Jag är långt ifrån ensam om denna erfarenhet. En siffra som brukar nämnas är att 600 miljoner kristna talar i tungor. Det kan vara fler eller färre, men ingen behöver tveka om att det här är en gåva som är generöst utdelad bland Guds folk. En gåva som Gud helt enkelt verkar väldigt intresserad av att ge oss. Jesus själv säger i Markusevangeliet att tungotalet är ett av de tecken som ska ”följa dem som tror” (se Mark 16:17).

Man kan naturligtvis fråga sig varför. Och det svar som jag själv har landat i är att tungotalet hjälper oss att be – och Gud längtar efter att få umgås med sina barn i bön. Det är dessutom så att många kristna kämpar för att få sitt böneliv att fungera. Därmed skulle man kunna säga att tungotalets gåva kommer till oss i vår svaghet – för att hjälpa oss att be när vi inte vet hur vi ska göra.

Många människor har också upplevt att deras tungotal har fungerat som en port in i andra erfarenheter av den helige Andes närvaro. Att det helt enkelt har varit något särskilt förlösande med denna gåva eller förmåga. Ibland kopplas detta till en tydlig lära om Andens dop, där tungotalet ses som det yttre tecknet på att den helige Ande har ”brutit igenom” i våra liv. Själv är jag försiktig med en alltför tydlig dogmatik när det gäller detta. Inte minst för att jag har mött så många kristna som inte har denna gåva som ändå är starkt präglade av den helige Andes närvaro. Ärligt talat har jag också mött en och annan kristen som talar i tungor, men som ändå har betett sig ganska köttsligt eller oandligt …

Samtidigt varken kan eller vill jag förneka det som är min egen och miljontals andra kristnas erfarenhet: Vid ett eller flera tillfällen har vi upplevt att den helige Andes närvaro har brutit igenom på ett särskilt sätt i våra liv. Påfallande ofta har detta varit förknippat med att Gud har låtit tungotalet komma över våra läppar. I ljuset av detta vore det dumt att inte vittna om de erfarenheter som denna gåva eller förmåga inbjuder till.

Tungotalets natur och olika former

Vad menar vi då när vi talar om tungotal? Ja, det grundläggande är ju att det är en gåva eller förmåga att tala ett språk man inte själv har lärt sig, utan som har blivit en givet direkt av Gud. Det här innebär att tungotalet inte engagerar på det intellektuella planet, utan är en kommunikation på en annan våglängd. Som ett konkret uttryck för detta är det fullt möjligt – om än en aning distraherande – att tala i tungor samtidigt som jag skriver den här texten. Att i stället tala franska eller engelska medan jag skriver hade varit fullkomligt omöjligt.

När man talar om tungotal brukar man skilja mellan flera varianter. En klassisk pentekostal syn innebär att tungotalet som bönespråk är något annat än den nådegåva (eller gåvor) som nämns i Första Korinthierbrevet 12. Bönespråket, menar man då, finns tillgängligt för alla kristna, medan de ”olika slags tungomål” som omtalas som nådegåva bär på en mer uttalad dimension av profetisk kraft. Själv är jag inte helt övertygad om denna tolkningsmodell. Dels för att jag inte tror att alla människor har – eller ens är tänkta att få – denna gåva eller förmåga. Dels för att uttrycket ”olika slags tungomål” bör kunna inbegripa även tungotalet som bönespråk. Å andra sidan behöver man inte ta ställning i denna fråga för att kunna tala om tre grundläggande former av denna gåva eller förmåga: tungotal som bönespråk, som ett annat existerande språk och som profetia.

Tungotalet som bönespråk är det överlägset vanligaste. Det kan handla om ett för oss okänt språk, eller rentav änglars språk (jfr 1 Kor 13:1), men oavsett vilket kommer det till oss från Herren själv. Vi har alltså inte lärt oss detta bönespråk, även om vårt ordförråd ibland kan utökas med tiden. Denna form av tungotal kan kanske beskrivas som det förtroliga jollret med vår himmelske Pappa, där min ande och Guds Ande kommunicerar med varandra.

Tungotalet som ett annat existerande språk är mest känt från den första pingstdagen. Där står det nämligen att ”alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas” (Apg 2:6). Det här behöver i och för sig inte betyda att apostlarna själva talade dessa språk; minst lika troligt är att det var åhörarna som hörde sina språk talas, och att ”språkundret” därmed skedde hos dem snarare än hos avsändarna. Men oavsett hur det är med detta finns det gott om vittnesbörd från kyrkans historia där människor har talat i tungor för att förundrat kunna konstatera att personer vars modersmål de själva inte behärskar har förstått vad de har sagt. Det är alltså ett reellt och väl dokumenterat fenomen.

Det profetiska tungotalet, slutligen, är den form av tungotal som kan uttydas genom en profetisk gåva – av Paulus kallad för ”gåvan att uttyda tungomål” (1 Kor 12:10). Den som får till sig detta tungotal upplever normalt sett att det är något speciellt med det som kommuniceras och som skiljer det från tungotalet som bönespråk. Det vanliga är sedan att den som har talat ut budskapet, alternativt någon annan i rummet, får en uttydning till det som har sagts. Ibland kan det faktiskt vara flera personer som får uttydningar, som innehållsmässigt brukar komplettera varandra.

När man läser litteratur om tungotalet är det vanligt att det beskrivs som något extatiskt. Om man med detta menar att det inte har blivit inlärt på samma sätt som andra språk eller färdigheter, kan detta vara en befogad beskrivning. Men det är samtidigt viktigt att säga att det normala är att den som talar i tungor styr när han eller hon ska börja eller sluta be på detta specifika sätt – precis som man kan börja eller sluta tala på ett annat språk.

Däremot är det alltså så att tungotalet fungerar frikopplat från intellektet. Det är inte inlärt, och vi styr inte dess specifika innehåll. På så sätt kan det vara en konkret hjälp att finna vilan i Gud snarare än i oss själva. Att inte behöva formulera våra böner på egen hand.

Faktum är att just detta kan vara en av de saker som står i vägen för tungotalet i våra liv. Att ta emot denna gåva är nämligen att göra avkall på sitt eget kontrollbehov. Och detta kan som bekant vara en utmaning för oss människor!

Särskilt tydligt blir det här när vi kommer till gåvan att uttyda profetiskt tungotal. Inte sällan är det nämligen så att uttydningen kommer i etapper. Vi behöver alltså tala ut det första vi har fått Herrens uppenbarelse om, innan vi får fortsättningen på budskapet. Här kallas vi därför att ta steg i tro, där vi får gå på det vi har fått i hopp om att fortsättningen ska komma längre fram.

Men det här är ju samtidigt rätt typiskt för den helige Ande: Han älskar att öva oss i beroende av honom själv. Så gott som alla Andens gåvor, i alla fall om vi ser till listan i Första Korinthierbrevet 12, har därför en profetisk dimension i sig; en dimension som gör oss beroende av den helige Andes ledning i nuet.

Paulus undervisning om tungotalet

Vad finner vi då för konkret undervisning om tungotalet i Nya testamentet? Ja, det beror på vad vi är ute efter. Om vi söker efter vittnesbörd om Andens dop och om hur tungotalet ges till individer eller grupper är det i första hand Apostlagärningarna vi hänvisas till (se Apg 2, 8, 10 och 19). Den mest systematiska undervisningen om tungotalets gåva finner vi däremot hos Paulus i Första Korinthierbrevet 14, och det är denna text jag här kommer att utgå ifrån.

Något som har vållat problem genom århundradena är att Paulus i detta kapitel kommer med så många kritiska anmärkningar till korinthiernas bruk av tungotalet. Ofta har detta tolkats som att Paulus skulle vara kritisk till gåvan som sådan. Men så kan det faktiskt inte vara. Paulus inleder själv med att slå fast att han gärna ser att alla talar i tungor (v 5). Lite senare skriver han att han själv talar mer i tungor än de alla (v 18). Vad han är ute efter kan därmed inte vara att hindra tungotalet, så mycket som att sätta in det i sitt rätta sammanhang. Paulus vill att nådegåvan som Gud har gett ska bli till maximal välsignelse för sina brukare.

Den positiva grundtonen sätts redan i kapitlets första vers: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva” (v 1). Den rimligaste slutsatsen av detta måste vara att den helige Andes gåvor inte är tänkt att ses som något valfritt tillägg i det kristna livet, utan är något för oss alla att söka.

Detta står dock inte i motsats till att de är nådegåvor. Det är alltså Gud själv som suveränt fördelar sina gåvor i församlingen (se 1 Kor 12:11). Men trots detta får vi alltså en tydlig uppmaning att sträcka oss efter dessa: ”Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då sådana som bygger upp församlingen så att ni har dem i överflöd” (v 12).

Om vi fortsätter att fokusera på tungotalet kan vi konstatera att ett kännetecken på denna gåva är att den i första hand är till för individen. ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud, för ingen förstår honom. Han talar hemligheter i sin ande” (v 2). Tungotalets viktigaste funktion är följaktligen att bygga upp den som ber i hans eller hennes egen gemenskap med Herren (jfr v 4). Även detta har ibland lyfts fram som negativt, eftersom den generella funktionen hos Andens gåvor är att bygga upp församlingen. Men när jag hör sådant brukar jag påpeka att en gemenskap som består av uppbyggda individer, rimligen också blir till välsignelse även för andra. Det ena utesluter inte det andra.

I vers 2 säger Paulus också något annat intressant, och det är att den som talar i tungor talar ”i sin ande”. Värt att notera är att han här syftar på är den mänskliga anden, inte på Guds Ande. Lite senare slår han också fast: ”om jag ber med tungomål så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt” (v 14).

Tungotalet är med andra ord inte – som andra språk – knutet till vår själ. I stället är det knutet till vår ande. Och då är vi tillbaka i den grundläggande skillnaden mellan tungotal och språk vi lär oss genom egen förkovran: de senare är knutna till vår själ, vårt intellekt, medan tungotalet är en gåva eller förmåga direkt från Gud.

Varför ska man tala i tungor?

Men vad är då poängen med att tala i tungor? Kan vi inte lika gärna be med vanliga ord? För Paulus är det tydligt att det här inte är antingen–eller utan både–och: ”Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet” (v 15). Och lite senare: ”Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra än tiotusen med tungomål” (v 19).

Vi är alltså tillbaka i frågan om tungotalet som en hjälp i vår bön. I Romarbrevet talar Paulus om att ”Anden [hjälper] oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26–27). Vad jag och många med mig tror är att det är denna ”Andens bön” inom oss som tungotalet sätter ord på. Tungotalets gåva låter bönen i våra hjärtan ”komma upp till ytan” genom att kanaliseras genom våra tungor och läppar.

Därmed inte sagt att denna typ av bön skulle vara mer andlig än annan bön. För det var ju på den punkten som korinthierna hade hamnat snett. De var så fascinerade av sin förmåga att med Guds hjälp tala ”änglars språk”, att de gav oproportionerligt mycket utrymme för tungotalet i sina gudstjänster. Därav Paulus ord om att i församlingen fokusera på det vanliga språket. ”Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd” (v 16–17).

Finns det då inte alls någon plats för bönebrus när vi samlas till gudstjänst? Detta tror jag är en felaktig slutsats av apostelns ord. ”Hindra inte tungomålstalandet”, skriver han dessutom i kapitlets slut (v 39). Min erfarenhet är att de som driver linjen att alla som har fått denna gåva ska vara tysta under gudstjänsterna gör det mest för att de känner sig besvärade över tungotalet som sådant. Paulus, å sin sida, verkar vara ute efter rätt proportioner och efter goda ordningar för församlingen i stort. Detta samtidigt som han talar i tungor så mycket han bara kan!

Vad vi behöver undvika är alltså att låta tungotalet dominera på ett oproportionerligt sätt, så att det tränger undan mångfalden i den kristna gudstjänsten. ”Hur ska det då vara, bröder?”, skriver Paulus. ”Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. Om någon talar tungomål får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon ska uttyda. Finns det ingen som uttyder ska tungomålstalaren vara tyst i församlingen och i stället tala för sig själv och för Gud” (v 26–28).

En generös tolkning av apostelns sista ord kan kanske vara att när vi talar ”för oss själva och för Gud” får det gärna höras även av våra grannar. Däremot bör inte den som leder bön i mikrofon använda tungotalet mer än styckvis, eller när församlingen går in i sång i Anden. Profetiskt tungotal bör vidare vara begränsat till några få tillfällen per möte, så att detta inte tar över predikans roll i gudstjänsten.

Men ärligt talat – när hade vi senast denna typ av problem i Sveriges kristenhet?

Det finns ännu mer att säga om tungotalet, både utifrån Första Korinthierbrevet 14 och andra bibeltexter. Men de här iakttagelserna kan kanske räcka för den här gången. Som sammanfattning vill jag säga följande: Låt oss vara fortsatt nyfikna på Andens manifestationer i våra liv! Låt oss följa apostelns uppmaning att söka de andliga gåvorna. Och låt oss inte hindra tungotalet – det är en bönens ström till uppbyggelse för oss själva, och därmed också för församlingen i stort.

Som Jesu bror Judas formulerar det hela: ”Men ni, mina älskade, ska bygga upp er själva på er allra heligaste tro och be i den helige Ande” (Jud v 20).

Olof Edsinger

[1] Thomas Foster, The Baptism in the Holy Spirit – How you can receive now!, Acacia Press 1985.

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Teologi & Ledarskap nr 3 2022

I klassisk luthersk teologi brukar man tala om tre olika fronter för den andliga kampen: köttet (vår egen fallna natur), världen (den gudsfrånvända kulturen/samhällsordningen) och den Onde. De första av dessa fronter tänker jag inte uppehålla mig vid här, helt enkelt för att det i de flesta kristna sammanhang är betydligt vanligare att man undervisar om dessa än om kampen mot den Onde.

Samtidigt vill jag säga att det faktum att jag här uppmärksammar djävulen och det onda inte ska tolkas som att jag vill tillmäta dessa makter någon överdriven betydelse. Som kristna står vi på den segrande sidan, och vare sig rädsla eller modlöshet är motiverade i vårt möte med fienden! Både innan, under och efter den andliga kampen får vi därför tacka och lovsjunga vår Herre, och vi får leva i den kärlek, glädje och frid som hans Ande vill väcka hos oss.

Några grundtankar som jag tror är bibliska, och som kan vara bra att bära med sig när man talar om dessa frågor är:

• Det finns en personlig ond makt som på olika sätt vill förstöra det goda som Gud gör och har gjort (Ef 6:12, Joh 10:10).
• Det står en andlig kamp om varje människas själ (2 Kor 4:4, 1 Pet 5:8, Upp 12:11). Djävulen vill skilja människan från sin Skapare, medan Gud vill ha en personlig relation till oss var och en genom Jesus Kristus.
• Överallt där Gud verkar kan vi också förvänta oss en intensifiering i den andliga kampen (jfr 1 Kor 16:9).
• Genom bön, enhet och Ordets förkunnelse kan vi påverka de andliga skeendena och avvända andliga attacker (Ef 6:18, Jak 4:7).
• Vårt huvudvapen i den andliga kampen är uppenbarelsen i Guds Ord (Ef 6:17).
• Andliga attacker tar sig oftast uttryck som till en början mest ser ut som olyckliga men slumpartade händelser. Typ: tekniken strular, bilen startar inte, man glömmer något man aldrig brukar glömma, man blir på dåligt humör utan synbar anledning, det uppstår fnurror i relationer … Ju mer erfarenhet vi har och ju starkare vår urskillningsgåva är (se 1 Kor 12:10), desto lättare får vi att se vad som är vad i detta.
• Djävulen är en mästare på att söndra och splittra. Ett av de viktigaste vapnen i den andliga kampen är därför de kristnas enhet. När vi i församlingen, ett läger eller någon annan kristen verksamhet står enade i vår vision och när jämförelsesjuka och konkurrenstänkande har fått ge vika, kan den viktigaste kampen ofta sägas vara vunnen.
• Även saker som har med vår sinnesstämning att göra kan vara kopplat till den andliga kampen. Djävulen vill på olika sätt försöka skrämma oss, ta bort vår frimodighet, få oss att tvivla på vår identitet i Kristus etc. I andra lägen kan vi drabbas av en orimligt stor trötthet eller nedstämdhet, uppleva det ovanligt svårt att be etc. Återigen: inget av detta behöver självklart vara en del av den andliga kampen, men vi bör ändå vara uppmärksamma på oss själva, så att vi inte låter oss styras av känslor eller attityder som vi inte skulle behöva vara styrda av.
• Att ignorera den andliga kampen är detsamma som att göra sig ännu mer sårbar för fiendens attacker (jfr Matt 10:16). Samtidigt leder det lätt fel att alltför mycket betona denna del av det kristna livet (jfr Luk 10:20). Huvudbetoningen i vår bön bör därför alltid vara Jesus, hans seger och hans herravälde.
• För det mesta är det fullt tillräckligt att be om Guds beskydd och proklamera Jesu herravälde. Gärna i form av en lovsång. Men ibland kallar Gud oss till en tydligare ”konfrontation” i vårt sätt att be. Ett generellt råd är att i sådana lägen ägna mer tid åt att ”binda” fienden än att ”angripa” honom. Alltså: likt Jesus kan vi visserligen ibland behöva säga: ”Gå din väg, Satan” (se Matt 4:10), men för det mesta är det ännu mer naturligt att be: ”Vi binder otro/förvirring/lögn (etc) i Jesu namn”.
• Eftersom vi gör olika bedömningar i frågor som rör den andliga kampen är det viktigt att vi är ödmjuka inför varandras tolkningar. Det som någon uppfattar som en andlig attack kan av en annan uppfattas som helt neutralt. Därför behöver vi både respektera det faktum att något kan vara sant även om man själv inte ”känner” det, och att alla som är närvarande inte behöver vara lika aktiva i den kampbön som Gud kan tänkas lägga på någon eller några personers hjärta.

Hur kan man då, rent konkret, hantera den andliga kampen? Ja, om detta finns det förstås mycket att säga. Men några viktiga nycklar för den som står i någon form av kristet arbete tror jag kan vara:

• Vårda era relationer.
• Lev i förlåtelsen – både till Gud och till varandra.
• Be tillsammans.
• Be om Guds beskydd inför varje ny dag, och särskilt inför mer offensiva och/eller utåtriktade satsningar.
• Var uppmärksamma så att ni täcker upp för varandra och hjälper varandra att tänka och fatta beslut i pressade situationer, så att inte stress eller dåligt humör leder till oöverlagda beslut.
• Sov/vila och ät när ni behöver detta!

Mer komplicerat än så här tror jag ofta inte att det behöver vara. Ytterligare en dimension kring den andliga kampen öppnar sig dock när man börjar tala om den mer konfronterande typen av bön. Alltså kampbönen eller den andliga krigföringen. Detta är ett spännande ämne som jag fördjupar mig i på annan plats här på nyreformation.se.

För en muntlig undervisning på detta tema, se följande lektion från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår:

Det vore fel att säga att Nya testamentet innehåller någon tydlig uppmaning om att fasta. Men Jesus tycks ändå ha tagit för givet att detta skulle ske. I sin bergspredikan uttrycker han sig med orden: ”När ni fastar …” (Matt 6:16). Senare i samma evangelium talar han om tiden då ”brudgummen” – alltså han själv – ska tas ifrån lärjungarna. Då, säger han, ”kommer de att fasta” (Matt 9:15). Fastan förutsätts alltså som något naturligt för oss som tillhör Kristus.

I den tidiga kyrkan ledde detta till en tradition att både onsdagen och fredagen blev avskilda som särskilda fastedagar. Detta i åminnelse av den dag då Jesus blev förrådd och den dag då han blev korsfäst. På 300-talet infördes traditionen med en fasteperiod under 40 dagar före påsken (6 veckor minus söndagarna).

Vad har då fastan för syfte? Vilken är dess funktion? Personligen tror jag att vi ska akta oss för att tala om fastan som ett mål i sig. Visserligen är det knappast fel att betrakta fastan som sådan som en form av bön. Men i första hand tror jag ändå att den ska betraktas som ett medel. Genom att vi avstår från något som är viktigt för oss får vi helt enkelt hjälp att sätta andra saker i fokus. I första hand då Gud och hans vilja. Den bibliska fastan är ett hjälpmedel till att gallra i våra liv, genom att den hänvisar oss från den ”goda mångfalden” till den ”saliga enfalden”.

Detta, i sin tur, innebär att fasta inte behöver inskränka sig till matens område. Fastan är en hjälp att dra en gräns för sådant som riskerar få för stort inflytande över våra liv; gudagivna behov som i en fallen värld riskerar att omvandlas till osunda begär. I vår egen tid innebär detta att en fasteperiod kan vara detsamma som ett avbrott från exempelvis TV, internet eller iPod. Men naturligtvis också från våra mer ”fysiska” behov, såsom mat, efterrätt eller godis. Både i Gamla och Nya testamentet talas det även om möjligheten att avstå från sex (jfr 1 Kor 7:5).

Både i Bibeln och den kristna traditionen talas det om flera olika varianter eller tidslängder på fastan. Det finns total fasta, som alltså innebär att man även avstår från dryck. En sådan fasta får maximalt pågå i tre dagar (jfr Ester 4:16; Apg 9:9). Vanligare är då normal fasta, som innebär att för en tid avstå från fast föda (jfr Matt 4:2). Bibeln talar även om en partiell fasta, som innebär att avstå från exempelvis kött, alkohol eller efterrätt (jfr Dan 10:3). Även tidsmässigt finns förstås ett stort antal tänkbara varianter – alltifrån att avstå från ett mål mat till maximalt 40 dagar. Om fastan avser annat än mat är det inget som hindrar att fastan pågår under ännu längre tid.

När EFS nu utmanar rörelsen till en gemensam period av bön och fasta står naturligtvis alla dessa möjligheter till buds. Bibeln talar flera gånger om en kollektiv fasta, vilket då ger en möjligheten att gemensamt ödmjuka sig inför Herren (se 3 Mos 16:29; Joel 2:15 m fl). I Nya testamentet tillämpas fastan också inför viktiga beslut (se Apg 13:2; 14:23), samt i den andliga kampen (se Mark 9:29 med not). Utrymmet för att upptäcka ytterligare dimensionen av fastans möjligheter är säkert stora. För att avsluta med ett citat av Martin Luther: ”Det var inte Kristi avsikt att tillbakavisa eller förakta fastan … det var hans avsikt att återinföra den sanna fastan.”

Anfäktelse

Anfäktelse är en naturlig del av varje kristen människas erfarenhet. Det är helt enkelt de tankar, känslor och erfarenheter som kommer i vår väg och som har det gemensamt att de vill ta vår frimodighet och frälsningsglädje ifrån oss. Det kan vara tankar om att inte duga, att inte passa in eller att vara en så stor syndare att Gud inte kan förlåta en. Det kan vara tvivel eller depression eller andligt mörker. Det kan vara fruktan eller mardrömmar eller självmordstankar.

Jag säger absolut inte att det alltid finns en demonisk koppling till denna typ av tankar och känslor. Däremot kan man säga att det är en del av vår kristna mognad att lära oss känna igen vad som faktiskt har den Onde som avsändare, och vad vi bara ska härda ut eller kanske snarare vifta bort. När vi väl upplever att vi är under attack från den Onde får vi dock tala ut att han är avslöjad och säga: ”Håll dig på din plats, Satan! Ge dig iväg! Du har ingenting med mig och mitt liv att göra!” Alltså i grunden det som var temat för den första artikeln i denna serie.

Lätt demonisering

Nästa nivå av demonisk påverkan är vad man brukar kalla för lätt demonisering eller bundenhet. Bundenhet kan handla om en mängd olika saker, men i detta fall syftar jag alltså på bundenhet som har med demonisk aktivitet att göra. Det handlar helt enkelt om en situation där en ond ande har fått ett fäste i en människas liv, så att den på något sätt har fått en möjlighet att sätta sin prägel på hans eller hennes tankar och känslor.

Själv brukar jag ibland använda en bild för detta av en demon som ”klamrar sig fast” på en människas rygg. Den är inte i människan, men den sitter ändå fast på henne, och blir på så sätt till en börda som hon tydligt kan känna konsekvenserna av. Denna typ av bundenhet har jag personlig erfarenhet av, och den kan drabba också den som är kristen. Detta i skarp kontrast till nästa nivå av demonisk påverkan.

Svår demonisering

Den tredje nivån av demonisk påverkan är det som man ibland brukar kalla för besättelse. Det vi då syftar på är det tillstånd som inträffar när en ond ande har tagit sin boning i en annan människas ande, och på så sätt lever i symbios med hans/hennes själ. Viktigt att notera är dock att uttrycket ”besättelse” aldrig förekommer i Bibeln – i stället är det alltid det grekiska ordet daimonizomai, demonisering, som används.

De vanligaste orsakerna till att en människa blir besatt är att hon själv har varit inblandad i något ockult, men det finns också exempel på att övergrepp, chockupplevelser eller liknande kan fungera som ”portar” in i våra liv – portar som den Onde i sin feghet tar tillfället i akt att utnyttja.

Oavsett om det handlar om lätt eller svår demonisering är det faktiskt ungefär samma tillvägagångssätt som krävs för att bli fri. Som avslutning på denna artikel vill jag därför ge en kortfattad checklista för hur ett förbönssamtal med befrielsetjänst kan vara uppbyggt.

• Det första som behöver sägas är att denna typ av bön förutsätter att vi har den drabbade personens fulla samtycke. Det är ingen idé att försöka be för en människa som inte själv vill bli fri! (Jfr Matt 12:43-45.)
• För det andra är det en god princip att alltid vara flera personer närvarande. Någon av dessa bör om möjligt ha lite större erfarenhet av denna typ av bön. Pga befrielsetjänstens speciella natur är det också bra om man har klartecken från sin lokala präst eller pastor – att man hedrar det andliga ledarskap som man står under.
• Innan man går in i själva förbönssamtalet bör man be om blodets beskydd både över sig själv och alla som är närvarande. Befrielsetjänsten är inte någon lek!
• Därefter får man uppmana personen man ska be för att avsäga sig alla de saker som han/hon har gjort, alternativt blivit utsatt för, som kan verka som fästen eller öppningar för det onda. Det kan handla om anden i glaset, astrologi, spådom, ordensväsende, övergrepp etc.
• Uppmana personen att be om förlåtelse för sina egna, och i förekommande fall familjens/släktens, synder. Om problemet har uppstått genom andra människors synd behöver personen även förlåta dem.
• Be formellt: ”På Herren Jesu Kristi uppdrag tillsäger jag dig syndernas förlåtelse.”
• Inled befrielsebönen. Börja med att klippa de orättfärdiga själsband* som kan ha uppstått till dem som har varit med och bidragit till det demoniska inflytandet. T ex negativa bidningar till en person som har dragit in en i något ockult. Gå sedan emot de makter som kan tänkas vara närvarande. Be om Guds vägledning i bönen. Tala inte så mycket om Satan eller demoner, utan tala till de uttryck som problemen har tagit sig: ”Gå mörker”, ”gå ångest” osv. Be med öppna ögon så att ni ser vad som händer, och fortsätt bönen tills alla yttre manifestationer har upphört.
• Be att Guds Ande ska fylla den ni har bett för. Sjung en lovsång där ni tillsammans upphöjer Jesu namn.

Ungefär så här kan alltså ett förbönssamtal gå till. Räkna med att ni behöver åtminstone ett par timmar för en sån här behandling! Och tro inte att du är fullärd bara för att du har läst igenom denna enkla checklista. Jag har skrivit ned den för att ge en bild av hur befrielsetjänsten fungerar, men det finns mycket mer att säga och lära.

Om du vill läsa mer om de saker jag har tagit upp kan du förslagsvis beställa den katolska förebedjaren Francis MacNutts bok Deliverance from Evil Spirits. A Practical Manual (pocketutgåva på Chosen Books 2009). Även David Pytches bok Kom, helige Ande! (HFs förlag 1990) och John Wimbers Helandets kraft (Libris, andra upplagan 2002) innehåller instruktiva kapitel i ämnet. Självklart kan du också höra av dig till mig om du har någon specifik fråga!

*) Ett själsband är ett osynligt band som vi kan ha till en annan människa, och som i varierande grad kan involvera både vår ande, själ och kropp. Goda själsband är sådana som vi naturligt har till exempelvis våra föräldrar eller vår man/hustru. Orättfärdiga själsband uppstår i relationer där andra människor har utövat en felaktig kontroll över oss, eller där de har varit delaktiga i något som fått en negativ inverkan på våra liv.

”Jag undrar nu, ska man, och isåfall hur, be för huset och de som bor där? Kan vilken kristen som helst be för såna här saker, dvs yoga och de andemakter som kan vara inblandade, eller ska man känna någon speciell kallelse för det? Tänker att det ju är andemakter inblandade och att man borde veta vad man gör isåfall, för att det inte ska gå åt motsatt håll. … Vi har ju auktoritet i Jesu namn men det kan kännas som när det kommer till demoninfluerade saker som ockultism och liknande, att man borde vara mer ”insatt” så man verkligen vet vad man gör, då det verkligen är mörkrets makter som är inblandade. Känns som om man inte kan vara vacklande då, utan måste stå stadigt i tron och sin relation till Gud, att man annars inte är stark nog. Vet att det är nåd allting men det kan kännas så. Är det så?”

Orden i hennes mail fick mig att reflektera vidare, och jag inser att det är väldigt sällan som vi brukar prata om den här typen av frågor. Framför allt tror jag att det är få av Sveriges kristna som har koll på vilka olika typer av bön som vi, med bibelordet som grund, kan engagera oss i i den andliga kampen. I den här artikeln ska jag därför försöka beskriva tre olika typer av bön, varav vissa bör vara naturliga för varje kristen människa att be, medan andra enligt min mening inte är varje troendes sak att ägna sig åt.

I min första artikel beskrev jag ju en form av bön som vi har lärt oss av Jesus själv, nämligen att – när djävulen försöker komma åt oss genom sina anklagelser och lögner – helt enkelt tala till den Onde och säga: ”Gå bort, Satan!” Detta skulle i praktiken kunna kvala in som en fjärde typ av kristen kampbön. Men om vi här håller oss till bön som går emot sådant som vänds emot inte oss själva utan någon annan (eller ett helt sammanhang av människor) så tror jag ändå att vi kan begränsa oss till tre distinkta typer av bön, nämligen att binda, bryta respektive utmana den Onde. Jag tar dem i tur och ordning.

Binda

På flera ställen i evangelierna talar Jesus om att vi som kristna har fått del av vad man brukar kalla för binde- och lösenycklarna. I sitt församlingstal säger han exempelvis:

”Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen” (Matt 18:18).

I första hand handlar de här orden om hur vi som lärjungar till Jesus har blivit kallade att praktisera förlåtelsen. Kyrkan förvaltar ett budskap som, om det tas emot, får bli till frälsning och befrielse för dem som får del av det, men som om det förkastas leder till fördömelse.

Men binde- och lösenycklarna är också något som kan praktiseras i samband med den andliga kampen. Det kan handla om situationer där vi upplever att det är krafter som står emot oss som inte bara är mänskliga, eller där vi under bön upplever hur Gud talar till oss om en andemakt som har blivit utmanade av det vi ägnar oss åt. I dessa situationer har vi blivit bemyndigade att i bön gå in och binda dessa makter. Att helt enkelt tala ut i bönen att ”vi binder förvirringens ande i Jesu namn”, ”vi binder lögnens ande i Jesu namn” etc. Eller, om vi inte har fått någon specifik andemakt uppenbarad för oss: ”Vi binder de makter som reser sig upp mot det som Gud vill göra här i kväll.”

När vi ber denna typ av bön gör vi det med förvissningen att vi som kristna har fått mandatet och auktoriteten att gå emot det som djävulen vill göra för att förstöra Guds verk. Samtidigt behöver vi ha klart för oss att vi, när vi ber på detta sätt, inte permanent kastar ut dessa makter från den plats där vi befinner oss. Snarare kan man säga att vi för en kortare tid ”bakbinder” dem. Vi bjuder helt enkelt Guds Ande att temporärt koppla sitt grepp på det onda, så att det passiviseras under den tid som vi är där för att verka, t ex fira en gudstjänst eller be för en person som står under onda andars inflytande.

Bryta

Den andra typen av bön som vi kan ha anledning att be i konfrontationen med det onda handlar om att bryta. Här rör det sig i första hand om andemakter – eller ett mänskligt inflytande med andliga konsekvenser, gränserna är inte alltid tydliga – som på ett eller annat sätt har lagt sig som ett ”ok” eller ett andligt töcken över en människa eller ett sammanhang. Det kan röra sig om förkastelse/fördömelse som ligger som en våt filt över en viss person, eller om tankebyggnader som kontrollerar hennes sätt att tänka om sig själv eller om Guds möjligheter i och genom henne. Det kan även handla om s k andliga fästen, alltså osynliga portar eller brohuvuden in i våra liv, som på ett eller annat sätt har blivit till öppningar för den Ondes inflytande.

Det vi gör när vi får uppenbarelse om denna typ av osynliga bördor är alltså att vi i bön går in och bryta dem. Och det bibelstöd vi då får hänvisa till är bl a Paulus ord:

”Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus och är beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga.” (2 Kor 10:3-6)

Särskilt när vi ber om dessa saker över en enskild individ kan vi behöva hantera också det som har gjort personen i fråga öppen för den Ondes – eller en annan människas – påverkan. Det kan finnas saker att be om förlåtelse för eller att avsäga sig. Men grunden är ändå att vi, när vi har gjort detta och fått uppenbarelse över vilka krafter vi har att konfrontera, får gå in och i bön bryta detta inflytande. Inte på något lättvindigt sätt, men med en frimodighet i att Jesus själv kom hit till jorden med programförklaringen: ”Herrens Ande … har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19).

Tillämpning på frågorna om yogaklasserna

Om vi nu vänder tillbaka till frågorna som tjejen i min församling skrev till mig, gav jag som mitt första råd att hon skulle tillämpa den första (och möjligen också den andra) av de typer av bön som vi nu har varit inne på. Mitt råd blev helt enkelt att i bön binda de makter som har fått tillträde till hennes grannskap genom den verksamhet som bedrevs i lokalen i fråga. Typ att varje morgon be: ”Jag binder varje ande som har fått tillträde genom yogaklasserna i Jesu namn.” Eller ännu mer konkret (eftersom det var kundaliniyoga det handlade om): ”Jag binder de kundalinikrafter som har frisläppts genom yogaklasserna i Jesu namn.” Jag föreslog också att hon skulle be och sjunga lovsång i anslutning till det hus där yogan pågick.

Observera att detta inte är detsamma som att ”driva ut” dessa andemakter ur grannskapet. Rent krasst tror jag faktiskt inte att detta ens skulle vara möjligt, så länge som det finns andra människor som aktivt bjuder in samma makter till platsen. På denna punkt är nämligen Gud och djävulen lika: det som en människa genom sitt fria val har tagit ställning för, kan inte en annan människa upphäva eller ta tillbaka i hennes ställe (jfr Matt 12:43-45).

Samtidigt ställde jag en fråga till tjejen som jag generellt tror är väldigt viktig: Varför tror du att du över huvud taget ska engagera dig i bönekamp för detta? Bakgrunden till denna fråga är att det finns oändligt mycket ondska i den här världen, och att det därför finns en risk att vi som kristna börjar ägna en massa tid åt att motarbeta det onda varhelst det visar sig – med följden att vi förlorar fokus och energi från alla de positiva saker som vi är kallade att ägna oss åt. Vi springer helt enkelt runt och släcker en massa småbränder, i stället för att ägna oss åt det stora och viktiga ärende som vi från början har blivit kallade till.

Svaret från min församlingsmedlem var i alla fall att hon helt enkelt ville sitt grannskap väl, och att det var därför som hon ville be på detta sätt. Fair enough, sa jag. Men samtidigt avrådde jag henne å det bestämdaste från den sista typen av kampbön, nämligen de som handlar om att aktivt utmana de onda andarna.

Konfrontera

Med ”konfrontera” menar jag den typ av bön där jag formulerar mig så att jag på ett konkret sätt utmanar de onda andarna. Där jag talar till en andlig makt att ”jag utmanar dig i Jesu namn” eller ”jag befaller dig att lämna den här platsen i Jesu namn”. Som jag kommer att ta upp i min tredje artikel kan det absolut vara OK att be denna typ av bön som en del av befrielsetjänsten, alltså när jag ber för en annan människa som är plågad av en ond ande. Men när vi utmanar de makter som utövar ett inflytande över ett visst sammanhang, en viss plats eller en hel stad**, är det en delvis annan sak. Då ger vi oss nämligen in i en ganska avancerad övning – en övning där min församlingsmedlems reflektion är helt och hållet befogad: ”Vi har ju auktoritet i Jesu namn men det kan kännas som när det kommer till demoninfluerade saker som ockultism och liknande, att man borde vara mer ’insatt’ så man verkligen vet vad man gör …”

Den stora frågan som jag ser det är i och för sig inte hur ”insatta” vi är när vi ber denna typ av bön – även om en viss kunskap och erfarenhet alltid är till hjälp när det gäller saker som dessa. Den stora frågan är i stället vilket mandat vi har bakom bönen. Om vi av Gud har fått en kallelse och ett uppdrag att utföra en viss uppgift, och vi i denna uppgift kommer i kontakt med en viss andemakt – då är det troligt att vi också har fått mandatet att på ett konkret sätt utmana denna. Särskilt om vi på ett konkret sätt har blivit avskiljda för det uppdrag vi står i, t ex att vi är huvudledare på ett läger eller föreståndare/präst i en lokal församling. Eller ännu tydligare: att vi har en nationell kallelse, alltså ett ledarskap med konsekvenser för ett helt samfund eller en nation. Men vi ska ändå inte be denna typ av bön utan att först fråga om klartecken från Herren själv. Om vi på eget initiativ väljer att be på detta sätt kan det nämligen hända precis det som tjejen skrev: det kan ”gå åt motsatt håll” – eller, i klartext, vi kan få en smäll tillbaka.***

Detta betyder förstås inte att Jesus inte skulle vara starkare än de andliga makterna. Men det betyder att alla människor inte i alla lägen har mandat att konfrontera det onda på vilket sätt som helst. För att lära oss att avgöra vad som är vad, och när det är rätt tid att be vilken typ av bön, får vi därför gå i den helige Andes skola. Genom övning, bön och genom att gå sida vid sida med människor med en erfarenhet i dessa ting får vi öva upp både vår andliga känslighet och vår skärpa i bönen.

Det är också därför som jag har velat sätta samman den här artikelserien, trots att jag vet att det är ett svårt ämne jag har gett mig i kast med. Jag är väl medveten om att man i så här korta artiklar inte kan ge någon uttömmande undervisning om den andliga kampbönen, men förhoppningsvis kan jag ändå få skilda några viktiga steg mot en djupare förståelse av hur konfrontationen med det onda i dess olika skepnader kan se ut.

*) Yoga betyder förening av kropp, sinne och själ, och betecknar en samling andliga och kroppsliga tekniker med ursprung i Indien med omnejd. I Västvärlden brukar yogan ofta lyftas fram som en andligt sett ”neutral” form av träning, men bakom de olika teknikerna döljer sig en ganska avancerad andlig världsbild, vilket gör att de kan vara problematiska ur ett kristet perspektiv. Åsikterna om hur ”farlig” yogan är går dock isär bland kristna.

**) För bibliska exempel på s k territoriella andemakter, se Dan 10:13, 20 och Mark 5:10.

***) För bibliska exempel på detta tänkande, se Apg 19:13-20 och Jud v 9.

När vi däremot kommer i en situation där vi verkligen har med den Onde att göra ska vi inte tveka att agera. I stället får vi ta Jesus som föredöme och konfrontera det onda. Här tänker jag att skildringen av Jesu möte med Satan i öknen är en av våra viktigaste källor till kunskap om hur en sådan bönekamp kan gå till. I Matt 4:1-11 kan vi läsa följande:

1 Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen. 2 Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han till sist hungrig. 3 Då kom frestaren fram och sade till honom: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” 4 Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” 5 Sedan tog djävulen honom till den heliga staden och ställde honom på tempelmurens utsprång 6 och sade: ”Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.” 7 Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud.” 8 Därefter tog djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet. 9 Och han sade: ”Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig.” 10 Då sade Jesus till honom: ”Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” 11 Då lämnade djävulen honom, och se, änglar trädde fram och tjänade honom.

Det finns mycket man kan säga om den här texten. En första iakttagelse är att det är den helige Ande som leder in Jesus i den frestelsekamp som skildras. Bibeln är tydlig med att Gud själv aldrig frestar oss (se Jak 1:13-14), men han är samtidigt expert på att använda också sådant som är negativt för att forma oss och hjälpa oss att växa i vår tro. Skildringen av hur Jesus blir frestad i öknen är ett tydligt exempel på detta.

En andra iakttagelse är att djävulen verkligen har makt. Han säger till Jesus att han kan få ”alla riken i världen och deras härlighet” om han bara ”faller ner och tillber” honom. Och värt att notera är att Jesus inte protesterar mot detta erbjudande! I ett annat sammanhang talar han om Satan som ”denna världens furste” (se Joh 14:30), och i detta ligger just ett erkännande av att den Onde har blivit herre över den fallna skapelsen. Han har tagit över det mandat att ”råda” över Guds skapelse som från början var givet åt oss människor, men som vi lämnade ifrån oss när vi valde att lyssna till Ormen i stället för till Gud (se 1 Mos 3).

Därför kan vi också se i Bibeln – och inte minst i just denna text – att segern över den Onde ligger i att gå emot det som var Adams och Evas stora snedsteg. Som svar på djävulens förrädiska erbjudanden väljer Jesus nämligen att hela tiden att hänvisa till uppenbarelsen i Guds ord. Det är i Ordet som vi finner kraften till att besegra den Onde, och precis samma sak gäller för dig och mig i dag: När vi konfronteras med djävulen och hans lögner får vi gå emot dem genom att hänvisa direkt till Guds ord och löften. Precis som Jesus får vi säga: ”Gå bort, Satan!” , och vi får citera löften som:

”Han som är i er är större än han som är i världen.” (1 Joh 4:4)

”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” (2 Tim 1:7)

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:38-39)

”Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, [skall] ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:7)

En sisa iakttagelse kan vara att när Jesus börjar citera Bibeln för djävulen, då gör den Onde samma sak! Djävulen är inte främmande för innehållet i Guds ord – tvärtom kan han Bibeln bättre än många av oss kristna. Problemet är bara att han som ”lögnens fader” (se Joh 8:44) förvränger det som Gud har sagt för att tjäna sina egna syften – för att få oss människor på fall. Mot denna bakgrund blir det tydligt att det ligger ett stort andligt beskydd i att som kristen vara förtrogen med sin Bibel. Bara då kan vi i grunden genomskåda det som är djävulens lögner och bländverk. Bara då kan vi gå verkligt segerrika ur den andliga kampen.

There is a world of a difference between your personal prayer life, worship, and intercession.

What I label personal prayer life, has a few major focuses.
Firstly, you pray to nurture and grow your personal relationship with the Lord. This is the intimate place where you and the Lord talk together and enjoy fellowship. Sometimes silence is involved.
Secondly, this is when you pray for personal needs, or the needs of your family, your friends, your church, or missions you are engaged in, or care about.
Typically for this kind of prayer, it flows with association. You are reminded of different things as you pray, and so you mention them to the Lord.
Thirdly, this is a place where you reflect on your spiritual life and of the things of the Kingdom. Issues from your bible-reading or a sermon may be involved, and you pray to connect those truths to your personal practical life.
More often than not, the different topics run through your prayers quite rapidly. Sometimes you pray as you are reminded of these things, and it may happen on the bus or in the shower. Sometimes you have set aside time for this, and regularly sit down to pray. And sometimes you pray with your spouse, your children, your friends, or members of your church.
There is generally a close connection between this kind of prayer and your personal life, which is why I name it personal prayer life. In many ways it is your life line with the Lord, where dependence and friendship are forged.

What I label worship may also have different focuses.
Basically worship has one direction: from the believer towards God.
This is where you lift up his name, and give him the glory he is due. You can do this through agreeing out loud with truths about God in his word. Those truths can also be set to music, and so you can sing them out, alone or together with fellow believers. This also means that you may listen to worship music, and agree with the lyrics in your heart, and in this way lift your heart to the Lord inspired by some worship leader or band.
When worship is on its purest, the “I” or “we” are absent. It is all about the Lord, with no focus on myself, my position or my needs. Not even the word “my” as in “my Lord” is present. This is probably why you find some lyrics to be a better vehicle for worship than others.
Worship also takes place when you proclaim the Lord’s name and glory out loud, opposed to powers and principalities whose intention it is to rob God of his glory, or man’s tendency to ridicule God or to replace him by human philosophy and unbelief.
Similarly worship also takes place when you choose God’s ways over your own will in practical life, in the work place, in your marriage, or your dealings with friends and neighbors.
Praise music in not worship – at its best it is only the sound of worship.
Worship is a matter of the heart.

Intercession is work.
It is a task for the mature, the strong, and for the enduring. It is a task for the long haul.
Living in a time in history where physical exercise has become a sign of a successful life, it amazes me that so many believers think that strength can be achieved effortlessly. To get a body of defined muscle and endurance, you spend hours upon hours exercising. It will cost time, energy, will-power, being goal-oriented, and you will have to endure pain.
To me it seems that so many hold the opinion that intercession is supposed to be fun. For most of us it is not. On the other hand, it is very rewarding and highly meaningful. Intercession has many traits that can be compared with building a huge brick building.
It is a skill. The people in charge must know what they are doing, while others can act on instruction.
It can be poorly built, out of plum and an eyesore, or it can be beautiful and a joy to watch. You can read the skills of the mason from the result.
It is definitely better to be a crew than to do it alone.
It takes time, a lot of time.
You lay one brick. Then you lay another one. Then yet one. It is tiresome, to the border of boring, unless you understand what you are building, and have the result in mind.
Leave it to weather and coincidence, and it will crumble and probably not present the planned result. Strong bodies and discipline provide a better result. And yet, bodies are strengthened through the work, and so is discipline, given endurance.

The point I am trying to make, is that intercession takes training, understanding, and will-power. Those who come to the task bringing those qualities, will develop the ability to stand the distance. The others will dwindle, show a lot of start-ups, and few follow-throughs.

In the following I will suggest a few techniques to help.

First you need to understand that intercession moves the hand of God. Some have the idea that if they intercede for their visions and needs, things will happen. Many of them have been disappointed.
Intercession cannot be based on our needs and ideas – such a starting point will put us at the mercy of coincidence. If we happen to light upon God’s will, thing will evolve. If not, most probably nothing will happen. We will then be witnesses of our own effort, but not of God’s intervention. This is void.
Your first question therefor needs to be what God wants. You need to see things from his point of view. When you do, you have the most amazing starting point for your endeavor. You have the promises both of being heard, but also of receiving answers to your prayers. This does not indicate that things will be easy. The most important things very often demand the most from us, and very often it takes both time and is hard work. Seeing God’s will unfold before our eyes, however, is among the most rewarding experiences in life.

Practically, when you come together for intercession, I would suggest that you rise to your feet and walk about. I have a rule saying that everyone needs to be on their feet when we start, but can sit down whenever they choose to do so. By rising to our feet we tell our brain that we are ready for effort, and it helps us getting started. There is nothing spiritual in being on your feet, beside the fact that you start working. I personally find it better to be on my feet throughout the whole process – it helps me going. Most of this is habit. Once you challenge your previous habit, a new one can come into place. So choose one that helps.

Before intercession starts, agree on a few things.
Speak out loud what you are actually praying for, so that everyone is on the same page, regardless of whether the group is already informed or not. Doing this places the work at hand in focus.

The important issues need to be prayed through over time. So you meet again and again to pray for the same thing. For how long? Until you see the prayer has been answered!

Do not talk away the time, or get involved in fellowship or worship. If you have come together for intercession, then intercede. Throw yourself into work!

Take turns praying, and never let silence last. There is nothing spiritual in keeping sound flowing, but it functions as a support system. You help each other staying focused and keeping momentum by taking turns. Do not wait for someone to take initiative – be eager to link your prayer to the previous one.

Each individual should not pray for a long time, covering different issues. Keep your prayers in the shorter category, and rather continue a little bit later. So what is a long and a short prayer? There is no rule, but a prayer that lasts for more than 3-5 minutes feels more like a sermon. The others in the group have a tendency to retract to silent prayer when this happens. Then you get parallel prayer. This means that a number of people pray simultaneously, several under their breath, instead of forming a unity where one person at the time words a common prayer, and the rest supports and encourages the intercessor all the way through. Pray together, not separately in the same room!

If you speak in tongues, use is constantly under your breath and out loud. If you do not, I submit to you to ask for this gift in your devotional time. You could also have someone pray for you in a different setting. Praying in tongues is a huge asset in intercessory work.

Develop an understanding that praying for an issue has many facets. It goes without saying that if you gather to intercede for something on God’s heart, it is not explored in one sentence or one prayer. It is multifaceted, and there are much to be prayed about. So take hold of the issue, and keep it in focus for as long as it takes. The more crucial the issue is, the longer it will take to pray things through. Do not take it lightly, but twist and turn it, explore it, develop it, attack it from all conceivable angles. This does not come to you easily – you need to practice to get into it.

Be patient. It takes time to develop the skills needed to remain interceding over time, but it is a skill well worth learning. Try to keep the image of building muscle in your mind. To do this you need repetition and you need resistance. The more you feel that this is demanding, the more you actually build “your intercessory muscle”.

Intercessors are collaborators with God, and their most vital work is invisible. They struggle to prepare ground for the work of the Spirit. They dig foundations and make them firm. They are rarely rewarded, apart from seeing how the will of God slowly builds in the physical world. Retrospect they know that they have been part of his work, but they also understand that he is the initiator and finisher. They develop an understanding of God’s timetable, and how different it is from man’s. And so they train endurance.

Strive to make your intercessory language active. By this I mean using the active tenses of the verb, but also maintaining an understanding of the believer as an active partner with God in spiritual life.

“Make us pray!” sounds spiritual, but is actually not. The passive construction of the sentence reveals that you do not understand that you are responsible. The Lord has told you to pray, and so you do it.

“Give us strength and we will do your will!” sounds active, but the sentence presents us as passive until we have received strength. It is also conditional. What if God chooses not to give you the strength you ask for, does that mean that you are exempt from doing his will? It does not correspond well with Scripture.

“Teach us to enter into your presence!” Again a passive sentence. According to the bible Jesus opened the way to God’s presence and expects us to enter. Your prayer should rather be: “I come into your presence.”

“Make me your servant!” The sentence is passive, and also you already are God’s servant. Let your words reflect this fact: “I am your servant!”

“Let us be part of your strategy!”. Again it sounds spiritual, but God has made you part of his strategy. The Great Commandment stands. “I will do your will!” is more along biblical lines.

I suggest that you pay attention to how prayers are worded, because they reveal the thought pattern behind it. The passive prayer language is a result of an effort to sound humble in the Christian community. The problem occurs when we turn the Lord’s calling to an active and holy life into passivity. Man’s thought patterns form his attitudes, which again form his actions. Chase and arrest the wrongful passive prayer language, and turn it into the active tenses and understandings. It will change your attitudes, and eventually your actions.

God needs intercessors in our time, men and women who choose his will before what is comfortable, convenient, and fun. This is a time for the mature to step forward and take responsibility.

BAKGRUND 1: ATT CAMPA KRING GUDS NÄRVARO

Under Israels fyrtio år i öknen så leddes de av en molnstod om dagen och en eldpelare om natten. Det var ingen allmän övernaturlig manifestation utan Gud själv som var närvarande med sitt folk. Guds härlighet vilade över Tabernaklet dygnet runt. De tolv stammarna tältade efter ett givet mönster med Gud i centrum. Frågan för Israels folk var aldrig ”finns Gud?”. Han var mitt framför ögonen på dem! Frågan var vilken Gud de skulle tillbe och om de ville följa honom.

Jag tycker detta är en vacker mönsterbild för församlingen. Vi samlas inte kring ett program, en scen, eller ett lovsångsteam. Faktum är att vi inte ens samlas kring en predikan. Alla dessa saker är bra och kan i bästa fall vara en hjälp för oss. Jag tror dock att församlingen ska samlas kring Guds närvaro.

BAKGRUND 2: DAVIDS TABERNAKEL


År 1050 f.kr. förde kung David arken till Jerusalem och ställde den i ett tält (2 Samuel 6, 1 Krön 13-16). Arken var kvar där i 40 år innan den flyttades till templet  (2 Krön 5-7). David utsedde musiker, präster och sångare till att tillbe Gud inför arken. I 40 år pågick ständig lovsång & tillbedjan i Davids tabernakel! Guds manifesterade närvaro vilade över arken, så tillbedjan och bön skedde i Guds närvaro. Lukas skriver i Apostlagärningarna om hur Gud vill upprätta detta sätt att samlas kring Gud igen (Apg 15:-16-17).

PREDIKAN SOM CENTRUM?


Vad är det viktigaste som sker i en Gudstjänst? Många menar att predikan är viktigast. Ett klassiskt sätt att tänka är att predikan (och därmed Bibeln) är Gudstjänstens centrum. Innan predikan läser vi texter och sjunger psalmer som helst ska beskriva predikans tema. Ibland ser vi sångerna som tonsatt undervisning. Eller så har vi modernare lovsång, men syftet är ändå att komma i stämning för predikan. Efteråt finns tid för reflektion över budskapet med lovsång som bakgrundsmusik.

Jag menar att Gud själv är Gudstjänstens centrum. Naturligtvis håller alla kristna med om det! Även de som menar att predikan är centrum tänker att Gud ytterst sett är i centrum. Problemet, såsom jag ser det, är dock att han många gånger i praktiken inte blir det. Jag menar att vi ibland sätter det vi gör framifrån scenen i centrum. Vi är fortfarande starkt influerade av en övertro på teoretisk kunskap och skolastiken där Gudstjänstlokalen blev ett klassrum. Missförstå mig inte, – jag älskar både att lyssna på undervisning och att själv undervisa. Jag tror att det är en viktig del av våra Gudstjänster.

Min poäng är följande: jag tror att vår direkta interaktion med Gud är Gudstjänstens centrum. Med andra ord: vår tillbedjan, bön och mottagandet av det som Gud ger oss. Relationen… 

************************************

Dags att bli praktiska. Hur kan vi som församling ha Guds närvaro som en prioritet i våra samlingar? Hur välkomnar vi Guds närvaro i våra Gudstjänster? Som jag skrev i inledningen finns det naturligtvis inga magiska formler. Men jag tror att det finns några principer som inbjuder Honom att manifestera sig i vår gemenskap.

1. TILLBEDJAN


Om jag måste välja en sak som en Gudstjänst inte kan vara utan så är det just tillbedjan. Gud tronar på vår lovsång (Ps 102:13 eng. övers.). När vi tillber Kungen bygger vi en tron i rummet som han kan ta plats på och regera från. Tillbedjan välkomnar och inbjuder Gud. När vi riktar vårt fokus på honom och förlorar oss i honom så manifesteras hans närvaro. Det är egentligen det naturligaste i världen, – att han blir synlig när en grupp människor så tydligt riktar sina inre spotlights mot honom!

Tillbedjan är central i himlen, därför är den även central på jorden. Vi är konungar och präster som gör andlig tjänst inför Guds tron genom tillbedjan & lovsång (1 Petr 2:9). När vi inser att vi är skapade för att dyrka Gud så påverkar det hur vi lägger upp Gudstjänsten. Då ser det inte ut såhär:

• En lovsång
• Välkomna
• En lovsång
• Information
• En lovsång
• Drama
• Predikan
• En lovsång
• Inbjudan till förbön & respons
• 10 min lovsång

Finn två fel!

För det första så avbryts tillbedjan hela tiden och portioneras ut som utfyllnad mellan andra punkter. Det är svårt att stiga in i Guds närvaro och fokusera på honom  när man vet att man ska sitta ned och lyssna på information om tre minuter. För det andra så är tiden för tillbedjan för kort. Gud får inte tid att genomsyra och verka under någon del av mötet.

Bethel Church i Redding Californien har tillbedjan som en central värdering. Mötena inleds med ca en timmes oavbruten tillbedjan. Att många upplever att Guds närvaro är stark på deras samlingar kommer inte som en överaskning. Det sker regelbundet på Gudstjänsterna att människor blir helade under lovsången utan att någon har bett för dem. På samma sätt upptäcker allt fler församlingar tillbedjans centrala plats och ger den mer tid utan onödiga avbrott.

Ibland tror jag att vi behandlar tillbedjan lite slarvigt och inte ger den det utrymme och dignitet den förtjänar.

2. LÅT ANDEN VERKA GENOM SITT FOLK

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. (1 Kor 12:4-7)

När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. (1 Kor 14:26)

Gud vill visa sig och verka genom människor. Därför är det viktigt att vi får tillfälle att betjäna varandra under Gudstjänsten. Då bryter Guds rike fram och Guds närvaro manifesteras. När människor fungererar i det som Anden gett dem så skiftar atmosfären gradvis i ett rum. Som vi såg i förra delen av bloggserien så är handpåläggning någonting som Gud ofta använder för genomsyra oss med sin närvaro. Olika former av förbön, både organiserad och spontan, förlöser Guds närvaro över människors liv.

Vi är Andens tempel. Guds närvaro bor inom oss! När Jesu kropp på jorden (vi) betjänar varandra så förlöser vi Guds närvaro runtomkring oss.

Det är viktigt att förbön erbjuds i Gudstjänsterna på ett bra sätt. Vi behöver även arbeta med förbönsteamet och utrusta dem på olika sätt. Över tid kan vi forma en kultur där hela församlingen kommer för att betjäna och välsigna varandra på ett naturligt sätt under Gudstjänsten och andra samlingar.

3. FORMA EN VÄCKELSEKULTUR


Jag tror att de två nycklarna ovan är avgörande. Men naturligtvis finns det fler faktorer som öppnar upp för Guds närvaro över en församling. Jag har inte utrymme att gå djupare in på dessa, men jag tror följande ingredienser i en väckelsekultur är förlösande: strategisk bön, vittnesbörd, undervisning om Guds godhet & Faderskärlek, att församling lär känna varandra och att trassliga relationer  upprättas, undervisning om vår identitet i Kristus och att enskilda medlemmar och församlingen som helhet aktivt når människor med evangeliet.

AVSLUTANDE TANKAR


Jag hoppas att jag har gett lite inspiration, tips och utmaning!
Kommentera gärna om du har frågor, kommentarer eller invändningar.
Låt oss på olika sätt välkomna Guds närvaro i våra samlingar!

1. SÖK IVRIGT OCH LÄNGTA EFTER MER!

Eagerly desire the gifts of the Spirit (1 Kor 14:1 NIV)

De svenska översättningarna väljer av någon anledning att inte översätta ordet ”ivrigt” i grundtexten. Paulus ger oss här en nyckel till att söka mer av Andens kraft: ett ivrigt längtande och sökande! Vi tänker ibland: ”Gud vet vad jag behöver och ger mig det när han vill, så jag bara sitter här och väntar”. Det kan låta fint men är obibliskt. Jesus säger att det är den som söker som finner, ber som får och att dörren ska öppnas för den som knackar (Matt 7:8). Så be Gud om längtan efter mer av Honom och be sedan regelbundet om mer! Ha denna attityd i praktiserandet av resten av tipsen nedan!

2. TA EMOT GUDS ÖVERNATURLIGA BÖNEHJÄLP

Den som talar i tungor bygger upp sig själv (1 Kor 14:4)

Gud har skapat en andlig gåva som kallas för tungotalets gåva, – d.v.s. ”språkets gåva”. Det är ett övernaturligt bönespråk (ibland riktigt existerande språk) som endast Gud förstår. Anden vet vad vi behöver be om och ger oss ett språkflöde som vi riktar till Gud. När man ber i Anden (Paulus kallar det så) så byggs vi upp på insidan. Det är som spiritual bodybuilding! Många berättar om hur de upplevt nya dimensioner av Guds närvaro och kraft efter att de tagit emot tungotalets gåva. Jag tror inte att alla måste söka tungotalets gåva men att alla som vill kan ta emot den – gåvan är tillgänglig för alla. Jag har tyvärr inte utrymme att gå in på detaljer, men det finns två sätt att ta emot gåvan:

1. ”Automat”. Man ber själv eller får förbön och helt plötsligt så aktiveras man i gåvan och börjar be i Anden.
2. ”Manuell”. Man får gåvan men behöver tillsammans med Anden aktivt öppna presenten genom att börja tala lite i tro. Anden finns med och formar och till slut är tejpen och pappret av och det riktiga språket tar form.

Det går att ta emot gåvan hemma själv (det gjorde min fru) eller så kan man få coachning och förbön av någon med erfarenhet. Alla har dock inte förståelse för alternativ nr 2 ovan utan kanske ber en stund för dig och sedan frågar om det hänt något. Om du inte får det ”automatiskt” vid sådan bön så hitta en person som även förstår tvåan och kan guida dig.

3. TA ANSVAR FÖR DITT EGET DRICKANDE!

Vad menar pastorn med detta??! Paulus uppmanar oss att inte berusa oss med vin utan låta oss uppfyllas med Anden (Ef 5:18). Han liknar alltså uppfyllandet av Anden med drickande. Precis som att vi kan välja att berusa oss med vin, så kan vi välja att dricka av Anden. Vi dricker av Anden genom att läsa Bibeln, vila i Guds närhet, be, tillbe, be i Anden, ta emot förbön m.m. Direkt när vi riktar vårt inre mot Gud så börjar han genomsyra oss med sin närvaro. Men vi läcker! Vi kan inte leva på det levande vattnet från gårdagen, lika lite som Israels folk kunde leva på gårdagens manna.

”You can have as much of God’s presence,
as you are willing to jealously guard.” – Bill Johnson

Begränsningen är aldrig på Guds sida. Han vill genomsyra oss fullständigt! Frågan är om vi lever liv som kan förvalta och bära det han ger oss? Gud vill inte ger oss mer än vi klarar av. Därför behöver vi ta ansvar för vårt eget drickande, och själva börja dricka av Honom varje dag. Att låta ledare och Gudstjänster skedmata oss några gånger i veckan är inte tillräckligt. Vi vill ofta ha quick fixes och genvägar till ett liv i Guds närvaro. Men faktum är att det kristna livet stavas r-e-l-a-t-i-o-n

4. SÖK HANDPÅLÄGGNING OCH HOTSPOTS


Frikyrkan i Sverige har generellt lite erfarenhet och teologisk reflektion kring läran om handpåläggning. Paulus listar den som en av det kristna livets fem grunddoktriner (Heb 6:1-2). Bibeln ger oss mer än nio exempel på där Andens gåvor och närvaro överförs genom handpåläggning och förbön. Gud älskar att använda människor för att utföra saker på jorden och i våra liv! Andens liv och kraft är inget undantag. Jag har själv flera ”före-efter” kopplat till tillfällen då personer som har mycket av Guds närvaro över sina liv lagt händerna på mig och bett. Så ta varje tillfälle och sök förbön!

Jag märker att många har svårt för tanken att de skulle behöva besöka en viss plats för att ta del av någonting som Gud gör. Detta kommer regelbundet upp till ytan när rapporter når oss om att Gud verkar starkt någonstans. ”Varför skulle Gud vilja att jag åker till England när han kan möta mig i Sverige?” ”Varför ska jag åka till andra sidan stan till den församlingen när jag brukar gå i en annan?” ”Gud är lika närvarande överallt!” ”Om Gud vill ge mig något kan han göra det lika mycket hemma i mitt vardagsrum”.

Om du har läst tidigare delar (särskilt del 3: Kan Gud vara mer eller mindre närvarande?) så ser du att dessa uttalanden är problematiska. Jag skulle t.o.m. vilja säga att de är obibliska. Tänker på historien om den spetälska Naman. Han kände sig förolämpad av att behöva besöka en viss flod i ett annat land för att bli helad från sin sjukdom (2 Kung 5). Ibland ber Gud oss att besöka en viss person eller en viss plats. Allting sker inte vid vårt köksbord.

På Gamla Testamentets tid så verkade Gud starkare i Israel än i resten av världen. Det fanns vissa profeter som verkade tydligare i Guds närvaro och kraft än andra även inom Israel. På Jesu tid fanns bara Guds rike som ett senapskorn i Jesu person och började sedan spridas genom hans efterföljare. Anden föll först över Jerusalem. De som var närvarande i den övre salen fick en dimension av Andens liv som de som inte var närvarande gick miste om (Apg 2). När Filippus senare ledde många till tro i Samarien så skickade apostlarna i Jerusalem en grupp som kom och lade händerna på de nyomvända så att de fick del av den utgjutelse som skett i Jerusalem (Apg 8). Hade vi bott några mil utanför Jerusalem så hade antingen personer behövt besöka oss eller så hade vi behövt besöka Jerusalem. Genom hela kyrkohistorien så ser vi hur Guds förnyelse börjar i en person, grupp eller församling. Sedan sprids den genom att de besöker andra platser eller att människor kommer dit. Azusa street och Pingstväckelsen är ett modernt exempel på detta. Hade alla stannat hemma hade Pingstväckelsen inte spridit sig över hela världen. Guds väckelseeld har alltid främst spridits geografiskt genom människor.

Jag tror inte att motståndet mot läran om handpåläggning och hotspots främst bottnar i högmod och ovilja att acceptera att vi behöver det Gud gör i någon annan församling. Jag tror huvudproblemet är att många aldrig hört ett bibelstudium i ämnet eller läst väckelsehistoria. Hur som helst, – gör som Bill Johnson uppmanar: ”Follow signs and wonders until they follow you”. Det handlar inte om att fokusera på människor eller inte tro att Gud kan verka överallt, det handlar om att inse att Gud alltid har gjort unika saker genom olika människor och församlingar. Vill du läsa mer om just handpåläggning så klicka här.

5. HITTA EN GEMENSKAP DÄR DU KAN BRINNA


När jag och min fru läste på lärjungaskolan Worldshapers Academy i England så sa vår pastor följande:

It’s your responsibility to keep the flame burning. If you are dying spiritually in your church, it’s your responsibility to find another church. Move to another city if necessary.

Vi underskattar ofta hur extremt viktig vår miljö är för vår andliga hälsa. Vi har ofta ett andligt ”Rambo-ideal” där vi tänker att det är ”jag, min Bibel och Gud.” Gudsrelationen och lärjungaskapet blir ett soloprojekt som vi ska klara av på egen hand oavsett omständigheter. Naturligtvis önskar vi alla att vi skulle lyckas hålla oss brinnande oavsett var vi befinner oss. Ett vackert ideal men verkligheten ser ofta annorlunda ut. Sanningen är att det är vanligt att människor slocknar och tappar fokus just på grund av att de stannar kvar för länge i ett sammanhang där de inte får näring.

Vår pastor i England berättade om hur han varit med i en viss kyrka i Danmark innan han flyttade till England för att plantera församlingen som Worldshapers sedan utgick ifrån. Han och flera andra var mycket frustrerade över läget i kyrkan. De kände hur de sakta dränerades. Men alla ville verkligen ha med Gud att göra. De försökte till viss del förändra församlingen men lyckades inte. Vår pastor och hans fru bestämde sig då för att flytta. De andra stannade kvar. Idag finns de andra fortfarande kvar i församlingen men har förlorat all andlig vitalitet och är nu bittra bänksittare. Till slut förlorade de det de en gång hade.

Min poäng är följande: det är vårt ansvar att finnas i en miljö där vi växer och får möjlighet att betjäna andra! Ibland vill Gud defintivt att vi ska stanna kvar i ett svårt sammanhang för att ”be the change”, men ibland är det dags att dra vidare. En falsk pliktkänsla kan ibland förblinda oss för vårt eget bästa (och därmed även andras bästa). Om vi väljer att stanna kvar trots bristande näring så behöver vi hitta oaser på annat håll där vi får input och bönegemenskap.

Vad jag INTE säger: att man bör åka runt bland kyrkor som en kräsen konsument och dra vidare direkt något inte faller i smaken. Jag förepråkar att man aktivt finns med i en lokal församling och tjänar på de sätt man kan.

6. LIVING WITH THE DOVE IN MIND


Tänk om den helige Ande satt som en duva på din axel! Hur skulle du då agera under dagen? Varje steg skulle du ta med duvan i åtanke. Ett felsteg och duvan skulle skrämmas och lyfta. Liknelsen haltar förstås lite. Anden blir inte rädd och lämnar oss inte om vi syndar eller gör misstag, men Bibeln lär oss att vi kan bedröva och kväva Anden. Bedröva genom att synda. Kväva genom att inte ge honom utrymme. Även om Anden inte lämnar oss så kan vår livsstil minska Guds närvaro i våra liv. Så låt oss leva med Duvan i åtanke!

AVSLUTANDE TANKAR


Som du förstår finns det fler sätt att öka Guds närvaro över våra liv! Utrymmet tillåter dock inte mera.
Jag inser att några av punkterna ovan kan provocera. Tänker särskilt på nr 4 & 5. Hoppas du låter dig utmanas och kommentera gärna och kom med invändningar, frågor m.m!

HUR UPPLEVER VI GUDS NÄRVARO?

1. Inte alls!


Detta är en mycket vanlig reaktion! Gud gör saker i våra liv dagligen utan att vi känner någonting speciellt. Vi går troligen rakt igenom änglar regelbundet utan att vi märker det. Vi poängterar alltid för ungdomarna att vi aldrig söker en känsla eller upplevelse utan Gud själv och att han ska forma och utrusta oss. Relationen och frukten är viktigare än eventuella känslor som är kopplade till det Han gör.

2. På insidan

Vi kan uppleva Guds närvaro inom oss: frid, glädje, kärlek, lättnad, överbevisning m.m. Man kan också känna rysningar, värme eller strömmar av något som upplevs som elektrisk kraft.

3. Fysiskt


Vi kan även reagera fysiskt på Guds närvaro: falla, skaka, yrhet, ryckningar, skratt, gråt m.m. Dessa är naturliga reaktion på att våra kroppar kommer i kontakt med en stark andlig kraftkälla. Det är som om vi stoppar fingrarna in i ett kontaktuttag!

Vilket av dessa tre sätt som vi reagerar på är helt oviktigt. Poängen är nämligen aldrig en viss känsla eller upplevelse, utan gemenskap och relation med Gud. De som inte reagerar lika dramatiskt blir tyvärr ofta lite avundsjuka på de som gör det. Det är dock en myt att det är så otroligt fantastiskt att möta Gud på det sättet. Personen vars hand vibrerar känner kanske just det: – att hans hand vibrerar! Testa att skaka din hand litegrand. Kom igen. GÖR DET! Känns det underbart? Tänkte väl det. Min fru brukar säga att hon hellre sitter hemma och känner Guds frid inombords än att hennes kropp skakar och faller men att det inte känns någonting särskilt på insidan. Bara för att man reagerar fysiskt betyder inte det att man känner närhet till Gud eller att det känns mycket på insidan.

Vill du läsa mer om fysiska reaktioner så klicka här för att komma till ett inlägg om just detta. Emmanuel Hai har även skrivit bra om ämnet här.

TRE VIKTIGA SANNINGAR

1. Gud kan röra vid oss utan att vi reagerar fysiskt!

Gud kan möta, utrusta och förvandla oss utan att fysiska reaktioner sker. Ett möte med Gud behöver inte nödvändigtvis vara djupare, starkare eller viktigare bara för att reaktionerna är mer dramatiska. Låt säga att jag står i en förbönstunnel och ber för folk som går förbi. Först kommer någon som skakar nåt så in i norden: armarna fladdar, benen sviktar, tänderna skallrar, och till och med hans skosnören faller i anden. Sen kommer en annan person som verkar oberörd: inget armfladdrande, tandskaller, eller skosnörsfallande. Jag tänker då INTE att wow vad den första personen blev berörd, och sen “jaha, här gör inte Gud något”.

2. Vi är alla unika!


Alla reagerar olika tydligt och på olika sätt på Guds närvaro. Vissa personer reagerar alltid, andra gör det ibland, andra aldrig. Vissa reagerar mkt under en viss tidsperiod i livet, det kan komma och gå lite grand, andra gör det hela livet. Att någon ofta berörs fysiskt är inte ett tecken på andlig mognad eller stark utrustning i Andens gåvor.

3. Vi söker aldrig fysiska reaktioner eller känslor!


Vi söker Gud. Klicka här för att läsa mer om hur jag tänker kring just känslor & Gudsmöten m.m.

VARFÖR REAGERAR VI SÅ OLIKA?


Jag får ständigt denna fråga! Tyvärr är Bibeln tyst på detta område. Alltså kan vi välja att säga ”jag vet inte” eller att spekulera. Jag väljer naturligtvis att spekulera!

1. Vi är olika på insidan


Vi har alla olika personligheter. Vår personlighet påverkar oss på djupet. Jag tror att varje människa har som olika ”kopplingar” mellan ande, kropp och själ. Vi är så att säga ”wired differently”. Se ande, själ och kropp som tre delar i en cirkel. Tänk att varje person har unika ledningar dragna mellan dessa. När Gud rör vid en persons ande så ger det tydliga ”bieffekter” i kroppen, men samma ingripande i en annan person kan få andra reaktionsmönster. Jag tror också att vi alla har olika andliga språk. D.v.s. sätt som vi helst och bäst möter Gud på. Jag kommer troligen att göra en bloggserie om de andliga språken framöver.

2. Vi har olika kallelse och smörjelse


Eftersom Gud ger oss gåvor och kraft till olika saker och lägger dessa inom oss, så borde detta påverka hur vi upplever Gud. De som har gåvan att skilja mellan andar säger också också att olika slags änglar följer oss beroende på vår kallelse, vilket säkert också påverkar. Ingen kallelse är bättre eller andligare än en annan, de är bara olika.

3. Vi är i olika faser av livet


Gud gör olika saker i oss alla! Dessutom påverkas vi av vad vi tänker på, utvecklas i just nu, brottas med, möter i livet m.m.

POÄNG: VI VET INTE, DET SPELAR INGEN ROLL & VÅRA REAKTIONER ÄR INGEN MÄTARE PÅ ANDLIGHET ELLER GUDSRELATION! Men jag har märkt att det kan vara skönt för somliga att kunna ana något av detta mysterium.

AVSLUTANDE TANKAR

Jag tror att det är viktigt att vi vågar sätta ord på dessa saker och undervisa om det. I en kultur där Gud verkar med kraft så är dessa frågor något som ALLA har och brottas med i olika grad. Även om ens församling inte regelbundet präglas av tydliga kraftmöten så är det ändå bra att förstå dessa saker. Ställ gärna frågor om du undrar över något eller kom med invändningar!