”Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: ’Hos er finns verkligen Gud.’”
Med denna ögonblicksbild beskriver aposteln Paulus hur det kan gå till i en gemenskap där den profetiska gåvan är i funktion. Gud talar med precision in i besökarnas liv, något som skapar tro och ger en övertygelse om att Gud verkligen är närvarande – på riktigt.
Paulus ord skulle även kunna vara en beskrivning av en vanlig gudstjänst inom stora delar av frikyrkligheten för några decennier sedan. Men på senare tid tycks någonting ha hänt. I många sammanhang har det blivit ovanligt med profetord – i alla fall i de offentliga gudstjänsterna – och även tungotal och sång i Anden har fått en allt mer undanskymd plats.
Parallellt med detta har det börjat spridas en rädsla för många karismatiska uttryckssätt. Kopplingar görs till olika former av nyandlighet, och vissa blir så rädda för ”blandade källor” att de tar det säkra före det osäkra och lägger locket på. Om man inte tar några risker, kan det ju inte gå fel. Och så har man i praktiken förklarat stora delar av Andens gåvor och verk i nuet för icke önskvärda.
Det finns självklart skäl att vara uppmärksam på avarter inom den karismatiska rörelsen, så väl som i alla andra delar av Kristi kropp. Men när Guds församling låter sig styras av rädsla är det ändå något som är fel. Rädsla är trots allt inte någon Andens frukt.
Sant är att de profetiska orden, såväl som andra manifestationer av den helige Andes närvaro, ska genomgå församlingens prövning. Sant är också att även Satan kan träda fram i skepnad av en ljusets ängel. Men en gemenskap där man förkunnar Guds ord, tillber den treenige Guden och uttrycker sin kärlek till Jesus kan knappast vara helt och hållet dominerad av den onde. Någon måtta på oron måste det därför vara.
Dessutom är det ju så att de irrläror som i dag hemsöker Kristi kropp i Sverige inte främst är att förknippa med den profetiska gåvan. Huvudproblemet är snarare de många falska herdetjänsterna – andliga ledare som offentligt ifrågasätter grundläggande bibliska sanningar såsom omvändelsens nödvändighet och den dubbla utgången.
Alla fenomen som involverar oss människor har förstås potential att bli förvanskade. Ingen människa – inte ens den frommaste kristen – är helt och hållet opåverkad av synden. Men samtidigt är det ju dessa spelregler som vår Herre har gått in under när han gav församlingen till uppdrag att vara hans kropp på jorden. Därför vill han också involvera oss för att förmedla hans kraft såväl inom som utom den kristna gemenskapen.
Eller som Paulus uttrycker det hela: ”Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera.” Och: ”När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp.”
Det är omöjligt att kalla sig bibeltroende kristen, utan att vilja ta dessa och liknande uppmaningar i Skriften på allvar. De karismatiska erfarenheterna ska inte ses som något valfritt tillägg, utan som en integrerad del av varje kristen församlings liv.
Ursprungligen publicerad som ledartext i Världen idag