Vad kan då pandemin sägas uppenbara om den kristna kyrkan? Säkert flera saker, och några har vi redan uppmärksammat här på ledarsidan. Men en av de viktigaste har kanske med kvaliteten på vår lärjungaträning att göra.

För några veckor sedan samlade det allkristna nätverket Exponential Europe två tusen deltagare till vad som från början skulle ha varit en konferens om församlingsutveckling, men som i stället blev ett livesänt event på 130 platser i Europa och Eurasien.

Ett av de mest framträdande temana under dagen var behovet av lärjungaformande kulturer. Alltför lätt, hävdade man, kan det bli så att vi i våra kyrkor och församlingar formar konsumenter snarare än lärjungar som lever ”multiplicerande” liv. Eller så är vi så uppbundna av vår pågående verksamhet att vi i realiteten formar volontärer som kan fylla luckor i våra program snarare än lärjungar som lever ut sin tro i vardagen.

När det gäller multiplikationen hänvisade man bland annat till tre grundläggande bibeltexter. Först och främst missionsbefallningarna enligt Matteusevangeliet och Apostlagärningarna (se Matt 28:18–20 och Apg 1:8). Men också ”multiplikationskallelsen” enligt Andra Timotheosbrevet: ”Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra” (2 Tim 2:2).

Med dessa bibelord som grund påtalade man att vi i kyrkan behöver skapa strategier och kulturer som fokuserar på multiplikation snarare än bara addition. Både som enskilda och som församlingar behöver vi helt enkelt ställa oss frågor som: Vem bjuder jag med mig till församlingen? Vem lärjungatränar jag personligen? Finns det viceledare som kan ta över när vår cellgrupp eller någon annan verksamhet ska delas?

Inte minst texten i Andra Timotheosbrevet är i detta sammanhang intressant. Av det som ibland kallas för ”222-principen” framgår ju att det finns hela fyra led inbyggda i evangelieförmedlingen: 1) Paulus som missionär. 2) Timotheos som mottagare av budskapet. 3) Pålitliga människor som Timotheos skolar in. 4) Andra som blir undervisade av dessa. Multiplikation, helt enkelt!

Angående spänningsfältet mellan volontärer och lärjungar konstaterades att coronapandemin har varit med och avslöjat en av våra allvarligaste brister i Europas kristenhet. I många av våra kyrkor och församlingar är trots allt ”idén” knuten nästan enbart till den pågående verksamheten. Men i tider som dessa – när det inte längre finns någon verksamhet att upprätthålla – blir det som att de naturliga utloppen för tron sätts på paus. Det finns ju, lite krasst, ingenting att göra.

Församlingar som däremot har satsat tid och kraft på att träna medlemmarna i vardagstro och i att bygga hållbara andliga rutiner tycks ha blivit mindre drabbade av pandemin. Även om man inte längre har möjlighet att mötas inom kyrkans väggar kan man praktisera det som redan prioriteras av församlingen och dess ledarskap.

En sista hälsning från Exponential Europe kan därför vara denna: Se till att skapa goda strukturer både för lärjunga- och ledarträning – inte bara för den löpande verksamheten. Det är först då som vi kan räkna med en djupgående andlig växt – och med sann multiplikation. Även under coronapandemin.

Läs på varldenidag.se

På några få rader lyckas Matteus här ringa in något av själva hjärtpunkten i vår Mästares tjänst på jorden. Det grekiska ordet för ”medlidande” innebär ordagrant att ”inälvorna vände sig” i Jesus när han såg sina medmänniskors situation. Så starkt berördes han av den trasighet som omgav honom. Men minst lika intressant i det här sammanhanget är faktiskt den förklaring som vi får till folkskarornas belägenhet. Människorna var illa härjade och hjälplösa, skriver evangelisten, eftersom de var ”som får utan herde”.

Med andra ord: Mänsklighetens problem kan till stora delar beskrivas som ett ledarskapsproblem. Att vara ”herde” är ju i många av Bibelns texter synonymt med att vara ledare.

Det här är också skälet till att Nya testamentet talar med sådan värme om det andliga ledarskapet. ”Om någon gärna vill ha en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift”, skriver Paulus (1 Tim 3:1). I andra sammanhang talar han om ledarskapsfunktionerna i kyrkan som Guds och Kristi gåvor till församlingen (se 1 Kor 12:28; Ef 4:11). Hans uppmaning till dem som har fått nådegåvan att leda är att vara ”hängivna” i sitt uppdrag (se Rom 12:8).

Andligt ledarskap är alltså något både gott och eftersträvansvärt. Det är inte ett ”nödvändigt ont” som vi i första hand ska tukta och hålla i schack. I stället är det något vi ska uppmuntra och tala väl om. Det är ett svaret på Jesu egen bön om goda herdar och om arbetare till skörden.

Ledarskap = inflytande

Men vad är det då att vara en ledare? Det finns förstås mängder av möjliga svar på denna fråga, men den definition som jag själv betraktar som mest användbar är att ledarskap är detsamma som inflytande. Den som utövar ett inflytande på en annan människa, skulle man nämligen kunna säga, är en ledare i relation till honom eller henne.

I praktiken innebär förstås detta att vi alla i någon mening går att beskriva som ledare. Och personligen tänker jag att detta i sig kan vara en ganska avgörande insikt. Andligt ledarskap är inte bara ett ämne som borde engagera dem som har en formell ledarposition. Tvärtom är det en central del av alla våra mänskliga relationer. Låt vara att det ibland är viktigt att tala specifikt också om kyrkans formella ledarskap.

Den viktigaste ledarskapsfrågan

Oavsett vilket måste den i särklass viktigaste ledarskapsfrågan i allas våra liv vara: Vem är Herre i mitt eget liv? Ingen fråga kommer nämligen att få större och mer långtgående konsekvenser än denna. Först och främst för att den avgör var vi får tillbringa evigheten. Men också för att den kommer att vara avgörande för den typ av ledarskap som vi utövar under våra år här nere på jorden. Ett andligt ledarskap måste alltid ta sitt avstamp i relationen till Jesus Kristus.

Och då menar jag inte bara i yttre bemärkelse, så att det skulle räcka att sätta etiketten ”kristen” på oss själva och vårt ledarskap. Nej, kallelsen att ställa oss själva under Jesu herravälde har med hela vår identitet att göra. Med våra motiv och våra bevekelsegrunder. Den amerikanske missionsledaren Oswald Sanders har i sin bok Andligt ledarskap gjort följande uppställning av vad han å ena sidan kallar för ett ”naturligt” och å andra sidan ett ”andligt” ledarskap. Den illustrerar på ett bra sätt den kontrast som råder mellan ett ledarskap där vi förblir våra egna herrar jämfört med ett ledarskap under Jesu herravälde:

Naturligt ledarskap                                                Andligt ledarskap

Litar på sig själv                                                    Litar på Gud

Känner människor                                                 Känner Gud och människor

Fattar egna beslut                                                  Försöker förstå Guds vilja

Är ambitiös                                                            Håller sig själv i bakgrunden

Skapar sina egna metoder                                      Finner och håller sig till Guds metoder

Tycker om att ha befäl över andra                          Har sin glädje i att lyda Gud

Motiveras av personlig belöning                            Motiveras av sin kärlek till Gud

och människor

Är oberoende                                                         Är beroende av Gud

Den springande punkten i allt detta är som synes det som står på första respektive sista raden: Leder vi på så sätt att vi i allt väljer att söka vår Herres vilja – eller är vi mest ute efter att bygga våra egna imperier? Som syndiga människor kommer vi förstås alltid att vackla fram och tillbaka mellan dessa två förhållningssätt. Men idealet bör det ändå inte råda något tvivel om. Oswald Sanders uppställning kan på så sätt få fungera som en ”biktspegel” också för vårt eget ledarskap.

Tjänande ledarskap

Ett gott andligt ledarskap är ett ledarskap under Jesu herravälde. Men det är också (och just därför) ett ledarskap med Jesus själv som föredöme. ”Ni vet att folkens ledare beter sig som herrar över dem och att stormännen härskar över dem”, säger Jesus. ”Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt 20:25–28).

Om det är något som är tydligt när det gäller Bibelns syn på ledarskap är det att allt ledarskap som har Jesus som sitt föredöme handlar om tjänande. Målet med vårt ledarskap skulle därmed kunna beskrivas utifrån det dubbla kärleksbudet (se Matt 22:37–39): Först och främst att tjäna Gud och därefter att tjäna våra medmänniskor. Att helt enkelt göra vad vi tror är bäst både för Guds rike och för de personer vi är satta att tjäna, snarare än att tillskansa oss fördelar för egen del.

I detta sammanhang kan det också vara viktigt att kommentera ordningen på dessa båda bud. En av det andliga ledarskapets största frestelser är nämligen att vi blir mer upptagna av att behaga människor än av att behaga Gud. Att vara ledare under Jesu herravälde handlar därför om att inse att det bästa sättet att betjäna våra medmänniskor är att i allt försöka göra vad som är vår himmelske Faders vilja. Om vi inte har detta klart för oss riskerar vi i längden att helt haverera som andliga ledare. I stället för den högste Gudens tjänare riskerar vi att bli slavar under människorna runtomkring oss.

W.I.J.D.

Även på detta område får vi ha Jesus själv som vårt föredöme. I Johannesevangeliets femte kapitel säger Herren: ”Jag säger er sanningen: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen” (Joh 5:19). Detta är en god programförklaring också för vårt eget ledarskap. Som andliga ledare är vårt främsta uppdrag alltid att lyssna in vår Faders vilja – för att sedan stå till förfogande för den typ av gärningar som han har kallat oss till.

Det finns ett engelskt uttryck som lyder ”What Would Jesus Do?” Det är en bra påminnelse om att vi i varje ny situation kan ställa oss frågan: Vad skulle Jesus själv ha gjort om han befann sig i detta läge? Men som andliga ledare tror jag faktiskt att en annan fråga är av ännu större betydelse för den som vill komma på rätt kurs. Nämligen: ”What Is Jesus Doing?” Alltså: Vad håller Jesus redan på med? Vad har han på gång? Och hur kan jag själv vara en del av detta?

En avgörande ingrediens för den som vill utöva ett andligt ledarskap måste mot denna bakgrund vara att regelbundet ta tid för sådant som bön, bibelläsning och kristen gemenskap. Det är i mötet med Gud i det fördolda – men också med hans levande kropp här på jorden – som vi kan lägga grunden för ett gott andligt ledarskap. Det är då som vi kan vandra i det som vi ibland brukar beskriva med orden ”förberedda gärningar”. Där vi alltså inte gör upp våra planer enbart efter vårt eget huvud (i bästa fall för att sedan be Gud att välsigna dem) utan där vi tar vårt avstamp i att ägna tid åt att söka vår Mästares vilja, för att därefter lägga vår tid och vår energi på de saker som Gud har låtit oss veta att han redan har på gång.

Med Pappa på jobbet

Ett uttryck som kan sätta ord på denna attityd till vårt personliga ledarskap är att vi som ledare får vara ”med Pappa på jobbet”. ”Jobbet” står då inte i första hand för våra egna projekt för Gud, utan för Guds projekt genom oss. Precis som Jesus får vi leva utifrån insikten att vi inte kan göra något av bestående värde enbart i oss själva, utan bara om vi gör sådant som ligger på vår himmelske Faders hjärta. Som Jesus själv uttrycker det hela: ”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig” (Joh 15:4).

Aposteln Paulus vittnar i sina brev om hur detta förhållningssätt kunde ta sig uttryck i hans liv. Till församlingen i Korinth skriver han: ”genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig” (1 Kor 15:10).

När Gud får vara in charge, kan man säga, kommer det en helt ny typ av vila in i våra liv. Inte så att vi kan slå oss till ro eller upphöra med vårt arbete för Guds rike. ”Jag har arbetat mer än de alla”, skriver ju Paulus. Men i nästa andetag lägger han till: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig”. Paulus har alltså gjort det som han gjort som en konsekvens av allt det som Gud genom Kristus redan har gjort för honom. Han har arbetat, men det har varit Gud som har haft initiativet. Det har varit Guds vishet, Guds kraft och Guds nåd som har varit grunden både i hans liv och i hans tjänst.

Som jag själv ser det är det detta som är den största hemligheten bakom ett gott andligt ledarskap. Som ledare i Guds rike är vi beroende av Guds kraft och ledning. Vi behöver ständigt vända tillbaka till vår bönekammare för att söka vår himmelske Pappas vägledning för vår tjänst. Men just därför kan vi också bli kanaler för Guds förunderliga kraft ut till en härjad och hjälplös omvärld. Det är inte oss själva och vår förmåga som det handlar om, utan Gud och hans förmåga.

Resultatet av ett sådant sätt att leva sammanfattas av Jesus själv med orden: ”Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn” (Joh 15:15–16).

Denna artikel är ursprungligen publicerad i tidskriften Teologi & Ledarskap

Rent generellt tror jag att det är viktigt att vi som ledare tar tid både för dem vi leder och för dem vi är ledare tillsammans med. En mentorsrelation kan vara ett betydelsefullt inslag i denna helhet, men låt mig först ringa in ett antal andra relationer som åtminstone delvis kan fylla samma funktion.

Ledarteamet som vi ingår i

För att så bra som möjligt kunna betjäna andra människor behöver vi ingå i ett ledarteam där vi gemensamt söker Guds vilja och där vi har en möjlighet att tala in i varandras liv. En god ordning är också att vi avsätter tid tillsammans där vi enbart satsar på det sociala, och alltså inte planerar för vårt gemensamma ledaruppdrag.

Frågor som vi kan återkomma till i denna typ av gemenskap är till exempel: Vad lär vi oss just nu i vår ledarroll? Var utmanas vi i vårt lärjungaskap? Vad händer i vårt personliga andaktsliv? På vilka områden riskerar vi att dras bort från det som var vår vision när vi från början gick in i vårt ledaruppdrag?

Livsförvandlingsgrupp eller ansvarighetsgrupp

En annan konstellation, där vi på ett naturligt sätt kan få stå ansvariga inför varandra som kristna bygger på en gemenskap av två eller max tre personer, som regelbundet träffas över exempelvis en långlunch. Tanken är att man träffas i 1 till 1 ½ timme och att man varje gång utgår ifrån ett antal raka frågor såsom: Hur har du märkt av Guds närvaro i ditt liv den senaste veckan? Vad brottas du med just nu? Vilken har din största synd varit den här veckan?

Det uttalade målet för denna typ av gemenskap är att växa i vårt lärjungaskap, men också att få en ”ansvarsstruktur” som hjälper oss att hålla oss från handlingar och beteenden som är till skada både för oss själv och för vår gudsrelation. Även bön är en naturlig ingrediens i en sådan här typ av gemenskap – gärna både för oss själva, för den församling vi tillhör och för våra icke-kristna vänner.

Biktfar/biktmor

I vissa andliga traditioner har man även betonat vikten av en särskild biktfar/biktmor. Ofta har detta varit en präst, men det kan också vara en själavårdare eller en annan kristen med stor livserfarenhet. Till skillnad från en ansvarighetsgrupp är det här fråga om en mer assymetrisk (”ojämlik”) relation, och fokus för gemenskapen är smalt: att med viss regelbundenhet få träffas och dela med sig av sina personliga synder, för att därefter ta emot syndernas förlåtelse. ”Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade” (Jak 5:16).

Andligt mentorskap – ledare emellan

Som komplement till något eller några av ovanstående relationer kan vi dessutom ha glädje av en mer traditionell mentorsrelation. Det finns gott om bibliska förebilder när det gäller detta: Jetro och Moses, Moses och Josua, Elia och Elisha, Barnabas och Paulus, Paulus och Titus, Paulus och Timotheos …

Några konkreta tankar kring hur en mentorsrelation mellan två ledare kan organiseras kommer här.

Syfte

Precis som med medvandrarskap i stort måste det självklara syftet med en mentorsrelation mellan två ledare vara att växa till både i vårt lärjungaskap och i vårt ledarskap. Bibeln är tydlig med att dessa saker behöver hänga ihop, och en målsättning för mentorsrelationen kan därför vara just detta: att vi inte ska ”segla iväg” och tappa förankringen i den goda andliga mylla som vi som ledare behöver vara rotade i.

Fokusområden

Några naturliga fokusområden för mentorskapet kan mot denna bakgrund vara:

• Den personliga gudsrelationen: andaktsliv, kristen gemenskap och tro i vardagen.
• Familj och relationer i Bibelns ljus.
• Kampen mot frestelser: pengar (konsumtion, givande etc), sex (renhet, trohet, pornografi etc) och makt (ödmjukhet, motiv för mitt ledarskap etc).
• Den kristna tjänsten: utmaningar, relationer, drömmar, hur Gud leder …

Typ av relation

För att inte skapa onödig osäkerhet kan det vara bra att ganska tidigt i relationen – gärna redan vid första träffen – formulera något om vilka förväntningar vi har på det mentorskap vi är på väg in i.

Vilken roll vill adepten (den som har sökt upp mentorn) att mentorn ska ha? Ska han/hon i första hand fungera som bollplank? som (ledarskaps)expert? som medvandrare? som själavårdare? som förebedjare? Beroende på vad ni kommer fram till gällande detta kan det som synes visa sig att det i själva verket inte är en mentorsrelation adepten är ute efter – något som ni i så fall behöver samtala om. Notera också att ju mer ”jämlik” en relation blir, desto mindre kommer fokus att hamna på adepten och hans/hennes situation – är detta något som ni båda önskar?

En annan viktig frågeställning kan vara denna: Är det adepten som ska ha initiativet kring vilka frågor som ställs, eller får även mentorn ställa frågor? Finns det i så fall någon gräns för vad han/hon får fråga om? Får han/hon ställa frågor om adeptens synd, misslyckanden, (o)förmåga eller (o)vilja att leva enligt Bibelns standard? Dessa frågor går som synes tillbaka på det som står under rubriken ”Syfte”.

Alla relationer utvecklas, och därför kan det vara bra att en gång per år göra någon form av utvärdering, där vi tillsammans funderar: hur ser vår relation ut i dag? fyller den den funktion som det var tänkt? finns det anledning att tänka om kring någon del av vårt upplägg?

Vem ska jag fråga?

En sista viktig fråga är vem vi ska ge frågan om att bli vår personliga mentor. Att det är en person som vi har förtroende för är förstås en självklarhet. Ofta är det också bra om det är en människa med åtminstone delvis samma gåvor som vi själva. Erfarenhet av kristet ledarskap är en merit, i alla fall om det ska bli kvalitet på den mentorsrelation som vi går in i. Sist men inte minst kan det vara bra om den vi tillfrågar att bli vår mentor tillhör ett annat sammanhang än vi själva. Det bör definitivt vara någon utanför vårt eget ledarteam. Ibland kan det också vara en fördel om han/hon tillhör en annan församling eller ett annat samfund än vi själva – på så sätt är det större chans att relationen tillför nya perspektiv än dem vi redan är vana vid.

En av de mest grundläggande definitionerna av ledarskap är inflytande. Där inflytande finns, finns ledarskap. Där inflytande inte finns, finns heller inte något ledarskap.

Något som är intressant med denna definition är att den är lika giltig för ett formellt som för ett informellt ledarskap. Den starkaste ledaren i ett sammanhang kan ju mycket väl vara en person som saknar formellt uppdrag att vara ledare!

Ibland kan det till och med vara så att det är de personer som är svagast som utövar det största inflytandet på en grupp – de som är eller uppfattas som ”offer”, och som just därför kan styra agerandet hos stora delar av sin omgivning. Det säger sig självt att denna situation kan skapa mängder av problem, både för gruppen i stort och för det formellt utsedda ledarskapet.

Detta är också ett av skälen till att frågan om mandat är så viktig. Vi har tidigare stannat upp inför frågan om hur vi som ledare kan få den sanktion vi behöver från människor. Vi har varit inne på saker som den dubbla kallelsen och behovet av att som ledare bli avskild och sänd in i det uppdrag som vi åtar oss. I detta kapitel ska vi i stället fokusera på det mandat som blir oss givet av Herren själv.[1] På slutet ska vi sedan återvänta till frågan om hur dessa perspektiv kan stråla samman och få betydelse för gemenskapen i stort.

Allra först tror jag dock att vi behöver slå fast några grundläggande principer:

För det första: Alla människor har samma värde. Men därmed är inte sagt att alla har samma uppgift eller funktion. Tvärtom kan man säga att en avgörande utmaning för oss som Guds barn är att ta reda på vad som är just vår uppgift i Guds rike (liksom, förstås, i världen i stort) för att sedan vara trogna mot den.

För det andra: Genom hela historien kan vi se att Gud har valt att ”handplocka” människor för att använda på ett särskilt sätt för sina syften. Noa, Abraham, Jakob, Josef, Mose, Debora, Gideon, Simson, David, Ester, profeterna, de tolv apostlarna … Mänskligt sett kan flera av dessa val uppfattas som både ologiska och irrationella. Men därmed illustreras också att de alla är ett uttryck för Guds nåd. Gud väljer själv vem han vill använda, och han delar ut sina gåvor så som han finner för gott – av nåd (jfr Rom 9:21).

För det tredje: Guds rike är ett annorlunda rike. Ett uppochnedvänt rike. Den som är stor i människors ögon kan vara liten i Guds ögon – och tvärtom (se Luk 13:30 m fl). Därför kan man också säga att honnörsorden ”en man en röst”, eller andra principer från den svenska folkrörelsen, inte alltid går att tillämpa på Guds rike. Både Bibeln och den samlade erfarenheten säger oss att Gud väljer att anförtro olika människor olika mandat. Om vi vill vara trogna mot Herren måste vi därför böja oss under det mandat som han har anförtrott åt just oss – oavsett om det är litet eller stort. Detta är sann, biblisk ödmjukhet.

För det fjärde: Det är här som Nya testamentets teamtanke gör sig påmind på nytt. Ingen människa kan i sig själv vara i besittning av alla gåvor. Vi behöver varandra i Kristi kropp. I mitt eget liv har det varit (och är!) en både svår och viktig övning i ödmjukhet att hela tiden hedra de människor som har en annan typ av gåvoutrustning än jag själv. Att underordna mig deras tjänster genom att säga att det är de och inte jag som har fått mandatet att utföra en viss sak eller att gå in i ett visst uppdrag. Att tro att vi kan klarar oss utan, till exempel, alla de fem tjänstegåvorna är utifrån detta sätt att tänka ingenting annat än högmod.

Hur kan vi då avgöra vilket mandat vi har blivit tilldelade för att verka i ett visst, givet sammanhang? Ja, om vi nu fokuserar på det som är Guds sanktion av vårt agerande tror jag att vi kan ringa in detta genom fyra olika bibliska principer: våra gåvor, vår kallelse, vår tro och vår uthållighet.

Våra gåvor

En av våra mest självklara utgångspunkter när vi ska ta reda på vilket mandat vi har fått som kristna – och det gäller oavsett om det handlar om skapelse- eller missionsuppdraget – är att ta fasta på de andliga och naturliga gåvor som Gud har gett oss. ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd”, skriver Petrus. Och så lägger han till: ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. Har någon en tjänst skall han tjäna efter den kraft Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus” (1 Pet 4:10-11a).

Det bästa sättet att ta reda på våra gåvor är att helt enkelt fråga oss själva och dem som känner oss vad vi är bra på, vad vi tycker är roligt och vad som faller sig naturligt för oss att sysselsätta oss med. Det mest sannolika är nämligen att det är på dessa områden som Gud vill använda oss – att det är där vi har vårt mandat att verka. Ytterst sällan är det Guds plan att vi ska tjäna honom på ett sätt som ligger i strid med våra personliga gåvor. Allt annat vore ju resursslöseri!

Samtidigt är det viktigt att slå fast att våra gåvor inte säger allt om vårt mandat. Dels kan det ju vara så att vi har gåvor och förmågor för ett stort antal saker, och att vi behöver få en klarhet över vilka vi ska använda oss av just nu. Vår kallelse när det gäller detta kan också variera över tid, så att vi under olika delar av livet ska göra bruk av olika delar av vår gåvoutrustning.

Till detta kan läggas att Gud ibland väljer att sätta oss i situationer där vi faktiskt saknar de nödvändiga färdigheterna; detta för att fördjupa oss i vårt beroende av honom själv.

Förutom av våra gåvor behöver vi därför ha en så klar bild som möjligt av vår kallelse.

Vår kallelse

Något av det viktigaste vi behöver lära oss för att blomma ut i den specifika kallelse vi har fått av Herren, är att säga nej. Det är alltid roligare att säga ja, men något som vi måste komma ihåg är att det bakom varje ”ja” döljer sig ett ”nej” till alla de andra saker som vi – på grund av detta ja – förlorar möjligheten att satsa på.

Av detta skäl behöver vi se upp, så att vi med vårt ”ja” inte säger ”nej” till något som var tänkt att vara vår unika uppgift här i livet. Något som kanske inte är det mest bekväma, men som ur Guds perspektiv ändå är det mest välsignade vi kan ägna oss åt.

För att bli konkret:

• Genom att säga ”ja” till att gifta oss med en person som inte delar vår tro säger vi ”nej” till att framöver kunna stå enade i det som har med vår kristna tjänst att göra.
• Genom att säga ”ja” till en livsstil eller ett boende som slukar alla våra ekonomiska resurser säger vi ”nej” till att framöver kunna vara frikostiga i vårt givande.
• Genom att säga ”ja” till en specifik utbildning säger vi (i alla fall tillfälligt) ”nej” till ett antal andra karriärvägar.
• Genom att säga ”ja” till att satsa vår fritid på en viss hobby eller idrott säger vi ”nej” till att kunna lägga denna tid på kyrkans aktiviteter.
• Genom att säga ”ja” till alla ledaruppdrag som vi blir tillfrågade om i kyrkan säger vi ”nej” till att på fritiden kunna bygga relationer till människor som inte delar vår tro.

Med detta vill jag inte säga att ”allt är kört” om vi skulle välja fel vid några av livets många vägskäl. Gud är större än så! Men det vore ändå ohederligt att påstå att våra val inte spelar någon roll. Påfallande ofta tycks det dessutom vara så att det som kan beskrivas som ”gott” – det som verkar positivt och vettigt i största allmänhet – visar sig vara det ”bästas” största fiende. Det är ju sällan som vi är frestade att satsa på saker som är alltigenom dåliga!

Inte minst av detta skäl tror jag att vi ska ta för vana att alltid fråga Herren om det som har med vår personliga kallelse att göra. När Gud kallar oss till något vill han nämligen ge oss både den utrustning och den kraft som vi behöver för att genomföra det.

Det är här som vi på nytt kan sägas landa i frågan om mandat.

Om vi tar evangelistgåvan som exempel. Vissa som har fått denna gåva har som sin primära kallelse att nå sina närmaste vänner med evangeliet. Andra har fått uppdraget att nå hela eller delar av sin stad med budskapet om Jesus. Ytterligare några har fått den spektakulära kallelsen att nå merparten av sin nation, eller en hel kontintent, för att på så sätt leda tusentals människor till tro.

Utifrån detta blir det också tydligt varför frågan om mandat är av så stor betydelse. Om vi är kallade att vara världsevangelister, men satsar allt vårt krut på vår egen hemstad, har vi ju i grunden förfelat vår kallelse. Men också det omvända är sant: om vi har kallelsen att evangelisera våra grannar och vänner, men i stället reser land och rike runt för att predika, kanske det väcker uppskattning och beundran hos vår omgivning – men vi har ändå gått utanför vårt mandat; vi har varit olydiga mot Gud.

Den viktigaste tillämpningen av detta tror jag är att om Gud verkligen har kallat oss till något, då behöver vi besluta oss för att i tro sträcka oss efter det som han har talat om. Om han har gett oss en specifik kallelse kan vi vara säkra på att det till denna också finns ett mandat – en sanktion från ovan som gör att vi kommer att få hjälp när vi går vidare i det som han har talat om.

På det område som vår kallelse omfattar kommer Herren att öppna dörrar – också där det mänskligt sett tycktes vara stängt.

Han kommer att välsigna oss praktiskt och ekonomiskt.

Han kommer att bekämpa de andemakter som opponerar sig mot oss.

Inte för att vi är så märkvärdiga i oss själva, utan för att kallelsen medför ett mandat i den andliga världen. Ett mandat som gör det lättare för oss att blomma om vi får ett erkännande av våra kristna syskon, men som ingen människa kan ta ifrån oss eftersom det är en gåva från Herren själv.

Vår tro

För att gå in i det som Herren har tänkt för oss behöver vi också lära oss att förtrösta på det som Gud har talat in i våra liv.

Det kan vara en serie erfarenheter som tillsammans pekar åt ett och samma håll.

Det kan vara en inre frid.

Det kan vara profetiska tilltal.

Det kan vara andra människors samstämmiga råd som gör oss övertygade om att Gud har en önskan att få använda oss på ett visst sätt.

För att Guds löften till oss ska få effekt behöver vi ta fasta på dessa i tro (jfr Hebr 4:2). Vi behöver agera utifrån vad Gud har talat.

I vissa situationer kan tågordningen också vara den omvända. Eller snarare: tilltalet och tron kan komma samtidigt.

Vi kan uppleva detta genom att vi plötsligt får en förvissning om att ”detta är rätt”, ”åt det här hållet ska jag gå”, ”det här budskapet ska jag tala ut” – något som i sin tur ger oss mandatet att också göra det som Gud har lagt på våra hjärtan. Som aposteln Paulus uttrycker det hela: ”Men då vi har samma trons ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag, så tror också vi, och därför talar vi” (2 Kor 4:13).

Och enligt samma bibliska princip: Om vi inte har tro för en viss sak, ska vi inte låta påskina att vi har det. Kanske är vår avsaknad av tro en indikation på att vi har nått gränsen för vårt eget mandat? Eller så är det ett uttryck för att vi ännu inte är ”där” – att vi behöver invänta det tillfälle då Gud griper in och på just detta område ger oss trons gåva.

Oavsett vilket behöver vi vara lyhörda för det som Herren har att säga. För att än en gång citera Paulus: ”Ty i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en” (Rom 12:3).

Vår uthållighet

Granne med tron bor uthålligheten. Även när Gud har varit tydlig i sitt sätt att leda är det ju ytterst sällan som han öser alla sina välsignelser över oss på en och samma gång. Som en god coach brukar han i stället låta oss visa vår villighet att tjäna i det lilla, innan vi blir anförtrodda större och mer maktpåliggande uppgifter.

I Jesu liknelse om talenterna, som handlar om vårt förvaltarskap av de gåvor och möjligheter som Gud har gett oss, berömmer Jesus den gode tjänaren med orden: ”Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket” (Matt 25:21). I ett annat sammanhang säger han: ”Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort” (Luk 16:10).

När vi är lydiga mot de uppgifter som vi upplever att vår Mästare har kallat oss till, blir konsekvensen att vårt mandat växer till i den andliga världen. Om vi tar vara på de möjligheter som Herren har gett oss här och nu, kan vi räkna med fler och större möjligheter framöver. Detta gäller både i vår roll som ledare och i det kristna livet i stort.

I mitt eget liv har jag flera gånger sett att när jag har varit uthållig och när jag utan baktankar har gjort mitt bästa i det jag har blivit kallad att göra, då har det längre fram öppnat sig möjligheter som jag inte hade kunnat ta mig i mig själv. När jag däremot har försökt ta ”genvägar”, eller när jag har slarvat med vad Gud och människor har anförtrott mig, då har välsignelserna ofta uteblivit.

Mandatet ges oss av nåd

Något som kan utmana oss i Bibelns tal om ledarskap och mandat, är att den sanktion som kommer från Herren alltid ges oss av nåd. Med andra ord kan den vare sig kommenderas fram eller bli föremål för en demokratisk omröstning. Antingen har vi den, eller så har vi den inte.

Inte så att vi inte skulle ha möjlighet att växa i vår tjänst genom att förkovra oss och träna upp oss i våra olika färdigheter. Men om vi inte har blivit utrustade med de gåvor, den kallelse, den tro och den uthållighet som vi behöver för ett visst uppdrag, kommer vi alltid att stå oss slätt i det långa loppet. Vi kan fortfarande att bli till välsignelse genom vilka vi är och genom vad vi gör, men vi kommer inte att få den typ av genomslag som hänger samman med det gudomliga mandatet.

Både i Gamla och Nya testamentet finner vi exempel på detta fenomen. Ett av de mest talande är Guds utväljande av Mose. Denne man fick det unika uppdraget både att leda Israels folk ut ur Egypten och att vara mottagare av Guds uppenbarelse i form av lagen, torah. Han var utvald av Herren och fick förmedla uppenbarelsen om Guds helighet till Guds egendomsfolk.

Efterhand som det gick upp för israeliterna att de alla i någon mening var ”utvalda” (jfr 2 Mos 19:5-6) kan vi dock läsa att det var flera bland dem som började ifrågasätta Moses ledarskap. I Fjärde Moseboken står det exempelvis att först Moses syskon Aron och Mirjam, och därefter de tre ledarna Kora, Datan och Abiram, satte sig upp mot Mose.

I båda fallen är det ett välkänt demokratiskt ”rättighetstänkande” som präglar argumentationen. Aron och Mirjam ifrågasätter Moses unika uppgift med orden: ”Är då Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?” (4 Mos 12:2). Kora, Datan och Abiram är ännu mer rättframma: ”De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem: ’Nu får det vara nog! Hela menigheten är ju helig, alla är det, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphäver ni er då över Herrens församling?’” (4 Mos 16:3).

I båda fallen träder dock Herren fram för att göra klart att det är Mose och ingen annan som fått det gudomliga mandatet att vara ledare för folket. Beträffande Kora, Datan och Abiram sker det under stor dramatik: Gud låter marken öppna sig under dem som har ifrågasatt Moses ledarskap, så att de och deras familjer blir uppslukade av jorden (se 4 Mos 16:31-34).

Riktigt så dramatiskt behöver det naturligtvis inte gå till när Herren bekräftar vem som har fått mandatet att gå in i en viss uppgift. Ofta kanske det snarare visar sig på ett ”positivt” sätt, i form av en alldeles särskild favör från Gud där – som för mytens kung Midas – allt det som personen i fråga rör vid blir till guld. Just så var det ju för Jakobs son Josef, han som fick det vittnesbördet om sig att ”Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde” (1 Mos 39:23).

Även om dessa exempel kommer från Gamla testamentet, och på så sätt inte kan föras över fullt ut på det nya förbundet, tror jag att principerna kring denna fråga är desamma i alla tider: Demokratiska resonemang om det allmänna prästadömet eller om alla människors lika värde kan inte ändra på det faktum att Gud ibland väljer ut personer för specifika uppdrag som inte självklart kan tas över av någon annan.

Med detta vill jag inte säga att det alltid förhåller sig så. Även en person som har en nyckelposition i ett andligt skeende kan behöva lära sig att delegera, och på så sätt ge vidare av den auktoritet som han/hon har blivit anförtrodd. Ingen människa är så betydelsefull i Guds plan att han/hon inte behöver lyssna till andra människors visdom eller profetiska hälsningar. Det gudomliga mandatet åsidosätter inte heller de bibliska principerna att arbeta i team och att träna upp nya generationer ledare som kan ta över efter en själv. I alla dessa avseenden är faktiskt Mose ett fantastiskt föredöme (se 2 Mos 18:13-27; 4 Mos 27:12-23 m fl).

Men ändå: Om vi vill tillsätta sådana ledare som gör en skillnad för Guds rike, är en av våra viktigaste uppgifter att identifiera vilka som har blivit givna denna sanktion från ovan. Vilka som har utrustats med de gåvor, den kallelse, den tro och den uthållighet som ger dem just det mandat i den andliga världen som de är i behov av för att utföra sin unika uppgift.

Detta behöver sedan kopplas samman med den ”mänskliga” sidan av mandatet: Är detta en person vi har förtroende för? Vill vi ha honom/henne som vår ledare? När både Guds och gemenskapens ”ja” finns där – det jag tidigare har beskrivit som den dubbla kallelsen – är det dags att tilldela personen också ett strukturellt mandat. Alltså att ge honom/henne en plattform utifrån vilken han/hon kan verka som ledare.

Faktum är att Bibeln flera gånger varnar oss för att tillsätta ledare på ett sätt som avviker från denna ordning. ”[V]ar ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet”, skriver Paulus till sin medarbetare Timotheos (1 Tim 4:12). Helt följdriktigt utfärdar han i nästa kapitel en varning: ”Ha inte för bråttom med att lägga händerna på någon” (1 Tim 5:22). Innan vi avskiljer en ledare för tjänst behöver vi ha goda skäl att tro att han/hon är redo för den plattform som vi skänker honom/henne (jfr Apg 6:3-6).

En ledare som har fått nåden att verka utifrån Guds, gemenskapens och strukturens mandat kan vara maximalt frimodig i sin tjänst, och kan därmed vara till stor välsignelse för de personer som han eller hon är ledare för.

Kraften i de äldstes bön

Ytterligare en dimension av hur välsignelsen i den dubbla kallelsen kan komma att yttra sig finns beskriven i Jakobsbrevets femte kapitel. Där talas det nämligen om mandatet som har blivit givet åt det lokala församlingsledarskapet, och som har som konsekvens att de som ingår i detta kan få ett alldeles särskilt genomslag i sina böner. Jakob skriver: ”Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade” (Jak 5:14-16).

Det intressanta med dessa verser är att Bibeln så tydligt deklarerar att alla kristna har fått en kallelse att be för sjuka (se Mark 16:18 m fl). Men trots detta skriver alltså Jakob som han gör, och jag har själv blivit övertygad om att han här låter oss ana en specifik andlig ordning. En ordning som innebär att när ett ledarskap har blivit insatt i en församling, då har de också fått mandatet att förmedla Guds kraft till sina församlingsmedlemmar. En speciell form av herdemandat, som tar sig uttryck i att Herren själv bekräftar det utsedda ledarskapet genom att förmedla sin kraft till befrielse och helande genom dem.

Mot denna bakgrund är det förstås viktigt att vi har ledare i våra kristna sammanhang som tilldelas ett offentligt mandat för att kunna fungera i förbönstjänsten. I EFS i Mikaelskyrkan har vi för detta ändamål inrättat ett särskilt äldsteråd. Genom att de som ingår i äldste har blivit avskilda för att be och lyssna in Guds vägledning för vår församling och dess arbete, upplever vi att Gud på ett tydligt sätt bekänner sig till detta mandat. Faktum är att vi flera gånger har förundrats över hur Herren har valt att tala till äldste om vad vi behöver be om i en viss situation, och att vi – när vi har bett utifrån detta – har fått se mäktiga bönesvar. Personligen tolkar jag detta som ett uttryck för det som Jakob skriver om.

Med åren har jag också landat i den ståndpunkten att Gud faktiskt välsignar alla de ordningar som vi som kristna väljer att instifta, så länge som vi gör detta i rättfärdighet. När vi med gott uppsåt och i respekt för Guds ord bygger strukturer för att främja Guds rike på jorden – till exempel beslutar att det ska vara en prästvigd som förvaltar sakramenten eller att profetiska tilltal måste prövas av en mötesledare – tror jag helt enkelt att Gud i någon mening ”underordnar” sig dessa. Inte så att han skulle vara bunden av våra strukturer, utan så att han hedrar våra ordningar och väljer som huvudregel att tala till oss och verka genom dessa.

Och omvänt: om vi har inrättat en ordning men inte bryr oss om den, då gör vi oss sårbara både i den synliga och i den osynliga världen. Vi förlorar något av det beskydd som ligger i att gå in under våra egna ordningar (jfr 1 Kor 14:26-40).

Denna text är från början ett kapitel ur min bok Ledare i Guds rike: Bibliska principer för den kristna tjänsten

[1] När allt fungerar som det ska är det förstås så att Herren talar också genom kyrkans företrädare i frågor som dessa. Som det står i Apostlagärningarna: ”Den helige Ande och vi har … beslutat” (Apg 15:28). Men människor och institutioner kommer alltid att vara begränsade – och dessutom påverkade av synden. Därför behöver vi göra skillnad mellan det mandat som blir oss givet av Gud och det som blir oss givet av människor.

Ledarskap och auktoritet