Fasta är en urgammal andlig disciplin som tycks ha praktiserats i de flesta kulturer och religioner. I Gamla testamentet dyker den upp hos sådana personer som Mose, David, Elia, Ester, Daniel och Hanna. I Nya testamentet möter vi den hos både Jesus och apostlarna.

Det vore fel att säga att Nya testamentet innehåller någon tydlig uppmaning om att fasta. Men Jesus tycks ändå ha tagit för givet att detta skulle ske. I sin bergspredikan uttrycker han sig med orden: ”När ni fastar …” (Matt 6:16). Senare i samma evangelium talar han om tiden då ”brudgummen” – alltså han själv – ska tas ifrån lärjungarna. Då, säger han, ”kommer de att fasta” (Matt 9:15). Fastan förutsätts alltså som något naturligt för oss som tillhör Kristus.

I den tidiga kyrkan ledde detta till en tradition att både onsdagen och fredagen blev avskilda som särskilda fastedagar. Detta i åminnelse av den dag då Jesus blev förrådd och den dag då han blev korsfäst. På 300-talet infördes traditionen med en fasteperiod under 40 dagar före påsken (6 veckor minus söndagarna).

Vad har då fastan för syfte? Vilken är dess funktion? Personligen tror jag att vi ska akta oss för att tala om fastan som ett mål i sig. Visserligen är det knappast fel att betrakta fastan som sådan som en form av bön. Men i första hand tror jag ändå att den ska betraktas som ett medel. Genom att vi avstår från något som är viktigt för oss får vi helt enkelt hjälp att sätta andra saker i fokus. I första hand då Gud och hans vilja. Den bibliska fastan är ett hjälpmedel till att gallra i våra liv, genom att den hänvisar oss från den ”goda mångfalden” till den ”saliga enfalden”.

Detta, i sin tur, innebär att fasta inte behöver inskränka sig till matens område. Fastan är en hjälp att dra en gräns för sådant som riskerar få för stort inflytande över våra liv; gudagivna behov som i en fallen värld riskerar att omvandlas till osunda begär. I vår egen tid innebär detta att en fasteperiod kan vara detsamma som ett avbrott från exempelvis TV, internet eller iPod. Men naturligtvis också från våra mer ”fysiska” behov, såsom mat, efterrätt eller godis. Både i Gamla och Nya testamentet talas det även om möjligheten att avstå från sex (jfr 1 Kor 7:5).

Både i Bibeln och den kristna traditionen talas det om flera olika varianter eller tidslängder på fastan. Det finns total fasta, som alltså innebär att man även avstår från dryck. En sådan fasta får maximalt pågå i tre dagar (jfr Ester 4:16; Apg 9:9). Vanligare är då normal fasta, som innebär att för en tid avstå från fast föda (jfr Matt 4:2). Bibeln talar även om en partiell fasta, som innebär att avstå från exempelvis kött, alkohol eller efterrätt (jfr Dan 10:3). Även tidsmässigt finns förstås ett stort antal tänkbara varianter – alltifrån att avstå från ett mål mat till maximalt 40 dagar. Om fastan avser annat än mat är det inget som hindrar att fastan pågår under ännu längre tid.

När EFS nu utmanar rörelsen till en gemensam period av bön och fasta står naturligtvis alla dessa möjligheter till buds. Bibeln talar flera gånger om en kollektiv fasta, vilket då ger en möjligheten att gemensamt ödmjuka sig inför Herren (se 3 Mos 16:29; Joel 2:15 m fl). I Nya testamentet tillämpas fastan också inför viktiga beslut (se Apg 13:2; 14:23), samt i den andliga kampen (se Mark 9:29 med not). Utrymmet för att upptäcka ytterligare dimensionen av fastans möjligheter är säkert stora. För att avsluta med ett citat av Martin Luther: ”Det var inte Kristi avsikt att tillbakavisa eller förakta fastan … det var hans avsikt att återinföra den sanna fastan.”