Kommentarer på: Att be, befalla och proklamera helande https://nyreformation.se/2017/08/att-be-befalla-och-proklamera-helande/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=att-be-befalla-och-proklamera-helande Ny Reformation Sun, 05 Jul 2020 09:16:27 +0000 hourly 1 https://wordpress.org/?v=6.9 Av: olofedsinger https://nyreformation.se/2017/08/att-be-befalla-och-proklamera-helande/#comment-2567 Sun, 05 Jul 2020 09:16:27 +0000 https://nyreformation.se/?p=676#comment-2567 Som svar på Hans Lundaahl.

Hej Hans!
Tack för dina reflektioner! Vi är nog många som kan känna igen oss i dessa tankar. Samtidigt tycker jag att Lars artikel är väldigt bra, eftersom han lyfter fram ett fenomen som vi sällan ger så mycket gedigen undervisning kring men som utan tvekan är bibliskt och även förekommer i den kristna kyrkan. Som synes markerar han också mot den helandeteologi som varit vanlig i den internationella trosrörelsen (”name it and claim it”), och som väl är den som du själv också – i alla fall indirekt – markerar tydligast emot. För en lite bredare belysning av temat helande, se min serie ”Bibeln och helandetjänsten” på olofedsinger.se. Den avslutande delen heter ”Varför blir inte alla helade?”.

]]> Av: Hans Lundaahl https://nyreformation.se/2017/08/att-be-befalla-och-proklamera-helande/#comment-2566 Sat, 04 Jul 2020 19:05:54 +0000 https://nyreformation.se/?p=676#comment-2566 Hej
Jag har varit i tjänst som predikant, pastor, bibellärare, präst sedan 1975. Många möten, mycken bön, massor av gudstjänster, konferenser, hemma och borta. Min allmänna knäckfråga är VARFÖR Gud oftast inte svarar på helande bön mer direkt, själsligt, kroppsligt. Mest tycks det vara gradvis, ofta hand i hand med sjukvård, egenvård och förstås bön. Gud är med, tack och lov. MEN ändå efter alla år i församlingstjänst, ändå har jag en grundlig tillit till Gud som vår älskade himmelske Far, så har jag sett så lite av den mer Jesusdirekta helandekraften. Jag kan säga att jag grundligt sökt, studerat, varit och försökt lära hos de namnkunniga, bjudit in till helandemöten och själv undervisat och BETT. Jag har tjänat i många församlingar där en stor öppenhet för konkret karisamtik tagit rejäl plats. Jag har delat längtan och hungern med syskonen.
Det händer någon gång mirakler, jag har erfarit det ja, dock ganska sällsynt. Vår helandeteologi MÅSTE ärligt säga mycket mer om lidandets realitet, om när helandet dröjer (normalfallet). Coronaexemplet skakar om. De stora historiska empidemierna också. Var finns den frimodiga trosproklamationen NU?
Om vi ensidigt, med expertton, talar om det ”självklara” att Gud vill hela så hamnar många ”enkla” kristna kvar i en kväljande skam – man får inte ihop det eller till det. Den äkta verkligheten kopplas inte ihop med vision och vi törs knappt sätta ord på själskrampen. Själavård krävs om kristet helande (idealiserande) utlovas. Omsorg!!!
Intressant (NT) att det efter evangelierna och Apg nämns ytterst lite om helande. De stora lärobreven, Rom, Gal, Ef, Kol, Fil säger knappt inget. Något nämns i 1 Kor 12 ang gåvorna. Pastoralbreven, mkt lite och i de övriga texterna. Upp sticker ju ut med en hämnande Gud som dödar och aktivt utlöser i den ogudaktiga mänskligheten och hela skapelsen ett enormt lidande och död.
Jesu gärningar och den första kyrkans hist har många exempel på tecken och under MEN samtidigt, för balansens skull, så ligger proportionerna i evangelierna (antal helande verser) på ca 20/80. Alltså 80 procent handlar om annat. I Apg, om man räknar ex helanden per person (Paulus, Petrus …) så blir över tid det väldigt få träffar. Ungefär som ett ganska normalt läge för oss i nutida församlingsliv och det ju gott nog egentligen.
Vad gäller Jesus så är Han Gud och det är ju också en tanke som bör finnes med. Är det någon skillnad mellan Jesus, som ÄR Gud och vi som kommer in i tjänst?
Min tes är numer ganska traditionell, efter alla år av församlingsarbete, själavård och förbönstjänst, så kokar det ner till att kristendom handlar i huvudsak: genom Jesu död och uppståndelse mottaget i dopet och tron får vi syndernas förlåtelse, rättfärdighet, salighet, evigt liv, vi få vara Guds barn och arvinge, Kristi arvingar, mao ett Andefyllt kristenliv. Dessa gåvor, OCH DET ÄR ALLDELES UNDERBART OCH ENASTÅENDE, är givna ev en trofast Gud. Evighetsgåvor som inte kan skadas av synd, sjukdom/död och katastrofer.
Vår tids, vilsna självupptagna och lagiska karismatik, behöver fundera över sanningsfrågan.
Det luriga är att vi får en fokusförändring, smygande som med grodan i kokvattnet, att vi måste/borde ha med ett manifesterande drag och vi hamnar då så lätt i mänsklig fixering, våra gåvor, vår teologi, vår pastoral, vår bön-lovsång……Kristus med Evangeliets verkligt justa budskap grumlas. Vårt, vårt , vårt….
Mycket vi (lagiskt) lite Jesus. Mycket Jesus (evangeliskt) lite människa.
Vi söker och vi finner. Aldrig färdig.
De som arbetat i församlingstjänst många år har en ovärderlig erfarenhet att dela.
Har man ringa erfarenhet av människors (också kristnas) lidanden, har man inte följt förtivlade människors böneångest i prövningar, hur trovärdig är man då???
Men i allt litar vi ändå på att Gud är vår Far och att han har koll.
Be, sök, och bulta……Vi får, finner och ser det.
Mvh Hans Lundaahl

]]>