Eller när vi diskuterar olika sakfrågor. Här brukar det snarare vara Paulus som citeras. ”Störst av allt är kärleken”, säger vi med emfas (jfr 1 Kor 13:13). Och: ”den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen” (Rom 13:8). Underförstått: Om något som vi läser i Bibeln inte stämmer med vår egen bild av Gud och hans kärlek, då är det det senare som gäller. ”Kärleken”, skriver ju Paulus, är ”lagens uppfyllelse”. Och: ”alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv” (Rom 13:10, 9).

Frågan är bara om detta kan ses som en rimlig tillämpning av Nya testamentets budskap. Stämmer det att kärleken är kärnan i den kristna etiken? Och innebär Johannes och Paulus ord att kallelsen till lärjungaskap kan reduceras till en uppmaning att ”älska varandra”? Att vi till och med kan bortse från vad Bibeln har att säga i etiska frågor när det inte harmonierar med vår egen bild av vad som är det ”mest kärleksfulla”?

Jag tror inte det, och för det har jag flera skäl.

För det första är det inte detta som apostlarna skriver. Paulus talar till exempel inte om kärleken som störst av ”allt” – utan som störst av alternativen tro, hopp och kärlek. Och när det gäller buden finns det inga som helst tecken på att dessa för Paulus skulle ha ersatts av kärleksbudet; vad aposteln i stället skriver är att de ”sammanfattas” i detta bud.

För det andra är det inte detta som Jesus säger. Visserligen läser vi i evangelierna att Jesus talar om kärleksbudet som ”det största budet i lagen”. Men varje gång som detta sker, är det i dialog med fariseer och skriftlärda utanför lärjungakretsen. När Jesus vänder sig till sina egna lärjungar är det däremot lydnad och efterföljelse han frågar efter: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).

För det tredje är det flera skrifter i Nya testamentet som helt saknar hänvisningar till kärleken, åtminstone i anslutning till i den kristna etiken. Mest intressant är kanske Apostlagärningarna, som ger ett antal viktiga exempel på den tidiga kristna förkunnelsen. I denna långa bok nämns inte ”kärlek” en enda gång!

När den kristne etikern Richard Hays skrev The Moral Vision of the New Testament – av tidskriften Christianity Today utnämnd till en av 1900-talets viktigaste böcker – tog han fasta på just denna verklighet. I sin bok presenterade han tre sammanfattande fokus för den kristna etiken, nämligen gemenskapen, korset och den nya skapelsen.

Det var ingen slump att Hays valde att inte sätta in kärleken i denna treklang. I tillägg till iakttagelserna ovan hänvisade han nämligen till två avgörande iakttagelser i anslutning till detta. Först och främst, skrev han, kan kärleken inte reduceras till en abstrakt princip i stil med ”allt som sker i kärlek är rätt”. I Nya testamentet är det i stället Jesu korsdöd som konkretiserar kärlekens väsen. ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken”, skriver Johannes. ”Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder” (1 Joh 3:16).

Och lika viktigt: Kärlekens etik, så som den förs fram i vår tid, har i praktiken blivit en ursäkt för etisk relativism. Ungefär som i priderörelsens mantra: ”All kärlek är bra kärlek.” Men, säger Hays: ”Den bibliska berättelsen lär oss att Guds kärlek inte kan reduceras till ’inkluderande’: äkta kärlek kallar oss till omvändelse, disciplin och förvandling … Vi kan bara återvinna kärlekens kraft när vi håller fast vid att kärlekens innebörd behöver upptäckas i Nya testamentets berättelse om Jesus – och därmed, i korset.”

Jag tror att det Richard Hays sätter ord på är viktigt även för oss i Sveriges kristenhet att ta fasta på. Paulus skriver i sin hyllningstext till kärleken: ”Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen” (1 Kor 13:6). På samma sätt behöver vi förkunna ett budskap som ligger i linje med Jesu undervisning i stort – med hans återkommande kallelse till efterföljelse, lydnad och rättfärdighet.

Kärlekens fråga är inte: ”vad känns bra?” eller ”vad bekräftar mig?” Inte heller frågar den sig: ”hur kan vi slipa ned trösklarna?” eller ”vad säger samhället i övrigt?” I stället säger den: ”hur kan vi bli mer och mer formade till vår Mästares likhet?” Eller med Richard Hays sammanfattande fokus: ”hur kan vi bidra till att bygga upp den kristna gemenskapen, hur kan vi bära våra kors och följa Jesus och hur kan vi gestalta den nya skapelsens verklighet i våra egna liv?”

”Gud är kärlek”, skriver Johannes. Men kärleken är inte Gud! Bara om vi lever på ett sätt som gör Jesus och hans kors rättvisa, ger vi uttryck för en sann, kristen etik.

Läs på dagen.se

Med denna ögonblicksbild beskriver aposteln Paulus hur det kan gå till i en gemenskap där den profetiska gåvan är i funktion. Gud talar med precision in i besökarnas liv, något som skapar tro och ger en övertygelse om att Gud verkligen är närvarande – på riktigt.

Paulus ord skulle även kunna vara en beskrivning av en vanlig gudstjänst inom stora delar av frikyrkligheten för några decennier sedan. Men på senare tid tycks någonting ha hänt. I många sammanhang har det blivit ovanligt med profetord – i alla fall i de offentliga gudstjänsterna – och även tungotal och sång i Anden har fått en allt mer undanskymd plats.

Parallellt med detta har det börjat spridas en rädsla för många karismatiska uttryckssätt. Kopplingar görs till olika former av nyandlighet, och vissa blir så rädda för ”blandade källor” att de tar det säkra före det osäkra och lägger locket på. Om man inte tar några risker, kan det ju inte gå fel. Och så har man i praktiken förklarat stora delar av Andens gåvor och verk i nuet för icke önskvärda.

Det finns självklart skäl att vara uppmärksam på avarter inom den karismatiska rörelsen, så väl som i alla andra delar av Kristi kropp. Men när Guds församling låter sig styras av rädsla är det ändå något som är fel. Rädsla är trots allt inte någon Andens frukt.

Sant är att de profetiska orden, såväl som andra manifestationer av den helige Andes närvaro, ska genomgå församlingens prövning. Sant är också att även Satan kan träda fram i skepnad av en ljusets ängel. Men en gemenskap där man förkunnar Guds ord, tillber den treenige Guden och uttrycker sin kärlek till Jesus kan knappast vara helt och hållet dominerad av den onde. Någon måtta på oron måste det därför vara.

Dessutom är det ju så att de irrläror som i dag hemsöker Kristi kropp i Sverige inte främst är att förknippa med den profetiska gåvan. Huvudproblemet är snarare de många falska herdetjänsterna – andliga ledare som offentligt ifrågasätter grundläggande bibliska sanningar såsom omvändelsens nödvändighet och den dubbla utgången.

Alla fenomen som involverar oss människor har förstås potential att bli förvanskade. Ingen människa – inte ens den frommaste kristen – är helt och hållet opåverkad av synden. Men samtidigt är det ju dessa spelregler som vår Herre har gått in under när han gav församlingen till uppdrag att vara hans kropp på jorden. Därför vill han också involvera oss för att förmedla hans kraft såväl inom som utom den kristna gemenskapen.

Eller som Paulus uttrycker det hela: ”Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera.” Och: ”När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp.”

Det är omöjligt att kalla sig bibeltroende kristen, utan att vilja ta dessa och liknande uppmaningar i Skriften på allvar. De karismatiska erfarenheterna ska inte ses som något valfritt tillägg, utan som en integrerad del av varje kristen församlings liv.

Ursprungligen publicerad som ledartext i Världen idag

Det vore fel att säga att Nya testamentet innehåller någon tydlig uppmaning om att fasta. Men Jesus tycks ändå ha tagit för givet att detta skulle ske. I sin bergspredikan uttrycker han sig med orden: ”När ni fastar …” (Matt 6:16). Senare i samma evangelium talar han om tiden då ”brudgummen” – alltså han själv – ska tas ifrån lärjungarna. Då, säger han, ”kommer de att fasta” (Matt 9:15). Fastan förutsätts alltså som något naturligt för oss som tillhör Kristus.

I den tidiga kyrkan ledde detta till en tradition att både onsdagen och fredagen blev avskilda som särskilda fastedagar. Detta i åminnelse av den dag då Jesus blev förrådd och den dag då han blev korsfäst. På 300-talet infördes traditionen med en fasteperiod under 40 dagar före påsken (6 veckor minus söndagarna).

Vad har då fastan för syfte? Vilken är dess funktion? Personligen tror jag att vi ska akta oss för att tala om fastan som ett mål i sig. Visserligen är det knappast fel att betrakta fastan som sådan som en form av bön. Men i första hand tror jag ändå att den ska betraktas som ett medel. Genom att vi avstår från något som är viktigt för oss får vi helt enkelt hjälp att sätta andra saker i fokus. I första hand då Gud och hans vilja. Den bibliska fastan är ett hjälpmedel till att gallra i våra liv, genom att den hänvisar oss från den ”goda mångfalden” till den ”saliga enfalden”.

Detta, i sin tur, innebär att fasta inte behöver inskränka sig till matens område. Fastan är en hjälp att dra en gräns för sådant som riskerar få för stort inflytande över våra liv; gudagivna behov som i en fallen värld riskerar att omvandlas till osunda begär. I vår egen tid innebär detta att en fasteperiod kan vara detsamma som ett avbrott från exempelvis TV, internet eller iPod. Men naturligtvis också från våra mer ”fysiska” behov, såsom mat, efterrätt eller godis. Både i Gamla och Nya testamentet talas det även om möjligheten att avstå från sex (jfr 1 Kor 7:5).

Både i Bibeln och den kristna traditionen talas det om flera olika varianter eller tidslängder på fastan. Det finns total fasta, som alltså innebär att man även avstår från dryck. En sådan fasta får maximalt pågå i tre dagar (jfr Ester 4:16; Apg 9:9). Vanligare är då normal fasta, som innebär att för en tid avstå från fast föda (jfr Matt 4:2). Bibeln talar även om en partiell fasta, som innebär att avstå från exempelvis kött, alkohol eller efterrätt (jfr Dan 10:3). Även tidsmässigt finns förstås ett stort antal tänkbara varianter – alltifrån att avstå från ett mål mat till maximalt 40 dagar. Om fastan avser annat än mat är det inget som hindrar att fastan pågår under ännu längre tid.

När EFS nu utmanar rörelsen till en gemensam period av bön och fasta står naturligtvis alla dessa möjligheter till buds. Bibeln talar flera gånger om en kollektiv fasta, vilket då ger en möjligheten att gemensamt ödmjuka sig inför Herren (se 3 Mos 16:29; Joel 2:15 m fl). I Nya testamentet tillämpas fastan också inför viktiga beslut (se Apg 13:2; 14:23), samt i den andliga kampen (se Mark 9:29 med not). Utrymmet för att upptäcka ytterligare dimensionen av fastans möjligheter är säkert stora. För att avsluta med ett citat av Martin Luther: ”Det var inte Kristi avsikt att tillbakavisa eller förakta fastan … det var hans avsikt att återinföra den sanna fastan.”

Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.

• Släck inte Anden
• Förakta inga profetior
• Pröva allt
• Ta var på det som är bra
• Avhåll er från allt slags ont

I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med “släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med “avhåll er från allt slags ont”.

Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?

Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.

Bakgrunden

Thessaloniki var en stad där flera viktiga vägar korsades och som hade en närhet till havet som gjorde att den också bidrog till att göra det till en viktig handelsstad. En typisk stad för Paulus att besöka, utifrån sin missionsstrategi, alltså. Paulus besökte staden under sin andra missionsresa, under något av 40-talets sista år. I tid är det alltså troligen mindre än 20 år efter Jesu död och uppståndelse. Paulus vistelse blev kort, men framgångsrik. Tre sabbater predikade han i synagogan, men sedan drevs han och hans medarbetare iväg, efter att dess ledare blivit avundsjuka på den framgång som evangeliet haft, bland både judar och hedningar.

Det fanns många saker som Paulus inte hade hunnit undervisa om och trots att han enligt brevtexten gjort upprepade försök att återkomma, så hade “satan hindrat honom” (1 Thess 2:17f). I två brev så kompletterar Paulus sin undervisning och svar på frågor.

Första Thessalonikerbrevet är antagligen den äldsta boken i Nya Testamentet. Somliga forskare daterar Jakobs brev till mitten av 40-talet, men den dateringen är vansklig.

Vad vi har i Första thessalonikerbrevet är alltså kristenhetens äldsta dokument och tillika en grundläggande undervisning för nykristna.

Mot den bakgrunden blir uppmaningarna vi nu ska titta på ännu intressantare. Här får vi alltså den absoluta ABC-kursen i karismatik!

Släck inte Anden

Så börjar Paulus. För att uppmaningen ska vara relevant, så måste elden redan brinna. I sin bok God’s Empowering Presence (GEP), så återkommer Gordon Fee ofta till detta. Paulus argumenterar inte för ett rikt karismatiskt liv. Han förutsätter att det finns och argumenterar utifrån dess existens. Fee säger att Paulus nämner karismatiska fenomen, inklusive helanden, under och tecken och profetia som självklarheter.

Detta gäller också thessalonikerna. Trots att Paulus vistelse hos dem varade mindre än en månad, så finns det i församlingen ett rikt karismatiskt liv. Det kristna livet hade tydligen enligt Paulus denna gestalt från allra första dagen. Karismatik var varken knutet till en enskild person (aposteln själv), enligt timglasmodellen, eller något som vanliga kristna skulle tillägna sig senare i sin vandring med Gud, sedan de “mognat”.

Andens liv hör alltså till de absoluta grunderna i det kristna livet och Andens gåvor är verkligen givna av nåd, inte som troféer eller belöning för lång och trogen tjänst.  Också 1 Kor 12-14 är skrivet till omogna kristna. Men ingenstans uppmanar Paulus dem att bli mindre karismatiska, men de ska utöva sin karismatik under mer ordnade former och i kärlek.

Thessalonikernas teologiska kunskaper var högst begränsade. Somligt hade de fått om bakfoten, andra saker hade de ännu inte alls fått höra. Exempelvis vad som händer med dem som dör! Men detta till trots, så uppmanar Paulus dem alltså inte att låta Anden brinna på sparlåga till dess att de blivit “mer grundade i Ordet” eller att inta en avvaktande hållning med tanke på det förväntade avfallet och antikrists uppträdande med falska under och tecken i sin arsenal av bländverk (Se 2 Thess 2).

Inte heller ser man hos Paulus något spår av tanken på att karismatiken skulle finnas en kort tid och sedan försvinna (cessationism). Tvärtom bedyrar han att den kommer finnas kvar ända intill Jesu återkomst (1 Kor 1:7; 13:10).

Utgångspunkten för Paulus senare punkt om prövning är alltså att det först måste finnas något att pröva, i form av rik karismatik i församlingslivet.

Förakta inte profetiskt tal

Paulus plockar sedan fram den enskilda nådegåva som han också i andra sammanhang speciellt betonar: Profetians gåva. Vad är det för behov han upplever av att nämna denna gåva särskilt? Är den månne inte inkluderad i den första uppmaningen?

Ju mer jag studerar karismatik i Bibeln, kyrkohistoria och nutid, desto tydligare blir det för mig att den profetiska gåvan spelar en nyckelroll. Som ingen annan gåva bygger den upp, uppmuntrar och tröstar. Det var genom den gåvan som Timotheos blev varse sin andliga utrustning (1 Tim 1:18; 4:14). Om den pentekostala individuella erfarenheten är den att tungotalet ofta blivit en slags öppning in i personliga upplevelser av rikare andeliv, så verkar den profetiska gåvan spela en liknande roll för gemenskapen som helhet.

Samtidigt är det lätt hänt att just profetiskt tal föraktas, beroende på att det alltid har en mänsklig komponent. Det finns ingen felfri karismatik i Nya Testamentet. I någon mån kommer alltid profetia präglas och färgas av den som utövar gåvan. Och ibland kan det bli helt fel, även för den som har goda avsikter.

Ibland har jag till och med föraktat profetiska ingivelser som jag själv har fått!

Den som hoppar över punkt två och går direkt till den tredje, att pröva allt, riskerar alltså att göra sin “prövning” utifrån en attityd av ringaktning. En sådan attityd kommer med nödvändighet påverka prövningen.

Pröva allt

Här kommer alltså uppmaningen till att pröva. Men lägg märke till att vi ska pröva allt, inte bara vissa personers budskap eller budskapen som helhet. Återigen, för Paulus är karismatik en blandning av gudomligt och mänskligt. Att hitta vissa felfria budskap och ta till sig dem, medan varje annat budskap ska förkastas i sin helhet, det är inte prövning, som Paulus ser det. Det är att göra det för lätt för sig!

Just i denna fälla föll kyrkan ett par generationer senare. I boken Didache, så ges instruktioner om hur församlingen ska förhålla sig till profeter. Först och främst så förutsätts det i Didache att profetia endast utövas av ett fåtal individer, som reser runt och stannar en ganska kort tid på varje plats. Dessa profeter ska prövas utefter några enkla kriterier, typ om de vill ha betalt för vad de gör. (Just det kriteriet kan man ana bottnar i församlingens fasta ledares vilja att så att säga “svälta ut” profetismen.)

En profet som befinns hålla måttet ska man sedan inte vidare pröva alls, enligt Didache. Varje ord en sådan profet säger ska okritiskt hörsammas. Allt annat vore att häda Anden! (Paulus gör här en dubbel facepalm.)

Jag menar att denna utveckling gjorde kyrkan dåligt rustad att hantera montanismen. Paulus ord om prövning förutsätter att profetiskt tal innehåller grått, medan i Didache är allt svart eller vitt. Montanisterna hade en viktig poäng, kyrkan höll på att förlora sin ursprungliga karismatiska vitalitet, men när både rörelsens anhängare och motståndare delade upp sig i den svartvita syn som finns i Didache, så blev konsekvensen att rörelse såväl internt spårade ur i villolära och att kyrkan i övrigt befästes i en starkare antikarismatisk hållning. Båda parter förlorade på att begreppet prövning gjordes svartvitt!

Vi kan också snabbt fråga oss hur prövningen skulle gå till, enligt Paulus. Den bok han skriver är alltså NT:s äldsta. Jämförelser med skriften var omöjlig, eftersom 26 av NT:s 27 böcker var oskrivna. Troligen hade församlingen på sin höjd ett enstaka exemplar av Septuagintaöversättningen av Gamla testamentet att dela på. Ja, före Gutenberg, så var tillgången på skrivna Biblar tämligen minimal. Prövning i Första thessalonikerbrevet måste innebära något annat än att bara jämföra med Bibeln.

Paulus gör faktiskt en prövning åt oss i 2 Thess 2:1f. Vi uppmanas där att inte tappa fattningen eller bli uppskrämda, även om någon “hänvisar till Anden”. Sedan hänvisar han till en given lärogrund. Prövning kan sägas bestå av två delar. En renodlat andlig, som handlar om den inre gudagivna känslan, att behålla fattningen och lugnet och fråga efter om det finns en “resonans” i mitt inre. En del som består av att jämföra med den undervisning som apostlarna förmedlat, som för oss idag återfinns i Bibeln.

Vi kan också notera att de ovan nämnda profetior som utpekade Timotheos till en specifik slags tjänst omtalas i just plural. Upprepade gånger hade alltså profetiska budskap framförts och bekräftat varandra. Inte ens vänskapen med en apostlagestalt som Paulus upphävde den principen. På samma sätt så ser vi att Anden i “stad efter stad” förvarnade Paulus på vad som väntade honom i Jerusalem (Apg 20:23).

Ta vara på det som är bra

Så kommer vi till de båda punkter som allt ska leda fram till. Poängen med karismatik är inte dess utövning i sig, utan att den ska bygga upp, den ska bli “till nytta” (1 Kor 12:7). (Karismatik har alltså ett instrumentellt värde, inte ett inneboende värde.) Det är helt OK om underverk väcker förundran. Det ser vi många exempel på i Nya Testamentet. Man får tycka att det är både coolt och häftigt!

Problem kan dock uppstå om det stannar där. All de tre första stegen mynnar ut i att det ska finnas något gott att ta vara på! Det sätter åter fingret på attityden. Om din attityd inte innebär att du söker efter det goda i det som sker, så har du ett problem, och det oavsett om det beror på antikarismatiskt avståndstagande eller om det beror på att du stannar i en ytlig karismatik som bara fokuserar på manifestationerna i sig.

Att ta vara på det goda ställer också frågan om tillämpning i fokus. När Paulus hörde varningarna om att åka till Jerusalem, så tolkade hans vänner det som att han inte borde åka, medan Paulus själv endast såg det som en “mental förberedelse” (Apg 21:10-14). Om man sedan tänker på att Paulus kom att tillbringa flera år i fängelset, ständigt tyngd av oro för alla församlingar, så är det inte så svårt att se hur dessa profetior i allra högsta grad måste ha medverkat till att hålla humöret uppe hos honom. Utan dem hade han säkert haft lätt att tro att han satt i fängelse för att han klantat till det och förebrått sig själv när han inte kunnat besöka församlingarna. Ja, kanske är den tanken lite spekulativ, men i vart fall inte så långsökt.

Jag rekommenderar alltid att man ska skriva ner vad Gud gör och säger, inte för att det ska vara en vägledning jämförbar med Bibelordet, utan för att vi ska kunna ta vara på det goda, exempelvis genom att kunna påminna sig om det. Karismatiska upplevelser har nämligen en tendens att tyna bort efter ett tag. Vår mänskliga natur är alltför ofta att förtränga det goda Gud gjort. Att återkomma till vad Gud gjort är också en källa till tacksamhet och lovprisning.

Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör! (Psalt 103:2)

Ett annat skäl till att anteckna vad Gud gör är att ta ett fortlöpande ansvar för den karismatik man utövat och den karismatik som andra utövat gentemot dig. På så sätt kan vi lära av misstagen, men vad bättre är, också dra lärdom av framgångarna!

Avhåll er från allt slags ont

Slutligen den sista punkten. Och lägg märke till att detta är just den sista punkten. Om utgångspunkten för vårt tänkande kring karismatik är att vi ska fokusera på saker att undvika, då kommer vi att släcka Anden! Frågan om vad gott det finns att ta vara på måste komma först, sedan frågan om det negativa.

När Paulus nu talar om att avhålla sig från allt ont, så använder han ett ord som har främst en moralisk innebörd (grekiskans poneros). Ordet för det goda (kalos) att hålla fast vid i versen framför är mer generellt i sin syftning. När Paulus kommer till denna femte punkt, så är hans tanke redan på väg vidare till den slags övergripande etiska instruktioner som kom att bli så flitigt förekommande andra hälften av de brev han skulle komma att skriva under resten av sitt liv (Ex. Rom 12-16; Gal 5-6; Ef 4-6).

Man kan rent utav ifrågasätta om den hör ihop med de andra fyra eller om det är en återgång till den generella uppmaning som fanns i vers 15. Det finns inget förbindelseord i grekiskan mellan vers 21 (ta vara på det goda) och vers 22 (avhåll er från det onda), även om Bibel 200 stoppar in ordet “och”. Utifrån dessa exegetiska detaljer, så kanske det rent utav är bättre att tala om ett fyrpunktsprogram, än ett fempunktsprogram. Och den tanken i sin tur gör det än tydligare att Paulus syn på karismatiken är genomgående offensiv!

Min favoritsport är basket. När jag tränade några basketlag med absoluta nybörjare på 90-talet, så lade jag märke till en sak. Det var lättare att träna defensiv än offensiv. Trots all skott- och dribblingsträning, så blev det successivt färre och färre poäng när vi spelade mot varandra på träning. Alla lärde sig helt enkelt hur man stoppar den andre, mer än vad vi lärde oss göra poäng. Tittar man på hur basketspelare tränar, så är det tydligt att kvoten mellan att träna sig på att göra poäng kontra att stoppa den andre från att göra poäng kantrar helt och hållet över till offensivens fördel.

Men defensiv är inte oväsentligt. Michael Jordan räknas inte som bäst bara för att han gjorde flest poäng av alla under tio säsonger. Han kunde dominera matcher också de dagar då skotten inte föll. Han behärskade både anfall och försvar.

Jag har fått vissa reaktioner på tidigare inlägg där jag anklagas för att negligera eller släta över de inslag i karismatiken som är osunda eller fejkade. Då har man läst mig slarvigt! Det jag säger här och på alla andra ställen är att det finns inga bebisar som inte producerar smutsigt badvatten. Men att skölja av dem och tappa ut badvattnet är inte en enstaka handling, utan något man behöver göra flera gånger i veckan. Och fokus måste ligga på babyn, inte badvattnet.

Det är alltså väsensskillnad på att ta avstånd från det onda enligt Paulus föredöme och att efterlysa någon slags hypotetiskt felfri karismatisk miljö. Sådana har aldrig funnits och kommer inte att finnas. De karismatiska gåvorna har en inneboende begränsning. Om de inte hade det, så skulle vår mänsklighet vara bortkopplad när Andens gåvor var i funktion, och det är inte så vi mognar och utvecklas som människor.

Frågan är alltså inte om vi ska ta avstånd från det onda, utan hur det görs. Om karismatiken utövas av en felande människa, i brist på felfria, så prövar vi och behåller det goda. Om den utövas av en fallen ledare, så kan det visserligen vara så att det finns något gott i de gåvor som är i bruk, men för den personens eget bästa, så är det rekommendabelt att ta en time-out och gå igenom en bearbetnings- och upprättelseprocess. Vi undviker alla inslag av fejk, inklusive de överdrifter som lätt uppstår när någon vill göra ett vittnesbörd lite extra remarkabelt. Falska profeter och apostlar är vi först och främst extremt försiktiga med att kalla någon, eftersom det är ett så vanligt misstag, som dödar all vidare dialog, men i de solklara fall där de förekommer, så ska de naturligtvis inte ges någon plattform.

(Påpekanden om att person x eller y bör betraktas som en falsk profet faller helt utanför detta blogginläggs ärende, och kommer inte att släppas igenom i kommentarsfältet.)

Enskild och kollektiv tillämpning

Paulus nämner specifikt tungotalet som en gåva att utöva i enskildhet, men gör klart för oss att det karismatiska livet främst utövas tillsammans med andra. Inte heller Första thessalonikerbrevet var tänkt att dupliceras till varje enskild medlem för läsning under enskild andakt. När Paulus skriver om att inte släcka Anden, o s v, så handlar det om vad som sker när församlingen lever sitt gemensamma liv.

Nu finns det dock en naturlig enskild tillämpning av texten. Vi har inte ett kollektivt medvetande, utan det är jag som individ som ska högakta profetiskt tal. Det är jag som individ som ska delta i prövningen av vad jag är med om och behålla det goda.

Som individ behöver jag också ställa mig frågan om vad jag ska göra när min vardag inte är full av en andlig förnyelse som skulle kunna släckas. Hur ska man göra där elden inte brinner? Jag har alltför ofta sett uppmaningar till att “gräva där du står” eller i tro ta emot all andlig kraft man behöver under enskild andakt, till och med så det skuldbelägger den som åker på konferens. Men hos Paulus är det tydligt att karismatik utövas just i gemenskap. Och att åka på konferens eller då och då besöka en annan församling än den egna är, menar jag, snarast en nödvändighet. Allt annat vore att försöka genomföra ett andligt stålmansideal. Vi är inte stålmannen, vi är enkla och bristfälliga människor. Vi behöver varandra.

Så som individ gäller att om det inte brinner där du finns just nu, så sök upp elden! Som församlingspastor såg och ser jag detta enbart som en tillgång. Jag har rent utav sagt till mina medlemmar att det bästa de kan göra för sin lokala församling kan vara att ibland besöka en annan församling!

Men då kanske vi tappar dem för gott, brukar invändningen vara. Och jag svarar att visst finns den risken, men jag vill alltid vinnlägga mig om den offensiva attityden. Chansen finns att det blir fler personer i min församling som fylls av Anden och för en aldrig så liten chans att det ska ske, är jag beredd att ta stora risker!

En församling som är rädd för att tappa medlemmar till andra för att gräset där skulle vara grönare, bör prioritera att vattna och göda den egna gräsmattan, snarare än att bygga staketet högre mot granntomten.

Slutsats

Den som intar en offensiv attityd till karismatik kommer att göra misstag, men den som intar en negativ attityd kommer att missa allt vad Anden vill ge!

Efterskrift

Jag har också lärt mig en annan sak. Att den som lämnar en församling på grund av besvikelse och går till en ny vanligtvis inom kort kommer att bli besviken också på den och gå vidare ännu en gång. Att leta efter felfria församlingar är dödfött. Hittar du den, så slutar den vara felfri i samma ögonblick du kliver över dess tröskel.

Under den förnyelse- och tillväxtfas som vi hade i Sjömarkens missionskyrka på 80-talet, så kom det ett tjogtal sådana människor till oss, och de bedyrade hur mycket bättre vår församling var än deras gamla. Vi slickade fåfängt i oss berömmet, bara för att inom ett par år se hur de nästan allihop hade blivit besvikna också på oss och försvunnit iväg.

När vi däremot kommer i en situation där vi verkligen har med den Onde att göra ska vi inte tveka att agera. I stället får vi ta Jesus som föredöme och konfrontera det onda. Här tänker jag att skildringen av Jesu möte med Satan i öknen är en av våra viktigaste källor till kunskap om hur en sådan bönekamp kan gå till. I Matt 4:1-11 kan vi läsa följande:

1 Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen. 2 Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han till sist hungrig. 3 Då kom frestaren fram och sade till honom: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” 4 Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” 5 Sedan tog djävulen honom till den heliga staden och ställde honom på tempelmurens utsprång 6 och sade: ”Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.” 7 Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud.” 8 Därefter tog djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet. 9 Och han sade: ”Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig.” 10 Då sade Jesus till honom: ”Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” 11 Då lämnade djävulen honom, och se, änglar trädde fram och tjänade honom.

Det finns mycket man kan säga om den här texten. En första iakttagelse är att det är den helige Ande som leder in Jesus i den frestelsekamp som skildras. Bibeln är tydlig med att Gud själv aldrig frestar oss (se Jak 1:13-14), men han är samtidigt expert på att använda också sådant som är negativt för att forma oss och hjälpa oss att växa i vår tro. Skildringen av hur Jesus blir frestad i öknen är ett tydligt exempel på detta.

En andra iakttagelse är att djävulen verkligen har makt. Han säger till Jesus att han kan få ”alla riken i världen och deras härlighet” om han bara ”faller ner och tillber” honom. Och värt att notera är att Jesus inte protesterar mot detta erbjudande! I ett annat sammanhang talar han om Satan som ”denna världens furste” (se Joh 14:30), och i detta ligger just ett erkännande av att den Onde har blivit herre över den fallna skapelsen. Han har tagit över det mandat att ”råda” över Guds skapelse som från början var givet åt oss människor, men som vi lämnade ifrån oss när vi valde att lyssna till Ormen i stället för till Gud (se 1 Mos 3).

Därför kan vi också se i Bibeln – och inte minst i just denna text – att segern över den Onde ligger i att gå emot det som var Adams och Evas stora snedsteg. Som svar på djävulens förrädiska erbjudanden väljer Jesus nämligen att hela tiden att hänvisa till uppenbarelsen i Guds ord. Det är i Ordet som vi finner kraften till att besegra den Onde, och precis samma sak gäller för dig och mig i dag: När vi konfronteras med djävulen och hans lögner får vi gå emot dem genom att hänvisa direkt till Guds ord och löften. Precis som Jesus får vi säga: ”Gå bort, Satan!” , och vi får citera löften som:

”Han som är i er är större än han som är i världen.” (1 Joh 4:4)

”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” (2 Tim 1:7)

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:38-39)

”Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, [skall] ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:7)

En sisa iakttagelse kan vara att när Jesus börjar citera Bibeln för djävulen, då gör den Onde samma sak! Djävulen är inte främmande för innehållet i Guds ord – tvärtom kan han Bibeln bättre än många av oss kristna. Problemet är bara att han som ”lögnens fader” (se Joh 8:44) förvränger det som Gud har sagt för att tjäna sina egna syften – för att få oss människor på fall. Mot denna bakgrund blir det tydligt att det ligger ett stort andligt beskydd i att som kristen vara förtrogen med sin Bibel. Bara då kan vi i grunden genomskåda det som är djävulens lögner och bländverk. Bara då kan vi gå verkligt segerrika ur den andliga kampen.

På några få rader lyckas Matteus här ringa in något av själva hjärtpunkten i vår Mästares tjänst på jorden. Det grekiska ordet för ”medlidande” innebär ordagrant att ”inälvorna vände sig” i Jesus när han såg sina medmänniskors situation. Så starkt berördes han av den trasighet som omgav honom. Men minst lika intressant i det här sammanhanget är faktiskt den förklaring som vi får till folkskarornas belägenhet. Människorna var illa härjade och hjälplösa, skriver evangelisten, eftersom de var ”som får utan herde”.

Med andra ord: Mänsklighetens problem kan till stora delar beskrivas som ett ledarskapsproblem. Att vara ”herde” är ju i många av Bibelns texter synonymt med att vara ledare.

Det här är också skälet till att Nya testamentet talar med sådan värme om det andliga ledarskapet. ”Om någon gärna vill ha en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift”, skriver Paulus (1 Tim 3:1). I andra sammanhang talar han om ledarskapsfunktionerna i kyrkan som Guds och Kristi gåvor till församlingen (se 1 Kor 12:28; Ef 4:11). Hans uppmaning till dem som har fått nådegåvan att leda är att vara ”hängivna” i sitt uppdrag (se Rom 12:8).

Andligt ledarskap är alltså något både gott och eftersträvansvärt. Det är inte ett ”nödvändigt ont” som vi i första hand ska tukta och hålla i schack. I stället är det något vi ska uppmuntra och tala väl om. Det är ett svaret på Jesu egen bön om goda herdar och om arbetare till skörden.

Ledarskap = inflytande

Men vad är det då att vara en ledare? Det finns förstås mängder av möjliga svar på denna fråga, men den definition som jag själv betraktar som mest användbar är att ledarskap är detsamma som inflytande. Den som utövar ett inflytande på en annan människa, skulle man nämligen kunna säga, är en ledare i relation till honom eller henne.

I praktiken innebär förstås detta att vi alla i någon mening går att beskriva som ledare. Och personligen tänker jag att detta i sig kan vara en ganska avgörande insikt. Andligt ledarskap är inte bara ett ämne som borde engagera dem som har en formell ledarposition. Tvärtom är det en central del av alla våra mänskliga relationer. Låt vara att det ibland är viktigt att tala specifikt också om kyrkans formella ledarskap.

Den viktigaste ledarskapsfrågan

Oavsett vilket måste den i särklass viktigaste ledarskapsfrågan i allas våra liv vara: Vem är Herre i mitt eget liv? Ingen fråga kommer nämligen att få större och mer långtgående konsekvenser än denna. Först och främst för att den avgör var vi får tillbringa evigheten. Men också för att den kommer att vara avgörande för den typ av ledarskap som vi utövar under våra år här nere på jorden. Ett andligt ledarskap måste alltid ta sitt avstamp i relationen till Jesus Kristus.

Och då menar jag inte bara i yttre bemärkelse, så att det skulle räcka att sätta etiketten ”kristen” på oss själva och vårt ledarskap. Nej, kallelsen att ställa oss själva under Jesu herravälde har med hela vår identitet att göra. Med våra motiv och våra bevekelsegrunder. Den amerikanske missionsledaren Oswald Sanders har i sin bok Andligt ledarskap gjort följande uppställning av vad han å ena sidan kallar för ett ”naturligt” och å andra sidan ett ”andligt” ledarskap. Den illustrerar på ett bra sätt den kontrast som råder mellan ett ledarskap där vi förblir våra egna herrar jämfört med ett ledarskap under Jesu herravälde:

Naturligt ledarskap                                                Andligt ledarskap

Litar på sig själv                                                    Litar på Gud

Känner människor                                                 Känner Gud och människor

Fattar egna beslut                                                  Försöker förstå Guds vilja

Är ambitiös                                                            Håller sig själv i bakgrunden

Skapar sina egna metoder                                      Finner och håller sig till Guds metoder

Tycker om att ha befäl över andra                          Har sin glädje i att lyda Gud

Motiveras av personlig belöning                            Motiveras av sin kärlek till Gud

och människor

Är oberoende                                                         Är beroende av Gud

Den springande punkten i allt detta är som synes det som står på första respektive sista raden: Leder vi på så sätt att vi i allt väljer att söka vår Herres vilja – eller är vi mest ute efter att bygga våra egna imperier? Som syndiga människor kommer vi förstås alltid att vackla fram och tillbaka mellan dessa två förhållningssätt. Men idealet bör det ändå inte råda något tvivel om. Oswald Sanders uppställning kan på så sätt få fungera som en ”biktspegel” också för vårt eget ledarskap.

Tjänande ledarskap

Ett gott andligt ledarskap är ett ledarskap under Jesu herravälde. Men det är också (och just därför) ett ledarskap med Jesus själv som föredöme. ”Ni vet att folkens ledare beter sig som herrar över dem och att stormännen härskar över dem”, säger Jesus. ”Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt 20:25–28).

Om det är något som är tydligt när det gäller Bibelns syn på ledarskap är det att allt ledarskap som har Jesus som sitt föredöme handlar om tjänande. Målet med vårt ledarskap skulle därmed kunna beskrivas utifrån det dubbla kärleksbudet (se Matt 22:37–39): Först och främst att tjäna Gud och därefter att tjäna våra medmänniskor. Att helt enkelt göra vad vi tror är bäst både för Guds rike och för de personer vi är satta att tjäna, snarare än att tillskansa oss fördelar för egen del.

I detta sammanhang kan det också vara viktigt att kommentera ordningen på dessa båda bud. En av det andliga ledarskapets största frestelser är nämligen att vi blir mer upptagna av att behaga människor än av att behaga Gud. Att vara ledare under Jesu herravälde handlar därför om att inse att det bästa sättet att betjäna våra medmänniskor är att i allt försöka göra vad som är vår himmelske Faders vilja. Om vi inte har detta klart för oss riskerar vi i längden att helt haverera som andliga ledare. I stället för den högste Gudens tjänare riskerar vi att bli slavar under människorna runtomkring oss.

W.I.J.D.

Även på detta område får vi ha Jesus själv som vårt föredöme. I Johannesevangeliets femte kapitel säger Herren: ”Jag säger er sanningen: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen” (Joh 5:19). Detta är en god programförklaring också för vårt eget ledarskap. Som andliga ledare är vårt främsta uppdrag alltid att lyssna in vår Faders vilja – för att sedan stå till förfogande för den typ av gärningar som han har kallat oss till.

Det finns ett engelskt uttryck som lyder ”What Would Jesus Do?” Det är en bra påminnelse om att vi i varje ny situation kan ställa oss frågan: Vad skulle Jesus själv ha gjort om han befann sig i detta läge? Men som andliga ledare tror jag faktiskt att en annan fråga är av ännu större betydelse för den som vill komma på rätt kurs. Nämligen: ”What Is Jesus Doing?” Alltså: Vad håller Jesus redan på med? Vad har han på gång? Och hur kan jag själv vara en del av detta?

En avgörande ingrediens för den som vill utöva ett andligt ledarskap måste mot denna bakgrund vara att regelbundet ta tid för sådant som bön, bibelläsning och kristen gemenskap. Det är i mötet med Gud i det fördolda – men också med hans levande kropp här på jorden – som vi kan lägga grunden för ett gott andligt ledarskap. Det är då som vi kan vandra i det som vi ibland brukar beskriva med orden ”förberedda gärningar”. Där vi alltså inte gör upp våra planer enbart efter vårt eget huvud (i bästa fall för att sedan be Gud att välsigna dem) utan där vi tar vårt avstamp i att ägna tid åt att söka vår Mästares vilja, för att därefter lägga vår tid och vår energi på de saker som Gud har låtit oss veta att han redan har på gång.

Med Pappa på jobbet

Ett uttryck som kan sätta ord på denna attityd till vårt personliga ledarskap är att vi som ledare får vara ”med Pappa på jobbet”. ”Jobbet” står då inte i första hand för våra egna projekt för Gud, utan för Guds projekt genom oss. Precis som Jesus får vi leva utifrån insikten att vi inte kan göra något av bestående värde enbart i oss själva, utan bara om vi gör sådant som ligger på vår himmelske Faders hjärta. Som Jesus själv uttrycker det hela: ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig” (Joh 15:4).

Aposteln Paulus vittnar i sina brev om hur detta förhållningssätt kunde ta sig uttryck i hans liv. Till församlingen i Korinth skriver han: ”genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig” (1 Kor 15:10).

När Gud får vara in charge, kan man säga, kommer det en helt ny typ av vila in i våra liv. Inte så att vi kan slå oss till ro eller upphöra med vårt arbete för Guds rike. ”Jag har arbetat mer än de alla”, skriver ju Paulus. Men i nästa andetag lägger han till: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig”. Paulus har alltså gjort det som han gjort som en konsekvens av allt det som Gud genom Kristus redan har gjort för honom. Han har arbetat, men det har varit Gud som har haft initiativet. Det har varit Guds vishet, Guds kraft och Guds nåd som har varit grunden både i hans liv och i hans tjänst.

Som jag själv ser det är det detta som är den största hemligheten bakom ett gott andligt ledarskap. Som ledare i Guds rike är vi beroende av Guds kraft och ledning. Vi behöver ständigt vända tillbaka till vår bönekammare för att söka vår himmelske Pappas vägledning för vår tjänst. Men just därför kan vi också bli kanaler för Guds förunderliga kraft ut till en härjad och hjälplös omvärld. Det är inte oss själva och vår förmåga som det handlar om, utan Gud och hans förmåga.

Resultatet av ett sådant sätt att leva sammanfattas av Jesus själv med orden: ”Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn” (Joh 15:15–16).

Denna artikel är ursprungligen publicerad i tidskriften Teologi & Ledarskap

Guds helighet innebär att han är avskild från allt annat som existerar i den har världen. Att han är den Radikalt Annorlunde. Den Unike. Paulus skriver i Första Timotheosbrevet att Gud är ”den ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se” (1 Tim 6:15-16). Gud är helt och hållet skild från alla de verk som han har skapat.

Detta är också det som är hemligheten med Guds namn, så som det blir uppenbarat för Mose: Jag Är (se 2 Mos 3:14). Det speciella med detta namn är att det – till skillnad från övriga namn på Gud i Bibeln – inte knyter an till någon specifik egenskap hos Herren. I stället pekar det på honom som själva Varat. Som Den som existerar oberoende av allt annat. För en from jude innebar detta att han eller hon inte vågade ta detta namn på Gud i sin mun. Det var reserverat för Herren själv – den ende som kan använda det som en beskrivning av sig själv.

Genom hela Gamla testamentet kan vi läsa att en stor del av den andliga kamp som kretsade kring israeliterna hade med detta att göra: Är Gud unik, och därmed värd sitt folks exklusiva tillbedjan, eller är han ett i raden av alla andeväsen som befolkar tillvaron och som de omkringliggande folken dyrkar? Profeternas budskap var att den enda dyrkan som var acceptabel var den av Israels Helige. Just detta var också innebörden av dekalogens första bud: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3).

I och med detta kan man säga att Guds helighet blir till en nyckel för att förstå också Nya testamentets budskap. En av de mest utmanande aspekterna av detta är ju Jesu anspråk på att vara den Unike. ”Jag är vägen och sanningen och livet”, säger han. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Detta och liknande uttalanden har i alla tider stuckit människor i ögonen. Men det vi behöver ha klart för oss är alltså att allt annat än exklusivitet hade varit otänkbart från Jesu sida, helt enkelt för att han är helig! Tanken på Jesus som Guds Son – den helige Guden inkarnerad – som samtidigt inte var den enda vägen till frälsning vore helt enkelt en självmotsägelse.

Demonerna har detta helt klart för sig. ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige”, ropar den besatte i Kafernaums synagoga (Mark 1:24). Både Bibeln och erfarenheten visar att denna fruktan är välgrundad. Demonerna har nämligen klart för sig något som många i dagen kyrka tycks vara benägna att ifrågasätta: Att Jesus är den unike Frälsaren – konungarnas Konung och herrarnas Herre. Som C. S. Lewis så träffande formulerade det: ”Jesus is either Lord of all, or not Lord at all.”

Även i fråga om den dubbla utgången bidrar Guds och Jesu helighet med en avgörande pusselbit. Om Gud är helig, om han är ursprunget till allt skapat och om han är Livet personifierat – ja, då måste det också med matematisk nödvändighet finnas både en himmel och ett helvete.

Orsaken till detta är att vare sig himlen eller helvetet främst ska förstås som ”platser”. I stället är de att betraktas som fullheten av, respektive motsatsen till, gemenskapen med Gud. ”Detta är evigt liv”, säger Jesus, ”att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3). I Bibelns sista bok beskrivs sedan himlen som den plats där alla troende ”skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor” (Upp 22:4). Alltså: Det som ger himlen dess unika kvalitet är närvaron av och gemenskapen med Herren själv.

Och andra sidan av myntet: Om Gud är den Helige som är allas vårt ursprung – då måste frånvaron av denna gemenskap innebära avsaknaden av samma unika kvalitet. Om vi väljer att ta ställning för någon annan gud eller vishetslärare – eller för oss själva – som universums centralpunkt måste det helt enkelt leda till att gemenskapen med Gud rinner oss ur händerna. Välsignelsen byts i förbannelse. Gemenskapen med den Gud som är livets källa byts i frånvaron av det gudomliga livet. Som Uppenbarelseboken uttrycker det: ”Detta är den andra döden” (Upp 21:8).

Poängen med detta resonemang är inte att på ett felaktigt sätt förenkla två av de i särklass största frågor som vi som människor kan brottas med. Dock tänker jag att vi måste förankra vårt sätt att se på dessa frågor i vem den Gud som har skapat oss faktiskt är.

Om Gud är helig kan det inte finnas någon annan väg till honom än den som han själv har anvisat. Inte heller kan det vara ”neutralt” att ta ställning emot honom.

Om motsatsen hade varit fallet skulle han helt enkelt inte ha kunnat vara ”den ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se”.

Ursprungligen publicerad i tidningen Världen idag

För en muntlig undervisning på detta tema, se följande lektion från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår:

• Bibeln är Guds särskilda uppenbarelse till oss människor. Här får vi inte bara de stora dragen, utan faktiskt också tillförlitliga detaljer, om vad som är Guds vilja med den här världen.
• Bibeln är Guds självuppenbarelse till oss människor. Den visar oss alltså inte bara på vad som är Guds vilja eller syn på olika saker, utan den uppenbarar vem Gud faktiskt är. Tänk vilken rikedom att vi genom Guds ord kan lära känna vår egen Skapare!
• Bibeln uppenbarar Jesus Kristus. Genom att läsa Guds ord får vi lära känna Gud som treenig och inte minst får vi lära känna Guds Son – han som vill vara både vår Herre, vår Frälsare och vår bästa vän.
• I denna mening kan man även säga att bibelordet lever. Det är en person – nämligen Jesus Kristus! På flera ställen i Bibeln kallas Jesus själv för ”Ordet”, och när vi umgås med Bibeln kan man säga att vi får ett möte med vår egen Frälsare. Detta sker genom att Anden och Ordet samverkar till att uppenbara Jesu person, vilja och frälsningsverk.

Av dessa – och andra – anledningar behöver vi läsa Guds ord. Vi läser Bibeln för att lära oss saker om Gud och den här världen, men framför allt gör vi det för att lära känna den Gud som har skapat oss. Inte konstigt att Ordets egen uppenbarelse om sig självt är denna:

Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. … Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. (Hebr 1:3; 4:12)

Till och från höjs det röster som ifrågasätter denna betoning. En gudstjänst är ju så mycket mer än predikan. Och är det inte dessutom så att vi i dag lever i en väldigt ”ordtrött” tid – och att vi därför borde tona ned (eller i alla fall korta ned) förkunnelsemomentet i våra gudstjänster?

Nja, för egen del tror jag faktiskt inte det. Paulus skriver i Romarbrevet att ”tron [kommer] av predikan och predikan i kraft av Kristi ord” (Rom 10:17). Därmed kan man säga att det finns en särskild kraft i det talade ordet. En kraft till att väcka och ge näring åt vår tro, som visserligen kan ske på olika sätt (även en sång eller ett drama kan ju i någon mening förkunna Guds ord), men som ändå behöver få utrymme också genom en klar och bibelutläggande förkunnelse.

Just detta med förkunnelsens utformning är förstås en diskussion i sig. Det finns olika preferenser när det gäller detta, och vi måste ha en generös hållning när det gäller människors (och förkunnares) olikheter. Personligen tror jag dock att det finns anledning att reflektera över vad som är att betrakta som en ”bra predikan”.

Är det en predikan som berör åhörarna känslomässigt?

Är det en ”rolig” predikan?

Är det en retoriskt fulländad predikan?

Jag har i sak inte något emot något av dessa alternativ. Däremot är det ju långt ifrån självklart att ovanstående exempel verkligen leder till en fördjupad insikt om vad Guds ord säger! Om kriteriet bara är att visa att ”vi kan ha roligt även i kyrkan” eller att ”det där vittnesbördet/den där berättelsen berörde mig verkligen” (men gav mig inga insikter i vad Guds ord faktiskt har att säga utifrån den/de bibeltexter som predikan utgick ifrån) förbehåller jag mig faktiskt rätten att tveka.

Personligen kan jag nämligen ibland tänka precis tvärtom: det är viktigt att predikan får vara predikan. Om jag vill tala väldigt mycket om mig själv eller om jag vill göra stand up comedy så är det också OK – men kanske inte med predikstolen som min främsta plattform.

Lina Sandell berättar om ett samtal som hon en gång hade med Carl-Olof Rosenius, där de bland annat pratade om predikan som en måltid. Rosenius sa att maten faktiskt fyller sin främsta uppgift genom att uppehålla vår livskraft; vidare är det bara vid vissa speciella tillfällen som vi i efterhand kan säga att vi verkligen minns våra måltider. På motsvarande, sa Rosenius, sätt kan vi tänka kring förkunnelsen: vi behöver återkommande lyssna till predikan av Guds ord helt enkelt för att uppehålla vår tro – oavsett om vi blir starkt berörda av det som sägs eller inte. Men sen finns det också tillfällen då vi får lyssna till predikningar som likt festmåltider gör ett så djupt intryck på oss att de följer med oss länge – kanske hela resten av våra liv.

Jag tycker att Rosenius bild är väldigt talande. Inget ont om festmåltider, men man kan inte äta på restaurang varje kväll. Inte heller kan varje predikan vara livsförvandlande – men trots det behöver vi kontinuerligt utsätta oss för Guds ord genom förkunnelsen. För, som aposteln uttryckte det: ”tron [kommer] av predikan och predikan i kraft av Kristi ord”.

Det första Paulus skriver är att han vill påminna läsarna om det evangelium som han förkunnar ”på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade”. Vad Paulus talar om i dessa verser är alltså det mest centrala i hela den kristna tron – det är den förkunnelse vars mottagande i tro förmår rädda från evig död. För att ytterligare inskärpa allvaret i vad han just har sagt lägger Paulus till att om mottagarna inte håller fast vid orden i hans förkunnelse var det bortkastat att de över huvud taget kom till tro.

Det är inte ofta som Bibelns författare uttrycker sig så uppfordrande som Paulus gör här. Det han säger är ju att man kan betrakta sig själv som kristen och ändå missa så väsentliga delar av den kristna trosläran att den ”tro” man menar sig ha i själva verket är tom! Mot denna bakgrund har vi naturligtvis all anledning att försöka ta reda på vad aposteln verkligen menar.

I början av Första Korinthierbrevet talar Paulus om hur han under sitt förra besök i församlingen inte ville veta av något annat än ”Jesus Kristus, den korsfäste Kristus” (1 Kor 2:2). När han nu närmar sig slutet av brevet går han på nytt in på hur Jesus dog för våra synder, begravdes, uppstod på tredje dagen och i olika omgångar visade sig för sina egna lärjungar. Detta, säger han, är huvudpunkterna i hans egen förkunnelse

Om Paulus endast hade byggt sin predikogärning på subjektiva upplevelser, hade han i princip kunnat stanna där. Men som apostel har han betydligt större anspråk än så. Därför hänvisar han i dessa verser till två olika instanser som visar att hans förkunnelse vilar på en objektiv grund.

Den första instansen är de heliga skrifterna, alltså Gamla testamentet. Paulus påminner om att både Jesu död och Jesu uppståndelse finns förutsagda i skrifterna, något som i sin tur visar att tron på dessa händelser inte kan vara något nytt påfund; de går tillbaka på löften som Herren gav hundratals år före Kristi födelse.

Den andra instansen Paulus hänvisar till är erfarenheten. Här ska vi dock lägga märke till att han nämner sin egen erfarenhet först mot slutet av uppräkningen. Mest intressant i det här sammanhanget är alltså inte Paulus egna erfarenheter, utan att dessa kan bekräftas också av andra vittnen – varav många fortfarande är i livet när brevet skrivs. Genom att peka på detta understryker Paulus att uppståndelsen inte bara är en inre upplevelse. Det är en händelse som kan verifieras genom att intervjua något av de ursprungliga ögonvittnena.

Men varför är Paulus så noga med att visa att hans förkunnelse vilar på en objektiv (historisk) grund? Om vi håller oss till Första Korinthierbrevet tycker jag mig ana åtminstone tre olika skäl för detta.

Det första skälet är att det budskap Paulus predikar har makt att frälsa från evig död. Om tron bara var ett subjektivt förhållningssätt till livet – en känsla eller en övertygelse som för vissa är naturlig och rätt men för andra helt irrelevant – spelar det förstås ingen roll vilken grundval tron vilar på. Men så är det inte! Enligt Bibeln är tron det enda som kan rädda mig från syndens yttersta konsekvens: evig åtskillnad från Gud. Därför skriver Paulus att Jesu död var en död ”för våra synder”. Och eftersom alla människor är i behov av sina synders förlåtelse blir frågan om vilken grundval denna förlåtelse vilar på avgörande.

Det andra skälet till att Paulus månar om trons objektiva sida är att sann tro sätter oss i förbindelse med en personlig Gud med personliga egenskaper. Tron ger inte bara en positiv upplevelse – den ger gemenskap med Herren själv (1 Kor 1:9). Och för att få gemenskap med Gud måste vi komma till honom på hans egna villkor. Om vi inte gör det är det ju bara en projektion av hur vi själva tänker oss Gud som vi ”umgås” med. Och en sådan ”tro” kan naturligtvis inte ge någon verklig gemenskap med Herren – på sin höjd kan den ge oss känslan av en sådan gemenskap.

Personligen tror jag att det är särskilt viktigt att påpeka detta i dag, eftersom det i Jesusdebatten hävdades att tron uteslutande handlar om en attityd eller ett förhållningssätt och att den därför kan sägas vara frikopplad från den kristna läran. Inte heller jag tror att man behöver ha en perfekt förståelse av den kristna läran för att få kalla sig själv för kristen. (Tack gode Gud för det!) Men Bibeln är ändå tydlig med att det i gemenskapen med Herren och hans Ord händer något: tron börjar fyllas med ett innehåll. Och det är denna erfarenhet som har gett upphov till vad man brukar kalla för den kristna trosläran.

Även om alla människor nalkas Gud ur sitt (subjektiva) perspektiv, är Gud alltid densamme. Därför är det också möjligt att tala om ett för alla tider givet trosinnehåll (jfr Jud v 3). Inte för att vi människor är objektiva, utan för att Gud är evig och ofäränderlig och för att hans handlande är förankrat i historien.

Det tredje skälet för varför Paulus slår vakt om förkunnelsens innehåll är att bara den tro som låter Gud framstå som den han är ger Gud den ära som tillkommer honom. Med jämna mellanrum i Första Korinthierbrevet återkommer Paulus till vikten av att leva på ett sätt som ärar Herren. Och det som ärar Herren mer än något annat är när vi människor tror på och bekänner det som är sant om honom. Gud älskar att se människor som tidigare har levt i uppror mot honom ödmjuka sig och låta honom vara den han är – Herre och Konung – också i sina egna liv.

Först när detta sker kan han också anförtro oss den kraft och de välsignelser som tron öppnar oss för (Joh 11:40). För var och en som tror på Jesus, hans död och hans uppståndelse finns Guds uppståndelsekraft tillgänglig (Ef 1:19-20)!

Och med detta är vi på nytt tillbaka där vi började. För visserligen räcker det enligt Bibeln att vi ärligt tror på Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare för att vår tro ska vara frälsande. Men ju längre vi lever som kristna, desto större ansvar har vi att själva lära känna den Gud vi tror på. Vi har ett ansvar att umgås med Herren och hans Ord, och att låta Gud förvandla vårt sätt att tänka, handla och prioritera. Då först kan Gud på allvar bli ärad genom våra liv.

Gud har inget problem med att vårt trosinnehåll är bristfälligt. Vi blir inte frälsta genom kunskap utan genom tro. Däremot har Gud problem med vårt upproriska sinnelag. Att vara okunnig är inte en synd, men att göra det aktiva valet att ”inte tro” på det Gud har uppenbarat genom sitt Ord är ett tydligt uppror mot Herren själv. Därför säger Jesus att ”om någon hör mina ord men inte tar vara på dem … har han mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen” (Joh 12:47-48).

Även hos Jesus möter vi alltså det allvar som vi tidigare mötte hos Paulus. Må vi präglas av en sådan lydnad och ödmjukhet inför Herren att det han säger i sitt Ord får vägleda oss både i fråga om trons innehåll och trons kraft!

Ursprungligen publicerad i tidningen Petrus