För att sätta dessa frågor i perspektiv behöver vi ta ett steg tillbaka och betrakta den större bilden. Vad som står på spel är nämligen betydligt mer än vår förståelse av en enskild fråga. Inte för att äktenskapsfrågan skulle vara oviktig – den är tvärtom helt central, inte minst för vårt gemensamma samhällsbygge. Men bakom denna döljer sig en annan och betydligt större fråga: den om församlingens gudagivna identitet.

Det svenska ordet ”kyrka” går tillbaka på grekiskans kyrios, som betyder ”Herre”. Kyrkan är med andra ord gemenskapen av dem som vill ha Jesus och hans ord som högsta auktoritet. Om denna gemenskap väljer att ställa sig utanför Skriftens vittnesbörd, och på så sätt lever i olydnad för sin Herre, får det därför konsekvenser för vår identitet. Vi förtjänar inte längre namnet ”kyrka” när vi aktivt väljer att bortse från vad Gud säger i sitt ord.

Som den världsberömde lutherske teologen Wolfhart Pannenberg skrev i en uppmärksammad text i Christianity Today: ”Om en kyrka lät sig själv drivas till den punkt där den upphörde att behandla homosexuell aktivitet som ett avsteg från den bibliska normen, och erkände homosexuella föreningar som ett personligt kärlekspartnerskap likvärdigt med äktenskap, skulle denna kyrka inte längre stå på biblisk grund utan i opposition till Skriftens entydiga vittnesbörd. En kyrka som tog detta steg skulle upphöra att vara den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan.”

Enligt kyrkans egen trosbekännelse kan församlingen vidare beskrivas som ”de heligas samfund/gemenskap”. I klartext innebär detta att det finns en riktning för oss som troende att vandra mot. Denna riktning handlar om Guds helighet och om att ”vara heliga liksom han är helig” (jfr 1 Pet 1:14–17). Även detta hör med andra ord samman med vår identitet. Att sluta värna om församlingens helighet – inklusive hur vi förvaltar vår sexualitet – är att förneka vår gudagivna identitet.

Båda dessa perspektiv inskärps av den profetiska hälsning som talades ut på Livets Ord i söndags. En av församlingens distriktsledare upplevde ett tilltal till Sveriges herdar. ”Ni står vid ett vägval, det finns en väg där ni kan gå med mig, framåt in i en tid av seger av genombrott, av glädje. Men ni måste gå genom en port först i Anden. Och den porten har ett namn, den heter ödmjukhet. … Sann ödmjukhet är lydnad för mig, den helige Guden och mina ord.”

Hälsningen gick över till att handla om kommande skakningar. Om besvärliga profetröster som inte kommer att ge församlingen någon ro, men som är sända av Herren själv: ”Ja se, jag ska sända mina tjänare profeterna. Jag ska resa upp dem på plats efter plats. De böjer sig inte, säger Herren, för denna världens furste, som många av er herdar har så lätt för att lyssna till. Mina profeter, de lyssnar till mig, de fruktar ingenting utom mig. De kommer att tala mina ord. Ja, de kommer inte att bli väl mottagna överallt. Nej, säger Herren, de kommer att bli anklagade för att splittra församlingar. De kommer bli anklagade för att störa friden, som inte är någon äkta frid. Ja, säger Herren, de kommer till och med att bli hatade av vissa, för att de kommer att avslöja mörker. Men, säger Herren, min Ande ska vila över dem och jag ska beskydda dem.”

Allt ska naturligtvis prövas, men vi har goda skäl att ta dessa ord på allvar. De har nämligen just med kyrkans identitet att göra – med dess relation till Gud och hans ord. ”Det är bara i din vilja som min frihet är”, sjunger vi i en välkänd lovsång. Profetordet från i söndags avslutades därför också med en varning: ”Om ni inte böjer er, ni herdar som inte böjer er och lyssnar till mig, då kommer jag att ta herdestaven ifrån er i förödmjukelse. Jag kommer att sätta herdestaven hos dem som ödmjukar sig inför mig, värdiga att leda mitt folk framåt, säger Herren.”

Inget tyder på att vägen framåt för Sveriges kristenhet är lätt. Tvärtom är det mycket som pekar mot en växande friktion med majoritetssamhället. Detta gäller inte bara – men också – äktenskapsfrågan. Men hellre lidande och förföljelse och Herrens välbehag, än ryggdunkar och bekräftelse och Herrens frånvaro.

Det har, som sagt, med församlingens identitet att göra.

Läs på varldenidag.se

Samtidigt är det nog både i och utanför kyrkan vanligt att man ser talet om Jesu återkomst som lite suspekt. Det låter liksom lite spaceigt – lite science fiction-aktigt – att Jesus rent fysiskt skulle komma tillbaka hit till jorden. Men just detta är alltså Nya testamentets budskap. Som änglarna säger till lärjungarna efter Kristi himmelsfärd: ”Varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen” (Apg 1:11).

Vad är det då som är poängen med Jesu återkomst? Ja det är flera saker, men de kan alla sammanfattas med att Jesus ska komma tillbaka för att slutgiltigt etablera sitt rike här på jorden. Om man bryter ned detta faktum i några mindre delar kan man bland annat säga följande:

• Jesus ska komma tillbaka för att hålla dom. Bibeln talar på en mängd olika ställen om att den här världens ondska och djävulskap en dag ska få sitt rättmätiga straff, och denna tidpunkt sammanfaller med Jesu återkomst hit till jorden. Gud har anförtrott hela domen till sin Son (se Joh 5:22-23), och på domens dag är det därför Jesus som kommer att sitta på domarsätet (se Matt 25:31).
• Jesus ska komma tillbaka för att hämta hem dem som väntar honom, alltså de människor som tror på honom. Hebreerbrevets författare skriver: ”Och liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas, så har Kristus en gång offrats för att lyfta bort mångas synder och skall uppenbara sig en andra gång, och då inte för syndens skull utan för att rädda dem som tror på honom” (Hebr 9:27-28; jfr 1 Thess 4:14-18).
• Jesus ska komma tillbaka för att för allt skapat uppenbara vem han själv är och för att därefter ta emot hela skapelsens hyllning. Eftersom Jesus är Gud, och eftersom Gud är hela världens Skapare, är han ensam förtjänt av den här världens tillbedjan – och denna tillbedjan kommer han att få i samband med sin återkomst (se Fil 2:9-11). Som ett led i detta kommer Jesus vid sin andra ankomst att träda fram i en helt annan makt och härlighet än vad som var fallet under hans första vistelse på jorden – den gång han föddes i Betlehems stall. Med Uppenbarelsebokens ord kommer Jesus på den yttersta dagen att framträda som Lejonet snarare än som Lammet (se Upp 5). Han kommer att framträda som Kungen – som segerfursten – och han kommer därefter att ta hela sitt rike i besittning (se Upp 19; Luk 19:11-27).
• Jesus ska komma tillbaka för att etablera en ny himmel och en ny jord. Särskilt i Uppenbarelsebokens slutvision får vi en utförlig skildring av den nyskapelse av den här världen som ska ske i samband med Jesu återkomst. Den nya himlen och den nya jorden har de tidigare tre punkterna som sina förutsättningar, eftersom himmelriket bara kan etableras fullt ut när ondskan är dömd, när de troende (= himmelrikets medborgare) har identifierats och när Jesus själv träder fram som universums store Konung. I Guds eget rike är det ingen annan än Jesus som regerar, och detta ska bli uppenbart den dag han återvänder till den här jorden.

Mot bakgrund av allt detta torde det vara ganska uppenbart varför Jesu återkomst spelar en så central roll i den kristna tron. Att tänka bort denna händelse är detsamma som att tänka bort Guds uppgörelse med det onda, Jesu suveränitet och det himmelska hoppet – i alla fall om man ska ta de bibliska texterna på allvar.

Därför är jag själv både övertygad om och tacksam för att Jesus en dag ska komma tillbaka!

• Bibeln är Guds särskilda uppenbarelse till oss människor. Här får vi inte bara de stora dragen, utan faktiskt också tillförlitliga detaljer, om vad som är Guds vilja med den här världen.
• Bibeln är Guds självuppenbarelse till oss människor. Den visar oss alltså inte bara på vad som är Guds vilja eller syn på olika saker, utan den uppenbarar vem Gud faktiskt är. Tänk vilken rikedom att vi genom Guds ord kan lära känna vår egen Skapare!
• Bibeln uppenbarar Jesus Kristus. Genom att läsa Guds ord får vi lära känna Gud som treenig och inte minst får vi lära känna Guds Son – han som vill vara både vår Herre, vår Frälsare och vår bästa vän.
• I denna mening kan man även säga att bibelordet lever. Det är en person – nämligen Jesus Kristus! På flera ställen i Bibeln kallas Jesus själv för ”Ordet”, och när vi umgås med Bibeln kan man säga att vi får ett möte med vår egen Frälsare. Detta sker genom att Anden och Ordet samverkar till att uppenbara Jesu person, vilja och frälsningsverk.

Av dessa – och andra – anledningar behöver vi läsa Guds ord. Vi läser Bibeln för att lära oss saker om Gud och den här världen, men framför allt gör vi det för att lära känna den Gud som har skapat oss. Inte konstigt att Ordets egen uppenbarelse om sig självt är denna:

Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. … Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. (Hebr 1:3; 4:12)

Det första Paulus skriver är att han vill påminna läsarna om det evangelium som han förkunnar ”på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade”. Vad Paulus talar om i dessa verser är alltså det mest centrala i hela den kristna tron – det är den förkunnelse vars mottagande i tro förmår rädda från evig död. För att ytterligare inskärpa allvaret i vad han just har sagt lägger Paulus till att om mottagarna inte håller fast vid orden i hans förkunnelse var det bortkastat att de över huvud taget kom till tro.

Det är inte ofta som Bibelns författare uttrycker sig så uppfordrande som Paulus gör här. Det han säger är ju att man kan betrakta sig själv som kristen och ändå missa så väsentliga delar av den kristna trosläran att den ”tro” man menar sig ha i själva verket är tom! Mot denna bakgrund har vi naturligtvis all anledning att försöka ta reda på vad aposteln verkligen menar.

I början av Första Korinthierbrevet talar Paulus om hur han under sitt förra besök i församlingen inte ville veta av något annat än ”Jesus Kristus, den korsfäste Kristus” (1 Kor 2:2). När han nu närmar sig slutet av brevet går han på nytt in på hur Jesus dog för våra synder, begravdes, uppstod på tredje dagen och i olika omgångar visade sig för sina egna lärjungar. Detta, säger han, är huvudpunkterna i hans egen förkunnelse

Om Paulus endast hade byggt sin predikogärning på subjektiva upplevelser, hade han i princip kunnat stanna där. Men som apostel har han betydligt större anspråk än så. Därför hänvisar han i dessa verser till två olika instanser som visar att hans förkunnelse vilar på en objektiv grund.

Den första instansen är de heliga skrifterna, alltså Gamla testamentet. Paulus påminner om att både Jesu död och Jesu uppståndelse finns förutsagda i skrifterna, något som i sin tur visar att tron på dessa händelser inte kan vara något nytt påfund; de går tillbaka på löften som Herren gav hundratals år före Kristi födelse.

Den andra instansen Paulus hänvisar till är erfarenheten. Här ska vi dock lägga märke till att han nämner sin egen erfarenhet först mot slutet av uppräkningen. Mest intressant i det här sammanhanget är alltså inte Paulus egna erfarenheter, utan att dessa kan bekräftas också av andra vittnen – varav många fortfarande är i livet när brevet skrivs. Genom att peka på detta understryker Paulus att uppståndelsen inte bara är en inre upplevelse. Det är en händelse som kan verifieras genom att intervjua något av de ursprungliga ögonvittnena.

Men varför är Paulus så noga med att visa att hans förkunnelse vilar på en objektiv (historisk) grund? Om vi håller oss till Första Korinthierbrevet tycker jag mig ana åtminstone tre olika skäl för detta.

Det första skälet är att det budskap Paulus predikar har makt att frälsa från evig död. Om tron bara var ett subjektivt förhållningssätt till livet – en känsla eller en övertygelse som för vissa är naturlig och rätt men för andra helt irrelevant – spelar det förstås ingen roll vilken grundval tron vilar på. Men så är det inte! Enligt Bibeln är tron det enda som kan rädda mig från syndens yttersta konsekvens: evig åtskillnad från Gud. Därför skriver Paulus att Jesu död var en död ”för våra synder”. Och eftersom alla människor är i behov av sina synders förlåtelse blir frågan om vilken grundval denna förlåtelse vilar på avgörande.

Det andra skälet till att Paulus månar om trons objektiva sida är att sann tro sätter oss i förbindelse med en personlig Gud med personliga egenskaper. Tron ger inte bara en positiv upplevelse – den ger gemenskap med Herren själv (1 Kor 1:9). Och för att få gemenskap med Gud måste vi komma till honom på hans egna villkor. Om vi inte gör det är det ju bara en projektion av hur vi själva tänker oss Gud som vi ”umgås” med. Och en sådan ”tro” kan naturligtvis inte ge någon verklig gemenskap med Herren – på sin höjd kan den ge oss känslan av en sådan gemenskap.

Personligen tror jag att det är särskilt viktigt att påpeka detta i dag, eftersom det i Jesusdebatten hävdades att tron uteslutande handlar om en attityd eller ett förhållningssätt och att den därför kan sägas vara frikopplad från den kristna läran. Inte heller jag tror att man behöver ha en perfekt förståelse av den kristna läran för att få kalla sig själv för kristen. (Tack gode Gud för det!) Men Bibeln är ändå tydlig med att det i gemenskapen med Herren och hans Ord händer något: tron börjar fyllas med ett innehåll. Och det är denna erfarenhet som har gett upphov till vad man brukar kalla för den kristna trosläran.

Även om alla människor nalkas Gud ur sitt (subjektiva) perspektiv, är Gud alltid densamme. Därför är det också möjligt att tala om ett för alla tider givet trosinnehåll (jfr Jud v 3). Inte för att vi människor är objektiva, utan för att Gud är evig och ofäränderlig och för att hans handlande är förankrat i historien.

Det tredje skälet för varför Paulus slår vakt om förkunnelsens innehåll är att bara den tro som låter Gud framstå som den han är ger Gud den ära som tillkommer honom. Med jämna mellanrum i Första Korinthierbrevet återkommer Paulus till vikten av att leva på ett sätt som ärar Herren. Och det som ärar Herren mer än något annat är när vi människor tror på och bekänner det som är sant om honom. Gud älskar att se människor som tidigare har levt i uppror mot honom ödmjuka sig och låta honom vara den han är – Herre och Konung – också i sina egna liv.

Först när detta sker kan han också anförtro oss den kraft och de välsignelser som tron öppnar oss för (Joh 11:40). För var och en som tror på Jesus, hans död och hans uppståndelse finns Guds uppståndelsekraft tillgänglig (Ef 1:19-20)!

Och med detta är vi på nytt tillbaka där vi började. För visserligen räcker det enligt Bibeln att vi ärligt tror på Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare för att vår tro ska vara frälsande. Men ju längre vi lever som kristna, desto större ansvar har vi att själva lära känna den Gud vi tror på. Vi har ett ansvar att umgås med Herren och hans Ord, och att låta Gud förvandla vårt sätt att tänka, handla och prioritera. Då först kan Gud på allvar bli ärad genom våra liv.

Gud har inget problem med att vårt trosinnehåll är bristfälligt. Vi blir inte frälsta genom kunskap utan genom tro. Däremot har Gud problem med vårt upproriska sinnelag. Att vara okunnig är inte en synd, men att göra det aktiva valet att ”inte tro” på det Gud har uppenbarat genom sitt Ord är ett tydligt uppror mot Herren själv. Därför säger Jesus att ”om någon hör mina ord men inte tar vara på dem … har han mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen” (Joh 12:47-48).

Även hos Jesus möter vi alltså det allvar som vi tidigare mötte hos Paulus. Må vi präglas av en sådan lydnad och ödmjukhet inför Herren att det han säger i sitt Ord får vägleda oss både i fråga om trons innehåll och trons kraft!

Ursprungligen publicerad i tidningen Petrus

Den formulering som sticker ut mest i detta citat skulle jag tro är de ord som jag själv tycker är de mest geniala, nämligen att Bibeln är ”utan fel i allt vad den påstår”. Här uttrycks nämligen det grundläggande förtroende för Bibeln som jag tror att vi alla behöver ha för att inte komma vilse i vår teologi. Samtidigt är det en formulering som kan behöva vissa förklaringar. I den utläggning till Salts syftesparagraf som jag skrev under min tid som generalsekreterare för Salt kommenterade vi den därför på följande sätt:

”Detta uttryckssätt ska inte tolkas som att allt som står i Bibeln är Guds uttryckliga vilja. Vissa bibelberättelser finns till och med där i avskräckande syfte! Inte heller ska det tolkas som att Bibeln är en lärobok i naturvetenskap. Bibelns gudomliga inspiration betyder inte att vi kan tvinga den att besvara frågor som den inte var tänkt att besvara.”

Även EFS förre missionsföreståndare Anders Sjöberg kommenterade denna formulering, och då med följande ord: ”Det är inte allt i skriften som är påståenden från Gud. Mycket som står där beskriver människans tankar om Gud. Ja, till och med dårens funderingar och påståenden finns med, Ps 53:1. Allt är dock undervisning som Gud är upphov till för att ge människan den vägledning i tron och livet som hon behöver.”

Den sista meningen i Sjöbergs citat tänker jag är en nyckel i sammanhanget. Bibeln är sann i allt vad den påstår – men allt som står i Bibeln är inte Guds direkta uppmaningar. Och samtidigt: allt som står att läsa i Guds ord finns där med ett syfte.

Till stor del kan man säga att ovanstående avgränsningar skiljer både min egen och Salts bibelsyn från en fundamentalistisk. Att tro på hela Bibeln som Guds ord är nämligen inte samma sak som att – i alla fall inte i ordets nuvarande mening – vara fundamentalist. En fundamentalistisk bibelsyn skulle i stället kunna definieras genom följande tre huvudpunkter:

• Fundamentalismen kännetecknas av en generell misstänksamhet mot akademiskt tänkande och vetenskaplig forskning.
• Vidare kännetecknas den av en mekanisk syn på Bibelns inspiration, som i praktiken helt förnekar den mänskliga sidan av Bibelns texter. Bibeln är bara Guds tilltal, punkt slut.
• Slutligen bygger fundamentalismen på en naiv och bokstavlig tolkning av Bibeln som inte tar hänsyn till exempelvis olika genrer (poesi, profetia, lagtext, historieskrivning, berättelse etc), något som i praktiken ofta leder till en otillräcklig förståelse av texterna. (Framför allt missar man grundpoängen i det jag här har skrivit: Bibeln är sann i allt vad den påstår – men allt som står i Bibeln är inte Guds direkta uppmaningar.)

Inget av dessa tre kännetecken vill jag alltså kännas vid för min egen syn på Bibeln. Samtidigt vet jag förstås att Lausannedeklarationens formulering, trots dessa förtydliganden, av många kan uppfattas som kontroversiell. Väldigt många av Svenska kyrkans företrädare skulle t ex ta starkt avstånd från den bibelsyn som jag själv företräder. Detta får vi nog leva med.

Men min egen motfråga till dem som har problem med Lausannedeklarationens ord är: Vad är alternativet? Ska vi börja skriva att Bibeln är utan fel i ”det mesta” som den påstår? Men då infinner sig ju frågan: med vilka kriterier ska man då vaska fram felaktigheterna? Vetenskapligt? (Utifrån vilken vetenskapssyn?) Teologiskt? (Utifrån vilken teologi? Den lutherska? Vilken form av lutherdom – den som praktiseras i Svenska kyrkan eller i de lutherska kyrkorna i exempelvis Afrika?) Centrum-och-periferi-tänkande? (Vem definierar centrum respektive periferi, och med vilken rätt?)

Personligen tror jag faktiskt inte att det enklaste är att helt enkelt hålla sig till den enkla förtröstan på hela Bibeln som Guds ord, och som ”utan fel i allt som den påstår”. För att citera EFS:aren och psalmförfattaren Lina Sandell:

Jesus, håll mig blott vid Ordet, det är klippfast grund. / Då skall jag ej gå förlorad i den mörka stund. / Hur än stormen kring mig ryter, trygg jag bliver där. / Ordet kan ej leda vilse, ty ditt ord det är. / Mänskomeningar och tycken, ack, hur skifta de. / På ditt vissa ord allena lär i tron mig se. / Ja, när jord och himlar falla, skall ditt ord bestå. / O så hjälp då mig och alla bygga däruppå.