Vad kan då pandemin sägas uppenbara om den kristna kyrkan? Säkert flera saker, och några har vi redan uppmärksammat här på ledarsidan. Men en av de viktigaste har kanske med kvaliteten på vår lärjungaträning att göra.

För några veckor sedan samlade det allkristna nätverket Exponential Europe två tusen deltagare till vad som från början skulle ha varit en konferens om församlingsutveckling, men som i stället blev ett livesänt event på 130 platser i Europa och Eurasien.

Ett av de mest framträdande temana under dagen var behovet av lärjungaformande kulturer. Alltför lätt, hävdade man, kan det bli så att vi i våra kyrkor och församlingar formar konsumenter snarare än lärjungar som lever ”multiplicerande” liv. Eller så är vi så uppbundna av vår pågående verksamhet att vi i realiteten formar volontärer som kan fylla luckor i våra program snarare än lärjungar som lever ut sin tro i vardagen.

När det gäller multiplikationen hänvisade man bland annat till tre grundläggande bibeltexter. Först och främst missionsbefallningarna enligt Matteusevangeliet och Apostlagärningarna (se Matt 28:18–20 och Apg 1:8). Men också ”multiplikationskallelsen” enligt Andra Timotheosbrevet: ”Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra” (2 Tim 2:2).

Med dessa bibelord som grund påtalade man att vi i kyrkan behöver skapa strategier och kulturer som fokuserar på multiplikation snarare än bara addition. Både som enskilda och som församlingar behöver vi helt enkelt ställa oss frågor som: Vem bjuder jag med mig till församlingen? Vem lärjungatränar jag personligen? Finns det viceledare som kan ta över när vår cellgrupp eller någon annan verksamhet ska delas?

Inte minst texten i Andra Timotheosbrevet är i detta sammanhang intressant. Av det som ibland kallas för ”222-principen” framgår ju att det finns hela fyra led inbyggda i evangelieförmedlingen: 1) Paulus som missionär. 2) Timotheos som mottagare av budskapet. 3) Pålitliga människor som Timotheos skolar in. 4) Andra som blir undervisade av dessa. Multiplikation, helt enkelt!

Angående spänningsfältet mellan volontärer och lärjungar konstaterades att coronapandemin har varit med och avslöjat en av våra allvarligaste brister i Europas kristenhet. I många av våra kyrkor och församlingar är trots allt ”idén” knuten nästan enbart till den pågående verksamheten. Men i tider som dessa – när det inte längre finns någon verksamhet att upprätthålla – blir det som att de naturliga utloppen för tron sätts på paus. Det finns ju, lite krasst, ingenting att göra.

Församlingar som däremot har satsat tid och kraft på att träna medlemmarna i vardagstro och i att bygga hållbara andliga rutiner tycks ha blivit mindre drabbade av pandemin. Även om man inte längre har möjlighet att mötas inom kyrkans väggar kan man praktisera det som redan prioriteras av församlingen och dess ledarskap.

En sista hälsning från Exponential Europe kan därför vara denna: Se till att skapa goda strukturer både för lärjunga- och ledarträning – inte bara för den löpande verksamheten. Det är först då som vi kan räkna med en djupgående andlig växt – och med sann multiplikation. Även under coronapandemin.

Läs på varldenidag.se

Detta är förstås både sant och riktigt. Den kristna tron är verkligen gränsöverskridande! Men frågan är om det ena perspektivet behöver utesluta det andra? Det finns nämligen goda skäl att tala även om en typ av nationella kallelser. Eller kanske ännu hellre: nationella mandat. Alltså uppdrag eller ärenden som Gud har tänkt för specifika länder, nationer och/eller folkgrupper.

Ett sätt som detta kan märkas på har med missionen att göra. Just nu är det till exempel tydligt att flera specifika folkgrupper upplever en andlig besökelsetid. Två länder som har uppmärksammats i svenska medier är Nepal och Mongoliet, som från ett extremt svagt utgångsläge har upplevt betydande tillväxt under de senaste decennierna. Nepal har på 60 år gått från nära noll till en miljon kristna; Mongoliet har på 30 år gått från en handfull till 40 000 kristna.

Minst lika intressant är dagens väckelse bland iranier och afghaner. Inte bara för att utgångsläget även i dessa länder är dåligt – att konvertera till kristendomen är belagt med dödsstraff – utan för att väckelsen hos dessa folk har visat sig nå långt utanför de egna nationsgränserna. Missionsforskare talar om en global besökelsetid för iranier och afghaner, som innebär en mottaglighet för evangeliet även när personer därifrån befinner sig på helt andra platser i världen.

Om Gud på detta sätt kan söka vissa länder, och även vissa etniska grupper, borde det alltså inte vara konstigt att han kan fördela delvis olika kallelser och mandat på olika länder. Så frågan är då: Vad finns det för mandat över det land som vi som svenskar råkar bo i? Vad har Sverige för gudomlig kallelse?

En sådan fråga kan inte besvaras på något enkelspårigt sätt. Guds kallelse är alltid mångfaldig, och olika svenskar har blivit tilldelade olika uppdrag från sin Skapare. Men låt oss ändå sätta ord på något som enligt många, inte minst i bönerörelsen, är en specifik kallelse på Sverige som nation – nämligen pionjärskap och att nå ut till nationerna!

Faktum är att detta inte bara träder fram utifrån ett studium av Sveriges missionshistoria. Exempel på väckelser där svenska missionärer har haft ett finger med i spelet kan visserligen mångfaldigas. Men även på helt andra områden har Sverige utmärkt sig i världen. Det svenska musikundret är ett vanligt förekommande exempel. Globala företag som Volvo, IKEA, Ericsson och H&M – för att inte tala om nykomlingar som Spotify och Skype – ett annat. Till och med världens mest följda youtuber var fram till mars i år svensken Felix ”PewDiePie” Kjellberg.

Och så har vi ju de ideologiska frågorna. För även om antalet utsända missionärer har minskat dramatiskt, skulle man med fog kunna säga att antalet svenska ”missionärer” fortfarande är intakt – om än med helt andra budskap än det kristna evangeliet. På många håll i världen är Sverige förknippat med en påstridig vilja att föra vidare den svenska synen på exempelvis genusfrågor och så kallad ”reproduktiv hälsa”. Och även det kan ju betecknas som en form av mission!

Samma mönster går igen om vi tar en titt i backspegeln. För mer än 30 år sedan skrev den svenske bönegeneralen Kjell Sjöberg en bok på temat ”Andliga vikingar”, där han speglade våra förfäders plundringståg ut i Europa mot vår nutida kallelse att sprida evangeliet utöver världen.

Om det är sant att Sverige har en kallelse till pionjärskap och internationell mission, finns det något i detta som Guds folk behöver sträcka sig efter – både i bön och i handling. Om mandatet redan är på plats, är det bara vår brist på tro och kreativitet som sätter gränserna. Finns det några andliga vikingar där ute?

Läs på varldenidag.se

”Frikyrkan må en gång ha varit en profetisk röst till kyrkan och gett betydelsefulla bidrag till samhällsutvecklingen. Men gränsdragningen mellan troende och icke troende har inte bara gett de troende en kristen identitet utan även hindrat tvivlaren från att identifiera sig som kristen. Man måste vara ganska religiöst tondöv om man inte märker att numera finns ett utbrett behov och kanske till och med längtan efter en kristen identitet i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Om vi ska förvänta en folkväckelse i vårt land kan endast en inkluderande kyrka som Svenska kyrkan vara plattform och instrument.”

När en framträdande frikyrkoprofil som Lennart Thörn uttrycker sig på detta sätt, förstår man att frikyrkligheten är i kris. Det som Thörn skriver är ju i klartext att det krävs en folkkyrka som inte gör någon uppdelning mellan troende och icke troende för att kunna få ett genomslag i de svenska folkdjupen. Ja, han använder t o m ordet ”väckelse” om den typ av andligt skeende som han på så sätt hoppas få uppleva.

Det är bara det att väckelse överallt annars i världen inte handlar om tvivlande människor som trots sin vacklande hållning till Kristus får ikläda sig en ”kristen identitet”. Väckelse handlar om att Guds rike får invadera våra liv till en verklig, djupgående och bestående förvandling. Och inte minst viktigt: detta är Guds verk och inte vårt. Väckelse handlar inte om att vi så smått finslipar vårt eget livsprojekt, utan att vi ger hela detta projekt till den Gud som har skapat oss. Därav det i Bibeln så vanligt förekommande ordet ”omvändelse” – ett begrepp som tycks förlora mycket av sin innebörd om det som Thörn skriver är sant.

Men detta vill jag inte säga att kyrkan inte skulle vara öppen för tvivlarna. Min poäng är att kyrkan aldrig kan ha tvivlet som bas – utan tron. När Jesus kom hit till världen inledde han sin förkunnargärning med orden: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium” (Mark 1:15). Notera brådskan: Guds rike är här – nu! Det väller fram som en flodvåg, det invaderar era liv … Därför behöver ni omvända er – om ni inte gör det, går ni miste om det som jag har tänkt för er.

Det är skarpa linjer. Innanför eller utanför. ”Vill ni ta emot det jag har att komma med, eller vill ni avvisa det?” Evangelierna är fulla av berättelser både om människor som tar emot Jesus och hans budskap och sådana som går miste om det som Herren hade tänkt för dem. Utan omvändelse – ingen förvandling.

Utifrån detta tror jag alltså att Lennart Thörn är på helt fel väg i sitt resonemang. Jag tror inte på exkluderande församlingar där man måste vara färdig för att få vara med i gemenskapen. Men jag tror på frimodiga församlingar som pekar på den förvandling som kan ske i våra liv om och endast om vi gör ett tydligt avstamp för Jesus i våra liv. Som på detta sätt också blir en motvikt till det omkringliggande samhället, ett radikalt och annorlunda alternativ till det som denna värld har att erbjuda.

Faktum är att jag tror att detta är den enda form av kristendom som i förlängningen kan leda till en verklig väckelse – i Sverige och i andra länder.

För en muntlig undervisning på detta tema, se följande lektion från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår:

Cray börjar med att tala lite allmänt om unga människors relation till kyrkan, för att sedan komma in på de lite mer nischade ungdomsförsamlingar som på senare tid har uppstått i England. Han börjar med att vända sig emot den bedömning som säger att dessa gemenskaper skulle vara något slags ”tillfälliga” kyrkor i väntan på den ”riktiga” församling man går in i när man blivit ”gammal nog”. I stället trycker han på det faktum att de flesta ungdomsförsamlingar faktiskt inbegriper det allra mesta som vi normalt brukar förknippa med en ”vanlig” kyrka: lovsång/tillbedjan, en genomtänkt evangelisationsstrategi, cellgrupper med tillhörande ledarträning, viss pastoral uppbackning och ofta även barnverksamhet.

I det i mitt tycke intressantaste avsnittet, med rubriken Conformed to the World? gör Cray bl a följande iakttagelser:

• Det har ofta lyfts fram som ett problem att man med ”nischförsamlingar” vädjar till vår tids konsumtionsmentalitet – att man helt enkelt låter besökarna få det de vill ha, utan krav på anpassning. Men som Cray säger: om vi vill nå unga människor i dagens samhälle måste vi arbeta på ett sätt som når fram till människor med en konsumtionsmentalitet – om vi misslyckas med detta, misslyckas vi nämligen med att nå stora segment av vårt eget samhälle.
• Kärnfrågan är därmed vad som händer med de människor som vi når med vårt arbete. Målet med all kristen verksamhet måste ju vara att få hjälpa människor till ett livslångt lärjungaskap. Oavsett vilka motiv som från början driver dem att söker upp vår gemenskap, behöver vi alltså hitta ett sätt att arbeta som i längden leder till Jesusefterföljelse och till ett nytt sätt att leva.
• Det är å ena sidan orimligt att ha som målsättning att en kyrka bara ska bestå av en enda generation. Nya testamentets vision om den lokala församlingen handlar väldigt mycket om ett överskridande av olika mänskliga barriärer – inklusive åldersbarriären. Men å andra sidan, skriver Cray, består en väldigt stor andel av hans egen kyrkans församlingar av endast en generation – nämligen pensionärer! Mot denna bakgrund, säger han, blir det orimligt att döma ut den ena typen av nischförsamling utan att också döma ut den andra …
• I tillägg till detta påpekar Cray att många av dagens ungdomsförsamlingar kanske visar sig vara experiment som banar väg för ett nytt sätt att vara kyrka inte bara för de yngsta, utan på sikt för hela vårt postmoderna samhälle. Vem har sagt att det traditionella konceptet av ”kyrka” och ”gudstjänst” måste dominera även om, säg, 50 år? Senare i häftet noterar han även att den största gruppen människor i många samhällen – både i fråga om ålder och gemensam kultur – är kraftigt underrepresenterad i de traditionella kyrkorna. Kan det vara så att vi i kyrkan ofta utgår från en ”norm” som i realiteten bara representerar en minoritet av det samhälle i vilket vi är kallade att verka?

Två avslutande iakttagelser som Cray gör i sitt häfte handlar om mission.

• Det första han säger är att frågan om enhet aldrig får bli till ett hinder för evangeliserande initiativ. Alltså i detta fall: viljan att hålla samman generationerna i en mer traditionell församlingsmiljö får inte stå i vägen för initiativ att nå ut till människor som annars aldrig visar sig innanför kyrkans väggar.
• Den andra iakttagelsen är att kyrkan visserligen inte är kallad att vara en spegelbild av det omgivande samhället, men att den å andra sidan alltid behöver vara så mycket ”in touch” med detta att den kan vara en profetisk röst in i det. Som Cray uttrycker det: vi ska utmana kulturen inifrån, inte utifrån. Eller med ett annat språkbruk: ”When so called ’traditional’ churches are out of touch with the people who live around them, the problem is not that they are irrelevant, but that they are not incarnational.”

Mycket visdom på några få sidor, alltså. Och säkert en hel del man kan diskutera vidare.

I detta kapitel argumenterade en kvinnlig teolog för att medlemskapet i våra kyrkor och församlingar behöver göras till något specifikt och konkret. Hon skrev sådant som att en person som är intresserad av att gå med i en församling behöver få möjlighet att sätta sig in i vilka värderingar och arbetssätt som är centrala för gemenskapen i fråga. Hon skrev också att personen behöver få god tid på sig att ta ställning till ett eventuellt medlemskap, samt att medlemskapet behöver ses som en möjlighet även till en andlig fostran.

Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att hennes sätt att skriva om medlemskap gjorde sådant intryck på mig. Kanske var det själva tydligheten i de uttryckta förväntningarna. I vissa lägen kan det ju vara så att en förening verkligen har vissa förväntningar på sina medlemmar – till exempel att de ska prioritera att komma på mötena, att de ska bidra till kollekten och att de ska stå till förfogande för olika förtroendeuppdrag – men att den inte har formulerat dessa så tydligt. I stället träder de fram i form av besvikelser eller missnöjesyttringar när medlemmarna inte förstår vad föreningen faktiskt förväntar sig av dem. Traditioner blir till plikter som upplevs som krav av dem som är nya.

När vi för ett antal år sedan startade vad som i dag är EFS i Mikaelskyrkan valde vi i stället att gå den omvända vägen. Under en halv termin ägnade vi våra hemgruppsträffar åt att studera vad Nya testamentet faktiskt har att säga om den kristna församlingen. Utifrån detta, och med inspiration från några andra nystartade församlingar, formulerade vi ett antal punkter om vad det innebär att vara medlem i en lokal församling. Vi delade in dem under rubrikerna:

• Att bejaka församlingens grundvärderingar.
• Att ha en vilja att överlåta sig till församlingen och dess vision.
• Att ha en vilja att se sig själv som en lem i kroppen.
• Att ha en vilja att fördjupas i sin personliga gudsrelation.

Det är viktigt att notera formuleringarna i punkt två till fyra. Det vi var ute efter var inte en checklista för vilka som kunde ”kvala in” i församlingen, utan en viljeinriktning från medlemmarnas sida. I alla fall var det med dessa rubriker som grund som vi började bjuda in alla som var intresserade att komma till vår medlemskurs med sammanlagt tre träffar.

Denna kurs, visade det sig, blev oerhört positivt mottagen. Just genom att tydligt sätta ord på vad som är EFS i Mikaelskyrkans historia, kallelse och värderingar (första träffen) och på vad det innebär att vara medlem i en lokal församling (andra och tredje träffen) skapade vi helt nya förutsättningar för att sätta sig in i vilket sammanhang EFS i Mikaelskyrkan var. Genom kursen fick man svar på sådant som: står denna församling för en teologi som jag känner mig trygg med? arbetar den på ett sätt som ligger i linje med min personliga kallelse? kan jag lita på ledarskapet? vilka förväntningar har man på mig som medlem? vad har man för syn på givande? vilka förväntningar kan jag själv ha på församlingen? Först när man har fått den här typen av frågor besvarade kan man ju helhjärtat satsa på den gemenskap som man går med i. (Och, minst lika viktigt: man kan komma fram till att man nog skulle trivas bättre i en annan gemenskap!)

En annan viktig konsekvens av vår medlemskurs var att alla som ville bli medlemmar fick blicka in i hur vi som församling formulerade både våra värderingar och vår vision. Detta, i sin tur, skapade en grundläggande enhet vid exempelvis årsmötena, eftersom alla som var där hade sagt sig bejaka det som var ”icke förhandlingsbart” när det gällde församlingens arbetssätt och teologi. Energin kunde på så sätt läggas inte på det som var grunden utan på hur vi utifrån denna grund kunde förverkliga vår vision. Av samma skäl sa vi att bara de som är medlemmar i EFS-föreningen får inneha några mer framträdande ledaruppdrag (predikant, mötesledare, hemgruppsledare, lovsångsledare etc). Genom denna ordning kunde vi tryggt räkna med att alla som är ledare förkroppsligar något av församlingens vision. Alla kunde fungera som reklampelare för vårt gemensamma bygge.