För att sätta dessa frågor i perspektiv behöver vi ta ett steg tillbaka och betrakta den större bilden. Vad som står på spel är nämligen betydligt mer än vår förståelse av en enskild fråga. Inte för att äktenskapsfrågan skulle vara oviktig – den är tvärtom helt central, inte minst för vårt gemensamma samhällsbygge. Men bakom denna döljer sig en annan och betydligt större fråga: den om församlingens gudagivna identitet.

Det svenska ordet ”kyrka” går tillbaka på grekiskans kyrios, som betyder ”Herre”. Kyrkan är med andra ord gemenskapen av dem som vill ha Jesus och hans ord som högsta auktoritet. Om denna gemenskap väljer att ställa sig utanför Skriftens vittnesbörd, och på så sätt lever i olydnad för sin Herre, får det därför konsekvenser för vår identitet. Vi förtjänar inte längre namnet ”kyrka” när vi aktivt väljer att bortse från vad Gud säger i sitt ord.

Som den världsberömde lutherske teologen Wolfhart Pannenberg skrev i en uppmärksammad text i Christianity Today: ”Om en kyrka lät sig själv drivas till den punkt där den upphörde att behandla homosexuell aktivitet som ett avsteg från den bibliska normen, och erkände homosexuella föreningar som ett personligt kärlekspartnerskap likvärdigt med äktenskap, skulle denna kyrka inte längre stå på biblisk grund utan i opposition till Skriftens entydiga vittnesbörd. En kyrka som tog detta steg skulle upphöra att vara den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan.”

Enligt kyrkans egen trosbekännelse kan församlingen vidare beskrivas som ”de heligas samfund/gemenskap”. I klartext innebär detta att det finns en riktning för oss som troende att vandra mot. Denna riktning handlar om Guds helighet och om att ”vara heliga liksom han är helig” (jfr 1 Pet 1:14–17). Även detta hör med andra ord samman med vår identitet. Att sluta värna om församlingens helighet – inklusive hur vi förvaltar vår sexualitet – är att förneka vår gudagivna identitet.

Båda dessa perspektiv inskärps av den profetiska hälsning som talades ut på Livets Ord i söndags. En av församlingens distriktsledare upplevde ett tilltal till Sveriges herdar. ”Ni står vid ett vägval, det finns en väg där ni kan gå med mig, framåt in i en tid av seger av genombrott, av glädje. Men ni måste gå genom en port först i Anden. Och den porten har ett namn, den heter ödmjukhet. … Sann ödmjukhet är lydnad för mig, den helige Guden och mina ord.”

Hälsningen gick över till att handla om kommande skakningar. Om besvärliga profetröster som inte kommer att ge församlingen någon ro, men som är sända av Herren själv: ”Ja se, jag ska sända mina tjänare profeterna. Jag ska resa upp dem på plats efter plats. De böjer sig inte, säger Herren, för denna världens furste, som många av er herdar har så lätt för att lyssna till. Mina profeter, de lyssnar till mig, de fruktar ingenting utom mig. De kommer att tala mina ord. Ja, de kommer inte att bli väl mottagna överallt. Nej, säger Herren, de kommer att bli anklagade för att splittra församlingar. De kommer bli anklagade för att störa friden, som inte är någon äkta frid. Ja, säger Herren, de kommer till och med att bli hatade av vissa, för att de kommer att avslöja mörker. Men, säger Herren, min Ande ska vila över dem och jag ska beskydda dem.”

Allt ska naturligtvis prövas, men vi har goda skäl att ta dessa ord på allvar. De har nämligen just med kyrkans identitet att göra – med dess relation till Gud och hans ord. ”Det är bara i din vilja som min frihet är”, sjunger vi i en välkänd lovsång. Profetordet från i söndags avslutades därför också med en varning: ”Om ni inte böjer er, ni herdar som inte böjer er och lyssnar till mig, då kommer jag att ta herdestaven ifrån er i förödmjukelse. Jag kommer att sätta herdestaven hos dem som ödmjukar sig inför mig, värdiga att leda mitt folk framåt, säger Herren.”

Inget tyder på att vägen framåt för Sveriges kristenhet är lätt. Tvärtom är det mycket som pekar mot en växande friktion med majoritetssamhället. Detta gäller inte bara – men också – äktenskapsfrågan. Men hellre lidande och förföljelse och Herrens välbehag, än ryggdunkar och bekräftelse och Herrens frånvaro.

Det har, som sagt, med församlingens identitet att göra.

Läs på varldenidag.se

Jag är långt ifrån ensam om denna erfarenhet. En siffra som brukar nämnas är att 600 miljoner kristna talar i tungor. Det kan vara fler eller färre, men ingen behöver tveka om att det här är en gåva som är generöst utdelad bland Guds folk. En gåva som Gud helt enkelt verkar väldigt intresserad av att ge oss. Jesus själv säger i Markusevangeliet att tungotalet är ett av de tecken som ska ”följa dem som tror” (se Mark 16:17).

Man kan naturligtvis fråga sig varför. Och det svar som jag själv har landat i är att tungotalet hjälper oss att be – och Gud längtar efter att få umgås med sina barn i bön. Det är dessutom så att många kristna kämpar för att få sitt böneliv att fungera. Därmed skulle man kunna säga att tungotalets gåva kommer till oss i vår svaghet – för att hjälpa oss att be när vi inte vet hur vi ska göra.

Många människor har också upplevt att deras tungotal har fungerat som en port in i andra erfarenheter av den helige Andes närvaro. Att det helt enkelt har varit något särskilt förlösande med denna gåva eller förmåga. Ibland kopplas detta till en tydlig lära om Andens dop, där tungotalet ses som det yttre tecknet på att den helige Ande har ”brutit igenom” i våra liv. Själv är jag försiktig med en alltför tydlig dogmatik när det gäller detta. Inte minst för att jag har mött så många kristna som inte har denna gåva som ändå är starkt präglade av den helige Andes närvaro. Ärligt talat har jag också mött en och annan kristen som talar i tungor, men som ändå har betett sig ganska köttsligt eller oandligt …

Samtidigt varken kan eller vill jag förneka det som är min egen och miljontals andra kristnas erfarenhet: Vid ett eller flera tillfällen har vi upplevt att den helige Andes närvaro har brutit igenom på ett särskilt sätt i våra liv. Påfallande ofta har detta varit förknippat med att Gud har låtit tungotalet komma över våra läppar. I ljuset av detta vore det dumt att inte vittna om de erfarenheter som denna gåva eller förmåga inbjuder till.

Tungotalets natur och olika former

Vad menar vi då när vi talar om tungotal? Ja, det grundläggande är ju att det är en gåva eller förmåga att tala ett språk man inte själv har lärt sig, utan som har blivit en givet direkt av Gud. Det här innebär att tungotalet inte engagerar på det intellektuella planet, utan är en kommunikation på en annan våglängd. Som ett konkret uttryck för detta är det fullt möjligt – om än en aning distraherande – att tala i tungor samtidigt som jag skriver den här texten. Att i stället tala franska eller engelska medan jag skriver hade varit fullkomligt omöjligt.

När man talar om tungotal brukar man skilja mellan flera varianter. En klassisk pentekostal syn innebär att tungotalet som bönespråk är något annat än den nådegåva (eller gåvor) som nämns i Första Korinthierbrevet 12. Bönespråket, menar man då, finns tillgängligt för alla kristna, medan de ”olika slags tungomål” som omtalas som nådegåva bär på en mer uttalad dimension av profetisk kraft. Själv är jag inte helt övertygad om denna tolkningsmodell. Dels för att jag inte tror att alla människor har – eller ens är tänkta att få – denna gåva eller förmåga. Dels för att uttrycket ”olika slags tungomål” bör kunna inbegripa även tungotalet som bönespråk. Å andra sidan behöver man inte ta ställning i denna fråga för att kunna tala om tre grundläggande former av denna gåva eller förmåga: tungotal som bönespråk, som ett annat existerande språk och som profetia.

Tungotalet som bönespråk är det överlägset vanligaste. Det kan handla om ett för oss okänt språk, eller rentav änglars språk (jfr 1 Kor 13:1), men oavsett vilket kommer det till oss från Herren själv. Vi har alltså inte lärt oss detta bönespråk, även om vårt ordförråd ibland kan utökas med tiden. Denna form av tungotal kan kanske beskrivas som det förtroliga jollret med vår himmelske Pappa, där min ande och Guds Ande kommunicerar med varandra.

Tungotalet som ett annat existerande språk är mest känt från den första pingstdagen. Där står det nämligen att ”alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas” (Apg 2:6). Det här behöver i och för sig inte betyda att apostlarna själva talade dessa språk; minst lika troligt är att det var åhörarna som hörde sina språk talas, och att ”språkundret” därmed skedde hos dem snarare än hos avsändarna. Men oavsett hur det är med detta finns det gott om vittnesbörd från kyrkans historia där människor har talat i tungor för att förundrat kunna konstatera att personer vars modersmål de själva inte behärskar har förstått vad de har sagt. Det är alltså ett reellt och väl dokumenterat fenomen.

Det profetiska tungotalet, slutligen, är den form av tungotal som kan uttydas genom en profetisk gåva – av Paulus kallad för ”gåvan att uttyda tungomål” (1 Kor 12:10). Den som får till sig detta tungotal upplever normalt sett att det är något speciellt med det som kommuniceras och som skiljer det från tungotalet som bönespråk. Det vanliga är sedan att den som har talat ut budskapet, alternativt någon annan i rummet, får en uttydning till det som har sagts. Ibland kan det faktiskt vara flera personer som får uttydningar, som innehållsmässigt brukar komplettera varandra.

När man läser litteratur om tungotalet är det vanligt att det beskrivs som något extatiskt. Om man med detta menar att det inte har blivit inlärt på samma sätt som andra språk eller färdigheter, kan detta vara en befogad beskrivning. Men det är samtidigt viktigt att säga att det normala är att den som talar i tungor styr när han eller hon ska börja eller sluta be på detta specifika sätt – precis som man kan börja eller sluta tala på ett annat språk.

Däremot är det alltså så att tungotalet fungerar frikopplat från intellektet. Det är inte inlärt, och vi styr inte dess specifika innehåll. På så sätt kan det vara en konkret hjälp att finna vilan i Gud snarare än i oss själva. Att inte behöva formulera våra böner på egen hand.

Faktum är att just detta kan vara en av de saker som står i vägen för tungotalet i våra liv. Att ta emot denna gåva är nämligen att göra avkall på sitt eget kontrollbehov. Och detta kan som bekant vara en utmaning för oss människor!

Särskilt tydligt blir det här när vi kommer till gåvan att uttyda profetiskt tungotal. Inte sällan är det nämligen så att uttydningen kommer i etapper. Vi behöver alltså tala ut det första vi har fått Herrens uppenbarelse om, innan vi får fortsättningen på budskapet. Här kallas vi därför att ta steg i tro, där vi får gå på det vi har fått i hopp om att fortsättningen ska komma längre fram.

Men det här är ju samtidigt rätt typiskt för den helige Ande: Han älskar att öva oss i beroende av honom själv. Så gott som alla Andens gåvor, i alla fall om vi ser till listan i Första Korinthierbrevet 12, har därför en profetisk dimension i sig; en dimension som gör oss beroende av den helige Andes ledning i nuet.

Paulus undervisning om tungotalet

Vad finner vi då för konkret undervisning om tungotalet i Nya testamentet? Ja, det beror på vad vi är ute efter. Om vi söker efter vittnesbörd om Andens dop och om hur tungotalet ges till individer eller grupper är det i första hand Apostlagärningarna vi hänvisas till (se Apg 2, 8, 10 och 19). Den mest systematiska undervisningen om tungotalets gåva finner vi däremot hos Paulus i Första Korinthierbrevet 14, och det är denna text jag här kommer att utgå ifrån.

Något som har vållat problem genom århundradena är att Paulus i detta kapitel kommer med så många kritiska anmärkningar till korinthiernas bruk av tungotalet. Ofta har detta tolkats som att Paulus skulle vara kritisk till gåvan som sådan. Men så kan det faktiskt inte vara. Paulus inleder själv med att slå fast att han gärna ser att alla talar i tungor (v 5). Lite senare skriver han att han själv talar mer i tungor än de alla (v 18). Vad han är ute efter kan därmed inte vara att hindra tungotalet, så mycket som att sätta in det i sitt rätta sammanhang. Paulus vill att nådegåvan som Gud har gett ska bli till maximal välsignelse för sina brukare.

Den positiva grundtonen sätts redan i kapitlets första vers: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva” (v 1). Den rimligaste slutsatsen av detta måste vara att den helige Andes gåvor inte är tänkt att ses som något valfritt tillägg i det kristna livet, utan är något för oss alla att söka.

Detta står dock inte i motsats till att de är nådegåvor. Det är alltså Gud själv som suveränt fördelar sina gåvor i församlingen (se 1 Kor 12:11). Men trots detta får vi alltså en tydlig uppmaning att sträcka oss efter dessa: ”Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då sådana som bygger upp församlingen så att ni har dem i överflöd” (v 12).

Om vi fortsätter att fokusera på tungotalet kan vi konstatera att ett kännetecken på denna gåva är att den i första hand är till för individen. ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud, för ingen förstår honom. Han talar hemligheter i sin ande” (v 2). Tungotalets viktigaste funktion är följaktligen att bygga upp den som ber i hans eller hennes egen gemenskap med Herren (jfr v 4). Även detta har ibland lyfts fram som negativt, eftersom den generella funktionen hos Andens gåvor är att bygga upp församlingen. Men när jag hör sådant brukar jag påpeka att en gemenskap som består av uppbyggda individer, rimligen också blir till välsignelse även för andra. Det ena utesluter inte det andra.

I vers 2 säger Paulus också något annat intressant, och det är att den som talar i tungor talar ”i sin ande”. Värt att notera är att han här syftar på är den mänskliga anden, inte på Guds Ande. Lite senare slår han också fast: ”om jag ber med tungomål så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt” (v 14).

Tungotalet är med andra ord inte – som andra språk – knutet till vår själ. I stället är det knutet till vår ande. Och då är vi tillbaka i den grundläggande skillnaden mellan tungotal och språk vi lär oss genom egen förkovran: de senare är knutna till vår själ, vårt intellekt, medan tungotalet är en gåva eller förmåga direkt från Gud.

Varför ska man tala i tungor?

Men vad är då poängen med att tala i tungor? Kan vi inte lika gärna be med vanliga ord? För Paulus är det tydligt att det här inte är antingen–eller utan både–och: ”Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet” (v 15). Och lite senare: ”Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra än tiotusen med tungomål” (v 19).

Vi är alltså tillbaka i frågan om tungotalet som en hjälp i vår bön. I Romarbrevet talar Paulus om att ”Anden [hjälper] oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26–27). Vad jag och många med mig tror är att det är denna ”Andens bön” inom oss som tungotalet sätter ord på. Tungotalets gåva låter bönen i våra hjärtan ”komma upp till ytan” genom att kanaliseras genom våra tungor och läppar.

Därmed inte sagt att denna typ av bön skulle vara mer andlig än annan bön. För det var ju på den punkten som korinthierna hade hamnat snett. De var så fascinerade av sin förmåga att med Guds hjälp tala ”änglars språk”, att de gav oproportionerligt mycket utrymme för tungotalet i sina gudstjänster. Därav Paulus ord om att i församlingen fokusera på det vanliga språket. ”Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd” (v 16–17).

Finns det då inte alls någon plats för bönebrus när vi samlas till gudstjänst? Detta tror jag är en felaktig slutsats av apostelns ord. ”Hindra inte tungomålstalandet”, skriver han dessutom i kapitlets slut (v 39). Min erfarenhet är att de som driver linjen att alla som har fått denna gåva ska vara tysta under gudstjänsterna gör det mest för att de känner sig besvärade över tungotalet som sådant. Paulus, å sin sida, verkar vara ute efter rätt proportioner och efter goda ordningar för församlingen i stort. Detta samtidigt som han talar i tungor så mycket han bara kan!

Vad vi behöver undvika är alltså att låta tungotalet dominera på ett oproportionerligt sätt, så att det tränger undan mångfalden i den kristna gudstjänsten. ”Hur ska det då vara, bröder?”, skriver Paulus. ”Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud” (v 26–28).

En generös tolkning av apostelns sista ord kan kanske vara att när vi talar ”för oss själva och för Gud” får det gärna höras även av våra grannar. Däremot bör inte den som leder bön i mikrofon använda tungotalet mer än styckvis, eller när församlingen går in i sång i Anden. Profetiskt tungotal bör vidare vara begränsat till några få tillfällen per möte, så att detta inte tar över predikans roll i gudstjänsten.

Men ärligt talat – när hade vi senast denna typ av problem i Sveriges kristenhet?

Det finns ännu mer att säga om tungotalet, både utifrån Första Korinthierbrevet 14 och andra bibeltexter. Men de här iakttagelserna kan kanske räcka för den här gången. Som sammanfattning vill jag säga följande: Låt oss vara fortsatt nyfikna på Andens manifestationer i våra liv! Låt oss följa apostelns uppmaning att söka de andliga gåvorna. Och låt oss inte hindra tungotalet – det är en bönens ström till uppbyggelse för oss själva, och därmed också för församlingen i stort.

Som Jesu bror Judas formulerar det hela: ”Men ni, mina älskade, ska bygga upp er själva på er allra heligaste tro och be i den helige Ande” (Jud v 20).

Olof Edsinger

[1] Thomas Foster, The Baptism in the Holy Spirit – How you can receive now!, Acacia Press 1985.

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap nr 3 2022

Denna ordning kommer till uttryck redan i Gamla testamentet. I Fjärde Mosebokens tionde kapitel berättas om hur Herren instruerar Mose att tillverka två silvertrumpeter. Syftet med dessa är att kalla samman israeliterna, och det är två situationer som särskilt nämns för detta.

Den första har med uppbrott och strid att göra. ”När ni i ert land drar ut till strid mot någon fiende som angriper er, skall ni blåsa larmsignal i trumpeterna”, säger Herren till Mose. ”Då skall ni bli ihågkomna inför Herrens, er Guds, ansikte, och bli räddade från era fiender” (4 Mos 10:9).

Den andra har med gudstjänst och firande att göra. ”I dagar av glädje, vid era högtider och nymånader, skall ni stöta i trumpeterna vid era brännoffer och gemenskapsoffer”, säger Herren. ”De skall göra att ni blir ihågkomna inför er Gud” (4 Mos 10:10).

Av detta finns det flera intressanta lärdomar att dra. En av de grundläggande är den måhända slitna insikten att Gud är en Gud för både mörka och ljusa dagar. Herren vill vara nära både när det är kamp och strid och när det är glädje och fest.

En något mer utmanande lärdom är att gudsfolkets kallelse i båda dessa situationer är att sätta Herren och hans ordningar främst. Det är inte vilka som helst som enligt lagen hade mandatet att kalla samman Guds folk – utan ”Arons söner, prästerna” (4 Mos 10:8). Och löftet från Gud, både om att strida för sitt folk och om att se till deras offer, bygger på att de kommer samman på hans egen befallning.

De strider och religiösa traditioner som inte har sitt ursprung hos den helige Guden och hans ledning är med andra ord utan verkligt värde. Den sanna välsignelsen finns i det direkta lydnadsförhållandet till Herren, där det är hans vilja och vägledning vi lyssnar till. Ingenting i Skriften tyder på att detta skulle vara mindre sant i vår egen tid.

Kanske kan man också säga att de dubbla trumpetstötarna säger något om vikten av att lyssna in inte bara en – utan alla – de signaler som Herren sänder ut över sitt folk. Ungefär som vi i Nya testamentet kan se att de andliga tjänsterna behöver samverka för att ”bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet” (Ef 4:12–13).

I så fall vill jag här pröva tanken att vi i denna tid behöver lyssna lite extra till å ena sidan evangelisttjänsten och å andra sidan profettjänsten. Det är många som kan intyga att vi i Sverige har en större öppenhet än på länge för det kristna evangeliet. Att människor är mer mottagliga för detta på gator och torg jämfört med några år sedan. Låt oss därför inte missa tillfället att vittna för våra grannar och vänner, att bjuda in till Alphakurser och liknande!

Men parallellt med detta ljuder också en allvarligare ton. Det är profettjänsten som varnar för att långt ifrån allting står väl till i Sveriges kristenhet; som kallar Guds folk till omvändelse och till en återgång till Ordet och till beroendet av Herren.

Dessa ”trumpetstötar” får inte spelas ut mot varandra. Tvärtom är de båda nödvändiga att lyssna till för den som önskar veta vad som ligger på Guds hjärta för den här tiden.

Herren kallar samman sitt folk. Han kallar oss till både högtid och omvändelse, till vittnande och andlig strid. Hör vi – och tar konsekvenserna av – hans signaler?

Vad kan då pandemin sägas uppenbara om den kristna kyrkan? Säkert flera saker, och några har vi redan uppmärksammat här på ledarsidan. Men en av de viktigaste har kanske med kvaliteten på vår lärjungaträning att göra.

För några veckor sedan samlade det allkristna nätverket Exponential Europe två tusen deltagare till vad som från början skulle ha varit en konferens om församlingsutveckling, men som i stället blev ett livesänt event på 130 platser i Europa och Eurasien.

Ett av de mest framträdande temana under dagen var behovet av lärjungaformande kulturer. Alltför lätt, hävdade man, kan det bli så att vi i våra kyrkor och församlingar formar konsumenter snarare än lärjungar som lever ”multiplicerande” liv. Eller så är vi så uppbundna av vår pågående verksamhet att vi i realiteten formar volontärer som kan fylla luckor i våra program snarare än lärjungar som lever ut sin tro i vardagen.

När det gäller multiplikationen hänvisade man bland annat till tre grundläggande bibeltexter. Först och främst missionsbefallningarna enligt Matteusevangeliet och Apostlagärningarna (se Matt 28:18–20 och Apg 1:8). Men också ”multiplikationskallelsen” enligt Andra Timotheosbrevet: ”Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra” (2 Tim 2:2).

Med dessa bibelord som grund påtalade man att vi i kyrkan behöver skapa strategier och kulturer som fokuserar på multiplikation snarare än bara addition. Både som enskilda och som församlingar behöver vi helt enkelt ställa oss frågor som: Vem bjuder jag med mig till församlingen? Vem lärjungatränar jag personligen? Finns det viceledare som kan ta över när vår cellgrupp eller någon annan verksamhet ska delas?

Inte minst texten i Andra Timotheosbrevet är i detta sammanhang intressant. Av det som ibland kallas för ”222-principen” framgår ju att det finns hela fyra led inbyggda i evangelieförmedlingen: 1) Paulus som missionär. 2) Timotheos som mottagare av budskapet. 3) Pålitliga människor som Timotheos skolar in. 4) Andra som blir undervisade av dessa. Multiplikation, helt enkelt!

Angående spänningsfältet mellan volontärer och lärjungar konstaterades att coronapandemin har varit med och avslöjat en av våra allvarligaste brister i Europas kristenhet. I många av våra kyrkor och församlingar är trots allt ”idén” knuten nästan enbart till den pågående verksamheten. Men i tider som dessa – när det inte längre finns någon verksamhet att upprätthålla – blir det som att de naturliga utloppen för tron sätts på paus. Det finns ju, lite krasst, ingenting att göra.

Församlingar som däremot har satsat tid och kraft på att träna medlemmarna i vardagstro och i att bygga hållbara andliga rutiner tycks ha blivit mindre drabbade av pandemin. Även om man inte längre har möjlighet att mötas inom kyrkans väggar kan man praktisera det som redan prioriteras av församlingen och dess ledarskap.

En sista hälsning från Exponential Europe kan därför vara denna: Se till att skapa goda strukturer både för lärjunga- och ledarträning – inte bara för den löpande verksamheten. Det är först då som vi kan räkna med en djupgående andlig växt – och med sann multiplikation. Även under coronapandemin.

Läs på varldenidag.se

Hur påverkar det här våra kristna församlingar? Självklart på en mängd olika sätt. Om vi börjar i den första änden av spektrat, sätter individualismen och sekulariseringen sina spår även inom kyrkans väggar. Ja, man kan till och med argumentera för att sekulariseringen är en följd av utvecklingen i den kristna församlingen.

Det är helt enkelt så att när kyrkan slutar fungera som motkultur, när den inte längre skiljer sig från det omkringliggande samhället, då tar sekulariseringen i samhället fart på allvar. I det här avseendet kan vårt lands sjukdom därför beskrivas som församlingens sjukdom. Och som i alla generationer före oss stavas botemedlet på denna sjukdom o-m-v-ä-n-d-e-l-s-e. I mötet med Guds heliga standard får vi bekänna med Jesajas ord: ”jag är en man med orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar.”

I samma bibeltext finns en lärdom att hämta även för den andra änden av spektrat. Inte heller anpassligheten och konsensustänkandet är nämligen en återspegling av visionen för Guds rike så som den målas upp mellan Bibelns pärmar. När Jesaja möter sin Herre i templet är det som helig och upphöjd han uppenbarar sig – som Kungen och härskarornas Gud. Och i ett sådant möte kan det inte finnas plats vare sig för jantelag eller lagom-anda. Det enda som är tillbörligt är tillbedjan av den Helige.

I Sverige är det populärt att beskriva sig som pragmatiker. Man ska inte ha för stora anspråk eller för yviga övertoner. Lägg dig på en lagom nivå, ta inga onödiga strider, förverkliga de lösningar som skapar minsta möjliga friktion med omgivningen. Den som lever så får applåder av det omkringliggande samhället.

Men tänk om det inte är den måttstocken som Guds folk är kallat att mäta med? Eller för att spetsa till saken: Tänk om det inte är den måttstocken Herren mäter med? Snarare än pragmatism verkar det nämligen som att Gud mer än något annat efterfrågar – gudsfruktan. ”Gudsfruktan är nyttig på allt sätt, för den har löfte om liv, både för den här tiden och den kommande”, skriver Paulus. Inte minst gäller detta för det liv och de prioriteringar som behöver råda i våra församlingar. Några verser tidigare skriver aposteln: ”om jag dröjer vill jag att du ska veta hur man bör bete sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval.”

Om vi som kristna ska kunna förverkliga en sådan kallelse, behöver vi frukta Gud mer än vi fruktar människor. Vi behöver predika och skapa utrymme för en Gud som är helig i allt han säger och gör. Vi behöver inse att det ibland kostar på att representera Kristus i en gudsfrånvänd värld. Och att det är just så som det förväntas vara. ”Kom ihåg vad jag sagt”, säger Jesus: ”tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord.”

Jesu ord utmanar. Och det gäller oavsett om vi befinner oss i den sekulär-individualistiska eller den konsensusinriktade änden av Sverige-spektrat. För att inte tala om när vi samtidigt befinner oss i båda ändar!

Låt oss alltså be och arbeta för att våra församlingar ska vara vad de i realiteten redan är: sanningens pelare och grundval. Låt oss välja gudsfruktans snarare än de rundade hörnens väg. Måhända kommer vi då att erfara mer av Guds heliga närvaro i våra sammankomster?

Läs på varldenidag.se

Eller när vi diskuterar olika sakfrågor. Här brukar det snarare vara Paulus som citeras. ”Störst av allt är kärleken”, säger vi med emfas (jfr 1 Kor 13:13). Och: ”den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen” (Rom 13:8). Underförstått: Om något som vi läser i Bibeln inte stämmer med vår egen bild av Gud och hans kärlek, då är det det senare som gäller. ”Kärleken”, skriver ju Paulus, är ”lagens uppfyllelse”. Och: ”alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv” (Rom 13:10, 9).

Frågan är bara om detta kan ses som en rimlig tillämpning av Nya testamentets budskap. Stämmer det att kärleken är kärnan i den kristna etiken? Och innebär Johannes och Paulus ord att kallelsen till lärjungaskap kan reduceras till en uppmaning att ”älska varandra”? Att vi till och med kan bortse från vad Bibeln har att säga i etiska frågor när det inte harmonierar med vår egen bild av vad som är det ”mest kärleksfulla”?

Jag tror inte det, och för det har jag flera skäl.

För det första är det inte detta som apostlarna skriver. Paulus talar till exempel inte om kärleken som störst av ”allt” – utan som störst av alternativen tro, hopp och kärlek. Och när det gäller buden finns det inga som helst tecken på att dessa för Paulus skulle ha ersatts av kärleksbudet; vad aposteln i stället skriver är att de ”sammanfattas” i detta bud.

För det andra är det inte detta som Jesus säger. Visserligen läser vi i evangelierna att Jesus talar om kärleksbudet som ”det största budet i lagen”. Men varje gång som detta sker, är det i dialog med fariseer och skriftlärda utanför lärjungakretsen. När Jesus vänder sig till sina egna lärjungar är det däremot lydnad och efterföljelse han frågar efter: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).

För det tredje är det flera skrifter i Nya testamentet som helt saknar hänvisningar till kärleken, åtminstone i anslutning till i den kristna etiken. Mest intressant är kanske Apostlagärningarna, som ger ett antal viktiga exempel på den tidiga kristna förkunnelsen. I denna långa bok nämns inte ”kärlek” en enda gång!

När den kristne etikern Richard Hays skrev The Moral Vision of the New Testament – av tidskriften Christianity Today utnämnd till en av 1900-talets viktigaste böcker – tog han fasta på just denna verklighet. I sin bok presenterade han tre sammanfattande fokus för den kristna etiken, nämligen gemenskapen, korset och den nya skapelsen.

Det var ingen slump att Hays valde att inte sätta in kärleken i denna treklang. I tillägg till iakttagelserna ovan hänvisade han nämligen till två avgörande iakttagelser i anslutning till detta. Först och främst, skrev han, kan kärleken inte reduceras till en abstrakt princip i stil med ”allt som sker i kärlek är rätt”. I Nya testamentet är det i stället Jesu korsdöd som konkretiserar kärlekens väsen. ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken”, skriver Johannes. ”Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder” (1 Joh 3:16).

Och lika viktigt: Kärlekens etik, så som den förs fram i vår tid, har i praktiken blivit en ursäkt för etisk relativism. Ungefär som i priderörelsens mantra: ”All kärlek är bra kärlek.” Men, säger Hays: ”Den bibliska berättelsen lär oss att Guds kärlek inte kan reduceras till ’inkluderande’: äkta kärlek kallar oss till omvändelse, disciplin och förvandling … Vi kan bara återvinna kärlekens kraft när vi håller fast vid att kärlekens innebörd behöver upptäckas i Nya testamentets berättelse om Jesus – och därmed, i korset.”

Jag tror att det Richard Hays sätter ord på är viktigt även för oss i Sveriges kristenhet att ta fasta på. Paulus skriver i sin hyllningstext till kärleken: ”Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen” (1 Kor 13:6). På samma sätt behöver vi förkunna ett budskap som ligger i linje med Jesu undervisning i stort – med hans återkommande kallelse till efterföljelse, lydnad och rättfärdighet.

Kärlekens fråga är inte: ”vad känns bra?” eller ”vad bekräftar mig?” Inte heller frågar den sig: ”hur kan vi slipa ned trösklarna?” eller ”vad säger samhället i övrigt?” I stället säger den: ”hur kan vi bli mer och mer formade till vår Mästares likhet?” Eller med Richard Hays sammanfattande fokus: ”hur kan vi bidra till att bygga upp den kristna gemenskapen, hur kan vi bära våra kors och följa Jesus och hur kan vi gestalta den nya skapelsens verklighet i våra egna liv?”

”Gud är kärlek”, skriver Johannes. Men kärleken är inte Gud! Bara om vi lever på ett sätt som gör Jesus och hans kors rättvisa, ger vi uttryck för en sann, kristen etik.

Läs på dagen.se

Själva viljan att göra skillnad med våra liv är dock inte dålig. Tvärtom. Låt mig därför ta tillfället i akt att föreslå ett tiopunktsprogram för revolution för oss som betraktar Jesus Kristus som vår förebild. På ytan något helt annat än de politiska revolutionerna. Men betydligt mer verkningsfullt för den som vill se Guds rike breda ut sig i världen!

1) Bekänn Jesus som Herre och Frälsare. Detta är den viktigaste revolutionära handling som vi kan utföra. Genom den ger vi ett utrymme för Jesu herravälde i våra liv – och vi utmanar de makter, trender och ideologier som försöker ta Guds plats.

2) Ta fasta på Bergspredikans etik. Få texter står i sådan stark kontrast till de politiska revolutionerna – från de inledande saligprisningarna till den avslutande uppmaningen att bygga livet på Jesu ord. När Guds folk tar det här sättet att leva på allvar, kommer de ofrånkomligt att utmana systemet.

3) Lev (även) för andra. I en värld präglad av individualism, konsumism och ”what’s in it for me”, finns det inget som gör sådant starkt intryck som personer som betjänar och ”går den andra milen” för sina medmänniskor.

4) Helga vilodagen. Det viktigaste är inte att vi avsätter just söndagen för detta – även om det bör vara vårt förstahandsalternativ. Men att regelbundet kliva ut ur våra ekorrhjul är en i sanning revolutionär handling – och en livförsäkring både för oss själva och våra nära och kära.

5) Lev enkelt. Det är inte den som har mest prylar när han dör som vinner. Kanske är det i stället när vi odlar dygder som förnöjsamhet och måttlighet som vi på allvar sätter värde på de ägodelar vi faktiskt har?

6) Var måttlig i sociala medier. Visst är det fint att vi med ny teknik kan bygga relationer på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Men glöm inte vikten av att mötas ansikte mot ansikte. Och använd inte Facebook eller Instagram för att marknadsföra dig själv in absurdum. Förnöjsamhet och måttlighet är dygder även när vi rör oss i cyberrymden!

7) Gift dig – eller lev för andra som singel. I en tid när nästan alla väljer att flytta ihop och bo sambo, är det i sanning revolutionerande att gifta sig. ”Äktenskapet ska hållas i ära hos alla”, säger Skriften, och den grundläggande tillämpningen av detta är förstås att praktisera det. Men Bibeln är också tydlig med att vissa har fått en kallelse till singelskap. Glöm bara inte att poängen med detta inte är att leva för sig själv – tvärtom lyfts celibatet fram som en möjlighet till ett självutgivande liv.

8) Ge tionde. Att alltid avsätta (minst) tio procent av sin inkomst är en troshandling, och den bär bud om att revolutionen har fått ett grepp om våra egna hjärtan. Det sista som blir omvänt i en människas liv är plånboken, sa Luther. Tänk att vi kan sätta Herren främst också med våra pengar, samtidigt som vi blir till välsignelse för andra!

9) Var gästfri. Sverige är ensamhushållens förlovade land, och ofta är vi inte ens medvetna om namnen på våra grannar. Kanske är det just du som har fått kallelsen att bryta de kulturella normerna – och bjuda in någon i grannskapet på fika?

10) Avsätt tid för bön och fasta. Få saker kan på ytan verka så improduktiva som dessa. Men just därför hör den tid vi lägger på tillbedjan till de dyrbaraste ögonblicken i våra liv. I bönen och fastan visar vi för Gud, snarare än för våra medmänniskor, vad som är viktigast i livet. På köpet får vi ett genrep inför evigheten, där vi för alltid kommer att skåda hans ansikte.

Läs på varldenidag.se

Detta är förstås både sant och riktigt. Den kristna tron är verkligen gränsöverskridande! Men frågan är om det ena perspektivet behöver utesluta det andra? Det finns nämligen goda skäl att tala även om en typ av nationella kallelser. Eller kanske ännu hellre: nationella mandat. Alltså uppdrag eller ärenden som Gud har tänkt för specifika länder, nationer och/eller folkgrupper.

Ett sätt som detta kan märkas på har med missionen att göra. Just nu är det till exempel tydligt att flera specifika folkgrupper upplever en andlig besökelsetid. Två länder som har uppmärksammats i svenska medier är Nepal och Mongoliet, som från ett extremt svagt utgångsläge har upplevt betydande tillväxt under de senaste decennierna. Nepal har på 60 år gått från nära noll till en miljon kristna; Mongoliet har på 30 år gått från en handfull till 40 000 kristna.

Minst lika intressant är dagens väckelse bland iranier och afghaner. Inte bara för att utgångsläget även i dessa länder är dåligt – att konvertera till kristendomen är belagt med dödsstraff – utan för att väckelsen hos dessa folk har visat sig nå långt utanför de egna nationsgränserna. Missionsforskare talar om en global besökelsetid för iranier och afghaner, som innebär en mottaglighet för evangeliet även när personer därifrån befinner sig på helt andra platser i världen.

Om Gud på detta sätt kan söka vissa länder, och även vissa etniska grupper, borde det alltså inte vara konstigt att han kan fördela delvis olika kallelser och mandat på olika länder. Så frågan är då: Vad finns det för mandat över det land som vi som svenskar råkar bo i? Vad har Sverige för gudomlig kallelse?

En sådan fråga kan inte besvaras på något enkelspårigt sätt. Guds kallelse är alltid mångfaldig, och olika svenskar har blivit tilldelade olika uppdrag från sin Skapare. Men låt oss ändå sätta ord på något som enligt många, inte minst i bönerörelsen, är en specifik kallelse på Sverige som nation – nämligen pionjärskap och att nå ut till nationerna!

Faktum är att detta inte bara träder fram utifrån ett studium av Sveriges missionshistoria. Exempel på väckelser där svenska missionärer har haft ett finger med i spelet kan visserligen mångfaldigas. Men även på helt andra områden har Sverige utmärkt sig i världen. Det svenska musikundret är ett vanligt förekommande exempel. Globala företag som Volvo, IKEA, Ericsson och H&M – för att inte tala om nykomlingar som Spotify och Skype – ett annat. Till och med världens mest följda youtuber var fram till mars i år svensken Felix ”PewDiePie” Kjellberg.

Och så har vi ju de ideologiska frågorna. För även om antalet utsända missionärer har minskat dramatiskt, skulle man med fog kunna säga att antalet svenska ”missionärer” fortfarande är intakt – om än med helt andra budskap än det kristna evangeliet. På många håll i världen är Sverige förknippat med en påstridig vilja att föra vidare den svenska synen på exempelvis genusfrågor och så kallad ”reproduktiv hälsa”. Och även det kan ju betecknas som en form av mission!

Samma mönster går igen om vi tar en titt i backspegeln. För mer än 30 år sedan skrev den svenske bönegeneralen Kjell Sjöberg en bok på temat ”Andliga vikingar”, där han speglade våra förfäders plundringståg ut i Europa mot vår nutida kallelse att sprida evangeliet utöver världen.

Om det är sant att Sverige har en kallelse till pionjärskap och internationell mission, finns det något i detta som Guds folk behöver sträcka sig efter – både i bön och i handling. Om mandatet redan är på plats, är det bara vår brist på tro och kreativitet som sätter gränserna. Finns det några andliga vikingar där ute?

Läs på varldenidag.se

Båda dessa byggprojekt visar sig förenade med kamp, då det finns gott om människor i Jerusalem med omnejd som inte alls är intresserade av en återupprättad judisk stat. Böckerna ger exempel på hur detta motstånd tar sig uttryck, men också på hur folket till slut lyckas ro iland det som först verkade mer eller mindre hopplöst. Både Esra och Nehemja gör klart att detta ytterst måste vara Herrens verk.

Som så ofta annars med Guds ord är det dock så att dessa texter har en förmåga att tala in även i vår egen tid. Både Esra och Nehemja kan nämligen sägas beskriva kärnan i en sann och djupgående reformation.

Budskapet i Esras bok skulle kunna sammanfattas med uttrycket first things first. Bland det första som folket tar sig an när de får återvända efter fångenskapen är nämligen att de återupptar sitt offrande till Herren. Israels offersystem var en av grundplåtarna i deras relation till Herren, och innan detta var på plats var det få andra saker som spelade någon roll. Därav prioritetsordningen – faktum är att det dröjer ytterligare två decennier innan även templet har blivit återuppbyggt.

Nehemja bok, i sin tur, fokuserar på bygget av stadsmuren.Redan i bokens tredje vers möts vi av beskrivningen: ”De som är kvar efter fångenskapen befinner sig i provinsen och lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är nedriven och portarna är nerbrända.” Nehemjas uppdrag blir att ta sig an denna utmaning – något som han mot alla odds lyckas få till på mindre än två månader.

Men Esra och Nehemja är alltså inte bara historieböcker. Var för sig utmanar de några av vår tids allra mest utbredda villfarelser. I Esras fall är udden riktad mot hållningen att yta är viktigare än substans. Vad ska vi med en vacker fasad till – ett imponerande tempel eller en ståtlig kyrkbyggnad – om den inte föregås av sann och innerlig tillbedjan? Vad spelar yttre förmåga eller framgång för roll, om vi i hjärtat inte har det rätt ställt med vår Skapare? Som Jesus säger till den samariska kvinnan: ”Det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha.”

Nehemja, i sin tur, förmedlar insikten om vad som är den andliga reformationens fortsättning. Inte ens en fungerande offertjänst i templet är nämligen nog, så länge som de murar som är tänkta att skyddadenna glödhärd är nedrivna. För att Guds rike ska kunna forma våra liv som det är tänkt, behöver det finnas murar som kan skydda oss från fiendens angrepp. Det behöver finnas både ett innanför och ett utanför.

Magnus Malm talar i ett sammanhang om vår identitet som att den förutsätter både ett ”ja” och ett ”nej”: Ja: vad vi är. Nej: vad vi inte är. Men så konstaterar han: ”Ändå kan det fortfarande på fullt allvar framföras som en trovärdig åsikt att ’den kristna kyrkan definieras inte av sina gränser utan av centrum’. Alltså inte av vad hon säger nej till utan bara av vad hon säger ja till. Fornkyrkan hade uppfattat detta som kvalificerat nonsens.”

Även Nehemja stryker under denna sanning. Mot slutet av sin bok gör han upp med såväl orättfärdiga blandäktenskap som torghandel på sabbatsdagen. Dessa och liknande reformer handlar just om sammanblandningen av heligt och profant – att gränserna inte respekteras.

I dag riskerar samma misstag att upprepas när vi förkunnar Guds rike utan att nämna omvändelsens nödvändighet, eller när vi bygger församling utan någon form av aktivt medlemskap. Utan ett innanför eller ett utanför riskerar helt enkelt det andliga livet att rinna ut i sanden. Arbetet bär liten eller ingen frukt.

Om vår svenska kristenhet ska kunna reformeras finns det mycket att lära av såväl Esra som Nehemja. Hör vad Anden säger till församlingarna!

Områdena som kan behöva reformeras är flera. Vi har nyligen firat minnet av den protestantiska reformationen, med dess betoningar av Skriften, nåden, Kristus och tron. I denna artikel vill vi peka på en annan typ av reformation, nämligen upprättandet av de fem tjänster som vi ser i Nya testamentet: apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Vi är övertygade om att detta är en ödesfråga för församlingen i vår tid – åtminstone om vi ska nå den nivå av mission, evangelisation och församlingsplantering som vi behöver under de kommande åren.

De fem tjänsterna står tillsammans på ett enda ställe i Nya testamentet. Det är Paulus som nämner dem i Efesierbrevets fjärde kapitel, när han skriver om deras roll att utrusta de troende för uppbyggandet av Kristi kropp. Han visar att alla fem behövs om vi ska nå fram till enheten i tron och till en mognad som motsvarar Kristi fullhet (se Ef 4:11–13). Men dessa tjänster och de funktioner de representerar dyker upp på betydligt fler ställen i Skriften. De fem tjänsterna och deras särart spelade en avgörande roll för hur evangeliet blev förkunnat och förkroppsligat i den tidiga kyrkan.

Här tror vi därför att det finns något viktigt att lära. Rent allmänt rymmer Nya testamentet en karismatisk dimension som lyfter fram Guds suveränitet att fördela sina gåvor som han själv vill (se 1 Kor 12:27–30). Denna dimension ska inte spelas ut mot sådant som struktur och organisation – till exempel att församlingen har en präst eller pastor och/eller ett äldsteråd eller en styrelse. Däremot tror vi att vår tids sätt att strukturera församlingslivet ibland riskerar att fjärma oss från Nya testamentets tankar gällande sådant som gåvobaserat ledarskap, de fem tjänsterna och att jobba tillsammans i team.

Konkret upplever vi att våra traditionella strukturer favoriserar två av de fem tjänsterna på ett oproportionerligt sätt – nämligen herden och läraren. Det finns förstås olika orsaker till detta. Delar av kyrkan ifrågasätter till exempel att alla fem tjänsterna fortfarande är i funktion. Särskilt aposteln rationaliseras ofta bort, då man är rädd för att blanda ihop denna tjänst med Jesu ursprungliga tolv apostlar. Rent allmänt kan det också finnas en känsla av att apostlar, profeter och evangelister skapar ”oro” i församlingen. De passar inte in i våra traditionella strukturer, och kan på så sätt röra om lite i grytan.

Men från vår horisont är det alltså viktigt att både tala om och bereda plats för alla fem tjänsterna. Vi betraktar inte dessa som ”positioner”, utan tänker i grunden funktionellt: var för sig representerar de gåvor och kallelser som varje församling behöver bli betjänad av. Om någon av de fem saknas, saknas något viktigt i gemenskapen.

Men varför behöver vi alls sätta ord på detta? Räcker det inte att arbeta som tidigare, utan att göra något väsen av vilka gåvor och tjänster vi har blivit tilldelade? Nej, vi tror faktiskt inte det – av åtminstone tre olika skäl:

• I stora delar av Sveriges kristenhet har herden, och i viss mån läraren, kommit att uppfattas som ”default-läget” i fråga om ett sunt andligt ledarskap. Det är bara genom att synliggöra alla fem tjänsterna som vi kan utmana detta tänkande.
• Till följd av herde- och lärartjänstens monopolställning saknas ofta förebilder för personer med en apostolisk, profetisk eller evangelistisk tjänst. Risken är därmed att de får svårt att se en plats i den etablerade församlingen.
• Till detta kommer frågan om kultur. Om vi vill fånga upp människor med ett mer ”offensivt” mindset behöver detta premieras också i församlingskulturen. Det behöver vara OK att ta initiativ, att experimentera och att ibland också göra misstag. Om normen är att allt måste vara perfekt (läraren) och att ingen får komma i kläm (herden), kommer vi effektivt att skrämma våra pionjärer på flykten!

Vår övertygelse är att Sverige är i stort behov av en ny våg av apostlar, profeter och evangelister. Män och kvinnor som kan plöja nya fåror, som därefter kan brukas av hela församlingen gemensamt. Vilka sammanhang vill anta utmaningen att bidra till det kulturskifte som behövs för att detta ska bli verklighet?

Martin Alexandersson, utvecklingskonsulent EFS
Marina Bratterud, pionjärkonsulent Frälsningsarmén
John Derneborg, pastor i Pingstkyrkan Vänersborg och inspiratör för New Wine Sverige
Olof Edsinger, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Jonas Melin, pionjärkonsulent Svenska Alliansmissionen
Peter Svanberg, samordnare för församlingsgrundande, Equmeniakyrkan Region Öst och Syd
Julia Wellstam, församlingsplanterare Kingdom House Örebro, Evangeliska Frikyrkan

Läs på dagen.se