botten går ju detta tillbaka på det som enligt Jesus är det största och främsta budet: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd” (Matt 22:37). Att älska Herren är detsamma som att ära och respektera honom för den han är. Om vi vill älska Gud för den han är behöver vi följaktligen älska honom också som vår Domare!

En person som har påverkat mig själv mycket i synen på detta är Rick Joyner och hans skrifter. Joyner tillhör den amerikanska profetrörelsen och har blivit uppmärksammad bland annat för sina böcker Finalkampen och Kallelsen. I båda dessa delar han med sig av ett antal syner han har tagit emot om den kristna församlingen och dess utmaningar i den yttersta tiden. Även om vi alltid bör nalkas denna typ av litteratur med försiktighet gör jag själv den bedömningen att både Finalkampen och Kallelsen bygger på genuina tilltal från Herren.

I båda dessa böcker får Rick Joyner träda in i Jesu domssal och konfronteras med Jesu dom över sitt eget och andra troendes liv. Han får möta människor som levat tidigare i historien och han får höra hur deras liv blev bedömda när de skulle göra räkenskap inför Herren. Precis som Jesus själv antyder (se Luk 13:30) visar det sig att en människas liv kan bedömas helt annorlunda i himlen än det bedömdes här på jorden.

Ett av de viktigaste budskapen i Finalkampen och Kallelsen är annars att det i Guds domar finns ett starkt inslag av glädje och befrielse. Som kristna, får vi veta, har vi lika lite skäl att vara rädda för domen som vi har att vara rädda för någon annan del av Bibelns undervisning.

Men kan man då säga att denna syn på domen stämmer överens med Nya testamentets undervisning i övrigt? Står det inte om Jesus själv att han inte kom till världen ”för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh 3:17)? Och måste inte detta betyda att domen är något negativt? För egen del tänker jag att svaret på dessa frågor beror på vilket perspektiv man väljer att anlägga. Låt mig förklara.

När Jesus kom till världen var en av hans viktigaste uppgifter att uppenbara för mänskligheten hurdan Gud verkligen är. ”Ingen har någonsin sett Gud”, skriver Johannes. ”Den enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd” (Joh 1:18). Ett viktigt skäl till varför Jesus kom hit till vår värld var alltså att övertyga oss människor – vi som genom synden har blivit rädda för Gud och misstänksamma mot honom – att han faktiskt går att lita på. Genom att bota sjuka, driva ut onda andar och uppväcka döda, samt genom att på ett kärleksfullt sätt bemöta alla dem som kom till honom, visade Jesus att Gud står på det godas sida.

Detta innebär dock inte att domen lyser med sin frånvaro i Jesu liv och tjänst. Snarare tvärtom. Dels visar Nya testamentet att både otron och orättfärdigheten blev orsak till starka fördömanden från Jesu sida (se Matt 17:17; 18:7; 23 m fl). Dels står det att Jesus undervisade om både helvetet och den yttersta domen – den dom som enligt Jesus har blivit överlämnad i hans egna händer (se Joh 5:22).

Sist men inte minst talar Nya testamentet om hur Jesus på korset fick bära straffet för all den ondska som sedan syndafallet hade satt sin prägel på den här världen. På korset drabbades Jesus av Guds vredesdom över synden. Han blev, som Paulus uttrycker det, ”en förbannelse i vårt ställe” (Gal 3:13). Eller med Jesajas ord:

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom. (Jes 53:5–6)

Den i dag så populära uppfattningen att Jesus tonar ner Guds ”gammaltestamentliga” krav på rättfärdighet går stick i stäv med Nya testamentets budskap. Om något är det nämligen tvärtom. På korset får ju Guds egen Son – han som själv är den enda människa som har varit utan synd – ta straffet för hela människosläktets ondska. Korset, har någon sagt, är den ”åskledare” där Guds vrede över synden får sitt rättmätiga utlopp.

Eftersom talet om korset är själva kärnan i den kristna förkunnelsen (se 1 Kor 1:18–25) har vi all anledning att ta denna sanning på allvar. Att bli kristen är detsamma som att bejaka korsets budskap. Det är att ta Guds parti mot syndens, dödens och djävulens makt och att samtycka till hans dom över ondskan både i världen i stort och i våra egna liv.

Att bli kristen kan med andra ord beskrivas som att träda in under Guds dom. Att bekänna sitt beroende av Guds nåd och förlåtelse och säga till Herren: ”Ja, Herre, synden i mitt liv är verkligen precis så ond och frånstötande som du säger att den är. Därför ber jag nu att du dömer mig för den. Jag ber att din kompromisslösa dom här och nu drabbar allt det som är fel i mitt liv.”

När vi gör detta kommer Guds dom att falla över våra liv. Men samtidigt som vi bekänner vår synd ber vi också om våra synders förlåtelse. Detta sker genom att vi hänvisar till Jesus och hans försoningsdöd. Vi säger till Herren. ”Du har all rätt i världen att döma mig, och därför vill jag också underkasta mig din dom. Men tack vare din nåd har din vrede över synden redan drabbat din Son Jesus Kristus. Därför ber jag att själv få gå fri.”

Att be denna bön – som naturligtvis kan bes på ett annat sätt eller med enklare ord – är att med Paulus ord gå in i ”Guds barns härliga frihet” (Rom 8:21). Det är att i tro omfatta det löfte som profeten Jesaja fick motta hundratals år innan Jesu födelse: att Guds dom visserligen måste gå också över våra liv, men att straffet för våra synder skulle falla på Jesus Kristus.

Anden som budbärare om dom

Den person i Guds treenighet som på ett särskilt sätt har till uppgift att göra dessa sanningar levande för oss är den helige Ande. Andens huvudkallelse är att på olika sätt underlätta för oss människor att se på Jesus. ”Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er”, säger Jesus (Joh 16:14).

En viktig aspekt av detta uppdrag är att visa oss på vårt beroende av Jesus och – mer specifikt – på vår synd. Först när vi ser synden i vitögat kan vi nämligen förstå att vi behöver Guds förlåtelse. Jesus säger om Anden:

… när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd. (Joh 16:8–11)

Syndens mest grundläggande uttryck, säger Jesus, är att människan inte vill leva i tro på honom. Hon vill inte göra sig beroende vare sig av honom eller hans undervisning. Men denna otro, säger Jesus, har den helige Ande till uppgift att avslöja. Bara om vi ger Anden vår tillåtelse till detta kan vi bli räddade från helvetets eld.

Med tanke på det här är det förstås oerhört viktigt att vi inte stänger oss ute från Guds dömande verk. Om vi inte låter oss formas av Guds syn på vår synd kommer vi att allt mer glida bort ifrån Herren. Vi kommer att i allt högre grad ta synden i försvar, och vår insikt om behovet av förlåtelse kommer att förblekna. Hebreerbrevets författare skriver:

Se till att ni inte avvisar honom som talar [Gud]. Ty om inte de [israeliterna] kunde komma undan, som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur mycket mindre skall då vi kunna det, om vi vänder oss bort från honom som varnar oss från himlen. (Heb 12:25)

En annan infallsvinkel på detta är att den helige Ande redan under vårt jordeliv vill förbereda oss för den yttersta domen. Den helige Ande vill hjälpa oss att här och nu göra upp med vår synd och våra felaktiga tankebyggnader. På så sätt kommer vi nämligen att med större glädje kunna möta Jesus när han kommer tillbaka för att döma oss (jfr Heb 9:27–28). Som Paulus uttrycker det: ”när vi döms [här på jorden] fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen” (1 Kor 11:32).

Genom detta blir det också tydligt att Guds dom här och nu faktiskt kan ses som ett uttryck för hans nåd. Eftersom domen avslöjar det i våra liv som står Herren emot ger den oss möjlighet att omvända oss till honom innan det är för sent. ”Tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus”, skriver Petrus (1 Pet 4:17). Må Gud ge oss all den tro vi behöver för att ta vara på möjligheten att här och nu göra upp med vår synd!

Texterna är utdrag ur min bok Ett liv i den Heliges närhet

Av detta skäl tror jag att det är viktigt att vi inte för snabbt skakar av oss budskapet om korsets väg. Att lida för vår tro är inte bara en oönskad bieffekt av vår gemenskap med Herren – det är en direkt följd av att vi som kristna har slagit följe med en korsfäst Gud. Den som flyr bort från alla former av lidande som kristen, kan därför visa sig fly från sin egen Herre. Som Jesus själv säger: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).

Dessa perspektiv är särskilt viktiga att bära med oss när vi nu ska fokusera på kraften i det kristna livet. Att Jesus besegrade syndens, dödens och djävulens makt genom att lida är inte bara en slump eller en olycklig omständighet – det är en del av hemligheten med Guds kraft här i världen! ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn”, säger Jesus, ”men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv” (Joh 12:24-25).

På flera ställen i Nya testamentet beskrivs den kraft som hör samman med det kristna livet som en uppståndelsekraft. I Efesierbrevet utbrister Paulus i en lovprisning, där han ber att vi ska förstå ”hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam”. Och så lägger han till: ”Med denna kraft verkade [Gud] i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen” (Ef 1:19-20).

Särskilt tydligt kommer denna sanning till uttryck i Bibelns undervisning om dopet. ”I dopet”, skriver Paulus, ”blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda. Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus” (Kol 2:12-13).

Det som Paulus talar om är inte bara en erfarenhet i en avlägsen framtid, utan något vi kan erfara redan här och nu. Vi har gjorts levande med Kristus, skriver han. Rent konkret innebär detta att i den stund då vi kliver upp ur dopgraven – eller dopfunten om vi blir döpta i en sådan – då kliver vi in i en helt ny typ av liv, ett liv där Jesu seger över syndens, dödens och djävulens makt är en realitet att räkna med. Vi kliver in i vad jag själv tycker om att kalla för ”uppståndelselivet” – det liv där Guds egen uppståndelsekraft är närvarande i och genom oss själva.

Detta betyder inte att vi som troende skulle vara några andliga superhjältar som kan göra under och tecken hur och när vi vill. Gud har nämligen knutit sin uppståndelsekraft till två mycket specifika källor, källor som vi är helt och hållet beroende av om vi vill leva den typ av liv som vi här talar om. Nämligen Ordet och Anden.

Kraften i Guds ord slår emot oss redan på Bibelns första sida. När Gud låter himmel och jord bli till gör han det genom att tala. När han säger ”varde ljus!” så blir det ljus. Och på samma sätt med resten av skaparverket.

Något som inte är lika uppmärksammat är att samma fenomen går igen också i Jesu liv. När Jesus säger ”bli ren!” till en spetälsk man står det att han genast blir ren från sin spetälska (Matt 8:3). När han säger ”stig upp!” till en död flicka står det att hon genast börjar gå omkring (Mark 5:41-42). När han säger ”tig!” till en stormpiskad sjö står det att ”vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt” (Mark 4:39).

Det säger sig självt att om vi vill tala ord med denna typ av auktoritet, då måste de ha en djupare källa än våra egna önskningar. Som kristna är vi kallade att tala ord av frälsning, läkedom och befrielse – men för att kunna göra det med Guds auktoritet behöver vi först lyssna in vad Herren själv har på sitt hjärta. Uppståndelsekraften kan endast strömma fritt genom våra liv om vi vandrar i lydnad för Gud och hans Ord.

Samma sak gäller för den helige Ande. Petrus beskriver sin Mästares tjänst med orden att ”Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom” (Apg 10:38). I dag är det samme helige Ande som vilar över Guds folk i den här världen. När Herren så önskar kan vi därför vänta oss precis samma gärningar i våra liv som vi kan läsa om i Nya testamentet. Som Jesus själv intygar: ”den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större” (Joh 14:12).

Påskens drama återupprepas ständigt i den kristna kyrkans liv. Att bli lärjunge till Jesus är att öppna sig både för hans kors och hans uppståndelsekraft, hans förnedring och hans härlighet. På så sätt får vi också lära känna vår Mästare på djupet. Och vi får med våra liv göra Jesus Kristus synlig för den värld som har vänt sin Skapare ryggen.

Ursprungligen publicerad i tidningen Världen idag

En av de saker som slog mig när jag läste Guds ord var att det var flera områden som verkade viktiga i Bibeln, som jag hade fått väldigt lite undervisning om i kyrkan. En av dessa saker var den helige Ande. I Nya testamentet stod den helige Ande omnämnd på var och varannan sida. Men hemma i min församling talade man knappt om Anden över huvud taget.

Jag tog upp detta med en ungdomsledare i kyrkan. Han berättade då att han själv hade fått en särskild gåva av den helige Ande som var till hjälp för honom när han skulle be. Gåvan kallades för tungotal, och finns beskriven i bland annat Första Korinthierbrevet. Från den dagen började jag be att även jag skulle få en sådan gåva. Gärna tungotalet. Men under de första två-tre åren var det inget som verkade hända.

En helt ny värld

Men så när jag var 17 år gammal åkte jag till Australien som utbytesstudent. Min värdfamilj, visade det sig, var pingstvänner, och att besöka deras kyrka var att kliva in i en helt ny värld. Både lovsången och predikan fick betydligt större utrymme än jag var van vid, och det var tydligt att den kristna tron fick väldigt konkreta följder i människornas vardag.

Men mest fascinerande var ändå deras bruk av den helige Andes gåvor. I så gott som varje gudstjänst hände det att någon eller några fick förmedla profetiska hälsningar till församlingen, som sedan skulle prövas av oss andra. Ganska ofta gick det till så att det första som talades ut var ett budskap i tungotal, som sedan fick en uttydning av någon annan i lokalen. Det var som att förflyttas till församlingen i Korinth!

Mitt möte med den helige Ande

I denna dynamiska miljö skulle jag själv komma att få ett möte med den helige Ande. Jag hade naturligtvis haft kontakt med den helige Ande tidigare. Redan när jag döptes tror jag ju att Anden var verksam! Men det var i Australien jag fick en personlig relation till den tredje personen i treenigheten. Det gick till så här.

En dag fick jag låna en bok av min värdmamma som handlade om den helige Andes närvaro i våra liv. Jag låg på sängen och läste, och efter ett tag kom en bön som man kunde be om man på ett nytt sätt ville bli uppfylld av Anden. Jag bad bönen, och väldigt snart upptäckte jag tre mycket konkreta förändringar.

Det första som hände var att jag fick tungotalets gåva. I samma stund som jag bad bönen i boken fick jag alltså det bönespråk som jag i flera års tid hade bett om.

Det andra som hände var att Bibeln blev som en helt ny bok för mig. När jag på kvällen skulle läsa ett kapitel i Bibeln var det som att orden studsade upp till mig från sidorna. Man kan säga att Gud på ett helt nytt sätt började tala till mig genom sitt ord. Denna erfarenhet har hållit i sig ända sedan dess.

Det tredje som hände var att jag fick en ny typ av längtan efter renhet i mitt eget liv. Jag tyckte inte längre att det var spännande att se hur många gränser jag kunde tänja på i relationen till Jesus – hur långt ifrån centrum jag kunde komma och ändå fortsätta kalla mig kristen. I stället blev min längtan att se hur nära jag kunde komma Jesus. Hur mycket av hans liv och kraft som kunde fylla mitt eget liv.

Inifrån och ut

Enligt Nya testamentet är det den helige Ande som är nya förbundets stora Gåva. I Gamla testamentet talar Hesekiel om en framtid då Herren ska låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem (Hes 36:26-27).

Just det här är alltså vad den helige Ande vill göra med oss i dag. Han vill förvandla oss inifrån och ut, så att vi får en längtan efter – och en förmåga till – att göra det som är Guds vilja. Detta är också poängen med det som Bibeln beskriver som Andens frukt. Denna frukt är ingenting annat än Jesu eget sinnelag – hans personlighet – som genom Anden kan lysa igenom också i våra liv. Paulus beskriver detta sinnelag med orden kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning (se Gal 5:22-23).

Anden förhärligar Kristus

Och på samma sätt med Andens gåvor. När vi söker och kommer i funktion i dessa gåvor kan man säga att det är Jesus själv som får bli synlig i våra liv. Hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta, skriver Paulus, och så räknar han upp ett antal olika gåvor som vi kan få fungera i som kristna (se 1 Kor 12:7-10).

Jesus själv säger att vi ska glädja oss åt den helige Andes gåva. Till skillnad från Jesus kan ju Anden vara närvarande överallt samtidigt. Genom dopet och tron har han flyttat in i våra hjärtan.

Jesus säger också att ett kännetecken på den helige Ande är att han alltid förhärligar Kristus (se Joh 16:5-15). Ett skäl så gott som något att be om mer av Andens frukt, gåvor och närvaro i våra egna liv!

På ett sätt är ju detta en ganska dyster del av Gamla testamentets historieskrivning. Åren i öknen var trots allt ett straff för israeliternas otro. Men gång på gång kan vi också läsa om hur Gud under denna tid undervisade sitt folk om sin nåd. Till exempel försörjde han dem ständigt med manna och vaktlar att äta, och vare sig deras kläder eller deras skor blev utslitna (5 Mos 29:5).

Men mer än något annat var ändå ökenvandringen en skola i lydnad. Under alla år fortsatte Herren att leda sitt folk med en molnstod om dagen och en eldstod om natten, och de fick bara bryta upp när Herren själv gjorde klart att det var dags för detta. Ibland kunde de stanna flera år på samma lägerplats, medan de andra gånger drog vidare efter bara några dagar. Men hela tiden kan man säga att poängen låg i beroendet – att låta sig ledas av Gud, och att få smak på vad det innebär att i allt böja sig under sin Herres vilja.

Det här är en lärdom som är lika aktuell för oss i dag. Även vi behöver lära oss att leva i beroende av vår Frälsares ledning. Den viktigaste källan för detta är naturligtvis Guds skrivna ord. Men Gud vill också kommunicera med oss på ett personligt sätt. Som Jesus uttrycker det i sitt tal om den gode Herden: ”För honom öppnar portvakten, och fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst” (Joh 10:3–4).

Detta är en kallelse som gäller alla kristna. Men aldrig blir den så viktig som då vi befinner oss inne i det heliga. Som jag förklarade i artikel två kan konstruktionen av Israels tabernakel lära oss en princip som äger giltighet i alla tider, och det är att när Gud på ett särskilt sätt är ”på gång” – när han kommer nära och när hans Ande är starkt utgjuten – då höjs också kraven på vårt beroende och på vår lydnad. Saker som inte verkade så viktiga ute på ”förgården” kan nu visa sig vara av en helt avgörande betydelse.

Samtidigt är det här något som vi i Sveriges kristenhet är ganska ovana vid. Låt mig ta ett exempel från min egen erfarenhet. För några år sedan var jag ledare på ett sommarläger, där vi fick se mycket gott hända i deltagarnas liv. En av kvällarna hade vi satt temat ”Herren din läkare”, och vi hade en förväntan om att Gud skulle göra något stort ibland oss. Detta bekräftades också på morgonbönen, där en av våra ledare fick ordet ”Betesdadammen” i huvudet – alltså den plats i Jerusalem dit sjuka kunde söka sig för att bli botade genom Guds kraft (se Joh 5:1–7). Men i anslutning till detta fick han också en annan hälsning, och det var att Guds kraft till helande särskilt skulle vara utgjuten i förbönstältet – alltså ett tält som var beläget bredvid det stora mötestältet.

Eftersom det var jag som skulle leda mötet den kvällen tog jag under dagen en bönepromenad för att fråga om det var något särskilt som Herren ville säga inför gudstjänsten. När jag gick förbi det lilla bönetältet dök ordet ”helanderum” upp i min hjärna. För andra gången samma dag fick vi alltså en profetisk bekräftelse av att det var något speciellt med denna plats, och inför kvällsmötet delade vi detta med våra förebedjare.

Efter predikan bjöd vi in dem som var i behov av ett helande till förbön. I sidoduken till det stora tältet fanns en öppning, och genom den kunde man söka sig ut till de väntande förebedjarna. Efter en stund gick jag ut för att se hur det hela förlöpte. Men till min förvåning upptäckte jag då att våra förebedjare inte alls hade gått in i förbönstältet! I stället hade de spritt ut sig på en gräsplätt mellan detta och det stora tältet, där de kunde njuta av kvällssolen. Detta trots att Gud vid två tillfällen hade sagt att det var just i förbönstältet han hade för avsikt att verka.

Jag sa till våra förebedjare att de på en gång skulle flytta till den plats som Gud så specifikt hade anvisat. När vi efter mötet räknade efter hur många som hade blivit helade kom vi fram till att det rörde sig om ett dussintal – och att alla dessa hade botats när de fick förbön i det lilla tältet!

Den här händelsen tänker jag kan illustrera detta med den högre nivå av lydnad som blir nödvändig när vi rör oss in mot det heliga – i det här fallet en plats ”laddad” med helandesmörjelse. Men den illustrerar också den utmaning som ligger i den här typen av instruktioner. Trots att vi hade talat med våra förebedjarna om saken var det ju ingen som hade insett hur viktig denna vägledning från Herren faktiskt var. De var så vana vid att röra sig ute på ”förgården”, att de inte kunde ta till sig allvaret i att de den här kvällen skulle befinna sig inne i det ”heliga”.

Många fler exempel skulle kunna ges på samma fenomen, men vad detta illustrerar är ändå att det finns en nivå både av lydnad och av beroende av Guds ledning, som vi åtminstone periodvis kan ledas in i av den helige Ande. Det är därför en central del av de erfarenheter som vi säger ja till om vi vill tränga djupare in i den Heliges närvaro.

Avslutningsvis tänker jag därmed också att vi behöver skapa en kultur i våra kyrkor där vi får tala om och praktisera den typ av aktiva lyssnande till Guds ledning som är en förutsättning för de erfarenheter som vi här talar om. Vi behöver omfamna den helige Andes konkreta och detaljerade ledning.

Fråga: Är det verkligen Gud som ligger bakom dessa reaktioner?

Svar: Inte alltid! Som synes väljer jag här att tala om dessa fenomen som ”reaktioner” snarare än ”manifestationer”. Jag ser dem helt enkelt som mänskliga reaktioner på Gud, på att han på olika sätt berör oss människor. I vissa fall kan det vara väldigt mycket Gud i detta, i andra situationer är det snarare mänskliga reaktioner på något som är större än vi själva kan greppa. I vissa fall kan det nog också vara personer som längtar efter omgivningens uppmärksamhet, och där detta blir ett sätt att få just det. Min personliga grundhållning är dock att det i de flesta fall är ett uttryck för att Gud själv är närvarande och gör något.

Fråga: Är det bibliskt med denna typ av reaktioner?

Svar: Både ja och nej. Det finns ingen detaljerad förteckning över hur människor reagerade på Guds närvaro på Bibelns tid. Men särskilt i samband med olika änglabesök vet vi att människor ofta kunde falla till marken, och ibland även skaka (se t ex Dan 10:8-10). Mest relevant i detta sammanhang tror jag dock är Nya testamentets beskrivning av den första pingstdagen, där det står att lärjungarna – till följd av den helige Andes vidrörande – betedde sig som druckna (se Apg 2:12-13). Till saken hör också att fenomen av detta slag har varit vanliga i många olika väckelser under historiens lopp, inte bara den karismatiska förnyelsen under 1900-talet, utan även vid exempelvis 1700-talets stora folkväckelse i USA. Reaktioner på den helige Ande är alltså inte något nytt i sig, utan något som har följt Guds folk i alla tider – om än i olika stor omfattning.

Fråga: Är det OK att tycka att dessa yttringar känns obehagliga?

Svar: Självklart! För de flesta av oss är det väl så att vi reagerar med viss skepsis när vi ser eller är med om något för första gången. Detta gäller i högsta grad även för fysiska reaktioner på den helige Andes närvaro. Vissa yttringar kan ju också vara rätt märkliga. Min erfarenhet är dock att de som själva får uppleva dessa fenomen brukar känna en positiv närvaro av Gud i det som sker.

Fråga: Är det OK att vilja uppleva mer av Andens synliga vidrörande, lite som en andlig kick?

Svar: Det är alltid bra att fundera över varför man egentligen vill ”uppleva samma sak” som någon annan. Grundrådet för oss alla tror jag bör vara att vi ska fokusera på Jesus och vad han vill göra i våra liv, och att det sedan är upp till honom om det han vill göra ska ta sig även synliga uttryck. Glöm inte att den helige Ande är en person, inte en opersonlig kraft. Det viktigaste är alltid att lära känna honom och hans vilja på ett personligt sätt. Att jaga efter ”andliga kickar” kan då bli att förminska Gud och göra honom till en upplevelse i stället för en sann och nära vän.

Fråga: Betyder reaktionerna att Gud gör mer i den personens liv än i dem som står bredvid?

Svar: Inte nödvändigtvis. Vi behöver ständigt påminna oss om att den viktigaste och vanligaste reaktionen på Guds närvaro är en stilla, inre frid! Dessutom kan Gud göra jättemycket i en människa utan att det skapar någon som helst synlig eller kännbar respons. Därför är det också viktigt att vi inte övertolkar denna typ av yttringar. (Ett viktigt tillägg är dock att det är fullt möjligt att uppleva en inre frid även om man exempelvis skakar i kroppen – det ena utesluter inte det andra.)

Fråga: Vad fyller då yttringarna för funktion?

Svar: Jag vet inte! För mig personligen kan de ibland vara ett sätt för Gud att ”stryka under” att han just nu gör något viktigt. T ex känner jag ofta i kroppen när det kommer ett starkt profetiskt tilltal. Men andra känner ingenting, och det kan vara lika starkt och viktigt ändå! Snarare kanske det är så att yttringarnas syfte handlar om det märkliga att Gud och vi människor ö h t kan få beröra varandra. Ungefär som när en jätte kittlar en myra. En pedagogisk poäng med yttre (och ibland lite udda) tecken på Andens vidrörande, kan också vara att det håller oss ödmjuka. Man känner sig helt enkelt inte så städad och respektabel när det känns som att det går elektrisk ström genom hela kroppen – och för vissa kan denna erfarenhet vara viktigt, helt enkelt för att den utmanar oss att släppa på vår prestige och respektabilitet när vi är tillsammans med Gud.

Fråga: Hur ska vi tolka reaktionerna?

Svar: Inte så mycket ö h t. Rådet som jag brukar ge är alltid att fokusera på Gud – inte på människor. Detta gäller också här. Om du märker att du blir distraherad av vad som händer i lokalen: stäng ögonen och tänk på vad du sjunger i lovsången i stället! I vissa extrema fall, om det blir alltför rörigt och bara berör några få personer, kan det faktiskt vara läge att avlägsna dem som berörs från församlingens blickfång.

Fråga: Hur ska vi inte tolka reaktionerna?

Svar: Detta är en viktig fråga, tror jag. Och indirekt har jag ju redan besvarat den på flera sätt. Men för att ge några sammanfattande svar …vi ska inte tolka reaktionerna som:

1) Att de är ”beviset” på att Gud rör vid en viss människa, men inte vid en annan.

2) Att Gud älskar den människa som reagerar på hans närvaro mer än han älskar andra, som inte berörs på detta sätt.

3) Att om Gud bara får röra vid en annan människa så att det syns, kommer han att förvandla honom eller henne på djupet. (Jag har sett människor som reagerat på detta sätt utan några som helst bestående effekter – och jag har sett människor som blivit totalt förvandlade både genom ”häftiga” och mer stillsamma gudsmöten.) En praktisk konsekvens av detta är också att vi normalt inte behöver fokusera extra på de människor som skakar, skrattar eller liknande i ett möte. Vi bara välsignar dem och ber att Gud ska göra det han just nu vill göra i dessa människors liv.

Fråga: Om de synliga yttringarna inte är så viktiga, är det inte lika bra att hålla dem i schack – att ”kväva” dem, så att vi slipper all oreda?

Svar: För mig måste svaret på denna fråga bli nej. Och detta av flera skäl:

1) Även om delar av våra reaktioner kan vara (enbart) mänskliga tvekar jag inte en sekund om att mycket också är från Gud.

2) Om Gud behagar röra vid oss på ett sätt som får dessa konsekvenser – varför ska vi då ”censurera” honom och säga åt honom att hans agerande inte är lämpligt? Ska vi vara förmyndare åt Gud?

3) Min egen erfarenhet är att synliga yttringar ofta (men inte alltid) går hand i hand med att Gud gör något annat, t ex i det profetiska. Om vi håller tillbaka det synliga kan det ibland få konsekvenser också för det osynliga.

4) Dessa fenomen är inte nya, utan har en förankring både i Guds ord och i kyrkans historia.

5) Kanske är det själva dårskapen som är en del av poängen. När Gud rör vid oss på ett sätt som utmanar vår respektabilitet, kan det också bli ett sätt att påminna oss om att hela den kristna tron är något av en dårskap. En helig dårskap, som bygger på att ”Guds dårskap är visare än människor” och att ”det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam” (1 Kor 1:25, 27; jfr också 2:14-15).

6) Detta innebär inte att det aldrig är läge att försöka lägga band på sig. Paulus talar ju om denna möjlighet när han undervisar om tungotalets och profetians gåva (”profeternas andar underordnar sig profeterna”, 1 Kor 14:32). En bra ordning i ett möte där det är mycket som händer kan därför vara att någon som för tillfället inte är fysiskt berörd av det som sker tar över mötesledningen eller går fram till micken och förklarar vad som pågår.

Till sist: Som alltid när vi har med andliga ting att göra behöver vi i möten som får sin prägel av dessa fenomen bära med oss fyra grundläggande värderingar:

1) Allt som sker både får och bör prövas – ingen person eller andlig yttring är någonsin fullkomlig eller ”100 % Gud” (jfr 1 Thess 5:19-22).

2) Manipulation är alltid av ondo – som ledare eller förebedjare måste jag till varje pris undvika att på ett otillbörligt sätt pressa andra till erfarenheter som inte Herren själv vill driva fram (t ex få människor att falla i samband med förbön). I de sammanhang jag själv har rört mig tror jag lyckligtvis att vi oftast har varit förskonade från detta, men risken kan ändå finnas – och den måste undvikas till varje pris.

3) Att Guds handlande ibland går utöver vårt förnuft betyder inte att vi inte alls ska använda vårt förnuft. Därför är det också viktigt att vi får tillfälle till samtal, diskussion och ifrågasättande. På de läger som jag själv har varit med och anordnat har detta bl a inneburit att vi har avsatt tid för att mötas i lite mindre grupper. På en större konferens eller i en församlingsgemenskap kan det däremot vara mindre självklart. En utmaning att suga på!

4) Både som ledare och mötesdeltagare behöver vi ha en ödmjukhet inför att allt som händer i våra gudstjänster inte går att förklara fullt ut. Jesus själv säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden” (Joh 3:8). Detta kan också gälla vissa ”profetiska handlingar” som människor känner sig ledda till och som kan vara svåra att förklara helt rationellt (jfr Jes 20 och Hes 4). Som så ofta annars tror jag därför att det handlar om en balansgång mellan förnuft och tro, trygghet och spänning. Och vem har förresten sagt att det skulle vara enkelt?

Att våra kroppar kan chockeras och överväldigas av världsaltets skapare kommer inte som någon överaskning. Någon har uttryckt det ungefär såhär:

”The chock isn’t that we are touched by God, but that we survive it.”

Även om det är logiskt att det ibland märks när Gud förvandlar människors liv så reagerar vi ibland instinktivt negativt på fysiska reaktioner. Jag tror det beror på följande anledningar:

• Vi tappar kontrollen! Det som sker är tydligt övernaturligt och går ej att styra över. Vi svenskar är kontrollfreaks av naturen. Är man ledare blir det ännu mer otäckt. Man känner att man borde ha koll och det bara förvärrar känslan av otillräcklighet.
• Vi är ovana! De flesta kristna har inga problem med att dramatiska Gudsingripanden sker i Bibeln eller i historien. Men eftersom man aldrig eller sällan sett det med egna ögon blir det en chock.
• Det är övernaturligt! Vi västerländska kristna är mer präglade av den naturalistiska världsbilden än vad vi tror. Många reagerar instinktivt med skepticism när man stöter på någonting övernaturligt.
• Det är fysiskt och känslosamt! Vi svenskar är kända för att inte visa känslor. Detta präglar även många församlingars Gudstjänster. Ofta går det inte att utläsa vad som sker i människors hjärtan. Vi är generellt lite obekväma med känsloyttringar. När någon faller ihop och börjar gråta högljutt är det inte konstigt att vi inte vet vart vi ska ta vägen!

Inga av ovanstående anledningar är förstås skäl att avvisa Gudsmöten där fysiska reaktioner sker. När vi hade varit i England åkte vi hem med blandade känslor. Jag önskar att vi då hade vetat vad vi vet nu. Du kanske också skulle vilja förstå dessa bättre. Därför kommer här 6 punkter om fysiska reaktioner (från mitt dokument Falska profeter, falsk andlighet, urskiljning):

1. BIBELN OM FYSISKA REAKTIONER

Bibeln ger oss inte så många detaljerade beskrivningar som vi skulle önska, men bekräftar att fysiska reaktioner kan förekomma. I Apostlagärningarnas andra kapitel, när Anden kom med kraft över den första församlingen, trodde de som såg på att de var berusade (Apg 2:1-13). En gång uppfyllde Guds härlighet templet så starkt att “prästerna inte kunde stå och göra tjänst” (1 Kung 8:10-11). När Jesus uttalade sin gudomlighet föll en hel skara till marken (Joh 18:6). När Daniel och Johannes fick besök av änglar sjönk de till marken och förlorade styrkan i kroppen (Dan 10; 8:18; Upp 1:17). När Paulus mötte Jesus på vägen till Damaskus föll han till marken (Apg 9:4-8).

När apostlarna lägger händerna på människor i Samaria så att de uppfylls av Anden, så ser en nyfiken åskådare att människor tar emot Anden. Lukas ger oss inga detaljer men någon form av reaktioner eller yttringar förekom eftersom åskadaren visste när Anden uppfyllde dem. Det händer vid flera tillfällen att människor skakar och en gång till och med att en hel byggnad skakar (Dan 8:17-18; 10:7-11; Matt 17:6; Apg 4:31). Jesus säger att det ska flyta strömmar av levande vatten ur vårt inre (Joh 7:37-39). Många som reagerar fysiskt säger att de känner strömmar av kraft i sitt inre i samband med reaktionerna.

2. VÄCKELSEHISTORIA OCH FYSISKA REAKTIONER

Fysiska reaktioner har förekommit i väckelser genom hela kyrkohistorien. Den dominikanska predikanten Vincent av Ferrier såg i slutet av 1300-talet människor falla under Guds kraft när han undervisade. Även under 1400 och 1500-talet var det inte ovanligt inom den anabaptistiska rörelsen att falla i Anden. Teresa av Avila, en nunna som levde på 1500-talet upplevde kroppslig svaghet och extas ibland under sina andakter. Hugenotterna, som senare kallades för de franska profeterna, föll ibland som en reaktion på Guds närvaro under 1500 och 1600-talet. Kväkarna (eng: quakers) var bedjare som fick namnet av sina motståndare eftersom de ofta skakade när de bad (1650-talet och framåt i England). 1727 utgjöts den helige Ande över de s.k. Herrnhuttarna, en kommunitet troende i Tjeckien, och Guds starka närvaro över världens första organiserade 24/7 bön gjorde att flera föll till marken.

John Wesley, den engelske grundaren till Metodismen, blev tvungen att uppmana människor att inte sitta uppe i träden på utomhusmöten eftersom Guds närvaro var så stark att människor föll till marken i stora skaror (år 1738 och framåt). Andra fysiska reaktioner som förekom bland metodisterna var skratt, skakande, skrik och gråt. Under 1700-talets The Great Awakening i Amerika med Jonatan Edwards i spetsen var det också vanligt att människor föll till marken. Metodistpredikanten Peter Cartwright såg under 1800-talet Gud röra vid människor så att de skakade och ryckte. The Second Great Awakening i Amerika år 1800-1840 präglades av starka fysiska reaktioner såsom fallande och skakande. Genom Charles Finneys tjänst under 1800-talets Amerika rörde Gud vid människor så att de bl.a. grät och föll till marken.

Även pingstväckelsen följdes av fysiska reaktioner av olika slag. På 1960-talet gick startskottet för den karismatiska förnyelsen inom både de protestantiska och katolska historiska samfunden. Även inom denna förnyelse hände det regelbundet att människor skrattade i Anden, föll omkull, rullade runt på golvet m.m. När Jesusrörelsen kom i slutet av 1960-talet förekom fysiska reaktioner. I slutet av 80-talet började den s.k. Third Wave of the Holy Spirit förnya de evangelikala samfunden, mycket genom John Wimbers tjänst och Vineyardrörelsen. I denna förnyelse var det vanligt att människor föll under Andens kraft, skakade, upplevde Guds närvaros tyngd, blev som berusade m.m. När denna förnyelse nådde den Anglikanska kyrkan genom biskop David Pytches formades nätverket New Wine.

1994 utgjöts Guds Ande på flera platser på jorden samtidigt, bl.a. i Toronto Airport Christian Fellowship. Skratt, fallande, skakningar förekom med stor frekvens. Dessa reaktioner präglade också väckelsen i Pensacola 1995. Sedan dess har Gud “slagit ner” på flera platser och nya rörelser, nätverk och oberoende församlingar har bildats som alla erfar fysiska reaktioner.

Än idag förekommer fysiska reaktioner regelbundet i flera av ovan nämnda rörelser och nya sammanhang och församlingar över hela världen. Sammanfattningsvis kan man säga att fysiska reaktioner ofta förekommit när många människor blivit räddade, befriade, helade och de kristna på nytt börjat älska Jesus och velat nå ut med evangeliet.

3. GUD KAN RÖRA VID OSS UTAN ATT VI REAGERAR FYSISKT


Gud kan möta, utrusta och förvandla oss utan att fysiska reaktioner sker. Ett möte med Gud behöver inte nödvändigtvis vara djupare, starkare eller viktigare bara för att reaktionerna är mer dramatiska.

4. VITTNAR OM ATT GUD GÖR NÅGOT


Fysiska reaktioner är inget mål i sig, utan vittnar om ett Guds verk i individen. Gud kanske möter oss med sin kärlek, gör oss mer lika Jesus, utrustar för tjänst, helar vårt inre eller vår kropp, lyfter av tunga bördor, befriar från demoner m.m. Mötet med Gud och det Gud gör är viktigt, reaktionerna är oviktiga. Men det är viktigt att vi inte hamnar i andra diket och blir negativa över reaktionerna, eftersom de säger oss att Gud gör något underbart i människors liv.

5. VI ÄR ALLA UNIKA!


Alla reagerar olika tydligt och på olika sätt på Guds närvaro. Vissa personer faller ofta, andra faller sällan men skakar regelbundet medan somliga sällan eller aldrig reagerar fysiskt på Guds beröring. Några upplever som sagt aldrig fysiska reaktioner, andra gör det en gång, somliga under olika faser i livet, och några kontinuerligt under resten av livet. Vi vet inte varför och bör nog undvika spekulationer.

Att någon ofta berörs fysiskt är inte nödvändigtvis tecken på andlig mognad eller stark utrustning i Andens gåvor. Det finns de som fungerar i en stark tjänst att förmedla Guds närvaro och kraft till andra (med åtföljande reaktioner) som själva sällan eller aldrig reagerar fysiskt.

6. FYSISKA REAKTIONER SÄGER INGENTING OM KÄLLAN


Vi undviker termen “Andens manifestationer”. En av anledningarna till det är att det som sker har mer att göra med våra uttryck än Andens. Fallande, skakande m.m. är människans reaktion på stark andlighet. Dessa reaktioner förekommer inte bara i kyrkan utan även inom new age, satanism och olika kulter. Därför är det viktigt att se de fysiska reaktionerna som mänskliga, och inte som gudomliga bevis på Andens närvaro. De är bevis på att någon andlig källa är verksam, – god eller ond.

Hur urskiljer man då om det är Anden berör människor? Utifrån tre saker: Andlig urskiljning, forum och frukten. Flera har gåvan att på ett andligt sätt urskilja källan till saker som sker. Denna gåva är oumbärlig! Det andra sättet att urskilja är forum. Om Fadern och Sonen tillbes, predikas och den helige Ande inbjuds så är det generellt Gud som verkar i det som sker. Man får det man ber om (Matt 7:7-11). Det tredje sättet att urskilja är utifrån frukten, d.v.s. resultatet av reaktionerna. Om en person legat på golvet och vibrerat i tjugo minuter och efteråt älskar Jesus mer, är mer lik Jesus i sin karaktär och har en större längtan efter evangelisation så är det definitivt Anden som är källan! Om eftersmaken av den andliga upplevelsen är kärlek, frid och glädje så är det Andens verk.Naturligtvis så kan man inte alltid se resultatet av varje enskilt möte Gud. Det viktiga är att man ser en positiv utveckling över tid.

Hoppas du blev lite klokare!