I dag tycks vi dock leva i förändringarnas tidevarv. Vår blivande ärkebiskop Antje Jackelén har i media deklarerat att vare sig jungfrufödseln eller Jesu unika anspråk behöver uppfattas som bokstavliga sanningar. Vidare har hon upplyst om att ”kyrkan är en trosgemenskap – inte en åsiktsgemenskap”. Samtidigt säger hon i Världen idag att ”Det hör till biskopens uppdrag att verka för enheten i kyrkan”.

Tillsammans ger dessa uttalanden en intressant bild av Svenska kyrkans utveckling. När Jackelén ska precisera vad hon menar med kyrkans enhet talar hon om en ”ömsesidighet i respekt och i vilja till samtal och samverkan när det gäller våra gemensamma utmaningar”. Vad hon däremot inte säger något om är denna enhets koppling till vår kyrkas lära.

För mig leder detta till en angelägen följdfråga: Ska Jackeléns budskap tolkas som att kyrkans ”enhet” i praktiken bara är möjlig om vi tonar ned det som har med vår lära och bekännelse att göra? Om så är fallet har nämligen biskopsfunktionen i Svenska kyrkan gjort en 180 graders svängning: från att värna den kristna kyrkans lära till att genom att inte värna läran värna kyrkans enhet!

Med detta vill jag inte säga att enhet skulle vara något oviktigt. Tvärtom. Men en kristen ”enhet” som innebär ett omtolkande av de fornkyrkliga bekännelserna kan väl egentligen inte vara värd namnet? Dessutom riskerar den att få ett antal märkliga resultat. Jesus kan ju – till exempel – inte både vara född av en jungfru (och därmed Guds son) och vara en frukt av Marias utomäktenskapliga förbindelse (och därmed Josefs, eller någon annan mans, son).

Utan tvekan är det många människor i dag som tilltalas mer av ”både och” än av ”antingen eller”. Men en obehaglig bieffekt av de signaler som kommer från Svenska kyrkans ledarskap är samtidigt att toleransen mot de som har en annan syn på kyrkans bekännelse blir allt mer villkorad. När vi bryter mot de postmoderna budorden ”du skall inte dra någon gräns” och ”du skall inte ställa till med bråk” blir det ju i praktiken så att den som uttrycker sig mer generöst än vi tilldelas ett tolkningsföreträde. Alla som vill modifiera någonting i biskopens teologi riskerar helt enkelt att betraktas som glädjedödare.

Kanske är det detta som är den farligaste trenden i vår kyrkas utveckling? Att toleransen och de svävande svaren i praktiken leder till en förtryckande intolerans. Att kyrkans ”enhet” förutsätter att de som har en klassisk syn på våra bekännelseskrifter förväntas hålla tyst? Framtiden får utvisa hur det ligger till med den saken.

Ursprungligen publicerad som krönika i tidningen Budbäraren

Vi är många som inte låter oss imponeras av detta resonemang. Men förutom att det är teologiskt tveksamt vilar det på en premiss som jag tycker har fått betydligt mindre uppmärksamhet än den förtjänar. Nämligen att budskapet om Jesus som enda vägen till Gud skulle vara begränsat till ovanstående citat ur Johannes 14:6. Sanningen är nämligen den motsatta: det är en central del av hela den bibliska uppenbarelsen.

Vissa exempel på detta är mer uppenbara än andra. Apostlarnas försäkran att ”Hos ingen annan finns frälsningen” (Apg 4:12) hör till de mest kända. Men minst lika tydliga får man väl betrakta lärjungen Johannes ord i sitt första brev: ”Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern” (1 Joh 2:23).

Särskilt intressant är den ”helgardering” som Johannes här gör, genom att han väljer att proklamera Jesu unicitet i både positiv och negativ mening. Det kan väl inte bara vara en ”tolkningsfråga” vad han vill få sagt med sitt sätt att formulera sig? Johannes ord har en särskild laddning med tanke på att ett av dagens flitigast citerade bibelord i Svenska kyrkan – ”Gud är kärlek” – och även Jackeléns eget valspråk – ”Gud är större” – är hämtade ur precis samma brev i Nya testamentet (1 Joh 4:8, 3:20). Man kan väl inte hävda att de senare citaten är att betrakta som universella sanningar, samtidigt som det förra endast gäller för dem som redan är kristna?

Apropå det härliga uttrycket att ”Gud är kärlek” så förekommer detta endast i detta brev i hela Guds ord. Uttrycket att Gud är helig används däremot mer än 600 gånger i Bibeln, och flera gånger med direkt syftning på Jesus (se t ex Mark 1:24). Att Jesus är helig betyder att han är upphöjd, avskild, unik. Alltså att han – precis som Jahve i Gamla testamentet – är att beskriva som ”one of a kind”; som den ende som är värd både vår tillbedjan och vår lydnad. Annorlunda uttryckt: att han (i bestämd form) är vägen, sanningen och livet.

Helt följdriktigt möter vi detta budskap gång på gång i Nya testamentet. Med olika bilder och formuleringar låter författarna oss förstå att Jesus är unik i det att:

• ingen annan är utan synd (Hebr 4:15)
• ingen annan kan medla mellan Gud och människor (1 Tim 2:5).
• ingen annan har offrat sig för att bära våra synder (Hebr 9:27-28)
• ingen annan uppfyller Gamla testamentets löften och profetior (Luk 24:27; 2 Kor 1:20)
• ingen annan döper i helig Ande (Matt 3:11)
• ingen annan ska döma oss på den yttersta dagen (Joh 5:22-23)
• ingen annan har nycklarna till döden och dödsriket (Upp 1:18)
• ingen annan är värd vår tillbedjan (Fil 2:9-11)

Listan skulle kunna göras längre. ”Allt är skapat genom honom och till honom”, skriver Paulus (Kol 1:16). Och när vi en dag ska göra räkenskap inför vår Skapare är det i själva verket vår relation till Skaparens Son som kommer att stå i fokus (Matt 7:23). Faktum är att det eviga livet i sig kan definieras som att känna Gud och hans Son Jesus Kristus (Joh 17:3). I Bibelns sista bok går därför Jesus under beteckningen ”konungarnas Konung och herrarnas Herre” (Upp 19:16). Alltså: Jesus är i alla avseenden unik. Han står över allt och alla. Bara han kan rädda oss från syndens, dödens och djävulens makt.

För dem som förnekar dessa generella anspråk gällande Jesu person och frälsningsverk finns det olika sätt att hantera de bibeltexter som förkunnar hans unika ställning. Ett är att likt Jackelén försöka bortförklara vad som står. Ett annat är att säga att det också finns ”andra perspektiv” i Bibeln. Men även om det finns några få bibelställen som skulle kunna tolkas i en annan riktning (t ex att ”Gud skall vara allt i alla”, 1 Kor 15: 28) – hur trovärdigt är det egentligen att driva denna tolkning i ljuset av ovanstående utsagor?

Nej, teologiska krumbukter skapar inte någon trovärdighet vare sig inåt eller utåt. Låt oss i stället lita på det som kyrkan i alla tider har hävdat. Våga tro att Jesus Kristus är unik inte bara för dem som tror på honom (subjektivt) – utan att han i alla avseenden är unik (objektivt). Att det helt enkelt är av avgörande betydelse om vi tror på honom eller inte. Inget annat förhållningssätt gör Jesus och Nya testamentets författare rättvisa.

Ursprungligen publicerad som debattartikel i tidningen Dagen

För en muntlig undervisning på detta tema, se följande inspelning från Lapplandsveckan 2016: