Med denna ögonblicksbild beskriver aposteln Paulus hur det kan gå till i en gemenskap där den profetiska gåvan är i funktion. Gud talar med precision in i besökarnas liv, något som skapar tro och ger en övertygelse om att Gud verkligen är närvarande – på riktigt.

Paulus ord skulle även kunna vara en beskrivning av en vanlig gudstjänst inom stora delar av frikyrkligheten för några decennier sedan. Men på senare tid tycks någonting ha hänt. I många sammanhang har det blivit ovanligt med profetord – i alla fall i de offentliga gudstjänsterna – och även tungotal och sång i Anden har fått en allt mer undanskymd plats.

Parallellt med detta har det börjat spridas en rädsla för många karismatiska uttryckssätt. Kopplingar görs till olika former av nyandlighet, och vissa blir så rädda för ”blandade källor” att de tar det säkra före det osäkra och lägger locket på. Om man inte tar några risker, kan det ju inte gå fel. Och så har man i praktiken förklarat stora delar av Andens gåvor och verk i nuet för icke önskvärda.

Det finns självklart skäl att vara uppmärksam på avarter inom den karismatiska rörelsen, så väl som i alla andra delar av Kristi kropp. Men när Guds församling låter sig styras av rädsla är det ändå något som är fel. Rädsla är trots allt inte någon Andens frukt.

Sant är att de profetiska orden, såväl som andra manifestationer av den helige Andes närvaro, ska genomgå församlingens prövning. Sant är också att även Satan kan träda fram i skepnad av en ljusets ängel. Men en gemenskap där man förkunnar Guds ord, tillber den treenige Guden och uttrycker sin kärlek till Jesus kan knappast vara helt och hållet dominerad av den onde. Någon måtta på oron måste det därför vara.

Dessutom är det ju så att de irrläror som i dag hemsöker Kristi kropp i Sverige inte främst är att förknippa med den profetiska gåvan. Huvudproblemet är snarare de många falska herdetjänsterna – andliga ledare som offentligt ifrågasätter grundläggande bibliska sanningar såsom omvändelsens nödvändighet och den dubbla utgången.

Alla fenomen som involverar oss människor har förstås potential att bli förvanskade. Ingen människa – inte ens den frommaste kristen – är helt och hållet opåverkad av synden. Men samtidigt är det ju dessa spelregler som vår Herre har gått in under när han gav församlingen till uppdrag att vara hans kropp på jorden. Därför vill han också involvera oss för att förmedla hans kraft såväl inom som utom den kristna gemenskapen.

Eller som Paulus uttrycker det hela: ”Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera.” Och: ”När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp.”

Det är omöjligt att kalla sig bibeltroende kristen, utan att vilja ta dessa och liknande uppmaningar i Skriften på allvar. De karismatiska erfarenheterna ska inte ses som något valfritt tillägg, utan som en integrerad del av varje kristen församlings liv.

Ursprungligen publicerad som ledartext i Världen idag

Efter förmiddagens program var avklarat så åt vi lunch och efter ett tag säger en av de andra att det var gott att höra mitt vittnesbörd, “har du något mer?” O, vad ska jag välja tänker jag. Det låter kanske övermaga, men år 2013 har varit ett år då jag själv blivit helad, fått förmedla ett antal helanden, befunnit mig på armlängds avstånd från än fler helanden och hört mängder av vad jag kallar första-generationsvittnesbörd om just helande. (Första-generationsvittnesbörd är när någon berättar som själv var närvarande på platsen då det hände. Om jag i min tur berättar om det för dig så blir det ett andra-generationsvittnesbörd.) Jag väljer att berätta om en tonårstjej ifrån Korskyrkan i Borås som blivit helad ifrån glutenallergi på deras läger i Munkaskog i början av sommaren. Tonåringarna ville be för varandra, hellre än att ha ett skoj-program, och Anden föll. Mina kompisar Mats och Katarinas grabb blev helad från laktosintolerans. Flera andra blev friska. Och en tjej helad så hon kunde börja äta bröd och annat som innehåller gluten. (Jag träffade ett par av tonåringarna som var med när det hände i somras.)

Jag undrar hur Gud gjorde undret? Har hennes tarmludd återskapats genom ett kreativt mirakel eller får hon dagligen hjälp av Anden så att symptomen hävs? Jag vet inte, men hon äter i vart fall normalt. Såväl helandeundrets karaktär som dess inramning, tonåringar som ber för varandra för att de vill, gjorde att jag valde det exemplet. Runt bordet reagerade mina kollegor positivt.

Utom en. En pastor som instinktivt genast förde fram frågan om varför inte alla blir helade och risken för att skuldbelägga, risken för att skapa orealistiska förhoppningar, risken att vi skulle hamna i trosförkunnelsens träsk. Det vore ojust att lämna ut fler detaljer från vårt samtal, men jag kan inte låta bli att berätta om hennes reaktion. Jag tror den är ganska vanlig.

Men hur stor är faran i vanliga frikyrkor för överhettad karismatik och osund utformning av trosförkunnelsen?

Den frågan kan låta enkel att besvaras. Nära noll, skulle jag vilja påstå.

Försvarsmekanismer

Vad vi upplever i Sveriges församlingar idag är att karismatik är så sällsynt att den knappt ens märks. Den genomsnittlige efterföljaren till Jesus i Sverige idag har aldrig lagt sin hand på en sjuk och sett ett helande ske. Hon eller han har aldrig uttolkat ett tungotal. Han eller hon har aldrig förmedlat ett profetiskt budskap. Många har aldrig ens hört något. Att ha en demon manifesteras och kastas ut i Jesu namn har hon eller han antagligen inte ens hört talas om i modern tid.

Vi som har varit med kan ibland inte ens berätta om våra upplevelser, eftersom de måste omges av så många förklaringar för att bli begripliga att det inte finns tid och ork att göra det. Och inte sällan hamnar vi i en försvarsställning. Ett enkelt vittnesbörd om vad Gud gör kan upplevas som en anklagelse även om det berättas varsamt och klokt.

För en kristenhet som är akut icke-karismatisk så är en omställning till ett mer nytestamentligt sätt att följa Jesus inte en liten fråga. Den kommer inte kunna lösas genom att vi behåller våra nuvarande teologier, våra nuvarande mötesformer eller vår nuvarande identitet. En omställning kommer bli smärtsam och den kommer förändra våra liv. Vi behöver ursäkter för att inte ta sådana tankar till oss!

Därför tror jag att trosrörelsen kom i precis lagom tid för att ge svensk kristenhet ett utmärkt alibi för att stänga dörren mot fortsatt karismatisk förnyelse. 60- och 70-talets karismatiska förnyelse möttes av en öppen och välkomnande attityd från många samfundsledningar, från många präster och pastorer, men den hade kommit till ett vägskäl. Antingen skulle förnyelsen få gå vidare och innebära mer än en nytändning av individers entusiasm och innerlighet, eller så skulle den relegeras till karismatiska reservat: egna konferenser, ungdomssamlingar i veckan med tillhörande frågor från de gamla om varför “dom aldrig kommer på gudstjänsten?”

Så kom det att bli till största delen. Hela mitt kristna liv har jag som karismatiker levt på källsprång vid sidan av vad mitt samfund haft att erbjuda. Som väl är var min ungdoms lokalförsamling öppen för karismatik. Jag blev aldrig ensam.

I detta sammanhang är det jag har diskuterat trosförkunnelse, Livets Ord och Kenneth Hagin. Någon enstaka gång har jag höjt ett varnande finger när någon börjat ta till sig en osund syn på trons natur och en överdriven framgångsteologi men minst fyra samtal av fem har handlat om att jag pratat med människor som använt trosrörelsen som ett alibi, det perfekta tillhygget för att slippa ställas inför utmaningen ifrån Nya Testamentets texter och förnyelsen i nutid.

Kort sagt: Förekomsten av överdrifter legitimerar den egna icke-karismatiska hållningen. Och den legitimerar en spiritualitet som är, med Krister Stendahls ord, “low voltage”, en spiritualitet där Gud aldrig kommer i dånet, åskan och stormen, utan alltid som en stilla susning, en spiritualitet där Gud aldrig gör konkreta helandeunder, utan enbart verkar i det enkla och vardagliga. Fast så uttrycker man sig inte. Man säger att Gud inte måste göra något dramatiskt för att det ska räknas. Och det är ju sant. Gud verkar ständigt på många odramatiska sätt. Men i praktiken är innebörden av sådana ord att de mer dramatiska andliga manifestationer som Nya Testamentet beskriver som flitigt förekommande bland de troende idag ses som undantag.

Att uttrycka en måttlig förväntan på Gud och att undertrycka sin längtan efter mer av Andens kraft beskrivs gång efter annan från talarstolar som en dygd! Jag har suttit som åhörare alltför många gånger och sett hur man reagerat positivt, eftersom en sådan förkunnelse bekräftar den troende som lever ett liv med bristande andlig kraft. Jo, vi finns. Jag är själv långt ifrån så fylld av Ande och kraft som jag borde vara. Och jag har haft perioder då jag på grund av egen förskyllan varit tämligen okarismatisk. Jag har känt frestelsen att legitimera min egen brist. “Förnyelsen behöver också teoretiker” har jag tänkt. “Andra får praktisera, själv för jag bara deras talan – det är nog min kallelse.”

Det karismatiska livet liknar frälsningen. Det ges av nåd, men kostar ändå på. Anden fyller oss inte efter förtjänst, men Andens liv kan inte levas utan att vi betalar ett pris i form av förlorad bekvämlighet, trygghet och en förändrad identitet.

Med ett låneord från engelskan: Karismatiken är disruptiv, den ändrar allt. Trosförkunnelsen fungerar som ett perfekt försvar för sammanhang som inte vill låta sig ändras.

Hur ser svensk antikarismatik egentligen ut?

På webben finns det alltid ett fåtal ivriga debattörer som lyckas få in sin agenda i alla kommentarsfält. Jag älskar möjligheten för i övrigt marginaliserade grupper att komma till tals och att komma förbi åsiktsmonopol. Men jag inser också att när ett fåtal driver sin agenda så blir den förda debatten skev i förhållande till var de egentliga problemen finns.

Svensk kristenhet är inte nämnvärt påverkad av cessationismen som teologisk hållning. Ytterst få tror att Andens gåvor och mirakler enbart hörde till den första kristna tiden. Det är inte ett renodlat teologiskt problem att vi har så lite karismatik i våra församlingar.

Svensk kristenhet är inte heller renodlat liberal, även om just ordet “liberalteologi” kastas fram i diskussioner. Teologer som Ritschl, Harnack, Bultmann och Tillich kan sägas ha påverkat oss indirekt, men nästan ingen svensk förkunnare idag instämmer i deras syn på universum som tillslutet från Guds direkta påverkan. Måhända finns det otydlighet kring många kristna centrala läror, men nutida svensk “liberalteologi” (ordet använt i brist på en bättre term) är sällan dogmatiskt avvisande mot mirakler. Även om det är en utbredd missuppfattning. Möjligen kan denna teologi utformas så att bristen på under och tecken legitimeras och en och annan akademisk teolog kan hittas som går längre än så, men det är för denna diskussion sällan ett stort problem.

Vi kan lugnt konstatera att såväl bland “bibeltroende” som bland andra så levs det idag ett kristet liv där synen på det karismatiska är utpräglat defensiv. Jag talar nu inte heller om den lilla grupp som ser falska profeter bakom varje andlig manifestation, hur aktiv den än är på nätet. Jag talar om vanliga kristna, vanliga gudstjänstdeltagare i såväl Svenska Kyrkan som våra traditionella frikyrkosamfund.

Karismatiken är inte central i vår förståelse av att vara en troende, en efterföljare – den är ignorerad och bortplockad ur vår identitet. Vår vana att vara utan den har pågått så länge och under så många generationer att den helt enkelt bara försvunnit. Den upplevs inte ha ett ärende till en vanlig kristen i hennes vanliga sätt att leva sitt liv. Även om vi inte teologiskt motiverar att enskilda andeutrustade superstjärnor får stå för allt vad helande, profetia och underverk heter, så blir det ett underförstått synsätt. Och predikan efter predikan så inskärps denna hållning, inte för att predikanten säger det rent ut, men för att han eller hon gör det till en vana att predika om allt utom helande, under och tecken, tungotal och profetia.

De senaste 20 åren har jag aldrig hört någon annan pastor i mitt samfund än mig själv hålla en predikan eller ett bibelstudium om tungotal, annat än när det i förbifarten nämns som något som inte anses vara för “alla” och att den som saknar gåvan därför inte ska vara ledsen för det. Är det verkligen det enda vi har att säga? Att gåvan inte gör så mycket nytta att den är värd att sökas?

Men det har vi väl aldrig sagt, hör jag någon invända. Och just de som tilltalas av min blogg är antagligen mer frimodiga i sin syn på Andens gåvor än genomsnittet. Men poängen jag vill driva är inte att vi säger nej till Andens gåvor, utan att vi inte säger ja. Som de tre aporna så hör vi inget om dem, ser dem inte och talar inte om dem.

Vanan att leva utan karismatik skapar en spiritualitet där Andens gåvor inte heller har en roll att spela och det fördjupar en identitet som säger att de inte är en del av livet.

En blind fläck

Sida upp och sida ner i Nya Testamentet så läser vi om helanden, naturunder, demoner som kastas ut, profetiska budskap, med mera. Akademisk forskning har börjat uppmärksamma detta på olika sätt. James Dunn skrev i Jesus and The Spirit:

At no time does Paul conceive of two kinds of Christians – those who minister to others and those who are ministered to, those who manifest the charisma and those who do not. To be Christian is to be charismatic; one cannot be a member of the body without sharing the charismatic Spirit. (Sid 263, kursiv i originalet)

Gordon Fee fyller på i boken God’s Empowering Presence

Evidence is considerable that a visible, “charismatic” dimension of life in the Spirit was the normal experience of Pauline churches. (Sid 894).

Båda dessa exegeter definierar charisma som något som hörs och syns, som något transrationellt och rent av spektakulärt. Modern forskning beskriver urkristendomen som full av vibrerande, förnimbar och påtaglig i sin erfarenhet av Anden. Anden inte bara verkade lågmält i människans djup utan framträdde (1 Kor 12:7) så att det hördes och syntes.

Det är inte längre så att frimodig karismatik läses in i Bibeltexterna av ett fåtal entusiaster. Den tolkningen är idag etablerad, mainstream inom forskningen. Ändå är den karismatiska dimensionen en vit fläck för de allra flesta.

En titt på kyrkoåret

De allra flesta av mina kollegor predikar utifrån den föreslagna texten i kyrkoåret och då nästan alltid evangelietexten. (Återigen skulle jag tro att de flesta som läser just min blogg är något friare i sin hållning, liksom jag själv.) Så jag inventerade kyrkoårets texter för att se hur ofta de innehåller under och tecken, Andens påtagliga kraft och gåvor, kamp med demoner och liknande teman. Jag räknade snällt. Texter där karismatik skulle kunna nämnas, som den gyllene regeln eller allmänna uppmaningar att missionera och tjäna Gud räknade jag bort.

Mitt resultat ser ut så här. På ett år finns det 77 föreslagna predikotillfällen. Några kommer gå bort varje år av kalendertekniska skäl. Alla församlingar har inte en samling på varje tänkbart tillfälle. Men 77 är totalen. Jag rankade dessa efter hur rimligt det är att predika ett karismatiskt budskap utifrån texterna.

• Sju (7) tillfällen på året är en karismatisk utläggning helt nödvändig för att göra texterna rättvisa, oavsett årgång. Pingstdagen är ett av dem, men bara ett.
• Sju (7) tillfällen är texterna sådana att karismatisk utläggning borde förekomma flitigt, kanske inte varje årgång eller kanske finns det fler teman i texterna som är likvärdiga och kan alternera som innehåll. Jag räknar dem som 3 extra tillfällen till totalen.
• 12 gånger borde karismatisk utläggning förekomma någon gång ibland. Jag räknar dem som tre extra tillfällen till totalen.
• 12 gånger kan karismatisk utläggning förekomma som en möjlighet, men andra teman dominerar. Jag räknar dem som två extra tillfällen.
• 39 gånger är karismatik inte uttalat alls i texterna.

Slutsumma femton (15) av 77, eller nästan 20 % av alla sammankomster borde enligt kyrkoåret predikningarna ha ett påtagligt karismatiskt inslag. Funkar det så i din församling?

Mina beräkningar säger vidare:

1. 6 texter har en hardcore-undervisning om Guds rike som borde föranleda hänvisningar till karismatisk kraft. 2 andra texter (epistel, GT) har samma slags undervisning.
2. 10 evangelitexter nämner Andens kraft och gåvor, 2 på ett utomordentligt starkt sätt. 14 andra texter gör detsamma, varav 4 på ett starkt sätt.
3. 15 evangelitexter är helandeunder. 7 andra texter handlar om helande.
4. 3 evangelietexter handlar om kamp med och seger över demoner, plus 2 andra texter.
5. 16 evangelietexter handlar om under och tecken, plus tre andra texter.
6. Änglar förekommer titt som tätt. Svårt att exakt räkna alla texter.

Min undersökning som kalkylark (PDF)

Dessa texter är alltså underlag till predikningar som för det mesta handlar om allt annat än under och tecken, helande och Andens påtagliga kraft. En vanlig predikant använder dessa berättelser för att tala om betydligt mer alldagliga fenomen, om än viktiga, än om det som är texternas huvudsakliga innehåll. Normal predikan utgår ifrån att texternas huvudbudskap är bisaker och gör bisaker till huvudbudskapet. Det är min sorgliga erfarenhet. Jag tar gärna emot rapporter om att jag har fel. Jag vill gärna ha fel på den här punkten!

Men jag är alltså rädd för att antikarismatiken till vardags ser ut så här i Sverige. Vi bortförklarar inte det karismatiska, vi bortser från det! Och när det väl förs upp till diskussion som används äkta eller påstådda överdrifter för att rättfärdiga denna defensiva hållning.

Handböcker till församlingens tjänst

Alla samfund ger ut handböcker som främst vi anställda använder. Det är jag glad för. Begravning, vigsel, dop, välkomnande av nya medlemmar, nattvard med mera går lättast att förbereda om man har en mall att utgå från. Just nu pågår ett arbete inom Equmeniakyrkan att ta fram en ny handbok. Missionskyrkan som jag kommer från gav ut sin senaste år 2003.

Vad står det i den om förbön för sjuka?

Vi kan med glädje, förväntan och frimodighet be för varandra om att få del av Guds helande kraft. Men vi kan inte föreskriva Gud tid och sätt för helande. Det är viktigt att pastor, bönegrupp och församling fortsätter att be i tro och trygghet, även när inga synliga tecken på bönesvar finns. Bönen är vår, bönhörelsen
Herrens.

Det här är en text som jag gillar och ogillar samtidigt. Orden kanske låter kloka, men det finns en försåtlighet i formuleringen. Vi “kan inte föreskriva Gud” hur Han ska verka, men frågan är om Gud kan föreskriva oss hur vi ska be? I texten verkar det finnas ett underförstått förbud mot att be med auktoritet, som om Gud inte kunde leda oss att befalla sjukdom att ge vika (Luk 4:39).

I vart fall beskrivs inte förbönen som ett samarbete mellan Gud och människa eller som en förmedling. Samtidigt som den tidigare reformerta dop- och nattvardssynen inom samfundet tonats ner för att mer likna luthersk syn, så är handpåläggningen beskriven som ett symbolspråk, och inget därutöver. Att Guds kraft på ett påtagligt sätt skulle förmedlas genom kontakten (Luk 8:46), det märks inte i handboken.

För den handbok som är på gång har jag föreslagit att det ska finnas en sektion med tydlig karismatisk prägel! Kontakta mig om du vill vara med och ge förslag om hur de ska se ut.

Nödvändiga rågångar inom karismatiken

Inom pingstväckelsen har sentenser som “bättre att det kokar över än inte kokar alls” eller “better wildfire than no fire” ofta sagts. Jag tror inte den sortens sanningar kan överbetonas. Samtidigt tror jag det finns vissa rågångar mot det osunda som vi bör upprätthålla. Den slags “positiva bekännelse” som finns inom Word of faith-förkunnelsen i linjen Kenyon-Bosworth-Hagin-Ekman (på 80- och 90-talet), den är obiblisk och osund. Att utmåla det kristna livet som att en av dess huvudpoänger är hälsa och välstånd, det är att våldföra sig på ett stort antal bibeltexter. Att beskriva möjligheten till helande som att de hundraprocentiga resultaten är möjlig för oss alla redan i den här tiden, det är en överdrift och missförstådd eskatologi. Anden är verksam ja, många under och tecken redan här och nu ja, men hundraprocentiga resultat – nej!

Jag kommer gå in på dessa i framtida inlägg.

Ju mer man ser Gud verka, desto större risk är det att frustrationen över det som uteblir, över nederlagen, över det ofullkomliga växer. Där finns det en frestelse att ställa fel frågor, att söka nycklar till det hundraprocentiga. Då anträder vi en farlig väg.

Och framför allt, Andens kraft får aldrig frikopplas från korsets budskap om lidande, svaghet och uppoffring. Kraften från Gud tar inte bort vår svaghet. Den verkar i vår svaghet.

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans. (Fil 3:10)

På samma sätt är det viktigt att vi som praktiserar Andens gåvor och kraft vågar reflektera kring osund praktik. Det hjälper oss att undvika dikena och inte stå i vägen för det Gud vill göra. Om vi hade undvikit osund utövning så skulle många sårade och brända människor inte vara bittra kritiker till allt karismatiskt idag.

Jag skulle vilja säga att osund karismatik…

1. SÄTTER PRESS PÅ MÄNNISKOR


Det har tyvärr hänt att människor i sin entusiasm har lagt press på andra så att de känt både prestationsångest och att de är andra klassens kristna. Tungotalet är det klassiska exemplet. I en miljö av genombrott och Gudsnärvaro väcks längtan efter mer. I ett kompisgäng får alla utom Elin gåvan. Hon vill också ha gåvan, men känner oro – tänk om jag inte lyckas ta emot gåvan? I det sårbara läget är hon mycket känslig. Kompisarnas och framförallt ledarnas agerande kan sätta djupa sår.

Som ledare är det då viktigt att inte pressa Elin genom att påpeka att alla kristna måste ha gåvan eller att det inte går att leva som kristen utan den. Det är också viktigt att man är inlyssnande så att man känner av om personen inte vill söka gåvan mer det tillfället, så att man inte pressar på och skapar en förlängd negativ erfarenhet av att ingenting hände. Om ingenting händer så är det viktigt att inte visa besvikelse, utan att uppmuntra och inge trygghet. Om man signalerar att det inte finns någon stress, så underminerar man grogrunden för osund press. (oh, det rimmar). Vi får aldrig låta vår egen entusiasm göra så att andra inte vågar säga nej eller tänka annorlunda. Vi får aldrig pusha människor att göra saker som de egentligen inte vill eller är redo för.

Detta exempel kan även tillämpas på t.ex. förbön för helande eller att bli mer genomsyrad av Anden.

2. RESPEKTERAR INTE MÄNNISKORS INTEGRITET


Det finns tyvärr flera exempel på när förbön gått överstyr. Även om det generellt är undantagsfall och verkligen inte hör till det vanliga så är det naturligtvis oacceptabelt. Det kan handla om att en förebedjare haft handen på ett olämpligt ställe eller att en person haft en ivrig grupp människor som skrikit, skakat och närmast tryckt ner personen mot marken. Ett annat exempel är att någon börjat manifestera demoner och personen inte blivit flyttad till ett annat rum. Någon kanske glömde att den besvärade individen var en människa och valde att ”duellera” demonen inför publik.

I allt måste vi bevara människors integritet och värdighet.

3. GER MÄNNISKOR SKULD OCH BÖRDOR


Det är viktigt att vi inte skuldbelägger människor. Om ingenting händer när vi ber för helande så ska vi aldrig säga till personen att den hade för lite tro. Som ledare ska vi inte säga till förebedjare att de har för lite tro om någon inte blir helad. Vad händer om vi säger till någon att den har för lite tro? Exakt…den får ännu mindre tro. Vi ska inte säga till människor som inte får tungotalets gåva att de inte är tillräckligt heliga eller andligt mogna.

Det är också viktigt att vi inte ger människor bördor. Om någon just blivit utrustad med profetians gåva så ska vi inte säga: ”Så bra, nu har du ett ansvar att lyssna in över människor varje tillfälle du får. Gud ser hur du förvaltar gåvan”.

4. ÖVERDRIVER OCH TUMMAR PÅ SANNINGEN


Vi längtar alla efter att se Gud verka och att Guds rike ska utbreda sig. Tyvärr kan osäkerhet och dåligt självförtroende göra att vi försöker se bättre ut i andras ögon än vad vi är. Ett annan orsak kan vara att vi vill så mycket att vi är för ivriga och inte undersöker det som hänt tillräckligt noga. Båda kan leda till att vi överdriver eller tummar lite på sanningen. Någon säger att den kanske känner att smärtan i ryggen är lite bättre och vi tjoar loss och börjar prisa Gud och tacka för att han gör mirakler! Det sätter en osund press på personen att inte göra förebedjaren besviken genom att konstatera att det nog inte kändes bättre trots allt.

Om någon jag ber för säger att de blivit bättre eller helad så frågar jag alltid: ”hur märker du det?”. Ibland försöker nämligen människor vara ”snälla”, vilket upptäcks om de får följdfrågor. De kan även vara överdrivet optimistiskaoch i sin iver missta sig. Jag ställer därför alltid olika kontrollfrågor och ber personen känna efter ordentligt.

Om någon du bett för blev 50 % helad, så säg inte till andra efteråt att personen blev helad – säg 50 %! Om du är osäker på om något hände är det bättre att inte säga någonting alls. Om du använder dig av siffror, så måste de stämma! Annars är det bättre att uttrycka sig mer svepande och säga att ”några” eller ”flera” blev helade, frälsta etc.

5. LOVAR SAKER MAN INTE HAR TÄCKNING FÖR


Det är viktigt att vi inte lovar saker hur som helst. ”Jag vet att du kommer att bli helad ikväll.” ”Alla av er kommer att få tungotalets gåva.” ”Jag känner att din sjuka mamma inte kommer att dö, Gud kommer bota henne i sista sekund”. Ni förstår poängen. Om det sedan inte blir så, kommer besvikelsen och bitterheten som ett brev på posten. Förtroendet för den som lovade raseras. Vi ska inge människor hopp, men aldrig lova saker. Ibland kan Gud ge oss en gåva av tro för en situation, men då måste vi vara VÄLDIGT säkra på vår sak.

6. ANVÄNDER HYPE OCH PSYKOLOGISKA FAKTORER FÖR MYCKET


När man samlas i en grupp förekommer alltid gruppdynamik. Vi påverkas av varandra, atmosfären, stämningen, musiken, vad som sägs och hur det sägs. Detta är ofrånkomligt och inte nödvändigtvis negativt. Men det är viktigt att vara medveten om att man med hjälp av musik, belysning och annat kan stimulera människor så att de upplever saker rent själsligt. Det behöver inte vara fel, men ska inte förväxlas med Gudsmöten. Jag försöker att undvika att med hjälp av sådant hetsa upp en hysterisk stämning, eftersom det då blir svårare för människor att efteråt avgöra vad som var Gud och vad som var själsligt. Med ”hysterisk” så menar jag just hysterisk, inte passionerad.

Detta är naturligtvis också en kulturell fråga. En afrikansk Gudstjänst är generellt mycket mer högljudd och intensiv än en svensk. Det är också en fråga om vilken slags kultur vi vill bygga i vår församling eller ungdomsverksamhet. Men en sak är given – används dessa saker för att medvetet hetsa fram en viss sinnesstämning ökar risken för osundheter och förväxling av Anden & det själsliga.

Det går att manipulera på andra sätt. Om jag är tillräckligt hetsig, småskakar personen jag ber för, högt tackar Gud för att Guds kraft strömmar genom personen just nu (fast jag inte upplever det) och plötsligt ändrar tonlägen hela tiden så kommer personen kanske tillslut falla ihop utan att Gud gjort något! Det är viktigt att vi undviker att kombinera karismatik med dessa saker. Men som sagt, här finns det ibland också kulturella skillnader. Själv så tror jag att en mer lågmäld och laidback karismatik fungerar bättre i Sverige. Men jag tror samtidigt att det kan bli lite stökigt när Anden verkar (skrivit mer om det här). Alltså behöver vi inte bidra till stökigheten själva!

7. ANVÄNDER GÅVORNA I MAKTSYFTE


Anledningen till att vissa pastorer börjar kallsvettas vid blotta tanken på det profetiska är just detta. De har erfarenhet av att personer använt det profetiska för att framföra sina egna åsikter. Ragnar ställer sig upp under Gudstjänsten och säger: ”Så säger Herren: Herren är missnöjd över styrelsen. Äldste också faktiskt. Faktum är att Herren bolmar av vrede över hela församlingen. Men det finns nåd, säger Herren, välj in nya ledare och avdela mer pengar till missionen så flyttar jag inte Ljusstaken ifrån er, säger Herren.”

Det är viktigt att inte förväxla egna övertygelser med Guds röst. Om en styrelse samtalar om en fråga och någon säger att Gud säger hur vi ska göra, så är det svårt att argumentera emot. Samtidigt tror jag att man som ledarskap man få tilltal av Gud, men vi behöver lära oss att pröva och inte låta sådana ord binda oss eller stå oemotsagda. Profetians gåva handlar främst om uppmuntran, tröst och uppbyggelse, att vaska fram guld ur människor.

Det har även hänt att människor använder sina gåvor (eller låtsas ha gåvor) för att få inflytande över människor och kontrollera dem. Vi ska istället tvätta människors fötter och vara tjänare i församlingen. Det är aldrig ok att försöka legitimera sig själv eller sina åsikter med hjälp av andliga gåvor.

8. FRAMHÄVER SIN EGEN TJÄNST


En sak som jag älskar med den karismatiska dimensionen av kristen tro är att Gud så tydligt är i centrum. Det som sker är omöjligt för en människa att utföra i egen vishet och duktighet. Därför blir det så groteskt när någon solar sig i glansen från Andens kraft och riktar fokuset mot sig själv. Orsakerna kan vara många: bekräftelsebehov, inre sår, stolthet, maktbegär m.m. Ju mer vi söker Andens kraft, desto mer behöver vi därför också söka Hans frukt.

9. TAR INTE PASTORALT ANSVAR


De senaste 5 åren har jag & min fru fått lära oss mycket om att leda människor i en miljö av andlig förnyelse. Det Gud har gjort i vår ungdomsgrupp har introducerat oss till nya utmaningar. I ett skede av andlig förnyelse så måste det finnas människor som fungerar i herdens tjänstegåva. Vi kan inte tänka: ”Gud verkar, om några blir rädda, besvikna eller skeptiska så är det deras problem eller Guds ansvar.” Naturligtvis är det ledarnas ansvar.

Några råd från min sida:

• Undervisa och samtala om fysiska reaktioner. De följer karismatisk kristendom i fotspåren och kan både skrämma och skapa utanförskap och besvikelse. Vi försöker alltid dra bort fokus från dem och poängtera att de är en ointressant bieffekt av det Gud gör. Vill du veta mer om hur vi undervisar om fysiska reaktioner? Klicka här!
• Om någon får ett starkt möte med Gud, så kolla med personen om det känns okej! Det kan hända att personen inte förstår vad som händer eller har andra frågor. Återkoppla gärna igen lite senare och samtala om det som hände.
• Identifiera osunda tendenser och osunt fokus hos människor och samtala med dem. Ibland konfronterar jag inte så tydligt, utan ”råkar” istället komma in på något som balanserar personens tankebanor.
• Förklara och avdramatisera! Om det sker tydliga saker i rummet så gå lugnt upp och säg ”ibland när Gud verkar så kan det…vi fortsätter och tillber Gud tillsammans.” Det skapar trygghet. På Kingdom Culture, ett förnyelsemöte vi har en gång i månaden, så inleder vi alltid eftermötet med att i förväg gå igenom vissa saker och därmed förebygga osunt fokus, jämförande, rädsla m.m.
• Det är bra att ha regelbundna enskilda ”kvartssamtal” med ungdomarna. Använd dem till kolla upp om hur de upplever det som händer på samlingar etc.

10. FOKUSERAR PÅ FYSISKA REAKTIONER


Ibland när Gud gör något i våra liv så kan vi reagera genom att falla, skaka, rycka, skratta, gråta, m.m. Om vi skapar en kultur där dessa saker favoriseras eller upphöjs så finns risken att människor omedvetet eller medvetet börjar imitera. De vill ju också möta Gud ”på riktigt”. Det kan bli ett osunt fokus som leder till avarter och överdrifter. Jag vill precis som i förra punkten länka till mitt tidigare inlägg om fysiska reaktioner.

11. SÄTTER KARISMATIKEN I CENTRUM


Om karismatiken blir slutmålet och det allting handlar om så blir det osunt. Relationen till Gud är i centrum, inte gåvorna. Jag menar dock att vi västerlänningar ofta har en felinställd inre våg när vi ska mäta vad som är ”för mycket” fokus på karismatik. Eftersom många växt upp utan att Andens kraft knappt nämnts eller än mindre manifesterats, så tycker de att minsta lilla är för mycket. Att New Wine tillsammans med Global Awakening anordnade en Helandeskola förra året tyckte vissa var osunt. ”Helande är inte fokus, Jesus är fokus.” Att det regelbundet anordnas kurser i evangelisation eller predikoskolor är förstås inget problem!

30 % av evangelierna består av helanden och den övernaturliga kristendomen genomsyrar hela Bibeln. Enligt Paulus bör karismatiken vara tydligt närvarande när de troende samlas (1 Kor 14:26ff). Och eftersom karismatiken generellt lyser med sin frånvaro i Sveriges kristenhet så kan den behöva belysas extra mycket en tid för att den ska återfå sin rätta plats.

AVSLUTANDE TANKAR


Somliga drar slutsatsen efter att ha begrundat ovanstående att karismatiken kostar mer än vad den smakar. Gud är dock av en annan åsikt, eftersom han skapade gåvorna! Församlingen i Korinth hade defintivt inslag av osund karismatik. Ändå uppmuntrar Paulus dem att ”ivrigt söka Andens gåvor” (1 Kor 12:1). Det är också viktigt att inse att nästan alla punkterna ovan kan förekomma även utan karismatik, med skillnaden att de inte sker i samband med utövning av karismatik. Problemet är som sagt inte karismatiken, utan vi människor. Här skriver jag om varför mirakler är viktiga, och här om varför Andens liv är så viktigt.

Mitt nästa inlägg kommer att handla om vad som inte är osund karismatik. Jag kommer med andra ord att bemöta vanliga argument mot en karismatik som jag menar inte alls är osund.

Sök ivrigt Andens gåvor!
 – Paulus

Fråga: Är det verkligen Gud som ligger bakom dessa reaktioner?

Svar: Inte alltid! Som synes väljer jag här att tala om dessa fenomen som ”reaktioner” snarare än ”manifestationer”. Jag ser dem helt enkelt som mänskliga reaktioner på Gud, på att han på olika sätt berör oss människor. I vissa fall kan det vara väldigt mycket Gud i detta, i andra situationer är det snarare mänskliga reaktioner på något som är större än vi själva kan greppa. I vissa fall kan det nog också vara personer som längtar efter omgivningens uppmärksamhet, och där detta blir ett sätt att få just det. Min personliga grundhållning är dock att det i de flesta fall är ett uttryck för att Gud själv är närvarande och gör något.

Fråga: Är det bibliskt med denna typ av reaktioner?

Svar: Både ja och nej. Det finns ingen detaljerad förteckning över hur människor reagerade på Guds närvaro på Bibelns tid. Men särskilt i samband med olika änglabesök vet vi att människor ofta kunde falla till marken, och ibland även skaka (se t ex Dan 10:8-10). Mest relevant i detta sammanhang tror jag dock är Nya testamentets beskrivning av den första pingstdagen, där det står att lärjungarna – till följd av den helige Andes vidrörande – betedde sig som druckna (se Apg 2:12-13). Till saken hör också att fenomen av detta slag har varit vanliga i många olika väckelser under historiens lopp, inte bara den karismatiska förnyelsen under 1900-talet, utan även vid exempelvis 1700-talets stora folkväckelse i USA. Reaktioner på den helige Ande är alltså inte något nytt i sig, utan något som har följt Guds folk i alla tider – om än i olika stor omfattning.

Fråga: Är det OK att tycka att dessa yttringar känns obehagliga?

Svar: Självklart! För de flesta av oss är det väl så att vi reagerar med viss skepsis när vi ser eller är med om något för första gången. Detta gäller i högsta grad även för fysiska reaktioner på den helige Andes närvaro. Vissa yttringar kan ju också vara rätt märkliga. Min erfarenhet är dock att de som själva får uppleva dessa fenomen brukar känna en positiv närvaro av Gud i det som sker.

Fråga: Är det OK att vilja uppleva mer av Andens synliga vidrörande, lite som en andlig kick?

Svar: Det är alltid bra att fundera över varför man egentligen vill ”uppleva samma sak” som någon annan. Grundrådet för oss alla tror jag bör vara att vi ska fokusera på Jesus och vad han vill göra i våra liv, och att det sedan är upp till honom om det han vill göra ska ta sig även synliga uttryck. Glöm inte att den helige Ande är en person, inte en opersonlig kraft. Det viktigaste är alltid att lära känna honom och hans vilja på ett personligt sätt. Att jaga efter ”andliga kickar” kan då bli att förminska Gud och göra honom till en upplevelse i stället för en sann och nära vän.

Fråga: Betyder reaktionerna att Gud gör mer i den personens liv än i dem som står bredvid?

Svar: Inte nödvändigtvis. Vi behöver ständigt påminna oss om att den viktigaste och vanligaste reaktionen på Guds närvaro är en stilla, inre frid! Dessutom kan Gud göra jättemycket i en människa utan att det skapar någon som helst synlig eller kännbar respons. Därför är det också viktigt att vi inte övertolkar denna typ av yttringar. (Ett viktigt tillägg är dock att det är fullt möjligt att uppleva en inre frid även om man exempelvis skakar i kroppen – det ena utesluter inte det andra.)

Fråga: Vad fyller då yttringarna för funktion?

Svar: Jag vet inte! För mig personligen kan de ibland vara ett sätt för Gud att ”stryka under” att han just nu gör något viktigt. T ex känner jag ofta i kroppen när det kommer ett starkt profetiskt tilltal. Men andra känner ingenting, och det kan vara lika starkt och viktigt ändå! Snarare kanske det är så att yttringarnas syfte handlar om det märkliga att Gud och vi människor ö h t kan få beröra varandra. Ungefär som när en jätte kittlar en myra. En pedagogisk poäng med yttre (och ibland lite udda) tecken på Andens vidrörande, kan också vara att det håller oss ödmjuka. Man känner sig helt enkelt inte så städad och respektabel när det känns som att det går elektrisk ström genom hela kroppen – och för vissa kan denna erfarenhet vara viktigt, helt enkelt för att den utmanar oss att släppa på vår prestige och respektabilitet när vi är tillsammans med Gud.

Fråga: Hur ska vi tolka reaktionerna?

Svar: Inte så mycket ö h t. Rådet som jag brukar ge är alltid att fokusera på Gud – inte på människor. Detta gäller också här. Om du märker att du blir distraherad av vad som händer i lokalen: stäng ögonen och tänk på vad du sjunger i lovsången i stället! I vissa extrema fall, om det blir alltför rörigt och bara berör några få personer, kan det faktiskt vara läge att avlägsna dem som berörs från församlingens blickfång.

Fråga: Hur ska vi inte tolka reaktionerna?

Svar: Detta är en viktig fråga, tror jag. Och indirekt har jag ju redan besvarat den på flera sätt. Men för att ge några sammanfattande svar …vi ska inte tolka reaktionerna som:

1) Att de är ”beviset” på att Gud rör vid en viss människa, men inte vid en annan.

2) Att Gud älskar den människa som reagerar på hans närvaro mer än han älskar andra, som inte berörs på detta sätt.

3) Att om Gud bara får röra vid en annan människa så att det syns, kommer han att förvandla honom eller henne på djupet. (Jag har sett människor som reagerat på detta sätt utan några som helst bestående effekter – och jag har sett människor som blivit totalt förvandlade både genom ”häftiga” och mer stillsamma gudsmöten.) En praktisk konsekvens av detta är också att vi normalt inte behöver fokusera extra på de människor som skakar, skrattar eller liknande i ett möte. Vi bara välsignar dem och ber att Gud ska göra det han just nu vill göra i dessa människors liv.

Fråga: Om de synliga yttringarna inte är så viktiga, är det inte lika bra att hålla dem i schack – att ”kväva” dem, så att vi slipper all oreda?

Svar: För mig måste svaret på denna fråga bli nej. Och detta av flera skäl:

1) Även om delar av våra reaktioner kan vara (enbart) mänskliga tvekar jag inte en sekund om att mycket också är från Gud.

2) Om Gud behagar röra vid oss på ett sätt som får dessa konsekvenser – varför ska vi då ”censurera” honom och säga åt honom att hans agerande inte är lämpligt? Ska vi vara förmyndare åt Gud?

3) Min egen erfarenhet är att synliga yttringar ofta (men inte alltid) går hand i hand med att Gud gör något annat, t ex i det profetiska. Om vi håller tillbaka det synliga kan det ibland få konsekvenser också för det osynliga.

4) Dessa fenomen är inte nya, utan har en förankring både i Guds ord och i kyrkans historia.

5) Kanske är det själva dårskapen som är en del av poängen. När Gud rör vid oss på ett sätt som utmanar vår respektabilitet, kan det också bli ett sätt att påminna oss om att hela den kristna tron är något av en dårskap. En helig dårskap, som bygger på att ”Guds dårskap är visare än människor” och att ”det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam” (1 Kor 1:25, 27; jfr också 2:14-15).

6) Detta innebär inte att det aldrig är läge att försöka lägga band på sig. Paulus talar ju om denna möjlighet när han undervisar om tungotalets och profetians gåva (”profeternas andar underordnar sig profeterna”, 1 Kor 14:32). En bra ordning i ett möte där det är mycket som händer kan därför vara att någon som för tillfället inte är fysiskt berörd av det som sker tar över mötesledningen eller går fram till micken och förklarar vad som pågår.

Till sist: Som alltid när vi har med andliga ting att göra behöver vi i möten som får sin prägel av dessa fenomen bära med oss fyra grundläggande värderingar:

1) Allt som sker både får och bör prövas – ingen person eller andlig yttring är någonsin fullkomlig eller ”100 % Gud” (jfr 1 Thess 5:19-22).

2) Manipulation är alltid av ondo – som ledare eller förebedjare måste jag till varje pris undvika att på ett otillbörligt sätt pressa andra till erfarenheter som inte Herren själv vill driva fram (t ex få människor att falla i samband med förbön). I de sammanhang jag själv har rört mig tror jag lyckligtvis att vi oftast har varit förskonade från detta, men risken kan ändå finnas – och den måste undvikas till varje pris.

3) Att Guds handlande ibland går utöver vårt förnuft betyder inte att vi inte alls ska använda vårt förnuft. Därför är det också viktigt att vi får tillfälle till samtal, diskussion och ifrågasättande. På de läger som jag själv har varit med och anordnat har detta bl a inneburit att vi har avsatt tid för att mötas i lite mindre grupper. På en större konferens eller i en församlingsgemenskap kan det däremot vara mindre självklart. En utmaning att suga på!

4) Både som ledare och mötesdeltagare behöver vi ha en ödmjukhet inför att allt som händer i våra gudstjänster inte går att förklara fullt ut. Jesus själv säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden” (Joh 3:8). Detta kan också gälla vissa ”profetiska handlingar” som människor känner sig ledda till och som kan vara svåra att förklara helt rationellt (jfr Jes 20 och Hes 4). Som så ofta annars tror jag därför att det handlar om en balansgång mellan förnuft och tro, trygghet och spänning. Och vem har förresten sagt att det skulle vara enkelt?

Att våra kroppar kan chockeras och överväldigas av världsaltets skapare kommer inte som någon överaskning. Någon har uttryckt det ungefär såhär:

”The chock isn’t that we are touched by God, but that we survive it.”

Även om det är logiskt att det ibland märks när Gud förvandlar människors liv så reagerar vi ibland instinktivt negativt på fysiska reaktioner. Jag tror det beror på följande anledningar:

• Vi tappar kontrollen! Det som sker är tydligt övernaturligt och går ej att styra över. Vi svenskar är kontrollfreaks av naturen. Är man ledare blir det ännu mer otäckt. Man känner att man borde ha koll och det bara förvärrar känslan av otillräcklighet.
• Vi är ovana! De flesta kristna har inga problem med att dramatiska Gudsingripanden sker i Bibeln eller i historien. Men eftersom man aldrig eller sällan sett det med egna ögon blir det en chock.
• Det är övernaturligt! Vi västerländska kristna är mer präglade av den naturalistiska världsbilden än vad vi tror. Många reagerar instinktivt med skepticism när man stöter på någonting övernaturligt.
• Det är fysiskt och känslosamt! Vi svenskar är kända för att inte visa känslor. Detta präglar även många församlingars Gudstjänster. Ofta går det inte att utläsa vad som sker i människors hjärtan. Vi är generellt lite obekväma med känsloyttringar. När någon faller ihop och börjar gråta högljutt är det inte konstigt att vi inte vet vart vi ska ta vägen!

Inga av ovanstående anledningar är förstås skäl att avvisa Gudsmöten där fysiska reaktioner sker. När vi hade varit i England åkte vi hem med blandade känslor. Jag önskar att vi då hade vetat vad vi vet nu. Du kanske också skulle vilja förstå dessa bättre. Därför kommer här 6 punkter om fysiska reaktioner (från mitt dokument Falska profeter, falsk andlighet, urskiljning):

1. BIBELN OM FYSISKA REAKTIONER

Bibeln ger oss inte så många detaljerade beskrivningar som vi skulle önska, men bekräftar att fysiska reaktioner kan förekomma. I Apostlagärningarnas andra kapitel, när Anden kom med kraft över den första församlingen, trodde de som såg på att de var berusade (Apg 2:1-13). En gång uppfyllde Guds härlighet templet så starkt att “prästerna inte kunde stå och göra tjänst” (1 Kung 8:10-11). När Jesus uttalade sin gudomlighet föll en hel skara till marken (Joh 18:6). När Daniel och Johannes fick besök av änglar sjönk de till marken och förlorade styrkan i kroppen (Dan 10; 8:18; Upp 1:17). När Paulus mötte Jesus på vägen till Damaskus föll han till marken (Apg 9:4-8).

När apostlarna lägger händerna på människor i Samaria så att de uppfylls av Anden, så ser en nyfiken åskådare att människor tar emot Anden. Lukas ger oss inga detaljer men någon form av reaktioner eller yttringar förekom eftersom åskadaren visste när Anden uppfyllde dem. Det händer vid flera tillfällen att människor skakar och en gång till och med att en hel byggnad skakar (Dan 8:17-18; 10:7-11; Matt 17:6; Apg 4:31). Jesus säger att det ska flyta strömmar av levande vatten ur vårt inre (Joh 7:37-39). Många som reagerar fysiskt säger att de känner strömmar av kraft i sitt inre i samband med reaktionerna.

2. VÄCKELSEHISTORIA OCH FYSISKA REAKTIONER

Fysiska reaktioner har förekommit i väckelser genom hela kyrkohistorien. Den dominikanska predikanten Vincent av Ferrier såg i slutet av 1300-talet människor falla under Guds kraft när han undervisade. Även under 1400 och 1500-talet var det inte ovanligt inom den anabaptistiska rörelsen att falla i Anden. Teresa av Avila, en nunna som levde på 1500-talet upplevde kroppslig svaghet och extas ibland under sina andakter. Hugenotterna, som senare kallades för de franska profeterna, föll ibland som en reaktion på Guds närvaro under 1500 och 1600-talet. Kväkarna (eng: quakers) var bedjare som fick namnet av sina motståndare eftersom de ofta skakade när de bad (1650-talet och framåt i England). 1727 utgjöts den helige Ande över de s.k. Herrnhuttarna, en kommunitet troende i Tjeckien, och Guds starka närvaro över världens första organiserade 24/7 bön gjorde att flera föll till marken.

John Wesley, den engelske grundaren till Metodismen, blev tvungen att uppmana människor att inte sitta uppe i träden på utomhusmöten eftersom Guds närvaro var så stark att människor föll till marken i stora skaror (år 1738 och framåt). Andra fysiska reaktioner som förekom bland metodisterna var skratt, skakande, skrik och gråt. Under 1700-talets The Great Awakening i Amerika med Jonatan Edwards i spetsen var det också vanligt att människor föll till marken. Metodistpredikanten Peter Cartwright såg under 1800-talet Gud röra vid människor så att de skakade och ryckte. The Second Great Awakening i Amerika år 1800-1840 präglades av starka fysiska reaktioner såsom fallande och skakande. Genom Charles Finneys tjänst under 1800-talets Amerika rörde Gud vid människor så att de bl.a. grät och föll till marken.

Även pingstväckelsen följdes av fysiska reaktioner av olika slag. På 1960-talet gick startskottet för den karismatiska förnyelsen inom både de protestantiska och katolska historiska samfunden. Även inom denna förnyelse hände det regelbundet att människor skrattade i Anden, föll omkull, rullade runt på golvet m.m. När Jesusrörelsen kom i slutet av 1960-talet förekom fysiska reaktioner. I slutet av 80-talet började den s.k. Third Wave of the Holy Spirit förnya de evangelikala samfunden, mycket genom John Wimbers tjänst och Vineyardrörelsen. I denna förnyelse var det vanligt att människor föll under Andens kraft, skakade, upplevde Guds närvaros tyngd, blev som berusade m.m. När denna förnyelse nådde den Anglikanska kyrkan genom biskop David Pytches formades nätverket New Wine.

1994 utgjöts Guds Ande på flera platser på jorden samtidigt, bl.a. i Toronto Airport Christian Fellowship. Skratt, fallande, skakningar förekom med stor frekvens. Dessa reaktioner präglade också väckelsen i Pensacola 1995. Sedan dess har Gud “slagit ner” på flera platser och nya rörelser, nätverk och oberoende församlingar har bildats som alla erfar fysiska reaktioner.

Än idag förekommer fysiska reaktioner regelbundet i flera av ovan nämnda rörelser och nya sammanhang och församlingar över hela världen. Sammanfattningsvis kan man säga att fysiska reaktioner ofta förekommit när många människor blivit räddade, befriade, helade och de kristna på nytt börjat älska Jesus och velat nå ut med evangeliet.

3. GUD KAN RÖRA VID OSS UTAN ATT VI REAGERAR FYSISKT


Gud kan möta, utrusta och förvandla oss utan att fysiska reaktioner sker. Ett möte med Gud behöver inte nödvändigtvis vara djupare, starkare eller viktigare bara för att reaktionerna är mer dramatiska.

4. VITTNAR OM ATT GUD GÖR NÅGOT


Fysiska reaktioner är inget mål i sig, utan vittnar om ett Guds verk i individen. Gud kanske möter oss med sin kärlek, gör oss mer lika Jesus, utrustar för tjänst, helar vårt inre eller vår kropp, lyfter av tunga bördor, befriar från demoner m.m. Mötet med Gud och det Gud gör är viktigt, reaktionerna är oviktiga. Men det är viktigt att vi inte hamnar i andra diket och blir negativa över reaktionerna, eftersom de säger oss att Gud gör något underbart i människors liv.

5. VI ÄR ALLA UNIKA!


Alla reagerar olika tydligt och på olika sätt på Guds närvaro. Vissa personer faller ofta, andra faller sällan men skakar regelbundet medan somliga sällan eller aldrig reagerar fysiskt på Guds beröring. Några upplever som sagt aldrig fysiska reaktioner, andra gör det en gång, somliga under olika faser i livet, och några kontinuerligt under resten av livet. Vi vet inte varför och bör nog undvika spekulationer.

Att någon ofta berörs fysiskt är inte nödvändigtvis tecken på andlig mognad eller stark utrustning i Andens gåvor. Det finns de som fungerar i en stark tjänst att förmedla Guds närvaro och kraft till andra (med åtföljande reaktioner) som själva sällan eller aldrig reagerar fysiskt.

6. FYSISKA REAKTIONER SÄGER INGENTING OM KÄLLAN


Vi undviker termen “Andens manifestationer”. En av anledningarna till det är att det som sker har mer att göra med våra uttryck än Andens. Fallande, skakande m.m. är människans reaktion på stark andlighet. Dessa reaktioner förekommer inte bara i kyrkan utan även inom new age, satanism och olika kulter. Därför är det viktigt att se de fysiska reaktionerna som mänskliga, och inte som gudomliga bevis på Andens närvaro. De är bevis på att någon andlig källa är verksam, – god eller ond.

Hur urskiljer man då om det är Anden berör människor? Utifrån tre saker: Andlig urskiljning, forum och frukten. Flera har gåvan att på ett andligt sätt urskilja källan till saker som sker. Denna gåva är oumbärlig! Det andra sättet att urskilja är forum. Om Fadern och Sonen tillbes, predikas och den helige Ande inbjuds så är det generellt Gud som verkar i det som sker. Man får det man ber om (Matt 7:7-11). Det tredje sättet att urskilja är utifrån frukten, d.v.s. resultatet av reaktionerna. Om en person legat på golvet och vibrerat i tjugo minuter och efteråt älskar Jesus mer, är mer lik Jesus i sin karaktär och har en större längtan efter evangelisation så är det definitivt Anden som är källan! Om eftersmaken av den andliga upplevelsen är kärlek, frid och glädje så är det Andens verk.Naturligtvis så kan man inte alltid se resultatet av varje enskilt möte Gud. Det viktiga är att man ser en positiv utveckling över tid.

Hoppas du blev lite klokare!

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. Vid tungotal får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon skall tolka. Finns det ingen uttolkare skall tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud. Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta. Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. Profeternas ande behärskas av profeterna; 33Gud är inte oordningens Gud utan fridens… Låt allt ske värdigt och med ordning. (1 Kor 14:26-32, 40)

Korintiernas sammankomster hade blivit en tuppfäktning i andlighet. Andens gåvor strömmade så starkt genom samtliga personer i gemenskapen att de verkar ha profeterat och talat högt i tungor samtidigt som någon annan undervisat osv. Det fanns alltså både osunda motiv och dålig struktur på samlingen. När de som samlas inte blir uppbyggda är det enligt Paulus oordning. Han poängterar att vi kan välja när vi väljer att dela något vi fått från Gud.

Det är viktigt att lägga märke till vad Paulus inte kritiserar. Han klagar inte på Andens gåvor eller de andra karismatiska uttryck som säkerligen förekom. Paulus säger inte heller att det inte får vara högljutt eller att Gud aldrig berör människor starkt. Han försöker bara hjälpa dem reglera strukturen på mötet så att det Anden ger bygger upp de andra i samlingen. Notera hans slutkläm i vers 40: ”Låt allt ske värdigt och med ordning”. Någon kommenterade hans ord ungefär så här:

För att vi ska kunna låta allt ske värdigt och med ordning, så behöver vi först söka och sträva efter att ha allt. Sen kan vi börja oroa oss över att det vi har ska ske värdigt och med ordning!

Klockren kommentar! Vi saknar ofta det allt som Paulus talar om i texten: uppenbarelser, profetior, tungotal med uttydning m.m. Istället för att oroa oss för att det ska bli oordning borde vi följa Paulus uppmaning och ivrigt söka Andens gåvor (1 Kor 14:1) så att vi får något att hålla ordning på! Vi befinner oss generellt i det formaliserade och stela diket men är livrädda för att hamna i det andra. Istället borde vi söka oss åt det hållet så att vi hamnar mitt på vägen.

Vad är egentligen Guds ordning? När är det ordning enligt himmelens perspektiv? Visualisera följande två samlingar:

• Alla sitter i prydliga bänkrader. Liturgin för alla tryggt igenom Gudstjänsten utan alltför stor medverkan från majoriteten. Människors ansikten avslöjar inte vad som sker på insidan. Om Gud gör något i deras liv (vilket han säkert gör) så märks det inte utåt. Det är lågmält & stilla.
• En tredjedel av mötets deltagare ligger utspridda på golvet. Några gråter, några vrider sig av skratt och någon verkar vara i en annan värld. Överallt i rummet sitter människor och ber för varandra och samtalar. Då och då hörs ett skrik då inre Gud rör vid djup inre smärta eller demoner manifesterar sig. Några står och svajar och andra skakar som om strömmar av kraft går igenom dem. Andra dansar runt och lovsjunger Gud. Det är en högljudd och intensiv atmosfär.

Jag tror att Gud kan verka i båda sammanhangen. För mig är inte en mer formell liturgi automatisk lika med mindre av Andens närvaro & verk. Problemet är att många menar att det andra scenariot är det. Tänk efter! Till det yttre är det stökigare och mindre tillrättalagt i samling nr 2. Men är det oordning i Guds ögon? Gud helar människors hjärtan, utgjuter sin kärlek, utrustar till tjänst och befriar från demoner. Från himlens perspektiv skapar Gud ordning och harmoni i människors liv. Vi kan inte bara döma utifrån det yttre.

Ni känner säkert till den besatta mannen från Gadaras. När Jesus och hans lärjungar kom så manifesterade mannen och det blev oordning. Jesus befaller demonen att lämna och det blir ännu stökigare! Demonen börjar prata och förhandlar så att de istället får fylla en stor svinhjord istället som nöffandes skenar nedför branten. ÄNNU mera oordning! Stökigt på riktigt! Men se på frukten – mannen sitter där och är fri och ren för första gången på mycket länge.

John Wimber brukade likna församlingen vid ett fullbelagt sjukhus. Det är intensivt, stökigt och dramatiskt. Men varje dag räddas liv och livsförvandlande ingrepp sker. Vi är alla i behov av vård och Guds behandling, därför bör vi inte bli förvånade om det kan bli lite dramatiskt ibland. Fysiska reaktioner på Guds beröring vittnar om att Gud gör sitt verk. Vill du veta mer om fysiska reaktioner så klicka HÄR för att komma till mitt inlägg om fysiska reaktioner.

Naturligtvis är inte allt som sker 100 % Gud i en samling. Det är alltid också människa och ibland kan demoner manifestera sig för att störa. Som ledare har man ansvaret att vägleda människor och urskilja det som sker. Det slipper kritikerna som i ordningens namn utesluter allt sådant från början och släcker Andens eld om den skulle dyka upp. Utmaningen är att hålla sig på vägen och inte hamna i något av dikena.

Naturligtvis är det bra med relavanta strukturer och ordningar. Jag själv brinner för att skapa så bra mötesplatser mellan Gud & människa som möjligt. Dålig struktur och sann oordning stör och minskar sannolikheten för att liv ska förvandlas. Men Guds ordning är inte densamma som mänsklig ordning och livlös stoism.

Bakgrunden till kritiken har varit blandad, men den vanligaste orsaken har varit att man haft en cessationistisk teologi som menar att Andens gåvor och kraft upphörde efter apostlarnas död eller Bibelns sammanfogande. Eftersom man uteslutit möjligheten att Anden fördelar gåvor idag har de kristna som fungerat i dem anklagats för att vara under inflytande av onda andar. Nu har det kommit ett nytt sätt att förkasta dagens karismatiska rörelser på liknande sätt, men med en annan förklaringsmodell. Jag kallar den för kundaliniteorin.

Teorin går ut på att Satan vill invadera kyrkan med onda andar och ge kristna en falsk smörjelse. Dessa andar har smygit sig in i kyrkan via diverse trosförkunnare och sedan förts vidare genom handpåläggning och nu börjat masspridas genom t.ex. Torontoförnyelsen & Bethel Church i Redding. Alla ledare som har något att göra med misstänkta församlingar och rörelser döms ut som falska profeter.

Kundalini är en österländsk strömning som blivit en del av New Age. Utövare av kundalini kan få upplevelser av lycka, falla omkull, rycka och skaka m.m. Somliga menar att kundalinis ”krafter” påminner lite om Anden eftersom några av effekterna är lika. Mycket riktigt så är några av de fysiska reaktionerna närmast identiska med de reaktioner som ofta följer Andens kraft. Därför menar somliga att dessa österländska newage-andar börjat spridas i kristna kretsar. Alla sammanhang där manifestationer förekommer som påminner om kundalinieffekter döms därför ut som demoniska och en del av sista tidens stora avfall och falska under och tecken.

Trots att teorin har minst sagt stora problem så sprids den snabbt via bloggar, hemsidor och youtube. Därför vill jag nu möta teorin med 10 sanningar som jag menar motbevisar den. Är du intresserad av att gå djupare i ämnet om urskiljning och falska profeter rekommenderar jag dig att ladda ner mitt dokument: Falska profeter, falsk andlighet, urskiljning – en biblisk granskning (ver 1.3).

1. MAN KAN INTE BEDÖMA ANDLIGHET UTIFRÅN FYSISKA REAKTIONER & YTTRE LIKHETER


Jag kallar fallande, skakande, ryckande m.m. för fysiska reaktioner, inte Andens manifestationer. Dessa företeelser säger nämligen mer om hur våra kroppar reagerar på andliga krafter än om vilken källan är. Vi kan skaka för att vi fryser, är rädda, är demoniserade eller är berörda av Guds Ande. Själva fenomenet säger ingenting om källan. Det är också viktigt att komma ihåg att alla fallna änglar är skapade av Gud. När de rör vid människor så måste det likna det som händer när Guds änglar rör vid oss. Om Satan ska försöka skapa en demonisk motsvarighet till Andens verk så måste den alltså likna originalet, för Satan kan inte skapa någonting nytt. Han kopierar och förvrider det Gud gör. Om det finns något fenomen inom New Age eller annan andlighet så är det generellt för att det finns ett original skapat av Gud. När Moses duellerade mot Faraos trollkarlar så kunde de utföra exakt samma mirakler som Moses. De onda andarna härmade det Gud gjorde och det såg till det yttre identiskt ut.

Bara för att det finns demoniskt helande inom New Age ska vi inte undvika att be för sjuka. Bara för att kundaliniandar förmedlas genom handpåläggning så ska vi inte avvisa den bibliska principen om handpåläggning. Bara för att hinduismen har sina skrifter ska vi inte vara rädda för Bibeln. Det finns inget bibliskt stöd för att urskilja andlighet utifrån ytliga likheter och fysiska reaktioner. Här faller hela kundaliniteorin eftersom den nästan uteslutande bygger på ytliga jämförelser.

2. TEORIN UTGÅR INTE IFRÅN DE 6 URSKILJNINGSGRUNDERNA


Urskiljningsgrunderna är: Bibeln, moral & karaktär, relationen med Gud, frukten av tjänsten, andlig urskiljning och kyrkohistorien. Det går sällan att finna något att anmärka på hos de anklagade utifrån dessa kriterier. Man försöker dock ändå ofta kombinera kundaliniteorin med att kritisera läran hos de anklagade. Se tidigare blogginlägg för ett exempel på kritik mot Bill Johnsons undervisning. Om du läser min respons till kritiken så tror jag du håller med mig om att argumentationen inte håller. Naturligtvis kan Bill ha fel i några perifiera detaljer som ej rör evangeliets kärna. Men det är viktigt att komma ihåg att ingen av oss har perfekt teologi. Förhoppningsvis är vi fria från österländska kundaliniandar i alla fall!

3. ÖSTERLÄNDSKA ANDAR KAN INTE INVADERA KRISTNA HUR SOM HELST


Bibeln visar att människor kan bli demoniserade i olika grad. Erfarenheten säger oss att även kristna kan ha olika problem med demoner. Att kristna genom synd, ockult inblandning m.m. kan påverkas är en sak. Att en kristen kan be Fadern om mer av hans Ande och få förbön av en annan kristen som önskar välsigna personen och istället få en ond ande är en helt annan sak. Tanken att denna personen sedan inte skulle kunna skilja på Anden och en kundalinidemon och sedan ge den vidare till massa andra ärligt sökande kristna är minst sagt annorlunda. Det finns inga bibliska exempel på något liknande.

4. TEORIN KAN INTE FÖRKLARA DEN GODA FRUKTEN I SAMMANHANGEN DEN ANKLAGAR


Om det är sant att så gott som alla nutida karismatiska sammanhang och rörelser är genomsyrade av demoner så borde det märkas! Kristna i dessa sammanhang borde var mer deprimerade, synda mera, älska Jesus mindre, evangelisera mindre, lovsång borde inte vara vanligt eftersom demoner hatar lovsång o.s.v. Tvärtom så är det vanligt i dessa sammanhang att tillbedjan har ovanligt stor del i samlingar, evangelisationsivern är stark, vittnesbörd om ökad kärlek till Jesus efter upplevelser med fysiska reaktioner är vanliga, många upplever frihet från vanesynder och många kommer till tro.

Ett av de viktigaste verktyg vi har för att pröva andlighet är just frukten (Matt 7:15-20). Man räknar med att ca 3 miljoner människor blivit räddade genom personer som blivit förnyade genom Torontoförnyelsen. Ett exempel är Heidi Baker, som åkte till Toronto som utbränd missionär. Hon fick ett starkt Gudsmöte och reagerade starkt fysiskt under 7 dagar. Resultatet är tusentals planterade församlingar tack vare mirakler och en stark Gudsnärvaro. Hon har dessutom ett stort arbete för övergivna barn. Om Toronto var Satans verk så är det också hans kraft som hjälpt Heidi utbreda Guds rike i Mozambique. Ett annat exempel är Leif Hetland som fick ett starkt Gudsmöte med typiska kundalinieffekter. Gud förvandlade hans hjärta, gav honom kraft och sände ut honom som missionär i muslimländer och har lett hundratusentals muslimer till Jesus genom mirakler och Gudsmöten.

Jag har personligen sett många människor bli berörda av Gud och reagera fysiskt på ett sätt som liknar kundalinieffekterna. Några av dem fick mer nöd för de som inte tror, fick fart på sitt döda andaktsliv och har börjat älska Jesus mer. Andra började be mer och har börjat älska Jesus mer sen de mötte Gud på detta sätt. Kundaliniteorin kan inte förklara hur onda andar skulle kunna åstadkomma detta.

5. FALSKA MIRAKLER PEKAR ALLTID BORT FRÅN JESUS


I Matt 24 varnar Jesus oss för att lyssna till personer som påstår att Jesus kommit tillbaka och uppmanar människor att följa falska messiasgestalter. Jesus poängterar att det är uppenbart för alla när han kommer tillbaka. Han säger att falska mirakler kommer att utföras för att leda människor bort från Jesus till falska frälsare. I Matt 7 talar Jesus om människor som utfört mirakler i hans namn men inte känner honom. De har troligen använt Jesusnamnet som en formula precis som några gjorde i Mark 9:38-39 & Apg 19:13. Ingenstans i Bibeln finns tanken att människor som skriver under på trosbekännelsen och grunderna i evangeliet skulle kunna fyllas av österländska andar och förmedla ondska och falska mirakler. Det är inte det som NT menar med falska under och tecken. Vi bör snarare leta efter dessa falska mirakler inom t.ex. New Age, än att anklaga kristna pastorer som predikar evangeliet.

6. SATAN VILL INTE HJÄLPA KRISTNA ÖVERBEVISA DE SOM INTE TROR OM GUDS EXISTENS


Ett kännetecken på de församlingar och personer som kundaliniteorin anklagar är att de leder människor till tro genom kraftgärningar och kraftmöten. Denna Gudsnärvaro och kraft är tydligt kopplad till Gudsmöten som teorin menar är demoniska. Alltså kan man säga att kundaliniandarna hjälper dessa kristna att överbevisa icketroende om att Gud existerar! Detta kan inte vara sant, eftersom Jesus säger att Satan inte anfaller sig själv (Luk 11:17-18).

7. KRISTNA KAN KÄNNA IGEN HERDENS RÖST


Ironiskt nog är sammanhangen som anklagas ofta de som har flest människor med gåvan att skilja mellan andar. Denna gåva är fortfarande på pionjärstadiet i västvärlden och de som fungerar i den är förstås de som är positiva till karismatik och Andens gåvor. Om dessa församlingar kryllade av onda andar så borde dessa människor se det. Faktum är att det är vanligt att personer med gåvan ser ovanligt många änglar i aktivitet i dessa sammanhang. Kundaliniteorin menar att tusentals och åter tusentals troende inte kan skilja mellan den helige Ande och demoner. Detta är att nedvärdera och döma människor. Jesus säger att fåren känner igen Herdens röst och inte följer främmande röster (Joh 10:1-5). Nu när vi ändå är inne på demoner, låt oss använda Toronto Airport Christian Fellowship & Bethel Church i Redding som exempel. Båda församlingarna är kända för att hjälpa människor uppleva frihet från inre sår och demonisering. Naturligtvis borde det vara tvärtom om kundaliniteorin är sann.

8. KUNDALINITEORIN ANVÄNDER SIG AV ”GUILT-BY-ASSOCIATION”


Många gånger försöker inte ens förespråkare av teorin att motivera sitt dömande av kristna ledare och sammanhang. De använder istället ”guilt-by-association”-resonemang. Det kan låta ungefär så här: ”En person som nog var lite skum bad för en annan person, som bad för någon annan. Denna person trodde också på en stor väckelse i sista tiden istället för det stora avfallet så att de som går deras bibelskola är också falska profeter. Sen bad någon därifrån för den här personen. Den här personen åkte till ett annat sammanhang och predikade. I sammanhanget växte en ung ledare upp som i sin tur bad för en annan person…” Alla som kan kopplas samman till något sammanhang där fysiska reaktioner förekommer är automatiskt falska profeter. Detta sätt att argumentera är ytligt och förenklat. Det gör det lätt att döma ut halva kristenheten utan att behöva uppge några bibliska skäl.

9. KUNDALINITEORIN LYCKAS INTE FÖRKLARA HUR ANDARNA KOM TILL KRISTENHETEN


Teorin målar ofta upp en kedja av impartation och handpåläggning, men har svårt att peka på när det hela började. Några spekulerar i att det började i och med några förkunnare inom trosrörelsen. Resonemanget håller dock inte. Låt oss ta Torontoförnyelsen som exempel. 1994 föll Guds Ande på flera platser samtidigt, ibland utan att någon person åkte till alla ställen och förmedlade något. Allt går inte att förklara med hjälp av handpåläggninsorsakskedjor.

Dessutom så förekom fallande, skratt, skakande m.m. redan under pingstväckelsens början (och gör än idag i flera pingstsammanhang). Detta lyckas inte kundaliniteorin förklara. Som om inte det vore nog så har de perioder under kyrkohistorien där flest människor kommit till sann tro på Jesus präglats av starka fysiska reaktioner. Var det också kundaliniandar? I så fall är det kundaliniandarna vi ska tacka för the Great Awakening, Metodistväckelsen m.m! Dessa väckelser ägde rum långt innan trosrörelsen och Rodney Howard Brown existerade.

10. KUNDALINITEORIN HAR EN FELAKTIG TOLKNING AV SISTA TIDEN


Kundaliniteorin har gemensamt med ”varning-för-falska-profeter-teologin” att den tror att det i den sista tiden ska ske ett stort avfall inom kyrkan, och att Guds rike ska krympa allt mer. Invasionen av kundaliniandar i kyrkan anses vara ett tecken på att tiden är inne för avfallet.

Det finns flera problem med denna tolkning. För det första så definierar vi ofta ”den sista tiden” fel. Rent teologiskt påbörjades den sista tiden/de yttersta dagarna efter Andens utgjutande på pingstdagen. Vi har alltså levt i den sista tiden i 2000 år. Ett exempel på detta finner vi i 2 Timoteusbrevets tredje kapitel. Paulus räknar upp ett antal synder som människan “i de sista dagarna” ska vältra sig i. Flera tänker att uttrycket “de sista dagarna” är x antal år (inte alltför många) precis innan Jesu återkomst. Problemet är att texten själv omöjliggör en sådan tolkning. I vers 5 tar Paulus nämligen en paus i sin uppräkning av synder och säger till Timoteus: “Håll dig borta från dem!”. En onödig uppmaning om Paulus skrev om en tidsperiod tusentals år senare.

Texterna som används som stöd för ett stort avfall i den sista tiden kan alltså lika gärna beskriva de första århundradena, en ständigt pågående cykel eller varför inte det som började hända i och med att kristendomen blev statsreligion på 400-talet. Kyrkan började allt mindre likna församlingen i apostlagärningarna och läran förvreds allt mer.

NT: s texter och kyrkohistorien visar att det fanns falska profeter redan under de första århundradena e.kr. Det finns de idag som tror (liksom kristna alltid har trott) att just vi lever i den sista tidens ytterst yttersta dagar. Det kan stämma. I vilket fall som helst säger inte Bibeln att fler falska profeter ska finnas då än i någon annan tid.

Många tänker att Guds rikes natur är att växa (Matt 13:31-33) och att Gud sedan Martin Luthers reformation steg för steg återställer kyrkan till dess forna glans. Även om väckelserörelser funnits under hela kyrkohistorien går det inte att förneka att Pingstväckelsen i början av 1900-talet återinförde tungotalet och Andens gåvor i stor skala. Faktum är att det aldrig någonsin funnits så många kristna utspridda över hela jorden som tror på trosbekännelsen och liknar församlingen i apostlagärningarna som det gör just nu. Det dispensionalistiska tänkandet som delar in kyrkohistorien i perioder utifrån uppenbarelsebokens församlingar (där det slutar som i Ladoicea) är en teori, inget mer.

AVSLUTANDE TANKAR


Som du ser saknar kundaliniteorin bibliskt stöd. Den har heller inget stöd från de övriga 5 grunderna för god urskiljning av andlighet. Ändå dömer den ut hundratusentals kristna världen över och har en mycket hård framtoning. Jag tycker det är sorgligt att kristna i vår tid inte har lärt sig från kyrkohistoriens förföljelser av kristna som inte delar mainstreamkyrkans syn på perifiera detaljer. Än idag anklagas kristna för att ha med djävulen att göra av andra troende. Precis som Jesus anklagas de för att driva ut Satan med hjälp av Satans kraft (Matt 12:24-32). Jesus varnar oss för att häda Anden, och vi måste vara extremt säkra på vår sak innan vi på bloggar, youtube och hemsidor med svepande rörelser dömer ut saker vi inte förstår. Tänk om vi kallar den helige Andes verk för Satans verk?

Hoppas mina egna reflektioner varit till hjälp för dig!
Kommentera gärna och ställ frågor, kom med invändningar eller egna tankar.