Biblisk variation

Många gånger i Bibeln när Jesus eller någon annan botar sjukdom, befriar från orena andar eller gör ett under, nämns inte vad som sägs. Undret summeras. Kroppskontakt, vanligtvis handpåläggning, kanske nämns. Evangelisterna har inte för avsikt att beskriva alla detaljer, utan väljer ut de delar som förmedlar vad de vill ha sagt rent teologiskt. Så kan till exempel Matteus och Markus när de berättar om hur Jesus botade Petrus svärmor nämna att Jesus tog hennes hand (Matt 8:15; Mark 1:31), medan Lukas (4:38) nämner att Jesus “talade strängt” till febern.

Med utgångspunkt i det som de flesta forskare anser vara det äldsta evangeliet, Markus, så vill jag ge några exempel på vad Jesus kunde säga i samband med helandetjänst, befrielsetjänst och i samband med andra under. Jag lägger till motsvarande ord ifrån Apostlagärningarna och breven för att ge en bild av hur detta kunde ta sig i uttryck för de första kristna. Kombinationer kan förekomma och då listas versen två gånger.

Bön till Fadern

• Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. (Mark 6:41; Också i 8:6)
• Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: “Effata!” (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
• Den sorten kan bara drivas ut med bön. (Mark 9:29)
• Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:30)
• Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: “Tabita, stig upp!” (Apg 9:40)
• Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. (Apg 28:8)
• De [äldste] skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. (Jak 5:14)

Befallningar till sjukdomar, naturen eller demoner

1. Bli ren! (Mark 1:41)
2. [Jesus] hutade åt vinden och sade till sjön: “Tig! Håll tyst!” (Mark 4:39)
3. Far ut ur mannen, du orena ande! (Mark 5:8)
4. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: “Effata!” (det betyder: Öppna dig!). (Mark 7:34)
5. Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka. (Mark 9:25)
6. [Till fikonträdet:] Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig! (Mark 11:14)
7. Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne. (Apg 16:18)

Uppmaningar till den sjuke eller döde

1. Stig upp, ta din bädd och gå hem. (Mark 2:11)
2. Håll fram handen! (Mark 3:5)
3. “Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). (Mark 5:41)
4. Gå, din tro har hjälpt dig. (Mark 10:51)
5. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå! (Apg 3:6)
6. Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
7. Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: “Tabita, stig upp!” (Apg 9:40)
8. … med hög röst: “Res dig och stå på benen!” (Apg 14:10)
9. Saul, min broder, öppna dina ögon och se! (Apg 22:12)

Proklamation av helandet eller undret

1. För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter. (Mark 7:29)
2. Implicit proklamation i Apg 5:9: “Nu ska de bära bort dig [Sapfeira]”.
3. Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd. (Apg 9:34)
4. Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen. (Apg 13:11)

Bönen kommer först och kan ibland vara det enda som sägs

Hur ska vi idag förstå och tillämpa detta? En sak som är ett genomgående mönster är att bönen bär upp tjänsten. Somliga demoner är så starka att det krävs en förberedelse i bön (Mark 9:29) och bönen om att låta helanden och under ske bär upp församlingen (Apg 4:30). Men också vid det enskilda tillfället förekommer bön. Ananias leddes till Saul när Gud talade till honom i bönen. Petrus föll först på knä och bad innan han uppväckte Tabita. Jesus “såg upp mot himlen” innan han uttalade befallningen “effata!”

Att förbereda sig i bön, att be om kraft och att be om vägledning är alltså något som kan ske både kontinuerligt och precis inför det enskilda tillfället. Men vi ser också att helande eller ett under kan förmedlas enbart genom bön till Fadern. Jakobs brev uppmanar oss att be om helande. Paulus förmedlade helande till fadern till “öns främste man”, på Malta, med bön.

Bön låter sig väl kombineras med handpåläggning, att smörja med olja, befallningar och proklamation. Här råder alltså inget motsatsförhållande. När jag håller i undervisning om helande låter jag ofta deltagarna träna på befallande böner, mest eftersom det oftare känns ovant jämfört med önskemålsbönen. Däremot är jag noga med att påpeka att önskemålsbön inte är förbjuden. Jag har hört undervisning som i värsta fall säger det explicit eller förmedlar det intrycket implicit. För den som fått det intrycket måste det sägas att Filipperbrevet 4:6 inte är upphävt i helandetjänsten.

Befallningar är vanliga

Det som Missionsförbundets handbok och ärkebiskopen ger uttryck för är en klen gudsrikesteologi. I Nya Testamentet är det uppenbart att sjukdom och bundenhet är mörkrets rikes yttringar. Guds folk har fått i uppdrag att förmedla Guds rike och det innebär bland annat att sjukdom och orena andar fördrivs. Lärjungarna har fått en position av auktoritet. Vi uppmanas inte att be för sjuka, utan att bota dem. Det sägs inte i förbifarten eller någon enstaka gång. Tvärtom trummar Nya Testamentet in den sanningen. (Matt 10:1, 5-8; Mark 3:14; 6:13; 16:18; Luk 9:1.2, 6; 10:9; Joh 14:12)

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, detta handlar inte om att vi människor befaller över Gud, utan att vi på Guds vägnar befaller över Guds fiender och med delegerad auktoritet råder över skapelsen. Detta är i enlighet med Guds plan för mänskligheten från allra första början (1 Mos 1:26-28). Ett av Jesu helanden illustrerar denna princip. Officeren vars tjänare är sjuk känner igen delegerad auktoritet när han ser den: “ag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.”

Detta innebär inte att vi alltid ska befalla över sjukdomar på rutin eller som en formel. Så gjorde varken Jesus eller apostlarna och det går på tvären mot den dynamiska syn på samarbete mellan Gud och människa som är det genomgående draget i Nya testamentets undervisning. Men utifrån Bibelns teologi om Guds rike så ska vi inte förvåna oss över om vi ofta får Andens ledning att befalla över sjukdomar.

Vid två specifika tillfällen använder jag nästan alltid en befallning:

1. Om jag redan fått ledning från Gud, exempelvis i form av ett “kunskapens ord”. Då befinner jag mig i samma sits som när Ananias betjänade Paulus. Guds ledning är redan given.
2. Om jag konfronterar en oren ande. Demoners inflytande över människor har jag inte plats att reda ut här och nu i detalj. Bibeln och klassisk själavårdserfarenhet ger vid handen att det finns olika grader eller nivåer av demonisering. Ord som anfäktelse och ansättelse antyder en yttre påverkan, i ögonblicket eller över en viss tid. Sedan finns det många steg innan det är befogat att tala om besättelse. Det går för övrigt alldeles utmärkt att befalla orena andar att försvinna utan att man behöver ta orden demon eller ande i sin mun. För det mesta är det klokast att undvika de orden.

Vad händer om inget händer?

En tröskel jag behövde ta mig över innan jag vågade lyda Andens ingivelser att befalla över sjukdom var frågan “men tänk om inget händer?” Genom att använda denna böneform ställs saker och ting på sin spets. Några insikter som har avdramatiserat den farhågan för mig är:

• Det är fortfarande inte jag som botar! Mitt jobb är att lyda.
• Erfarenheten har visat mig att om drivkraften är kärlek, utförandet enkelt och utan stress och uppföljningen god (=femte steget i bönemodellen), ja då blir den jag ber för välsignad under alla omständigheter.
• Inte ens Jesus blev alltid omedelbart åtlydd. Denna sista punkt är det många som missar. Det var John Wimber (vem annars) som visade att det ibland kunde förekomma en kamp också för Jesus. I Markus 5:8 läser vi “Jesus hade nämligen just sagt åt honom: ‘Far ut ur mannen, du orena ande!’” Trots denna befallning var de orena andarna kvar. Först efter en stund av kamp blev de utdrivna.
• Alla helanden är inte omedelbara och inte heller alla under. En del kommer gradvis, andra kommer efter en tid. När Jesus förbannade fikonträdet dog det omedelbart, men det dröjde till kvällen innan det syntes.

Om inget händer på det synliga planet, så kan vi helt enkelt uppmuntra den vi ber för att söka mer förbön vid ett annat tillfälle. Om tiden medger det kan vi också söka efter ytterligare ledning från Gud med en gång. Ibland blockeras bönesvaren av något annat. Orena andar kan ha en hållhake i form av obekänd synd. Fysisk sjukdom kan ha en hållhake i form av själslig trasighet. Däremot ska vi aldrig förutsätta att det finns en specifik orsak till ett uteblivet helande. Ingen av oss har Andens kraft och gåvor utan mått.

Att proklamera helande eller att använda uppmaningar till den sjuke

Vi ser att både Jesus och olika lärjungar leds av Anden att helt sonika förkunna att någon är botad, eller att de uppmanar den sjuke att göra något omöjligt: “Ta din bädd och gå”, “Stå upp i Jesu namn”. Någon gång är det en uppmaning som innebär en låg risk (“Håll fram handen”), men oftast är det uppmaningar eller proklamationer som kan skapa stora problem om den som säger dem inte hört rätt ifrån Gud.

Det räcker inte att hänvisa till att dessa proklamationer finns i Bibeln. Allt vi gör måste bygga på en god teologisk grund för att vara hållbart i längden. I det här fallet måste vi beakta att det finns en skillnad mellan Jesus, som såg allt som Fadern visade Honom (Joh 5:20), och oss, som ser i en gåtfull spegelbild (1 Kor 13:12). Den här sortens proklamationer och uppmaningar är profetiska och vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:9). Vi verkar i Anden efter ett mått (Rom 12:3; Ef 4:7, 16). Jesus hade Anden utan mått och talade därför Guds ord helt perfekt (Joh 3:34). Dessutom vet vi att inte ens Jesus hade ett konstant flöde av helandens nådegåvor i sin tjänst (Luk 5:17).

Vittnesbörd om detta i praktiken

I början av 90-talet var jag på Vineyard-konferens i Anaheim. På ett av mötena talade predikanten om att Gud ville ge oss öppnade andliga ögon. För att illustrera budskapet så vände han sig på slutet till en man bland oss åhörare. “Du heter Charles Kirk, men du kallas Chuck.” Vidare profeterade han om hur Chuck nyss hade begravt sin far och då vittnat om sin glädje över att pappan hade tagit emot frälsningen. Men sedan hade tvivel satt in och Chuck hade blivit deprimerad. Predikanten hälsade: “Jag kan meddela dig, din far är hos Jesus nu.” Och så kom slutklämmen. “Du har varit blind från födseln, men Gud botar dig just nu!” (Citaten återgivna ungefärligt ur mitt minne.)

Dagen efter råkar jag sitta i en bubbelpool med några av Chucks vänner. De är alldeles fascinerade. De kunde berätta att allt som predikanten sagt stämde och att deras vän nu hade fått sin syn tillbaka. Och hälsningen om pappans andliga tillstånd hade löst honom ur depressionen.

Predikanten ifråga var Paul Cain, som hade en stor förmåga att höra Gud för den här sortens under. (Det innebär inte att han per automatik hade förmågan att alltid undervisa korrekt utifrån skriften, men det är ett ämne för ett annat inlägg.)

Ett annat exempel på någon som proklamerade helande utifrån denna dynamiska syn på Andens ledning var Kathryn Kuhlman. Det finns läkarstudier som verifierar många av de helanden som skedde i hennes möten. Det finns andra studier som säger motsatsen, det vet jag, och det är en fråga för bearbetning om hon inte ibland blandade ihop Andens ledning om vem Gud ledde henne att be för och vem Gud höll på att bota i ögonblicket. För stunden nöjer jag mig med att påpeka att denna praxis är känd kanske främst genom hennes tjänst, och många andra har tagit efter henne, tyvärr alltför ofta utan någon god teologisk grund för sitt agerande.

Trosförkunnelse saboterar proklamation av helande

Under 50-talets helandeväckelse hade de flesta predikanter en syn på helande som de lärt sig av F.F. Bosworth. Det menar jag var en stor olycka. Bosworth hämtade sin teologi dels från E. W. Kenyon och dels från John Alexander Dowie. Bosworth lärde en statisk syn på hur tro för helande fungerade. Den som ville bli frisk behövde alltid ha en egen tro “för” sitt helande och det var denna tro som predikanten hade till uppgift att stimulera.

Den statiska linjen för synen på tro och helande kan alltså sägas gå från Dowie och Kenyon, via Bosworth till 50-talets helandeväckelse, där Kenneth Hagin var en av de mindre kända evangelisterna. Under 70-talet blev Hagin välkänd, främst därför att han då började fungera starkare i sin profetiska gåva, men det gjorde också att hans förkunnelse om tro och helande började spridas i stora cirklar. Till Sverige kom denna förkunnelse främst via Ulf Ekman och Livets Ord.

Det finns en annan linje, som går från A. B. Simpson, via namn som Donald Gee och Howard Carter, över till Aimee Semple McPherson och sedan till Kathryn Kuhlman och Ian Andrews. John Wimber placerade sig entydigt i den dynamiska linjen, men ändrade på praxis om hur helande ska relateras till kunskapens ord. I stället för att en enstaka predikant står i centrum och proklamerar vem som blir helad, så används kunskapens ord främst för att leda förebedjare från ett stort team till den sjuke och där tar de tid med den enskilde och lyssnar in ytterligare vägledning om hur bönen ska se ut. (Jag hoppas skriva ett längre inlägg om detta också…)

I den statiska modellen är förebedjaren närmast att likna vid ett pedagogiskt verktyg, vars uppgift det är att väcka tro i betydelsen tanke- och känslomässig övertygelse. Begreppet kontaktpunkt myntades av Oral Roberts, för att beskriva den tänkta processen. Den sjuke ser sig först som sjuk, men behöver ofta en kontaktpunkt där dennes tro förlöses. Kontaktpunkten kan vara helandeevangelistens handpåläggning, en böneduk eller något liknande. Efter detta ögonblick ska den sjuke bekänna sitt helande som en realitet. Att be om helande upprepade gånger beskrevs uttryckligen i helandeväckelsens viktigaste organ, The Voice of Healing, som otro.

Problemet med denna syn på tro är att predikanten frestas att proklamera att helandet är en realitet, utan att ha Andens ledning att göra det. Kontaktpunkten inträffar ju när han lägger sina händer på den sjuke. Att dessutom säga “nu är du frisk” förstärker den tänkta pedagogiken. Det är ju just detta den sjuke på tvären mot sina sinnesintryck ska fortsätta hålla för sant, enligt word of faith-teologin.

Vad jag sett av Jens Garnfeldt (och det är ganska lite), så verkar han motivera sitt agerande utifrån detta synsätt. Proklamationen av helande syftar alltså inom trosförkunnelsen inte till att beskriva en fysisk realitet, utan till att förlösa tron för helandet. Bekymret är inte att predikanter som har denna teologi är oärliga och försöker inbilla folk att de är friska för att framstå i bättre dager. Problemet är att de är offer för sin egen usla teologi, att de helt ärligt tror sig göra den de ber för en välgärning.

Gud gjorde en del mäktiga saker i helandeväckelsen, men det behöver vi idag tolka som att predikanterna inte alltid var konsekventa i sin praxis och som att Guds nåd är större än våra teologier.

Gör inte lära av dina erfarenheter

I andliga förnyelsetider kan man som förebedjare hamna i situationer då allt man gör verkar fungera. Återigen är det John Wimber som fäste min uppmärksamhet på detta. Andens kraft är ibland så starkt manifesterad att som förebedjare är det nästan omöjligt att inte se en effekt av bönen. Problemet är att vi så lätt tenderar att koppla samman dessa tillfällen med den teologi som förkunnades i sammanhanget och ta den andliga kraften som bekräftelse på läran.

I Galaterbrevet vänder sig Paulus till en församling som helt tappat kursen rent teologiskt. Men i deras mitt sker det under och tecken. Paulus behöver påminna dem om den verkliga orsaken (Gal 3:1-5). Under har föga bevisvärde för att legitimera en specifik teologi!

Ett synligt resultat är inte alltid ett bevis för att vi handlat enligt Guds ledning. Två gånger står Moses inför en klippa som ska ge vatten ifrån sig. Första gången uppmanas han att slå på den (2 Mos 17:6). Andra gången ska han däremot tala till den. Men Moses har varit med en gång förut, och vet hur slipstenen ska dras. Han slår på klippan, också andra gången. Och Gud förebrår honom för det, trots att undret sker! (4 Mos 20:7-12). (Varför ar det så viktigt för Gud att klippan enbart skulle bli slagen en gång? Den frälsningshistoriska symboliken fungerar inte annars.)

Undret skedde, men Moses gjorde alltså fel. Detta illustrerar ett antal poänger:

1. Guds nåd att bota och göra under är det viktiga. Vi får inte se effekter av vår tjänst främst för att vi är perfekt hörsamma.
2. Andens ledning är viktig i varje situation. Det finns inga handlingsmönster som har en ofelbar effekt.
3. Också den som är mest lyhörd för Gud kan emellanåt underlåta att följa Guds ledning.

Sven Reichmann gör i boken Guds helande natur en jämförelse med en läkare som ger penicillin till alla. Många patienter lider av sjukdomar som penicillinet botar. Deras tillfrisknande tar läkaren som intäkt för att hans praxis är god. När andra patienter är opåverkade eller några rent av blir sämre på grund av penicillinallergi, så borde läkaren omvärdera sin hållning. Trosförkunnelsen visar upp sina goda exempel, men försöker sedan förklara de dåliga resultaten med att patienten inte tagit nog med penicillin, eller inte tagit penicillinet på rätt sätt, för att stanna kvar i liknelsen.

Med detta vill jag ha sagt att även om det är både bibliskt och finns goda exempel i nutid om helanden som skett när någon har proklamerat det, så är det fortfarande mycket viktigt att vara försiktig med denna praxis. Men att gå så långt som att totalförbjuda den, det vore också fel.

Slutsumma

Naturligtvis är det att göra skillnaderna övertydliga att renodla rollerna så som jag skrev ovan. Personlig förbön är ett samarbete med Gud som till största delen utövas genom att förebedjaren konverserar med Gud om hur betjäningen ska ske och den innehåller moment av den första sortens förbön. Likväl tror jag att denna distinktion är väsentlig för att vi på bästa sätt ska kunna samarbeta med Gud och den är viktig för vår teologiska förståelse av vad som händer.

Teologisk förståelse av vad vi gör

I efterdyningarna av det avsnitt av Kalla Fakta som TV4 sände hösten 2014 uttalade sig ärkebiskop Antje Jackelén och påstod att de skildrade predikanterna “domderar med Gud” och att de inte “respekterar Guds helighet”. Alldeles oavsett vad man tycker om Jens Garnfeldt och de andra predikanterna som skymtade förbi som hastigast, så är det enkelt att se att på denna punkt har ärkebiskopen helt missförstått vad det är hon ser.

I samband med personlig förbön kan det förekomma befallande bön enligt biblisk förebild.

Han [Jesus] gick fram och böjde sig över henne och talade strängt till febern, och den lämnade henne. (Luk 4:39)

Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så. (Mark 11:23)

En spetälsk kom till honom och föll på knä och bad: “Vill du, så kan du göra mig ren.” Jesus greps av vrede, sträckte ut handen och tog på honom och sade: “Jag vill. Bli ren!” Och genast försvann spetälskan, och han blev ren. (Mark 2:40-42).

Aldrig tolkas detta i Nya Testamentet som att människor befaller över Gud. Men de befaller över sjukdom, orena andar och naturen på Guds vägnar. Detta är möjligt som ett resultat av att Gud delegerat auktoriteten att råda över jorden till människan (1 Mos 1:28). Vår främste förebild på detta område, Jesus, utövar aldrig denna auktoritet statiskt. Tvärtom så talar Han i varje situation utifrån stundens inlyssnande av Faderns ledning.

Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. (Joh 5:19f)

Om vår position av auktoritet frikopplas från detta dynamiska samarbete med Gud genom en finkänslighet för Anden hamnar vi i den statiska syn på trons natur som gör trosförkunnelsen så farlig. (Mer om detta i ett senare inlägg.) Om vi glömmer bort vår auktoritetsposition kommer vi bli för blyga och försagda.

Att vi representerar Gud ser vi också i det dubbla bibliska språkbruket, där det dels sägs att Gud gör tecken och under genom någon (ex Apg 19:11) och dels att människor botar och gör tecken och under (ex Apg 8:6f). Jesus går så långt att Han uppmanar oss på detta sätt:

Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. (Matt 10:7-8)

Självklart innebär detta inte att vi i samband med personlig förbön kan göra anspråk på att vara de som står för kraften i egentlig mening. Inte heller beror resultaten på förebedjarens fromhet:

Israeliter, varför blir ni förvånade över det här? Ni stirrar på oss som om det var genom vår egen kraft eller fromhet vi fick mannen att gå. Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus — Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn. (Apg 3:12f, 16)

I den personliga förbönen blir Anden synlig och hörbar, genom att förebedjaren förmedlar Andens kraft och ber med profetisk inspiration. Att Anden hörs och syns är själva definitionen av Andens gåvor (1 Kor 12:7). Tydligast syns detta i handpåläggningen. Dess syfte är mer än att vara symbolisk eller att vara en “kontaktpunkt” (se nedan) för den som mottar förbönen. Kraft förmedlas, ibland så att det också känns! (Luk 8:46)

Andens gåvor är charismata, manifestationer av Guds nåd. De säger inget om utövarens fromhet, mognad eller helighet. Därför är det heller inte så att någon nödvändigtvis har en god teologi eller förståelse av vad de gör bara för att de är starkt utrustade i kraftgåvorna. Exemplen på människor som Gud brukar till tecken och under på exceptionella sätt, men som har en dålig teologi är genom kyrkohistorien många.

Bibliska exempel: Effata!

Låt mig gå igenom ett par exempel på personlig förbön i Bibeln som demonstrerar flera av de viktigaste principerna för denna tjänst.

[Jesus] tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga.
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!).
Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. (Mark 7:33-35)

I det här fallet tar Jesus den han betjänar avsides. Det hörde faktiskt till undantagen. Jag har hört flera förklaringar, men noterar att i texten sägs inte varför. Det är viktigt att inte övertolka den sortens notiser.

Jesus börjar med en påtaglig handpåläggning, där Han rör vi de sjuka ställena. Han använder också spott, både här och vid andra tillfällen, vilket måste översättas kontextuellt. Vi ser inte på spott likadant idag som man gjorde då.

Att Jesus såg “upp mot himlen” och “andades djupt” är lätt att se som en parallell till texter som syftar på bönekontakt med Fadern (Mark 6:41) och intensiv förbön (Rom 8:26-27). Att förmedla kraft från Fadern sker genom att man också vänder sig till Fadern.

I det här fallet förmedlas helandet genom en klar befallning: “Effata!” Det finns det som sagt många exempel på i Nya Testamentet.

Vad Fadern gör, det gör också Sonen

Jesus vände sig till dem och sade: ”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och ännu större gärningar skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. (Joh 5:19f)

Jag tror att denna vers tydligare än någon annan förklarar dynamiken i personlig förbön. Först ser vi hur Jesus verkar utifrån ett intimt samspel med Fadern. Jesus följer Faderns ledning i varje situation. På annan plats nämner Jesus att det är likadant med vad han säger. Han säger bara det Fadern sagt. Vi ser ett dynamiskt samspel i ögonblicket, inte bara att Jesus följer en stående dagorder.

Som personlig förebedjare så tillämpar jag detta genom att inleda varje tillfälle med att välkomna Guds ledning och ta en stund för att lyssna in den. Jag tillämpar den också genom att be med öppna ögon och lägga märke till hur den jag ber för reagerar, både på ett rent mänskligt plan, men också för att se eventuella synliga tecken på Andens vidrörande.

Verserna påminner oss också om den viktiga sanningen att Jesus inkarnerad har avstått från ett antal gudomliga attribut. På jorden är inte Sonen verksam utifrån sin gudomliga allsmäktighet, sitt allvetande eller sin allestädes närvaro. I rummet, till kraften och i kunskap är Jesus begränsad under sin tid på jorden. Detta kallas med en teologisk term för funktionell kenosis. Det grekiska ordet “kenosis” är hämtat ifrån Fil 2:7, där det står att Jesus avstod ifrån allt.

Av detta skäl är Jesus inte bara vår förebild i ett liv i renhet, lydnad och intimitet med Fadern, utan också för vår tjänst. Jesu verkade i Andens kraft under sitt jordeliv, det kan och ska vi också göra.

Samtidigt ser vi i verserna att Jesus har en felfritt fungerande kanal till Fadern. Kommunikationen är fullkomlig. Fadern visade Sonen allt vad Han själv gjorde. Vi däremot ser bara delvis. Vår profetiska förmåga är begränsad (1 Kor 13:). På ett motsvarande sätt sägs det att över Jesus vilar Anden utan mått (Joh 3:34), men att nådegåvorna verkar i oss efter mått (Rom 12:3, 6; Ef 4:7, 16 – “kata ton metron” i grekiskan).

Vår tjänst ska alltså efterlikna Jesu tjänst, men den kommer att innehålla vissa begränsningar. Om vi försöker gå längre än vad vi fått nåd att göra kommer sannolikt problem att uppstå. Därav varningen i Rom 12:3. (Detta är en av karismatikens stora frestelser och jag ämnar skriva mer om den längre fram.)

Jag undervisar gärna mer om detta

Jag kommer fortsätta skriva här på bloggen. Men jag kommer också gärna ut och håller i förbönsundervisning i din församling. Exempelvis kan jag utgå från denna Powerpoint (PDF-format) för ett heldagsseminarium.

P.S. Skillnaden mellan förbön och överlåtelsebön

Betydligt oftare i Bibeln är bönen enträgen, ivrig och påstridig enligt exemplet “jag släpper dig inte förrän du välsignar mig” (1 Mos 32:26) än vad den är trevande och försiktig. När Jesus är vår förebild, så är det väsentligt att notera i vilka situationer Jesus ber offensivt och när Jesus ber “om det är din vilja”. Som förebedjare – oavsett om det gäller intercession eller ministry – är Jesus ytterst frimodig. Han befaller över sjukdomen, Han tillsäger syndernas förlåtelse och Han uppmanar oss att vara enträgna.

Som förebedjare är det ingen dygd att lägga in en massa förbehåll i sina böner av typen “om det är din vilja”. Jesus ber enbart på det viset en enda gång, i Getsemane. Det är en bön av överlåtelse, utifrån den förtvivlan som uppstått när Jesus närmar sig Korset. Det är Jesu våndas bön, med innebörden att det kanske kan finnas en annan väg?

När frasen “ske din vilja” förekommer i Herrens bön (Fader vår), så är det inte främst en överlåtelse. Den finns snarare i den första strofen (Låt ditt namn bli heligt). Att Guds vilja ska ske är en offensiv bön om att Guds rike ska bryta igenom på jorden. Att blinda ska se, att döva ska höra, att lama ska gå och att fattiga ska få glädjebud. Det är bönen att människor ska befrias från syndens makt och orättfärdiga bojor. Det är en bön om under och tecken, omvändelser och väckelse.

Annorlunda uttryckt: Biblisk bön är inte fin i kanten!

Som förebedjare kan man vara med om att någon vill uttrycka sin överlåtelse till Gud och be om Guds ledning över sitt liv. Då passar överlåtelsebönen utmärkt. Men om någon kämpar med synd, sjukdom eller andra symptom på att mörkrets rike ännu inte är förintat, då ska vi be med största tänkbara iver och frimodighet.

Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.

Det tycks mig som att Paulus i dessa verser ger en modell som är betydligt mer innehållsrik och klok än vad en hastig genomläsning ger vid handen. Här finns en inre logik, som är vägledande för all slags karismatik än idag.

Paulus ordning på sina uppmaningar är denna.

• Släck inte Anden
• Förakta inga profetior
• Pröva allt
• Ta var på det som är bra
• Avhåll er från allt slags ont

I stort sett tycker jag mig kunna se att vi idag har en nätdebatt kring karismatik som skulle kunna summeras i frågan om i vilken ordning vi ska läsa dessa uppmaningar: Paulus ordning, som börjar med “släck inte anden”, eller karismatikens skeptiker, som börjar med “avhåll er från allt slags ont”.

Nu undrar kanske någon om här finns en inneboende motsättning? Uppmanar Paulus kanske inte till att följa alla dessa uppmaningar? Jo, det gör han, men jag menar ändå att ordningen är betydelsefull. Det handlar om förväntan och attityd. Förväntar vi oss att ett normalt kristet församlingsliv inkluderar ett rikt mått av karismatik, eller förväntar vi oss att det i första hand ska gå ut på att undvika alla bedrägliga faror som lurar?

Men detta är inte bara en fråga om debatter och svartvita frågor om karismatiken är sund eller osund, utan det handlar också om personligt ansvar för min egen respons när Anden verkar och om pastoralt handhavande.

Bakgrunden

Thessaloniki var en stad där flera viktiga vägar korsades och som hade en närhet till havet som gjorde att den också bidrog till att göra det till en viktig handelsstad. En typisk stad för Paulus att besöka, utifrån sin missionsstrategi, alltså. Paulus besökte staden under sin andra missionsresa, under något av 40-talets sista år. I tid är det alltså troligen mindre än 20 år efter Jesu död och uppståndelse. Paulus vistelse blev kort, men framgångsrik. Tre sabbater predikade han i synagogan, men sedan drevs han och hans medarbetare iväg, efter att dess ledare blivit avundsjuka på den framgång som evangeliet haft, bland både judar och hedningar.

Det fanns många saker som Paulus inte hade hunnit undervisa om och trots att han enligt brevtexten gjort upprepade försök att återkomma, så hade “satan hindrat honom” (1 Thess 2:17f). I två brev så kompletterar Paulus sin undervisning och svar på frågor.

Första Thessalonikerbrevet är antagligen den äldsta boken i Nya Testamentet. Somliga forskare daterar Jakobs brev till mitten av 40-talet, men den dateringen är vansklig.

Vad vi har i Första thessalonikerbrevet är alltså kristenhetens äldsta dokument och tillika en grundläggande undervisning för nykristna.

Mot den bakgrunden blir uppmaningarna vi nu ska titta på ännu intressantare. Här får vi alltså den absoluta ABC-kursen i karismatik!

Släck inte Anden

Så börjar Paulus. För att uppmaningen ska vara relevant, så måste elden redan brinna. I sin bok God’s Empowering Presence (GEP), så återkommer Gordon Fee ofta till detta. Paulus argumenterar inte för ett rikt karismatiskt liv. Han förutsätter att det finns och argumenterar utifrån dess existens. Fee säger att Paulus nämner karismatiska fenomen, inklusive helanden, under och tecken och profetia som självklarheter.

Detta gäller också thessalonikerna. Trots att Paulus vistelse hos dem varade mindre än en månad, så finns det i församlingen ett rikt karismatiskt liv. Det kristna livet hade tydligen enligt Paulus denna gestalt från allra första dagen. Karismatik var varken knutet till en enskild person (aposteln själv), enligt timglasmodellen, eller något som vanliga kristna skulle tillägna sig senare i sin vandring med Gud, sedan de “mognat”.

Andens liv hör alltså till de absoluta grunderna i det kristna livet och Andens gåvor är verkligen givna av nåd, inte som troféer eller belöning för lång och trogen tjänst.  Också 1 Kor 12-14 är skrivet till omogna kristna. Men ingenstans uppmanar Paulus dem att bli mindre karismatiska, men de ska utöva sin karismatik under mer ordnade former och i kärlek.

Thessalonikernas teologiska kunskaper var högst begränsade. Somligt hade de fått om bakfoten, andra saker hade de ännu inte alls fått höra. Exempelvis vad som händer med dem som dör! Men detta till trots, så uppmanar Paulus dem alltså inte att låta Anden brinna på sparlåga till dess att de blivit “mer grundade i Ordet” eller att inta en avvaktande hållning med tanke på det förväntade avfallet och antikrists uppträdande med falska under och tecken i sin arsenal av bländverk (Se 2 Thess 2).

Inte heller ser man hos Paulus något spår av tanken på att karismatiken skulle finnas en kort tid och sedan försvinna (cessationism). Tvärtom bedyrar han att den kommer finnas kvar ända intill Jesu återkomst (1 Kor 1:7; 13:10).

Utgångspunkten för Paulus senare punkt om prövning är alltså att det först måste finnas något att pröva, i form av rik karismatik i församlingslivet.

Förakta inte profetiskt tal

Paulus plockar sedan fram den enskilda nådegåva som han också i andra sammanhang speciellt betonar: Profetians gåva. Vad är det för behov han upplever av att nämna denna gåva särskilt? Är den månne inte inkluderad i den första uppmaningen?

Ju mer jag studerar karismatik i Bibeln, kyrkohistoria och nutid, desto tydligare blir det för mig att den profetiska gåvan spelar en nyckelroll. Som ingen annan gåva bygger den upp, uppmuntrar och tröstar. Det var genom den gåvan som Timotheos blev varse sin andliga utrustning (1 Tim 1:18; 4:14). Om den pentekostala individuella erfarenheten är den att tungotalet ofta blivit en slags öppning in i personliga upplevelser av rikare andeliv, så verkar den profetiska gåvan spela en liknande roll för gemenskapen som helhet.

Samtidigt är det lätt hänt att just profetiskt tal föraktas, beroende på att det alltid har en mänsklig komponent. Det finns ingen felfri karismatik i Nya Testamentet. I någon mån kommer alltid profetia präglas och färgas av den som utövar gåvan. Och ibland kan det bli helt fel, även för den som har goda avsikter.

Ibland har jag till och med föraktat profetiska ingivelser som jag själv har fått!

Den som hoppar över punkt två och går direkt till den tredje, att pröva allt, riskerar alltså att göra sin “prövning” utifrån en attityd av ringaktning. En sådan attityd kommer med nödvändighet påverka prövningen.

Pröva allt

Här kommer alltså uppmaningen till att pröva. Men lägg märke till att vi ska pröva allt, inte bara vissa personers budskap eller budskapen som helhet. Återigen, för Paulus är karismatik en blandning av gudomligt och mänskligt. Att hitta vissa felfria budskap och ta till sig dem, medan varje annat budskap ska förkastas i sin helhet, det är inte prövning, som Paulus ser det. Det är att göra det för lätt för sig!

Just i denna fälla föll kyrkan ett par generationer senare. I boken Didache, så ges instruktioner om hur församlingen ska förhålla sig till profeter. Först och främst så förutsätts det i Didache att profetia endast utövas av ett fåtal individer, som reser runt och stannar en ganska kort tid på varje plats. Dessa profeter ska prövas utefter några enkla kriterier, typ om de vill ha betalt för vad de gör. (Just det kriteriet kan man ana bottnar i församlingens fasta ledares vilja att så att säga “svälta ut” profetismen.)

En profet som befinns hålla måttet ska man sedan inte vidare pröva alls, enligt Didache. Varje ord en sådan profet säger ska okritiskt hörsammas. Allt annat vore att häda Anden! (Paulus gör här en dubbel facepalm.)

Jag menar att denna utveckling gjorde kyrkan dåligt rustad att hantera montanismen. Paulus ord om prövning förutsätter att profetiskt tal innehåller grått, medan i Didache är allt svart eller vitt. Montanisterna hade en viktig poäng, kyrkan höll på att förlora sin ursprungliga karismatiska vitalitet, men när både rörelsens anhängare och motståndare delade upp sig i den svartvita syn som finns i Didache, så blev konsekvensen att rörelse såväl internt spårade ur i villolära och att kyrkan i övrigt befästes i en starkare antikarismatisk hållning. Båda parter förlorade på att begreppet prövning gjordes svartvitt!

Vi kan också snabbt fråga oss hur prövningen skulle gå till, enligt Paulus. Den bok han skriver är alltså NT:s äldsta. Jämförelser med skriften var omöjlig, eftersom 26 av NT:s 27 böcker var oskrivna. Troligen hade församlingen på sin höjd ett enstaka exemplar av Septuagintaöversättningen av Gamla testamentet att dela på. Ja, före Gutenberg, så var tillgången på skrivna Biblar tämligen minimal. Prövning i Första thessalonikerbrevet måste innebära något annat än att bara jämföra med Bibeln.

Paulus gör faktiskt en prövning åt oss i 2 Thess 2:1f. Vi uppmanas där att inte tappa fattningen eller bli uppskrämda, även om någon “hänvisar till Anden”. Sedan hänvisar han till en given lärogrund. Prövning kan sägas bestå av två delar. En renodlat andlig, som handlar om den inre gudagivna känslan, att behålla fattningen och lugnet och fråga efter om det finns en “resonans” i mitt inre. En del som består av att jämföra med den undervisning som apostlarna förmedlat, som för oss idag återfinns i Bibeln.

Vi kan också notera att de ovan nämnda profetior som utpekade Timotheos till en specifik slags tjänst omtalas i just plural. Upprepade gånger hade alltså profetiska budskap framförts och bekräftat varandra. Inte ens vänskapen med en apostlagestalt som Paulus upphävde den principen. På samma sätt så ser vi att Anden i “stad efter stad” förvarnade Paulus på vad som väntade honom i Jerusalem (Apg 20:23).

Ta vara på det som är bra

Så kommer vi till de båda punkter som allt ska leda fram till. Poängen med karismatik är inte dess utövning i sig, utan att den ska bygga upp, den ska bli “till nytta” (1 Kor 12:7). (Karismatik har alltså ett instrumentellt värde, inte ett inneboende värde.) Det är helt OK om underverk väcker förundran. Det ser vi många exempel på i Nya Testamentet. Man får tycka att det är både coolt och häftigt!

Problem kan dock uppstå om det stannar där. All de tre första stegen mynnar ut i att det ska finnas något gott att ta vara på! Det sätter åter fingret på attityden. Om din attityd inte innebär att du söker efter det goda i det som sker, så har du ett problem, och det oavsett om det beror på antikarismatiskt avståndstagande eller om det beror på att du stannar i en ytlig karismatik som bara fokuserar på manifestationerna i sig.

Att ta vara på det goda ställer också frågan om tillämpning i fokus. När Paulus hörde varningarna om att åka till Jerusalem, så tolkade hans vänner det som att han inte borde åka, medan Paulus själv endast såg det som en “mental förberedelse” (Apg 21:10-14). Om man sedan tänker på att Paulus kom att tillbringa flera år i fängelset, ständigt tyngd av oro för alla församlingar, så är det inte så svårt att se hur dessa profetior i allra högsta grad måste ha medverkat till att hålla humöret uppe hos honom. Utan dem hade han säkert haft lätt att tro att han satt i fängelse för att han klantat till det och förebrått sig själv när han inte kunnat besöka församlingarna. Ja, kanske är den tanken lite spekulativ, men i vart fall inte så långsökt.

Jag rekommenderar alltid att man ska skriva ner vad Gud gör och säger, inte för att det ska vara en vägledning jämförbar med Bibelordet, utan för att vi ska kunna ta vara på det goda, exempelvis genom att kunna påminna sig om det. Karismatiska upplevelser har nämligen en tendens att tyna bort efter ett tag. Vår mänskliga natur är alltför ofta att förtränga det goda Gud gjort. Att återkomma till vad Gud gjort är också en källa till tacksamhet och lovprisning.

Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör! (Psalt 103:2)

Ett annat skäl till att anteckna vad Gud gör är att ta ett fortlöpande ansvar för den karismatik man utövat och den karismatik som andra utövat gentemot dig. På så sätt kan vi lära av misstagen, men vad bättre är, också dra lärdom av framgångarna!

Avhåll er från allt slags ont

Slutligen den sista punkten. Och lägg märke till att detta är just den sista punkten. Om utgångspunkten för vårt tänkande kring karismatik är att vi ska fokusera på saker att undvika, då kommer vi att släcka Anden! Frågan om vad gott det finns att ta vara på måste komma först, sedan frågan om det negativa.

När Paulus nu talar om att avhålla sig från allt ont, så använder han ett ord som har främst en moralisk innebörd (grekiskans poneros). Ordet för det goda (kalos) att hålla fast vid i versen framför är mer generellt i sin syftning. När Paulus kommer till denna femte punkt, så är hans tanke redan på väg vidare till den slags övergripande etiska instruktioner som kom att bli så flitigt förekommande andra hälften av de brev han skulle komma att skriva under resten av sitt liv (Ex. Rom 12-16; Gal 5-6; Ef 4-6).

Man kan rent utav ifrågasätta om den hör ihop med de andra fyra eller om det är en återgång till den generella uppmaning som fanns i vers 15. Det finns inget förbindelseord i grekiskan mellan vers 21 (ta vara på det goda) och vers 22 (avhåll er från det onda), även om Bibel 200 stoppar in ordet “och”. Utifrån dessa exegetiska detaljer, så kanske det rent utav är bättre att tala om ett fyrpunktsprogram, än ett fempunktsprogram. Och den tanken i sin tur gör det än tydligare att Paulus syn på karismatiken är genomgående offensiv!

Min favoritsport är basket. När jag tränade några basketlag med absoluta nybörjare på 90-talet, så lade jag märke till en sak. Det var lättare att träna defensiv än offensiv. Trots all skott- och dribblingsträning, så blev det successivt färre och färre poäng när vi spelade mot varandra på träning. Alla lärde sig helt enkelt hur man stoppar den andre, mer än vad vi lärde oss göra poäng. Tittar man på hur basketspelare tränar, så är det tydligt att kvoten mellan att träna sig på att göra poäng kontra att stoppa den andre från att göra poäng kantrar helt och hållet över till offensivens fördel.

Men defensiv är inte oväsentligt. Michael Jordan räknas inte som bäst bara för att han gjorde flest poäng av alla under tio säsonger. Han kunde dominera matcher också de dagar då skotten inte föll. Han behärskade både anfall och försvar.

Jag har fått vissa reaktioner på tidigare inlägg där jag anklagas för att negligera eller släta över de inslag i karismatiken som är osunda eller fejkade. Då har man läst mig slarvigt! Det jag säger här och på alla andra ställen är att det finns inga bebisar som inte producerar smutsigt badvatten. Men att skölja av dem och tappa ut badvattnet är inte en enstaka handling, utan något man behöver göra flera gånger i veckan. Och fokus måste ligga på babyn, inte badvattnet.

Det är alltså väsensskillnad på att ta avstånd från det onda enligt Paulus föredöme och att efterlysa någon slags hypotetiskt felfri karismatisk miljö. Sådana har aldrig funnits och kommer inte att finnas. De karismatiska gåvorna har en inneboende begränsning. Om de inte hade det, så skulle vår mänsklighet vara bortkopplad när Andens gåvor var i funktion, och det är inte så vi mognar och utvecklas som människor.

Frågan är alltså inte om vi ska ta avstånd från det onda, utan hur det görs. Om karismatiken utövas av en felande människa, i brist på felfria, så prövar vi och behåller det goda. Om den utövas av en fallen ledare, så kan det visserligen vara så att det finns något gott i de gåvor som är i bruk, men för den personens eget bästa, så är det rekommendabelt att ta en time-out och gå igenom en bearbetnings- och upprättelseprocess. Vi undviker alla inslag av fejk, inklusive de överdrifter som lätt uppstår när någon vill göra ett vittnesbörd lite extra remarkabelt. Falska profeter och apostlar är vi först och främst extremt försiktiga med att kalla någon, eftersom det är ett så vanligt misstag, som dödar all vidare dialog, men i de solklara fall där de förekommer, så ska de naturligtvis inte ges någon plattform.

(Påpekanden om att person x eller y bör betraktas som en falsk profet faller helt utanför detta blogginläggs ärende, och kommer inte att släppas igenom i kommentarsfältet.)

Enskild och kollektiv tillämpning

Paulus nämner specifikt tungotalet som en gåva att utöva i enskildhet, men gör klart för oss att det karismatiska livet främst utövas tillsammans med andra. Inte heller Första thessalonikerbrevet var tänkt att dupliceras till varje enskild medlem för läsning under enskild andakt. När Paulus skriver om att inte släcka Anden, o s v, så handlar det om vad som sker när församlingen lever sitt gemensamma liv.

Nu finns det dock en naturlig enskild tillämpning av texten. Vi har inte ett kollektivt medvetande, utan det är jag som individ som ska högakta profetiskt tal. Det är jag som individ som ska delta i prövningen av vad jag är med om och behålla det goda.

Som individ behöver jag också ställa mig frågan om vad jag ska göra när min vardag inte är full av en andlig förnyelse som skulle kunna släckas. Hur ska man göra där elden inte brinner? Jag har alltför ofta sett uppmaningar till att “gräva där du står” eller i tro ta emot all andlig kraft man behöver under enskild andakt, till och med så det skuldbelägger den som åker på konferens. Men hos Paulus är det tydligt att karismatik utövas just i gemenskap. Och att åka på konferens eller då och då besöka en annan församling än den egna är, menar jag, snarast en nödvändighet. Allt annat vore att försöka genomföra ett andligt stålmansideal. Vi är inte stålmannen, vi är enkla och bristfälliga människor. Vi behöver varandra.

Så som individ gäller att om det inte brinner där du finns just nu, så sök upp elden! Som församlingspastor såg och ser jag detta enbart som en tillgång. Jag har rent utav sagt till mina medlemmar att det bästa de kan göra för sin lokala församling kan vara att ibland besöka en annan församling!

Men då kanske vi tappar dem för gott, brukar invändningen vara. Och jag svarar att visst finns den risken, men jag vill alltid vinnlägga mig om den offensiva attityden. Chansen finns att det blir fler personer i min församling som fylls av Anden och för en aldrig så liten chans att det ska ske, är jag beredd att ta stora risker!

En församling som är rädd för att tappa medlemmar till andra för att gräset där skulle vara grönare, bör prioritera att vattna och göda den egna gräsmattan, snarare än att bygga staketet högre mot granntomten.

Slutsats

Den som intar en offensiv attityd till karismatik kommer att göra misstag, men den som intar en negativ attityd kommer att missa allt vad Anden vill ge!

Efterskrift

Jag har också lärt mig en annan sak. Att den som lämnar en församling på grund av besvikelse och går till en ny vanligtvis inom kort kommer att bli besviken också på den och gå vidare ännu en gång. Att leta efter felfria församlingar är dödfött. Hittar du den, så slutar den vara felfri i samma ögonblick du kliver över dess tröskel.

Under den förnyelse- och tillväxtfas som vi hade i Sjömarkens missionskyrka på 80-talet, så kom det ett tjogtal sådana människor till oss, och de bedyrade hur mycket bättre vår församling var än deras gamla. Vi slickade fåfängt i oss berömmet, bara för att inom ett par år se hur de nästan allihop hade blivit besvikna också på oss och försvunnit iväg.

– When do we get to do it?


– Do what?


– You know, the stuff, healing the sick, casting out demons, raising up the dead.


– Oh, that stuff. No we don’t do it anymore. (pause) We just sing about it.


– You mean I gave up drugs for this…?


[Wimber berättade denna anekdot vid flera tillfällen, bland annat i Wimber, 1984. Här är den återgiven efter mitt minne.]

One of our highest values in the Vineyard is that each one does their own part in Kingdom work. John used to say that it’s a word and works Kingdom. We preach the Gospel, heal the sick, feed the hungry, clothe the nake. We do this in a supernatural way. The angels by direction of the Lord do their part too. These are all acts of service, simply gifts at work in the body of Christ, and it’s not our job to make a show of it. We don’t draw attention to ourselves and we get rid of all the hype, all the theatrics. We tune down, not up, in order to hear and see what the Father is doing, where the Father is at work.

I remember numerous times how John would have everyone take a coffee break just as the emotional atmosphere was sky high. And then, cold turkey, with no music, no anything, he would ask the Holy Spirit to come to heal and deliver. Emotion has nothing to do with power, it has only to do with humanity. This is neither right nor wrong, unless we think emotional intensity equates the power of God.

Everyone wanted to give John a title, but he was never up for it. He would say, “We don’t use titles, just call me John.” We don’t print cards saying, “Apostle Steve” or “Prophet Larry”. We don’t have designated elders, because we didn’t need to. John would say, “An elder is as an elder does. Let’s see who elds.” It was always functional. If someone was functioning in a certain way and it was working, John had this amazing sense to recognize it, bless it and oftentimes that is how our leadership team would come about. (Carol Wimber, i Wimber, 2006: 216f).

Några kännetecken på den neokarismatiska rörelsen som helhet finns dock, även om inte alla neokarismatiker delar alla kännetecken. Många delar av första vågens pentekostala teologi kan förkastas (Burgess & Maas: 291, Burgess & McGee: 1068):

• Inom den neokarismatiska rörelsen så ligger fokus mer på under och tecken, än på tungotalet, vilket inte alls behöver ses som tecknet på andedopet.
• Också. Andedopet ses oftast som givet vid frälsningen, medan uppfyllelse av Anden kan och bör sökas som en upprepad erfarenhet.
• Dispensationalistisk eskatologi ersätts av klassisk premillenialism, amillenialism eller postmillenialism.

Den neokarismatiska rörelsen identifieras till stor del med nya församlingsbildningar, löst organiserade samfund eller nätverk. De klassificeras därför som non-denominational eller post-denominational (Burgess, 2002d: 928).

Innan ordet neokarismatisk blev allmänt vedertaget, så beskrevs några av de kyrkor som ingick med begreppet tredje vågen, som ursprungligen avsåg personer som kombinerade pentekostal praxis med evangelikal teologi (Wimber, 1985: 128ff). Eftersom de evangelikala kyrkorna fram till 70-talet i stort förhållit sig kallsinniga til karismatiken, så ansåg Peter Wagner att det som hände kunde ses som just som en tredje våg. Wagner (2002 i NIDPCM: 1141) ger följande teologiska och sociologiska särdrag på tredje vågen:

1. Anden ges vid omvändelsen. Inget separat andedop.
2. Förväntan på multipla uppfyllelser av Anden därefter, varav några kan starkt likna pingströrelsens “andedop”.
3. Tungotalet accepteras som andlig gåva och bönespråk, men inte som initial evidence på andedopet. (Också hos Wimber, 1985: 143f)
4. Initiering in i rörelsen sker genom tjänst i Andens kraft, snarare än genom en upplevelse av Anden.
5. Splittring ska undvikas till nästan vilket pris som helst. Därför ska praxis för lovsång och bönetjänst anpassas till den lokala församlingens toleransgrad. Språkbruket anpassades, så att vissa termer som kunde ses som problematiska undveks.

Vineyards egna församlingar utgjorde ett pedagogiskt komplement till de konferenser som anordnades (VMI), i så mening att de fick stå modell för tredje vågens karismatik, även för dem som sökte inkorporera den i sina traditionella församlingsmiljöer. Tredje vågen som begrepp var alltså inte begränsat till Vineyard, men Vineyard utgjorde dess tydligaste enskilda exempel. Församlingar och enskilda individer som lät sig påverkas kallades i folkmun ofta för “wimberiserade” (Wimberised).

I Sverige så är det främst genom Vineyard och New Wine som den neokarismatiska rörelsen gjort sig gällande, så därför kommer fokus att ligga på dessa i denna uppsats.

John Wimbers och David Pytches teologi om Andens gåvor

Wimber och Pytches har en så stor samsyn, att de redovisas tillsammans. Wimbers undervisning ligger till grund för framställningen och Pytches kompletterar den.

Wimber gick in i helandetjänst och bruk av karismatiska gåvor med en attityd som skiljde sig från tidigare utövare på ett par punkter. Dels gjorde han och hans medarbetare systematiska studier av olika skolor inom den pentekostala rörelsen, inklusive flera studiebesök i olika församlingar och dels var han villig att experimentera med former och tillvägagångssätt, tills han hittade det som fungerade bäst, i enlighet med de värderingar som han såg som fundamentala (Tuttle, 20011b, Wimber, 1982, vol 4).

Gåvobruk: Likt Basham, så konstaterade Wimber att bara ett fåtal kristna hade personlig erfarenhet av att förmedla helande, profetera eller att fungera i någon annan Andens gåva. Till skillnad från tidigare ledare, så såg Wimber detta också som ett praktiskt problem. För att åstadkomma en församling där alla deltar – “everybody gets to play” (Wimber, 2008) – och utför rikets gärningar – “doin’ the stuff” – genom att vittna, bota sjuka och kasta ut demoner (Matt 10:7f), så behövdes det nya modeller, som flyttade fokus bort från plattformen och praktisk träning, där den som har mindre erfarenhet går bredvid någon som har mer erfarenhet och lär sig dynamiken. Wimber (1986: 181f & 189f, 1987b, 1993a, 1993b) studerade speciellt hur Jesus tränade sina lärjungar och beskrev det med följande mönster:

1. Jesus gjorde rikets gärningar och lärjungarna såg på.
2. Jesus gjorde rikets gärningar och lärjungarna hjälpte till.
3. Lärjungarna gjorde rikets gärningar och Jesus såg på.
4. Lärjungarna skickades ut att göra rikets gärningar på egen hand.

Wimber (1982: Vol. 2, 1986: Appendix B & C, 1988: 113ff) studerade noggrant Jesu och apostlarnas tjänst i Andens kraft, utan att leta efter trosformler, men för att se vilka värderingar (medlidande, Guds ära) som drev dem och hur deras exempel kunde vägleda en övergripande modell. En nyckelupptäckt var Jesu ord om att Han enbart gjorde vad Han såg Fadern göra (Joh 5:19f) och enbart talade det Han hörde Fadern säga (Joh 12:49) (Pytches: 55f). Utifrån detta skapade Wimber övergripande strukturer och modeller för tjänst, som skulle stödja de troende idag att fungera efter samma mönster.

Till skillnad från exempelvis Derek Prince, som såg andedop, kunskap och tro, som nycklarna till tjänst i gåvorna, så fokuserade Wimber mer på frågan hur. Hur känner man exempelvis igen Andens maning att profetera? Den slags konkreta råd och tips som exempelvis Bruce Yocum gav i den frågan (bilaga till uppsatsen, ej här på bloggen) värdesatte Wimber mycket. Hur urskiljer man igen Andens ledning när man ber för en sjuk? Vad finns det för vägledning i det som syns och känns med våra sinnen och hur kan man uppfatta Andens ledning i sitt inre? (Wimber, 1986: 192f, 208ff & 221ff, Pytches, 1986: 145f).

Wimbers tanke att man kan träna sig i gåvobruk var kanske inte helt ny, men ingen hade så tydligt och systematiskt satt denna tanke i system. Men träning innebar aldrig för Wimber att hitta formler för exempelvis helande, utan att öva upp sin förtrogenhet med att fungera i Andens kraft.

Wimber återkom ständigt till att gåvobruket skulle ske utan onaturliga tonfall, ålderdomliga ordval (King James engelska), uppjagade känslor (även om de kunde få uppstå som ett resultat av Andens verk) eller bisarra beteenden. Parollen var “naturally supernatural” – uppträd så normalt som möjligt, var dig själv – vilket fungerade som en dörröppnare för karismatik in i sammanhang, som tidigare tagit avstånd från den (Tuttle, 2011b).

Andens kraft och gåvor fås enligt Wimber först i kraft av pånyttfödelsen. I sitt personliga vittnesbörd så vittnar Wimber om flera remarkabla händelser under sina första år som kristen och hur det antikarismatiska ledarskapet i hans församling uppmanade honom att undertrycka dessa (Wimber, 1984). Men för att uppleva gåvorna i större utsträckning, så behöver den troende fyllas av Anden (Wimber, 1985: 132ff, 2006: 220f). Detta såg Wimber (1985: 139ff) som en upplevelse som den troende kan och bör låta hända flera gånger.

Wimber (1985: 113ff) lade också vikt vid att lärjungarna gavs makt över orena andar och sjukdomar (Matt 10:1). Utifrån denna tanke och de bibelord som stödjer tanken på impartation, så blev det begreppet en väsentlig del av Wimbers syn på hur de andliga gåvorna kommer i bruk, men aldrig så att människor skulle kunna tvinga Gud ge andlig kraft efter vårt beslut (Wimber: 1986: 181f, Wimber, 1987a: 122f). Anden är en person som har kraft, inte något att fylla på som när man “tankar en bil” (Rue).

Att utrusta de troende, genom att förmedla Andens kraft, och att träna dem i lärjungaskap, där det ingår att bruka Andens gåvor, bota sjuka och utföra tecken och under (såväl som att vittna, tjäna praktiskt och visa omsorg om de svaga och fattiga), det såg Wimber som så viktigt att frasen “equipping the saints”, från Ef 4:12, blev namnet på Vineyards tidning och ett tema som upprepades gång efter annan på konferenser, i böcker, artiklar, predikningar, etc.

Wimbers syn på gåvornas natur är helt situationistisk. Wimber (1987a: 128) och hans medarbetare var starkt påverkade av Dunns exeges. Wimber (1987a: 119, 2006: 218) kallar gåvorna, med en term lånad från Dr. Tuss Spittler, “gracelets”, “nådastänk”, och beskriver dem som ögonblickets manifestation av Anden, Guds “dansande hand” (Wimber, 2006: 217, Rue).

Wimber och Pytches (1985: 58) koncentrerar sin undervisning på de nio gåvorna i 1 Kor 12:8-10, men ser aldrig dessa som de enda gåvor som finns (Wimber, 1987a: 125). Pytches (1985: 57f) hänvisar till att det finns fyra huvudsakliga listor av andliga gåvor i NT, “with no easy reconciliation”, plus enskilda gåvor nämnda på andra ställen.

Wimbers (2006: 217) övergripande målsättning var att mobilisera alla troende till att göra rikets gärningar, och i likhet med MacNutt – en viktig influens för Wimber – så såg han det som kontraproduktivt att börja med frågan om vilket fåtal det var som hade en helandegåva. Den frågan besvarades över tid, menade Wimber (se nedan), om alla ber för sjuka, så kan alla se vissa resultat, men somliga kommer över tid se mer resultat. Om alla profeterar, så kan alla ibland komma att frambära budskap från Gud, men somliga kommer göra det oftare, med större precision och kraft (Wimber: 1982, s. 9 & band 2A).

För Wimber var det en väsentlig del av teologin att Andens kraft och gåvor är givna i ett generöst mått. Wimber såg sitt uppdrag som att verka för en reformation av praxis, inte teologin. Guds församling kunde, enligt Wimber, förvänta sig att se Guds kraft verka och Andens gåvor fungera i en omfattning som övergick tidigare förväntningar. Ett genomgående vittnesbörd från veteraner inom den karismatiska väckelsen var att efter mötet med Wimber, så kom bruket av Andens gåvor att hamna på en helt annan nivå (Wimber, 1985: 147f, Springer & Wimber, 64f, 117ff).

Wimber (1986: 159ff, 2008: 139f) var samtidigt noga med att undvika Word of faith-synen på helande. För Wimber (1986: 164ff) var tjänsten i Andens kraft och helande inte en fråga om att den troende krävde sina rättigheter, utifrån att “helande ingår i försoningen”, utan sammanhanget är den andliga striden mellan Guds rike och mörkrets rike (Wimber, 1985: 13ff, 32f, Kydd: 701f, Pytches: 17ff). Denna kamp förs inte mellan två jämbördiga parter. Det avgörande slaget är vunnet men den slutliga segern är ännu inte bärgad (Wimber, 1985: 23).

Gåvornas väsen enligt Wimber är att de är övernaturliga manifestationer av Anden. Just begreppet “supernatural” är ofta återkommande hos Wimber. Det kan sägas vara identitetsbärande, men också betonat utifrån Wimbers specifika syn på sitt uppdrag, att hjälpa Guds kyrka återupptäcka en förlorad, men vital del, av sitt väsen. Att gå längre än vad våra rationella föreställningar normalt tillåter oss.

Wimber (1985: 50ff & 74ff, 1988: 11ff, 2006: 227f, Pytches: 1985: 161) menade därför att det stora hindret för kristna i västvärlden att fungera i Andens gåvor och hela de sjuka, som en del av denna kamp, är att vi är till vår mentalitet fångade i en världsbild som utesluter Guds övernaturliga ingripande. Även kristna som bekänner sig till Bibelns ord om att under och tecken kan ske kan behöva ett paradigmskifte, så att deras förväntan blir annorlunda och så att det blir en naturlig sak att söka Guds kraft och ingripande.

För Wimber är användningen av ordet övernaturligt en vakthållning mot utarmning av de kristnas föreställningar och förväntningar på vad Gud kan och vill göra ibland dem. Wimber (1987a: kassetterna “världsbild”) gav exemplet när Paulus blev biten av en orm på Malta (Apg 28:1-6). Utifrån en sekulariserad världsbild kan incidenten förklaras med att ormen var gammal eller nyss hade bitit någon annan och för stunden gjort slut på sitt gift. I kristna sammanhang med tillägget att “Gud hade planerat att just den ormen skulle bita Paulus.” Malteserna däremot utifrån sin världsbild tolkade situationen som att Paulus var en gud. Vilket Wimber konstaterade låg närmare sanningen än den sekulariserade världsbildens förklaring, men de hade inte förstått att Paulus inte var en gud, utan övernaturligt beskyddades av den ende Guden.

För Wimber handlar denna vakthållning inte om en kamp för att människor idag ska tro att Gud gjorde de under som Bibeln berättar om, utan att människor idag ska få uppleva liknande under i sina egna liv. Av detta skäl så undviker inte Wimber ordet övernaturligt, men han menar att den bästa distinktionen är mellan det rationella och det transrationella (Wimber: 1987a: 121). I någon mån kan det sägas att Andens gåvor är båda två. Både människan och Anden är inbegripna i givandet och mottagandet av Andens gåvor. De är rationellt i den meningen att personen är medveten om vad han observerar. Det är transrationellt i den betydelsen att det är Gud, som efter sin vilja, som ger den specifika förmågan som människan saknar i sig själv (smörjelsen). Begreppsförklaringen lånar Wimber av Mel Robeck, Fuller Seminary.

I definitionen av de enskilda gåvorna så kom däremot inte Wimber med några nyheter. Kunskapens ord såg han som övernaturligt uppenbarad kunskap om fakta, men enligt principen om att följa Andens ledning, så gav han gåvan en nyckelstatus i helandetjänsten. I samband med möten och ute i vardagslivet, på arbetsplatser, skolor, restauranger och gator och torg, där kan troende förvänta sig att få KO som vägleder dem att be för sjuka eller vittna med kraft (Wimber, 1985: 44ff & 61f, Pytches, 1985: 61, Wimber, 2006: 219. Se också Kissel, 1986:165ff).

Lewis (1989: 132ff) ger några exempel på KO med hög precision från en konferens med John Wimber i Harrogate, 1986. Det mest specifka löd

There’s a woman named Janet who at eleven years of age had a minor accident that has proven to be a problem throughout her adult life. It had something to do with an injury to her tailbone but now it’s caused other kinds of problems and so there’s radiating pain that comes down over her – er – lower back and down her backside and down her legs. It has something to do with damage to a nerve but it also has something to do with the – um – I think it’s called the sacro-iliac.

Lewis (132f) menar att denna kunskap inte skulle kunna ha inhämtats av Wimber via fusk, eftersom några procedurer liknande dem som använts av exempelvis Popoff inte förelåg, och Lewis (133ff) beräknar vidare beräknar den statistiska sannolikheten för att enbart slumpen skulle kunna ligga bakom till en på tre miljoner.

Candy Gunther Brown (s. 33) sammanfattar Wimbers tolkning av KO som “divinely revealed information that most often concern health problems that God wants to reveal a particular moment. According to Wimber, people might receive words of knowledge by hearing them, seeing them, thinking them, dreaming them, finding themselves saying them, or, most commonly[1], feeling them as sympathetic pain in their own bodies.”

Brown (s. 34f) skriver också att Wimber ansåg att bruket av KO ger en nästan komplett lista över alla som Gud för stunden vill hela, medan Randy Clark idag står för en mer offensiv syn. Det finns dock inget i Wimbers undervisning eller praxis som stödjer Browns tolkning.[2]

Trons gåva såg Wimber och Pytches (1985: 109) på ett liknande sätt som Dunn, Bennett och Prince, som ögonblickets ingjutelse av förvissning och frimodighet. Profetians gåva såg Wimber (1982b) på samma sätt som Yocum, vars bok han rekommenderade som bäst i ämnet. Pytches (1985: 79) lånar en modifierad definition av Peter Wagner, med ungefär samma essens: “The special ability that God gives to members of the body of Christ to receive and communicate and immediate message of God.”

Role, gift, ministry, office

The gifts of the Spirit are not trophies, talents, traits, or toys. The gifts of the Spirit are God’s supernatural expressions of love, caring, kindness, healing and concern, bestowed upon us and through us. (Wimber, 2006: 220)

Wimbers syn på gåvorna som situationistiskt givna, tydligt influerad av Dunns exeges, ställer frågan på sin spets om hur ögonblickets förmågor relaterar till kontinuerligt givna uppdrag. Carol Wimber berättar i Everyone Gets to Play (Wimber: 2008: 149) att det ofta kom olika personar som bad John Wimber att “ordinera” dem till olika tjänster. Först och främst ansåg han att det bara fanns ett ämbete, tjänst för Kristus, och till det ämbetet är alla kristna ordinerade. När diskussionen fortsatte, så frågade John efter vad personen ifråga gjort hittills, vilka som följde hans eller hennes ledarskap idag, vilka som hon eller han betjänade idag, vilka som förts till tro hittills eller vilka fattiga och behövande som idag fått någon hjälp. Ofta fanns det hos den som frågade en tro att en officiell titel skulle bli starten för en sådan tjänst (se också Tuttle, 2011d). Men Johns svar blev alltid “Show me your puppies and I’ll give you your papers.” (Wimber, 2008: 149). Med andra ord, visa först upp att du börjat tjäna Gud och att Anden har börjat använda dig, innan vi ger dig en utmärkelse som definierar din plats i Kristus. Titlar, menade Wimber, är alltså inte nyckeln till att utlösa Andens kraft.

Alla kristna har ett grunduppdrag att vittna om sin tro, visa gästfrihet, utöva barmhärtighet, osv (Wimber, 2006: 218). Allt sådant som troende kan göra utan en direkt manifestation av Andens kraft kallar Wimber för vår roll. “Det som på oss ankommer” (T. Freijs översättning av Brent Rue.) När troende utför dessa uppdrag, så kan och bör de förvänta sig “any and all ‘gracelets’ of the Holy Spirit as we go” (Wimber, 2006: 218).

Wimber (2006: 219) gör därför en distinktion mellan tjänster (ministries) och gåvor, och han menar att den fråga som Paulus ställer i slutet av 1 Kor 12 om alla har gåva x, med svaret nej, handlar om just tjänster. Allteftersom en troende utför sin roll, när tillfälle ges och som Anden leder, och de andliga gåvorna då manifesteras, så kommer han eller hon att finna att vissa gåvor återkommer oftare än andra och att vissa uppdrag som utförs blir mer välsignade. Det kan då kallas för att personen ifråga fått en tjänst (Rue).

Hela tiden är det funktionen som är det centrala för Wimber, också för honom själv. Wimber vägrade konskevent och med emfas att låta sig kallas apostel eller profet, även om han ansåg att det inte var förbjudet att använda benämningarna. Ett fjärde steg är enligt Wimber att någons tjänst vinner allmänt erkännande, och då kan den kallas ett ämbete (office). Det går alltså inte att utnämna sig själv som exempelvis profet och det är inte meningsfullt att kalla någon profet som bara vunnit ett lokalt erkännande. Över huvud taget, så utmärks Wimber av en stark försiktighet att använda titlar.

Distinktionen mellan roll, gåva, tjänst och ämbete framgår av följande tabell (Wimber, 1987a: 120):

I denna modell så finns det alltså en progression:

1. Roll: Individen tar initiativ utifrån en generell förståelse av lärjungaskapet och Andens ledning (rationellt).
2. Gåva: Anden kommer med kraft och förmåga (transrationellt).
3. Tjänst: Bruket av en viss gåva tilltar i frekvens och kraftfullhet. Den närmaste omgivningen erkänner tjänsten och personen kan få uppdrag i samklang med den.
4. Ämbete: Guds insättande av en person till ett uppdrag som sträcker sig utöver den lokala församlingens sammanhang. Uppdraget erkänns av många.

Wimber (1987a: 120) fick inspiration till denna modell från Wagner, men samtidigt är det stora skillnader dem emellan. Wimbers fokus på att alla kan och ska göra lite av allt och växa in i sina tjänster, kontrasterar mot Wagners fokus på att snabbt hitta “sin gåva”, gärna med hjälp av ett gåvoupptäckarmaterial. Wimbers ovilja att fokusera på titlar står dessutom i bjärt kontrast till Wagners senare tänkande om en “apostolisk revolution”, inom vilken titeln apostel används ganska generöst.

Noter

1. Att “sympatismärta” skulle vara det vanligaste sättet att få ett KO motsägs av Lewis (s. 146ff). Han redovisar också att det inte nödvändigtvis är smärtsensationer som ges, utan att det kan vara andra slags förnimmelser i kroppen. Se också Wimber, 2006: 189f.
2. Brown (s. 34) tycks också ha förstått Wimber som om han hade en kalvinistisk förståelse att allt som sker är “Guds vilja”. Hennes slutsatser på den punkten framstår som mycket märkliga i förhållande till Wimbers uttalade undervisning. Här har jag också ifrån flera konferenser med både Wimber själv och hans medarbetare personliga erfarenheter som motsäger Browns påstående.

Av och om John Wimber (1934–1997)

Springer, K. & Wimber, J. (1987). Riding the third wave : what comes after renewal. City: Marshall Pickering.

Vittnesbörd och reflektioner från kristna ledare som fått sina liv och tjänster förändrade i mötet med Wimber och hans medarbetare.

Tuttle, C. (2011a). The Wimber Years: “I’m just a fat man…” (Video)

http://vimeo.com/13069056 (Kontrollerad 2013-05-22)

Tuttle, C. (2011b). The Wimber Years: “Naturally supernatural” (Video)

http://vimeo.com/13065912 (Kontrollerad 2013-05-22)

Tuttle, C. (2011c). The Wimber Years: A Profound Example of Spiritual Authority (Video)

http://vimeo.com/3248313 (Kontrollerad 2013-05-22)

Tuttle, C. (2011d). The Wimber Years: “There’s no magic in a plane ride.” (Video)

http://vimeo.com/13068018 (Kontrollerad 2013-05-22)

Wimber, C. (1999). The Way it Was. London: Hodder & Staughton.

Brittiska upplagan. Detta är Carol Wimbers biografi över sin man, John, efter hans död.

Wimber, J (1982a). Healing Seminar. Vol 1-4.

Fyra volymer inspelad undervisning, sammanlagt 30 kassetter, med tillhörande häften som innehåller utkast och fördjupning kring det Wimber säger. Kommer anges som referens i formen Wimber, 1982, n:m och där n är volymen om m är numret på kassetten.

Wimber, J (1982b). The Gift of Prophecy. VMI.

Fyra kassetter innehållande sju seminariepass inspelade 1981 och ett häfte som återspeglar Wimbers grundläggande inställning till profeta. Wimber hänvisar till och återanvänder stora delar av Yocums bok.

Materialet skulle senare komma att ersättas med ett annat inspelat seminariium på 5 kassetter och dessa utökades i sin tur med två extra volymer under profetfasen, men de drogs tillbaka från cirkulation när Vineyard lämnade den fasen bakom sig. Materialet från 1982 innehåller en del prövande påståenden, som i någon mån justeras i Wimbers senare undervisning, men i allt väsentligt är undervisningen intakt över tid.

Wimber, J (1984). Personal Pilgrimage. VMI.

Inspelning med John Wimbers personliga vittnesbörd om sin väg till tro och väg fram till en tjänst i under och tecken.

Wimber, J (1985): Power Evangelism. London: Hodder and Stoughton.

Detta är den brittiska originalupplagan, i vilken behandlingen av begreppet världsbild är tydligare än i senare, omskrivna upplagor. Den gavs ut på svenska med den missvisande rubriken Övernaturligt och illustrationerna till kapitlet om världsbild blev helt felaktiga.

Wimber, J (1986). Power Healing. London: Hodder and Stoughton.

Utgiven på svenska i flera upplagor med namnet Helandets kraft.

Wimber, J (1987a). Evangelisation i den Helige Andes kraft

Inspelningar från konferens med John Wimber och hans medarbetare i Lisebergshallen, 1988. Ett häfte med anteckningar och kompletterande material gavs till kursdeltagarna.

Wimber, J (1987b). No Shortcuts to Maturity: Jesus had a single-minded plan to train the Twelve in his way of life. I Equipping The Saints Magazine, July/August, 1987: Training a Key to Strong Character and Ministry.

Artikel om lärjungaträning.

Wimber, J (1990a). Intercession and Spiritual Warfare. I Equipping the Saints vol4/No 1: Intercession. Anaheim, CA: VMI.

Artikel om strategisk andlig krigföring, som bejakar tanken på territoriella andemakter, men inte uppmuntrar procedurer som “spiritual mapping” eller att “binda andemakterna” eller att “sända ut änglar att strida” mot dem.

Wimber, J (1990b). Spiritual Warfare with John Wimber. Anaheim, CA: VMI/Mercy Publishing.

Undervisning på CD eller kassett. 13 undervisningspass samt 229 sidors häfte med extra material.

Wimber, J (1993a). Trained, not born. I Equipping The Saints Magazine, Vol. 7, No. 3 / Summer 1993: Revisiting Vineyard Priorities.

Artikel om lärjungaträning, modifierad version av kapitel i Wimber, 1985.

Wimber, J (1993b). The meat is in the Street. I Equipping The Saints Magazine, Vol. 7, No. 3 / Summer 1993: Revisiting Vineyard Priorities.

Faktaruta med fyrstegsmodellen om lärjungaträning.

Wimber, J. (2006). The way in is the way on : John Wimber’s teachings and writings on life in Christ. Atlanta, Ga: Ampelon Publishing.

John Wimbers svärdotter, Christy Wimber, har sammanställt denna utifrån artiklar, bokutdrag och nedtecknade predikningar från John Wimber.

Wimber, J. (2008). Everyone gets to play: John Wimber’s writings and teachings on life together in Christ. Atlanta, Ga: Ampelon Publishing.

John Wimbers svärdotter, Christy Wimber, har sammanställt denna utifrån artiklar, bokutdrag och nedtecknade predikningar från John Wimber.

Pytches, D. edit. (1998). John Wimber: His Influence and Legacy. London: Hodder & Stoughton.

Vänbok om John Wimber, hans liv och verk, 24 författare och 25 kapitel (2 av Carol Wimber).

För en genomgång av Andens gåvor från distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår, se här:

Efter förmiddagens program var avklarat så åt vi lunch och efter ett tag säger en av de andra att det var gott att höra mitt vittnesbörd, “har du något mer?” O, vad ska jag välja tänker jag. Det låter kanske övermaga, men år 2013 har varit ett år då jag själv blivit helad, fått förmedla ett antal helanden, befunnit mig på armlängds avstånd från än fler helanden och hört mängder av vad jag kallar första-generationsvittnesbörd om just helande. (Första-generationsvittnesbörd är när någon berättar som själv var närvarande på platsen då det hände. Om jag i min tur berättar om det för dig så blir det ett andra-generationsvittnesbörd.) Jag väljer att berätta om en tonårstjej ifrån Korskyrkan i Borås som blivit helad ifrån glutenallergi på deras läger i Munkaskog i början av sommaren. Tonåringarna ville be för varandra, hellre än att ha ett skoj-program, och Anden föll. Mina kompisar Mats och Katarinas grabb blev helad från laktosintolerans. Flera andra blev friska. Och en tjej helad så hon kunde börja äta bröd och annat som innehåller gluten. (Jag träffade ett par av tonåringarna som var med när det hände i somras.)

Jag undrar hur Gud gjorde undret? Har hennes tarmludd återskapats genom ett kreativt mirakel eller får hon dagligen hjälp av Anden så att symptomen hävs? Jag vet inte, men hon äter i vart fall normalt. Såväl helandeundrets karaktär som dess inramning, tonåringar som ber för varandra för att de vill, gjorde att jag valde det exemplet. Runt bordet reagerade mina kollegor positivt.

Utom en. En pastor som instinktivt genast förde fram frågan om varför inte alla blir helade och risken för att skuldbelägga, risken för att skapa orealistiska förhoppningar, risken att vi skulle hamna i trosförkunnelsens träsk. Det vore ojust att lämna ut fler detaljer från vårt samtal, men jag kan inte låta bli att berätta om hennes reaktion. Jag tror den är ganska vanlig.

Men hur stor är faran i vanliga frikyrkor för överhettad karismatik och osund utformning av trosförkunnelsen?

Den frågan kan låta enkel att besvaras. Nära noll, skulle jag vilja påstå.

Försvarsmekanismer

Vad vi upplever i Sveriges församlingar idag är att karismatik är så sällsynt att den knappt ens märks. Den genomsnittlige efterföljaren till Jesus i Sverige idag har aldrig lagt sin hand på en sjuk och sett ett helande ske. Hon eller han har aldrig uttolkat ett tungotal. Han eller hon har aldrig förmedlat ett profetiskt budskap. Många har aldrig ens hört något. Att ha en demon manifesteras och kastas ut i Jesu namn har hon eller han antagligen inte ens hört talas om i modern tid.

Vi som har varit med kan ibland inte ens berätta om våra upplevelser, eftersom de måste omges av så många förklaringar för att bli begripliga att det inte finns tid och ork att göra det. Och inte sällan hamnar vi i en försvarsställning. Ett enkelt vittnesbörd om vad Gud gör kan upplevas som en anklagelse även om det berättas varsamt och klokt.

För en kristenhet som är akut icke-karismatisk så är en omställning till ett mer nytestamentligt sätt att följa Jesus inte en liten fråga. Den kommer inte kunna lösas genom att vi behåller våra nuvarande teologier, våra nuvarande mötesformer eller vår nuvarande identitet. En omställning kommer bli smärtsam och den kommer förändra våra liv. Vi behöver ursäkter för att inte ta sådana tankar till oss!

Därför tror jag att trosrörelsen kom i precis lagom tid för att ge svensk kristenhet ett utmärkt alibi för att stänga dörren mot fortsatt karismatisk förnyelse. 60- och 70-talets karismatiska förnyelse möttes av en öppen och välkomnande attityd från många samfundsledningar, från många präster och pastorer, men den hade kommit till ett vägskäl. Antingen skulle förnyelsen få gå vidare och innebära mer än en nytändning av individers entusiasm och innerlighet, eller så skulle den relegeras till karismatiska reservat: egna konferenser, ungdomssamlingar i veckan med tillhörande frågor från de gamla om varför “dom aldrig kommer på gudstjänsten?”

Så kom det att bli till största delen. Hela mitt kristna liv har jag som karismatiker levt på källsprång vid sidan av vad mitt samfund haft att erbjuda. Som väl är var min ungdoms lokalförsamling öppen för karismatik. Jag blev aldrig ensam.

I detta sammanhang är det jag har diskuterat trosförkunnelse, Livets Ord och Kenneth Hagin. Någon enstaka gång har jag höjt ett varnande finger när någon börjat ta till sig en osund syn på trons natur och en överdriven framgångsteologi men minst fyra samtal av fem har handlat om att jag pratat med människor som använt trosrörelsen som ett alibi, det perfekta tillhygget för att slippa ställas inför utmaningen ifrån Nya Testamentets texter och förnyelsen i nutid.

Kort sagt: Förekomsten av överdrifter legitimerar den egna icke-karismatiska hållningen. Och den legitimerar en spiritualitet som är, med Krister Stendahls ord, “low voltage”, en spiritualitet där Gud aldrig kommer i dånet, åskan och stormen, utan alltid som en stilla susning, en spiritualitet där Gud aldrig gör konkreta helandeunder, utan enbart verkar i det enkla och vardagliga. Fast så uttrycker man sig inte. Man säger att Gud inte måste göra något dramatiskt för att det ska räknas. Och det är ju sant. Gud verkar ständigt på många odramatiska sätt. Men i praktiken är innebörden av sådana ord att de mer dramatiska andliga manifestationer som Nya Testamentet beskriver som flitigt förekommande bland de troende idag ses som undantag.

Att uttrycka en måttlig förväntan på Gud och att undertrycka sin längtan efter mer av Andens kraft beskrivs gång efter annan från talarstolar som en dygd! Jag har suttit som åhörare alltför många gånger och sett hur man reagerat positivt, eftersom en sådan förkunnelse bekräftar den troende som lever ett liv med bristande andlig kraft. Jo, vi finns. Jag är själv långt ifrån så fylld av Ande och kraft som jag borde vara. Och jag har haft perioder då jag på grund av egen förskyllan varit tämligen okarismatisk. Jag har känt frestelsen att legitimera min egen brist. “Förnyelsen behöver också teoretiker” har jag tänkt. “Andra får praktisera, själv för jag bara deras talan – det är nog min kallelse.”

Det karismatiska livet liknar frälsningen. Det ges av nåd, men kostar ändå på. Anden fyller oss inte efter förtjänst, men Andens liv kan inte levas utan att vi betalar ett pris i form av förlorad bekvämlighet, trygghet och en förändrad identitet.

Med ett låneord från engelskan: Karismatiken är disruptiv, den ändrar allt. Trosförkunnelsen fungerar som ett perfekt försvar för sammanhang som inte vill låta sig ändras.

Hur ser svensk antikarismatik egentligen ut?

På webben finns det alltid ett fåtal ivriga debattörer som lyckas få in sin agenda i alla kommentarsfält. Jag älskar möjligheten för i övrigt marginaliserade grupper att komma till tals och att komma förbi åsiktsmonopol. Men jag inser också att när ett fåtal driver sin agenda så blir den förda debatten skev i förhållande till var de egentliga problemen finns.

Svensk kristenhet är inte nämnvärt påverkad av cessationismen som teologisk hållning. Ytterst få tror att Andens gåvor och mirakler enbart hörde till den första kristna tiden. Det är inte ett renodlat teologiskt problem att vi har så lite karismatik i våra församlingar.

Svensk kristenhet är inte heller renodlat liberal, även om just ordet “liberalteologi” kastas fram i diskussioner. Teologer som Ritschl, Harnack, Bultmann och Tillich kan sägas ha påverkat oss indirekt, men nästan ingen svensk förkunnare idag instämmer i deras syn på universum som tillslutet från Guds direkta påverkan. Måhända finns det otydlighet kring många kristna centrala läror, men nutida svensk “liberalteologi” (ordet använt i brist på en bättre term) är sällan dogmatiskt avvisande mot mirakler. Även om det är en utbredd missuppfattning. Möjligen kan denna teologi utformas så att bristen på under och tecken legitimeras och en och annan akademisk teolog kan hittas som går längre än så, men det är för denna diskussion sällan ett stort problem.

Vi kan lugnt konstatera att såväl bland “bibeltroende” som bland andra så levs det idag ett kristet liv där synen på det karismatiska är utpräglat defensiv. Jag talar nu inte heller om den lilla grupp som ser falska profeter bakom varje andlig manifestation, hur aktiv den än är på nätet. Jag talar om vanliga kristna, vanliga gudstjänstdeltagare i såväl Svenska Kyrkan som våra traditionella frikyrkosamfund.

Karismatiken är inte central i vår förståelse av att vara en troende, en efterföljare – den är ignorerad och bortplockad ur vår identitet. Vår vana att vara utan den har pågått så länge och under så många generationer att den helt enkelt bara försvunnit. Den upplevs inte ha ett ärende till en vanlig kristen i hennes vanliga sätt att leva sitt liv. Även om vi inte teologiskt motiverar att enskilda andeutrustade superstjärnor får stå för allt vad helande, profetia och underverk heter, så blir det ett underförstått synsätt. Och predikan efter predikan så inskärps denna hållning, inte för att predikanten säger det rent ut, men för att han eller hon gör det till en vana att predika om allt utom helande, under och tecken, tungotal och profetia.

De senaste 20 åren har jag aldrig hört någon annan pastor i mitt samfund än mig själv hålla en predikan eller ett bibelstudium om tungotal, annat än när det i förbifarten nämns som något som inte anses vara för “alla” och att den som saknar gåvan därför inte ska vara ledsen för det. Är det verkligen det enda vi har att säga? Att gåvan inte gör så mycket nytta att den är värd att sökas?

Men det har vi väl aldrig sagt, hör jag någon invända. Och just de som tilltalas av min blogg är antagligen mer frimodiga i sin syn på Andens gåvor än genomsnittet. Men poängen jag vill driva är inte att vi säger nej till Andens gåvor, utan att vi inte säger ja. Som de tre aporna så hör vi inget om dem, ser dem inte och talar inte om dem.

Vanan att leva utan karismatik skapar en spiritualitet där Andens gåvor inte heller har en roll att spela och det fördjupar en identitet som säger att de inte är en del av livet.

En blind fläck

Sida upp och sida ner i Nya Testamentet så läser vi om helanden, naturunder, demoner som kastas ut, profetiska budskap, med mera. Akademisk forskning har börjat uppmärksamma detta på olika sätt. James Dunn skrev i Jesus and The Spirit:

At no time does Paul conceive of two kinds of Christians – those who minister to others and those who are ministered to, those who manifest the charisma and those who do not. To be Christian is to be charismatic; one cannot be a member of the body without sharing the charismatic Spirit. (Sid 263, kursiv i originalet)

Gordon Fee fyller på i boken God’s Empowering Presence

Evidence is considerable that a visible, “charismatic” dimension of life in the Spirit was the normal experience of Pauline churches. (Sid 894).

Båda dessa exegeter definierar charisma som något som hörs och syns, som något transrationellt och rent av spektakulärt. Modern forskning beskriver urkristendomen som full av vibrerande, förnimbar och påtaglig i sin erfarenhet av Anden. Anden inte bara verkade lågmält i människans djup utan framträdde (1 Kor 12:7) så att det hördes och syntes.

Det är inte längre så att frimodig karismatik läses in i Bibeltexterna av ett fåtal entusiaster. Den tolkningen är idag etablerad, mainstream inom forskningen. Ändå är den karismatiska dimensionen en vit fläck för de allra flesta.

En titt på kyrkoåret

De allra flesta av mina kollegor predikar utifrån den föreslagna texten i kyrkoåret och då nästan alltid evangelietexten. (Återigen skulle jag tro att de flesta som läser just min blogg är något friare i sin hållning, liksom jag själv.) Så jag inventerade kyrkoårets texter för att se hur ofta de innehåller under och tecken, Andens påtagliga kraft och gåvor, kamp med demoner och liknande teman. Jag räknade snällt. Texter där karismatik skulle kunna nämnas, som den gyllene regeln eller allmänna uppmaningar att missionera och tjäna Gud räknade jag bort.

Mitt resultat ser ut så här. På ett år finns det 77 föreslagna predikotillfällen. Några kommer gå bort varje år av kalendertekniska skäl. Alla församlingar har inte en samling på varje tänkbart tillfälle. Men 77 är totalen. Jag rankade dessa efter hur rimligt det är att predika ett karismatiskt budskap utifrån texterna.

• Sju (7) tillfällen på året är en karismatisk utläggning helt nödvändig för att göra texterna rättvisa, oavsett årgång. Pingstdagen är ett av dem, men bara ett.
• Sju (7) tillfällen är texterna sådana att karismatisk utläggning borde förekomma flitigt, kanske inte varje årgång eller kanske finns det fler teman i texterna som är likvärdiga och kan alternera som innehåll. Jag räknar dem som 3 extra tillfällen till totalen.
• 12 gånger borde karismatisk utläggning förekomma någon gång ibland. Jag räknar dem som tre extra tillfällen till totalen.
• 12 gånger kan karismatisk utläggning förekomma som en möjlighet, men andra teman dominerar. Jag räknar dem som två extra tillfällen.
• 39 gånger är karismatik inte uttalat alls i texterna.

Slutsumma femton (15) av 77, eller nästan 20 % av alla sammankomster borde enligt kyrkoåret predikningarna ha ett påtagligt karismatiskt inslag. Funkar det så i din församling?

Mina beräkningar säger vidare:

1. 6 texter har en hardcore-undervisning om Guds rike som borde föranleda hänvisningar till karismatisk kraft. 2 andra texter (epistel, GT) har samma slags undervisning.
2. 10 evangelitexter nämner Andens kraft och gåvor, 2 på ett utomordentligt starkt sätt. 14 andra texter gör detsamma, varav 4 på ett starkt sätt.
3. 15 evangelitexter är helandeunder. 7 andra texter handlar om helande.
4. 3 evangelietexter handlar om kamp med och seger över demoner, plus 2 andra texter.
5. 16 evangelietexter handlar om under och tecken, plus tre andra texter.
6. Änglar förekommer titt som tätt. Svårt att exakt räkna alla texter.

Min undersökning som kalkylark (PDF)

Dessa texter är alltså underlag till predikningar som för det mesta handlar om allt annat än under och tecken, helande och Andens påtagliga kraft. En vanlig predikant använder dessa berättelser för att tala om betydligt mer alldagliga fenomen, om än viktiga, än om det som är texternas huvudsakliga innehåll. Normal predikan utgår ifrån att texternas huvudbudskap är bisaker och gör bisaker till huvudbudskapet. Det är min sorgliga erfarenhet. Jag tar gärna emot rapporter om att jag har fel. Jag vill gärna ha fel på den här punkten!

Men jag är alltså rädd för att antikarismatiken till vardags ser ut så här i Sverige. Vi bortförklarar inte det karismatiska, vi bortser från det! Och när det väl förs upp till diskussion som används äkta eller påstådda överdrifter för att rättfärdiga denna defensiva hållning.

Handböcker till församlingens tjänst

Alla samfund ger ut handböcker som främst vi anställda använder. Det är jag glad för. Begravning, vigsel, dop, välkomnande av nya medlemmar, nattvard med mera går lättast att förbereda om man har en mall att utgå från. Just nu pågår ett arbete inom Equmeniakyrkan att ta fram en ny handbok. Missionskyrkan som jag kommer från gav ut sin senaste år 2003.

Vad står det i den om förbön för sjuka?

Vi kan med glädje, förväntan och frimodighet be för varandra om att få del av Guds helande kraft. Men vi kan inte föreskriva Gud tid och sätt för helande. Det är viktigt att pastor, bönegrupp och församling fortsätter att be i tro och trygghet, även när inga synliga tecken på bönesvar finns. Bönen är vår, bönhörelsen
Herrens.

Det här är en text som jag gillar och ogillar samtidigt. Orden kanske låter kloka, men det finns en försåtlighet i formuleringen. Vi “kan inte föreskriva Gud” hur Han ska verka, men frågan är om Gud kan föreskriva oss hur vi ska be? I texten verkar det finnas ett underförstått förbud mot att be med auktoritet, som om Gud inte kunde leda oss att befalla sjukdom att ge vika (Luk 4:39).

I vart fall beskrivs inte förbönen som ett samarbete mellan Gud och människa eller som en förmedling. Samtidigt som den tidigare reformerta dop- och nattvardssynen inom samfundet tonats ner för att mer likna luthersk syn, så är handpåläggningen beskriven som ett symbolspråk, och inget därutöver. Att Guds kraft på ett påtagligt sätt skulle förmedlas genom kontakten (Luk 8:46), det märks inte i handboken.

För den handbok som är på gång har jag föreslagit att det ska finnas en sektion med tydlig karismatisk prägel! Kontakta mig om du vill vara med och ge förslag om hur de ska se ut.

Nödvändiga rågångar inom karismatiken

Inom pingstväckelsen har sentenser som “bättre att det kokar över än inte kokar alls” eller “better wildfire than no fire” ofta sagts. Jag tror inte den sortens sanningar kan överbetonas. Samtidigt tror jag det finns vissa rågångar mot det osunda som vi bör upprätthålla. Den slags “positiva bekännelse” som finns inom Word of faith-förkunnelsen i linjen Kenyon-Bosworth-Hagin-Ekman (på 80- och 90-talet), den är obiblisk och osund. Att utmåla det kristna livet som att en av dess huvudpoänger är hälsa och välstånd, det är att våldföra sig på ett stort antal bibeltexter. Att beskriva möjligheten till helande som att de hundraprocentiga resultaten är möjlig för oss alla redan i den här tiden, det är en överdrift och missförstådd eskatologi. Anden är verksam ja, många under och tecken redan här och nu ja, men hundraprocentiga resultat – nej!

Jag kommer gå in på dessa i framtida inlägg.

Ju mer man ser Gud verka, desto större risk är det att frustrationen över det som uteblir, över nederlagen, över det ofullkomliga växer. Där finns det en frestelse att ställa fel frågor, att söka nycklar till det hundraprocentiga. Då anträder vi en farlig väg.

Och framför allt, Andens kraft får aldrig frikopplas från korsets budskap om lidande, svaghet och uppoffring. Kraften från Gud tar inte bort vår svaghet. Den verkar i vår svaghet.

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans. (Fil 3:10)