Denna ordning kommer till uttryck redan i Gamla testamentet. I Fjärde Mosebokens tionde kapitel berättas om hur Herren instruerar Mose att tillverka två silvertrumpeter. Syftet med dessa är att kalla samman israeliterna, och det är två situationer som särskilt nämns för detta.

Den första har med uppbrott och strid att göra. ”När ni i ert land drar ut till strid mot någon fiende som angriper er, skall ni blåsa larmsignal i trumpeterna”, säger Herren till Mose. ”Då skall ni bli ihågkomna inför Herrens, er Guds, ansikte, och bli räddade från era fiender” (4 Mos 10:9).

Den andra har med gudstjänst och firande att göra. ”I dagar av glädje, vid era högtider och nymånader, skall ni stöta i trumpeterna vid era brännoffer och gemenskapsoffer”, säger Herren. ”De skall göra att ni blir ihågkomna inför er Gud” (4 Mos 10:10).

Av detta finns det flera intressanta lärdomar att dra. En av de grundläggande är den måhända slitna insikten att Gud är en Gud för både mörka och ljusa dagar. Herren vill vara nära både när det är kamp och strid och när det är glädje och fest.

En något mer utmanande lärdom är att gudsfolkets kallelse i båda dessa situationer är att sätta Herren och hans ordningar främst. Det är inte vilka som helst som enligt lagen hade mandatet att kalla samman Guds folk – utan ”Arons söner, prästerna” (4 Mos 10:8). Och löftet från Gud, både om att strida för sitt folk och om att se till deras offer, bygger på att de kommer samman på hans egen befallning.

De strider och religiösa traditioner som inte har sitt ursprung hos den helige Guden och hans ledning är med andra ord utan verkligt värde. Den sanna välsignelsen finns i det direkta lydnadsförhållandet till Herren, där det är hans vilja och vägledning vi lyssnar till. Ingenting i Skriften tyder på att detta skulle vara mindre sant i vår egen tid.

Kanske kan man också säga att de dubbla trumpetstötarna säger något om vikten av att lyssna in inte bara en – utan alla – de signaler som Herren sänder ut över sitt folk. Ungefär som vi i Nya testamentet kan se att de andliga tjänsterna behöver samverka för att ”bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet” (Ef 4:12–13).

I så fall vill jag här pröva tanken att vi i denna tid behöver lyssna lite extra till å ena sidan evangelisttjänsten och å andra sidan profettjänsten. Det är många som kan intyga att vi i Sverige har en större öppenhet än på länge för det kristna evangeliet. Att människor är mer mottagliga för detta på gator och torg jämfört med några år sedan. Låt oss därför inte missa tillfället att vittna för våra grannar och vänner, att bjuda in till Alphakurser och liknande!

Men parallellt med detta ljuder också en allvarligare ton. Det är profettjänsten som varnar för att långt ifrån allting står väl till i Sveriges kristenhet; som kallar Guds folk till omvändelse och till en återgång till Ordet och till beroendet av Herren.

Dessa ”trumpetstötar” får inte spelas ut mot varandra. Tvärtom är de båda nödvändiga att lyssna till för den som önskar veta vad som ligger på Guds hjärta för den här tiden.

Herren kallar samman sitt folk. Han kallar oss till både högtid och omvändelse, till vittnande och andlig strid. Hör vi – och tar konsekvenserna av – hans signaler?

Områdena som kan behöva reformeras är flera. Vi har nyligen firat minnet av den protestantiska reformationen, med dess betoningar av Skriften, nåden, Kristus och tron. I denna artikel vill vi peka på en annan typ av reformation, nämligen upprättandet av de fem tjänster som vi ser i Nya testamentet: apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Vi är övertygade om att detta är en ödesfråga för församlingen i vår tid – åtminstone om vi ska nå den nivå av mission, evangelisation och församlingsplantering som vi behöver under de kommande åren.

De fem tjänsterna står tillsammans på ett enda ställe i Nya testamentet. Det är Paulus som nämner dem i Efesierbrevets fjärde kapitel, när han skriver om deras roll att utrusta de troende för uppbyggandet av Kristi kropp. Han visar att alla fem behövs om vi ska nå fram till enheten i tron och till en mognad som motsvarar Kristi fullhet (se Ef 4:11–13). Men dessa tjänster och de funktioner de representerar dyker upp på betydligt fler ställen i Skriften. De fem tjänsterna och deras särart spelade en avgörande roll för hur evangeliet blev förkunnat och förkroppsligat i den tidiga kyrkan.

Här tror vi därför att det finns något viktigt att lära. Rent allmänt rymmer Nya testamentet en karismatisk dimension som lyfter fram Guds suveränitet att fördela sina gåvor som han själv vill (se 1 Kor 12:27–30). Denna dimension ska inte spelas ut mot sådant som struktur och organisation – till exempel att församlingen har en präst eller pastor och/eller ett äldsteråd eller en styrelse. Däremot tror vi att vår tids sätt att strukturera församlingslivet ibland riskerar att fjärma oss från Nya testamentets tankar gällande sådant som gåvobaserat ledarskap, de fem tjänsterna och att jobba tillsammans i team.

Konkret upplever vi att våra traditionella strukturer favoriserar två av de fem tjänsterna på ett oproportionerligt sätt – nämligen herden och läraren. Det finns förstås olika orsaker till detta. Delar av kyrkan ifrågasätter till exempel att alla fem tjänsterna fortfarande är i funktion. Särskilt aposteln rationaliseras ofta bort, då man är rädd för att blanda ihop denna tjänst med Jesu ursprungliga tolv apostlar. Rent allmänt kan det också finnas en känsla av att apostlar, profeter och evangelister skapar ”oro” i församlingen. De passar inte in i våra traditionella strukturer, och kan på så sätt röra om lite i grytan.

Men från vår horisont är det alltså viktigt att både tala om och bereda plats för alla fem tjänsterna. Vi betraktar inte dessa som ”positioner”, utan tänker i grunden funktionellt: var för sig representerar de gåvor och kallelser som varje församling behöver bli betjänad av. Om någon av de fem saknas, saknas något viktigt i gemenskapen.

Men varför behöver vi alls sätta ord på detta? Räcker det inte att arbeta som tidigare, utan att göra något väsen av vilka gåvor och tjänster vi har blivit tilldelade? Nej, vi tror faktiskt inte det – av åtminstone tre olika skäl:

• I stora delar av Sveriges kristenhet har herden, och i viss mån läraren, kommit att uppfattas som ”default-läget” i fråga om ett sunt andligt ledarskap. Det är bara genom att synliggöra alla fem tjänsterna som vi kan utmana detta tänkande.
• Till följd av herde- och lärartjänstens monopolställning saknas ofta förebilder för personer med en apostolisk, profetisk eller evangelistisk tjänst. Risken är därmed att de får svårt att se en plats i den etablerade församlingen.
• Till detta kommer frågan om kultur. Om vi vill fånga upp människor med ett mer ”offensivt” mindset behöver detta premieras också i församlingskulturen. Det behöver vara OK att ta initiativ, att experimentera och att ibland också göra misstag. Om normen är att allt måste vara perfekt (läraren) och att ingen får komma i kläm (herden), kommer vi effektivt att skrämma våra pionjärer på flykten!

Vår övertygelse är att Sverige är i stort behov av en ny våg av apostlar, profeter och evangelister. Män och kvinnor som kan plöja nya fåror, som därefter kan brukas av hela församlingen gemensamt. Vilka sammanhang vill anta utmaningen att bidra till det kulturskifte som behövs för att detta ska bli verklighet?

Martin Alexandersson, utvecklingskonsulent EFS
Marina Bratterud, pionjärkonsulent Frälsningsarmén
John Derneborg, pastor i Pingstkyrkan Vänersborg och inspiratör för New Wine Sverige
Olof Edsinger, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Jonas Melin, pionjärkonsulent Svenska Alliansmissionen
Peter Svanberg, samordnare för församlingsgrundande, Equmeniakyrkan Region Öst och Syd
Julia Wellstam, församlingsplanterare Kingdom House Örebro, Evangeliska Frikyrkan

Läs på dagen.se

Oavsett vilka ord vi använder, kan det variera en hel del vad vi lägger i respektive begrepp. I vissa traditioner tillmäts prästen eller föreståndaren en mycket stark roll. Han eller hon är kanske självskriven som ordförande både i församlingsstyrelsen och i äldste. I andra sammanhang är det tvärtom: pastorn är att betrakta som styrelsens tjänsteman, som i praktiken bara har att verkställa det som styrelsen säger åt honom eller henne att göra. Visionärer och entreprenörer göre sig icke besvär.

Gemensamt för de flesta traditioner är dock att ledarskapet sällan täcker in den bredd av tjänster och funktioner som lyser igenom i Nya testamentet. Aposteln Paulus räknar till exempel med så många som sju olika gåvor eller tjänster med koppling till kyrkans ledarskap: tjänstegåvorna apostel, profet, evangelist, herde och lärare (Ef 4:11) samt nådegåvorna att leda och att styra (Rom 12:8; 1 Kor 12:28).

Denna mångfald av gåvor och tjänster kan bara uttryckas där vi anammar någon form av teamledarskap. Men inte bara det – vi behöver aktivt rekrytera våra ledare med en ambition att täcka in den bibliska bredden. Något som i sin tur innebär att vi behöver tala om dessa gåvor och tjänster och uppmuntra dem att blomma ut i församlingens mitt.

Detta är lättare sagt än gjort. Den första barriär vi behöver övervinna är den i Sverige ofta avvaktande hållningen till ledarskap som fenomen. Särskilt det tydliga eller alltför ”starka” ledarskapet uppfattas i många fall som något hotfullt, och ibland som direkt negativt. ”I vår bönegrupp ska vi minsann inte ha någon utsedd ledare.”

Till saken hör också att flera av tjänstegåvorna under stora delar av kyrkans historia har varit ifrågasatta. Särskilt gäller detta apostelns och profetens tjänst, men längre tillbaka även evangelistens tjänst. Det är knappast någon slump att alla dessa tre har ett DNA av att sträcka sig vidare, bortom de redan etablerade strukturerna. De utmanar helt enkelt status quo!

I Sverige befinner vi oss i dag i en missionssituation. Behovet av församlingsplantering och strategiska missionsinitiativ är större än på mycket länge. Därför behöver vi hitta vägar att släppa fram de lite mer offensiva kristna tjänsterna. Paulus talar i Första Korinthierbrevet 12:28 (SFB; jfr Ef 2:20) om en ordning i Guds rike som innebär att apostelns pionjära inriktning behöver vara först på plats när något nytt ska etableras. Därefter kommer den profetiska funktionen för att ge en rätt inriktning åt ”bygget”. Slutligen kommer läraren, herden och i viss mån evangelisten in och förvaltar/utvecklar det som har byggts upp genom den apostoliska och profetiska tjänsten.

I nuläget är det en helt annan typ av ledarskap som dominerar vår svenska kristenhet: herdegåvan. Herdens tjänstegåva passar som hand i handske med vår tids ledarskapsideal. Det är en omsorgsgåva som sätter den enskilda individen i främsta rummet. Herden blir lätt omtyckt eftersom han/hon ägnar det mesta av sin kraft på församlingsmedlemmarna själva, och för att han/hon inte rör om i grytan i onödan.

Samtidigt säger det sig självt att herden behöver kompletteras. Risken är annars dels att det mer utåtriktade fokuset trängs undan, dels att kyrkans ledarskap fastnar i en ganska sentimental ”tycka synd om-funktion” som spelar ut sanningen mot nåden i den kristna gemenskapen. Kom ihåg att majoriteten av dagens falska profeter inte har profetens tjänst, utan är herdar som i sin iver att inte stöta sig med andra slutar att predika om sådant som folket inte vill höra!

Min poäng med detta är inte att avfärda herdens tjänstegåva. I stället är det att betona att vi behöver bereda plats för en mångfald av gåvor och tjänster, och att vi behöver hedra varandra i våra olikheter som ledare. De förvaltande och inåtriktade ledargåvorna behöver hedra de mer offensiva och utåtriktade gåvorna – och vice versa.

Låt oss därför bygga strukturer där aposteln, profeten, evangelisten, herden och läraren kan vara i tjänst tillsammans – och där ingen enskild gåva tillåts spelas ut mot någon annan. Bara då kan de fullgöra sin kallelse att ”göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet” (Ef 4:12-13).

Ursprungligen publicerad som debattartikel i tidningen Dagen

I Efesierbrevets fjärde kapitel undervisar Paulus om de fem så kallade tjänstegåvorna. Det är gåvor som har blivit givna till den kristna församlingen, och som ofta är förknippade med någon form av ledarskapsfunktion i Guds rike. Paulus skriver:

Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus” (Ef 4:11-13).

Syftet med dessa gåvor är alltså att ”utrusta de heliga till att utföra sin tjänst”, och de står i centrum av Guds strategi för att mobilisera Guds folk för missionsuppdraget. I denna artikelserie tänkte jag därför försöka mig på en kortfattad sammanfattning av hur dessa gåvor kan fungera i den kristna församlingen, och jag börjar med nummer ett Paulus lista: aposteln.

Bibeln talar om apostlar på åtminstone två olika ”nivåer”. Primärt, skulle man kunna säga, syftar ordet på Jesu närmaste krets av lärjungar – på grundpelarna i den tidiga kyrkan. För dessa gäller också särskilda kriterier, till exempel att de skulle vara ögonvittnen till Jesu tjänst på jorden (se Apg 1:21-22). Men sekundärt syftar det också på vad som enklast kan beskrivas som en församlingsplanterare eller missionspionjär.

Den högt respekterade ledarskapsteoretikern Robert Clinton skriver i sin bok The Making of a Leader att apostlagåvan ”syftar på en specifik ledarskapskapacitet i vilken man utövar inflytande över andra för att etablera nya lokala församlingar och nya arbeten som behövs för att främja kristendomens utbredande och för att vägleda dessa nya arbeten under grundläggningsskedet”. Detta är en bra sammanfattning. Aposteln är vägröjaren och pionjären som skapar förutsättningar för Guds rike att etableras där det tidigare inte var etablerat, eller där det saknas goda strukturer för Guds handlande. Han eller hon har också en uppgift att överblicka helheten i ett arbete och att hela tiden kalla tillbaka dem som har blivit delaktiga i detta till den ursprungliga visionen.

Apostlagåvan är därför också en ”bred” gåva, som i många situationer får en naturlig roll som teamledare. I någon mening kan man säga att aposteln har en del även i de övriga fyra tjänstegåvorna. Detta krävs för att han/hon ska kunna få det genomslag som behövs för hans/hennes specifika tjänst.

Profet

Även den profetiska gåvan har periodvis haft en låg acceptans i den kristna kyrkan. Detta hänger säkert samman med att profeten alltid innebär en utmaning för sin närmaste omgivning. Han/hon är en sanningssägare, en person som ser längre och klarare både i den synliga och den osynliga världen. Hans/hennes uppgift kan beskrivas som att uppmuntra, trösta, varna, förmana och att ge vägledning i konkreta situationer.

Bibeln är tydlig med att även profeten har en särskild funktion i samband med en kyrkas eller en kristen verksamhets grundläggningsskede. Paulus skriver i Efesierbrevet att vi som Guds folk ”är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef 2:20). Av sammanhanget framgår det att ”profeterna” syftar på personer som är verksamma under det nya förbundets era (se Ef 3:5).

I Första Korinthierbrevet kan Paulus därför skriva: ”Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål (1 Kor 12:28). Utifrån detta läser jag själv, och många med mig, in ett mönster som säger att det är aposteln som lägger grunden, medan profeten har som sin primära uppgift att ge församlingen eller den kristna verksamheten dess inriktning – alltså den ”ritning” efter vilken arbetet skall bedrivas. Först i tredje ledet kommer läraren in i bilden – den person som ska förvalta det som är apostelns och profetens arv.

Detta ska inte tolkas som att profeten bara har betydelse i ett grundläggningsskede av en kristen verksamhet. Tvärtom: hans/hennes uppgift att uppmuntra, trösta, varna, förmana och ge vägledning fyller ett konstant behov i Kristi kropp.

Evangelist

Vad evangelisten har för uppgift i Guds rike är nog bekant för de allra flesta av oss. Samtidigt kan det vara intressant att veta att evangelisttjänsten inte fick sitt erkännande i den västerländska kristenheten förrän i slutet av 1800-talet, då väckelsepredikanter som Charles Finney (1792-1875) och D. L. Moody (1837-1899) fick så starkt genomslag att deras unika typ av tjänst behövde få ett namn. Både Finney och Moody fick föra tusentals människor till tro.

På ett mer jordnära plan kan evangelisten definieras som en person som på ett enkelt, klart och relevant sätt förmår presentera evangeliet. Han eller hon får oftare än andra hjälpa icke-kristna att ta emot frälsningens gåva. Evangelisten har sin viktigaste uppgift – och trivs ofta bäst – ute på ”fältet”. Han/hon kan därför vara en utmaning att integrera i den lokala församlingens ledarskap. Både för församlingen och för evangelisten själv är det dock av stor betydelse att en sådan koppling finns – för beskyddets skull och för att få en bestående frukt av hans/hennes arbete. En viktig del i detta är att evangelisten behöver kopplas samman med personer som är bättre än honom/henne själv på att vägleda de nykristna in i ett fördjupat lärjungaskap.

Samtidigt med detta har evangelisten ett uppdrag att uppmuntra fler människor att blomma i den tjänst som han/hon själv har. Till detta hör också att bidra till att församlingen som helhet får smittas av den nöd för de förlorade som är så central i evangelistens tjänst.

Något som vi ska vara försiktiga med är däremot att lägga på evangelisten sådana uppgifter som hör till herdens eller administratörens områden. Särskilt lite mer ”renodlade” evangelister brukar bli djupt olyckliga över en sådan arbetsbeskrivning.

Herde och lärare

I grundtexten till Paulus uppräkning av de fem tjänstegåvorna (se Ef 4:11) tycks herden och läraren i någon mening vara sammanbuntade. Detta innebär inte att de är identiska med varandra, men det tycks ändå vara så att de på något sätt är tänkta att fungera tillsammans.

Till den bibliska herdegåvan hör uppgifter som att gå före och/eller tillsammans med hjorden (församlingen) för att ge den vägledning, skydd och näring. Det är en utpräglad omsorgsgåva, som sätter den enskilda individen i främsta rummet. Ett typexempel på en herde kan därför vara en själavårdare eller en väl fungerande hemgruppsledare.

Till den ofta närbesläktade lärargåvan hör att i förkunnelsen ge vidare av det man själv har fått möjligheten att upptäcka – dels genom bibelstudier, dels genom sin personliga vandring med Herren. Robert Clinton skriver att lärargåvan ”syftar på kapaciteten att uttrycka Guds sanning på ett sådant sätt att den blir klargjord, förklarad och uppenbarad, så att det är mycket troligt att den förstås och kan tillämpas i [vardags]livet”.

Även om både herden och läraren ska ses som distinkta gåvor kan de alltså komplettera varandra på ett särskilt sätt. Den bibliska herdefunktionen måste alltid tänkas samman med en lärarfunktion. Annars riskerar den att förvandlas till en inomvärldslig och ofta sentimental ”tycka synd om”-funktion – fjärran från det robusta själavårdsideal som träder fram i Guds ord.

Tjänsten uppenbarar Kristus

En av de största och mest fantastiska sanningarna om Guds folk i världen är den som döljer sig bakom beskrivningen av församlingen som ”Kristi kropp”. Med aposteln Paulus ord:

Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar – och de är många – utgör en kropp, så är det också med Kristus. I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. … Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar. Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. (1 Kor 12:12-13, 27-28)

Bilden av församlingen som en levande organism, där Guds Ande manifesteras i form av gåvor och tjänster och där Kristus själv är huvudet predikar ett förunderligt budskap till alla som vill lyssna: genom kyrkan möter vi Kristus själv. Eller för att konkretisera: genom de gåvor och tjänster som är givna åt Kristi kropp möter vi olika aspekter av Jesu egen personlighet.

Det är just detta som är poängen när vi talar om aposteln, profeten, evangelisten, herden och läraren som ”tjänstegåvor”. Det grekiska ordet för ”tjänst” (diakonia) är detsamma som används om Jesu egen verksamhet på jorden, och detta ordval är inte någon slump. Nya testamentets budskap är ju att Jesu verksamhet faktiskt har fortsatt efter hans död och uppståndelse – nämligen genom den kristna församlingen, och genom varje enskild troende. ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”, skriver Paulus (Gal 2:20). Detta gudomliga liv – Jesu Andes liv i och genom oss – tar sig uttryck inte minst genom de gåvor och tjänster som han har utrustat sin församling med.

Därmed kan man också säga att vi genom gåvorna apostel, profet, evangelist, herde och lärare får möta något av Jesu eget ledarskap för sin församling. Vi får möta olika aspekter av vår Frälsares personlighet, och vi får tänka att det är Kristi egen auktoritet som möter oss genom dessa tjänster i den kristna församlingen.

Det självklara målet för varje troende, också i utövandet av vår kristna tjänst, är därför att ge en så klar och tydlig bild som möjligt av vår Mästare genom vårt ledarskap. Att människor faktiskt – hur stort och märkvärdigt det än kan låta – ska få ett möte med Jesus själv genom oss. Inte för att vi skulle vara så märkvärdiga i oss själva, utan för att vi är lemmar i Kristi kropp och för att den tjänst vi utför sker i den helige Andes (inte i vår egen) kraft. ”Vår förmåga kommer från Gud”, skriver Paulus. ”Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare [diakonos] åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens” (2 Kor 3:5-6).

Kan man få ett halleluja på det?

Apostlar i NT

“Among the earliest uses of the term were the Greek historians who used it to describe an admiral over a fleet of ships sent out by his king to discover, explore, conquer, and establish his government in new territories. Jesus’ choice of the word reflects this meaning and stresses its emphasis on “one sent from another” or a fully authorized representative, ambassador of the sender. (Lyssichus, Or., 19:21; Demosthenes, Or., 18:107) So, Apostles are fully authorized representatives or ambassadors of the one who sent them.“ (Dr. Ron Cottle and Dr. John P. Kelly)

Jesus kom för att plantera Guds rike på jorden (Luk 13:18-19). Guds rike är den sfär av inflytande där Gud regerar, där Jesus är Kung. Att Jesus väljer att kalla sina ledare apostlar är därför naturligt. De skickas ut för etablera Guds rike på nya platser och etablera en Gudsrikeskultur där. Det ingick i de romerska apostlarnas uppdrag att ta över platsen de kom till och skapa en romersk kultur där så att folket skulle bli en naturlig del av romarriket. Lyckades de införliva sin kultur på ett bra sätt så skedde färre uppror och invånarna anpassade sig till tanken att de tillhörde Romarriket. Utifrån detta kan vi dra slutsatsen att en apostels uppgift är att upptäcka ny mark och plantera församlingar, men också att skapa och upprätthålla en Gudsrikeskultur.

PAULUS SOM FÖREBILD

Paulus är den apostel som vi vet mest om, men det är viktigt att inte bygga en för trång box som alla apostlar måste passa in i. David Cartledge sammanställer i boken Den apostoliska reformationen följande beskrivning av apostlar utifrån Paulus:

– tecken, under, helanden, mirakel (2 Kor 12:12, 1 Kor 4:19-20)

– grundande av nya församlingar (1 Kor 9:2)

– ödmjukhet (2 Kor 11:22-23, I Kor 4:9)

– erkännande genom andra apostlar (Gal 2:9)

– uppoffringar (Fil 2:17, 1 Kor 9:1)

– lidanden (2 Kor 4:8-11, 11:23-27)

– änglabesök hos aposteln (Apg 27:23)

– personlig uppenbarelse av Kristus (Apg 9:3-6, 1 Kor 9:1)

– auktoritet (2 Kor 10:8, 1 Kor 4:19-21)

– aposteln erkänner, placerar och förordnar andra tjänstegåvor (Apg 14:23, Tit 1:5)

– har översikt och urskiljning (Apg 13:9-12, 1 Kor 5:5)

– korrigerar församlingar 1 Kor 5-15)

En person måste naturligtvis inte kunna “checka av” alla dessa saker för att vara en apostel.

ALAN HIRSCH OM APOSTLAR

”The apostle is the custodian of the core and founding ideas (that is, it’s DNA) of the ecclesia. The ministry is characterized by the following interrealted components:

• Extension of Christianity as a whole onto new ground
• Developing and maintaining systemwide health
• Mobilizing for movement and broad impact
• Maintaining glocal (a combination of global and local) networks and relationships)

(Hirsch & Catchim, The Permanent Revolution)

Hirsch beskriver aposteln som planter, architect, foundation layer, father och ambassador. Han  menar att aposteln och profeten lägger kyrkans grund och att apostelns är en naturlig ledare för ledare som skapar rörelse och momentum.

APOSTLAR ÄR ARKTITEKTER & TEAMLEDARE

Paulus beskriver sig själv som en klok byggnadsmästare (1 Kor 3:10). Apostlar är visionsdrivna personer som har en inre ritning av hur Guds församling bör se ut. De ser helheten och är teamledare som hjälper andra att finna sin funktion. I Bibeln ser vi hur apostlarna tillsätter ledare i församlingarna. Om läraren är riktad mot Bibeln, herden mot de kristna, evangelisten mot världen och profeten mot himlen, så är aposteln riktad mot visionen och mönsterbilden.

“An apostlic leader motivates, mobilizes and mentors believers for ministry, mission and multiplication. Apostles are builders who see the heavenly blueprint and are able to assemble the right people, processes and resources to accomplish a goal. They not only mobilize others but also impart the anointing and skills needed to help other leaders mobilize people. Apostles keep people connected to God’s mission. …An apostle is a “sent one who sends”, and they are commissioned in the full authority of the sender with a heavenly vision of what they are assigned to build on earth.” – Michael Brodeur, Revival Culture

Eftersom en apostolisk ledare är visionär, ser helheten och är församlingsbyggare, så blir han den naturlige teamledaren för de fem tjänstegåvorna. Det betyder inte nödvändigtvis att han har vetorätt eller bestämmer mer, bara att han är duktig på att samordna och fascillitera de andras perspektiv och gåvor.

“It is as though God himself has given blueprints to certain individuals to reproduce Heaven on the earth. Along with this blueprint, the anointing of the apostle contains a quality that stimulates and draws to the surface the diverse anointings in the people around him. As those around the apostle begin to manifest their own unique anointings, it creates an environment of “sub-contractors” who help the “master builder” to realize the blueprints of Heaven.” – Danny Silk, Culture of honor

TVÅ OLIKA SLAGS APOSTLAR

Många menar att vi i Bibeln kan se två olika slags apostlar: pionjärapostlar som Paulus, och apostlar som överser församlingar såsom Jakob & Petrus. Bilden av aposteln som den församlingsgrundande missionären visar bara på en slags apostlar och en del av den apostoliska tjänsten. Det står ingenting om i Nya Testamentet om att Jakob planterade någon församling, men han beskrivs som “en av pelarna” i (Gal 2:9).

“Barnabas not only planted churches, but at Antioch he went and took over a church which had already started.” (David Petts, Body Builders)

”In western contexts, the Pauline [apostle] is called to extend and establish Christianity into new ground in the west, while the Petrine [apostle] is called to help reframe the nature of Western Christianity itself.” – Hirsch & Catchim, The Permanent Revolution

Om aposteln är en mästerbyggare med gåva att leda och bygga församling, vore inte aposteln en utmärkt ledare för en traditionell församling i behov av förändring och förnyelse?

APOSTLAR MED OLIKA KAPACITET

Precis som de andra tjänstegåvorna så är inte alla apostlar regionala och nationella ledare. Detta kan låta märkligt i våra öron, eftersom ordet apostel är intimt förknippat med ledarskap för de flesta av oss. Sanningen är dock att det finns gott om människor med apostoliska kännetecken som varken sitter i församlingsledningar eller rör sig utöver lokal nivå. De är skickliga på att bryta ny mark på olika områden och att upprätta struktur och kultur, om än inte i Paulus-skala.

AVSLUTANDE TANKAR

Jag hoppas du har lärt känna aposteln lite bättre än innan! Det är viktigt att vi inte cementerar apostelns roll för fyrkantigt. Jag tror nämligen att apostlar kan se lite olika ut. Det har alltid funnits apostlar, även om de inte har erkänts som sådana av kyrkan genom historien. Det offentliga erkännandet av apostelns tjänstegåva kommer att uppmuntra och frigöra många i våra församlingar att vara de som Gud har skapat dem att vara.

Hur ser du på apostelns tjänst?

EN LITEN BAKGRUND…

Sedan mitten på 1900-talet har man åter igen börjat använda ordet apostel och allt fler träder fram och menar att de kallats av Gud till apostlar. Att apostoliska ledare tillsammans med en ledargrupp leder församlingen blir allt vanligare, inte minst i Afrika, Sydamerika, Australien och Asien. Apostoliska nätverk finns överallt och många församlingar är anslutna till dessa. Vad man än tycker om dessa ledarstrukturer så visar undersökningar att församlingar som anammat ett s.k. apostoliskt ledarskap växer mer än andra församlingar. För många svenskar kan detta skifte ha skett ganska obemärkt, eftersom den s.k. apostoliska reformationen inte har fått något större genomslag här. Vill du läsa mer om detta skifte så rekommenderar jag Peter Wagners bok Churchquake (utgiven som Kyrkbävning på svenska). Man behöver ej dela Wagners slutsatser för att ha nytt av hans statistik och analyser.

För ett antal år sedan så stormade det dock en tid kring apostelns tjänst i Sverige. Debatten uppstod inom Pingströrelsen, då ett antal ledare menade att den demokratiska föreningsmodellen är ett problem för det Gud vill göra i och genom församlingarna. Andra försvarade föreningsmodellen och en känd ledare inom Pingst sa under debatten på pastorsdagarna att “Gud är demokrat”. Människor på båda sidor blev frustrerade, sårade och ledsna. Därför är den redan osäkra marken kring apostelns tjänst idag för många sprucken och man har satt upp vägbommar och varningsskyltar: “don’t even go there”. Sedan 2014 skulle jag dock säga att intresset för tjänstegåvorna i allmänhet, och aposteln i synnerhet, har vaknat till liv igen i Sverige.

FINNS DET APOSTLAR IDAG?

“De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp, tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet.” (Ef 4:12-13)

Som vi redan konstaterat är tjänstegåvornas uppgift att bygga upp församlingen tills alla når enhet, blir fullvuxna i tron och har samma mognad som Jesus. Har detta redan skett i alla församlinga så att tjänstegåvorna ej längre behövs? Naturligtvis inte. Det finns dessutom inga bibelord som säger att just apostelns tjänst skulle upphöra. Texterna om tjänstegåvorna antyder inte att apostelns tjänstegåva skulle vara annorlunda i sin karaktär.

Jag anser att teorin om att inga utom Jesu tolv apostlar kan vara apostlar är problematisk. Man menar att endast personer som levde med Jesus under hans tid på jorden kan bli apostlar. Naturligtvis valdes apostlar ut utifrån det kriteriet alldeles i början, när församlingsrörelsen startade. Varför välja någon som inte tillhört gruppen närmast Jesus? Man gör alldeles för mycket av de bibelorden om man hävdar att detta var ett evigt kriterie, vilket det inte står. Tvärtom så ser vi att detta krav snart justerades, och ca tolv ytterligare personer omnämns som apostlar i Nya Testamentet. Kritiker kontrar då med att ordet apostel även kan betyda “utsänd” i mer allmän mening, vilket är sant. Men även om några av de ytterligare tolv som omnämns inte var apostlar i sann mening så är det mer sannolikt att flera av dem var det. Paulus verkar använda ordet om andra ledare för att beskriva ”fellow apostles”.

Trots att Paulus inte mötte Jesus innan himmelsfärden är alla överens om att Paulus var apostel. Man förklarar detta ”undantag” med att han fick ett besök av Jesus på vägen till Damaskus, alltså hade han liksom de andra tolv sett Jesus. Problemet för teorin är att man inte kan bevisa att de övriga ”extraapostlarna” inte haft liknande erfarenheter och kallats till tjänst av Jesus. Många har faktiskt genom kyrkohistorien haft liknande möten med Jesus som Paulus fick, så varför skulle då inte Gud kunna göra fler “undantag”? Det största problemet för teorin är dock att Bibeln inte uttryckligen säger: “endast de som sett Jesus kan bli apostlar”. Bibeln säger heller ingenting om att de andra “undantagen” haft tydliga visioner av Jesus. Alltså kanske Paulus möte med Jesus inte är en mönstermall för alla. Hur starkt möte med Jesus måste en människa ha för att kallas till apostel? Räcker en dröm? Att höra en röst? En inre maning? Hur kan vi gradera andras möten med Jesus och diktera hur han kallar dem? Att absolut slå fast att apostlar upphörde p.g.a. att de första apostlarna kallades utifrån kriteriet att de varit med Jesus är som du ser problematiskt.

Andra påpekar att urkyrkan efter en tid allt mer upphörde att kalla ledare för apostlar. Istället började man tala om apostolisk lära och tro, vilket var den tro som Nya Testamentet och traditionen efter de tidiga apostlarna lärde ut. Jag kan förstå varför kyrkan valde att göra så. Många villolärare och självutnämnda falska apostlar trädde fram och församlingen var fortfarande ganska ny och ingen världsvid rörelse som idag. Det var viktigt att försvara församlingens framtid. Genom att sätta en tydlig gräns kring Bibelns apostlar så kunde ingen längre hävda sig vara apostel med auktoritet att komma med nya läror.

Detta säger egentligen ytterst lite om hurvida apostelns tjänst fortsatt genom kyrkohistorien, endast att kyrkan efter en tid ändrade bibelns användning av ordet (vilket kanske var olyckligt). Utifrån detta sätt att argumentera skulle man även kunna hävda att profeten upphört att existera eftersom profeternas tjänst stängdes ned i de byråkratiskt ledda mainstreamförsamlingarna på 400 e.kr. och framåt. Även Andens gåvor kvävdes pga utvecklingen inom kyrkan. Bara för att kyrkan tappade bort flera goda saker från urkyrkan så innebär det inte att det var Guds tanke. Så att hävda att apostlar inte finns idag för att de med tiden slutade bekräftas av kyrkan är inget argument man kan bygga en lära av.

Andra försöker förstärka sin argumentation genom att kritisera nutida apostlar och apostoliskt ledarskap utifrån att större auktoritet innebär större risker. Åter igen så säger det ingenting om huvudfrågan: finns det apostlar idag?

Ett annat klassiskt argument mot nutida apostlar är att den första tiden i kyrkan var mycket speciell, så speciell att det som skedde under denna tid inte bör tas som förebilder för oss idag. Utifrån detta argument har man t.ex. påstått att Andens gåvor har dött ut och bara behövdes en kort tid för att ”etablera kyrkan”. Tyvärr är det inte ovanligt att antikarismatik förenas med anti-nutida-apostlar. På bloggen http://thecripplegate.com/are-there-still-apostles-today/ så kan man även läsa hyllningar av cessationionister (de som tror att Andens gåvor upphört) och varningar för mycket av nutida karismatik.

Som om inte Andens gåvor har behövts under kyrkohistorien för att etablera kyrkan på varje ny plats. Som om inte gåvorna behövts i redan etablerade församlingen för att fortsätta utbreda riket. Som om inte apostlar har behövts under kyrkohistorien för att etablera kyrkan på nya platser. Som om inte apostlar har behövts i delar av världen där kyrkan redan är etablerad. De bibelord som används för att stödja tanken att den första tiden är så unik är mycket tvivelaktiga. Naturligtvis är alltid starten speciell i bemärkelsen att allting är nytt. Men att Gud skulle börja återkalla Andens gåvor och tjänstegåvor efter en viss tidsperiod har mer med den tvivelaktiga dispensionalismen att göra än med Guds ord. Ett annat problem med detta argument är att det öppnar upp för fri tolkning. Om man ogillar någonting så kan man hävda att detta har upphört existera. Detta blir förstås selektivt eftersom det finns andra saker i den första kyrkan som man inte tror har upphört.

And God has placed in the church first of all apostles, second prophets, third teachers, then miracles, then gifts of healing, of helping, of guidance, and of different kinds of tongues. (1 Kor 12:28)

Paulus skriver att Gud tänkt att följande saker ska vara en del av församlingen: apostlar, profeter, lärare. mirakler, gåvor av helande, hjälpsamhet och vägledning och olika slags tungotal. Varför skulle just aposteln av dessa åtta upphöra? Utifrån denna text vore det mer sannolikt att herden och evangelisten ska upphöra, eftersom de inte nämns här. När man skriver en lista med saker såsom här och i Ef 4, så är det viktigt att man inte blandar äpplen och päron hur som helst. Om apostelns tjänst är olik de andra fyra tjänstegåvorna så borde Paulus ha varit tydligen med det.

Låt oss titta lite närmare på ett sista argument mot nutida apostlars existens. Somliga menar att inga utom de tolv + Paulus kan vara apostlar, eftersom apostlarnas uppgift var att skriva och stänga den bibliska kanon. Även detta argument haltar. För det första så var det nästan inga av de första apostlarna som skrev det som blev Nya Testamentet. Endast Johannes, Petrus och Paulus skrev. Troligen var det Jesu bror Jakob (alltså en av de senare ”extraapostlarna”) som skrev Jakobs brev. Ingenstans i Bibeln står det att en apostels uppdrag är att skriva auktorativ skrift.

För det andra så finns det ingenting som förhindrar att endast de apostlar som var ögonvittnen till Jesu liv hade uppdraget att foga samman NT, medan senare apostlar inte hade det uppdraget. Naturligtvis kan inte nutida apostlar komma med nya läror 2000 år senare. Inga nutida apostlar menar sig ha den rätten eller uppgiften. Därmed hade de första apostlarna en milsvid större auktoritet vad gäller doktrin, än vad nutida apostlar har (som endast har auktoritet att förmedla Bibelns doktrin). Jag tror vi begår ett tankefel om vi överbetonar apostelns roll att forma den första läran, och inte ser att de främst hade en funktion som församlingsplanterare och församlingsbyggare. De funktionerma behövs lika mycket idag som för 2000 år sedan.

AVSLUTANDE TANKAR

Ett  problem för teorin att apostlarna inte längre existerar är att det genom kyrkohistorien och även idag finns människor som liknar Bibelns apostlar. Erfarenheten verkar alltså inte stämma in med teorins bild av verkligheten. När så är fallet, brukar man då rita om kartan efter verkligheten, eller verkligheten efter kartan?

Tror du att det finns apostlar idag?
I nästa del ska vi titta närmare på apostelns tjänst!

Att vara profet är att tala å Guds vägnar (2 Mos 7:1-2). Profeten har inte bara en profetisk gåva, utan hela hens varelse präglas av profetisk smörjelse och profetiskt perspektiv.  Profeten har ofta en dragning till bön, förbön och lovsång.

Under Gamla Testamentets tid sände Gud profeterna till Israel för att återupprätta Guds tanke med landet. De utmanade avgudarna, utmanade de religiösa ledarna och folket att omvända sig från synd och ljumhet och påminde folket om vad Gud hade gjort och sagt i det förgångna. Flera av dem hade starka visioner, upplevelser av det himmelska och hörde Gud tala på olika sätt. Det verkar även som att det fanns profetskolor där profeter tränades av andra profeter. Den sista gammaltestamentliga profeten var Johannes döparen, men många drag från GT-profeterna återfinns även hos NT-profeter. Jämför tex lärjungen Johannes uppenbarelser med Daniel eller Hesekiel…

I Apostlagärningarna omnämns följande personer som profeter: Agabus (11:27-28, 21:10), Judas och Silas (15:32) och några eller alla av Barnabas, Simeon, Lucius, Manaen, Paulus (13:1-2). Paulus & Barnabas var alltså både profeter och apostlar. Uppenbarelseboken lär oss att även lärjungen Johannes var en profet.

James Goll beskriver tolv olika slags profeter i boken The Seer. Oavsett om man tror att det går att kategorisera på det sättet så lär oss hans undervisning olika sätt som profeters tjänst kan komma till uttryck.

• Dreamers and visionaries. Siare/seers som främst mottar kommunikation visuellt och är mer riktade mot det himmelska och den osynliga verkligheten. 
• Prophets who proclaim God’s corporate purpose. Riktar sig främst till större grupper/Kristi kropp som helhet och hör Guds planer. 
• Prophets who proclaim God’s heart standards for his people. Kallar till helighet, överlåtelse, och utmanar avgudar.  
• Prophets who proclaim the church’s social responsibilities and actions. Förmedlar Guds hjärta för samhället och de utsatta. 
• Prophets who speak forth the administrative strategy of God with a political slant. Profeter med gåvor av ledarskap, vishet och administration som är mer riktade mot samhället än församlingen. 
• Prophetic worship leaders who ushers in the manifested presence of God through prophetic worship. Titeln säger allt!
• Prophetic intercessors. Har profetisk förbönstjänst utifrån vad Gud lägger på deras hjärtan.
• Spirit-bearers. Profeter som bär på och förlöser ett ovanligt mått av Guds närvaro och utför tecken och under. 
• Prophetic councelors. Profet-herde kombination med stort hjärta, vishet och urskiljning som helar människors inre och vägleder. 
• Prophetic equippers. Profet-lärare kombination som systematiserar det övernaturliga, Andens kraft och gåvor och utrustar andra. 
• Prophetic writers. Profeter som främst är i tjänst genom att skriva, skapa eller sin konst. 
• Prophetic evangelist. Leder nya människor till Jesus genom det profetiska i vardagen och på gatan. 

“A prophetic leader experiences and express God’s presence, power and perspective and imparts the same ability to others. Prophets are discerners wo can see into the heart of God, the heart of people, and the heart of circumstances and declare God’s purpose in every arena. Prophets impart a love for worship and prayer and encourage others to move in the gifts of the Spirit. Prophets keep people connected to God’s presence.”

– Michael Brodeur, Revival Culture

Michael Brodeur nämner här en viktig funktion som profeten har: att profeten förmedlar (eng: imparts) kraft till andra troende att ha liknande upplevelser och erfarenheter som hen själv har. Kom ihåg, en av tjänstegåvornas främsta uppgift är att utrusta hela församlingen utifrån sin unika smörjelse. Om en profet verkar som ledare i en församling så kommer församlingen som helhet att bli mer profetisk. När profeten Elisha och hans tjänare stod på berget såg Elisha att det fanns mängder av krigsänglar som beskyddade dem. Då bad Elisha Gud att öppna ögonen på tjänaren, och då såg även han vad som skedde bakom kulisserna i andevärlden (2 Kung 6:13-17).

“The dynamic ways in which God speaks to the prophet, including dreams, visions, and trances, create awareness of God’s involvement with us. These supernatural tools introduce an infusion of sensitivity toward Heaven’s activity and plans…the anointing on the prophet actually equips us to have our own heavenly experiences.” – Danny Silk, Culture of honor

Till sist så tycker jag vi bör se oss i spegeln och ärligt svara på följande fråga: är profeter välkomna och uppmuntrade att komma till uttryck och blomstra i Sveriges frikyrkor? Om inte, så kommer vi gå miste om välsignelsen och tjänsten från 1/5 av tjänstegåvorna ibland oss. 20 % av församlingen kommer aldrig att kunna vara sig själva och tjäna Gud såsom han tänkt. Så låt oss aktivt verka för att profeterna ibland kommer i funktion!

Jesus var profet.

Profeten återspeglar Jesu profettjänst i församlingen.

Vad skulle vi göra utan profeten?

David Petts om det grekiska ordet för evangelist:

“So the basic meaning of the word euggelistes is:
– someone who brings good news
– preacher of the gospel
– evangelist”
(Body Builder)

Filippus är den enda personen i Bibeln som tydligt beskrivs som evangelist. När man läser om Filippus i Apg 8 ser man att Andens kraft och övernaturliga händelser präglar hans tjänst. Han botar sjuka, får tilltal av änglar och förflyttas fysiskt av Anden vid ett tillfälle.  Det är även idag vanligt att mirakler följer evangelisters tjänst på ett tydligt sätt. Jag har tidigare skrivit om varför mirakler sker här.

Det är dock inte bara evangelisten som ska evangelisera. Missionsuppdraget gäller alla. Det som skiljer evangelisterna från de andra i församlingen är att hen har som uppgift att utrusta resten av församlingen att evangelisera.

4 SORTERS EVANGELISTER

Alan Hirsch & Tim Cathims undervisning om evangelisten anser jag är revolutionerande. Den klassiska synen på evangelister som högljudda, extroverta, alltid ute på gatan och pratar med nya människor osv behöver nyanseras. Hirsch kategorier tror jag kommer att hjälpa många av er som läser att upptäcka evangelisten inom er!

1. Investors

”The investor sees evangelism as walking with people through the entire process of conversion, from the beginning of their friendship all the way through conversion and beyond…. Because they are willing to devote lots of their own time, energy and emotion in other people, they typically go deep with a few people rather than spreading themselves out with a lot of people.” – The Permanent Revolution

2. Inviters

”Inviters woo others to accompany them into strategic environments that allow them greater exposure to Jesus… In this way, inviters are quite catalytic: they bring people and the gospel together by arranging strategic encounters between people and events designed to present the gospel in meaningful ways… Because they know how to attract people, they also intuitively know what can potentially repel people.” – The Permanent Revolution

3. Convincers

”Convincers are particularly adept at making persuasive and compelling presentations of the gospel. They have confidence in the gospel and champion its power to change people. They are energized by the task of persuading and convincing others of their point of view. They find great satisfaction in debunking false notion of the gospel, effectively removing the cultural stigma that is often attached to Jesus and the church.” – The Permanent Revolution

4. Conversers

”Some people need to be exposed gradually to the message in ways that allow them to process  and internalize its meaning and significance for their lives. Conversers are especially equipped for this because, like investors, they are more comfortable with helping someone discover the meaning of the gospel in an incremental fashion… They are often good at asking questions and listening, and they prefer to let the needs and interest of the other person decide what particular feature of the gospel they will emphasize or introduce into the conversation. 

ANDRA RÖSTER OM EVANGELISTEN

“Evangelistic leaders declare and demonstrate the gospel in word and deed to bring people to conviction, conversion, and commitment to Christ. Evangelists are messengers and recruiters who challenge others to think in new ways and commit to new things. They impart their love for the lost, their boldness in the message, and their courage to take risks in demonstrating the gospel. Evangelists connect people to the unreached world.” – Michael Brodeur, Revival Culture

“The evangelists anointing causes him or her to focus on the souls who do not yet know Jesus as the primary concern and motivation for ministry. And realistically, unless the ministry of the Church is reaching those who don’t yet know the Lord, the function of the rest of the anointings is fairly pointless.” – Danny Silk, Culture of honor

Jesus var evangelist.
Evangelisten återspeglar Jesu evangelisttjänst i församlingen.
Vad skulle vi göra utan evangelisten?

I Nya Testamentet används grekiskans ”poimen” för att beskriva människor som tar hand om får, Jesus den gode herden och människor som tar hand om Guds folk (Luk 2:8, Ef 4:11, Joh 10:11). Ordet pastor är ett latinskt ord som betyder just herde. Många engelska bibelöversättningar översätter av tradition till “pastor” istället för shepherd. Som du förstår är det även bakgrunden till vår använding av ordet pastor. Det finns ingen individ i Nya Testamentet som beskrivs som tjänstegåvan herde. Däremot står det följande i Apg 20:28:

Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod.

Paulus skriver detta till de äldste (en ledargrupp) i Efesus. David Petts menar i boken Bodybuilders att de som i urkyrkan valdes till äldste hade just tjänstegåvan herde, och att det är dessa som Paulus syftar på i Efesierbrevet 4. Vi kan förstås ha svårt med den tanken utifrån hur vi använder ordet idag. Eftersom vi kallar vår anställde huvudledare “herde/pastor” och oftast har endast en eller ett par sådana i församlingen, så blir det förvirrande för oss att det i Nya testamentets församlingar finns en grupp på kanske tio herdar/pastorer som utgör äldstegruppen. Jag upprepar: utifrån Bibelns perspektiv är pastor och herde samma sak och Petts tror att pastorer/herdar är samma sak som äldste (läs gärna sista meningen två-tre gånger!).

Petts highlightar följande bibliska krav på äldste/herdar (utöver moral/livsstil i Titus 1:5-10):

1. Ta hand om församlingen (Apg 20:28)
2. Instruera & undervisa (Tit 1:9)
3. Överse och leda (Apg 20:28, 1 Tim 3:1)

Bibeln lägger alltså en större betoning på undervisning och ledarskap som en del av äldstes roll än vad vi ofta gör idag.

En annan intressant sak som David Petts skriver är att den grekiska grundtexten i Ef 4 om tjänstegåvorna lika gärna kan läsas så här: Apostel, profet, evangelist, herde-lärare. Alltså att herden och läraren är en och samma tjänstegåva. Det är ganska logiskt med tanke på att ett av kriterierna för att vara äldste är att man kan undervisa. Petts tänker dock att en biblisk herde måste vara lärare, men en lärare måste inte vara herde. Eller så har Petts fel, och de två tjänstegåvorna är separata, även om det inte är ovanligt att en person kan vara både herde och lärare.

VAD SKA VI GÖRA MED DEN HÄR INFORMATIONEN?

Jag inser att inlägget om herden riskerar att ge flera av er läsare lätt teologisk åksjuka. Anledningen är att vi idag använder samma ord som i Bibeln, men vi använder dem inte på samma sätt. Det kan vara bra att känna till den bibliska bakgrunden, men utifrån den så ser jag ingen anledning att röra till det i onödan. Man kan fortsätta att kalla sin anställde ledare för pastor, och ledargruppen för äldste (eller vad man nu kallar församlingens ledarteam).

Att herden också kan vara lärare och vice versa tror jag är en vanlig kombination av tjänstegåvorna som vi alla har redan har observerat. Det kan vara som David Petts skriver, att tjänstegåvan herde är samma sak som äldste. Men det behöver inte alls vara så. Problemet med en sån tolkning är att man i så fall skulle förespråka att endast en av de fem tjänstegåvorna skulle leda församlingen, något som kyrkohistorien visat oss varit katastofalt.

Personligen väljer jag av praktiska skäl att dela på herde och lärare. När jag ser på människor i min omgivning ser jag flera tydliga herdar med stort hjärta för människor och hög social intelligens som inte alls är lärare. Om man slår ihop herde och lärare så platsar dessa människor ingenstans bland de fem tjänstegåvorna. Jag tror inte heller att man ska försöka harmonisera alla Paulus texter för hårt med varandra. När han ber Timoteus utse äldste tror jag ej han syftade på tjänstegåvan herde.

SKRIVET OM HERDEN…

Alan Hirsch reflekterar kring herdens funktion i The Permanent Revolution:

”At it’s core, the shepherd is tasked with creating a healthy community, with nurturing people in the faith, and caring for the welfare of the people… they are invigorated by a sense of cohesion, inclusiveness, and stability. In a sense, they are the ecclesial equivalent of an organisation’s human resource department. Shepherds pay close attention to their immediate environment, noticing details about people and the state of the community.”

Michael Brodeur skriver om herden i Revival Culture:

“Pastoral leaders catalyze and cultivate a caring, Christ-centered community. Pastors are connectors who have a heart for people and for bringing them together for mutual support, encouragement and ministry. Pastors comfort the hurting, bind up the broken, and feed the flock. They impart to others a love for mutual ministry and relational and reconciliation skills to the Body of Christ. Pastors connect people to one another.“

Danny Silk beskriver herden i boken Culture of honor:

“These caring, compassionate leaders are the necessary solution to the “back door” problem that apostles and prophets have in their leadership environments….The pastoral anointing creates great favor with the people because of the connection pastors develop with them. These are the leaders who will be in their lives, homes, and families. These are the leaders who will sit with them and work out marriage problems…”

Jesus var herde.

Herden återspeglar Jesu herdetjänst i våra församlingar!

Vad skulle vi göra utan herden?