Om du inte tycker att det låter konstigt så beror det antagligen på att du är bekant med klyschan om att tro på Jesus handlar om en relation och inte religion, men det är faktiskt inte den frasen jag har i åtanke.

Det inte nödvändigtvis de saker och företeelser som vi kategoriserar som religion som underminerar kristen tro (även om det kan vara så också), utan snarare föreställningen om religion som en egen sfär av saker och företeelser.

I vår kultur anses religion vara en privatsak; något som inte har med fakta och kunskap att göra, något som snarare handlar om personliga preferenser, (subjektiv) mening, tycke och smak.

Religion är med andra ord ett delområde i den subjektiva och privata sfären, medan exempelvis vetenskap placeras i den objektiva och publika sfären.

Detta synsätt, som även finns hos människor som kallar sig kristna, medför att ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Jud 1:3) måste deformeras rejält för att passa in i paradigmet: Dess sanningsanspråk reduceras till en känsla av mening. Dess radikala, genomsyrande förvandling av hela livet reduceras till något privat som inhägnas i en isolerad sfär.

Att jag är kristen kan således reduceras till att kristendomen är min favoritreligion. Dvs. det finns en religiös del av mitt liv, och den har jag valt att fylla med kristendomen. I denna del av livet kan Gud vara det viktigaste som finns och jag kanske till och med skriver ”Jag älskar Jesus!” under ”Religiös åskådning” på min Facebookprofil.

När jag utövar min religion, kanske en lördagskväll eller söndag förmiddag, eller till och med mitt i vardagen, då gör jag det engagerat och hängivet. Men när det gäller resten av mitt liv, utanför den religiösa sfären, så är det möjligt att Gud inte alls har så mycket att säga till om. Det är möjligt att hur jag tänker och lever utanför den religiösa sfären formas mer av den omgivande kulturen än av Bibeln, även när dessa egentligen krockar med varandra.

Det jag beskriver här är måhända en ytterlighet, men även om det ovan beskrivna är en ytterlighet, och det för många inte är riktigt så illa, så är tendensen att acceptera att kristen tro är en privatsak, och att isolera det ”religiösa” från resten av livet, märkbart närvarande i svensk kristenhet.

Vi lägger exempelvis ribban för kristet liv och lärjungaskap bra mycket lägre än vad Jesus gjorde. Vi blir glada om någon gör kristendomen till sin favoritreligion (även om vi inte benämner det på det sättet). Dvs. om någon utökar sin uppsättning trosföreställningar med en trosföreställning om Jesus, ber en ”frälsningsbön”, samt kanske fyller den religiösa sfären med kyrkliga aktiviteter. Då kan vi ropa halleluja och tänka att vederbörande har sitt på det torra.

Jesus å andra sidan, han pratar bland annat om att beräkna kostnaden för att följa honom och säger ”ingen av er [kan] vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger” (Luk 14:33).

Uppmaningen att beräkna kostnaden förutsätter naturligtvis att det faktiskt finns en kostnad, och att det inte är självklart att alla accepterar kostnaden.

Men vi lägger, som sagt, ribban lågt i ett missriktat försök att undvika att någon drar slutsatsen att det kostar för mycket. Därför säger vi att allt är lugnt så länge jag har bett en bön – och det är ju både enkelt och bekvämt. Omvändelse behövs inte och helgelse är överkurs. Hyser jag bara en viss trosföreställning om Jesus så behöver han inte vara Herre i mitt liv.

För, liksom, Jesus skulle väl inte kräva att jag ska ge mitt liv till honom? Allt som har med religion att göra finns ju trots allt i den religiösa sfären, så Jesus kan naturligtvis inte mena att han vill ha hela mitt liv…

…men det är ju just det han menar! Jesus är nämligen inte indoktrinerad av de världsbildsmässiga vanföreställningar som följer med introduktionen av det moderna religionsbegreppet.

Jesus säger att ”ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike” (Luk 9:62). Vi lägger emellertid ribban lågt och funderar sedan över varför någon som ”bett en frälsningsbön” inte tycks kunna ta ansvar för sitt lärjungaskap utan måste knuffas till våra olika kyrkliga aktiviteter.

Men kan det kanske vara så att den som på riktigt har ”beräknat kostnaden”, omvänt sig, gett upp allt eget till Jesus, och tagit emot honom som Herre, inte ens behöver våra kyrkliga aktiviteter?

Jag tror det. Det betyder dock inte att gemenskap med andra kristna är oviktigt. Nya kristna behöver exempelvis både undervisas och lärjungatränas, men de behöver inte respirator och sondmatning. Om någon antas ha ”tagit emot Jesus” men inte är intresserad av vad Jesus säger, och inte kan eller vill ”äta själv”, då är det någonting som inte stämmer.

(Detta gör mig extremt tveksam till den relativt vanliga ”Blunda, räck upp handen, be en ’frälsningsbön’, och sedan ropar vi ’Halleluja någon blev frälst!'”-modellen. Att lova människor frälsning bara för att de ber en ”frälsningsbön”, och underförstått i övrigt kan fortsätta sina liv ungefär som vanligt, är inte bibliskt. När Ordet ”faller i god jord” leder det till sann omvändelse och ett förvandlat liv. När vi vet vad Jesus själv säger om ”stenig mark” (Mark 4:5-6) kanske vi inte bör vara så snabba med att ropa halleluja?)

Som jag redan nämnt så reduceras också, på grund av föreställningen om den religiösa sfären som subjektiv, den kristna trons sanningsanspråk till något annat än sanningsanspråk. Anspråken hamnar i en egen kategori där de inte längre handlar om att verkligheten där ute är beskaffad på ett visst sätt, utan mer om en subjektiv känsla som skänker mening.

Att denna idé har fått fäste bland kristna visar sig bland annat när en kristen får frågan ”Hur kan du tro att Jesus dog och sedan uppstod?” och som svar säger: ”Det handlar om tro.”

Det är ju väldigt enkelt att svara så. Man slipper ju ge skäl för sin tro. Och vi vill ju ofta att det ska vara enkelt. Men att svara så säger att det, som tillhör det mest centrala i kristen tro, är något som inte har med fakta att göra. Och det underminerar naturligtvis kristen tro på ett väldigt konkret sätt. För om det inte är ett faktum att Jesus uppstod, då är vi kristna, som Paulus skriver, ”de mest beklagansvärda av alla människor” (1 Kor 15:19).

Jag vill avslutningsvis säga att jag tror att kristna i större utsträckning måste förstå vilka filosofiska glasögon vi har på oss när vi läser Bibeln, när vi närmar oss klassisk kristen teologi, när vi tänker på lärjungaskap, och faktiskt när vi tänker i största allmänhet. Vi behöver prata mycket mer om världsbild och världsbildsfrågor. Dylika saker påverkar nämligen i allra högsta grad hur vi förhåller oss till Gud och hur vi lever våra liv.

Om vi inte gör detta så riskerar vi att sitta där och tro att Jesus har den plats han ska ha i våra liv, trots att vi har förpassat honom till en liten, isolerad sfär. Och vi riskerar också att tro att allt står väl till mellan oss och Gud, trots att det i själva verket inte är fallet. Vi riskerar att bli de som får höra Jesus säga: ”Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” (Matt 7:23)

Det låter allvarligt – och det är allvarligt. Men det är allvarligare än så, för vi riskerar också att vilseleda andra till att tro att allt står väl till när det i själva verket inte gör det.

Moralisk relativism innebär kortfattat att det inte finns några objektiva eller universella moraliska värden, utan att moraliska värden (och inte endast uppfattningarna om dessa värden) varierar mellan olika personer, grupper och kulturer. En person, grupp eller kultur hävdar att det är moraliskt orätt att stjäla, en annan hävdar att det är inte är moraliskt orätt att stjäla, men det finns ingen objektiv måttstock som avgör denna eller andra handlingars moraliska status.

Min uppfattning är att konsekvent, fullskalig moralisk relativism är ovanlig. Det finns många som uttrycker ett bejakande av moralisk relativism, men som i praktiken agerar som om det existerar objektiva och universella moraliska värden. Exempelvis när de hävdar att andras åsikter i moralfrågor är felaktiga (som om det existerade en objektiv måttstock), eller när de pratar om mänskliga rättigheter som universella, eller när de menar att det har skett en moralisk utveckling över tid (snarare än bara en förändring).

Ett annat intressant exempel där inkonsekvensen blir tydlig är när någon som hävdar att det inte finns några objektiva moraliska värden två minuter senare försöker använda existensen av ondska som ett argument mot Guds existens.

Man kan, som bekant, inte både äta kakan och ha den kvar. En mer genomgående kritik av moralisk relativism ligger dock utanför denna artikels ärende.

Om konsekvent, fullskalig moralisk relativism är ovanlig, så är en inkonsekvent variant desto vanligare. Det är åtminstone min uppfattning att relativt många människor i vår kultur förnekar att det finns objektiva moraliska värden och plikter, även om de i praktiken inte agerar konsekvent mot den idén.

I relation till kristen tro så utgör den selektiva och/eller inkonsekventa moraliska relativismen likväl ett problem.

När den kryper in i kristna sammanhang leder den till att tydlig moralisk undervisning i Bibeln trycks åt sidan om den krockar med människors egna önskningar.

För en viss handling kan ju omöjligen vara en synd om jag verkligen, verkligen, av hela mitt hjärta, önskar utföra denna handling. Speciellt inte om jag dessutom upplever en stor glädje och tillfredsställelse i utföra handlingen.

Det som har hänt här är att avgörandet av en handlings moraliska status har flyttats till den subjektiva sfären. Det är mina känslor och önskningar som, ytterst sett, avgör vad som är synd, inte någon objektiv norm ”där ute”.

Bibelns moraliska undervisning duger bra när den bejakar det vi själva känner och önskar. Då går det bra att lyfta fram den. Men när dess moraliska undervisning krockar med våra känslor och önskningar, då läggs den åt sidan.

För att vi ska fortsätta se ut att vara någorlunda kristna och bibliska så drar vi ord om Guds nåd som en stor och tjock filt över den moraliska undervisningen i Bibeln. Då slipper vi sätta ord på handlingarnas moraliska status. Då kan vi bara vara tysta om de där sakerna som Bibelns moraliska undervisning förbjuder, och som vi vet att många i våra sammanhang, gång på gång, medvetet väljer att göra och lever i. Då slipper vi uppmana till omvändelse. Och vi slipper omvända oss själva. Tror vi.

Och ungefär här någonstans har nåden förvandlats till något som står i motsättning till att uppmana till omvändelse, att vända sig bort från synden, trots att någon sådan motsättning inte existerar i Bibeln.

Den moraliska relativismen underminerar också själva evangeliet. För om moralen är relativ, då existerar ingen synd (moralisk skuld till Gud), och då är det absurt att vi skulle behöva räddas från våra synder (Matt 1:20-21), och korset blir helt omotiverat och patetiskt. Kort sagt: Kristen tro och det kristna budskapet blir irrelevant.

En kristen världsbild inkluderar att Gud är moralens källa och standard, vilket innebär att moraliska värden och våra moraliska plikter är vad de är, alldeles oavsett vad vi tänker, känner eller tycker om det. Utan detta blir kristen tro inte begriplig.

Därför är det kraftigt kontraproduktivt när kristna, i ett tafatt försök att bli populärare, eller i en hispig rädsla för gamla tiders ”syndakataloger”, slutar prata om synd, slutar undervisa om bibliska moraliska principer, och slutar uppmana till omvändelse.

Utmaningen består inte i att att gemene man inte längre kan recitera bibelberättelser.

Man skulle kanske snarare kunna säga att utmaningen – om vi ska prata om berättelser – består i att berättelsen om Jesus är likställd Sagan om ringen, och att Jesus, i likhet med Frodo och Gandalf, betraktas som en påhittad litterär figur (om än till viss del baserad på en verklig, historisk person).

Att nöja sig med den problembeskrivningen vore dock att inte gräva djupt nog.

Min plan är att i ett par inlägg belysa exempel på världsbildsingredienser som underminerar kristen tro och det kristna budskapet. Först ut är sanningsrelativism.

Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig.

Det kan uttryckas på många sätt, men detta tror jag är det vanligaste uttrycket för att vad som är sant varierar mellan olika personer; att verkligheten är subjektiv. Min uppfattning är dock att det är få som förfäktar en fullskalig sanningsrelativism. Förklaringen till det är att den som förfäktar fullskalig sanningsrelativism inte blir särskilt långlivad.

Den som säger ”För mig är det sant att jag kan hoppa från 500 meters höjd utan att skada mig” kommer, om denne gör ett försök, att få en skoningslös tillrättavisning av verkligheten.

Fullskalig sanningsrelativism går måhända att förfäkta med munnen och pennan, men i praktiken blir det tvärstopp.

Det är det som gör att inte ens den som säger ”Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig” försöker tågluffa till Island.

Min uppfattning är att sanningsrelativism i många fall är begränsad till saker som kan klassificeras som religion. Orsaken till detta kan man naturligtvis diskutera. (Min hypotes är att trosföreställningar som klassificeras som religion tenderar att vara sådana att de inte har omedelbara och fatala konsekvenser; att det är lätt att, åtminstone i ett kortare perspektiv, ”komma undan” med felaktiga trosföreställningar i den kategorin.)

Oavsett orsak så underminerar religiös sanningsrelativism kristen tro och det kristna budskapet. Den vars världsbild inkluderar (religiös) sanningsrelativism kan säga: ”Okej, det kanske är sant att Jesus är den enda vägen till Gud… för dig.”

Sanningsrelativism skapar alltså immunitet mot det kristna budskapet.

Men sanningsrelativism leder också till att det kristna budskapet, som inkluderar Jesu exklusivitet (att Jesus är den enda vägen till Gud, den enda möjligheten till räddning), blir väldigt provocerande och uppfattas som väldigt intolerant. Religiös sanningsrelativism reducerar nämligen frågor och påståenden om religiösa saker till samma subjektiva nivå som tycke och smak, istället för en beskrivning av en objektiv verklighet.

När en kristen påstår att ”Jesus är den enda vägen till Gud” så blir innebörden därför att den kristne kräver att andra ska tycka som den kristne i en fråga som på alla relevanta sätt liknar en smakfråga.

Att det provocerar är inte alls märkligt. Om någon krävde av mig att jag skulle tycka att chokladglass är godare än vaniljglass så skulle det vara provocerande.

Ur ett bibliskt och klassiskt kristet perspektiv är det kristna budskapet naturligtvis något som gör anspråk på att verkligheten är beskaffad på ett visst sätt; att det är ett faktum att människan är förlorad och att hennes enda möjlighet till räddning är Jesus. Men i en världsbild som innefattar (religiös) relativism så tas det inte emot på det sättet.

Istället för att förstås som ”Huset brinner, här är nödutgången!” förstås det som ”Av alla glassmaker är choklad den godaste!”

Jag är inte säker på vad som är hönan och ägget här, men det har ganska länge funnits en tendens i kristna sammanhang att flytta fokus från sanning till upplevelse. Incitamentet skulle kunna vara en föreställning om att (den religiösa) sanningsrelativismens intåg har gjort upplevelsen till det enda tillgängliga medlet för att ”nå” nutida människor.

Problemet är att det hedonistiska och pragmatiska upplägget, där vi marknadsför Jesus som den optimala upplevelsen och livskvalitetsförbättraren, gör Jesus till svaret på en smakfråga.

När huset brinner är det emellertid irrelevant vilken färg golvet i korridoren vid nödutgången, som jag måste springa genom för att komma ut, är målat i. Att jag springer ut genom nödutgången har inget alls med min favoritfärg att göra. Och nödutgången behöver inte marknadsföras; det räcker med att jag är medveten om dess existens.

Men när Jesus görs till svaret på en smakfråga så måste han marknadsföras med hedonistiska dragplåster, kyrkolokaler måste vara hippa, och besökarna måste underhållas – ett projekt som är dömt att misslyckas.

– Ja, Andreas, men du säger ju själv att det inte fungerar att bara säga ”Jesus är den enda vägen till Gud”, för att det missförstås?

Korrekt! Det finns filosofiska antaganden i vår kultur, med varierande utbredning, som underminerar det kristna budskapet – och det är en reell utmaning.

Lösningen är dock inte att acceptera att Jesus reduceras till svaret på en smakfråga och sedan satsa allt man har på att sälja Jesus som hedonistens drömsubstans.

Vad är då lösningen? Tja, en bra början är att ta världsbildsfrågor på allvar och kommunicera hela det kristna budskapet, inklusive dess sanningsanspråk, så att det, i sin helhet, blir begripligt för den som lyssnar, och därefter förklara och försvara det kristna budskapet efter behov.

Detta projekt kräver dock ett rigoröst intellektuellt och filosofiskt engagemang, något som många välmenande kristna felaktigt ställer i motsatsförhållande till att Gud verkar i människor när det kristna budskapet predikas.