Jag är långt ifrån ensam om denna erfarenhet. En siffra som brukar nämnas är att 600 miljoner kristna talar i tungor. Det kan vara fler eller färre, men ingen behöver tveka om att det här är en gåva som är generöst utdelad bland Guds folk. En gåva som Gud helt enkelt verkar väldigt intresserad av att ge oss. Jesus själv säger i Markusevangeliet att tungotalet är ett av de tecken som ska ”följa dem som tror” (se Mark 16:17).

Man kan naturligtvis fråga sig varför. Och det svar som jag själv har landat i är att tungotalet hjälper oss att be – och Gud längtar efter att få umgås med sina barn i bön. Det är dessutom så att många kristna kämpar för att få sitt böneliv att fungera. Därmed skulle man kunna säga att tungotalets gåva kommer till oss i vår svaghet – för att hjälpa oss att be när vi inte vet hur vi ska göra.

Många människor har också upplevt att deras tungotal har fungerat som en port in i andra erfarenheter av den helige Andes närvaro. Att det helt enkelt har varit något särskilt förlösande med denna gåva eller förmåga. Ibland kopplas detta till en tydlig lära om Andens dop, där tungotalet ses som det yttre tecknet på att den helige Ande har ”brutit igenom” i våra liv. Själv är jag försiktig med en alltför tydlig dogmatik när det gäller detta. Inte minst för att jag har mött så många kristna som inte har denna gåva som ändå är starkt präglade av den helige Andes närvaro. Ärligt talat har jag också mött en och annan kristen som talar i tungor, men som ändå har betett sig ganska köttsligt eller oandligt …

Samtidigt varken kan eller vill jag förneka det som är min egen och miljontals andra kristnas erfarenhet: Vid ett eller flera tillfällen har vi upplevt att den helige Andes närvaro har brutit igenom på ett särskilt sätt i våra liv. Påfallande ofta har detta varit förknippat med att Gud har låtit tungotalet komma över våra läppar. I ljuset av detta vore det dumt att inte vittna om de erfarenheter som denna gåva eller förmåga inbjuder till.

Tungotalets natur och olika former

Vad menar vi då när vi talar om tungotal? Ja, det grundläggande är ju att det är en gåva eller förmåga att tala ett språk man inte själv har lärt sig, utan som har blivit en givet direkt av Gud. Det här innebär att tungotalet inte engagerar på det intellektuella planet, utan är en kommunikation på en annan våglängd. Som ett konkret uttryck för detta är det fullt möjligt – om än en aning distraherande – att tala i tungor samtidigt som jag skriver den här texten. Att i stället tala franska eller engelska medan jag skriver hade varit fullkomligt omöjligt.

När man talar om tungotal brukar man skilja mellan flera varianter. En klassisk pentekostal syn innebär att tungotalet som bönespråk är något annat än den nådegåva (eller gåvor) som nämns i Första Korinthierbrevet 12. Bönespråket, menar man då, finns tillgängligt för alla kristna, medan de ”olika slags tungomål” som omtalas som nådegåva bär på en mer uttalad dimension av profetisk kraft. Själv är jag inte helt övertygad om denna tolkningsmodell. Dels för att jag inte tror att alla människor har – eller ens är tänkta att få – denna gåva eller förmåga. Dels för att uttrycket ”olika slags tungomål” bör kunna inbegripa även tungotalet som bönespråk. Å andra sidan behöver man inte ta ställning i denna fråga för att kunna tala om tre grundläggande former av denna gåva eller förmåga: tungotal som bönespråk, som ett annat existerande språk och som profetia.

Tungotalet som bönespråk är det överlägset vanligaste. Det kan handla om ett för oss okänt språk, eller rentav änglars språk (jfr 1 Kor 13:1), men oavsett vilket kommer det till oss från Herren själv. Vi har alltså inte lärt oss detta bönespråk, även om vårt ordförråd ibland kan utökas med tiden. Denna form av tungotal kan kanske beskrivas som det förtroliga jollret med vår himmelske Pappa, där min ande och Guds Ande kommunicerar med varandra.

Tungotalet som ett annat existerande språk är mest känt från den första pingstdagen. Där står det nämligen att ”alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas” (Apg 2:6). Det här behöver i och för sig inte betyda att apostlarna själva talade dessa språk; minst lika troligt är att det var åhörarna som hörde sina språk talas, och att ”språkundret” därmed skedde hos dem snarare än hos avsändarna. Men oavsett hur det är med detta finns det gott om vittnesbörd från kyrkans historia där människor har talat i tungor för att förundrat kunna konstatera att personer vars modersmål de själva inte behärskar har förstått vad de har sagt. Det är alltså ett reellt och väl dokumenterat fenomen.

Det profetiska tungotalet, slutligen, är den form av tungotal som kan uttydas genom en profetisk gåva – av Paulus kallad för ”gåvan att uttyda tungomål” (1 Kor 12:10). Den som får till sig detta tungotal upplever normalt sett att det är något speciellt med det som kommuniceras och som skiljer det från tungotalet som bönespråk. Det vanliga är sedan att den som har talat ut budskapet, alternativt någon annan i rummet, får en uttydning till det som har sagts. Ibland kan det faktiskt vara flera personer som får uttydningar, som innehållsmässigt brukar komplettera varandra.

När man läser litteratur om tungotalet är det vanligt att det beskrivs som något extatiskt. Om man med detta menar att det inte har blivit inlärt på samma sätt som andra språk eller färdigheter, kan detta vara en befogad beskrivning. Men det är samtidigt viktigt att säga att det normala är att den som talar i tungor styr när han eller hon ska börja eller sluta be på detta specifika sätt – precis som man kan börja eller sluta tala på ett annat språk.

Däremot är det alltså så att tungotalet fungerar frikopplat från intellektet. Det är inte inlärt, och vi styr inte dess specifika innehåll. På så sätt kan det vara en konkret hjälp att finna vilan i Gud snarare än i oss själva. Att inte behöva formulera våra böner på egen hand.

Faktum är att just detta kan vara en av de saker som står i vägen för tungotalet i våra liv. Att ta emot denna gåva är nämligen att göra avkall på sitt eget kontrollbehov. Och detta kan som bekant vara en utmaning för oss människor!

Särskilt tydligt blir det här när vi kommer till gåvan att uttyda profetiskt tungotal. Inte sällan är det nämligen så att uttydningen kommer i etapper. Vi behöver alltså tala ut det första vi har fått Herrens uppenbarelse om, innan vi får fortsättningen på budskapet. Här kallas vi därför att ta steg i tro, där vi får gå på det vi har fått i hopp om att fortsättningen ska komma längre fram.

Men det här är ju samtidigt rätt typiskt för den helige Ande: Han älskar att öva oss i beroende av honom själv. Så gott som alla Andens gåvor, i alla fall om vi ser till listan i Första Korinthierbrevet 12, har därför en profetisk dimension i sig; en dimension som gör oss beroende av den helige Andes ledning i nuet.

Paulus undervisning om tungotalet

Vad finner vi då för konkret undervisning om tungotalet i Nya testamentet? Ja, det beror på vad vi är ute efter. Om vi söker efter vittnesbörd om Andens dop och om hur tungotalet ges till individer eller grupper är det i första hand Apostlagärningarna vi hänvisas till (se Apg 2, 8, 10 och 19). Den mest systematiska undervisningen om tungotalets gåva finner vi däremot hos Paulus i Första Korinthierbrevet 14, och det är denna text jag här kommer att utgå ifrån.

Något som har vållat problem genom århundradena är att Paulus i detta kapitel kommer med så många kritiska anmärkningar till korinthiernas bruk av tungotalet. Ofta har detta tolkats som att Paulus skulle vara kritisk till gåvan som sådan. Men så kan det faktiskt inte vara. Paulus inleder själv med att slå fast att han gärna ser att alla talar i tungor (v 5). Lite senare skriver han att han själv talar mer i tungor än de alla (v 18). Vad han är ute efter kan därmed inte vara att hindra tungotalet, så mycket som att sätta in det i sitt rätta sammanhang. Paulus vill att nådegåvan som Gud har gett ska bli till maximal välsignelse för sina brukare.

Den positiva grundtonen sätts redan i kapitlets första vers: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva” (v 1). Den rimligaste slutsatsen av detta måste vara att den helige Andes gåvor inte är tänkt att ses som något valfritt tillägg i det kristna livet, utan är något för oss alla att söka.

Detta står dock inte i motsats till att de är nådegåvor. Det är alltså Gud själv som suveränt fördelar sina gåvor i församlingen (se 1 Kor 12:11). Men trots detta får vi alltså en tydlig uppmaning att sträcka oss efter dessa: ”Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då sådana som bygger upp församlingen så att ni har dem i överflöd” (v 12).

Om vi fortsätter att fokusera på tungotalet kan vi konstatera att ett kännetecken på denna gåva är att den i första hand är till för individen. ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud, för ingen förstår honom. Han talar hemligheter i sin ande” (v 2). Tungotalets viktigaste funktion är följaktligen att bygga upp den som ber i hans eller hennes egen gemenskap med Herren (jfr v 4). Även detta har ibland lyfts fram som negativt, eftersom den generella funktionen hos Andens gåvor är att bygga upp församlingen. Men när jag hör sådant brukar jag påpeka att en gemenskap som består av uppbyggda individer, rimligen också blir till välsignelse även för andra. Det ena utesluter inte det andra.

I vers 2 säger Paulus också något annat intressant, och det är att den som talar i tungor talar ”i sin ande”. Värt att notera är att han här syftar på är den mänskliga anden, inte på Guds Ande. Lite senare slår han också fast: ”om jag ber med tungomål så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt” (v 14).

Tungotalet är med andra ord inte – som andra språk – knutet till vår själ. I stället är det knutet till vår ande. Och då är vi tillbaka i den grundläggande skillnaden mellan tungotal och språk vi lär oss genom egen förkovran: de senare är knutna till vår själ, vårt intellekt, medan tungotalet är en gåva eller förmåga direkt från Gud.

Varför ska man tala i tungor?

Men vad är då poängen med att tala i tungor? Kan vi inte lika gärna be med vanliga ord? För Paulus är det tydligt att det här inte är antingen–eller utan både–och: ”Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet” (v 15). Och lite senare: ”Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra än tiotusen med tungomål” (v 19).

Vi är alltså tillbaka i frågan om tungotalet som en hjälp i vår bön. I Romarbrevet talar Paulus om att ”Anden [hjälper] oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26–27). Vad jag och många med mig tror är att det är denna ”Andens bön” inom oss som tungotalet sätter ord på. Tungotalets gåva låter bönen i våra hjärtan ”komma upp till ytan” genom att kanaliseras genom våra tungor och läppar.

Därmed inte sagt att denna typ av bön skulle vara mer andlig än annan bön. För det var ju på den punkten som korinthierna hade hamnat snett. De var så fascinerade av sin förmåga att med Guds hjälp tala ”änglars språk”, att de gav oproportionerligt mycket utrymme för tungotalet i sina gudstjänster. Därav Paulus ord om att i församlingen fokusera på det vanliga språket. ”Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd” (v 16–17).

Finns det då inte alls någon plats för bönebrus när vi samlas till gudstjänst? Detta tror jag är en felaktig slutsats av apostelns ord. ”Hindra inte tungomålstalandet”, skriver han dessutom i kapitlets slut (v 39). Min erfarenhet är att de som driver linjen att alla som har fått denna gåva ska vara tysta under gudstjänsterna gör det mest för att de känner sig besvärade över tungotalet som sådant. Paulus, å sin sida, verkar vara ute efter rätt proportioner och efter goda ordningar för församlingen i stort. Detta samtidigt som han talar i tungor så mycket han bara kan!

Vad vi behöver undvika är alltså att låta tungotalet dominera på ett oproportionerligt sätt, så att det tränger undan mångfalden i den kristna gudstjänsten. ”Hur ska det då vara, bröder?”, skriver Paulus. ”Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud” (v 26–28).

En generös tolkning av apostelns sista ord kan kanske vara att när vi talar ”för oss själva och för Gud” får det gärna höras även av våra grannar. Däremot bör inte den som leder bön i mikrofon använda tungotalet mer än styckvis, eller när församlingen går in i sång i Anden. Profetiskt tungotal bör vidare vara begränsat till några få tillfällen per möte, så att detta inte tar över predikans roll i gudstjänsten.

Men ärligt talat – när hade vi senast denna typ av problem i Sveriges kristenhet?

Det finns ännu mer att säga om tungotalet, både utifrån Första Korinthierbrevet 14 och andra bibeltexter. Men de här iakttagelserna kan kanske räcka för den här gången. Som sammanfattning vill jag säga följande: Låt oss vara fortsatt nyfikna på Andens manifestationer i våra liv! Låt oss följa apostelns uppmaning att söka de andliga gåvorna. Och låt oss inte hindra tungotalet – det är en bönens ström till uppbyggelse för oss själva, och därmed också för församlingen i stort.

Som Jesu bror Judas formulerar det hela: ”Men ni, mina älskade, ska bygga upp er själva på er allra heligaste tro och be i den helige Ande” (Jud v 20).

Olof Edsinger

[1] Thomas Foster, The Baptism in the Holy Spirit – How you can receive now!, Acacia Press 1985.

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap nr 3 2022

Hur påverkar det här våra kristna församlingar? Självklart på en mängd olika sätt. Om vi börjar i den första änden av spektrat, sätter individualismen och sekulariseringen sina spår även inom kyrkans väggar. Ja, man kan till och med argumentera för att sekulariseringen är en följd av utvecklingen i den kristna församlingen.

Det är helt enkelt så att när kyrkan slutar fungera som motkultur, när den inte längre skiljer sig från det omkringliggande samhället, då tar sekulariseringen i samhället fart på allvar. I det här avseendet kan vårt lands sjukdom därför beskrivas som församlingens sjukdom. Och som i alla generationer före oss stavas botemedlet på denna sjukdom o-m-v-ä-n-d-e-l-s-e. I mötet med Guds heliga standard får vi bekänna med Jesajas ord: ”jag är en man med orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar.”

I samma bibeltext finns en lärdom att hämta även för den andra änden av spektrat. Inte heller anpassligheten och konsensustänkandet är nämligen en återspegling av visionen för Guds rike så som den målas upp mellan Bibelns pärmar. När Jesaja möter sin Herre i templet är det som helig och upphöjd han uppenbarar sig – som Kungen och härskarornas Gud. Och i ett sådant möte kan det inte finnas plats vare sig för jantelag eller lagom-anda. Det enda som är tillbörligt är tillbedjan av den Helige.

I Sverige är det populärt att beskriva sig som pragmatiker. Man ska inte ha för stora anspråk eller för yviga övertoner. Lägg dig på en lagom nivå, ta inga onödiga strider, förverkliga de lösningar som skapar minsta möjliga friktion med omgivningen. Den som lever så får applåder av det omkringliggande samhället.

Men tänk om det inte är den måttstocken som Guds folk är kallat att mäta med? Eller för att spetsa till saken: Tänk om det inte är den måttstocken Herren mäter med? Snarare än pragmatism verkar det nämligen som att Gud mer än något annat efterfrågar – gudsfruktan. ”Gudsfruktan är nyttig på allt sätt, för den har löfte om liv, både för den här tiden och den kommande”, skriver Paulus. Inte minst gäller detta för det liv och de prioriteringar som behöver råda i våra församlingar. Några verser tidigare skriver aposteln: ”om jag dröjer vill jag att du ska veta hur man bör bete sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval.”

Om vi som kristna ska kunna förverkliga en sådan kallelse, behöver vi frukta Gud mer än vi fruktar människor. Vi behöver predika och skapa utrymme för en Gud som är helig i allt han säger och gör. Vi behöver inse att det ibland kostar på att representera Kristus i en gudsfrånvänd värld. Och att det är just så som det förväntas vara. ”Kom ihåg vad jag sagt”, säger Jesus: ”tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord.”

Jesu ord utmanar. Och det gäller oavsett om vi befinner oss i den sekulär-individualistiska eller den konsensusinriktade änden av Sverige-spektrat. För att inte tala om när vi samtidigt befinner oss i båda ändar!

Låt oss alltså be och arbeta för att våra församlingar ska vara vad de i realiteten redan är: sanningens pelare och grundval. Låt oss välja gudsfruktans snarare än de rundade hörnens väg. Måhända kommer vi då att erfara mer av Guds heliga närvaro i våra sammankomster?

Läs på varldenidag.se

Eller när vi diskuterar olika sakfrågor. Här brukar det snarare vara Paulus som citeras. ”Störst av allt är kärleken”, säger vi med emfas (jfr 1 Kor 13:13). Och: ”den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen” (Rom 13:8). Underförstått: Om något som vi läser i Bibeln inte stämmer med vår egen bild av Gud och hans kärlek, då är det det senare som gäller. ”Kärleken”, skriver ju Paulus, är ”lagens uppfyllelse”. Och: ”alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv” (Rom 13:10, 9).

Frågan är bara om detta kan ses som en rimlig tillämpning av Nya testamentets budskap. Stämmer det att kärleken är kärnan i den kristna etiken? Och innebär Johannes och Paulus ord att kallelsen till lärjungaskap kan reduceras till en uppmaning att ”älska varandra”? Att vi till och med kan bortse från vad Bibeln har att säga i etiska frågor när det inte harmonierar med vår egen bild av vad som är det ”mest kärleksfulla”?

Jag tror inte det, och för det har jag flera skäl.

För det första är det inte detta som apostlarna skriver. Paulus talar till exempel inte om kärleken som störst av ”allt” – utan som störst av alternativen tro, hopp och kärlek. Och när det gäller buden finns det inga som helst tecken på att dessa för Paulus skulle ha ersatts av kärleksbudet; vad aposteln i stället skriver är att de ”sammanfattas” i detta bud.

För det andra är det inte detta som Jesus säger. Visserligen läser vi i evangelierna att Jesus talar om kärleksbudet som ”det största budet i lagen”. Men varje gång som detta sker, är det i dialog med fariseer och skriftlärda utanför lärjungakretsen. När Jesus vänder sig till sina egna lärjungar är det däremot lydnad och efterföljelse han frågar efter: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).

För det tredje är det flera skrifter i Nya testamentet som helt saknar hänvisningar till kärleken, åtminstone i anslutning till i den kristna etiken. Mest intressant är kanske Apostlagärningarna, som ger ett antal viktiga exempel på den tidiga kristna förkunnelsen. I denna långa bok nämns inte ”kärlek” en enda gång!

När den kristne etikern Richard Hays skrev The Moral Vision of the New Testament – av tidskriften Christianity Today utnämnd till en av 1900-talets viktigaste böcker – tog han fasta på just denna verklighet. I sin bok presenterade han tre sammanfattande fokus för den kristna etiken, nämligen gemenskapen, korset och den nya skapelsen.

Det var ingen slump att Hays valde att inte sätta in kärleken i denna treklang. I tillägg till iakttagelserna ovan hänvisade han nämligen till två avgörande iakttagelser i anslutning till detta. Först och främst, skrev han, kan kärleken inte reduceras till en abstrakt princip i stil med ”allt som sker i kärlek är rätt”. I Nya testamentet är det i stället Jesu korsdöd som konkretiserar kärlekens väsen. ”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken”, skriver Johannes. ”Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder” (1 Joh 3:16).

Och lika viktigt: Kärlekens etik, så som den förs fram i vår tid, har i praktiken blivit en ursäkt för etisk relativism. Ungefär som i priderörelsens mantra: ”All kärlek är bra kärlek.” Men, säger Hays: ”Den bibliska berättelsen lär oss att Guds kärlek inte kan reduceras till ’inkluderande’: äkta kärlek kallar oss till omvändelse, disciplin och förvandling … Vi kan bara återvinna kärlekens kraft när vi håller fast vid att kärlekens innebörd behöver upptäckas i Nya testamentets berättelse om Jesus – och därmed, i korset.”

Jag tror att det Richard Hays sätter ord på är viktigt även för oss i Sveriges kristenhet att ta fasta på. Paulus skriver i sin hyllningstext till kärleken: ”Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen” (1 Kor 13:6). På samma sätt behöver vi förkunna ett budskap som ligger i linje med Jesu undervisning i stort – med hans återkommande kallelse till efterföljelse, lydnad och rättfärdighet.

Kärlekens fråga är inte: ”vad känns bra?” eller ”vad bekräftar mig?” Inte heller frågar den sig: ”hur kan vi slipa ned trösklarna?” eller ”vad säger samhället i övrigt?” I stället säger den: ”hur kan vi bli mer och mer formade till vår Mästares likhet?” Eller med Richard Hays sammanfattande fokus: ”hur kan vi bidra till att bygga upp den kristna gemenskapen, hur kan vi bära våra kors och följa Jesus och hur kan vi gestalta den nya skapelsens verklighet i våra egna liv?”

”Gud är kärlek”, skriver Johannes. Men kärleken är inte Gud! Bara om vi lever på ett sätt som gör Jesus och hans kors rättvisa, ger vi uttryck för en sann, kristen etik.

Läs på dagen.se

Samtidigt finns en dimension i denna fråga som enligt min mening lyser lite för mycket med sin frånvaro – nämligen att väckelse och förnyelse behöver gå hand i hand också med ett allvar. Ett djupgående skeende av Guds Ande kan nämligen inte annat än inbegripa sådana saker som syndabekännelse, omvändelse och ett liv i helgelse. Om detta bär både Bibeln och kyrkohistorien bud.

Det mönster som på så sätt kommer i dagen kan beskrivas på lite olika sätt. Ett är att ”Jesustjänsten” i normalfallet behöver föregås av ”Johannestjänsten”. I evangelierna är det tydligt att Johannes Döparen spelade en central roll för den förberedelse av Israel som Gud hade planerat för sitt folk. Runt Johannes samlades stora skaror av människor, men det som slår en modern bibelläsare är att Johannes hade ett till stora delar kärvt budskap. Redan innan han föddes säger ängeln om Johannes att ”många av Israels barn skall han omvända till Herren” (Luk 1:16). Jesus själv beskriver det som att Johannes ska ”bereda vägen” för Guds rike (Matt 11:10). Och i evangelierna får vi veta att detta innebar en förkunnelse om att Israel behövde omvända sig och tro – och därefter bära ”sådan frukt som hör till omvändelsen” (Matt 3:8).

Eller som man också kan uttrycka det hela: för att Gud genom Jesus skulle kunna göra vad han hade tänkt, var det nödvändigt att hans folk var berett. Att de hade insett allvaret i sin egen synd, och att de hade tagit konsekvenserna av denna sin insikt. Först då kunde den härlighet som hör samman med Jesustjänsten bli förlöst.

Ett annat sätt att beskriva detta är att vi i väckelsen blir kallade att gå från förgården in i det heliga. I Jerusalems tempel fanns det ett antal olika rum, och vart och ett av dessa representerade en ökande grad av gudsnärvaro. Av Bibelns texter förstår vi också att ”ribban” blev högre ju längre in man kom. Som exempel kunde sådant som var tillåtet på förgården vara direkt livsfarligt inne i det heliga. Kravet på lydnad ökade för varje ny avdelning.

Jag skriver inte detta för att vara någon form av ”party spoiler”. Men jag ser ändå ett behov av att i viss mån nyansera bilden. Framträngandet av Guds rike måste enligt Bibeln gå hand i hand både med dom och med frälsning. Dom över synd och falskhet, ljumhet och kompromiss – det är detta som är Johannestjänstens ärende. Men självklart också med förlåtelse, helande och befrielse – just det som Jesus har kommit till världen för att ge oss.

En djupgående väckelse bland Guds folk går inte att tänka sig utan att båda dessa dimensioner finns på plats. Guds Ande har kommit till den här världen för att överbevisa oss alla om ”synd och rättfärdighet och dom” (Joh 16:8). Att be om andlig förnyelse måste därmed vara detsamma som att välkomna också Guds heliga och renande eld.

Och o, att den redan brann!

Ursprungligen publicerad i tidningen Världen idag

För en muntlig undervisning om Johannestjänsten, se följande lektion från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår:

Biblisk variation

Många gånger i Bibeln när Jesus eller någon annan botar sjukdom, befriar från orena andar eller gör ett under, nämns inte vad som sägs. Undret summeras. Kroppskontakt, vanligtvis handpåläggning, kanske nämns. Evangelisterna har inte för avsikt att beskriva alla detaljer, utan väljer ut de delar som förmedlar vad de vill ha sagt rent teologiskt. Så kan till exempel Matteus och Markus när de berättar om hur Jesus botade Petrus svärmor nämna att Jesus tog hennes hand (Matt 8:15; Mark 1:31), medan Lukas (4:38) nämner att Jesus “talade strängt” till febern.

Med utgångspunkt i det som de flesta forskare anser vara det äldsta evangeliet, Markus, så vill jag ge några exempel på vad Jesus kunde säga i samband med helandetjänst, befrielsetjänst och i samband med andra under. Jag lägger till motsvarande ord ifrån Apostlagärningarna och breven för att ge en bild av hur detta kunde ta sig i uttryck för de första kristna. Kombinationer kan förekomma och då listas versen två gånger.

Bön till Fadern

• Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. (Mark 6:41; Också i 8:6)
• Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: “Effata!” (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
• Den sorten kan bara drivas ut med bön. (Mark 9:29)
• Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:30)
• Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: “Tabita, stig upp!” (Apg 9:40)
• Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. (Apg 28:8)
• De [äldste] skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. (Jak 5:14)

Befallningar till sjukdomar, naturen eller demoner

1. Bli ren! (Mark 1:41)
2. [Jesus] hutade åt vinden och sade till sjön: “Tig! Håll tyst!” (Mark 4:39)
3. Far ut ur mannen, du orena ande! (Mark 5:8)
4. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: “Effata!” (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
5. Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka. (Mark 9:25)
6. [Till fikonträdet:] Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig! (Mark 11:14)
7. Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne. (Apg 16:18)

Uppmaningar till den sjuke eller döde

1. Stig upp, ta din bädd och gå hem. (Mark 2:11)
2. Håll fram handen! (Mark 3:5)
3. “Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). (Mark 5:41)
4. Gå, din tro har hjälpt dig. (Mark 10:51)
5. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå! (Apg 3:6)
6. Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
7. Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: “Tabita, stig upp!” (Apg 9:40)
8. … med hög röst: “Res dig och stå på benen!” (Apg 14:10)
9. Saul, min broder, öppna dina ögon och se! (Apg 22:12)

Proklamation av helandet eller undret

1. För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter. (Mark 7:29)
2. Implicit proklamation i Apg 5:9: “Nu ska de bära bort dig [Sapfeira]”.
3. Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
4. Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen. (Apg 13:11)

Bönen kommer först och kan ibland vara det enda som sägs

Hur ska vi idag förstå och tillämpa detta? En sak som är ett genomgående mönster är att bönen bär upp tjänsten. Somliga demoner är så starka att det krävs en förberedelse i bön (Mark 9:29) och bönen om att låta helanden och under ske bär upp församlingen (Apg 4:30). Men också vid det enskilda tillfället förekommer bön. Ananias leddes till Saul när Gud talade till honom i bönen. Petrus föll först på knä och bad innan han uppväckte Tabita. Jesus “såg upp mot himlen” innan han uttalade befallningen “effata!”

Att förbereda sig i bön, att be om kraft och att be om vägledning är alltså något som kan ske både kontinuerligt och precis inför det enskilda tillfället. Men vi ser också att helande eller ett under kan förmedlas enbart genom bön till Fadern. Jakobs brev uppmanar oss att be om helande. Paulus förmedlade helande till fadern till “öns främste man”, på Malta, med bön.

Bön låter sig väl kombineras med handpåläggning, att smörja med olja, befallningar och proklamation. Här råder alltså inget motsatsförhållande. När jag håller i undervisning om helande låter jag ofta deltagarna träna på befallande böner, mest eftersom det oftare känns ovant jämfört med önskemålsbönen. Däremot är jag noga med att påpeka att önskemålsbön inte är förbjuden. Jag har hört undervisning som i värsta fall säger det explicit eller förmedlar det intrycket implicit. För den som fått det intrycket måste det sägas att Filipperbrevet 4:6 inte är upphävt i helandetjänsten.

Befallningar är vanliga

Det som Missionsförbundets handbok och ärkebiskopen ger uttryck för är en klen gudsrikesteologi. I Nya Testamentet är det uppenbart att sjukdom och bundenhet är mörkrets rikes yttringar. Guds folk har fått i uppdrag att förmedla Guds rike och det innebär bland annat att sjukdom och orena andar fördrivs. Lärjungarna har fått en position av auktoritet. Vi uppmanas inte att be för sjuka, utan att bota dem. Det sägs inte i förbifarten eller någon enstaka gång. Tvärtom trummar Nya Testamentet in den sanningen. (Matt 10:1, 5-8; Mark 3:14; 6:13; 16:18; Luk 9:1.2, 6; 10:9; Joh 14:12)

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, detta handlar inte om att vi människor befaller över Gud, utan att vi på Guds vägnar befaller över Guds fiender och med delegerad auktoritet råder över skapelsen. Detta är i enlighet med Guds plan för mänskligheten från allra första början (1 Mos 1:26-28). Ett av Jesu helanden illustrerar denna princip. Officeren vars tjänare är sjuk känner igen delegerad auktoritet när han ser den: “ag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.”

Detta innebär inte att vi alltid ska befalla över sjukdomar på rutin eller som en formel. Så gjorde varken Jesus eller apostlarna och det går på tvären mot den dynamiska syn på samarbete mellan Gud och människa som är det genomgående draget i Nya testamentets undervisning. Men utifrån Bibelns teologi om Guds rike så ska vi inte förvåna oss över om vi ofta får Andens ledning att befalla över sjukdomar.

Vid två specifika tillfällen använder jag nästan alltid en befallning:

1. Om jag redan fått ledning från Gud, exempelvis i form av ett “kunskapens ord”. Då befinner jag mig i samma sits som när Ananias betjänade Paulus. Guds ledning är redan given.
2. Om jag konfronterar en oren ande. Demoners inflytande över människor har jag inte plats att reda ut här och nu i detalj. Bibeln och klassisk själavårdserfarenhet ger vid handen att det finns olika grader eller nivåer av demonisering. Ord som anfäktelse och ansättelse antyder en yttre påverkan, i ögonblicket eller över en viss tid. Sedan finns det många steg innan det är befogat att tala om besättelse. Det går för övrigt alldeles utmärkt att befalla orena andar att försvinna utan att man behöver ta orden demon eller ande i sin mun. För det mesta är det klokast att undvika de orden.

Vad händer om inget händer?

En tröskel jag behövde ta mig över innan jag vågade lyda Andens ingivelser att befalla över sjukdom var frågan “men tänk om inget händer?” Genom att använda denna böneform ställs saker och ting på sin spets. Några insikter som har avdramatiserat den farhågan för mig är:

• Det är fortfarande inte jag som botar! Mitt jobb är att lyda.
• Erfarenheten har visat mig att om drivkraften är kärlek, utförandet enkelt och utan stress och uppföljningen god (=femte steget i bönemodellen), ja då blir den jag ber för välsignad under alla omständigheter.
• Inte ens Jesus blev alltid omedelbart åtlydd. Denna sista punkt är det många som missar. Det var John Wimber (vem annars) som visade att det ibland kunde förekomma en kamp också för Jesus. I Markus 5:8 läser vi “Jesus hade nämligen just sagt åt honom: ‘Far ut ur mannen, du orena ande!’” Trots denna befallning var de orena andarna kvar. Först efter en stund av kamp blev de utdrivna.
• Alla helanden är inte omedelbara och inte heller alla under. En del kommer gradvis, andra kommer efter en tid. När Jesus förbannade fikonträdet dog det omedelbart, men det dröjde till kvällen innan det syntes.

Om inget händer på det synliga planet, så kan vi helt enkelt uppmuntra den vi ber för att söka mer förbön vid ett annat tillfälle. Om tiden medger det kan vi också söka efter ytterligare ledning från Gud med en gång. Ibland blockeras bönesvaren av något annat. Orena andar kan ha en hållhake i form av obekänd synd. Fysisk sjukdom kan ha en hållhake i form av själslig trasighet. Däremot ska vi aldrig förutsätta att det finns en specifik orsak till ett uteblivet helande. Ingen av oss har Andens kraft och gåvor utan mått.

Att proklamera helande eller att använda uppmaningar till den sjuke

Vi ser att både Jesus och olika lärjungar leds av Anden att helt sonika förkunna att någon är botad, eller att de uppmanar den sjuke att göra något omöjligt: “Ta din bädd och gå”, “Stå upp i Jesu namn”. Någon gång är det en uppmaning som innebär en låg risk (“Håll fram handen”), men oftast är det uppmaningar eller proklamationer som kan skapa stora problem om den som säger dem inte hört rätt ifrån Gud.

Det räcker inte att hänvisa till att dessa proklamationer finns i Bibeln. Allt vi gör måste bygga på en god teologisk grund för att vara hållbart i längden. I det här fallet måste vi beakta att det finns en skillnad mellan Jesus, som såg allt som Fadern visade Honom (Joh 5:20), och oss, som ser i en gåtfull spegelbild (1 Kor 13:12). Den här sortens proklamationer och uppmaningar är profetiska och vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:9). Vi verkar i Anden efter ett mått (Rom 12:3; Ef 4:7, 16). Jesus hade Anden utan mått och talade därför Guds ord helt perfekt (Joh 3:34). Dessutom vet vi att inte ens Jesus hade ett konstant flöde av helandens nådegåvor i sin tjänst (Luk 5:17).

Vittnesbörd om detta i praktiken

I början av 90-talet var jag på Vineyard-konferens i Anaheim. På ett av mötena talade predikanten om att Gud ville ge oss öppnade andliga ögon. För att illustrera budskapet så vände han sig på slutet till en man bland oss åhörare. “Du heter Charles Kirk, men du kallas Chuck.” Vidare profeterade han om hur Chuck nyss hade begravt sin far och då vittnat om sin glädje över att pappan hade tagit emot frälsningen. Men sedan hade tvivel satt in och Chuck hade blivit deprimerad. Predikanten hälsade: “Jag kan meddela dig, din far är hos Jesus nu.” Och så kom slutklämmen. “Du har varit blind från födseln, men Gud botar dig just nu!” (Citaten återgivna ungefärligt ur mitt minne.)

Dagen efter råkar jag sitta i en bubbelpool med några av Chucks vänner. De är alldeles fascinerade. De kunde berätta att allt som predikanten sagt stämde och att deras vän nu hade fått sin syn tillbaka. Och hälsningen om pappans andliga tillstånd hade löst honom ur depressionen.

Predikanten ifråga var Paul Cain, som hade en stor förmåga att höra Gud för den här sortens under. (Det innebär inte att han per automatik hade förmågan att alltid undervisa korrekt utifrån skriften, men det är ett ämne för ett annat inlägg.)

Ett annat exempel på någon som proklamerade helande utifrån denna dynamiska syn på Andens ledning var Kathryn Kuhlman. Det finns läkarstudier som verifierar många av de helanden som skedde i hennes möten. Det finns andra studier som säger motsatsen, det vet jag, och det är en fråga för bearbetning om hon inte ibland blandade ihop Andens ledning om vem Gud ledde henne att be för och vem Gud höll på att bota i ögonblicket. För stunden nöjer jag mig med att påpeka att denna praxis är känd kanske främst genom hennes tjänst, och många andra har tagit efter henne, tyvärr alltför ofta utan någon god teologisk grund för sitt agerande.

Trosförkunnelse saboterar proklamation av helande

Under 50-talets helandeväckelse hade de flesta predikanter en syn på helande som de lärt sig av F.F. Bosworth. Det menar jag var en stor olycka. Bosworth hämtade sin teologi dels från E. W. Kenyon och dels från John Alexander Dowie. Bosworth lärde en statisk syn på hur tro för helande fungerade. Den som ville bli frisk behövde alltid ha en egen tro “för” sitt helande och det var denna tro som predikanten hade till uppgift att stimulera.

Den statiska linjen för synen på tro och helande kan alltså sägas gå från Dowie och Kenyon, via Bosworth till 50-talets helandeväckelse, där Kenneth Hagin var en av de mindre kända evangelisterna. Under 70-talet blev Hagin välkänd, främst därför att han då började fungera starkare i sin profetiska gåva, men det gjorde också att hans förkunnelse om tro och helande började spridas i stora cirklar. Till Sverige kom denna förkunnelse främst via Ulf Ekman och Livets Ord.

Det finns en annan linje, som går från A. B. Simpson, via namn som Donald Gee och Howard Carter, över till Aimee Semple McPherson och sedan till Kathryn Kuhlman och Ian Andrews. John Wimber placerade sig entydigt i den dynamiska linjen, men ändrade på praxis om hur helande ska relateras till kunskapens ord. I stället för att en enstaka predikant står i centrum och proklamerar vem som blir helad, så används kunskapens ord främst för att leda förebedjare från ett stort team till den sjuke och där tar de tid med den enskilde och lyssnar in ytterligare vägledning om hur bönen ska se ut. (Jag hoppas skriva ett längre inlägg om detta också…)

I den statiska modellen är förebedjaren närmast att likna vid ett pedagogiskt verktyg, vars uppgift det är att väcka tro i betydelsen tanke- och känslomässig övertygelse. Begreppet kontaktpunkt myntades av Oral Roberts, för att beskriva den tänkta processen. Den sjuke ser sig först som sjuk, men behöver ofta en kontaktpunkt där dennes tro förlöses. Kontaktpunkten kan vara helandeevangelistens handpåläggning, en böneduk eller något liknande. Efter detta ögonblick ska den sjuke bekänna sitt helande som en realitet. Att be om helande upprepade gånger beskrevs uttryckligen i helandeväckelsens viktigaste organ, The Voice of Healing, som otro.

Problemet med denna syn på tro är att predikanten frestas att proklamera att helandet är en realitet, utan att ha Andens ledning att göra det. Kontaktpunkten inträffar ju när han lägger sina händer på den sjuke. Att dessutom säga “nu är du frisk” förstärker den tänkta pedagogiken. Det är ju just detta den sjuke på tvären mot sina sinnesintryck ska fortsätta hålla för sant, enligt word of faith-teologin.

Vad jag sett av Jens Garnfeldt (och det är ganska lite), så verkar han motivera sitt agerande utifrån detta synsätt. Proklamationen av helande syftar alltså inom trosförkunnelsen inte till att beskriva en fysisk realitet, utan till att förlösa tron för helandet. Bekymret är inte att predikanter som har denna teologi är oärliga och försöker inbilla folk att de är friska för att framstå i bättre dager. Problemet är att de är offer för sin egen usla teologi, att de helt ärligt tror sig göra den de ber för en välgärning.

Gud gjorde en del mäktiga saker i helandeväckelsen, men det behöver vi idag tolka som att predikanterna inte alltid var konsekventa i sin praxis och som att Guds nåd är större än våra teologier.

Gör inte lära av dina erfarenheter

I andliga förnyelsetider kan man som förebedjare hamna i situationer då allt man gör verkar fungera. Återigen är det John Wimber som fäste min uppmärksamhet på detta. Andens kraft är ibland så starkt manifesterad att som förebedjare är det nästan omöjligt att inte se en effekt av bönen. Problemet är att vi så lätt tenderar att koppla samman dessa tillfällen med den teologi som förkunnades i sammanhanget och ta den andliga kraften som bekräftelse på läran.

I Galaterbrevet vänder sig Paulus till en församling som helt tappat kursen rent teologiskt. Men i deras mitt sker det under och tecken. Paulus behöver påminna dem om den verkliga orsaken (Gal 3:1-5). Under har föga bevisvärde för att legitimera en specifik teologi!

Ett synligt resultat är inte alltid ett bevis för att vi handlat enligt Guds ledning. Två gånger står Moses inför en klippa som ska ge vatten ifrån sig. Första gången uppmanas han att slå på den (2 Mos 17:6). Andra gången ska han däremot tala till den. Men Moses har varit med en gång förut, och vet hur slipstenen ska dras. Han slår på klippan, också andra gången. Och Gud förebrår honom för det, trots att undret sker! (4 Mos 20:7-12). (Varför ar det så viktigt för Gud att klippan enbart skulle bli slagen en gång? Den frälsningshistoriska symboliken fungerar inte annars.)

Undret skedde, men Moses gjorde alltså fel. Detta illustrerar ett antal poänger:

1. Guds nåd att bota och göra under är det viktiga. Vi får inte se effekter av vår tjänst främst för att vi är perfekt hörsamma.
2. Andens ledning är viktig i varje situation. Det finns inga handlingsmönster som har en ofelbar effekt.
3. Också den som är mest lyhörd för Gud kan emellanåt underlåta att följa Guds ledning.

Sven Reichmann gör i boken Guds helande natur en jämförelse med en läkare som ger penicillin till alla. Många patienter lider av sjukdomar som penicillinet botar. Deras tillfrisknande tar läkaren som intäkt för att hans praxis är god. När andra patienter är opåverkade eller några rent av blir sämre på grund av penicillinallergi, så borde läkaren omvärdera sin hållning. Trosförkunnelsen visar upp sina goda exempel, men försöker sedan förklara de dåliga resultaten med att patienten inte tagit nog med penicillin, eller inte tagit penicillinet på rätt sätt, för att stanna kvar i liknelsen.

Med detta vill jag ha sagt att även om det är både bibliskt och finns goda exempel i nutid om helanden som skett när någon har proklamerat det, så är det fortfarande mycket viktigt att vara försiktig med denna praxis. Men att gå så långt som att totalförbjuda den, det vore också fel.

Slutsumma

Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.

Teologisk förståelse av vad vi gör

I efterdyningarna av det avsnitt av Kalla Fakta som TV4 sände hösten 2014 uttalade sig ärkebiskop Antje Jackelén och påstod att de skildrade predikanterna “domderar med Gud” och att de inte “respekterar Guds helighet”. Alldeles oavsett vad man tycker om Jens Garnfeldt och de andra predikanterna som skymtade förbi som hastigast, så är det enkelt att se att på denna punkt har ärkebiskopen helt missförstått vad det är hon ser.

I samband med personlig förbön kan det förekomma befallande bön enligt biblisk förebild.

Han [Jesus] gick fram och böjde sig över henne och talade strängt till febern, och den lämnade henne. (Luk 4:39)

Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så. (Mark 11:23)

En spetälsk kom till honom och föll på knä och bad: “Vill du, så kan du göra mig ren.” Jesus greps av vrede, sträckte ut handen och tog på honom och sade: “Jag vill. Bli ren!” Och genast försvann spetälskan, och han blev ren. (Mark 2:40-42).

Aldrig tolkas detta i Nya Testamentet som att människor befaller över Gud. Men de befaller över sjukdom, orena andar och naturen på Guds vägnar. Detta är möjligt som ett resultat av att Gud delegerat auktoriteten att råda över jorden till människan (1 Mos 1:28). Vår främste förebild på detta område, Jesus, utövar aldrig denna auktoritet statiskt. Tvärtom så talar Han i varje situation utifrån stundens inlyssnande av Faderns ledning.

Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. (Joh 5:19f)

Om vår position av auktoritet frikopplas från detta dynamiska samarbete med Gud genom en finkänslighet för Anden hamnar vi i den statiska syn på trons natur som gör trosförkunnelsen så farlig. (Mer om detta i ett senare inlägg.) Om vi glömmer bort vår auktoritetsposition kommer vi bli för blyga och försagda.

Att vi representerar Gud ser vi också i det dubbla bibliska språkbruket, där det dels sägs att Gud gör tecken och under genom någon (ex Apg 19:11) och dels att människor botar och gör tecken och under (ex Apg 8:6f). Jesus går så långt att Han uppmanar oss på detta sätt:

Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. (Matt 10:7-8)

Självklart innebär detta inte att vi i samband med personlig förbön kan göra anspråk på att vara de som står för kraften i egentlig mening. Inte heller beror resultaten på förebedjarens fromhet:

Israeliter, varför blir ni förvånade över det här? Ni stirrar på oss som om det var genom vår egen kraft eller fromhet vi fick mannen att gå. Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus — Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn. (Apg 3:12f, 16)

I den personliga förbönen blir Anden synlig och hörbar, genom att förebedjaren förmedlar Andens kraft och ber med profetisk inspiration. Att Anden hörs och syns är själva definitionen av Andens gåvor (1 Kor 12:7). Tydligast syns detta i handpåläggningen. Dess syfte är mer än att vara symbolisk eller att vara en “kontaktpunkt” (se nedan) för den som mottar förbönen. Kraft förmedlas, ibland så att det också känns! (Luk 8:46)

Andens gåvor är charismata, manifestationer av Guds nåd. De säger inget om utövarens fromhet, mognad eller helighet. Därför är det heller inte så att någon nödvändigtvis har en god teologi eller förståelse av vad de gör bara för att de är starkt utrustade i kraftgåvorna. Exemplen på människor som Gud brukar till tecken och under på exceptionella sätt, men som har en dålig teologi är genom kyrkohistorien många.

Bibliska exempel: Effata!

Låt mig gå igenom ett par exempel på personlig förbön i Bibeln som demonstrerar flera av de viktigaste principerna för denna tjänst.

[Jesus] tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga.
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!).
Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. (Mark 7:33-35)

I det här fallet tar Jesus den han betjänar avsides. Det hörde faktiskt till undantagen. Jag har hört flera förklaringar, men noterar att i texten sägs inte varför. Det är viktigt att inte övertolka den sortens notiser.

Jesus börjar med en påtaglig handpåläggning, där Han rör vi de sjuka ställena. Han använder också spott, både här och vid andra tillfällen, vilket måste översättas kontextuellt. Vi ser inte på spott likadant idag som man gjorde då.

Att Jesus såg “upp mot himlen” och “andades djupt” är lätt att se som en parallell till texter som syftar på bönekontakt med Fadern (Mark 6:41) och intensiv förbön (Rom 8:26-27). Att förmedla kraft från Fadern sker genom att man också vänder sig till Fadern.

I det här fallet förmedlas helandet genom en klar befallning: “Effata!” Det finns det som sagt många exempel på i Nya Testamentet.

Vad Fadern gör, det gör också Sonen

Jesus vände sig till dem och sade: ”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. (Joh 5:19f)

Jag tror att denna vers tydligare än någon annan förklarar dynamiken i personlig förbön. Först ser vi hur Jesus verkar utifrån ett intimt samspel med Fadern. Jesus följer Faderns ledning i varje situation. På annan plats nämner Jesus att det är likadant med vad han säger. Han säger bara det Fadern sagt. Vi ser ett dynamiskt samspel i ögonblicket, inte bara att Jesus följer en stående dagorder.

Som personlig förebedjare så tillämpar jag detta genom att inleda varje tillfälle med att välkomna Guds ledning och ta en stund för att lyssna in den. Jag tillämpar den också genom att be med öppna ögon och lägga märke till hur den jag ber för reagerar, både på ett rent mänskligt plan, men också för att se eventuella synliga tecken på Andens vidrörande.

Verserna påminner oss också om den viktiga sanningen att Jesus inkarnerad har avstått från ett antal gudomliga attribut. På jorden är inte Sonen verksam utifrån sin gudomliga allsmäktighet, sitt allvetande eller sin allestädes närvaro. I rummet, till kraften och i kunskap är Jesus begränsad under sin tid på jorden. Detta kallas med en teologisk term för funktionell kenosis. Det grekiska ordet “kenosis” är hämtat ifrån Fil 2:7, där det står att Jesus avstod ifrån allt.

Av detta skäl är Jesus inte bara vår förebild i ett liv i renhet, lydnad och intimitet med Fadern, utan också för vår tjänst. Jesu verkade i Andens kraft under sitt jordeliv, det kan och ska vi också göra.

Samtidigt ser vi i verserna att Jesus har en felfritt fungerande kanal till Fadern. Kommunikationen är fullkomlig. Fadern visade Sonen allt vad Han själv gjorde. Vi däremot ser bara delvis. Vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:). På ett motsvarande sätt sägs det att över Jesus vilar Anden utan mått (Joh 3:34), men att nådegåvorna verkar i oss efter mått (Rom 12:3, 6; Ef 4:7, 16 – “kata ton metron” i grekiskan).

Vår tjänst ska alltså efterlikna Jesu tjänst, men den kommer att innehålla vissa begränsningar. Om vi försöker gå längre än vad vi fått nåd att göra kommer sannolikt problem att uppstå. Därav varningen i Rom 12:3. (Detta är en av karismatikens stora frestelser och jag ämnar skriva mer om den längre fram.)

Jag undervisar gärna mer om detta

Jag kommer fortsätta skriva här på bloggen. Men jag kommer också gärna ut och håller i förbönsundervisning i din församling. Exempelvis kan jag utgå från denna Powerpoint (PDF-format) för ett heldagsseminarium.

P.S. Skillnaden mellan förbön och överlåtelsebön

Betydligt oftare i Bibeln är bönen enträgen, ivrig och påstridig enligt exemplet “jag släpper dig inte förrän du välsignar mig” (1 Mos 32:26) än vad den är trevande och försiktig. När Jesus är vår förebild, så är det väsentligt att notera i vilka situationer Jesus ber offensivt och när Jesus ber “om det är din vilja”. Som förebedjare – oavsett om det gäller intercession eller ministry – är Jesus ytterst frimodig. Han befaller över sjukdomen, Han tillsäger syndernas förlåtelse och Han uppmanar oss att vara enträgna.

Som förebedjare är det ingen dygd att lägga in en massa förbehåll i sina böner av typen “om det är din vilja”. Jesus ber enbart på det viset en enda gång, i Getsemane. Det är en bön av överlåtelse, utifrån den förtvivlan som uppstått när Jesus närmar sig Korset. Det är Jesu våndas bön, med innebörden att det kanske kan finnas en annan väg?

När frasen “ske din vilja” förekommer i Herrens bön (Fader vår), så är det inte främst en överlåtelse. Den finns snarare i den första strofen (Låt ditt namn bli heligt). Att Guds vilja ska ske är en offensiv bön om att Guds rike ska bryta igenom på jorden. Att blinda ska se, att döva ska höra, att lama ska gå och att fattiga ska få glädjebud. Det är bönen att människor ska befrias från syndens makt och orättfärdiga bojor. Det är en bön om under och tecken, omvändelser och väckelse.

Annorlunda uttryckt: Biblisk bön är inte fin i kanten!

Som förebedjare kan man vara med om att någon vill uttrycka sin överlåtelse till Gud och be om Guds ledning över sitt liv. Då passar överlåtelsebönen utmärkt. Men om någon kämpar med synd, sjukdom eller andra symptom på att mörkrets rike ännu inte är förintat, då ska vi be med största tänkbara iver och frimodighet.

Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.

• Släck inte Anden
• Förakta inga profetior
• Pröva allt
• Ta var på det som är bra
• Avhåll er från allt slags ont

I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med “släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med “avhåll er från allt slags ont”.

Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?

Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.

Bakgrunden

Thessaloniki var en stad där flera viktiga vägar korsades och som hade en närhet till havet som gjorde att den också bidrog till att göra det till en viktig handelsstad. En typisk stad för Paulus att besöka, utifrån sin missionsstrategi, alltså. Paulus besökte staden under sin andra missionsresa, under något av 40-talets sista år. I tid är det alltså troligen mindre än 20 år efter Jesu död och uppståndelse. Paulus vistelse blev kort, men framgångsrik. Tre sabbater predikade han i synagogan, men sedan drevs han och hans medarbetare iväg, efter att dess ledare blivit avundsjuka på den framgång som evangeliet haft, bland både judar och hedningar.

Det fanns många saker som Paulus inte hade hunnit undervisa om och trots att han enligt brevtexten gjort upprepade försök att återkomma, så hade “satan hindrat honom” (1 Thess 2:17f). I två brev så kompletterar Paulus sin undervisning och svar på frågor.

Första Thessalonikerbrevet är antagligen den äldsta boken i Nya Testamentet. Somliga forskare daterar Jakobs brev till mitten av 40-talet, men den dateringen är vansklig.

Vad vi har i Första thessalonikerbrevet är alltså kristenhetens äldsta dokument och tillika en grundläggande undervisning för nykristna.

Mot den bakgrunden blir uppmaningarna vi nu ska titta på ännu intressantare. Här får vi alltså den absoluta ABC-kursen i karismatik!

Släck inte Anden

Så börjar Paulus. För att uppmaningen ska vara relevant, så måste elden redan brinna. I sin bok God’s Empowering Presence (GEP), så återkommer Gordon Fee ofta till detta. Paulus argumenterar inte för ett rikt karismatiskt liv. Han förutsätter att det finns och argumenterar utifrån dess existens. Fee säger att Paulus nämner karismatiska fenomen, inklusive helanden, under och tecken och profetia som självklarheter.

Detta gäller också thessalonikerna. Trots att Paulus vistelse hos dem varade mindre än en månad, så finns det i församlingen ett rikt karismatiskt liv. Det kristna livet hade tydligen enligt Paulus denna gestalt från allra första dagen. Karismatik var varken knutet till en enskild person (aposteln själv), enligt timglasmodellen, eller något som vanliga kristna skulle tillägna sig senare i sin vandring med Gud, sedan de “mognat”.

Andens liv hör alltså till de absoluta grunderna i det kristna livet och Andens gåvor är verkligen givna av nåd, inte som troféer eller belöning för lång och trogen tjänst.  Också 1 Kor 12-14 är skrivet till omogna kristna. Men ingenstans uppmanar Paulus dem att bli mindre karismatiska, men de ska utöva sin karismatik under mer ordnade former och i kärlek.

Thessalonikernas teologiska kunskaper var högst begränsade. Somligt hade de fått om bakfoten, andra saker hade de ännu inte alls fått höra. Exempelvis vad som händer med dem som dör! Men detta till trots, så uppmanar Paulus dem alltså inte att låta Anden brinna på sparlåga till dess att de blivit “mer grundade i Ordet” eller att inta en avvaktande hållning med tanke på det förväntade avfallet och antikrists uppträdande med falska under och tecken i sin arsenal av bländverk (Se 2 Thess 2).

Inte heller ser man hos Paulus något spår av tanken på att karismatiken skulle finnas en kort tid och sedan försvinna (cessationism). Tvärtom bedyrar han att den kommer finnas kvar ända intill Jesu återkomst (1 Kor 1:7; 13:10).

Utgångspunkten för Paulus senare punkt om prövning är alltså att det först måste finnas något att pröva, i form av rik karismatik i församlingslivet.

Förakta inte profetiskt tal

Paulus plockar sedan fram den enskilda nådegåva som han också i andra sammanhang speciellt betonar: Profetians gåva. Vad är det för behov han upplever av att nämna denna gåva särskilt? Är den månne inte inkluderad i den första uppmaningen?

Ju mer jag studerar karismatik i Bibeln, kyrkohistoria och nutid, desto tydligare blir det för mig att den profetiska gåvan spelar en nyckelroll. Som ingen annan gåva bygger den upp, uppmuntrar och tröstar. Det var genom den gåvan som Timotheos blev varse sin andliga utrustning (1 Tim 1:18; 4:14). Om den pentekostala individuella erfarenheten är den att tungotalet ofta blivit en slags öppning in i personliga upplevelser av rikare andeliv, så verkar den profetiska gåvan spela en liknande roll för gemenskapen som helhet.

Samtidigt är det lätt hänt att just profetiskt tal föraktas, beroende på att det alltid har en mänsklig komponent. Det finns ingen felfri karismatik i Nya Testamentet. I någon mån kommer alltid profetia präglas och färgas av den som utövar gåvan. Och ibland kan det bli helt fel, även för den som har goda avsikter.

Ibland har jag till och med föraktat profetiska ingivelser som jag själv har fått!

Den som hoppar över punkt två och går direkt till den tredje, att pröva allt, riskerar alltså att göra sin “prövning” utifrån en attityd av ringaktning. En sådan attityd kommer med nödvändighet påverka prövningen.

Pröva allt

Här kommer alltså uppmaningen till att pröva. Men lägg märke till att vi ska pröva allt, inte bara vissa personers budskap eller budskapen som helhet. Återigen, för Paulus är karismatik en blandning av gudomligt och mänskligt. Att hitta vissa felfria budskap och ta till sig dem, medan varje annat budskap ska förkastas i sin helhet, det är inte prövning, som Paulus ser det. Det är att göra det för lätt för sig!

Just i denna fälla föll kyrkan ett par generationer senare. I boken Didache, så ges instruktioner om hur församlingen ska förhålla sig till profeter. Först och främst så förutsätts det i Didache att profetia endast utövas av ett fåtal individer, som reser runt och stannar en ganska kort tid på varje plats. Dessa profeter ska prövas utefter några enkla kriterier, typ om de vill ha betalt för vad de gör. (Just det kriteriet kan man ana bottnar i församlingens fasta ledares vilja att så att säga “svälta ut” profetismen.)

En profet som befinns hålla måttet ska man sedan inte vidare pröva alls, enligt Didache. Varje ord en sådan profet säger ska okritiskt hörsammas. Allt annat vore att häda Anden! (Paulus gör här en dubbel facepalm.)

Jag menar att denna utveckling gjorde kyrkan dåligt rustad att hantera montanismen. Paulus ord om prövning förutsätter att profetiskt tal innehåller grått, medan i Didache är allt svart eller vitt. Montanisterna hade en viktig poäng, kyrkan höll på att förlora sin ursprungliga karismatiska vitalitet, men när både rörelsens anhängare och motståndare delade upp sig i den svartvita syn som finns i Didache, så blev konsekvensen att rörelse såväl internt spårade ur i villolära och att kyrkan i övrigt befästes i en starkare antikarismatisk hållning. Båda parter förlorade på att begreppet prövning gjordes svartvitt!

Vi kan också snabbt fråga oss hur prövningen skulle gå till, enligt Paulus. Den bok han skriver är alltså NT:s äldsta. Jämförelser med skriften var omöjlig, eftersom 26 av NT:s 27 böcker var oskrivna. Troligen hade församlingen på sin höjd ett enstaka exemplar av Septuagintaöversättningen av Gamla testamentet att dela på. Ja, före Gutenberg, så var tillgången på skrivna Biblar tämligen minimal. Prövning i Första thessalonikerbrevet måste innebära något annat än att bara jämföra med Bibeln.

Paulus gör faktiskt en prövning åt oss i 2 Thess 2:1f. Vi uppmanas där att inte tappa fattningen eller bli uppskrämda, även om någon “hänvisar till Anden”. Sedan hänvisar han till en given lärogrund. Prövning kan sägas bestå av två delar. En renodlat andlig, som handlar om den inre gudagivna känslan, att behålla fattningen och lugnet och fråga efter om det finns en “resonans” i mitt inre. En del som består av att jämföra med den undervisning som apostlarna förmedlat, som för oss idag återfinns i Bibeln.

Vi kan också notera att de ovan nämnda profetior som utpekade Timotheos till en specifik slags tjänst omtalas i just plural. Upprepade gånger hade alltså profetiska budskap framförts och bekräftat varandra. Inte ens vänskapen med en apostlagestalt som Paulus upphävde den principen. På samma sätt så ser vi att Anden i “stad efter stad” förvarnade Paulus på vad som väntade honom i Jerusalem (Apg 20:23).

Ta vara på det som är bra

Så kommer vi till de båda punkter som allt ska leda fram till. Poängen med karismatik är inte dess utövning i sig, utan att den ska bygga upp, den ska bli “till nytta” (1 Kor 12:7). (Karismatik har alltså ett instrumentellt värde, inte ett inneboende värde.) Det är helt OK om underverk väcker förundran. Det ser vi många exempel på i Nya Testamentet. Man får tycka att det är både coolt och häftigt!

Problem kan dock uppstå om det stannar där. All de tre första stegen mynnar ut i att det ska finnas något gott att ta vara på! Det sätter åter fingret på attityden. Om din attityd inte innebär att du söker efter det goda i det som sker, så har du ett problem, och det oavsett om det beror på antikarismatiskt avståndstagande eller om det beror på att du stannar i en ytlig karismatik som bara fokuserar på manifestationerna i sig.

Att ta vara på det goda ställer också frågan om tillämpning i fokus. När Paulus hörde varningarna om att åka till Jerusalem, så tolkade hans vänner det som att han inte borde åka, medan Paulus själv endast såg det som en “mental förberedelse” (Apg 21:10-14). Om man sedan tänker på att Paulus kom att tillbringa flera år i fängelset, ständigt tyngd av oro för alla församlingar, så är det inte så svårt att se hur dessa profetior i allra högsta grad måste ha medverkat till att hålla humöret uppe hos honom. Utan dem hade han säkert haft lätt att tro att han satt i fängelse för att han klantat till det och förebrått sig själv när han inte kunnat besöka församlingarna. Ja, kanske är den tanken lite spekulativ, men i vart fall inte så långsökt.

Jag rekommenderar alltid att man ska skriva ner vad Gud gör och säger, inte för att det ska vara en vägledning jämförbar med Bibelordet, utan för att vi ska kunna ta vara på det goda, exempelvis genom att kunna påminna sig om det. Karismatiska upplevelser har nämligen en tendens att tyna bort efter ett tag. Vår mänskliga natur är alltför ofta att förtränga det goda Gud gjort. Att återkomma till vad Gud gjort är också en källa till tacksamhet och lovprisning.

Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör! (Psalt 103:2)

Ett annat skäl till att anteckna vad Gud gör är att ta ett fortlöpande ansvar för den karismatik man utövat och den karismatik som andra utövat gentemot dig. På så sätt kan vi lära av misstagen, men vad bättre är, också dra lärdom av framgångarna!

Avhåll er från allt slags ont

Slutligen den sista punkten. Och lägg märke till att detta är just den sista punkten. Om utgångspunkten för vårt tänkande kring karismatik är att vi ska fokusera på saker att undvika, då kommer vi att släcka Anden! Frågan om vad gott det finns att ta vara på måste komma först, sedan frågan om det negativa.

När Paulus nu talar om att avhålla sig från allt ont, så använder han ett ord som har främst en moralisk innebörd (grekiskans poneros). Ordet för det goda (kalos) att hålla fast vid i versen framför är mer generellt i sin syftning. När Paulus kommer till denna femte punkt, så är hans tanke redan på väg vidare till den slags övergripande etiska instruktioner som kom att bli så flitigt förekommande andra hälften av de brev han skulle komma att skriva under resten av sitt liv (Ex. Rom 12-16; Gal 5-6; Ef 4-6).

Man kan rent utav ifrågasätta om den hör ihop med de andra fyra eller om det är en återgång till den generella uppmaning som fanns i vers 15. Det finns inget förbindelseord i grekiskan mellan vers 21 (ta vara på det goda) och vers 22 (avhåll er från det onda), även om Bibel 200 stoppar in ordet “och”. Utifrån dessa exegetiska detaljer, så kanske det rent utav är bättre att tala om ett fyrpunktsprogram, än ett fempunktsprogram. Och den tanken i sin tur gör det än tydligare att Paulus syn på karismatiken är genomgående offensiv!

Min favoritsport är basket. När jag tränade några basketlag med absoluta nybörjare på 90-talet, så lade jag märke till en sak. Det var lättare att träna defensiv än offensiv. Trots all skott- och dribblingsträning, så blev det successivt färre och färre poäng när vi spelade mot varandra på träning. Alla lärde sig helt enkelt hur man stoppar den andre, mer än vad vi lärde oss göra poäng. Tittar man på hur basketspelare tränar, så är det tydligt att kvoten mellan att träna sig på att göra poäng kontra att stoppa den andre från att göra poäng kantrar helt och hållet över till offensivens fördel.

Men defensiv är inte oväsentligt. Michael Jordan räknas inte som bäst bara för att han gjorde flest poäng av alla under tio säsonger. Han kunde dominera matcher också de dagar då skotten inte föll. Han behärskade både anfall och försvar.

Jag har fått vissa reaktioner på tidigare inlägg där jag anklagas för att negligera eller släta över de inslag i karismatiken som är osunda eller fejkade. Då har man läst mig slarvigt! Det jag säger här och på alla andra ställen är att det finns inga bebisar som inte producerar smutsigt badvatten. Men att skölja av dem och tappa ut badvattnet är inte en enstaka handling, utan något man behöver göra flera gånger i veckan. Och fokus måste ligga på babyn, inte badvattnet.

Det är alltså väsensskillnad på att ta avstånd från det onda enligt Paulus föredöme och att efterlysa någon slags hypotetiskt felfri karismatisk miljö. Sådana har aldrig funnits och kommer inte att finnas. De karismatiska gåvorna har en inneboende begränsning. Om de inte hade det, så skulle vår mänsklighet vara bortkopplad när Andens gåvor var i funktion, och det är inte så vi mognar och utvecklas som människor.

Frågan är alltså inte om vi ska ta avstånd från det onda, utan hur det görs. Om karismatiken utövas av en felande människa, i brist på felfria, så prövar vi och behåller det goda. Om den utövas av en fallen ledare, så kan det visserligen vara så att det finns något gott i de gåvor som är i bruk, men för den personens eget bästa, så är det rekommendabelt att ta en time-out och gå igenom en bearbetnings- och upprättelseprocess. Vi undviker alla inslag av fejk, inklusive de överdrifter som lätt uppstår när någon vill göra ett vittnesbörd lite extra remarkabelt. Falska profeter och apostlar är vi först och främst extremt försiktiga med att kalla någon, eftersom det är ett så vanligt misstag, som dödar all vidare dialog, men i de solklara fall där de förekommer, så ska de naturligtvis inte ges någon plattform.

(Påpekanden om att person x eller y bör betraktas som en falsk profet faller helt utanför detta blogginläggs ärende, och kommer inte att släppas igenom i kommentarsfältet.)

Enskild och kollektiv tillämpning

Paulus nämner specifikt tungotalet som en gåva att utöva i enskildhet, men gör klart för oss att det karismatiska livet främst utövas tillsammans med andra. Inte heller Första thessalonikerbrevet var tänkt att dupliceras till varje enskild medlem för läsning under enskild andakt. När Paulus skriver om att inte släcka Anden, o s v, så handlar det om vad som sker när församlingen lever sitt gemensamma liv.

Nu finns det dock en naturlig enskild tillämpning av texten. Vi har inte ett kollektivt medvetande, utan det är jag som individ som ska högakta profetiskt tal. Det är jag som individ som ska delta i prövningen av vad jag är med om och behålla det goda.

Som individ behöver jag också ställa mig frågan om vad jag ska göra när min vardag inte är full av en andlig förnyelse som skulle kunna släckas. Hur ska man göra där elden inte brinner? Jag har alltför ofta sett uppmaningar till att “gräva där du står” eller i tro ta emot all andlig kraft man behöver under enskild andakt, till och med så det skuldbelägger den som åker på konferens. Men hos Paulus är det tydligt att karismatik utövas just i gemenskap. Och att åka på konferens eller då och då besöka en annan församling än den egna är, menar jag, snarast en nödvändighet. Allt annat vore att försöka genomföra ett andligt stålmansideal. Vi är inte stålmannen, vi är enkla och bristfälliga människor. Vi behöver varandra.

Så som individ gäller att om det inte brinner där du finns just nu, så sök upp elden! Som församlingspastor såg och ser jag detta enbart som en tillgång. Jag har rent utav sagt till mina medlemmar att det bästa de kan göra för sin lokala församling kan vara att ibland besöka en annan församling!

Men då kanske vi tappar dem för gott, brukar invändningen vara. Och jag svarar att visst finns den risken, men jag vill alltid vinnlägga mig om den offensiva attityden. Chansen finns att det blir fler personer i min församling som fylls av Anden och för en aldrig så liten chans att det ska ske, är jag beredd att ta stora risker!

En församling som är rädd för att tappa medlemmar till andra för att gräset där skulle vara grönare, bör prioritera att vattna och göda den egna gräsmattan, snarare än att bygga staketet högre mot granntomten.

Slutsats

Den som intar en offensiv attityd till karismatik kommer att göra misstag, men den som intar en negativ attityd kommer att missa allt vad Anden vill ge!

Efterskrift

Jag har också lärt mig en annan sak. Att den som lämnar en församling på grund av besvikelse och går till en ny vanligtvis inom kort kommer att bli besviken också på den och gå vidare ännu en gång. Att leta efter felfria församlingar är dödfött. Hittar du den, så slutar den vara felfri i samma ögonblick du kliver över dess tröskel.

Under den förnyelse- och tillväxtfas som vi hade i Sjömarkens missionskyrka på 80-talet, så kom det ett tjogtal sådana människor till oss, och de bedyrade hur mycket bättre vår församling var än deras gamla. Vi slickade fåfängt i oss berömmet, bara för att inom ett par år se hur de nästan allihop hade blivit besvikna också på oss och försvunnit iväg.

– When do we get to do it?


– Do what?


– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.


– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.


– You mean I gave up drugs for this…?


[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]

One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.

I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.

Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

• Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet.
• Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
• Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

1. Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
2. Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
3. Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
4. Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
5. Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

John Wimbers och David Pytches teologi om Andens gåvor

Wimber och Pytches har en så stor samsyn, att de redovisas tillsammans. Wimbers undervisning ligger till grund för framställningen och Pytches kompletterar den.

Wimber gick in i helandetjänst och bruk av karismatiska gåvor med en attityd som skiljde sig från tidigare utövare på ett par punkter. Dels gjorde han och hans medarbetare systematiska studier av olika skolor inom den pentekostala rörelsen, inklusive flera studiebesök i olika församlingar och dels var han villig att experimentera med former och tillvägagångssätt, tills han hittade det som fungerade bäst, i enlighet med de värderingar som han såg som fundamentala (Tuttle, 20011b, Wimber, 1982, vol 4).

Gåvobruk: Likt Basham, så konstaterade Wimber att bara ett fåtal kristna hade personlig erfarenhet av att förmedla helande, profetera eller att fungera i någon annan Andens gåva. Till skillnad från tidigare ledare, så såg Wimber detta också som ett praktiskt problem. För att åstadkomma en församling där alla deltar – “everybody gets to play” (Wimber, 2008) – och utför rikets gärningar – “doin’ the stuff” – genom att vittna, bota sjuka och kasta ut demoner (Matt 10:7f), så behövdes det nya modeller, som flyttade fokus bort från plattformen och praktisk träning, där den som har mindre erfarenhet går bredvid någon som har mer erfarenhet och lär sig dynamiken. Wimber (1986: 181f & 189f, 1987b, 1993a, 1993b) studerade speciellt hur Jesus tränade sina lärjungar och beskrev det med följande mönster:

1. Jesus gjorde rikets gärningar och lärjungarna såg på.
2. Jesus gjorde rikets gärningar och lärjungarna hjälpte till.
3. Lärjungarna gjorde rikets gärningar och Jesus såg på.
4. Lärjungarna skickades ut att göra rikets gärningar på egen hand.

Wimber (1982: Vol. 2, 1986: Appendix B & C, 1988: 113ff) studerade noggrant Jesu och apostlarnas tjänst i Andens kraft, utan att leta efter trosformler, men för att se vilka värderingar (medlidande, Guds ära) som drev dem och hur deras exempel kunde vägleda en övergripande modell. En nyckelupptäckt var Jesu ord om att Han enbart gjorde vad Han såg Fadern göra (Joh 5:19f) och enbart talade det Han hörde Fadern säga (Joh 12:49) (Pytches: 55f). Utifrån detta skapade Wimber övergripande strukturer och modeller för tjänst, som skulle stödja de troende idag att fungera efter samma mönster.

Till skillnad från exempelvis Derek Prince, som såg andedop, kunskap och tro, som nycklarna till tjänst i gåvorna, så fokuserade Wimber mer på frågan hur. Hur känner man exempelvis igen Andens maning att profetera? Den slags konkreta råd och tips som exempelvis Bruce Yocum gav i den frågan (bilaga till uppsatsen, ej här på bloggen) värdesatte Wimber mycket. Hur urskiljer man igen Andens ledning när man ber för en sjuk? Vad finns det för vägledning i det som syns och känns med våra sinnen och hur kan man uppfatta Andens ledning i sitt inre? (Wimber, 1986: 192f, 208ff & 221ff, Pytches, 1986: 145f).

Wimbers tanke att man kan träna sig i gåvobruk var kanske inte helt ny, men ingen hade så tydligt och systematiskt satt denna tanke i system. Men träning innebar aldrig för Wimber att hitta formler för exempelvis helande, utan att öva upp sin förtrogenhet med att fungera i Andens kraft.

Wimber återkom ständigt till att gåvobruket skulle ske utan onaturliga tonfall, ålderdomliga ordval (King James engelska), uppjagade känslor (även om de kunde få uppstå som ett resultat av Andens verk) eller bisarra beteenden. Parollen var “naturally supernatural” – uppträd så normalt som möjligt, var dig själv – vilket fungerade som en dörröppnare för karismatik in i sammanhang, som tidigare tagit avstånd från den (Tuttle, 2011b).

Andens kraft och gåvor fås enligt Wimber först i kraft av pånyttfödelsen. I sitt personliga vittnesbörd så vittnar Wimber om flera remarkabla händelser under sina första år som kristen och hur det antikarismatiska ledarskapet i hans församling uppmanade honom att undertrycka dessa (Wimber, 1984). Men för att uppleva gåvorna i större utsträckning, så behöver den troende fyllas av Anden (Wimber, 1985: 132ff, 2006: 220f). Detta såg Wimber (1985: 139ff) som en upplevelse som den troende kan och bör låta hända flera gånger.

Wimber (1985: 113ff) lade också vikt vid att lärjungarna gavs makt över orena andar och sjukdomar (Matt 10:1). Utifrån denna tanke och de bibelord som stödjer tanken på impartation, så blev det begreppet en väsentlig del av Wimbers syn på hur de andliga gåvorna kommer i bruk, men aldrig så att människor skulle kunna tvinga Gud ge andlig kraft efter vårt beslut (Wimber: 1986: 181f, Wimber, 1987a: 122f). Anden är en person som har kraft, inte något att fylla på som när man “tankar en bil” (Rue).

Att utrusta de troende, genom att förmedla Andens kraft, och att träna dem i lärjungaskap, där det ingår att bruka Andens gåvor, bota sjuka och utföra tecken och under (såväl som att vittna, tjäna praktiskt och visa omsorg om de svaga och fattiga), det såg Wimber som så viktigt att frasen “equipping the saints”, från Ef 4:12, blev namnet på Vineyards tidning och ett tema som upprepades gång efter annan på konferenser, i böcker, artiklar, predikningar, etc.

Wimbers syn på gåvornas natur är helt situationistisk. Wimber (1987a: 128) och hans medarbetare var starkt påverkade av Dunns exeges. Wimber (1987a: 119, 2006: 218) kallar gåvorna, med en term lånad från Dr. Tuss Spittler, “gracelets”, “nådastänk”, och beskriver dem som ögonblickets manifestation av Anden, Guds “dansande hand” (Wimber, 2006: 217, Rue).

Wimber och Pytches (1985: 58) koncentrerar sin undervisning på de nio gåvorna i 1 Kor 12:8-10, men ser aldrig dessa som de enda gåvor som finns (Wimber, 1987a: 125). Pytches (1985: 57f) hänvisar till att det finns fyra huvudsakliga listor av andliga gåvor i NT, “with no easy reconciliation”, plus enskilda gåvor nämnda på andra ställen.

Wimbers (2006: 217) övergripande målsättning var att mobilisera alla troende till att göra rikets gärningar, och i likhet med MacNutt – en viktig influens för Wimber – så såg han det som kontraproduktivt att börja med frågan om vilket fåtal det var som hade en helandegåva. Den frågan besvarades över tid, menade Wimber (se nedan), om alla ber för sjuka, så kan alla se vissa resultat, men somliga kommer över tid se mer resultat. Om alla profeterar, så kan alla ibland komma att frambära budskap från Gud, men somliga kommer göra det oftare, med större precision och kraft (Wimber: 1982, s. 9 & band 2A).

För Wimber var det en väsentlig del av teologin att Andens kraft och gåvor är givna i ett generöst mått. Wimber såg sitt uppdrag som att verka för en reformation av praxis, inte teologin. Guds församling kunde, enligt Wimber, förvänta sig att se Guds kraft verka och Andens gåvor fungera i en omfattning som övergick tidigare förväntningar. Ett genomgående vittnesbörd från veteraner inom den karismatiska väckelsen var att efter mötet med Wimber, så kom bruket av Andens gåvor att hamna på en helt annan nivå (Wimber, 1985: 147f, Springer & Wimber, 64f, 117ff).

Wimber (1986: 159ff, 2008: 139f) var samtidigt noga med att undvika Word of faith-synen på helande. För Wimber (1986: 164ff) var tjänsten i Andens kraft och helande inte en fråga om att den troende krävde sina rättigheter, utifrån att “helande ingår i försoningen”, utan sammanhanget är den andliga striden mellan Guds rike och mörkrets rike (Wimber, 1985: 13ff, 32f, Kydd: 701f, Pytches: 17ff). Denna kamp förs inte mellan två jämbördiga parter. Det avgörande slaget är vunnet men den slutliga segern är ännu inte bärgad (Wimber, 1985: 23).

Gåvornas väsen enligt Wimber är att de är övernaturliga manifestationer av Anden. Just begreppet “supernatural” är ofta återkommande hos Wimber. Det kan sägas vara identitetsbärande, men också betonat utifrån Wimbers specifika syn på sitt uppdrag, att hjälpa Guds kyrka återupptäcka en förlorad, men vital del, av sitt väsen. Att gå längre än vad våra rationella föreställningar normalt tillåter oss.

Wimber (1985: 50ff & 74ff, 1988: 11ff, 2006: 227f, Pytches: 1985: 161) menade därför att det stora hindret för kristna i västvärlden att fungera i Andens gåvor och hela de sjuka, som en del av denna kamp, är att vi är till vår mentalitet fångade i en världsbild som utesluter Guds övernaturliga ingripande. Även kristna som bekänner sig till Bibelns ord om att under och tecken kan ske kan behöva ett paradigmskifte, så att deras förväntan blir annorlunda och så att det blir en naturlig sak att söka Guds kraft och ingripande.

För Wimber är användningen av ordet övernaturligt en vakthållning mot utarmning av de kristnas föreställningar och förväntningar på vad Gud kan och vill göra ibland dem. Wimber (1987a: kassetterna “världsbild”) gav exemplet när Paulus blev biten av en orm på Malta (Apg 28:1-6). Utifrån en sekulariserad världsbild kan incidenten förklaras med att ormen var gammal eller nyss hade bitit någon annan och för stunden gjort slut på sitt gift. I kristna sammanhang med tillägget att “Gud hade planerat att just den ormen skulle bita Paulus.” Malteserna däremot utifrån sin världsbild tolkade situationen som att Paulus var en gud. Vilket Wimber konstaterade låg närmare sanningen än den sekulariserade världsbildens förklaring, men de hade inte förstått att Paulus inte var en gud, utan övernaturligt beskyddades av den ende Guden.

För Wimber handlar denna vakthållning inte om en kamp för att människor idag ska tro att Gud gjorde de under som Bibeln berättar om, utan att människor idag ska få uppleva liknande under i sina egna liv. Av detta skäl så undviker inte Wimber ordet övernaturligt, men han menar att den bästa distinktionen är mellan det rationella och det transrationella (Wimber: 1987a: 121). I någon mån kan det sägas att Andens gåvor är båda två. Både människan och Anden är inbegripna i givandet och mottagandet av Andens gåvor. De är rationellt i den meningen att personen är medveten om vad han observerar. Det är transrationellt i den betydelsen att det är Gud, som efter sin vilja, som ger den specifika förmågan som människan saknar i sig själv (smörjelsen). Begreppsförklaringen lånar Wimber av Mel Robeck, Fuller Seminary.

I definitionen av de enskilda gåvorna så kom däremot inte Wimber med några nyheter. Kunskapens ord såg han som övernaturligt uppenbarad kunskap om fakta, men enligt principen om att följa Andens ledning, så gav han gåvan en nyckelstatus i helandetjänsten. I samband med möten och ute i vardagslivet, på arbetsplatser, skolor, restauranger och gator och torg, där kan troende förvänta sig att få KO som vägleder dem att be för sjuka eller vittna med kraft (Wimber, 1985: 44ff & 61f, Pytches, 1985: 61, Wimber, 2006: 219. Se också Kissel, 1986:165ff).

Lewis (1989: 132ff) ger några exempel på KO med hög precision från en konferens med John Wimber i Harrogate, 1986. Det mest specifka löd

There’s a woman named Janet who at eleven years of age had a minor accident that has proven to be a problem throughout her adult life. It had something to do with an injury to her tailbone but now it’s caused other kinds of problems and so there’s radiating pain that comes down over her – er – lower back and down her backside and down her legs. It has something to do with damage to a nerve but it also has something to do with the – um – I think it’s called the sacro-iliac.

Lewis (132f) menar att denna kunskap inte skulle kunna ha inhämtats av Wimber via fusk, eftersom några procedurer liknande dem som använts av exempelvis Popoff inte förelåg, och Lewis (133ff) beräknar vidare beräknar den statistiska sannolikheten för att enbart slumpen skulle kunna ligga bakom till en på tre miljoner.

Candy Gunther Brown (s. 33) sammanfattar Wimbers tolkning av KO som “divinely revealed information that most often concern health problems that God wants to reveal a particular moment. According to Wimber, people might receive words of knowledge by hearing them, seeing them, thinking them, dreaming them, finding themselves saying them, or, most commonly[1], feeling them as sympathetic pain in their own bodies.”

Brown (s. 34f) skriver också att Wimber ansåg att bruket av KO ger en nästan komplett lista över alla som Gud för stunden vill hela, medan Randy Clark idag står för en mer offensiv syn. Det finns dock inget i Wimbers undervisning eller praxis som stödjer Browns tolkning.[2]

Trons gåva såg Wimber och Pytches (1985: 109) på ett liknande sätt som Dunn, Bennett och Prince, som ögonblickets ingjutelse av förvissning och frimodighet. Profetians gåva såg Wimber (1982b) på samma sätt som Yocum, vars bok han rekommenderade som bäst i ämnet. Pytches (1985: 79) lånar en modifierad definition av Peter Wagner, med ungefär samma essens: “The special ability that God gives to members of the body of Christ to receive and communicate and immediate message of God.”

Role, gift, ministry, office

The gifts of the Spirit are not trophies, talents, traits, or toys. The gifts of the Spirit are God’s supernatural expressions of love, caring, kindness, healing and concern, bestowed upon us and through us. (Wimber, 2006: 220)

Wimbers syn på gåvorna som situationistiskt givna, tydligt influerad av Dunns exeges, ställer frågan på sin spets om hur ögonblickets förmågor relaterar till kontinuerligt givna uppdrag. Carol Wimber berättar i Everyone Gets to Play (Wimber: 2008: 149) att det ofta kom olika personar som bad John Wimber att “ordinera” dem till olika tjänster. Först och främst ansåg han att det bara fanns ett ämbete, tjänst för Kristus, och till det ämbetet är alla kristna ordinerade. När diskussionen fortsatte, så frågade John efter vad personen ifråga gjort hittills, vilka som följde hans eller hennes ledarskap idag, vilka som hon eller han betjänade idag, vilka som förts till tro hittills eller vilka fattiga och behövande som idag fått någon hjälp. Ofta fanns det hos den som frågade en tro att en officiell titel skulle bli starten för en sådan tjänst (se också Tuttle, 2011d). Men Johns svar blev alltid “Show me your puppies and I’ll give you your papers.” (Wimber, 2008: 149). Med andra ord, visa först upp att du börjat tjäna Gud och att Anden har börjat använda dig, innan vi ger dig en utmärkelse som definierar din plats i Kristus. Titlar, menade Wimber, är alltså inte nyckeln till att utlösa Andens kraft.

Alla kristna har ett grunduppdrag att vittna om sin tro, visa gästfrihet, utöva barmhärtighet, osv (Wimber, 2006: 218). Allt sådant som troende kan göra utan en direkt manifestation av Andens kraft kallar Wimber för vår roll. “Det som på oss ankommer” (T. Freijs översättning av Brent Rue.) När troende utför dessa uppdrag, så kan och bör de förvänta sig “any and all ‘gracelets’ of the Holy Spirit as we go” (Wimber, 2006: 218).

Wimber (2006: 219) gör därför en distinktion mellan tjänster (ministries) och gåvor, och han menar att den fråga som Paulus ställer i slutet av 1 Kor 12 om alla har gåva x, med svaret nej, handlar om just tjänster. Allteftersom en troende utför sin roll, när tillfälle ges och som Anden leder, och de andliga gåvorna då manifesteras, så kommer han eller hon att finna att vissa gåvor återkommer oftare än andra och att vissa uppdrag som utförs blir mer välsignade. Det kan då kallas för att personen ifråga fått en tjänst (Rue).

Hela tiden är det funktionen som är det centrala för Wimber, också för honom själv. Wimber vägrade konskevent och med emfas att låta sig kallas apostel eller profet, även om han ansåg att det inte var förbjudet att använda benämningarna. Ett fjärde steg är enligt Wimber att någons tjänst vinner allmänt erkännande, och då kan den kallas ett ämbete (office). Det går alltså inte att utnämna sig själv som exempelvis profet och det är inte meningsfullt att kalla någon profet som bara vunnit ett lokalt erkännande. Över huvud taget, så utmärks Wimber av en stark försiktighet att använda titlar.

Distinktionen mellan roll, gåva, tjänst och ämbete framgår av följande tabell (Wimber, 1987a: 120):

I denna modell så finns det alltså en progression:

1. Roll: Individen tar initiativ utifrån en generell förståelse av lärjungaskapet och Andens ledning (rationellt).
2. Gåva: Anden kommer med kraft och förmåga (transrationellt).
3. Tjänst: Bruket av en viss gåva tilltar i frekvens och kraftfullhet. Den närmaste omgivningen erkänner tjänsten och personen kan få uppdrag i samklang med den.
4. Ämbete: Guds insättande av en person till ett uppdrag som sträcker sig utöver den lokala församlingens sammanhang. Uppdraget erkänns av många.

Wimber (1987a: 120) fick inspiration till denna modell från Wagner, men samtidigt är det stora skillnader dem emellan. Wimbers fokus på att alla kan och ska göra lite av allt och växa in i sina tjänster, kontrasterar mot Wagners fokus på att snabbt hitta “sin gåva”, gärna med hjälp av ett gåvoupptäckarmaterial. Wimbers ovilja att fokusera på titlar står dessutom i bjärt kontrast till Wagners senare tänkande om en “apostolisk revolution”, inom vilken titeln apostel används ganska generöst.

Noter

1. Att “sympatismärta” skulle vara det vanligaste sättet att få ett KO motsägs av Lewis (s. 146ff). Han redovisar också att det inte nödvändigtvis är smärtsensationer som ges, utan att det kan vara andra slags förnimmelser i kroppen. Se också Wimber, 2006: 189f.
2. Brown (s. 34) tycks också ha förstått Wimber som om han hade en kalvinistisk förståelse att allt som sker är “Guds vilja”. Hennes slutsatser på den punkten framstår som mycket märkliga i förhållande till Wimbers uttalade undervisning. Här har jag också ifrån flera konferenser med både Wimber själv och hans medarbetare personliga erfarenheter som motsäger Browns påstående.

Av och om John Wimber (1934–1997)

Springer, K. & Wimber, J. (1987). Riding the third wave : what comes after renewal. City: Marshall Pickering.

Vittnesbörd och reflektioner från kristna ledare som fått sina liv och tjänster förändrade i mötet med Wimber och hans medarbetare.

Tuttle, C. (2011a). The Wimber Years: “I’m just a fat man…” (Video)

http://vimeo.com/13069056 (Kontrollerad 2013-05-22)

Tuttle, C. (2011b). The Wimber Years: “Naturally supernatural” (Video)

http://vimeo.com/13065912 (Kontrollerad 2013-05-22)

Tuttle, C. (2011c). The Wimber Years: A Profound Example of Spiritual Authority (Video)

http://vimeo.com/3248313 (Kontrollerad 2013-05-22)

Tuttle, C. (2011d). The Wimber Years: “There’s no magic in a plane ride.” (Video)

http://vimeo.com/13068018 (Kontrollerad 2013-05-22)

Wimber, C. (1999). The Way it Was. London: Hodder & Staughton.

Brittiska upplagan. Detta är Carol Wimbers biografi över sin man, John, efter hans död.

Wimber, J (1982a). Healing Seminar. Vol 1-4.

Fyra volymer inspelad undervisning, sammanlagt 30 kassetter, med tillhörande häften som innehåller utkast och fördjupning kring det Wimber säger. Kommer anges som referens i formen Wimber, 1982, n:m och där n är volymen om m är numret på kassetten.

Wimber, J (1982b). The Gift of Prophecy. VMI.

Fyra kassetter innehållande sju seminariepass inspelade 1981 och ett häfte som återspeglar Wimbers grundläggande inställning till profeta. Wimber hänvisar till och återanvänder stora delar av Yocums bok.

Materialet skulle senare komma att ersättas med ett annat inspelat seminariium på 5 kassetter och dessa utökades i sin tur med två extra volymer under profetfasen, men de drogs tillbaka från cirkulation när Vineyard lämnade den fasen bakom sig. Materialet från 1982 innehåller en del prövande påståenden, som i någon mån justeras i Wimbers senare undervisning, men i allt väsentligt är undervisningen intakt över tid.

Wimber, J (1984). Personal Pilgrimage. VMI.

Inspelning med John Wimbers personliga vittnesbörd om sin väg till tro och väg fram till en tjänst i under och tecken.

Wimber, J (1985): Power Evangelism. London: Hodder and Stoughton.

Detta är den brittiska originalupplagan, i vilken behandlingen av begreppet världsbild är tydligare än i senare, omskrivna upplagor. Den gavs ut på svenska med den missvisande rubriken Övernaturligt och illustrationerna till kapitlet om världsbild blev helt felaktiga.

Wimber, J (1986). Power Healing. London: Hodder and Stoughton.

Utgiven på svenska i flera upplagor med namnet Helandets kraft.

Wimber, J (1987a). Evangelisation i den Helige Andes kraft

Inspelningar från konferens med John Wimber och hans medarbetare i Lisebergshallen, 1988. Ett häfte med anteckningar och kompletterande material gavs till kursdeltagarna.

Wimber, J (1987b). No Shortcuts to Maturity: Jesus had a single-minded plan to train the Twelve in his way of life. I Equipping The Saints Magazine, July/August, 1987: Training a Key to Strong Character and Ministry.

Artikel om lärjungaträning.

Wimber, J (1990a). Intercession and Spiritual Warfare. I Equipping the Saints vol4/No 1: Intercession. Anaheim, CA: VMI.

Artikel om strategisk andlig krigföring, som bejakar tanken på territoriella andemakter, men inte uppmuntrar procedurer som “spiritual mapping” eller att “binda andemakterna” eller att “sända ut änglar att strida” mot dem.

Wimber, J (1990b). Spiritual Warfare with John Wimber. Anaheim, CA: VMI/Mercy Publishing.

Undervisning på CD eller kassett. 13 undervisningspass samt 229 sidors häfte med extra material.

Wimber, J (1993a). Trained, not born. I Equipping The Saints Magazine, Vol. 7, No. 3 / Summer 1993: Revisiting Vineyard Priorities.

Artikel om lärjungaträning, modifierad version av kapitel i Wimber, 1985.

Wimber, J (1993b). The meat is in the Street. I Equipping The Saints Magazine, Vol. 7, No. 3 / Summer 1993: Revisiting Vineyard Priorities.

Faktaruta med fyrstegsmodellen om lärjungaträning.

Wimber, J. (2006). The way in is the way on : John Wimber’s teachings and writings on life in Christ. Atlanta, Ga: Ampelon Publishing.

John Wimbers svärdotter, Christy Wimber, har sammanställt denna utifrån artiklar, bokutdrag och nedtecknade predikningar från John Wimber.

Wimber, J. (2008). Everyone gets to play: John Wimber’s writings and teachings on life together in Christ. Atlanta, Ga: Ampelon Publishing.

John Wimbers svärdotter, Christy Wimber, har sammanställt denna utifrån artiklar, bokutdrag och nedtecknade predikningar från John Wimber.

Pytches, D. edit. (1998). John Wimber: His Influence and Legacy. London: Hodder & Stoughton.

Vänbok om John Wimber, hans liv och verk, 24 författare och 25 kapitel (2 av Carol Wimber).

För en genomgång av Andens gåvor från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår, se här:

Precis som att profetians gåva kan uppmuntra och bygga upp så kan felaktig användning av gåvan såra och riva ner. Följande saker är därför viktiga att tänka på.

”Så säger Herren…” 
I vissa sammanhang har det formats en kultur där profetiska ord ska inledas med orden ”Så säger Herren…” Problemet med denna fras är att den inte återspeglar den nytestamentliga profetiska gåvan. Den matchar snarare de gammaltestamentliga profeternas tjänst, som skiljer sig från hur gåvan fungerar för de flesta kristna idag. Ingen av oss profeterar 100 % korrekt. Allt vi delar behöver därför prövas. Att inleda våra profetiska ord med ”så säger Herren” gör att mottagaren inte känner samma frihet att pröva ordet, eftersom det ju var från Gud. Dessutom är frasen inkorrekt, eftersom allt vi säger inte alls är Guds oförvanskade ord till mänskligheten.

Säg hellre ”Jag upplever att Gud vill säga…” ”Du får pröva detta, men…” ”När jag bad tror jag att Gud visade mig…” och liknande.

Frihet vs kontroll
 Där den helige Ande är finns det frihet. Vi behöver tänka på att vi inte delar ord på ett sätt som binder människor till oss. Vi behöver också tänka på att inte dela ord som binder människor. Låt säga att jag ser personen jag samtalar med stå i en talarstol i en kyrka och får känslan att Gud kallar personen till pastor. Om jag då säger: ”Gud har kallat dig till pastor, så det kommer du jobba som”, så finns risken att personen känner sig bunden. Dessutom kanske det inte var dags för personen att inse denna del av sin kallelse ännu.

Jag skulle istället säga att jag upplever att Gud gett dig gåvan att kommunicera och tala till människor, och att vara en ledare. Samtidigt är det viktigt att känna av. Ibland är det en bra idé att dela specifikt kring kallelse och annat, men ibland är det bättre att vara mer diffus. Här krävs urskiljning och vishet.

BBB: Bröllop, barn och begravning
 Man brukar säga att man ska undvika dessa tre b:n! Profetior kring giftemål riskerar att binda människor, och misstar man sig kan följderna bli katastrofala. Det är också klokt att undvika att profetera kring antal barn, kön, löften om att barnlösa par ska få barn osv. På samma sätt bör man undvika att profetera om människors död.

Samtidigt har jag hört vittnesbörd om profetior till barnlösa par som gått i uppfyllelse. Dessutom kan profetior vara förlösande (se förra blogginlägget) och då finns det en poäng att tala ut det Gud säger. Men låt mig säga såhär – du ska ha stark profetisk smörjelse och lång erfarenhet för att ens överväga att dela ord kring bröllop och barn.

Timing och hur man delar
 Bara för att man får ett ord innebär det inte att man ska dela det. Gud kanske ger mig det för att jag ska be utifrån det. Kanske är personen redo först längre fram. Vi behöver även tänka på hur vi delar ett ord. Mottagaren ska känna sig sedd och älskad. Talar Gud om hur en mamma beter sig riktigt illa mot sina barn, så kanske jag säger: ”Du får pröva detta, men jag upplever hur Gud uppmuntrar dig att vara den mamma han skapade dig att vara.” Vi kan alltså vända på det vi får och dela det mer positivt. Risken finns annars att vi bara bryter ner.

Profetisk förmaning…
 Vi bör ej dela förmaningar om vi inte verkligen är säkra på vår sak. Nybörjare bör helt undvika denna del av det profetiska. Jag vill även påminna om att större delen av det profetiska handlar om att bygga upp, trösta och uppmuntra. Har man en felaktig förväntan om att profetera handlar om att leta fel och brister, så riskerar det att påverka orden. Dessutom så får vi ofta vad vi frågar efter. Ber jag Gud uppenbara en persons synd eller en persons skatter? Om jag får en profetisk förmaning till en person är det inte säkert att jag delar den. Jag kanske försöker vägleda personen rätt utan att berätta vad Gud visat mig.

Dela aldrig en profetisk förmaning till en person du är irriterad, arg eller besviken på, eller inte förstår dig på. Gud är kärlek. Om vi inte drivs av kärlek ökar risken att vi misstar oss lavinartat. Dömande blockerar alltid Guds kärleksflöde. Om vi ser snett på en annan människa ser vi inte dem såsom Gud ser dem, och det öppnar upp våra profetiska ord både för våra egna negativa tankar och demoners påverkan. Satan betyder just anklagare, så när vi letar fel och dömer så spelar vi på hans hemmaplan.

HUR TAR MAN EMOT ETT BUDSKAP?

Pröva alla ord
 Vi ska som sagt aldrig utgå från att alla profetior vi får är korrekta. Därför bör vi pröva dem. Vi prövar genom att…

• …spegla dem i Bibeln. Gud säger aldrig emot sig själv.
• …själva bedöma dem. Vi känner ofta oss själva bäst.
• …samtala med människor som känner oss väl.

Man bör generellt inte inte fatta livsavgörande beslut utifrån en profetia. Om någon profeterar över mig: ”Du ska flytta till Afrika inom ett år”, så gör jag inte det om det inte bekräftar en längtan jag redan har. Det är viktigt att vi låter vår egen relation till Gud vara grunden för livsavgörande beslut. Profetiska ord kan dock ha en bekräftande funktion som är otroligt värdefull.

Att ”spola” och ”lägga på hyllan” 
Om vi upplever att ett ord vi får inte stämmer eller påverkar oss negativt så är det viktigt att ”spola dem”. Om någon talar ut ett profetiskt ord som berör mig illa, så säger jag i bön till Gud ”Du ser att … sa följande ord till mig. Jag tror inte detta budskap var från dig, och jag vill inte att det ska påverka mitt liv och snurra i mina tankar, därför avsäger jag mig detta ord i Jesu namn.” Sedan brukar jag ibland tala ut sanningen över mig för att bryta ordens makt.

Ibland får vi profetior till oss som är svåra att pröva. Det kan vara för att de är svåra att förstå. En annan anledning kan vara att de är ”den-som-lever-får-se-profetior”. Någon kanske säger till mig: ”jag upplever att du kommer att resa mycket internationellt i din tjänst.” I nuläget reser jag ingenting alls utomlands i min tjänst. Är det otänkbart att det kommer att ske längre fram? Nej. Vet jag att det kommer att bli så? Nej. Alltså väljer jag att ”lägga ordet på hyllan”, – jag varken tar det till mig eller avfärdar det. Det visar sig längre fram helt enkelt.

Frihet från att uppfylla profetiska budskap
 Det är inte ovanligt att människor tror att det är deras skyldighet att förverkliga de profetior som talas ut över dem. Får de ordet ”Du kommer att möta en fransk affärsman som kommer att förändra hela din tillvaro” så bokar de en resa till Frankrike och börjar studera franska. Det är befriande att veta att vi generellt inte bör försöka uppfylla profetiska ord, utan är de sanna så uppfyller de sig naturligt. Samtidigt, om jag har en längtan efter att arbeta inom affärsvärlden, och får ett profetiskt ord om detta, så kommer jag ju inte lyckas med detta om jag sitter hemma i soffan. Bara för att Gud talat om något sker det inte automatiskt. Jag behöver söka en utbildning, arbetslivserfarenhet, läsa böcker etc.

Vissa profetiska ord är svåra att handla efter och är ingenting vi ska försöka uppfylla själva, medan andra profetior är rimliga att ta steg efter (särskilt om de bekräftar något vi redan vet).

Skriv upp/spela in och återkom till dem
 Vi glömmer snabbare än vad vi tror. Därför bör vi se till att spara dessa värdefulla ord från Gud. Somliga har alla profetior uppskrivna någonstans, andra spelar in dem. Gå igenom dem ibland under bön och låt dig uppmuntras! Profetiska ord har en förmåga att hjälpa oss att behålla kursen.

HUR BÖRJAR MAN?

Det finns inga genvägar, – be regelbundet Gud ge dig något som du kan dela till människor. Det är enda sättet att lära dig skilja mellan dina egna tankar och Guds. Pröva att ställagåva olika frågor till Gud om människor, t.ex: ”Vad är personens gåvor?”, ”Är det något personen skulle behöva höra idag?”, ”Hur ser du på personen?”, ”Vad gör du i personens liv?”, ”Visa mig någonting om personen som jag omöjligen skulle kunna veta?” osv.

VAD ÄR PROFETIANS GÅVA?

Men den som profeterar, han talar till människor, han bygger upp, förmanar och tröstar. (1 Kor 14:3)

Ordet profet betyder ungefär att vara Guds röst. Den som profeterar uppfattar kommunikation från Gud som hen sedan förmedlar vidare. Profetians grundsyfte är att bygga upp, trösta och förmana.

Det finns egentligen inte bara en profetisk gåva, utan fem: profetians gåva, kunskapens ord, vishetens ord, gåvan att skilja mellan andar och gåvan att uttyda tungotal. Jag gillar följande liknelse: tänk dig att det strömmar en profetisk flod från Gud. Denna flod delar sedan upp sig i fem fåror, men dessa fåror är inte djupare än att vattnet ibland skvalpar över dem emellan. Man kan få ett kunskapsord som mynnar ut i en profetisk uppmuntran, där man delvis utgår från någonting man fått genom gåvan att skilja mellan andar. Jag tror att gåvorna är separata och att man generellt fungerar mer i somliga av dem, samtidigt som att de profetiska gåvorna liknar varandra och vi inte ska boxa in dem för mycket. Om du inte hänger med i svängarna här så kommer det klarna senare i bloggserien då vi behandlar ovan nämnda gåvor. De profetiska gåvorna är helt enkelt olika sätt Gud kommunicerar med oss.

Detta inlägg fokuserar främst på gåvan att profetera, alltså att förmedla ord som bygger upp, tröstar och förmanar.

KAN ALLA PROFETERA?

Gud kallar några till profeter, ger många gåvan att profetera, men alla kan profetera! Profet är en tjänstgåva, en av fem ledare som är Guds gåva till församlingen. Profeten har inte bara en eller flera av de profetiska gåvorna, utan hela profetens person och tjänst präglas av den profetiska smörjelsen och ett profetiskt perspektiv (läs mer om profeten HÄR.) Andra får en eller flera av de profetiska gåvorna. Det innebär att de regelbundet fungerar i dessa gåvor. Slutligen är det mina övertygelse att alla kan profetera. Gud talar till alla sina barn och kan ge dem budskap att ge vidare till andra, även om den som har gåvan att profetera oftare får ord och orden är mer precisisa.

Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran (1 Kor 14:31)

VAD ÄR SYFTET MED PROFETIANS GÅVA?

1. Veta vad Gud gör och haka på
Om Gud visar någonting han gör eller vill göra i en persons liv eller över en grupp människor kan man be och agera specifikt utifrån Guds uppenbarade vilja.
2. Bekräfta andras gåvor och kallelser
Vi är alla i stort behov av uppmuntran och bekräftelse, inte minst från Gud! En person man inte känner kommer fram och frågar: ”Hej, är det möjligen så att du har ett hjärta för utsatta barn och brukar leda lovsång?” När ord som dessa stämmer kan de vara profetiska bekräftelser som bär igenom hela livet. Det kan uppmuntra till att våga ta nya steg och tro på det Gud har lagt ner i oss.
3. Förmedla hur Gud ser på en person
Det är ingen hemlighet att Gud älskar varenda människa och ser skatter i alla. Men en rätt tajmad allmän uppmuntran kan vara exakt vad Gud vill förmedla: ”Jag upplever att Gud säger att han är stolt över dig, och att han glädjer sig över att vara tillsammans med dig.” Ingenting specifikt som personen som profeterar inte kunde veta, men lika mycket ett ord från Gud i alla fall.
4. Tala tröst in i människors liv
Att t.ex. få ett profetiskt ord till någon om att Gud ser det jobbiga i livet som sker just nu och att han är med kan betyda oerhört mycket.
5. Förutsäga saker
Enligt min erfarenhet är det ovanligt att profetiska ord beskriver saker som kommer att ske i framtiden. Ofta hamnar de snarare i kategorin bekräfta gåvor och kallelser ovan. ”Jag ser dig stå och tala i mikrofon inför människor.” Personen som får ordet kanske inte gör det just nu, men Gud bekräftar att han lagt ner en gåva att kommunicera, vilket inte nödvändigtvis innebär att personen som fick ordet såg en bild från framtiden. De flesta ord som vi ibland tror är förutsägande i Gamla Testamentet är snarare löften från Gud på saker som han beslutat sig för att göra och sedan (ibland hundratals år senare) verkställer. Att det profetiska mestadels handlar om att se in i framtiden är en myt. Generellt handlar det profetiska om att förmedla ord från Gud in i nuet, vilket kan få konsekvenser för framtiden.
6. Förlösa saker

Försumma inte nådegåvan i dig, den som du fick genom profetord, när de äldste lade händerna på dig. (1 Tim 4:14)

Våra ord har stor kraft! När vi talar ut någonting som är i enlighet med Guds vilja påverkar orden ibland både oss själva och andra mer än vad vi tror. Det är inte ovanligt att profetiska ord inte bara beskriver och kommunicerar, utan också förlöser det orden talar om. Under en ungdomskonferens där jag var inbjuden som talare talade Gud till mig under lovsången om att han kallar en tjej i vänstra sektionen till helandetjänst. Jag såg i mitt inre hur tjejen fick olja över sina händer. Detta ord var utmanande för mig att dela eftersom endast ca 50 personer var där, och ca 20 av dem satt på den sidan av rummet, varav endast ca 5 var tjejer. När jag sedan undervisade delade jag ordet och uppmuntrade personen att tala med mig efteråt om ordet stämmer. En tjej kommer senare fram och berättar att Gud under flera månaders tid har talat till henne om detta, men att hon haft svårt att våga tro det. Jag talade ut ordet över henne och bad, och efter en stund kände hon hur osynlig varm olja tömdes över hennes händer som ett tecken från Gud.

Själv började jag se helande ske efter att en person profeterade över mig att jag ska börja se helande och sedan lade händerna på mig och bad.

7. Förmana
1 Kor 14:3 säger oss att profetiska ord även kan ha en förmanande funktion. Gud kan tala vägledande och korrigerande. Det är dock viktigt att vi är säkra på att vi hört från Gud och sedan möter personen med genuin kärlek, ödmjuk och vishet.

HUR KOMMUNICERAR GUD?

• Man ser bilder, filmer eller ord i sitt inre. Man kan även se detta samtidigt som man har öppna ögon, och de inre bilderna läggs då ”över” det man ser med sina fysiska ögon. Detta ser generellt ut precis som andra inre bilder vi kan se i vårt inre.
• Man får en tanke eller hör ord med sin ”inre berättarröst”.
• Man bara vet. Man får ingen bild eller tanke utan man bara vet någonting.
• Öppna visioner och trancer. En öppen vision är när man ser saker så tydligt att det är som att man är inuti visionen som en del av den. Trance är ett tillstånd av extas där Gud kan tala genom bl.a. öppna visioner (Apg 10:9-16).
• Man talar ut det. Budskapet ”hoppar över” tankeprocessen och man (till sin egen förvåning) börjar säga profetiska saker, antingen utifrån tystnad eller mitt under ett vanligt samtal eller när man ber högt.
• Hörbar röst. Att höra en yttre hörbar röst med sina fysiska öron.
• Drömmar. Som bilder och öppna visioner, fast medan man sover.
• Gud kan t.ex. ge korta fantomsmärtor i vår kropp som visar vad han vill hela i vår omgivning.
• Genom föremål. Ibland när jag ber för någon kan mina ögon fasta vid ett föremål i rummet och sedan börjar Gud tala utifrån det. Som en inre bild fast utifrån ett föremål.
• Uttydning av tungotal. Man uttyder sitt eget eller andras profetiska tungotal. Mer om detta senare i bloggserien.
• Genom att uppenbara saker i den osynliga verkligheten. Att urskilja saker i rummet eller över en person i den osynliga verkligheten. Mer om detta i senare i bloggserien.

DEN PROFETISKA PROCESSEN (att få ett budskap och förmedla det)


Att profetera över någon innefattar tre steg:

1. Uppenbarelse
2. Tolkning
3. Tillämpning

Jag står och ber för en person. Gud ger mig då en inre bild av ett rött läkarkors och personens händer (uppenbarelse). Jag tänker att det betyder att Gud vill använda personen att förmedla helande till människor (tolkning). Efter att jag bett en stund säger jag: ”Medan jag bad tror jag Gud sa att han vill använda dig att förmedla helande till människor, vad tänker du om det?” (tillämpning). Notera att jag valde att inte berätta hur Gud kommunicerade till mig, utan jag förmedlade min tolkning.

Ibland delar jag även uppenbarelsen (i detta fall vad jag såg), men nu valde jag att inte göra det för att visa på en poäng – nämligen att profeterandet ofta innebär flera steg. Ibland kan vi få en korrekt uppenbarelse, men vi tolkar den fel. Ibland tror vi att vi får en uppenbarelse när det bara är egen inbillning. Ibland får vi en korrekt uppenbarelse, tolkar den rätt, men tillämpar den fel genom sättet vi delar budskapet på. Mer om det i nästa del i bloggserien: ”Gåvan att profetera – fördjupning”.

AVSLUTANDE TANKAR


I nästa inlägg kommer vi att titta på följande:

1. Profetisk etikett
2. Hur tar man emot ett profetiskt budskap?
3. Hur börjar man?

För en muntlig undervisning på detta tema, se följande lektion från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår: