Jag är långt ifrån ensam om denna erfarenhet. En siffra som brukar nämnas är att 600 miljoner kristna talar i tungor. Det kan vara fler eller färre, men ingen behöver tveka om att det här är en gåva som är generöst utdelad bland Guds folk. En gåva som Gud helt enkelt verkar väldigt intresserad av att ge oss. Jesus själv säger i Markusevangeliet att tungotalet är ett av de tecken som ska ”följa dem som tror” (se Mark 16:17).

Man kan naturligtvis fråga sig varför. Och det svar som jag själv har landat i är att tungotalet hjälper oss att be – och Gud längtar efter att få umgås med sina barn i bön. Det är dessutom så att många kristna kämpar för att få sitt böneliv att fungera. Därmed skulle man kunna säga att tungotalets gåva kommer till oss i vår svaghet – för att hjälpa oss att be när vi inte vet hur vi ska göra.

Många människor har också upplevt att deras tungotal har fungerat som en port in i andra erfarenheter av den helige Andes närvaro. Att det helt enkelt har varit något särskilt förlösande med denna gåva eller förmåga. Ibland kopplas detta till en tydlig lära om Andens dop, där tungotalet ses som det yttre tecknet på att den helige Ande har ”brutit igenom” i våra liv. Själv är jag försiktig med en alltför tydlig dogmatik när det gäller detta. Inte minst för att jag har mött så många kristna som inte har denna gåva som ändå är starkt präglade av den helige Andes närvaro. Ärligt talat har jag också mött en och annan kristen som talar i tungor, men som ändå har betett sig ganska köttsligt eller oandligt …

Samtidigt varken kan eller vill jag förneka det som är min egen och miljontals andra kristnas erfarenhet: Vid ett eller flera tillfällen har vi upplevt att den helige Andes närvaro har brutit igenom på ett särskilt sätt i våra liv. Påfallande ofta har detta varit förknippat med att Gud har låtit tungotalet komma över våra läppar. I ljuset av detta vore det dumt att inte vittna om de erfarenheter som denna gåva eller förmåga inbjuder till.

Tungotalets natur och olika former

Vad menar vi då när vi talar om tungotal? Ja, det grundläggande är ju att det är en gåva eller förmåga att tala ett språk man inte själv har lärt sig, utan som har blivit en givet direkt av Gud. Det här innebär att tungotalet inte engagerar på det intellektuella planet, utan är en kommunikation på en annan våglängd. Som ett konkret uttryck för detta är det fullt möjligt – om än en aning distraherande – att tala i tungor samtidigt som jag skriver den här texten. Att i stället tala franska eller engelska medan jag skriver hade varit fullkomligt omöjligt.

När man talar om tungotal brukar man skilja mellan flera varianter. En klassisk pentekostal syn innebär att tungotalet som bönespråk är något annat än den nådegåva (eller gåvor) som nämns i Första Korinthierbrevet 12. Bönespråket, menar man då, finns tillgängligt för alla kristna, medan de ”olika slags tungomål” som omtalas som nådegåva bär på en mer uttalad dimension av profetisk kraft. Själv är jag inte helt övertygad om denna tolkningsmodell. Dels för att jag inte tror att alla människor har – eller ens är tänkta att få – denna gåva eller förmåga. Dels för att uttrycket ”olika slags tungomål” bör kunna inbegripa även tungotalet som bönespråk. Å andra sidan behöver man inte ta ställning i denna fråga för att kunna tala om tre grundläggande former av denna gåva eller förmåga: tungotal som bönespråk, som ett annat existerande språk och som profetia.

Tungotalet som bönespråk är det överlägset vanligaste. Det kan handla om ett för oss okänt språk, eller rentav änglars språk (jfr 1 Kor 13:1), men oavsett vilket kommer det till oss från Herren själv. Vi har alltså inte lärt oss detta bönespråk, även om vårt ordförråd ibland kan utökas med tiden. Denna form av tungotal kan kanske beskrivas som det förtroliga jollret med vår himmelske Pappa, där min ande och Guds Ande kommunicerar med varandra.

Tungotalet som ett annat existerande språk är mest känt från den första pingstdagen. Där står det nämligen att ”alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas” (Apg 2:6). Det här behöver i och för sig inte betyda att apostlarna själva talade dessa språk; minst lika troligt är att det var åhörarna som hörde sina språk talas, och att ”språkundret” därmed skedde hos dem snarare än hos avsändarna. Men oavsett hur det är med detta finns det gott om vittnesbörd från kyrkans historia där människor har talat i tungor för att förundrat kunna konstatera att personer vars modersmål de själva inte behärskar har förstått vad de har sagt. Det är alltså ett reellt och väl dokumenterat fenomen.

Det profetiska tungotalet, slutligen, är den form av tungotal som kan uttydas genom en profetisk gåva – av Paulus kallad för ”gåvan att uttyda tungomål” (1 Kor 12:10). Den som får till sig detta tungotal upplever normalt sett att det är något speciellt med det som kommuniceras och som skiljer det från tungotalet som bönespråk. Det vanliga är sedan att den som har talat ut budskapet, alternativt någon annan i rummet, får en uttydning till det som har sagts. Ibland kan det faktiskt vara flera personer som får uttydningar, som innehållsmässigt brukar komplettera varandra.

När man läser litteratur om tungotalet är det vanligt att det beskrivs som något extatiskt. Om man med detta menar att det inte har blivit inlärt på samma sätt som andra språk eller färdigheter, kan detta vara en befogad beskrivning. Men det är samtidigt viktigt att säga att det normala är att den som talar i tungor styr när han eller hon ska börja eller sluta be på detta specifika sätt – precis som man kan börja eller sluta tala på ett annat språk.

Däremot är det alltså så att tungotalet fungerar frikopplat från intellektet. Det är inte inlärt, och vi styr inte dess specifika innehåll. På så sätt kan det vara en konkret hjälp att finna vilan i Gud snarare än i oss själva. Att inte behöva formulera våra böner på egen hand.

Faktum är att just detta kan vara en av de saker som står i vägen för tungotalet i våra liv. Att ta emot denna gåva är nämligen att göra avkall på sitt eget kontrollbehov. Och detta kan som bekant vara en utmaning för oss människor!

Särskilt tydligt blir det här när vi kommer till gåvan att uttyda profetiskt tungotal. Inte sällan är det nämligen så att uttydningen kommer i etapper. Vi behöver alltså tala ut det första vi har fått Herrens uppenbarelse om, innan vi får fortsättningen på budskapet. Här kallas vi därför att ta steg i tro, där vi får gå på det vi har fått i hopp om att fortsättningen ska komma längre fram.

Men det här är ju samtidigt rätt typiskt för den helige Ande: Han älskar att öva oss i beroende av honom själv. Så gott som alla Andens gåvor, i alla fall om vi ser till listan i Första Korinthierbrevet 12, har därför en profetisk dimension i sig; en dimension som gör oss beroende av den helige Andes ledning i nuet.

Paulus undervisning om tungotalet

Vad finner vi då för konkret undervisning om tungotalet i Nya testamentet? Ja, det beror på vad vi är ute efter. Om vi söker efter vittnesbörd om Andens dop och om hur tungotalet ges till individer eller grupper är det i första hand Apostlagärningarna vi hänvisas till (se Apg 2, 8, 10 och 19). Den mest systematiska undervisningen om tungotalets gåva finner vi däremot hos Paulus i Första Korinthierbrevet 14, och det är denna text jag här kommer att utgå ifrån.

Något som har vållat problem genom århundradena är att Paulus i detta kapitel kommer med så många kritiska anmärkningar till korinthiernas bruk av tungotalet. Ofta har detta tolkats som att Paulus skulle vara kritisk till gåvan som sådan. Men så kan det faktiskt inte vara. Paulus inleder själv med att slå fast att han gärna ser att alla talar i tungor (v 5). Lite senare skriver han att han själv talar mer i tungor än de alla (v 18). Vad han är ute efter kan därmed inte vara att hindra tungotalet, så mycket som att sätta in det i sitt rätta sammanhang. Paulus vill att nådegåvan som Gud har gett ska bli till maximal välsignelse för sina brukare.

Den positiva grundtonen sätts redan i kapitlets första vers: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva” (v 1). Den rimligaste slutsatsen av detta måste vara att den helige Andes gåvor inte är tänkt att ses som något valfritt tillägg i det kristna livet, utan är något för oss alla att söka.

Detta står dock inte i motsats till att de är nådegåvor. Det är alltså Gud själv som suveränt fördelar sina gåvor i församlingen (se 1 Kor 12:11). Men trots detta får vi alltså en tydlig uppmaning att sträcka oss efter dessa: ”Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då sådana som bygger upp församlingen så att ni har dem i överflöd” (v 12).

Om vi fortsätter att fokusera på tungotalet kan vi konstatera att ett kännetecken på denna gåva är att den i första hand är till för individen. ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud, för ingen förstår honom. Han talar hemligheter i sin ande” (v 2). Tungotalets viktigaste funktion är följaktligen att bygga upp den som ber i hans eller hennes egen gemenskap med Herren (jfr v 4). Även detta har ibland lyfts fram som negativt, eftersom den generella funktionen hos Andens gåvor är att bygga upp församlingen. Men när jag hör sådant brukar jag påpeka att en gemenskap som består av uppbyggda individer, rimligen också blir till välsignelse även för andra. Det ena utesluter inte det andra.

I vers 2 säger Paulus också något annat intressant, och det är att den som talar i tungor talar ”i sin ande”. Värt att notera är att han här syftar på är den mänskliga anden, inte på Guds Ande. Lite senare slår han också fast: ”om jag ber med tungomål så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt” (v 14).

Tungotalet är med andra ord inte – som andra språk – knutet till vår själ. I stället är det knutet till vår ande. Och då är vi tillbaka i den grundläggande skillnaden mellan tungotal och språk vi lär oss genom egen förkovran: de senare är knutna till vår själ, vårt intellekt, medan tungotalet är en gåva eller förmåga direkt från Gud.

Varför ska man tala i tungor?

Men vad är då poängen med att tala i tungor? Kan vi inte lika gärna be med vanliga ord? För Paulus är det tydligt att det här inte är antingen–eller utan både–och: ”Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet” (v 15). Och lite senare: ”Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra än tiotusen med tungomål” (v 19).

Vi är alltså tillbaka i frågan om tungotalet som en hjälp i vår bön. I Romarbrevet talar Paulus om att ”Anden [hjälper] oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26–27). Vad jag och många med mig tror är att det är denna ”Andens bön” inom oss som tungotalet sätter ord på. Tungotalets gåva låter bönen i våra hjärtan ”komma upp till ytan” genom att kanaliseras genom våra tungor och läppar.

Därmed inte sagt att denna typ av bön skulle vara mer andlig än annan bön. För det var ju på den punkten som korinthierna hade hamnat snett. De var så fascinerade av sin förmåga att med Guds hjälp tala ”änglars språk”, att de gav oproportionerligt mycket utrymme för tungotalet i sina gudstjänster. Därav Paulus ord om att i församlingen fokusera på det vanliga språket. ”Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd” (v 16–17).

Finns det då inte alls någon plats för bönebrus när vi samlas till gudstjänst? Detta tror jag är en felaktig slutsats av apostelns ord. ”Hindra inte tungomålstalandet”, skriver han dessutom i kapitlets slut (v 39). Min erfarenhet är att de som driver linjen att alla som har fått denna gåva ska vara tysta under gudstjänsterna gör det mest för att de känner sig besvärade över tungotalet som sådant. Paulus, å sin sida, verkar vara ute efter rätt proportioner och efter goda ordningar för församlingen i stort. Detta samtidigt som han talar i tungor så mycket han bara kan!

Vad vi behöver undvika är alltså att låta tungotalet dominera på ett oproportionerligt sätt, så att det tränger undan mångfalden i den kristna gudstjänsten. ”Hur ska det då vara, bröder?”, skriver Paulus. ”Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud” (v 26–28).

En generös tolkning av apostelns sista ord kan kanske vara att när vi talar ”för oss själva och för Gud” får det gärna höras även av våra grannar. Däremot bör inte den som leder bön i mikrofon använda tungotalet mer än styckvis, eller när församlingen går in i sång i Anden. Profetiskt tungotal bör vidare vara begränsat till några få tillfällen per möte, så att detta inte tar över predikans roll i gudstjänsten.

Men ärligt talat – när hade vi senast denna typ av problem i Sveriges kristenhet?

Det finns ännu mer att säga om tungotalet, både utifrån Första Korinthierbrevet 14 och andra bibeltexter. Men de här iakttagelserna kan kanske räcka för den här gången. Som sammanfattning vill jag säga följande: Låt oss vara fortsatt nyfikna på Andens manifestationer i våra liv! Låt oss följa apostelns uppmaning att söka de andliga gåvorna. Och låt oss inte hindra tungotalet – det är en bönens ström till uppbyggelse för oss själva, och därmed också för församlingen i stort.

Som Jesu bror Judas formulerar det hela: ”Men ni, mina älskade, ska bygga upp er själva på er allra heligaste tro och be i den helige Ande” (Jud v 20).

Olof Edsinger

[1] Thomas Foster, The Baptism in the Holy Spirit – How you can receive now!, Acacia Press 1985.

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap nr 3 2022

Biblisk variation

Många gånger i Bibeln när Jesus eller någon annan botar sjukdom, befriar från orena andar eller gör ett under, nämns inte vad som sägs. Undret summeras. Kroppskontakt, vanligtvis handpåläggning, kanske nämns. Evangelisterna har inte för avsikt att beskriva alla detaljer, utan väljer ut de delar som förmedlar vad de vill ha sagt rent teologiskt. Så kan till exempel Matteus och Markus när de berättar om hur Jesus botade Petrus svärmor nämna att Jesus tog hennes hand (Matt 8:15; Mark 1:31), medan Lukas (4:38) nämner att Jesus “talade strängt” till febern.

Med utgångspunkt i det som de flesta forskare anser vara det äldsta evangeliet, Markus, så vill jag ge några exempel på vad Jesus kunde säga i samband med helandetjänst, befrielsetjänst och i samband med andra under. Jag lägger till motsvarande ord ifrån Apostlagärningarna och breven för att ge en bild av hur detta kunde ta sig i uttryck för de första kristna. Kombinationer kan förekomma och då listas versen två gånger.

Bön till Fadern

• Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. (Mark 6:41; Också i 8:6)
• Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: “Effata!” (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
• Den sorten kan bara drivas ut med bön. (Mark 9:29)
• Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:30)
• Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: “Tabita, stig upp!” (Apg 9:40)
• Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. (Apg 28:8)
• De [äldste] skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. (Jak 5:14)

Befallningar till sjukdomar, naturen eller demoner

1. Bli ren! (Mark 1:41)
2. [Jesus] hutade åt vinden och sade till sjön: “Tig! Håll tyst!” (Mark 4:39)
3. Far ut ur mannen, du orena ande! (Mark 5:8)
4. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: “Effata!” (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
5. Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka. (Mark 9:25)
6. [Till fikonträdet:] Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig! (Mark 11:14)
7. Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne. (Apg 16:18)

Uppmaningar till den sjuke eller döde

1. Stig upp, ta din bädd och gå hem. (Mark 2:11)
2. Håll fram handen! (Mark 3:5)
3. “Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). (Mark 5:41)
4. Gå, din tro har hjälpt dig. (Mark 10:51)
5. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå! (Apg 3:6)
6. Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
7. Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: “Tabita, stig upp!” (Apg 9:40)
8. … med hög röst: “Res dig och stå på benen!” (Apg 14:10)
9. Saul, min broder, öppna dina ögon och se! (Apg 22:12)

Proklamation av helandet eller undret

1. För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter. (Mark 7:29)
2. Implicit proklamation i Apg 5:9: “Nu ska de bära bort dig [Sapfeira]”.
3. Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
4. Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen. (Apg 13:11)

Bönen kommer först och kan ibland vara det enda som sägs

Hur ska vi idag förstå och tillämpa detta? En sak som är ett genomgående mönster är att bönen bär upp tjänsten. Somliga demoner är så starka att det krävs en förberedelse i bön (Mark 9:29) och bönen om att låta helanden och under ske bär upp församlingen (Apg 4:30). Men också vid det enskilda tillfället förekommer bön. Ananias leddes till Saul när Gud talade till honom i bönen. Petrus föll först på knä och bad innan han uppväckte Tabita. Jesus “såg upp mot himlen” innan han uttalade befallningen “effata!”

Att förbereda sig i bön, att be om kraft och att be om vägledning är alltså något som kan ske både kontinuerligt och precis inför det enskilda tillfället. Men vi ser också att helande eller ett under kan förmedlas enbart genom bön till Fadern. Jakobs brev uppmanar oss att be om helande. Paulus förmedlade helande till fadern till “öns främste man”, på Malta, med bön.

Bön låter sig väl kombineras med handpåläggning, att smörja med olja, befallningar och proklamation. Här råder alltså inget motsatsförhållande. När jag håller i undervisning om helande låter jag ofta deltagarna träna på befallande böner, mest eftersom det oftare känns ovant jämfört med önskemålsbönen. Däremot är jag noga med att påpeka att önskemålsbön inte är förbjuden. Jag har hört undervisning som i värsta fall säger det explicit eller förmedlar det intrycket implicit. För den som fått det intrycket måste det sägas att Filipperbrevet 4:6 inte är upphävt i helandetjänsten.

Befallningar är vanliga

Det som Missionsförbundets handbok och ärkebiskopen ger uttryck för är en klen gudsrikesteologi. I Nya Testamentet är det uppenbart att sjukdom och bundenhet är mörkrets rikes yttringar. Guds folk har fått i uppdrag att förmedla Guds rike och det innebär bland annat att sjukdom och orena andar fördrivs. Lärjungarna har fått en position av auktoritet. Vi uppmanas inte att be för sjuka, utan att bota dem. Det sägs inte i förbifarten eller någon enstaka gång. Tvärtom trummar Nya Testamentet in den sanningen. (Matt 10:1, 5-8; Mark 3:14; 6:13; 16:18; Luk 9:1.2, 6; 10:9; Joh 14:12)

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, detta handlar inte om att vi människor befaller över Gud, utan att vi på Guds vägnar befaller över Guds fiender och med delegerad auktoritet råder över skapelsen. Detta är i enlighet med Guds plan för mänskligheten från allra första början (1 Mos 1:26-28). Ett av Jesu helanden illustrerar denna princip. Officeren vars tjänare är sjuk känner igen delegerad auktoritet när han ser den: “ag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.”

Detta innebär inte att vi alltid ska befalla över sjukdomar på rutin eller som en formel. Så gjorde varken Jesus eller apostlarna och det går på tvären mot den dynamiska syn på samarbete mellan Gud och människa som är det genomgående draget i Nya testamentets undervisning. Men utifrån Bibelns teologi om Guds rike så ska vi inte förvåna oss över om vi ofta får Andens ledning att befalla över sjukdomar.

Vid två specifika tillfällen använder jag nästan alltid en befallning:

1. Om jag redan fått ledning från Gud, exempelvis i form av ett “kunskapens ord”. Då befinner jag mig i samma sits som när Ananias betjänade Paulus. Guds ledning är redan given.
2. Om jag konfronterar en oren ande. Demoners inflytande över människor har jag inte plats att reda ut här och nu i detalj. Bibeln och klassisk själavårdserfarenhet ger vid handen att det finns olika grader eller nivåer av demonisering. Ord som anfäktelse och ansättelse antyder en yttre påverkan, i ögonblicket eller över en viss tid. Sedan finns det många steg innan det är befogat att tala om besättelse. Det går för övrigt alldeles utmärkt att befalla orena andar att försvinna utan att man behöver ta orden demon eller ande i sin mun. För det mesta är det klokast att undvika de orden.

Vad händer om inget händer?

En tröskel jag behövde ta mig över innan jag vågade lyda Andens ingivelser att befalla över sjukdom var frågan “men tänk om inget händer?” Genom att använda denna böneform ställs saker och ting på sin spets. Några insikter som har avdramatiserat den farhågan för mig är:

• Det är fortfarande inte jag som botar! Mitt jobb är att lyda.
• Erfarenheten har visat mig att om drivkraften är kärlek, utförandet enkelt och utan stress och uppföljningen god (=femte steget i bönemodellen), ja då blir den jag ber för välsignad under alla omständigheter.
• Inte ens Jesus blev alltid omedelbart åtlydd. Denna sista punkt är det många som missar. Det var John Wimber (vem annars) som visade att det ibland kunde förekomma en kamp också för Jesus. I Markus 5:8 läser vi “Jesus hade nämligen just sagt åt honom: ‘Far ut ur mannen, du orena ande!’” Trots denna befallning var de orena andarna kvar. Först efter en stund av kamp blev de utdrivna.
• Alla helanden är inte omedelbara och inte heller alla under. En del kommer gradvis, andra kommer efter en tid. När Jesus förbannade fikonträdet dog det omedelbart, men det dröjde till kvällen innan det syntes.

Om inget händer på det synliga planet, så kan vi helt enkelt uppmuntra den vi ber för att söka mer förbön vid ett annat tillfälle. Om tiden medger det kan vi också söka efter ytterligare ledning från Gud med en gång. Ibland blockeras bönesvaren av något annat. Orena andar kan ha en hållhake i form av obekänd synd. Fysisk sjukdom kan ha en hållhake i form av själslig trasighet. Däremot ska vi aldrig förutsätta att det finns en specifik orsak till ett uteblivet helande. Ingen av oss har Andens kraft och gåvor utan mått.

Att proklamera helande eller att använda uppmaningar till den sjuke

Vi ser att både Jesus och olika lärjungar leds av Anden att helt sonika förkunna att någon är botad, eller att de uppmanar den sjuke att göra något omöjligt: “Ta din bädd och gå”, “Stå upp i Jesu namn”. Någon gång är det en uppmaning som innebär en låg risk (“Håll fram handen”), men oftast är det uppmaningar eller proklamationer som kan skapa stora problem om den som säger dem inte hört rätt ifrån Gud.

Det räcker inte att hänvisa till att dessa proklamationer finns i Bibeln. Allt vi gör måste bygga på en god teologisk grund för att vara hållbart i längden. I det här fallet måste vi beakta att det finns en skillnad mellan Jesus, som såg allt som Fadern visade Honom (Joh 5:20), och oss, som ser i en gåtfull spegelbild (1 Kor 13:12). Den här sortens proklamationer och uppmaningar är profetiska och vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:9). Vi verkar i Anden efter ett mått (Rom 12:3; Ef 4:7, 16). Jesus hade Anden utan mått och talade därför Guds ord helt perfekt (Joh 3:34). Dessutom vet vi att inte ens Jesus hade ett konstant flöde av helandens nådegåvor i sin tjänst (Luk 5:17).

Vittnesbörd om detta i praktiken

I början av 90-talet var jag på Vineyard-konferens i Anaheim. På ett av mötena talade predikanten om att Gud ville ge oss öppnade andliga ögon. För att illustrera budskapet så vände han sig på slutet till en man bland oss åhörare. “Du heter Charles Kirk, men du kallas Chuck.” Vidare profeterade han om hur Chuck nyss hade begravt sin far och då vittnat om sin glädje över att pappan hade tagit emot frälsningen. Men sedan hade tvivel satt in och Chuck hade blivit deprimerad. Predikanten hälsade: “Jag kan meddela dig, din far är hos Jesus nu.” Och så kom slutklämmen. “Du har varit blind från födseln, men Gud botar dig just nu!” (Citaten återgivna ungefärligt ur mitt minne.)

Dagen efter råkar jag sitta i en bubbelpool med några av Chucks vänner. De är alldeles fascinerade. De kunde berätta att allt som predikanten sagt stämde och att deras vän nu hade fått sin syn tillbaka. Och hälsningen om pappans andliga tillstånd hade löst honom ur depressionen.

Predikanten ifråga var Paul Cain, som hade en stor förmåga att höra Gud för den här sortens under. (Det innebär inte att han per automatik hade förmågan att alltid undervisa korrekt utifrån skriften, men det är ett ämne för ett annat inlägg.)

Ett annat exempel på någon som proklamerade helande utifrån denna dynamiska syn på Andens ledning var Kathryn Kuhlman. Det finns läkarstudier som verifierar många av de helanden som skedde i hennes möten. Det finns andra studier som säger motsatsen, det vet jag, och det är en fråga för bearbetning om hon inte ibland blandade ihop Andens ledning om vem Gud ledde henne att be för och vem Gud höll på att bota i ögonblicket. För stunden nöjer jag mig med att påpeka att denna praxis är känd kanske främst genom hennes tjänst, och många andra har tagit efter henne, tyvärr alltför ofta utan någon god teologisk grund för sitt agerande.

Trosförkunnelse saboterar proklamation av helande

Under 50-talets helandeväckelse hade de flesta predikanter en syn på helande som de lärt sig av F.F. Bosworth. Det menar jag var en stor olycka. Bosworth hämtade sin teologi dels från E. W. Kenyon och dels från John Alexander Dowie. Bosworth lärde en statisk syn på hur tro för helande fungerade. Den som ville bli frisk behövde alltid ha en egen tro “för” sitt helande och det var denna tro som predikanten hade till uppgift att stimulera.

Den statiska linjen för synen på tro och helande kan alltså sägas gå från Dowie och Kenyon, via Bosworth till 50-talets helandeväckelse, där Kenneth Hagin var en av de mindre kända evangelisterna. Under 70-talet blev Hagin välkänd, främst därför att han då började fungera starkare i sin profetiska gåva, men det gjorde också att hans förkunnelse om tro och helande började spridas i stora cirklar. Till Sverige kom denna förkunnelse främst via Ulf Ekman och Livets Ord.

Det finns en annan linje, som går från A. B. Simpson, via namn som Donald Gee och Howard Carter, över till Aimee Semple McPherson och sedan till Kathryn Kuhlman och Ian Andrews. John Wimber placerade sig entydigt i den dynamiska linjen, men ändrade på praxis om hur helande ska relateras till kunskapens ord. I stället för att en enstaka predikant står i centrum och proklamerar vem som blir helad, så används kunskapens ord främst för att leda förebedjare från ett stort team till den sjuke och där tar de tid med den enskilde och lyssnar in ytterligare vägledning om hur bönen ska se ut. (Jag hoppas skriva ett längre inlägg om detta också…)

I den statiska modellen är förebedjaren närmast att likna vid ett pedagogiskt verktyg, vars uppgift det är att väcka tro i betydelsen tanke- och känslomässig övertygelse. Begreppet kontaktpunkt myntades av Oral Roberts, för att beskriva den tänkta processen. Den sjuke ser sig först som sjuk, men behöver ofta en kontaktpunkt där dennes tro förlöses. Kontaktpunkten kan vara helandeevangelistens handpåläggning, en böneduk eller något liknande. Efter detta ögonblick ska den sjuke bekänna sitt helande som en realitet. Att be om helande upprepade gånger beskrevs uttryckligen i helandeväckelsens viktigaste organ, The Voice of Healing, som otro.

Problemet med denna syn på tro är att predikanten frestas att proklamera att helandet är en realitet, utan att ha Andens ledning att göra det. Kontaktpunkten inträffar ju när han lägger sina händer på den sjuke. Att dessutom säga “nu är du frisk” förstärker den tänkta pedagogiken. Det är ju just detta den sjuke på tvären mot sina sinnesintryck ska fortsätta hålla för sant, enligt word of faith-teologin.

Vad jag sett av Jens Garnfeldt (och det är ganska lite), så verkar han motivera sitt agerande utifrån detta synsätt. Proklamationen av helande syftar alltså inom trosförkunnelsen inte till att beskriva en fysisk realitet, utan till att förlösa tron för helandet. Bekymret är inte att predikanter som har denna teologi är oärliga och försöker inbilla folk att de är friska för att framstå i bättre dager. Problemet är att de är offer för sin egen usla teologi, att de helt ärligt tror sig göra den de ber för en välgärning.

Gud gjorde en del mäktiga saker i helandeväckelsen, men det behöver vi idag tolka som att predikanterna inte alltid var konsekventa i sin praxis och som att Guds nåd är större än våra teologier.

Gör inte lära av dina erfarenheter

I andliga förnyelsetider kan man som förebedjare hamna i situationer då allt man gör verkar fungera. Återigen är det John Wimber som fäste min uppmärksamhet på detta. Andens kraft är ibland så starkt manifesterad att som förebedjare är det nästan omöjligt att inte se en effekt av bönen. Problemet är att vi så lätt tenderar att koppla samman dessa tillfällen med den teologi som förkunnades i sammanhanget och ta den andliga kraften som bekräftelse på läran.

I Galaterbrevet vänder sig Paulus till en församling som helt tappat kursen rent teologiskt. Men i deras mitt sker det under och tecken. Paulus behöver påminna dem om den verkliga orsaken (Gal 3:1-5). Under har föga bevisvärde för att legitimera en specifik teologi!

Ett synligt resultat är inte alltid ett bevis för att vi handlat enligt Guds ledning. Två gånger står Moses inför en klippa som ska ge vatten ifrån sig. Första gången uppmanas han att slå på den (2 Mos 17:6). Andra gången ska han däremot tala till den. Men Moses har varit med en gång förut, och vet hur slipstenen ska dras. Han slår på klippan, också andra gången. Och Gud förebrår honom för det, trots att undret sker! (4 Mos 20:7-12). (Varför ar det så viktigt för Gud att klippan enbart skulle bli slagen en gång? Den frälsningshistoriska symboliken fungerar inte annars.)

Undret skedde, men Moses gjorde alltså fel. Detta illustrerar ett antal poänger:

1. Guds nåd att bota och göra under är det viktiga. Vi får inte se effekter av vår tjänst främst för att vi är perfekt hörsamma.
2. Andens ledning är viktig i varje situation. Det finns inga handlingsmönster som har en ofelbar effekt.
3. Också den som är mest lyhörd för Gud kan emellanåt underlåta att följa Guds ledning.

Sven Reichmann gör i boken Guds helande natur en jämförelse med en läkare som ger penicillin till alla. Många patienter lider av sjukdomar som penicillinet botar. Deras tillfrisknande tar läkaren som intäkt för att hans praxis är god. När andra patienter är opåverkade eller några rent av blir sämre på grund av penicillinallergi, så borde läkaren omvärdera sin hållning. Trosförkunnelsen visar upp sina goda exempel, men försöker sedan förklara de dåliga resultaten med att patienten inte tagit nog med penicillin, eller inte tagit penicillinet på rätt sätt, för att stanna kvar i liknelsen.

Med detta vill jag ha sagt att även om det är både bibliskt och finns goda exempel i nutid om helanden som skett när någon har proklamerat det, så är det fortfarande mycket viktigt att vara försiktig med denna praxis. Men att gå så långt som att totalförbjuda den, det vore också fel.

Slutsumma

Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.

Teologisk förståelse av vad vi gör

I efterdyningarna av det avsnitt av Kalla Fakta som TV4 sände hösten 2014 uttalade sig ärkebiskop Antje Jackelén och påstod att de skildrade predikanterna “domderar med Gud” och att de inte “respekterar Guds helighet”. Alldeles oavsett vad man tycker om Jens Garnfeldt och de andra predikanterna som skymtade förbi som hastigast, så är det enkelt att se att på denna punkt har ärkebiskopen helt missförstått vad det är hon ser.

I samband med personlig förbön kan det förekomma befallande bön enligt biblisk förebild.

Han [Jesus] gick fram och böjde sig över henne och talade strängt till febern, och den lämnade henne. (Luk 4:39)

Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så. (Mark 11:23)

En spetälsk kom till honom och föll på knä och bad: “Vill du, så kan du göra mig ren.” Jesus greps av vrede, sträckte ut handen och tog på honom och sade: “Jag vill. Bli ren!” Och genast försvann spetälskan, och han blev ren. (Mark 2:40-42).

Aldrig tolkas detta i Nya Testamentet som att människor befaller över Gud. Men de befaller över sjukdom, orena andar och naturen på Guds vägnar. Detta är möjligt som ett resultat av att Gud delegerat auktoriteten att råda över jorden till människan (1 Mos 1:28). Vår främste förebild på detta område, Jesus, utövar aldrig denna auktoritet statiskt. Tvärtom så talar Han i varje situation utifrån stundens inlyssnande av Faderns ledning.

Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. (Joh 5:19f)

Om vår position av auktoritet frikopplas från detta dynamiska samarbete med Gud genom en finkänslighet för Anden hamnar vi i den statiska syn på trons natur som gör trosförkunnelsen så farlig. (Mer om detta i ett senare inlägg.) Om vi glömmer bort vår auktoritetsposition kommer vi bli för blyga och försagda.

Att vi representerar Gud ser vi också i det dubbla bibliska språkbruket, där det dels sägs att Gud gör tecken och under genom någon (ex Apg 19:11) och dels att människor botar och gör tecken och under (ex Apg 8:6f). Jesus går så långt att Han uppmanar oss på detta sätt:

Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. (Matt 10:7-8)

Självklart innebär detta inte att vi i samband med personlig förbön kan göra anspråk på att vara de som står för kraften i egentlig mening. Inte heller beror resultaten på förebedjarens fromhet:

Israeliter, varför blir ni förvånade över det här? Ni stirrar på oss som om det var genom vår egen kraft eller fromhet vi fick mannen att gå. Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus — Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn. (Apg 3:12f, 16)

I den personliga förbönen blir Anden synlig och hörbar, genom att förebedjaren förmedlar Andens kraft och ber med profetisk inspiration. Att Anden hörs och syns är själva definitionen av Andens gåvor (1 Kor 12:7). Tydligast syns detta i handpåläggningen. Dess syfte är mer än att vara symbolisk eller att vara en “kontaktpunkt” (se nedan) för den som mottar förbönen. Kraft förmedlas, ibland så att det också känns! (Luk 8:46)

Andens gåvor är charismata, manifestationer av Guds nåd. De säger inget om utövarens fromhet, mognad eller helighet. Därför är det heller inte så att någon nödvändigtvis har en god teologi eller förståelse av vad de gör bara för att de är starkt utrustade i kraftgåvorna. Exemplen på människor som Gud brukar till tecken och under på exceptionella sätt, men som har en dålig teologi är genom kyrkohistorien många.

Bibliska exempel: Effata!

Låt mig gå igenom ett par exempel på personlig förbön i Bibeln som demonstrerar flera av de viktigaste principerna för denna tjänst.

[Jesus] tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga.
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!).
Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. (Mark 7:33-35)

I det här fallet tar Jesus den han betjänar avsides. Det hörde faktiskt till undantagen. Jag har hört flera förklaringar, men noterar att i texten sägs inte varför. Det är viktigt att inte övertolka den sortens notiser.

Jesus börjar med en påtaglig handpåläggning, där Han rör vi de sjuka ställena. Han använder också spott, både här och vid andra tillfällen, vilket måste översättas kontextuellt. Vi ser inte på spott likadant idag som man gjorde då.

Att Jesus såg “upp mot himlen” och “andades djupt” är lätt att se som en parallell till texter som syftar på bönekontakt med Fadern (Mark 6:41) och intensiv förbön (Rom 8:26-27). Att förmedla kraft från Fadern sker genom att man också vänder sig till Fadern.

I det här fallet förmedlas helandet genom en klar befallning: “Effata!” Det finns det som sagt många exempel på i Nya Testamentet.

Vad Fadern gör, det gör också Sonen

Jesus vände sig till dem och sade: ”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. (Joh 5:19f)

Jag tror att denna vers tydligare än någon annan förklarar dynamiken i personlig förbön. Först ser vi hur Jesus verkar utifrån ett intimt samspel med Fadern. Jesus följer Faderns ledning i varje situation. På annan plats nämner Jesus att det är likadant med vad han säger. Han säger bara det Fadern sagt. Vi ser ett dynamiskt samspel i ögonblicket, inte bara att Jesus följer en stående dagorder.

Som personlig förebedjare så tillämpar jag detta genom att inleda varje tillfälle med att välkomna Guds ledning och ta en stund för att lyssna in den. Jag tillämpar den också genom att be med öppna ögon och lägga märke till hur den jag ber för reagerar, både på ett rent mänskligt plan, men också för att se eventuella synliga tecken på Andens vidrörande.

Verserna påminner oss också om den viktiga sanningen att Jesus inkarnerad har avstått från ett antal gudomliga attribut. På jorden är inte Sonen verksam utifrån sin gudomliga allsmäktighet, sitt allvetande eller sin allestädes närvaro. I rummet, till kraften och i kunskap är Jesus begränsad under sin tid på jorden. Detta kallas med en teologisk term för funktionell kenosis. Det grekiska ordet “kenosis” är hämtat ifrån Fil 2:7, där det står att Jesus avstod ifrån allt.

Av detta skäl är Jesus inte bara vår förebild i ett liv i renhet, lydnad och intimitet med Fadern, utan också för vår tjänst. Jesu verkade i Andens kraft under sitt jordeliv, det kan och ska vi också göra.

Samtidigt ser vi i verserna att Jesus har en felfritt fungerande kanal till Fadern. Kommunikationen är fullkomlig. Fadern visade Sonen allt vad Han själv gjorde. Vi däremot ser bara delvis. Vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:). På ett motsvarande sätt sägs det att över Jesus vilar Anden utan mått (Joh 3:34), men att nådegåvorna verkar i oss efter mått (Rom 12:3, 6; Ef 4:7, 16 – “kata ton metron” i grekiskan).

Vår tjänst ska alltså efterlikna Jesu tjänst, men den kommer att innehålla vissa begränsningar. Om vi försöker gå längre än vad vi fått nåd att göra kommer sannolikt problem att uppstå. Därav varningen i Rom 12:3. (Detta är en av karismatikens stora frestelser och jag ämnar skriva mer om den längre fram.)

Jag undervisar gärna mer om detta

Jag kommer fortsätta skriva här på bloggen. Men jag kommer också gärna ut och håller i förbönsundervisning i din församling. Exempelvis kan jag utgå från denna Powerpoint (PDF-format) för ett heldagsseminarium.

P.S. Skillnaden mellan förbön och överlåtelsebön

Betydligt oftare i Bibeln är bönen enträgen, ivrig och påstridig enligt exemplet “jag släpper dig inte förrän du välsignar mig” (1 Mos 32:26) än vad den är trevande och försiktig. När Jesus är vår förebild, så är det väsentligt att notera i vilka situationer Jesus ber offensivt och när Jesus ber “om det är din vilja”. Som förebedjare – oavsett om det gäller intercession eller ministry – är Jesus ytterst frimodig. Han befaller över sjukdomen, Han tillsäger syndernas förlåtelse och Han uppmanar oss att vara enträgna.

Som förebedjare är det ingen dygd att lägga in en massa förbehåll i sina böner av typen “om det är din vilja”. Jesus ber enbart på det viset en enda gång, i Getsemane. Det är en bön av överlåtelse, utifrån den förtvivlan som uppstått när Jesus närmar sig Korset. Det är Jesu våndas bön, med innebörden att det kanske kan finnas en annan väg?

När frasen “ske din vilja” förekommer i Herrens bön (Fader vår), så är det inte främst en överlåtelse. Den finns snarare i den första strofen (Låt ditt namn bli heligt). Att Guds vilja ska ske är en offensiv bön om att Guds rike ska bryta igenom på jorden. Att blinda ska se, att döva ska höra, att lama ska gå och att fattiga ska få glädjebud. Det är bönen att människor ska befrias från syndens makt och orättfärdiga bojor. Det är en bön om under och tecken, omvändelser och väckelse.

Annorlunda uttryckt: Biblisk bön är inte fin i kanten!

Som förebedjare kan man vara med om att någon vill uttrycka sin överlåtelse till Gud och be om Guds ledning över sitt liv. Då passar överlåtelsebönen utmärkt. Men om någon kämpar med synd, sjukdom eller andra symptom på att mörkrets rike ännu inte är förintat, då ska vi be med största tänkbara iver och frimodighet.

Anfäktelse

Anfäktelse är en naturlig del av varje kristen människas erfarenhet. Det är helt enkelt de tankar, känslor och erfarenheter som kommer i vår väg och som har det gemensamt att de vill ta vår frimodighet och frälsningsglädje ifrån oss. Det kan vara tankar om att inte duga, att inte passa in eller att vara en så stor syndare att Gud inte kan förlåta en. Det kan vara tvivel eller depression eller andligt mörker. Det kan vara fruktan eller mardrömmar eller självmordstankar.

Jag säger absolut inte att det alltid finns en demonisk koppling till denna typ av tankar och känslor. Däremot kan man säga att det är en del av vår kristna mognad att lära oss känna igen vad som faktiskt har den Onde som avsändare, och vad vi bara ska härda ut eller kanske snarare vifta bort. När vi väl upplever att vi är under attack från den Onde får vi dock tala ut att han är avslöjad och säga: ”Håll dig på din plats, Satan! Ge dig iväg! Du har ingenting med mig och mitt liv att göra!” Alltså i grunden det som var temat för den första artikeln i denna serie.

Lätt demonisering

Nästa nivå av demonisk påverkan är vad man brukar kalla för lätt demonisering eller bundenhet. Bundenhet kan handla om en mängd olika saker, men i detta fall syftar jag alltså på bundenhet som har med demonisk aktivitet att göra. Det handlar helt enkelt om en situation där en ond ande har fått ett fäste i en människas liv, så att den på något sätt har fått en möjlighet att sätta sin prägel på hans eller hennes tankar och känslor.

Själv brukar jag ibland använda en bild för detta av en demon som ”klamrar sig fast” på en människas rygg. Den är inte i människan, men den sitter ändå fast på henne, och blir på så sätt till en börda som hon tydligt kan känna konsekvenserna av. Denna typ av bundenhet har jag personlig erfarenhet av, och den kan drabba också den som är kristen. Detta i skarp kontrast till nästa nivå av demonisk påverkan.

Svår demonisering

Den tredje nivån av demonisk påverkan är det som man ibland brukar kalla för besättelse. Det vi då syftar på är det tillstånd som inträffar när en ond ande har tagit sin boning i en annan människas ande, och på så sätt lever i symbios med hans/hennes själ. Viktigt att notera är dock att uttrycket ”besättelse” aldrig förekommer i Bibeln – i stället är det alltid det grekiska ordet daimonizomai, demonisering, som används.

De vanligaste orsakerna till att en människa blir besatt är att hon själv har varit inblandad i något ockult, men det finns också exempel på att övergrepp, chockupplevelser eller liknande kan fungera som ”portar” in i våra liv – portar som den Onde i sin feghet tar tillfället i akt att utnyttja.

Oavsett om det handlar om lätt eller svår demonisering är det faktiskt ungefär samma tillvägagångssätt som krävs för att bli fri. Som avslutning på denna artikel vill jag därför ge en kortfattad checklista för hur ett förbönssamtal med befrielsetjänst kan vara uppbyggt.

• Det första som behöver sägas är att denna typ av bön förutsätter att vi har den drabbade personens fulla samtycke. Det är ingen idé att försöka be för en människa som inte själv vill bli fri! (Jfr Matt 12:43-45.)
• För det andra är det en god princip att alltid vara flera personer närvarande. Någon av dessa bör om möjligt ha lite större erfarenhet av denna typ av bön. Pga befrielsetjänstens speciella natur är det också bra om man har klartecken från sin lokala präst eller pastor – att man hedrar det andliga ledarskap som man står under.
• Innan man går in i själva förbönssamtalet bör man be om blodets beskydd både över sig själv och alla som är närvarande. Befrielsetjänsten är inte någon lek!
• Därefter får man uppmana personen man ska be för att avsäga sig alla de saker som han/hon har gjort, alternativt blivit utsatt för, som kan verka som fästen eller öppningar för det onda. Det kan handla om anden i glaset, astrologi, spådom, ordensväsende, övergrepp etc.
• Uppmana personen att be om förlåtelse för sina egna, och i förekommande fall familjens/släktens, synder. Om problemet har uppstått genom andra människors synd behöver personen även förlåta dem.
• Be formellt: ”På Herren Jesu Kristi uppdrag tillsäger jag dig syndernas förlåtelse.”
• Inled befrielsebönen. Börja med att klippa de orättfärdiga själsband* som kan ha uppstått till dem som har varit med och bidragit till det demoniska inflytandet. T ex negativa bidningar till en person som har dragit in en i något ockult. Gå sedan emot de makter som kan tänkas vara närvarande. Be om Guds vägledning i bönen. Tala inte så mycket om Satan eller demoner, utan tala till de uttryck som problemen har tagit sig: ”Gå mörker”, ”gå ångest” osv. Be med öppna ögon så att ni ser vad som händer, och fortsätt bönen tills alla yttre manifestationer har upphört.
• Be att Guds Ande ska fylla den ni har bett för. Sjung en lovsång där ni tillsammans upphöjer Jesu namn.

Ungefär så här kan alltså ett förbönssamtal gå till. Räkna med att ni behöver åtminstone ett par timmar för en sån här behandling! Och tro inte att du är fullärd bara för att du har läst igenom denna enkla checklista. Jag har skrivit ned den för att ge en bild av hur befrielsetjänsten fungerar, men det finns mycket mer att säga och lära.

Om du vill läsa mer om de saker jag har tagit upp kan du förslagsvis beställa den katolska förebedjaren Francis MacNutts bok Deliverance from Evil Spirits. A Practical Manual (pocketutgåva på Chosen Books 2009). Även David Pytches bok Kom, helige Ande! (HFs förlag 1990) och John Wimbers Helandets kraft (Libris, andra upplagan 2002) innehåller instruktiva kapitel i ämnet. Självklart kan du också höra av dig till mig om du har någon specifik fråga!

*) Ett själsband är ett osynligt band som vi kan ha till en annan människa, och som i varierande grad kan involvera både vår ande, själ och kropp. Goda själsband är sådana som vi naturligt har till exempelvis våra föräldrar eller vår man/hustru. Orättfärdiga själsband uppstår i relationer där andra människor har utövat en felaktig kontroll över oss, eller där de har varit delaktiga i något som fått en negativ inverkan på våra liv.

”Jag undrar nu, ska man, och isåfall hur, be för huset och de som bor där? Kan vilken kristen som helst be för såna här saker, dvs yoga och de andemakter som kan vara inblandade, eller ska man känna någon speciell kallelse för det? Tänker att det ju är andemakter inblandade och att man borde veta vad man gör isåfall, för att det inte ska gå åt motsatt håll. … Vi har ju auktoritet i Jesu namn men det kan kännas som när det kommer till demoninfluerade saker som ockultism och liknande, att man borde vara mer ”insatt” så man verkligen vet vad man gör, då det verkligen är mörkrets makter som är inblandade. Känns som om man inte kan vara vacklande då, utan måste stå stadigt i tron och sin relation till Gud, att man annars inte är stark nog. Vet att det är nåd allting men det kan kännas så. Är det så?”

Orden i hennes mail fick mig att reflektera vidare, och jag inser att det är väldigt sällan som vi brukar prata om den här typen av frågor. Framför allt tror jag att det är få av Sveriges kristna som har koll på vilka olika typer av bön som vi, med bibelordet som grund, kan engagera oss i i den andliga kampen. I den här artikeln ska jag därför försöka beskriva tre olika typer av bön, varav vissa bör vara naturliga för varje kristen människa att be, medan andra enligt min mening inte är varje troendes sak att ägna sig åt.

I min första artikel beskrev jag ju en form av bön som vi har lärt oss av Jesus själv, nämligen att – när djävulen försöker komma åt oss genom sina anklagelser och lögner – helt enkelt tala till den Onde och säga: ”Gå bort, Satan!” Detta skulle i praktiken kunna kvala in som en fjärde typ av kristen kampbön. Men om vi här håller oss till bön som går emot sådant som vänds emot inte oss själva utan någon annan (eller ett helt sammanhang av människor) så tror jag ändå att vi kan begränsa oss till tre distinkta typer av bön, nämligen att binda, bryta respektive utmana den Onde. Jag tar dem i tur och ordning.

Binda

På flera ställen i evangelierna talar Jesus om att vi som kristna har fått del av vad man brukar kalla för binde- och lösenycklarna. I sitt församlingstal säger han exempelvis:

”Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen” (Matt 18:18).

I första hand handlar de här orden om hur vi som lärjungar till Jesus har blivit kallade att praktisera förlåtelsen. Kyrkan förvaltar ett budskap som, om det tas emot, får bli till frälsning och befrielse för dem som får del av det, men som om det förkastas leder till fördömelse.

Men binde- och lösenycklarna är också något som kan praktiseras i samband med den andliga kampen. Det kan handla om situationer där vi upplever att det är krafter som står emot oss som inte bara är mänskliga, eller där vi under bön upplever hur Gud talar till oss om en andemakt som har blivit utmanade av det vi ägnar oss åt. I dessa situationer har vi blivit bemyndigade att i bön gå in och binda dessa makter. Att helt enkelt tala ut i bönen att ”vi binder förvirringens ande i Jesu namn”, ”vi binder lögnens ande i Jesu namn” etc. Eller, om vi inte har fått någon specifik andemakt uppenbarad för oss: ”Vi binder de makter som reser sig upp mot det som Gud vill göra här i kväll.”

När vi ber denna typ av bön gör vi det med förvissningen att vi som kristna har fått mandatet och auktoriteten att gå emot det som djävulen vill göra för att förstöra Guds verk. Samtidigt behöver vi ha klart för oss att vi, när vi ber på detta sätt, inte permanent kastar ut dessa makter från den plats där vi befinner oss. Snarare kan man säga att vi för en kortare tid ”bakbinder” dem. Vi bjuder helt enkelt Guds Ande att temporärt koppla sitt grepp på det onda, så att det passiviseras under den tid som vi är där för att verka, t ex fira en gudstjänst eller be för en person som står under onda andars inflytande.

Bryta

Den andra typen av bön som vi kan ha anledning att be i konfrontationen med det onda handlar om att bryta. Här rör det sig i första hand om andemakter – eller ett mänskligt inflytande med andliga konsekvenser, gränserna är inte alltid tydliga – som på ett eller annat sätt har lagt sig som ett ”ok” eller ett andligt töcken över en människa eller ett sammanhang. Det kan röra sig om förkastelse/fördömelse som ligger som en våt filt över en viss person, eller om tankebyggnader som kontrollerar hennes sätt att tänka om sig själv eller om Guds möjligheter i och genom henne. Det kan även handla om s k andliga fästen, alltså osynliga portar eller brohuvuden in i våra liv, som på ett eller annat sätt har blivit till öppningar för den Ondes inflytande.

Det vi gör när vi får uppenbarelse om denna typ av osynliga bördor är alltså att vi i bön går in och bryta dem. Och det bibelstöd vi då får hänvisa till är bl a Paulus ord:

”Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus och är beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga.” (2 Kor 10:3-6)

Särskilt när vi ber om dessa saker över en enskild individ kan vi behöva hantera också det som har gjort personen i fråga öppen för den Ondes – eller en annan människas – påverkan. Det kan finnas saker att be om förlåtelse för eller att avsäga sig. Men grunden är ändå att vi, när vi har gjort detta och fått uppenbarelse över vilka krafter vi har att konfrontera, får gå in och i bön bryta detta inflytande. Inte på något lättvindigt sätt, men med en frimodighet i att Jesus själv kom hit till jorden med programförklaringen: ”Herrens Ande … har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19).

Tillämpning på frågorna om yogaklasserna

Om vi nu vänder tillbaka till frågorna som tjejen i min församling skrev till mig, gav jag som mitt första råd att hon skulle tillämpa den första (och möjligen också den andra) av de typer av bön som vi nu har varit inne på. Mitt råd blev helt enkelt att i bön binda de makter som har fått tillträde till hennes grannskap genom den verksamhet som bedrevs i lokalen i fråga. Typ att varje morgon be: ”Jag binder varje ande som har fått tillträde genom yogaklasserna i Jesu namn.” Eller ännu mer konkret (eftersom det var kundaliniyoga det handlade om): ”Jag binder de kundalinikrafter som har frisläppts genom yogaklasserna i Jesu namn.” Jag föreslog också att hon skulle be och sjunga lovsång i anslutning till det hus där yogan pågick.

Observera att detta inte är detsamma som att ”driva ut” dessa andemakter ur grannskapet. Rent krasst tror jag faktiskt inte att detta ens skulle vara möjligt, så länge som det finns andra människor som aktivt bjuder in samma makter till platsen. På denna punkt är nämligen Gud och djävulen lika: det som en människa genom sitt fria val har tagit ställning för, kan inte en annan människa upphäva eller ta tillbaka i hennes ställe (jfr Matt 12:43-45).

Samtidigt ställde jag en fråga till tjejen som jag generellt tror är väldigt viktig: Varför tror du att du över huvud taget ska engagera dig i bönekamp för detta? Bakgrunden till denna fråga är att det finns oändligt mycket ondska i den här världen, och att det därför finns en risk att vi som kristna börjar ägna en massa tid åt att motarbeta det onda varhelst det visar sig – med följden att vi förlorar fokus och energi från alla de positiva saker som vi är kallade att ägna oss åt. Vi springer helt enkelt runt och släcker en massa småbränder, i stället för att ägna oss åt det stora och viktiga ärende som vi från början har blivit kallade till.

Svaret från min församlingsmedlem var i alla fall att hon helt enkelt ville sitt grannskap väl, och att det var därför som hon ville be på detta sätt. Fair enough, sa jag. Men samtidigt avrådde jag henne å det bestämdaste från den sista typen av kampbön, nämligen de som handlar om att aktivt utmana de onda andarna.

Konfrontera

Med ”konfrontera” menar jag den typ av bön där jag formulerar mig så att jag på ett konkret sätt utmanar de onda andarna. Där jag talar till en andlig makt att ”jag utmanar dig i Jesu namn” eller ”jag befaller dig att lämna den här platsen i Jesu namn”. Som jag kommer att ta upp i min tredje artikel kan det absolut vara OK att be denna typ av bön som en del av befrielsetjänsten, alltså när jag ber för en annan människa som är plågad av en ond ande. Men när vi utmanar de makter som utövar ett inflytande över ett visst sammanhang, en viss plats eller en hel stad**, är det en delvis annan sak. Då ger vi oss nämligen in i en ganska avancerad övning – en övning där min församlingsmedlems reflektion är helt och hållet befogad: ”Vi har ju auktoritet i Jesu namn men det kan kännas som när det kommer till demoninfluerade saker som ockultism och liknande, att man borde vara mer ’insatt’ så man verkligen vet vad man gör …”

Den stora frågan som jag ser det är i och för sig inte hur ”insatta” vi är när vi ber denna typ av bön – även om en viss kunskap och erfarenhet alltid är till hjälp när det gäller saker som dessa. Den stora frågan är i stället vilket mandat vi har bakom bönen. Om vi av Gud har fått en kallelse och ett uppdrag att utföra en viss uppgift, och vi i denna uppgift kommer i kontakt med en viss andemakt – då är det troligt att vi också har fått mandatet att på ett konkret sätt utmana denna. Särskilt om vi på ett konkret sätt har blivit avskiljda för det uppdrag vi står i, t ex att vi är huvudledare på ett läger eller föreståndare/präst i en lokal församling. Eller ännu tydligare: att vi har en nationell kallelse, alltså ett ledarskap med konsekvenser för ett helt samfund eller en nation. Men vi ska ändå inte be denna typ av bön utan att först fråga om klartecken från Herren själv. Om vi på eget initiativ väljer att be på detta sätt kan det nämligen hända precis det som tjejen skrev: det kan ”gå åt motsatt håll” – eller, i klartext, vi kan få en smäll tillbaka.***

Detta betyder förstås inte att Jesus inte skulle vara starkare än de andliga makterna. Men det betyder att alla människor inte i alla lägen har mandat att konfrontera det onda på vilket sätt som helst. För att lära oss att avgöra vad som är vad, och när det är rätt tid att be vilken typ av bön, får vi därför gå i den helige Andes skola. Genom övning, bön och genom att gå sida vid sida med människor med en erfarenhet i dessa ting får vi öva upp både vår andliga känslighet och vår skärpa i bönen.

Det är också därför som jag har velat sätta samman den här artikelserien, trots att jag vet att det är ett svårt ämne jag har gett mig i kast med. Jag är väl medveten om att man i så här korta artiklar inte kan ge någon uttömmande undervisning om den andliga kampbönen, men förhoppningsvis kan jag ändå få skilda några viktiga steg mot en djupare förståelse av hur konfrontationen med det onda i dess olika skepnader kan se ut.

*) Yoga betyder förening av kropp, sinne och själ, och betecknar en samling andliga och kroppsliga tekniker med ursprung i Indien med omnejd. I Västvärlden brukar yogan ofta lyftas fram som en andligt sett ”neutral” form av träning, men bakom de olika teknikerna döljer sig en ganska avancerad andlig världsbild, vilket gör att de kan vara problematiska ur ett kristet perspektiv. Åsikterna om hur ”farlig” yogan är går dock isär bland kristna.

**) För bibliska exempel på s k territoriella andemakter, se Dan 10:13, 20 och Mark 5:10.

***) För bibliska exempel på detta tänkande, se Apg 19:13-20 och Jud v 9.

There is a world of a difference between your personal prayer life, worship, and intercession.

What I label personal prayer life, has a few major focuses.
Firstly, you pray to nurture and grow your personal relationship with the Lord. This is the intimate place where you and the Lord talk together and enjoy fellowship. Sometimes silence is involved.
Secondly, this is when you pray for personal needs, or the needs of your family, your friends, your church, or missions you are engaged in, or care about.
Typically for this kind of prayer, it flows with association. You are reminded of different things as you pray, and so you mention them to the Lord.
Thirdly, this is a place where you reflect on your spiritual life and of the things of the Kingdom. Issues from your bible-reading or a sermon may be involved, and you pray to connect those truths to your personal practical life.
More often than not, the different topics run through your prayers quite rapidly. Sometimes you pray as you are reminded of these things, and it may happen on the bus or in the shower. Sometimes you have set aside time for this, and regularly sit down to pray. And sometimes you pray with your spouse, your children, your friends, or members of your church.
There is generally a close connection between this kind of prayer and your personal life, which is why I name it personal prayer life. In many ways it is your life line with the Lord, where dependence and friendship are forged.

What I label worship may also have different focuses.
Basically worship has one direction: from the believer towards God.
This is where you lift up his name, and give him the glory he is due. You can do this through agreeing out loud with truths about God in his word. Those truths can also be set to music, and so you can sing them out, alone or together with fellow believers. This also means that you may listen to worship music, and agree with the lyrics in your heart, and in this way lift your heart to the Lord inspired by some worship leader or band.
When worship is on its purest, the “I” or “we” are absent. It is all about the Lord, with no focus on myself, my position or my needs. Not even the word “my” as in “my Lord” is present. This is probably why you find some lyrics to be a better vehicle for worship than others.
Worship also takes place when you proclaim the Lord’s name and glory out loud, opposed to powers and principalities whose intention it is to rob God of his glory, or man’s tendency to ridicule God or to replace him by human philosophy and unbelief.
Similarly worship also takes place when you choose God’s ways over your own will in practical life, in the work place, in your marriage, or your dealings with friends and neighbors.
Praise music in not worship – at its best it is only the sound of worship.
Worship is a matter of the heart.

Intercession is work.
It is a task for the mature, the strong, and for the enduring. It is a task for the long haul.
Living in a time in history where physical exercise has become a sign of a successful life, it amazes me that so many believers think that strength can be achieved effortlessly. To get a body of defined muscle and endurance, you spend hours upon hours exercising. It will cost time, energy, will-power, being goal-oriented, and you will have to endure pain.
To me it seems that so many hold the opinion that intercession is supposed to be fun. For most of us it is not. On the other hand, it is very rewarding and highly meaningful. Intercession has many traits that can be compared with building a huge brick building.
It is a skill. The people in charge must know what they are doing, while others can act on instruction.
It can be poorly built, out of plum and an eyesore, or it can be beautiful and a joy to watch. You can read the skills of the mason from the result.
It is definitely better to be a crew than to do it alone.
It takes time, a lot of time.
You lay one brick. Then you lay another one. Then yet one. It is tiresome, to the border of boring, unless you understand what you are building, and have the result in mind.
Leave it to weather and coincidence, and it will crumble and probably not present the planned result. Strong bodies and discipline provide a better result. And yet, bodies are strengthened through the work, and so is discipline, given endurance.

The point I am trying to make, is that intercession takes training, understanding, and will-power. Those who come to the task bringing those qualities, will develop the ability to stand the distance. The others will dwindle, show a lot of start-ups, and few follow-throughs.

In the following I will suggest a few techniques to help.

First you need to understand that intercession moves the hand of God. Some have the idea that if they intercede for their visions and needs, things will happen. Many of them have been disappointed.
Intercession cannot be based on our needs and ideas – such a starting point will put us at the mercy of coincidence. If we happen to light upon God’s will, thing will evolve. If not, most probably nothing will happen. We will then be witnesses of our own effort, but not of God’s intervention. This is void.
Your first question therefor needs to be what God wants. You need to see things from his point of view. When you do, you have the most amazing starting point for your endeavor. You have the promises both of being heard, but also of receiving answers to your prayers. This does not indicate that things will be easy. The most important things very often demand the most from us, and very often it takes both time and is hard work. Seeing God’s will unfold before our eyes, however, is among the most rewarding experiences in life.

Practically, when you come together for intercession, I would suggest that you rise to your feet and walk about. I have a rule saying that everyone needs to be on their feet when we start, but can sit down whenever they choose to do so. By rising to our feet we tell our brain that we are ready for effort, and it helps us getting started. There is nothing spiritual in being on your feet, beside the fact that you start working. I personally find it better to be on my feet throughout the whole process – it helps me going. Most of this is habit. Once you challenge your previous habit, a new one can come into place. So choose one that helps.

Before intercession starts, agree on a few things.
Speak out loud what you are actually praying for, so that everyone is on the same page, regardless of whether the group is already informed or not. Doing this places the work at hand in focus.

The important issues need to be prayed through over time. So you meet again and again to pray for the same thing. For how long? Until you see the prayer has been answered!

Do not talk away the time, or get involved in fellowship or worship. If you have come together for intercession, then intercede. Throw yourself into work!

Take turns praying, and never let silence last. There is nothing spiritual in keeping sound flowing, but it functions as a support system. You help each other staying focused and keeping momentum by taking turns. Do not wait for someone to take initiative – be eager to link your prayer to the previous one.

Each individual should not pray for a long time, covering different issues. Keep your prayers in the shorter category, and rather continue a little bit later. So what is a long and a short prayer? There is no rule, but a prayer that lasts for more than 3-5 minutes feels more like a sermon. The others in the group have a tendency to retract to silent prayer when this happens. Then you get parallel prayer. This means that a number of people pray simultaneously, several under their breath, instead of forming a unity where one person at the time words a common prayer, and the rest supports and encourages the intercessor all the way through. Pray together, not separately in the same room!

If you speak in tongues, use is constantly under your breath and out loud. If you do not, I submit to you to ask for this gift in your devotional time. You could also have someone pray for you in a different setting. Praying in tongues is a huge asset in intercessory work.

Develop an understanding that praying for an issue has many facets. It goes without saying that if you gather to intercede for something on God’s heart, it is not explored in one sentence or one prayer. It is multifaceted, and there are much to be prayed about. So take hold of the issue, and keep it in focus for as long as it takes. The more crucial the issue is, the longer it will take to pray things through. Do not take it lightly, but twist and turn it, explore it, develop it, attack it from all conceivable angles. This does not come to you easily – you need to practice to get into it.

Be patient. It takes time to develop the skills needed to remain interceding over time, but it is a skill well worth learning. Try to keep the image of building muscle in your mind. To do this you need repetition and you need resistance. The more you feel that this is demanding, the more you actually build “your intercessory muscle”.

Intercessors are collaborators with God, and their most vital work is invisible. They struggle to prepare ground for the work of the Spirit. They dig foundations and make them firm. They are rarely rewarded, apart from seeing how the will of God slowly builds in the physical world. Retrospect they know that they have been part of his work, but they also understand that he is the initiator and finisher. They develop an understanding of God’s timetable, and how different it is from man’s. And so they train endurance.

Strive to make your intercessory language active. By this I mean using the active tenses of the verb, but also maintaining an understanding of the believer as an active partner with God in spiritual life.

“Make us pray!” sounds spiritual, but is actually not. The passive construction of the sentence reveals that you do not understand that you are responsible. The Lord has told you to pray, and so you do it.

“Give us strength and we will do your will!” sounds active, but the sentence presents us as passive until we have received strength. It is also conditional. What if God chooses not to give you the strength you ask for, does that mean that you are exempt from doing his will? It does not correspond well with Scripture.

“Teach us to enter into your presence!” Again a passive sentence. According to the bible Jesus opened the way to God’s presence and expects us to enter. Your prayer should rather be: “I come into your presence.”

“Make me your servant!” The sentence is passive, and also you already are God’s servant. Let your words reflect this fact: “I am your servant!”

“Let us be part of your strategy!”. Again it sounds spiritual, but God has made you part of his strategy. The Great Commandment stands. “I will do your will!” is more along biblical lines.

I suggest that you pay attention to how prayers are worded, because they reveal the thought pattern behind it. The passive prayer language is a result of an effort to sound humble in the Christian community. The problem occurs when we turn the Lord’s calling to an active and holy life into passivity. Man’s thought patterns form his attitudes, which again form his actions. Chase and arrest the wrongful passive prayer language, and turn it into the active tenses and understandings. It will change your attitudes, and eventually your actions.

God needs intercessors in our time, men and women who choose his will before what is comfortable, convenient, and fun. This is a time for the mature to step forward and take responsibility.

1. SÖK IVRIGT OCH LÄNGTA EFTER MER!

Eagerly desire the gifts of the Spirit (1 Kor 14:1 NIV)

De svenska översättningarna väljer av någon anledning att inte översätta ordet ”ivrigt” i grundtexten. Paulus ger oss här en nyckel till att söka mer av Andens kraft: ett ivrigt längtande och sökande! Vi tänker ibland: ”Gud vet vad jag behöver och ger mig det när han vill, så jag bara sitter här och väntar”. Det kan låta fint men är obibliskt. Jesus säger att det är den som söker som finner, ber som får och att dörren ska öppnas för den som knackar (Matt 7:8). Så be Gud om längtan efter mer av Honom och be sedan regelbundet om mer! Ha denna attityd i praktiserandet av resten av tipsen nedan!

2. TA EMOT GUDS ÖVERNATURLIGA BÖNEHJÄLP

Den som talar i tungor bygger upp sig själv (1 Kor 14:4)

Gud har skapat en andlig gåva som kallas för tungotalets gåva, – d.v.s. ”språkets gåva”. Det är ett övernaturligt bönespråk (ibland riktigt existerande språk) som endast Gud förstår. Anden vet vad vi behöver be om och ger oss ett språkflöde som vi riktar till Gud. När man ber i Anden (Paulus kallar det så) så byggs vi upp på insidan. Det är som spiritual bodybuilding! Många berättar om hur de upplevt nya dimensioner av Guds närvaro och kraft efter att de tagit emot tungotalets gåva. Jag tror inte att alla måste söka tungotalets gåva men att alla som vill kan ta emot den – gåvan är tillgänglig för alla. Jag har tyvärr inte utrymme att gå in på detaljer, men det finns två sätt att ta emot gåvan:

1. ”Automat”. Man ber själv eller får förbön och helt plötsligt så aktiveras man i gåvan och börjar be i Anden.
2. ”Manuell”. Man får gåvan men behöver tillsammans med Anden aktivt öppna presenten genom att börja tala lite i tro. Anden finns med och formar och till slut är tejpen och pappret av och det riktiga språket tar form.

Det går att ta emot gåvan hemma själv (det gjorde min fru) eller så kan man få coachning och förbön av någon med erfarenhet. Alla har dock inte förståelse för alternativ nr 2 ovan utan kanske ber en stund för dig och sedan frågar om det hänt något. Om du inte får det ”automatiskt” vid sådan bön så hitta en person som även förstår tvåan och kan guida dig.

3. TA ANSVAR FÖR DITT EGET DRICKANDE!

Vad menar pastorn med detta??! Paulus uppmanar oss att inte berusa oss med vin utan låta oss uppfyllas med Anden (Ef 5:18). Han liknar alltså uppfyllandet av Anden med drickande. Precis som att vi kan välja att berusa oss med vin, så kan vi välja att dricka av Anden. Vi dricker av Anden genom att läsa Bibeln, vila i Guds närhet, be, tillbe, be i Anden, ta emot förbön m.m. Direkt när vi riktar vårt inre mot Gud så börjar han genomsyra oss med sin närvaro. Men vi läcker! Vi kan inte leva på det levande vattnet från gårdagen, lika lite som Israels folk kunde leva på gårdagens manna.

”You can have as much of God’s presence,
as you are willing to jealously guard.” – Bill Johnson

Begränsningen är aldrig på Guds sida. Han vill genomsyra oss fullständigt! Frågan är om vi lever liv som kan förvalta och bära det han ger oss? Gud vill inte ger oss mer än vi klarar av. Därför behöver vi ta ansvar för vårt eget drickande, och själva börja dricka av Honom varje dag. Att låta ledare och Gudstjänster skedmata oss några gånger i veckan är inte tillräckligt. Vi vill ofta ha quick fixes och genvägar till ett liv i Guds närvaro. Men faktum är att det kristna livet stavas r-e-l-a-t-i-o-n

4. SÖK HANDPÅLÄGGNING OCH HOTSPOTS


Frikyrkan i Sverige har generellt lite erfarenhet och teologisk reflektion kring läran om handpåläggning. Paulus listar den som en av det kristna livets fem grunddoktriner (Heb 6:1-2). Bibeln ger oss mer än nio exempel på där Andens gåvor och närvaro överförs genom handpåläggning och förbön. Gud älskar att använda människor för att utföra saker på jorden och i våra liv! Andens liv och kraft är inget undantag. Jag har själv flera ”före-efter” kopplat till tillfällen då personer som har mycket av Guds närvaro över sina liv lagt händerna på mig och bett. Så ta varje tillfälle och sök förbön!

Jag märker att många har svårt för tanken att de skulle behöva besöka en viss plats för att ta del av någonting som Gud gör. Detta kommer regelbundet upp till ytan när rapporter når oss om att Gud verkar starkt någonstans. ”Varför skulle Gud vilja att jag åker till England när han kan möta mig i Sverige?” ”Varför ska jag åka till andra sidan stan till den församlingen när jag brukar gå i en annan?” ”Gud är lika närvarande överallt!” ”Om Gud vill ge mig något kan han göra det lika mycket hemma i mitt vardagsrum”.

Om du har läst tidigare delar (särskilt del 3: Kan Gud vara mer eller mindre närvarande?) så ser du att dessa uttalanden är problematiska. Jag skulle t.o.m. vilja säga att de är obibliska. Tänker på historien om den spetälska Naman. Han kände sig förolämpad av att behöva besöka en viss flod i ett annat land för att bli helad från sin sjukdom (2 Kung 5). Ibland ber Gud oss att besöka en viss person eller en viss plats. Allting sker inte vid vårt köksbord.

På Gamla Testamentets tid så verkade Gud starkare i Israel än i resten av världen. Det fanns vissa profeter som verkade tydligare i Guds närvaro och kraft än andra även inom Israel. På Jesu tid fanns bara Guds rike som ett senapskorn i Jesu person och började sedan spridas genom hans efterföljare. Anden föll först över Jerusalem. De som var närvarande i den övre salen fick en dimension av Andens liv som de som inte var närvarande gick miste om (Apg 2). När Filippus senare ledde många till tro i Samarien så skickade apostlarna i Jerusalem en grupp som kom och lade händerna på de nyomvända så att de fick del av den utgjutelse som skett i Jerusalem (Apg 8). Hade vi bott några mil utanför Jerusalem så hade antingen personer behövt besöka oss eller så hade vi behövt besöka Jerusalem. Genom hela kyrkohistorien så ser vi hur Guds förnyelse börjar i en person, grupp eller församling. Sedan sprids den genom att de besöker andra platser eller att människor kommer dit. Azusa street och Pingstväckelsen är ett modernt exempel på detta. Hade alla stannat hemma hade Pingstväckelsen inte spridit sig över hela världen. Guds väckelseeld har alltid främst spridits geografiskt genom människor.

Jag tror inte att motståndet mot läran om handpåläggning och hotspots främst bottnar i högmod och ovilja att acceptera att vi behöver det Gud gör i någon annan församling. Jag tror huvudproblemet är att många aldrig hört ett bibelstudium i ämnet eller läst väckelsehistoria. Hur som helst, – gör som Bill Johnson uppmanar: ”Follow signs and wonders until they follow you”. Det handlar inte om att fokusera på människor eller inte tro att Gud kan verka överallt, det handlar om att inse att Gud alltid har gjort unika saker genom olika människor och församlingar. Vill du läsa mer om just handpåläggning så klicka här.

5. HITTA EN GEMENSKAP DÄR DU KAN BRINNA


När jag och min fru läste på lärjungaskolan Worldshapers Academy i England så sa vår pastor följande:

It’s your responsibility to keep the flame burning. If you are dying spiritually in your church, it’s your responsibility to find another church. Move to another city if necessary.

Vi underskattar ofta hur extremt viktig vår miljö är för vår andliga hälsa. Vi har ofta ett andligt ”Rambo-ideal” där vi tänker att det är ”jag, min Bibel och Gud.” Gudsrelationen och lärjungaskapet blir ett soloprojekt som vi ska klara av på egen hand oavsett omständigheter. Naturligtvis önskar vi alla att vi skulle lyckas hålla oss brinnande oavsett var vi befinner oss. Ett vackert ideal men verkligheten ser ofta annorlunda ut. Sanningen är att det är vanligt att människor slocknar och tappar fokus just på grund av att de stannar kvar för länge i ett sammanhang där de inte får näring.

Vår pastor i England berättade om hur han varit med i en viss kyrka i Danmark innan han flyttade till England för att plantera församlingen som Worldshapers sedan utgick ifrån. Han och flera andra var mycket frustrerade över läget i kyrkan. De kände hur de sakta dränerades. Men alla ville verkligen ha med Gud att göra. De försökte till viss del förändra församlingen men lyckades inte. Vår pastor och hans fru bestämde sig då för att flytta. De andra stannade kvar. Idag finns de andra fortfarande kvar i församlingen men har förlorat all andlig vitalitet och är nu bittra bänksittare. Till slut förlorade de det de en gång hade.

Min poäng är följande: det är vårt ansvar att finnas i en miljö där vi växer och får möjlighet att betjäna andra! Ibland vill Gud defintivt att vi ska stanna kvar i ett svårt sammanhang för att ”be the change”, men ibland är det dags att dra vidare. En falsk pliktkänsla kan ibland förblinda oss för vårt eget bästa (och därmed även andras bästa). Om vi väljer att stanna kvar trots bristande näring så behöver vi hitta oaser på annat håll där vi får input och bönegemenskap.

Vad jag INTE säger: att man bör åka runt bland kyrkor som en kräsen konsument och dra vidare direkt något inte faller i smaken. Jag förepråkar att man aktivt finns med i en lokal församling och tjänar på de sätt man kan.

6. LIVING WITH THE DOVE IN MIND


Tänk om den helige Ande satt som en duva på din axel! Hur skulle du då agera under dagen? Varje steg skulle du ta med duvan i åtanke. Ett felsteg och duvan skulle skrämmas och lyfta. Liknelsen haltar förstås lite. Anden blir inte rädd och lämnar oss inte om vi syndar eller gör misstag, men Bibeln lär oss att vi kan bedröva och kväva Anden. Bedröva genom att synda. Kväva genom att inte ge honom utrymme. Även om Anden inte lämnar oss så kan vår livsstil minska Guds närvaro i våra liv. Så låt oss leva med Duvan i åtanke!

AVSLUTANDE TANKAR


Som du förstår finns det fler sätt att öka Guds närvaro över våra liv! Utrymmet tillåter dock inte mera.
Jag inser att några av punkterna ovan kan provocera. Tänker särskilt på nr 4 & 5. Hoppas du låter dig utmanas och kommentera gärna och kom med invändningar, frågor m.m!

En av de mest grundläggande definitionerna av ledarskap är inflytande. Där inflytande finns, finns ledarskap. Där inflytande inte finns, finns heller inte något ledarskap.

Något som är intressant med denna definition är att den är lika giltig för ett formellt som för ett informellt ledarskap. Den starkaste ledaren i ett sammanhang kan ju mycket väl vara en person som saknar formellt uppdrag att vara ledare!

Ibland kan det till och med vara så att det är de personer som är svagast som utövar det största inflytandet på en grupp – de som är eller uppfattas som ”offer”, och som just därför kan styra agerandet hos stora delar av sin omgivning. Det säger sig självt att denna situation kan skapa mängder av problem, både för gruppen i stort och för det formellt utsedda ledarskapet.

Detta är också ett av skälen till att frågan om mandat är så viktig. Vi har tidigare stannat upp inför frågan om hur vi som ledare kan få den sanktion vi behöver från människor. Vi har varit inne på saker som den dubbla kallelsen och behovet av att som ledare bli avskild och sänd in i det uppdrag som vi åtar oss. I detta kapitel ska vi i stället fokusera på det mandat som blir oss givet av Herren själv.[1] På slutet ska vi sedan återvänta till frågan om hur dessa perspektiv kan stråla samman och få betydelse för gemenskapen i stort.

Allra först tror jag dock att vi behöver slå fast några grundläggande principer:

För det första: Alla människor har samma värde. Men därmed är inte sagt att alla har samma uppgift eller funktion. Tvärtom kan man säga att en avgörande utmaning för oss som Guds barn är att ta reda på vad som är just vår uppgift i Guds rike (liksom, förstås, i världen i stort) för att sedan vara trogna mot den.

För det andra: Genom hela historien kan vi se att Gud har valt att ”handplocka” människor för att använda på ett särskilt sätt för sina syften. Noa, Abraham, Jakob, Josef, Mose, Debora, Gideon, Simson, David, Ester, profeterna, de tolv apostlarna … Mänskligt sett kan flera av dessa val uppfattas som både ologiska och irrationella. Men därmed illustreras också att de alla är ett uttryck för Guds nåd. Gud väljer själv vem han vill använda, och han delar ut sina gåvor så som han finner för gott – av nåd (jfr Rom 9:21).

För det tredje: Guds rike är ett annorlunda rike. Ett uppochnedvänt rike. Den som är stor i människors ögon kan vara liten i Guds ögon – och tvärtom (se Luk 13:30 m fl). Därför kan man också säga att honnörsorden ”en man en röst”, eller andra principer från den svenska folkrörelsen, inte alltid går att tillämpa på Guds rike. Både Bibeln och den samlade erfarenheten säger oss att Gud väljer att anförtro olika människor olika mandat. Om vi vill vara trogna mot Herren måste vi därför böja oss under det mandat som han har anförtrott åt just oss – oavsett om det är litet eller stort. Detta är sann, biblisk ödmjukhet.

För det fjärde: Det är här som Nya testamentets teamtanke gör sig påmind på nytt. Ingen människa kan i sig själv vara i besittning av alla gåvor. Vi behöver varandra i Kristi kropp. I mitt eget liv har det varit (och är!) en både svår och viktig övning i ödmjukhet att hela tiden hedra de människor som har en annan typ av gåvoutrustning än jag själv. Att underordna mig deras tjänster genom att säga att det är de och inte jag som har fått mandatet att utföra en viss sak eller att gå in i ett visst uppdrag. Att tro att vi kan klarar oss utan, till exempel, alla de fem tjänstegåvorna är utifrån detta sätt att tänka ingenting annat än högmod.

Hur kan vi då avgöra vilket mandat vi har blivit tilldelade för att verka i ett visst, givet sammanhang? Ja, om vi nu fokuserar på det som är Guds sanktion av vårt agerande tror jag att vi kan ringa in detta genom fyra olika bibliska principer: våra gåvor, vår kallelse, vår tro och vår uthållighet.

Våra gåvor

En av våra mest självklara utgångspunkter när vi ska ta reda på vilket mandat vi har fått som kristna – och det gäller oavsett om det handlar om skapelse- eller missionsuppdraget – är att ta fasta på de andliga och naturliga gåvor som Gud har gett oss. ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd”, skriver Petrus. Och så lägger han till: ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. Har någon en tjänst skall han tjäna efter den kraft Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus” (1 Pet 4:10-11a).

Det bästa sättet att ta reda på våra gåvor är att helt enkelt fråga oss själva och dem som känner oss vad vi är bra på, vad vi tycker är roligt och vad som faller sig naturligt för oss att sysselsätta oss med. Det mest sannolika är nämligen att det är på dessa områden som Gud vill använda oss – att det är där vi har vårt mandat att verka. Ytterst sällan är det Guds plan att vi ska tjäna honom på ett sätt som ligger i strid med våra personliga gåvor. Allt annat vore ju resursslöseri!

Samtidigt är det viktigt att slå fast att våra gåvor inte säger allt om vårt mandat. Dels kan det ju vara så att vi har gåvor och förmågor för ett stort antal saker, och att vi behöver få en klarhet över vilka vi ska använda oss av just nu. Vår kallelse när det gäller detta kan också variera över tid, så att vi under olika delar av livet ska göra bruk av olika delar av vår gåvoutrustning.

Till detta kan läggas att Gud ibland väljer att sätta oss i situationer där vi faktiskt saknar de nödvändiga färdigheterna; detta för att fördjupa oss i vårt beroende av honom själv.

Förutom av våra gåvor behöver vi därför ha en så klar bild som möjligt av vår kallelse.

Vår kallelse

Något av det viktigaste vi behöver lära oss för att blomma ut i den specifika kallelse vi har fått av Herren, är att säga nej. Det är alltid roligare att säga ja, men något som vi måste komma ihåg är att det bakom varje ”ja” döljer sig ett ”nej” till alla de andra saker som vi – på grund av detta ja – förlorar möjligheten att satsa på.

Av detta skäl behöver vi se upp, så att vi med vårt ”ja” inte säger ”nej” till något som var tänkt att vara vår unika uppgift här i livet. Något som kanske inte är det mest bekväma, men som ur Guds perspektiv ändå är det mest välsignade vi kan ägna oss åt.

För att bli konkret:

• Genom att säga ”ja” till att gifta oss med en person som inte delar vår tro säger vi ”nej” till att framöver kunna stå enade i det som har med vår kristna tjänst att göra.
• Genom att säga ”ja” till en livsstil eller ett boende som slukar alla våra ekonomiska resurser säger vi ”nej” till att framöver kunna vara frikostiga i vårt givande.
• Genom att säga ”ja” till en specifik utbildning säger vi (i alla fall tillfälligt) ”nej” till ett antal andra karriärvägar.
• Genom att säga ”ja” till att satsa vår fritid på en viss hobby eller idrott säger vi ”nej” till att kunna lägga denna tid på kyrkans aktiviteter.
• Genom att säga ”ja” till alla ledaruppdrag som vi blir tillfrågade om i kyrkan säger vi ”nej” till att på fritiden kunna bygga relationer till människor som inte delar vår tro.

Med detta vill jag inte säga att ”allt är kört” om vi skulle välja fel vid några av livets många vägskäl. Gud är större än så! Men det vore ändå ohederligt att påstå att våra val inte spelar någon roll. Påfallande ofta tycks det dessutom vara så att det som kan beskrivas som ”gott” – det som verkar positivt och vettigt i största allmänhet – visar sig vara det ”bästas” största fiende. Det är ju sällan som vi är frestade att satsa på saker som är alltigenom dåliga!

Inte minst av detta skäl tror jag att vi ska ta för vana att alltid fråga Herren om det som har med vår personliga kallelse att göra. När Gud kallar oss till något vill han nämligen ge oss både den utrustning och den kraft som vi behöver för att genomföra det.

Det är här som vi på nytt kan sägas landa i frågan om mandat.

Om vi tar evangelistgåvan som exempel. Vissa som har fått denna gåva har som sin primära kallelse att nå sina närmaste vänner med evangeliet. Andra har fått uppdraget att nå hela eller delar av sin stad med budskapet om Jesus. Ytterligare några har fått den spektakulära kallelsen att nå merparten av sin nation, eller en hel kontintent, för att på så sätt leda tusentals människor till tro.

Utifrån detta blir det också tydligt varför frågan om mandat är av så stor betydelse. Om vi är kallade att vara världsevangelister, men satsar allt vårt krut på vår egen hemstad, har vi ju i grunden förfelat vår kallelse. Men också det omvända är sant: om vi har kallelsen att evangelisera våra grannar och vänner, men i stället reser land och rike runt för att predika, kanske det väcker uppskattning och beundran hos vår omgivning – men vi har ändå gått utanför vårt mandat; vi har varit olydiga mot Gud.

Den viktigaste tillämpningen av detta tror jag är att om Gud verkligen har kallat oss till något, då behöver vi besluta oss för att i tro sträcka oss efter det som han har talat om. Om han har gett oss en specifik kallelse kan vi vara säkra på att det till denna också finns ett mandat – en sanktion från ovan som gör att vi kommer att få hjälp när vi går vidare i det som han har talat om.

På det område som vår kallelse omfattar kommer Herren att öppna dörrar – också där det mänskligt sett tycktes vara stängt.

Han kommer att välsigna oss praktiskt och ekonomiskt.

Han kommer att bekämpa de andemakter som opponerar sig mot oss.

Inte för att vi är så märkvärdiga i oss själva, utan för att kallelsen medför ett mandat i den andliga världen. Ett mandat som gör det lättare för oss att blomma om vi får ett erkännande av våra kristna syskon, men som ingen människa kan ta ifrån oss eftersom det är en gåva från Herren själv.

Vår tro

För att gå in i det som Herren har tänkt för oss behöver vi också lära oss att förtrösta på det som Gud har talat in i våra liv.

Det kan vara en serie erfarenheter som tillsammans pekar åt ett och samma håll.

Det kan vara en inre frid.

Det kan vara profetiska tilltal.

Det kan vara andra människors samstämmiga råd som gör oss övertygade om att Gud har en önskan att få använda oss på ett visst sätt.

För att Guds löften till oss ska få effekt behöver vi ta fasta på dessa i tro (jfr Hebr 4:2). Vi behöver agera utifrån vad Gud har talat.

I vissa situationer kan tågordningen också vara den omvända. Eller snarare: tilltalet och tron kan komma samtidigt.

Vi kan uppleva detta genom att vi plötsligt får en förvissning om att ”detta är rätt”, ”åt det här hållet ska jag gå”, ”det här budskapet ska jag tala ut” – något som i sin tur ger oss mandatet att också göra det som Gud har lagt på våra hjärtan. Som aposteln Paulus uttrycker det hela: ”Men då vi har samma trons ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag, så tror också vi, och därför talar vi” (2 Kor 4:13).

Och enligt samma bibliska princip: Om vi inte har tro för en viss sak, ska vi inte låta påskina att vi har det. Kanske är vår avsaknad av tro en indikation på att vi har nått gränsen för vårt eget mandat? Eller så är det ett uttryck för att vi ännu inte är ”där” – att vi behöver invänta det tillfälle då Gud griper in och på just detta område ger oss trons gåva.

Oavsett vilket behöver vi vara lyhörda för det som Herren har att säga. För att än en gång citera Paulus: ”Ty i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en” (Rom 12:3).

Vår uthållighet

Granne med tron bor uthålligheten. Även när Gud har varit tydlig i sitt sätt att leda är det ju ytterst sällan som han öser alla sina välsignelser över oss på en och samma gång. Som en god coach brukar han i stället låta oss visa vår villighet att tjäna i det lilla, innan vi blir anförtrodda större och mer maktpåliggande uppgifter.

I Jesu liknelse om talenterna, som handlar om vårt förvaltarskap av de gåvor och möjligheter som Gud har gett oss, berömmer Jesus den gode tjänaren med orden: ”Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket” (Matt 25:21). I ett annat sammanhang säger han: ”Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort” (Luk 16:10).

När vi är lydiga mot de uppgifter som vi upplever att vår Mästare har kallat oss till, blir konsekvensen att vårt mandat växer till i den andliga världen. Om vi tar vara på de möjligheter som Herren har gett oss här och nu, kan vi räkna med fler och större möjligheter framöver. Detta gäller både i vår roll som ledare och i det kristna livet i stort.

I mitt eget liv har jag flera gånger sett att när jag har varit uthållig och när jag utan baktankar har gjort mitt bästa i det jag har blivit kallad att göra, då har det längre fram öppnat sig möjligheter som jag inte hade kunnat ta mig i mig själv. När jag däremot har försökt ta ”genvägar”, eller när jag har slarvat med vad Gud och människor har anförtrott mig, då har välsignelserna ofta uteblivit.

Mandatet ges oss av nåd

Något som kan utmana oss i Bibelns tal om ledarskap och mandat, är att den sanktion som kommer från Herren alltid ges oss av nåd. Med andra ord kan den vare sig kommenderas fram eller bli föremål för en demokratisk omröstning. Antingen har vi den, eller så har vi den inte.

Inte så att vi inte skulle ha möjlighet att växa i vår tjänst genom att förkovra oss och träna upp oss i våra olika färdigheter. Men om vi inte har blivit utrustade med de gåvor, den kallelse, den tro och den uthållighet som vi behöver för ett visst uppdrag, kommer vi alltid att stå oss slätt i det långa loppet. Vi kan fortfarande att bli till välsignelse genom vilka vi är och genom vad vi gör, men vi kommer inte att få den typ av genomslag som hänger samman med det gudomliga mandatet.

Både i Gamla och Nya testamentet finner vi exempel på detta fenomen. Ett av de mest talande är Guds utväljande av Mose. Denne man fick det unika uppdraget både att leda Israels folk ut ur Egypten och att vara mottagare av Guds uppenbarelse i form av lagen, torah. Han var utvald av Herren och fick förmedla uppenbarelsen om Guds helighet till Guds egendomsfolk.

Efterhand som det gick upp för israeliterna att de alla i någon mening var ”utvalda” (jfr 2 Mos 19:5-6) kan vi dock läsa att det var flera bland dem som började ifrågasätta Moses ledarskap. I Fjärde Moseboken står det exempelvis att först Moses syskon Aron och Mirjam, och därefter de tre ledarna Kora, Datan och Abiram, satte sig upp mot Mose.

I båda fallen är det ett välkänt demokratiskt ”rättighetstänkande” som präglar argumentationen. Aron och Mirjam ifrågasätter Moses unika uppgift med orden: ”Är då Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?” (4 Mos 12:2). Kora, Datan och Abiram är ännu mer rättframma: ”De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem: ’Nu får det vara nog! Hela menigheten är ju helig, alla är det, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphäver ni er då över Herrens församling?’” (4 Mos 16:3).

I båda fallen träder dock Herren fram för att göra klart att det är Mose och ingen annan som fått det gudomliga mandatet att vara ledare för folket. Beträffande Kora, Datan och Abiram sker det under stor dramatik: Gud låter marken öppna sig under dem som har ifrågasatt Moses ledarskap, så att de och deras familjer blir uppslukade av jorden (se 4 Mos 16:31-34).

Riktigt så dramatiskt behöver det naturligtvis inte gå till när Herren bekräftar vem som har fått mandatet att gå in i en viss uppgift. Ofta kanske det snarare visar sig på ett ”positivt” sätt, i form av en alldeles särskild favör från Gud där – som för mytens kung Midas – allt det som personen i fråga rör vid blir till guld. Just så var det ju för Jakobs son Josef, han som fick det vittnesbördet om sig att ”Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde” (1 Mos 39:23).

Även om dessa exempel kommer från Gamla testamentet, och på så sätt inte kan föras över fullt ut på det nya förbundet, tror jag att principerna kring denna fråga är desamma i alla tider: Demokratiska resonemang om det allmänna prästadömet eller om alla människors lika värde kan inte ändra på det faktum att Gud ibland väljer ut personer för specifika uppdrag som inte självklart kan tas över av någon annan.

Med detta vill jag inte säga att det alltid förhåller sig så. Även en person som har en nyckelposition i ett andligt skeende kan behöva lära sig att delegera, och på så sätt ge vidare av den auktoritet som han/hon har blivit anförtrodd. Ingen människa är så betydelsefull i Guds plan att han/hon inte behöver lyssna till andra människors visdom eller profetiska hälsningar. Det gudomliga mandatet åsidosätter inte heller de bibliska principerna att arbeta i team och att träna upp nya generationer ledare som kan ta över efter en själv. I alla dessa avseenden är faktiskt Mose ett fantastiskt föredöme (se 2 Mos 18:13-27; 4 Mos 27:12-23 m fl).

Men ändå: Om vi vill tillsätta sådana ledare som gör en skillnad för Guds rike, är en av våra viktigaste uppgifter att identifiera vilka som har blivit givna denna sanktion från ovan. Vilka som har utrustats med de gåvor, den kallelse, den tro och den uthållighet som ger dem just det mandat i den andliga världen som de är i behov av för att utföra sin unika uppgift.

Detta behöver sedan kopplas samman med den ”mänskliga” sidan av mandatet: Är detta en person vi har förtroende för? Vill vi ha honom/henne som vår ledare? När både Guds och gemenskapens ”ja” finns där – det jag tidigare har beskrivit som den dubbla kallelsen – är det dags att tilldela personen också ett strukturellt mandat. Alltså att ge honom/henne en plattform utifrån vilken han/hon kan verka som ledare.

Faktum är att Bibeln flera gånger varnar oss för att tillsätta ledare på ett sätt som avviker från denna ordning. ”[V]ar ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet”, skriver Paulus till sin medarbetare Timotheos (1 Tim 4:12). Helt följdriktigt utfärdar han i nästa kapitel en varning: ”Ha inte för bråttom med att lägga händerna på någon” (1 Tim 5:22). Innan vi avskiljer en ledare för tjänst behöver vi ha goda skäl att tro att han/hon är redo för den plattform som vi skänker honom/henne (jfr Apg 6:3-6).

En ledare som har fått nåden att verka utifrån Guds, gemenskapens och strukturens mandat kan vara maximalt frimodig i sin tjänst, och kan därmed vara till stor välsignelse för de personer som han eller hon är ledare för.

Kraften i de äldstes bön

Ytterligare en dimension av hur välsignelsen i den dubbla kallelsen kan komma att yttra sig finns beskriven i Jakobsbrevets femte kapitel. Där talas det nämligen om mandatet som har blivit givet åt det lokala församlingsledarskapet, och som har som konsekvens att de som ingår i detta kan få ett alldeles särskilt genomslag i sina böner. Jakob skriver: ”Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade” (Jak 5:14-16).

Det intressanta med dessa verser är att Bibeln så tydligt deklarerar att alla kristna har fått en kallelse att be för sjuka (se Mark 16:18 m fl). Men trots detta skriver alltså Jakob som han gör, och jag har själv blivit övertygad om att han här låter oss ana en specifik andlig ordning. En ordning som innebär att när ett ledarskap har blivit insatt i en församling, då har de också fått mandatet att förmedla Guds kraft till sina församlingsmedlemmar. En speciell form av herdemandat, som tar sig uttryck i att Herren själv bekräftar det utsedda ledarskapet genom att förmedla sin kraft till befrielse och helande genom dem.

Mot denna bakgrund är det förstås viktigt att vi har ledare i våra kristna sammanhang som tilldelas ett offentligt mandat för att kunna fungera i förbönstjänsten. I EFS i Mikaelskyrkan har vi för detta ändamål inrättat ett särskilt äldsteråd. Genom att de som ingår i äldste har blivit avskilda för att be och lyssna in Guds vägledning för vår församling och dess arbete, upplever vi att Gud på ett tydligt sätt bekänner sig till detta mandat. Faktum är att vi flera gånger har förundrats över hur Herren har valt att tala till äldste om vad vi behöver be om i en viss situation, och att vi – när vi har bett utifrån detta – har fått se mäktiga bönesvar. Personligen tolkar jag detta som ett uttryck för det som Jakob skriver om.

Med åren har jag också landat i den ståndpunkten att Gud faktiskt välsignar alla de ordningar som vi som kristna väljer att instifta, så länge som vi gör detta i rättfärdighet. När vi med gott uppsåt och i respekt för Guds ord bygger strukturer för att främja Guds rike på jorden – till exempel beslutar att det ska vara en prästvigd som förvaltar sakramenten eller att profetiska tilltal måste prövas av en mötesledare – tror jag helt enkelt att Gud i någon mening ”underordnar” sig dessa. Inte så att han skulle vara bunden av våra strukturer, utan så att han hedrar våra ordningar och väljer som huvudregel att tala till oss och verka genom dessa.

Och omvänt: om vi har inrättat en ordning men inte bryr oss om den, då gör vi oss sårbara både i den synliga och i den osynliga världen. Vi förlorar något av det beskydd som ligger i att gå in under våra egna ordningar (jfr 1 Kor 14:26-40).

Denna text är från början ett kapitel ur min bok Ledare i Guds rike: Bibliska principer för den kristna tjänsten

[1] När allt fungerar som det ska är det förstås så att Herren talar också genom kyrkans företrädare i frågor som dessa. Som det står i Apostlagärningarna: ”Den helige Ande och vi har … beslutat” (Apg 15:28). Men människor och institutioner kommer alltid att vara begränsade – och dessutom påverkade av synden. Därför behöver vi göra skillnad mellan det mandat som blir oss givet av Gud och det som blir oss givet av människor.

På ett sätt är ju detta en ganska dyster del av Gamla testamentets historieskrivning. Åren i öknen var trots allt ett straff för israeliternas otro. Men gång på gång kan vi också läsa om hur Gud under denna tid undervisade sitt folk om sin nåd. Till exempel försörjde han dem ständigt med manna och vaktlar att äta, och vare sig deras kläder eller deras skor blev utslitna (5 Mos 29:5).

Men mer än något annat var ändå ökenvandringen en skola i lydnad. Under alla år fortsatte Herren att leda sitt folk med en molnstod om dagen och en eldstod om natten, och de fick bara bryta upp när Herren själv gjorde klart att det var dags för detta. Ibland kunde de stanna flera år på samma lägerplats, medan de andra gånger drog vidare efter bara några dagar. Men hela tiden kan man säga att poängen låg i beroendet – att låta sig ledas av Gud, och att få smak på vad det innebär att i allt böja sig under sin Herres vilja.

Det här är en lärdom som är lika aktuell för oss i dag. Även vi behöver lära oss att leva i beroende av vår Frälsares ledning. Den viktigaste källan för detta är naturligtvis Guds skrivna ord. Men Gud vill också kommunicera med oss på ett personligt sätt. Som Jesus uttrycker det i sitt tal om den gode Herden: ”För honom öppnar portvakten, och fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst” (Joh 10:3–4).

Detta är en kallelse som gäller alla kristna. Men aldrig blir den så viktig som då vi befinner oss inne i det heliga. Som jag förklarade i artikel två kan konstruktionen av Israels tabernakel lära oss en princip som äger giltighet i alla tider, och det är att när Gud på ett särskilt sätt är ”på gång” – när han kommer nära och när hans Ande är starkt utgjuten – då höjs också kraven på vårt beroende och på vår lydnad. Saker som inte verkade så viktiga ute på ”förgården” kan nu visa sig vara av en helt avgörande betydelse.

Samtidigt är det här något som vi i Sveriges kristenhet är ganska ovana vid. Låt mig ta ett exempel från min egen erfarenhet. För några år sedan var jag ledare på ett sommarläger, där vi fick se mycket gott hända i deltagarnas liv. En av kvällarna hade vi satt temat ”Herren din läkare”, och vi hade en förväntan om att Gud skulle göra något stort ibland oss. Detta bekräftades också på morgonbönen, där en av våra ledare fick ordet ”Betesdadammen” i huvudet – alltså den plats i Jerusalem dit sjuka kunde söka sig för att bli botade genom Guds kraft (se Joh 5:1–7). Men i anslutning till detta fick han också en annan hälsning, och det var att Guds kraft till helande särskilt skulle vara utgjuten i förbönstältet – alltså ett tält som var beläget bredvid det stora mötestältet.

Eftersom det var jag som skulle leda mötet den kvällen tog jag under dagen en bönepromenad för att fråga om det var något särskilt som Herren ville säga inför gudstjänsten. När jag gick förbi det lilla bönetältet dök ordet ”helanderum” upp i min hjärna. För andra gången samma dag fick vi alltså en profetisk bekräftelse av att det var något speciellt med denna plats, och inför kvällsmötet delade vi detta med våra förebedjare.

Efter predikan bjöd vi in dem som var i behov av ett helande till förbön. I sidoduken till det stora tältet fanns en öppning, och genom den kunde man söka sig ut till de väntande förebedjarna. Efter en stund gick jag ut för att se hur det hela förlöpte. Men till min förvåning upptäckte jag då att våra förebedjare inte alls hade gått in i förbönstältet! I stället hade de spritt ut sig på en gräsplätt mellan detta och det stora tältet, där de kunde njuta av kvällssolen. Detta trots att Gud vid två tillfällen hade sagt att det var just i förbönstältet han hade för avsikt att verka.

Jag sa till våra förebedjare att de på en gång skulle flytta till den plats som Gud så specifikt hade anvisat. När vi efter mötet räknade efter hur många som hade blivit helade kom vi fram till att det rörde sig om ett dussintal – och att alla dessa hade botats när de fick förbön i det lilla tältet!

Den här händelsen tänker jag kan illustrera detta med den högre nivå av lydnad som blir nödvändig när vi rör oss in mot det heliga – i det här fallet en plats ”laddad” med helandesmörjelse. Men den illustrerar också den utmaning som ligger i den här typen av instruktioner. Trots att vi hade talat med våra förebedjarna om saken var det ju ingen som hade insett hur viktig denna vägledning från Herren faktiskt var. De var så vana vid att röra sig ute på ”förgården”, att de inte kunde ta till sig allvaret i att de den här kvällen skulle befinna sig inne i det ”heliga”.

Många fler exempel skulle kunna ges på samma fenomen, men vad detta illustrerar är ändå att det finns en nivå både av lydnad och av beroende av Guds ledning, som vi åtminstone periodvis kan ledas in i av den helige Ande. Det är därför en central del av de erfarenheter som vi säger ja till om vi vill tränga djupare in i den Heliges närvaro.

Avslutningsvis tänker jag därmed också att vi behöver skapa en kultur i våra kyrkor där vi får tala om och praktisera den typ av aktiva lyssnande till Guds ledning som är en förutsättning för de erfarenheter som vi här talar om. Vi behöver omfamna den helige Andes konkreta och detaljerade ledning.

Tabernaklet är också det som ger oss Bibelns kanske viktigaste uppenbarelse om vad som behöver ske för att vi ska komma nära den helige Guden. De inventarier som var placerade i tabernaklet har nämligen en direkt motsvarighet i den osynliga världen. Hebreerbrevets författare låter oss förstå att det gamla förbundets präster ”gör tjänst i en helgedom som är en kopia och skuggbild av den himmelska helgedomen, så som Mose fick höra när han skulle bygga tabernaklet: Se till att du gör allt efter den mönsterbild som du har fått se på berget” (Hebr 8:5).

I klartext innebär detta att de instruktioner som Gud gav till Mose gällande tabernaklets utseende ger oss information om hur den verklighet är beskaffad som än i dag är en realitet runt vår Skapares tron i himlen. De föremål som på Gamla testamentets tid var placerade i tabernaklet (och senare i templet) representerar sanningar och lagar som är till hjälp även för oss som nu vill träda in i den helige Gudens närhet. Därmed finns det också goda skäl att identifiera vilka dessa inventarier var – liksom vilka eviga andliga sanningar som de kan sägas representera.

Redan vid tabernaklets ingång möttes man som israelit av ett stort altare av koppar. Det var här som de dagliga offren skulle förrättas, och genom placeringen påmindes israeliterna om en grundläggande andlig lag: om vi som syndare vill träda fram inför den helige Guden är vi beroende av ett offer.

Nästa föremål på tabernaklets förgård var kopparkaret. Det var här som Israels prästerskap skulle tvätta sina händer och fötter efter att ha förrättat offertjänsten, och som kristna kan vi här associera till vår egen helgelse – alltså till den rening av våra sinnen och våra handlingar som är så central i Nya testamentets undervisning.

Efter reningen vid kopparkaret fick man – om man var präst – vandra in i själva helgedomen. De första föremål som man då stötte på var dels skådebrödsbordet, dels den sjuarmade ljusstaken. Den förra representerade Guds ord, medan ljusstaken och den olja som brann i den var en symbol för den helige Ande.

Längst inne i det heliga fanns det ett rökelsealtare, där Israels präster två gånger om dagen skulle tända en särskild form av rökelse till Herren. Både i Gamla och Nya testamentet är rökelsen en symbol för de heligas böner, och för den kraft som Gud har valt att anförtro åt sitt folk genom förbönstjänsten (se Upp 5:8; 8:3–5).

Slutligen kommer vi till den del av tabernaklet som gick under beteckningen ”det allra heligaste”. Här finner vi två föremål, som tillsammans kan sägas representera hjärtat i det förbund som Gud ingick med Israel på Sinai: förbundsarken och nådastolen.

Förbundsarken, skriver Hebreerbrevets författare, var helt och hållet ”överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat samt förbundets tavlor. Ovanpå arken stod härlighetens keruber som överskuggade nådastolen” (Hebr 9:4–5).

Nådastolen var den specifika plats uppe på förbundsarken där översteprästen skulle stänka blodet från syndofferstjuren när han gick in i det allra heligaste. Så här långt in i tabernaklet kan man alltså säga att vi har kommit ända fram till Guds tron i himlen. Enligt Nya testamentet har Jesus genom sin död blivit till en ”nådastol” för vår räkning (se Rom 3:25), och att röra vid denna del av Guds ark är detsamma som att ha direktkontakt med Herren själv.

Allt detta skulle självklart förtjäna en längre utläggning, men redan av en kort genomgång som denna kan vi ana vad det i praktiken innebär att komma den Helige inpå livet. Tabernaklet undervisar oss om ett antal grundläggande andliga principer, såsom vårt behov av ett offer, av uppenbarelsen i Guds ord, av den helige Andes renande närvaro, av bönens kraft och av nåden i det av Gud initierade förbundet. Och allt detta är precis lika relevant i dag som det var på Moses tid.

Men tabernaklets konstruktion säger oss också något om vilka spelregler som gäller om vi vill komma nära den helige Guden. Ju längre in i tabernaklet man kom, desto striktare blev nämligen de regler som gällde för ens beteende. Allra längst in var det bara översteprästen som fick gå, och detta bara vid ett tillfälle om året – nämligen den stora försoningsdagen.

På motsvarande sätt kan man säga att ju närmare vi i dag kommer vår Herre, desto viktigare blir det med lydnaden. Sådant som inte spelar så stor roll ute på ”förgården”, kan därmed visa sig vara avgörande när vi är inne i det ”heliga”. Andliga principer som inte har verkat betydelsefulla när vi som kyrka har agerat mest efter vårt eget huvud – och därmed också i vår egen kraft – visar sig plötsligt vara avgörande när Gud kommer med förnyelse eller väckelse.

Bland många förebedjare är det ett välkänt faktum att det finns andliga principer från Gamla testamentets värld som sätter agendan för hur vi i dag behöver agera inom den kristna kyrkan. Några av dessa är temat för nästa artikel.