• Bibeln är Guds särskilda uppenbarelse till oss människor. Här får vi inte bara de stora dragen, utan faktiskt också tillförlitliga detaljer, om vad som är Guds vilja med den här världen.
• Bibeln är Guds självuppenbarelse till oss människor. Den visar oss alltså inte bara på vad som är Guds vilja eller syn på olika saker, utan den uppenbarar vem Gud faktiskt är. Tänk vilken rikedom att vi genom Guds ord kan lära känna vår egen Skapare!
• Bibeln uppenbarar Jesus Kristus. Genom att läsa Guds ord får vi lära känna Gud som treenig och inte minst får vi lära känna Guds Son – han som vill vara både vår Herre, vår Frälsare och vår bästa vän.
• I denna mening kan man även säga att bibelordet lever. Det är en person – nämligen Jesus Kristus! På flera ställen i Bibeln kallas Jesus själv för ”Ordet”, och när vi umgås med Bibeln kan man säga att vi får ett möte med vår egen Frälsare. Detta sker genom att Anden och Ordet samverkar till att uppenbara Jesu person, vilja och frälsningsverk.

Av dessa – och andra – anledningar behöver vi läsa Guds ord. Vi läser Bibeln för att lära oss saker om Gud och den här världen, men framför allt gör vi det för att lära känna den Gud som har skapat oss. Inte konstigt att Ordets egen uppenbarelse om sig självt är denna:

Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. … Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. (Hebr 1:3; 4:12)

Den formulering som sticker ut mest i detta citat skulle jag tro är de ord som jag själv tycker är de mest geniala, nämligen att Bibeln är ”utan fel i allt vad den påstår”. Här uttrycks nämligen det grundläggande förtroende för Bibeln som jag tror att vi alla behöver ha för att inte komma vilse i vår teologi. Samtidigt är det en formulering som kan behöva vissa förklaringar. I den utläggning till Salts syftesparagraf som jag skrev under min tid som generalsekreterare för Salt kommenterade vi den därför på följande sätt:

”Detta uttryckssätt ska inte tolkas som att allt som står i Bibeln är Guds uttryckliga vilja. Vissa bibelberättelser finns till och med där i avskräckande syfte! Inte heller ska det tolkas som att Bibeln är en lärobok i naturvetenskap. Bibelns gudomliga inspiration betyder inte att vi kan tvinga den att besvara frågor som den inte var tänkt att besvara.”

Även EFS förre missionsföreståndare Anders Sjöberg kommenterade denna formulering, och då med följande ord: ”Det är inte allt i skriften som är påståenden från Gud. Mycket som står där beskriver människans tankar om Gud. Ja, till och med dårens funderingar och påståenden finns med, Ps 53:1. Allt är dock undervisning som Gud är upphov till för att ge människan den vägledning i tron och livet som hon behöver.”

Den sista meningen i Sjöbergs citat tänker jag är en nyckel i sammanhanget. Bibeln är sann i allt vad den påstår – men allt som står i Bibeln är inte Guds direkta uppmaningar. Och samtidigt: allt som står att läsa i Guds ord finns där med ett syfte.

Till stor del kan man säga att ovanstående avgränsningar skiljer både min egen och Salts bibelsyn från en fundamentalistisk. Att tro på hela Bibeln som Guds ord är nämligen inte samma sak som att – i alla fall inte i ordets nuvarande mening – vara fundamentalist. En fundamentalistisk bibelsyn skulle i stället kunna definieras genom följande tre huvudpunkter:

• Fundamentalismen kännetecknas av en generell misstänksamhet mot akademiskt tänkande och vetenskaplig forskning.
• Vidare kännetecknas den av en mekanisk syn på Bibelns inspiration, som i praktiken helt förnekar den mänskliga sidan av Bibelns texter. Bibeln är bara Guds tilltal, punkt slut.
• Slutligen bygger fundamentalismen på en naiv och bokstavlig tolkning av Bibeln som inte tar hänsyn till exempelvis olika genrer (poesi, profetia, lagtext, historieskrivning, berättelse etc), något som i praktiken ofta leder till en otillräcklig förståelse av texterna. (Framför allt missar man grundpoängen i det jag här har skrivit: Bibeln är sann i allt vad den påstår – men allt som står i Bibeln är inte Guds direkta uppmaningar.)

Inget av dessa tre kännetecken vill jag alltså kännas vid för min egen syn på Bibeln. Samtidigt vet jag förstås att Lausannedeklarationens formulering, trots dessa förtydliganden, av många kan uppfattas som kontroversiell. Väldigt många av Svenska kyrkans företrädare skulle t ex ta starkt avstånd från den bibelsyn som jag själv företräder. Detta får vi nog leva med.

Men min egen motfråga till dem som har problem med Lausannedeklarationens ord är: Vad är alternativet? Ska vi börja skriva att Bibeln är utan fel i ”det mesta” som den påstår? Men då infinner sig ju frågan: med vilka kriterier ska man då vaska fram felaktigheterna? Vetenskapligt? (Utifrån vilken vetenskapssyn?) Teologiskt? (Utifrån vilken teologi? Den lutherska? Vilken form av lutherdom – den som praktiseras i Svenska kyrkan eller i de lutherska kyrkorna i exempelvis Afrika?) Centrum-och-periferi-tänkande? (Vem definierar centrum respektive periferi, och med vilken rätt?)

Personligen tror jag faktiskt inte att det enklaste är att helt enkelt hålla sig till den enkla förtröstan på hela Bibeln som Guds ord, och som ”utan fel i allt som den påstår”. För att citera EFS:aren och psalmförfattaren Lina Sandell:

Jesus, håll mig blott vid Ordet, det är klippfast grund. / Då skall jag ej gå förlorad i den mörka stund. / Hur än stormen kring mig ryter, trygg jag bliver där. / Ordet kan ej leda vilse, ty ditt ord det är. / Mänskomeningar och tycken, ack, hur skifta de. / På ditt vissa ord allena lär i tron mig se. / Ja, när jord och himlar falla, skall ditt ord bestå. / O så hjälp då mig och alla bygga däruppå.