Vad kan då pandemin sägas uppenbara om den kristna kyrkan? Säkert flera saker, och några har vi redan uppmärksammat här på ledarsidan. Men en av de viktigaste har kanske med kvaliteten på vår lärjungaträning att göra.

För några veckor sedan samlade det allkristna nätverket Exponential Europe två tusen deltagare till vad som från början skulle ha varit en konferens om församlingsutveckling, men som i stället blev ett livesänt event på 130 platser i Europa och Eurasien.

Ett av de mest framträdande temana under dagen var behovet av lärjungaformande kulturer. Alltför lätt, hävdade man, kan det bli så att vi i våra kyrkor och församlingar formar konsumenter snarare än lärjungar som lever ”multiplicerande” liv. Eller så är vi så uppbundna av vår pågående verksamhet att vi i realiteten formar volontärer som kan fylla luckor i våra program snarare än lärjungar som lever ut sin tro i vardagen.

När det gäller multiplikationen hänvisade man bland annat till tre grundläggande bibeltexter. Först och främst missionsbefallningarna enligt Matteusevangeliet och Apostlagärningarna (se Matt 28:18–20 och Apg 1:8). Men också ”multiplikationskallelsen” enligt Andra Timotheosbrevet: ”Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra” (2 Tim 2:2).

Med dessa bibelord som grund påtalade man att vi i kyrkan behöver skapa strategier och kulturer som fokuserar på multiplikation snarare än bara addition. Både som enskilda och som församlingar behöver vi helt enkelt ställa oss frågor som: Vem bjuder jag med mig till församlingen? Vem lärjungatränar jag personligen? Finns det viceledare som kan ta över när vår cellgrupp eller någon annan verksamhet ska delas?

Inte minst texten i Andra Timotheosbrevet är i detta sammanhang intressant. Av det som ibland kallas för ”222-principen” framgår ju att det finns hela fyra led inbyggda i evangelieförmedlingen: 1) Paulus som missionär. 2) Timotheos som mottagare av budskapet. 3) Pålitliga människor som Timotheos skolar in. 4) Andra som blir undervisade av dessa. Multiplikation, helt enkelt!

Angående spänningsfältet mellan volontärer och lärjungar konstaterades att coronapandemin har varit med och avslöjat en av våra allvarligaste brister i Europas kristenhet. I många av våra kyrkor och församlingar är trots allt ”idén” knuten nästan enbart till den pågående verksamheten. Men i tider som dessa – när det inte längre finns någon verksamhet att upprätthålla – blir det som att de naturliga utloppen för tron sätts på paus. Det finns ju, lite krasst, ingenting att göra.

Församlingar som däremot har satsat tid och kraft på att träna medlemmarna i vardagstro och i att bygga hållbara andliga rutiner tycks ha blivit mindre drabbade av pandemin. Även om man inte längre har möjlighet att mötas inom kyrkans väggar kan man praktisera det som redan prioriteras av församlingen och dess ledarskap.

En sista hälsning från Exponential Europe kan därför vara denna: Se till att skapa goda strukturer både för lärjunga- och ledarträning – inte bara för den löpande verksamheten. Det är först då som vi kan räkna med en djupgående andlig växt – och med sann multiplikation. Även under coronapandemin.

Läs på varldenidag.se

Hur påverkar det här våra kristna församlingar? Självklart på en mängd olika sätt. Om vi börjar i den första änden av spektrat, sätter individualismen och sekulariseringen sina spår även inom kyrkans väggar. Ja, man kan till och med argumentera för att sekulariseringen är en följd av utvecklingen i den kristna församlingen.

Det är helt enkelt så att när kyrkan slutar fungera som motkultur, när den inte längre skiljer sig från det omkringliggande samhället, då tar sekulariseringen i samhället fart på allvar. I det här avseendet kan vårt lands sjukdom därför beskrivas som församlingens sjukdom. Och som i alla generationer före oss stavas botemedlet på denna sjukdom o-m-v-ä-n-d-e-l-s-e. I mötet med Guds heliga standard får vi bekänna med Jesajas ord: ”jag är en man med orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar.”

I samma bibeltext finns en lärdom att hämta även för den andra änden av spektrat. Inte heller anpassligheten och konsensustänkandet är nämligen en återspegling av visionen för Guds rike så som den målas upp mellan Bibelns pärmar. När Jesaja möter sin Herre i templet är det som helig och upphöjd han uppenbarar sig – som Kungen och härskarornas Gud. Och i ett sådant möte kan det inte finnas plats vare sig för jantelag eller lagom-anda. Det enda som är tillbörligt är tillbedjan av den Helige.

I Sverige är det populärt att beskriva sig som pragmatiker. Man ska inte ha för stora anspråk eller för yviga övertoner. Lägg dig på en lagom nivå, ta inga onödiga strider, förverkliga de lösningar som skapar minsta möjliga friktion med omgivningen. Den som lever så får applåder av det omkringliggande samhället.

Men tänk om det inte är den måttstocken som Guds folk är kallat att mäta med? Eller för att spetsa till saken: Tänk om det inte är den måttstocken Herren mäter med? Snarare än pragmatism verkar det nämligen som att Gud mer än något annat efterfrågar – gudsfruktan. ”Gudsfruktan är nyttig på allt sätt, för den har löfte om liv, både för den här tiden och den kommande”, skriver Paulus. Inte minst gäller detta för det liv och de prioriteringar som behöver råda i våra församlingar. Några verser tidigare skriver aposteln: ”om jag dröjer vill jag att du ska veta hur man bör bete sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval.”

Om vi som kristna ska kunna förverkliga en sådan kallelse, behöver vi frukta Gud mer än vi fruktar människor. Vi behöver predika och skapa utrymme för en Gud som är helig i allt han säger och gör. Vi behöver inse att det ibland kostar på att representera Kristus i en gudsfrånvänd värld. Och att det är just så som det förväntas vara. ”Kom ihåg vad jag sagt”, säger Jesus: ”tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord.”

Jesu ord utmanar. Och det gäller oavsett om vi befinner oss i den sekulär-individualistiska eller den konsensusinriktade änden av Sverige-spektrat. För att inte tala om när vi samtidigt befinner oss i båda ändar!

Låt oss alltså be och arbeta för att våra församlingar ska vara vad de i realiteten redan är: sanningens pelare och grundval. Låt oss välja gudsfruktans snarare än de rundade hörnens väg. Måhända kommer vi då att erfara mer av Guds heliga närvaro i våra sammankomster?

Läs på varldenidag.se

Eller när vi diskuterar olika sakfrågor. Här brukar det snarare vara Paulus som citeras. ”Störst av allt är kärleken”, säger vi med emfas (jfr 1 Kor 13:13). Och: ”den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen” (Rom 13:8). Underförstått: Om något som vi läser i Bibeln inte stämmer med vår egen bild av Gud och hans kärlek, då är det det senare som gäller. ”Kärleken”, skriver ju Paulus, är ”lagens uppfyllelse”. Och: ”alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv” (Rom 13:10, 9).

Frågan är bara om detta kan ses som en rimlig tillämpning av Nya testamentets budskap. Stämmer det att kärleken är kärnan i den kristna etiken? Och innebär Johannes och Paulus ord att kallelsen till lärjungaskap kan reduceras till en uppmaning att ”älska varandra”? Att vi till och med kan bortse från vad Bibeln har att säga i etiska frågor när det inte harmonierar med vår egen bild av vad som är det ”mest kärleksfulla”?

Jag tror inte det, och för det har jag flera skäl.

För det första är det inte detta som apostlarna skriver. Paulus talar till exempel inte om kärleken som störst av ”allt” – utan som störst av alternativen tro, hopp och kärlek. Och när det gäller buden finns det inga som helst tecken på att dessa för Paulus skulle ha ersatts av kärleksbudet; vad aposteln i stället skriver är att de ”sammanfattas” i detta bud.

För det andra är det inte detta som Jesus säger. Visserligen läser vi i evangelierna att Jesus talar om kärleksbudet som ”det största budet i lagen”. Men varje gång som detta sker, är det i dialog med fariseer och skriftlärda utanför lärjungakretsen. När Jesus vänder sig till sina egna lärjungar är det däremot lydnad och efterföljelse han frågar efter: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).

För det tredje är det flera skrifter i Nya testamentet som helt saknar hänvisningar till kärleken, åtminstone i anslutning till i den kristna etiken. Mest intressant är kanske Apostlagärningarna, som ger ett antal viktiga exempel på den tidiga kristna förkunnelsen. I denna långa bok nämns inte ”kärlek” en enda gång!

När den kristne etikern Richard Hays skrev The Moral Vision of the New Testament – av tidskriften Christianity Today utnämnd till en av 1900-talets viktigaste böcker – tog han fasta på just denna verklighet. I sin bok presenterade han tre sammanfattande fokus för den kristna etiken, nämligen gemenskapen, korset och den nya skapelsen.

Det var ingen slump att Hays valde att inte sätta in kärleken i denna treklang. I tillägg till iakttagelserna ovan hänvisade han nämligen till två avgörande iakttagelser i anslutning till detta. Först och främst, skrev han, kan kärleken inte reduceras till en abstrakt princip i stil med ”allt som sker i kärlek är rätt”. I Nya testamentet är det i stället Jesu korsdöd som konkretiserar kärlekens väsen. ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken”, skriver Johannes. ”Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder” (1 Joh 3:16).

Och lika viktigt: Kärlekens etik, så som den förs fram i vår tid, har i praktiken blivit en ursäkt för etisk relativism. Ungefär som i priderörelsens mantra: ”All kärlek är bra kärlek.” Men, säger Hays: ”Den bibliska berättelsen lär oss att Guds kärlek inte kan reduceras till ’inkluderande’: äkta kärlek kallar oss till omvändelse, disciplin och förvandling … Vi kan bara återvinna kärlekens kraft när vi håller fast vid att kärlekens innebörd behöver upptäckas i Nya testamentets berättelse om Jesus – och därmed, i korset.”

Jag tror att det Richard Hays sätter ord på är viktigt även för oss i Sveriges kristenhet att ta fasta på. Paulus skriver i sin hyllningstext till kärleken: ”Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen” (1 Kor 13:6). På samma sätt behöver vi förkunna ett budskap som ligger i linje med Jesu undervisning i stort – med hans återkommande kallelse till efterföljelse, lydnad och rättfärdighet.

Kärlekens fråga är inte: ”vad känns bra?” eller ”vad bekräftar mig?” Inte heller frågar den sig: ”hur kan vi slipa ned trösklarna?” eller ”vad säger samhället i övrigt?” I stället säger den: ”hur kan vi bli mer och mer formade till vår Mästares likhet?” Eller med Richard Hays sammanfattande fokus: ”hur kan vi bidra till att bygga upp den kristna gemenskapen, hur kan vi bära våra kors och följa Jesus och hur kan vi gestalta den nya skapelsens verklighet i våra egna liv?”

”Gud är kärlek”, skriver Johannes. Men kärleken är inte Gud! Bara om vi lever på ett sätt som gör Jesus och hans kors rättvisa, ger vi uttryck för en sann, kristen etik.

Läs på dagen.se

Själva viljan att göra skillnad med våra liv är dock inte dålig. Tvärtom. Låt mig därför ta tillfället i akt att föreslå ett tiopunktsprogram för revolution för oss som betraktar Jesus Kristus som vår förebild. På ytan något helt annat än de politiska revolutionerna. Men betydligt mer verkningsfullt för den som vill se Guds rike breda ut sig i världen!

1) Bekänn Jesus som Herre och Frälsare. Detta är den viktigaste revolutionära handling som vi kan utföra. Genom den ger vi ett utrymme för Jesu herravälde i våra liv – och vi utmanar de makter, trender och ideologier som försöker ta Guds plats.

2) Ta fasta på Bergspredikans etik. Få texter står i sådan stark kontrast till de politiska revolutionerna – från de inledande saligprisningarna till den avslutande uppmaningen att bygga livet på Jesu ord. När Guds folk tar det här sättet att leva på allvar, kommer de ofrånkomligt att utmana systemet.

3) Lev (även) för andra. I en värld präglad av individualism, konsumism och ”what’s in it for me”, finns det inget som gör sådant starkt intryck som personer som betjänar och ”går den andra milen” för sina medmänniskor.

4) Helga vilodagen. Det viktigaste är inte att vi avsätter just söndagen för detta – även om det bör vara vårt förstahandsalternativ. Men att regelbundet kliva ut ur våra ekorrhjul är en i sanning revolutionär handling – och en livförsäkring både för oss själva och våra nära och kära.

5) Lev enkelt. Det är inte den som har mest prylar när han dör som vinner. Kanske är det i stället när vi odlar dygder som förnöjsamhet och måttlighet som vi på allvar sätter värde på de ägodelar vi faktiskt har?

6) Var måttlig i sociala medier. Visst är det fint att vi med ny teknik kan bygga relationer på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Men glöm inte vikten av att mötas ansikte mot ansikte. Och använd inte Facebook eller Instagram för att marknadsföra dig själv in absurdum. Förnöjsamhet och måttlighet är dygder även när vi rör oss i cyberrymden!

7) Gift dig – eller lev för andra som singel. I en tid när nästan alla väljer att flytta ihop och bo sambo, är det i sanning revolutionerande att gifta sig. ”Äktenskapet ska hållas i ära hos alla”, säger Skriften, och den grundläggande tillämpningen av detta är förstås att praktisera det. Men Bibeln är också tydlig med att vissa har fått en kallelse till singelskap. Glöm bara inte att poängen med detta inte är att leva för sig själv – tvärtom lyfts celibatet fram som en möjlighet till ett självutgivande liv.

8) Ge tionde. Att alltid avsätta (minst) tio procent av sin inkomst är en troshandling, och den bär bud om att revolutionen har fått ett grepp om våra egna hjärtan. Det sista som blir omvänt i en människas liv är plånboken, sa Luther. Tänk att vi kan sätta Herren främst också med våra pengar, samtidigt som vi blir till välsignelse för andra!

9) Var gästfri. Sverige är ensamhushållens förlovade land, och ofta är vi inte ens medvetna om namnen på våra grannar. Kanske är det just du som har fått kallelsen att bryta de kulturella normerna – och bjuda in någon i grannskapet på fika?

10) Avsätt tid för bön och fasta. Få saker kan på ytan verka så improduktiva som dessa. Men just därför hör den tid vi lägger på tillbedjan till de dyrbaraste ögonblicken i våra liv. I bönen och fastan visar vi för Gud, snarare än för våra medmänniskor, vad som är viktigast i livet. På köpet får vi ett genrep inför evigheten, där vi för alltid kommer att skåda hans ansikte.

Läs på varldenidag.se

Båda dessa byggprojekt visar sig förenade med kamp, då det finns gott om människor i Jerusalem med omnejd som inte alls är intresserade av en återupprättad judisk stat. Böckerna ger exempel på hur detta motstånd tar sig uttryck, men också på hur folket till slut lyckas ro iland det som först verkade mer eller mindre hopplöst. Både Esra och Nehemja gör klart att detta ytterst måste vara Herrens verk.

Som så ofta annars med Guds ord är det dock så att dessa texter har en förmåga att tala in även i vår egen tid. Både Esra och Nehemja kan nämligen sägas beskriva kärnan i en sann och djupgående reformation.

Budskapet i Esras bok skulle kunna sammanfattas med uttrycket first things first. Bland det första som folket tar sig an när de får återvända efter fångenskapen är nämligen att de återupptar sitt offrande till Herren. Israels offersystem var en av grundplåtarna i deras relation till Herren, och innan detta var på plats var det få andra saker som spelade någon roll. Därav prioritetsordningen – faktum är att det dröjer ytterligare två decennier innan även templet har blivit återuppbyggt.

Nehemja bok, i sin tur, fokuserar på bygget av stadsmuren.Redan i bokens tredje vers möts vi av beskrivningen: ”De som är kvar efter fångenskapen befinner sig i provinsen och lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är nedriven och portarna är nerbrända.” Nehemjas uppdrag blir att ta sig an denna utmaning – något som han mot alla odds lyckas få till på mindre än två månader.

Men Esra och Nehemja är alltså inte bara historieböcker. Var för sig utmanar de några av vår tids allra mest utbredda villfarelser. I Esras fall är udden riktad mot hållningen att yta är viktigare än substans. Vad ska vi med en vacker fasad till – ett imponerande tempel eller en ståtlig kyrkbyggnad – om den inte föregås av sann och innerlig tillbedjan? Vad spelar yttre förmåga eller framgång för roll, om vi i hjärtat inte har det rätt ställt med vår Skapare? Som Jesus säger till den samariska kvinnan: ”Det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha.”

Nehemja, i sin tur, förmedlar insikten om vad som är den andliga reformationens fortsättning. Inte ens en fungerande offertjänst i templet är nämligen nog, så länge som de murar som är tänkta att skyddadenna glödhärd är nedrivna. För att Guds rike ska kunna forma våra liv som det är tänkt, behöver det finnas murar som kan skydda oss från fiendens angrepp. Det behöver finnas både ett innanför och ett utanför.

Magnus Malm talar i ett sammanhang om vår identitet som att den förutsätter både ett ”ja” och ett ”nej”: Ja: vad vi är. Nej: vad vi inte är. Men så konstaterar han: ”Ändå kan det fortfarande på fullt allvar framföras som en trovärdig åsikt att ’den kristna kyrkan definieras inte av sina gränser utan av centrum’. Alltså inte av vad hon säger nej till utan bara av vad hon säger ja till. Fornkyrkan hade uppfattat detta som kvalificerat nonsens.”

Även Nehemja stryker under denna sanning. Mot slutet av sin bok gör han upp med såväl orättfärdiga blandäktenskap som torghandel på sabbatsdagen. Dessa och liknande reformer handlar just om sammanblandningen av heligt och profant – att gränserna inte respekteras.

I dag riskerar samma misstag att upprepas när vi förkunnar Guds rike utan att nämna omvändelsens nödvändighet, eller när vi bygger församling utan någon form av aktivt medlemskap. Utan ett innanför eller ett utanför riskerar helt enkelt det andliga livet att rinna ut i sanden. Arbetet bär liten eller ingen frukt.

Om vår svenska kristenhet ska kunna reformeras finns det mycket att lära av såväl Esra som Nehemja. Hör vad Anden säger till församlingarna!

Den andliga urskiljningen plats inom själavården är ett stort ämne, och här och nu vill jag smalna av det till fyra konkreta områden som vi som själavårdare behöver ha koll på, och som vi har fått ett antal specifika nycklar för att hantera. Allt enligt Jesu ord i Lukasevangeliet: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren” (Luk 4:18–19).

Det första vi behöver ha förmågan att urskilja i den kristna själavården är synden. Synd handlar om sådant som vi har sagt, gjort och tänkt som står i konflikt med Guds vilja. Men det handlar också om ett djupare skikt i vår personlighet – nämligen vår vilja att försöka klara oss på egen hand, utan Gud och den kristna församlingen. Synden i den senare betydelsen yttrar sig i sådant som stolthet, egoism, självrättfärdighet och en vilja att vara våra egna herrar. När dessa saker kommer upp till ytan behöver vi därför bekänna dem för vad de är, och som själavårdare får vi sedan tillsäga den vi talar med syndernas förlåtelse. All kristen upprättelse värd namnet behöver ta synden och dess destruktiva kraft på allvar.

Det andra området som vi kan behöva urskilja är våra sår. Sår kan vara av olika slag, och de kan handla både om sådant vi själva har skuld till och sådant vi har utsatts för av andra. I många situationer är det våra sår snarare än våra synder som känns mest påträngande. Såren gör ju så ont! Dessutom lever vi i en tid då många brottas med sin egen självbild, med följden att skammen eller känslan av att inte duga upplevs som betydligt mer akut än det som vi har sagt, gjort eller tänkt som är fel. Genom detta kan man därmed säga att två olika problem kan uppstå. Det första är att vi bagatelliserar synden, eftersom vi upplever skammen och vår dåliga självbild som något mycket värre. Vi ber om förståelse i stället för förlåtelse. Det andra är att vi får kyrkans tal om synden om bakfoten, så att vi börjar be om förlåtelse för våra sår i stället för våra synder. Sår ska vi dock inte be om förlåtelse för – där ska vi i stället be om och verka för helande.

Det tredje området, som också knyter an till Jesu ord ur Lukasevangeliet, är olika former av bindningar. Dessa kan vara av olika karaktär. Goda bindningar är sådana som vi har till exempelvis våra föräldrar och vår äkta hälft, och som har med vår unika relation till dem att göra. Både dessa och andra relationer kan dock även inbegripa negativa bindningar. Det kan handla om personer som på ett orättfärdigt sätt har dominerat oss, om destruktiva mönster i vår uppväxtfamilj, om mobbning eller om fysiska/psykiska/sexuella/andliga övergrepp. Negativa bindningar avslöjas genom reaktioner som: ”Trots att jag är gift sedan tio år kan jag inte fatta några viktiga beslut utan att först fråga min mamma.” ”Jag får panik bara jag tänker på den där personen.” ”Hans ord förföljer mig fortfarande.” När bindningar som dessa kommer upp till ytan behöver vi som själavårdare vara lyhörda. Frihet från bindningar till andra människor – eller kanske till ett illasinnat ord eller omdöme – kan vara en process, men ofta är det ändå så att de första stegen till frihet handlar om att förlåta dem som har gjort oss illa. Därefter kan vi som själavårdare be att Jesus själv ska kliva in och klippa sådana band som sätter en negativ prägel på våra liv. Han har ju kommit hit till jorden just för att ”ropa ut frihet för de fångna” och ”ge de betryckta frihet”.

Ett fjärde område som vi behöver urskilja i den kristna själavården, och som ibland kan vara lik den typ av mänskliga bindningar som vi nu har varit inne på, är det som handlar om demonisk aktivitet. Till de onda andarnas främsta kännetecken hör ju just att de binder sina offer, och detta kan ske på flera olika sätt – av vilka ”besättelse” är både det grövsta och minst vanliga. Den kristna befrielsetjänsten vore värd en helt egen artikelserie, men några saker som kan vara värda att påpeka är dessa:

• Onda andar kan bara få ett grepp om en människa om de på något sätt har blivit inbjudna. Ett viktigt moment i all befrielsetjänst är därför att avslöja rötterna till det onda. Detta kan ske både genom samtal och den helige Andes tilltal – och ofta dessa två i kombination.
• Demonisering kan gå hand i hand med, men är inte detsamma som, psykisk sjukdom. Det är djupt olyckligt när man i själavården inte har sett skillnaden på dessa fenomen.
• Demonisering kan förväxlas med sådana saker som förbannelser, generationssynd och själsliga låsningar. Även här är vi därför i behov av urskiljningens särskilda nådegåva (jfr 1 Kor 12:10).

Vi människor är komplicerade varelser, och vi lever i en komplicerad värld. Det är själavårdens tjusning såväl som dess vånda att på rätt sätt kunna urskilja vad som är vad i det som sätter sin prägel på våra liv. Djupast sett handlar förstås detta om att det bara är med rätt diagnos som vi kan förmedla den läkedom som är oss given genom Kristi kors. Hos honom finns både förlåtelse, helande och befrielse. Tack gode Gud för det!

I Femte Moseboken ges en ganska rak och enkel beskrivning av hur det profetiska ska prövas: En profet som uppmanar till avgudadyrkan och/eller vars profetior inte går i uppfyllelse är att betrakta som falsk, medan den som talar sant om såväl Gud som framtiden är äkta (se 5 Mos 13:1–5; 18:21–22). I Nya testamentet har det profetiska en delvis annan funktion, och fungerar även på en annan ”nivå” än Gamla testamentets profeter. Inte minst viktigt är förstås att Nya testamentet talar om hela gudsfolket som fyllda av den helige Ande, och därmed också som potentiella profeter (se Apg 2:17–18; 1 Kor 14:1, 5, 24–25). Helt följdriktigt inbjuder apostlarna församlingen som helhet att pröva det profetiska (se 1 Kor 14:29). Som Paulus skriver till de troende i Thessaloniki: ”Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont” (1 Thess 5:19–22).

Hur ska då detta prövande gå till? På denna fråga finns det flera olika svar. Men det överlägset viktigaste kriteriet är ändå att det stämmer med Guds ord. Gud Ande säger aldrig emot sig själv, och såväl profetian som förkunnelsen i allmänhet behöver därför vara i samklang med de heliga Skrifterna. Jag återkommer till detta om en stund.

Ett annat kriterium för den sanna profetian är att den bygger upp församlingen. ”[N]är ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse” (1 Kor 14:26). Att någonting är till uppbyggelse betyder inte att det måste vara uppmuntrande i något slags glättig mening – ibland kan ju Gud behöva varna eller gå till rätta med sitt folk. Men sann profetia har alltid som primärt syfte att föra oss människor närmare Gud. Vidare kännetecknas den av att den åtföljs av Guds frid; om den i stället fyller oss med fruktan eller förkastelse är något fel.

Ett tredje kriterium för de profetiska orden är att de behöver uttalas i kärlek. Särskilt när det gäller känsliga eller allvarliga tilltal är det av stor vikt att de förmedlas utifrån en omsorg om den person som de berör. Teoretiskt kan Gud naturligtvis tala även genom individer med en taskig attityd – men kärlekslöshet eller fördömelse får aldrig spilla över på vår egen förståelse av Herren. Av Bibeln lär vi också att till och med en domsprofetia behöver vandra hand i hand med en kallelse till omvändelse – och därmed också med en möjlighet till upprättelse (jfr Upp 2:5, 16, 22; 3:3, 19).

Mer skulle kunna sägas angående detta, men som avslutning på denna artikel vill jag i stället ge några exempel på falska profetior som på senare tid har dykt upp inte minst inom den karismatiska rörelsen. Även här skulle förstås listan kunna göras längre, men här och nu vill jag ge tre konkreta exempel som illustrerar vårt behov av att både be om och att praktisera urskiljningens gåva.

Ett första exempel kommer från en profetkonferens från en känd amerikansk församling, där en av talarna hävdade att Herren hade sagt till honom att ”vad du än profeterar kommer det att stämma”. För många av åhörarna lät detta säkert mest som en kraftfull sanktion av en profetisk tjänst, men faktum är att det i grunden måste betraktas som en irrlära. I praktiken innebär det ju att profeten i fråga inte behöver underkastas någon yttre prövning – han vet redan att allt han säger stämmer.

Ett andra exempel kommer från Sverige, där en etablerad förebedjare kunde höras uppmana människor på YouTube (numera borttaget) att be för dem som är döda tre led bakåt i tiden. Även detta kan säkert låta som en glad nyhet, men det är helt i avsaknad av bibliskt stöd. (Ett liknande exempel kan vara profetord som med jämna mellanrum dyker upp och som hävdar att vi som individer existerade också innan konceptionen; även detta strider mot en klassiskt kristen förståelse av sakernas tillstånd.)

Ett tredje och sista exempel, som dyker upp i såväl karismatiska som liberala miljöer, är den så kallade apokatastasisläran. Vad denna lära går ut på är att alla människor, oavsett tro, i slutändan kommer att bli frälsta. Det är alltså en form av universalism, som fick sitt första stora genomslag genom kyrkofadern Origenes (185-254 e Kr). Den fördömdes av det femte ekumeniska konciliet i Konstantinopel (553 e Kr), men det är lätt att förstå varför den så ofta dyker upp inom den kristna kyrkan: läran om den dubbla utgången är ju allt annat än lättsmält, trots att den så tydligt förkunnas av både Jesus och apostlarna.

Vart och ett av dessa exempel aktualiserar även ett kriterium för de falska profeterna som Jesus själv tar upp i bergspredikan: ”På deras frukt ska ni känna igen dem” (Matt 7:16). Konsekvenserna av ovanstående läror är nämligen betydligt mer förödande än man vid första anblicken kan tro. Allra tydligast blir det i fråga om apokatastasisläran. Om alla människor blir frälsta oavsett tro på Kristus får det ju till följd att stora delar av kyrkans missionsarbete är meningslöst. Även sådana saker som uthållighet i tjänsten och villigheten att lida för vår tro måste rimligen komma i ett radikalt annorlunda ljus om det går lika bra att ligga lågt och invänta ”alla människors frälsning”.

Sammantaget ser vi alltså att uppdraget att pröva profetior är av stor betydelse om våra församlingar ska bevara sin andliga hälsa.

Första gången som denna fråga på allvar kom att väckas var i samband med den donatistiska striden i 300-talets Nordafrika. Denna kretsade kring frågan om sakrament som delades ut av avfälliga präster ändå kunde betraktas som giltiga. Kyrkans svar var ja – kraften i sakramenten ligger inte hos den enskilde prästen utan hos Kristus och hans löftesord.

Nästa gång som frågeställningen slog ut i full blom var i samband med den protestantiska reformationen. I spänningen som uppstod i relation till den Romersk-katolska kyrkans företrädare valde man då att definiera den sanna kyrkan med orden ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” (Confessio Augustana art VII). I samma dokument slog de evangeliska teologerna fast att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.”

För reformatorerna var det uppenbart att denna definition uteslöt betydande delar av den synliga kyrkan. Men det man ifrågasatte var alltså inte kyrkan som sådan – Luther, Calvin och de andra förnekade ju aldrig att det fanns kristna katoliker. Vad de i stället ifrågasatte var att man kan sätta ett likhetstecken mellan kyrkan som institution (den synliga kyrkan) och kyrkan som andlig realitet (den osynliga kyrkan). Med hänvisning till Jesu liknelse om ogräset i åkern (se Matt 13:24–30) påpekade man att den synliga kyrkan aldrig kommer att vara helt och hållet ”ren”; först på den yttersta dagen ska det visa sig vad som verkligen var fött av Gud här på jorden.

Därmed har vi tagit två viktiga steg i vårt försök att ringa in den sanna kyrkan:

1) Kyrkans identitet och förmåga att förmedla evangeliets kraft står och faller inte på några enskilda ämbetsutövares liv och lära. För många av oss är redan detta en stor lättnad!

2) Vi måste skilja mellan den synliga och den osynliga – sanna – kyrkan. Den senare kommer inte att bli helt uppenbar förrän vid Jesu återkomst.

Trots detta är det förstås naturligt att vilja hålla sig så nära ”the real thing” som möjligt. Och här har reformatorn Martin Luther hjälpt oss genom att räkna upp så många som sju synliga tecken som han menar måste känneteckna den sanna kyrkan:

1) Där förkunnas Guds ord.

2) Där praktiseras dopets sakrament.

3) Där firas nattvard.

4) Där utövas nycklamakten, det vill säga där förmedlas syndernas förlåtelse till var och en som omvänder sig och tror.

5) Där finns ett predikoämbete, vilket i första hand innebär att det finns ett ledarskap med pastoralt ansvar.

6) Där förekommer bön och lovprisning till Kristus.

7) Där erfar man korsets smärta, det vill säga man lider för sin kristna tros skull.

Där dessa synliga tecken finns kan vi vara trygga med att också den osynliga kyrkan är etablerad. Självklart betyder inte detta att den aktuella kyrkan/samfundet/församlingen skulle vara perfekt, men det betyder att den är en gemenskap genom vilken Herren väljer att verka.

Hur ska vi då tänka kring sekulariseringen och den avfällighet som vi i vissa fall kan uppleva inom våra egna kyrkor och samfund? Personligen tänker jag här att vi behöver tillhöra en gemenskap som kan sägas kännetecknas av alla de sju företeelser som finns omnämnda i listan ovan. Om något av dessa saknas, och vi ändå tror att vi är kallade att vara kvar i det aktuella sammanhanget, bör vi se till att få del av de sju kännetecknens verklighet på annat håll – till exempel genom en bönegrupp eller församlingsgemenskap som kan komplettera vår egen. Om detta inte är möjligt menar jag att vi bör lämna vår nuvarande församling för att i stället gå med i en annan. Risken är annars att det är vi som blir påverkade av kyrkans sekularisering – inte tvärtom.

I vissa fall kan detta betyda att vi måste lämna vårt tidigare samfund. Men också denna vidsynthet är faktiskt en del av Nya testamentets definition av den kristna tron. Sann kristendom, det säger både Jesus och apostlarna, måste vandra hand i hand med kärleken till bröderna. Och detta gäller oavsett deras samfundsbeteckning. Som en av mina egna favoritteologer, Carl Olof Rosenius, uttrycker det: ”Det första tecknet på att Gud börjat verka i en människas hjärta är att hon börjar känna kärlek till och förtroende för levande och nitiska Guds barn. Och det första tecknet på att nådens liv hos en kristen börjar dö ut är att man börjar dra sig undan bröderna och söka sig ut i världen igen.”

Om vi ställer oss kallsinniga till våra kristna syskons väl och ve, eller om vi saknar förmågan att känna glädje över Guds rikes framgång inom andra samfund än vårt eget, då är vi i sanning fattiga. Vår djupa andliga identitet behöver vi nämligen ha i det som förenar – inte det som skiljer troende människor åt. En god andlig klarsyn innebär alltså också att kunna skilja det stora från det lilla, det frälsningsavgörande från det perifera.

1) Att den ifrågasätter Guds ord.

2) Att den i många fall är lik vad som i övrigt kan beskrivas som en klassisk kristen teologi.

3) Att den gör Jesus, hans död och hans uppståndelse till något överflödigt.

4) Att den spelar ut saker mot varandra som Nya testamentets författare håller samman.

Låt oss ta dessa i tur och ordning, och låt oss för enkelhets skull använda följande avsnitt ur Första Johannesbrevet som utgångspunkt: ”Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen. Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, för han som är i er är större än den som är i världen. De är från världen, därför talar de utifrån världen och världen lyssnar till dem. Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss. Den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande” (1 Joh 4:1–6).

Det första och mest uppenbara kriteriet på falsk lära är att den ifrågasätter den nytestamentliga undervisningen. ”Den som känner Gud lyssnar till oss”, skriver Johannes, och därmed är samtidigt en dom uttalad: att medvetet gå emot sådant som förkunnas i den heliga Skrift är synonymt med att ta avstånd från Kristus. Mest uppenbart är förstås detta när vi sätter vår lit till helt andra ideologier eller religioner än den kristna. Men också inom kyrkan är synen på bibelordet något helt och hållet avgörande. Att vi kan göra olika tolkningar är en sak – men att aktivt vända sig emot sådant som Jesus och apostlarna håller för sant och riktigt kan aldrig vara neutralt för vår andliga hälsa.

Ett utmanande inslag i Nya testamentets tal om de falska lärorna är samtidigt att dessa ofta kännetecknas av sin likhet med den sanna teologin. I förra artikeln läste vi Jesu ord om de falska profeterna som ”kommer till er i fårakläder” (Matt 7:15) – alltså under skenet av att vara en del av församlingen. Och Paulus uttrycker det ännu mer drastiskt: ”Satan själv förklär sig till en ljusets ängel. Då är det inte underligt om även hans tjänare förklär sig till rättfärdighetens tjänare” (2 Kor 11:14–15). Några decennier senare förmedlas samma budskap genom Uppenbarelsebokens skildring av vilddjuret, vars tal är 666 (se Upp 13:11–18). Poängen med detta symbolspråk tycks vara att vilddjuret ligger så nära Guds fullkomliga tal – 777 – som möjligt, samtidigt som det helt och hållet avviker från detta. Och just så har det i alla tider varit med den falska profetian: det är just för att den är så lik originalet som den får en sådan förödande effekt. Än en gång påminns vi alltså om vårt behov att vara grundade i relationen till Jesus Kristus; det är bara på detta sätt som vi kan genomskåda vilddjuret.

Nästa kännetecken på de falska lärorna är att de gör Jesus, hans död och hans uppståndelse till något överflödigt. ”Varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud”, skriver Johannes. Det namn som han ger till denna villfarelsens ande – Antikrist – kan betyda både ”mot” och ”i stället för” Kristus. Apostelns poäng är helt enkelt att allt sådant som relativiserar Jesus och hans kors, allt som gör hans död och uppståndelse till något mindre viktigt, i slutändan tjänar fiendens syften. Viktigt att påpeka är att den här typen av villfarelse kan komma att dyka upp både i konservativa och i liberala kretsar. Både lagiskhet och billig nåd har till exempel som gemensam nämnare att de reducerar betydelsen av Kristus. I lagiskhetens fall genom att betoningen hamnar på oss själva och vår förmåga att leva rätt, snarare än på Jesus och hans kraft till helgelse. I den billiga nådens fall genom att Guds nåd omvandlas till en rättighet i stället för vad den egentligen är: en dyrbar och oförtjänt gåva.

Slutligen pekar Johannes på att falsk lära tenderar att spela ut saker mot varandra som vi som kristna borde hålla samman. Det viktigaste exemplet på detta, säger aposteln, är att spela ut Jesu mänsklighet mot hans gudomlighet (eller tvärtom). Men i detta kan vi också urskilja ett mer generellt mönster, som säger oss att kyrkan i alla tider har riskerat att kantra när den har hemfallit åt olika former av ensidighet. I väckelsetider har detta kunnat handla om perifera aspekter av Bibelns budskap som genom rörelsens förkunnare har blåsts upp på ett oproportionerligt sett. Men det kan också handla om sådant som att det mänskliga ställs mot det andliga, uppenbarelse mot förnuft, gudsmöte mot apologetik, karismatik mot liturgi, nattvard mot predikan, herdegåva mot apostelns och profetens tjänst … Och än en gång påminns vi genom dessa exempel om att ingen kristen tradition kan svära sig fri från detta mönster. Vi har alla våra ensidigheter, och för den som inte är uppmärksam på detta kan det få förödande konsekvenser.

Att urskilja falsk lära är en viktig uppgift för den kristna församlingen. Jesus själv uppmanar oss på flera ställen till detta: ”Akta er för de falska profeterna”, säger han (Matt 7:15). Och: ”något har jag emot dig, att du har några där som håller sig till Bileams lära” (Upp 2:14). Ingen kyrka har råd att ignorera dessa varningar från Herren själv.

Förvirrat, som sagt.

Till detta kan läggas att vi är många som tycker oss se att vi befinner oss i en skakningarnas tid. Allt som kan skakas ska skakas, säger Skriften (jfr Hebr 12:25–29), och i Sverige 2016 aktualiseras denna sanning både i och utanför kyrkan.

I samhället i stort är det uppenbart. Hela det västerländska samhället befinner sig i gungning – politiskt, moraliskt och religiöst. De historiskt stora flyktingströmmarna sätter de ekonomiska systemen under press, samtidigt som de avslöjar en förfärande hårdhet i de europeiska politikernas hjärtan. Det faktum att majoriteten av Europas befolkning har vänt den kristna religionen ryggen gör inte saken bättre, och parallellt med detta pågår en islamisering av Väst som har banat väg för sådana extrema religiösa yttringar som terrorism i Guds namn. Det finns all anledning att på nytt börja läsa Nya testamentets undervisning om den yttersta tiden, för att kunna tolka och bedöma tidens tecken!

Men skakningarna gäller också för den kristna kyrkan. På alla nivåer – i ledarskapet, bland medlemmarna och i de övergripande strukturerna – finns det i dag anledning att fundera på om det inte kan vara Herren själv som tillåter att det knakar i fogarna. ”Ty tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus”, skriver Petrus (1 Pet 4:17). Detta är en sanning som gång på gång har upprepat sig under kyrkans historia. Som allt annat som har sitt ursprung hos vår Herre ska vi betrakta dessa skakningar som ett uttryck för Guds nåd mot sina barn. Jesus själv säger att ”ingenting är dolt som inte skall uppenbaras, och ingenting är gömt som inte skall komma i dagen” (Matt 10:26). Just detta är vad som händer när den helige Ande utövar sitt mandat att överbevisa världen ”om synd och rättfärdighet och dom” (Joh 16:8).

Men samtidigt blir ju frågan mer eller mindre akut: Hur ska vi kunna urskilja Guds väg i allt detta? Hur urskiljer vi Kristus i en tid av mänsklig såväl som andlig förvirring?

Och det första rådet som jag uppfattar att Skriften ger oss i denna och liknande frågor är att hålla huvudet kallt. Till församlingen i Thessaloniki, som hade en levande tro både på tidens tecken och på Jesu snara återkomst, skriver Paulus att de vare sig ska låta sig ”skrämmas” eller ”tappa fattningen” (se 2 Thess 2:2). Jesus själv talar om hur falska messiasgestalter och profeter kommer att göra vad de kan för att ”bedra även de utvalda” (Matt 24:24). I stället för att följa efter dessa individer uppmanar han oss att vara uthålliga i såväl vår kärlek som vårt missionsarbete (se Matt 24:4–13).

I ett annat av sina tal liknar Jesus sig själv vid en herde och oss som tror på honom vid får. Herden, säger han, ”kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst. Men en främling följer de inte utan flyr från honom, för de känner inte främlingars röst” (Joh 10:3–5). Nyckeln till att bli bevarade i tron – till att urskilja Kristus i allt som händer och sker – är alltså att lära oss uppfatta vår Herdes röst. Eller som man också skulle kunna uttrycka det: Det bästa sättet att avslöja de falska kopiorna, är att ägna tid åt att lära känna Originalet. ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig”, säger Jesus (Joh 10:27). Detta bör vara en programförklaring för oss var och en!

Ett tredje råd som Bibeln ger oss om den andliga urskiljningen är att se på frukten. ”Akta er för de falska profeterna”, säger Jesus. ”De kommer till er i fårakläder, men i sitt inre är de rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem. Man plockar väl inte vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. (Matt 7:15–17).

Det finns mycket i vår värld som till en början kan se bra ut, men som i det långa loppet visar sig inte hålla måttet. Det kan handla om en stark tillströmning av folk, positiv respons, uppmärksamhet i media … Inget av detta är förstås dåligt i sig, men det räcker inte för att slå fast om ett specifikt skeende är fött av Gud eller ej. Jesus själv säger faktiskt: ”Ve er när alla människor talar väl om er! För på samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna” (Luk 6:26).

I klartext innebär detta att en kyrka eller förkunnare som talar om Jesus, men som gör det på ett sätt att människor inte ser sitt behov av det som är den kristna trons centrum – Jesu död och uppståndelse för vår skull – inte är värd namnet. Självklart kan vi aldrig tvinga någon annan till omvändelse, men om förkunnelsen inte ens kan sägas mana till detta är det något som är fel. På frukten känner man trädet, och en kyrka som i stället för att forma lärjungar formar sympatisörer eller andliga konsumenter har seglat en lång väg bort ifrån sitt ursprungliga uppdrag.