Ingen annan högtid kan mäta sig med påsken i betydelse. Den är höjdpunkten på det kristna kyrkoåret, och den sätter strålkastarljuset på några av de viktigaste händelser som den här världen har skådat. Om det inte vore för påsken, skulle det inte finnas någon kristen kyrka. Om det inte vore för påsken, skulle vår längtan efter sann och djup gudsgemenskap vara en ouppnåelig dröm.

Men varför är det egentligen så? Varför sätter kyrkan en sådan tillit till en serie händelser som innehåller så många orimligheter? För sanningen är ju den att det passionsdrama som vi den här veckan kommer att stanna upp inför är genomsyrat av svårsmälta inslag: ställföreträdande lidande, försonande död, uppståndelse från de döda …

Det här var något som redan de första kristna brottades med. Paulus skriver i en berömd bibeltext att ”vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap”. Men han lägger också till att ”för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet”.

På vilket sätt kan Jesu död och uppståndelse beskrivas som ”Guds kraft och vishet”? I fråga om uppståndelsen är kanske svaret uppenbart: Genom att uppväcka Jesus från de döda gjorde Gud klart att dödens makt över den här världen är bruten. Uppståndelsen var därmed en bekräftelse av vad som hade skett redan under långfredagen. Den var Guds ”kvitto” på att Jesu död hade haft avsedd effekt.

Så – vad var det egentligen som hände på korset? Varför behövde Jesus dö? På den frågan finns det många olika svar, och det finns inga skäl att spela ut dem mot varandra. Jesu död är både ”kraft” och ”vishet” i det att den gav en lösning på de problem som i och med synden har kommit in i den här världen: Människans främlingskap för Gud. Guds främlingskap för människan. Dödens och djävulens makt över skapelsen. Splittringen av mänskligheten i fraktioner, beroende på sådant som kön, etnicitet och social status.

I hjärtat av allt detta finner vi Gamla och Nya testamentets beskrivningar av Jesu död som en offerdöd. Eller som det också kan uttryckas: Jesu död blev till ”försoning” för oss människor. Därmed ska vi akta oss för att reducera långfredagens händelser till något enbart symboliskt. Jesu död skakade om i den andliga världen på riktigt. Korset ändrade spelplanen för gott.

Till de utmanande sidorna i det här budskapet hör att försoningen är en kraft i två diametralt olika riktningar. Enligt Bibeln berör den nämligen både djävulen och Gud. Det viktigaste vapen som den Onde är i besittning av – möjligheten att anklaga oss för vår synd – vreds i och med Jesu försoningsdöd honom ur händerna. Men på korset talar också Bibeln om att Guds vrede över synden fick sitt rättmätiga utlopp. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv”, skriver Paulus. Och i ett annat sammanhang: ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe.”

Som hela världens domare vore det i längden omöjligt för Gud att visa överseende med synden. Även den synd som bor i ditt och mitt hjärta behöver därför tas om hand. Den behöver dömas – och den behöver sonas. Just detta är vad som skedde i och med den första påsken. ”Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten”, skriver Petrus. ”Genom hans sår är ni helade.”

Kan det vara värt ett halleluja?

Ursprungligen publicerad som ledartext i tidningen Världen idag

Många olika förslag på hur vi ska hantera, och allra helst förebygga, denna situation har presenterats. Som exempel kan jag helhjärtat stämma in i Stefan Gustavssons brandtal om behovet av att rusta våra ungdomar för attackerna ”från olika icke-kristna världsbilder, främst ateistisk naturalism och radikal relativism” (Dagen 19/8). Likt Leif Carlsson och Rebecka Söderbladh (Dagen 10/7 och 17/7) oroas jag också av den trend inom pastorskåren i stort som gör gällande att synden i första hand har kommit att betraktas som en privat angelägenhet. För, som de så klokt konstaterar: ”Så länge Kyrkan tiger om hur människan ska förhålla sig till gott och ont, kommer någon annan ta det inflytandet.”

Om jag får spinna vidare lite på dessa uttalanden vill jag i den här insändaren föra fram tesen att det kanske största problemet när det gäller flykten av unga vuxna från den kristna församlingen är att vi har underskattat de krafter som vi faktiskt har att kämpa emot i dagens samhälle. Annorlunda uttryckt: Att vi har varit för flata i relation till avgudarna.

Avgud kanske är ett förlegat ord i vår tid, men i Bibeln är det vanligt förekommande. Allt som riskerar att ta Guds plats som nummer ett i våra liv är nämligen enligt Skriften en potentiell avgud. Detta är också bakgrunden till Nya testamentets betoning av vår bekännelse av Jesus som Herre. En herre är ju den som man sätter högst i sitt liv. Den som tillåts putta ned alla andra saker, ideologier, trender och – ja – gudar till andra, tredje eller till och med sista plats.

I vår kultur är många avgudar av ett annat slag än på Bibelns tid. Vi går inte till tempel med förgyllda statyer för att offra eller tända vår rökelse. Men att det finns starka krafter som utövar sin dragningskraft på oss alla behöver det inte råda något tvivel om. Allra mest påfallande är kanske den självförgudning som är så central i den postmoderna kulturen. Det är hela tiden våra egna känslor och upplevelser som betraktas som viktigast. Var och en har sin egen sanning. Kunden har alltid rätt. Är det över huvud taget möjligt att följa Jesus i dag utan att på djupet utmana denna självcentreringens avgud?

Och så har vi ju detta med pengar. Jesus talar i sin liknelse om såningsmannen om hur ”världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter annat kommer in och kväver ordet så att det blir utan frukt” (Markusevangeliet 4:19). Hur ofta predikas detta budskap så att det når in i hjärteroten på oss som sitter i kyrkbänkarna? ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon”, säger Jesus (Matteusevangeliet 6:24). Litar vi på honom, eller viftar vi bort allvaret i hans ord?

För att fullfölja den klassiska treklangen behöver vi säga något också om sex. Lika ofta som Nya testamentet varnar för girighet, varnar det för otukt eller sexuell omoral – hela 90 gånger vardera. Vad innebär detta för oss som kyrka, i en tid där det sekulära samhällets profeter basunerar ut att ”all kärlek är bra kärlek”? Och är det verkligen en slump att så många som börjar kompromissa med Guds vilja på det här området brukar glida ut i församlingens periferi – och inte sällan lämna gemenskapen helt och hållet?

Hur obekvämt det än kan låta tror jag att vi behöver inse att det står en kamp om varje människas själ. En kamp som ytterst handlar om Gud och djävul, himmel och helvete, och som tar sig uttryck just genom de makter som enligt Guds ord är verksamma bakom kulisserna (se Efesierbrevet 6:10–18).

Om vi som församling inte utmanar dessa makter, och ger praktiska råd för hur vi i vardagen kan stå emot när de lockar oss bort från Jesu absoluta herravälde – då kommer vi att förlora. Konkret tror jag att vi behöver se en renässans i våra församlingar för sådana centrala kristna begrepp som ödmjukhet, underordning, enkelhet, givande och sexuell renhet.

Alternativet till detta är att vi får se ännu en generation vända sin Frälsare ryggen. I alla fall är det vad jag själv befarar.

Ursprungligen publicerad som debattartikel i tidningen Dagen

För en muntlig undervisning på detta tema, se följande inspelning från Lapplandsveckan 2016:

Vi är många som inte låter oss imponeras av detta resonemang. Men förutom att det är teologiskt tveksamt vilar det på en premiss som jag tycker har fått betydligt mindre uppmärksamhet än den förtjänar. Nämligen att budskapet om Jesus som enda vägen till Gud skulle vara begränsat till ovanstående citat ur Johannes 14:6. Sanningen är nämligen den motsatta: det är en central del av hela den bibliska uppenbarelsen.

Vissa exempel på detta är mer uppenbara än andra. Apostlarnas försäkran att ”Hos ingen annan finns frälsningen” (Apg 4:12) hör till de mest kända. Men minst lika tydliga får man väl betrakta lärjungen Johannes ord i sitt första brev: ”Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern” (1 Joh 2:23).

Särskilt intressant är den ”helgardering” som Johannes här gör, genom att han väljer att proklamera Jesu unicitet i både positiv och negativ mening. Det kan väl inte bara vara en ”tolkningsfråga” vad han vill få sagt med sitt sätt att formulera sig? Johannes ord har en särskild laddning med tanke på att ett av dagens flitigast citerade bibelord i Svenska kyrkan – ”Gud är kärlek” – och även Jackeléns eget valspråk – ”Gud är större” – är hämtade ur precis samma brev i Nya testamentet (1 Joh 4:8, 3:20). Man kan väl inte hävda att de senare citaten är att betrakta som universella sanningar, samtidigt som det förra endast gäller för dem som redan är kristna?

Apropå det härliga uttrycket att ”Gud är kärlek” så förekommer detta endast i detta brev i hela Guds ord. Uttrycket att Gud är helig används däremot mer än 600 gånger i Bibeln, och flera gånger med direkt syftning på Jesus (se t ex Mark 1:24). Att Jesus är helig betyder att han är upphöjd, avskild, unik. Alltså att han – precis som Jahve i Gamla testamentet – är att beskriva som ”one of a kind”; som den ende som är värd både vår tillbedjan och vår lydnad. Annorlunda uttryckt: att han (i bestämd form) är vägen, sanningen och livet.

Helt följdriktigt möter vi detta budskap gång på gång i Nya testamentet. Med olika bilder och formuleringar låter författarna oss förstå att Jesus är unik i det att:

• ingen annan är utan synd (Hebr 4:15)
• ingen annan kan medla mellan Gud och människor (1 Tim 2:5).
• ingen annan har offrat sig för att bära våra synder (Hebr 9:27-28)
• ingen annan uppfyller Gamla testamentets löften och profetior (Luk 24:27; 2 Kor 1:20)
• ingen annan döper i helig Ande (Matt 3:11)
• ingen annan ska döma oss på den yttersta dagen (Joh 5:22-23)
• ingen annan har nycklarna till döden och dödsriket (Upp 1:18)
• ingen annan är värd vår tillbedjan (Fil 2:9-11)

Listan skulle kunna göras längre. ”Allt är skapat genom honom och till honom”, skriver Paulus (Kol 1:16). Och när vi en dag ska göra räkenskap inför vår Skapare är det i själva verket vår relation till Skaparens Son som kommer att stå i fokus (Matt 7:23). Faktum är att det eviga livet i sig kan definieras som att känna Gud och hans Son Jesus Kristus (Joh 17:3). I Bibelns sista bok går därför Jesus under beteckningen ”konungarnas Konung och herrarnas Herre” (Upp 19:16). Alltså: Jesus är i alla avseenden unik. Han står över allt och alla. Bara han kan rädda oss från syndens, dödens och djävulens makt.

För dem som förnekar dessa generella anspråk gällande Jesu person och frälsningsverk finns det olika sätt att hantera de bibeltexter som förkunnar hans unika ställning. Ett är att likt Jackelén försöka bortförklara vad som står. Ett annat är att säga att det också finns ”andra perspektiv” i Bibeln. Men även om det finns några få bibelställen som skulle kunna tolkas i en annan riktning (t ex att ”Gud skall vara allt i alla”, 1 Kor 15: 28) – hur trovärdigt är det egentligen att driva denna tolkning i ljuset av ovanstående utsagor?

Nej, teologiska krumbukter skapar inte någon trovärdighet vare sig inåt eller utåt. Låt oss i stället lita på det som kyrkan i alla tider har hävdat. Våga tro att Jesus Kristus är unik inte bara för dem som tror på honom (subjektivt) – utan att han i alla avseenden är unik (objektivt). Att det helt enkelt är av avgörande betydelse om vi tror på honom eller inte. Inget annat förhållningssätt gör Jesus och Nya testamentets författare rättvisa.

Ursprungligen publicerad som debattartikel i tidningen Dagen

För en muntlig undervisning på detta tema, se följande inspelning från Lapplandsveckan 2016: